NJA 1993 s. 237
Ersättning till en offentlig försvarare i ett mycket omfattande mål angående komplicerad ekonomisk brottslighet, vilket under ett halvt år tagit försvararens hela arbetstid i anspråk, har utgått med cirka en tredjedel utöver vad som skulle följa av timkostnadsnormen i brottmålstaxan.
Svea HovR
Stockholms TR dömde d 30 jan 1989 K.G.J. för grov trolöshet mot huvudman till fängelse ett år och förpliktade honom att utge skadestånd. Advokaten H.S. var förordnad som offentlig försvarare för K.G.J.. Såväl åklagaren och flera målsägande som K.G.J. fullföljde talan i Svea HovR. H.S. yrkade ersättning för försvaret av K.G.J. i HovR:n med 1 750 000 kr, avseende arbete 1 750 tim à 1 000 kr.
I dom d 23 maj 1990 dömde HovR:n K.G.J. för grov förskingring till fängelse tre år. HovR:n gjorde viss ändring beträffande K.G.J:s skadeståndsskyldighet. Genom beslut i domen tillerkände HovR:n H.S. ersättning av allmänna medel med 1 093 750 kr för arbete. I domskälen uttalade HovR:n att det saknades anledning att ifrågasätta den mycket omfattande arbetsinsats som arvodesberäkningen bar vittnesbörd om. HovR:n fann emellertid inte tillräckliga skäl föreligga för att avvika från timkostnadsnormen i brottmålstaxan. Ersättningen till H.S. bestämdes därför med utgångspunkt i dåvarande timkostnadsnorm, 625 kr.
H.S. anförde besvär och yrkade att HD skulle tillerkänna honom ersättning i enlighet med det i HovR:n framställda yrkandet.
Domstolsverket bestred ändringsyrkandet och anförde i förklaring bl a:
Detta mål är visserligen omfattande och tidskrävande, men det kan inte sägas beröra speciella rättsområden med krav på särskilda kunskaper av specialistkaraktär. Det har tvärtom varit fråga om tillämpning av centrala bestämmelser i BrB. Ämnesområdena får anses ha varit sådana att det åligger en brottmålsadvokat att utan större omgång behärska dem. Tyngdpunkten i målet har - såvitt domstolsverket kunnat förstå - inte så mycket legat på den rent juridiska bedömningen utan i stället på bevisningen.
H.S. har enligt vad HovR:n anfört utfört sitt uppdrag skickligt. Enbart denna omständighet är emellertid enligt domstolsverkets ställningstagande inte tillräckligt för att frångå timkostnadsnormen. Härför krävs att uppdraget är komplicerat och att försvararen utfört det med sådan skicklighet att det för domstolen framstår som klart att en annan normalt skicklig advokat skulle ha behövt avsevärt längre tid för att utföra uppdraget. Såvitt domstolsverket kan förstå är emellertid inte försvararuppdraget av så extraordinär karaktär att normaladvokaten behövt mer än 1 750 timmar för att försvara klienten på ett skickligt sätt. Skäl att frångå timkostnadsnormen föreligger därför ej. Huvudförhandlingarna har ägt rum i Stockholm där H.S. har sin verksamhet. Han är alltså inte på så sätt som angavs i rättsfallet NJA 1982 s 421 förhindrad att sköta sin ordinarie verksamhet.
Sveriges advokatsamfund, som av HD beretts tillfälle att yttra sig i målet, anförde i yttrande d 14 april 1993: Brottmålstaxan är inte tillämplig i målet, utan ersättningen skall bestämmas med tillämpning av 21 kap 10 § 1 st RB. Den praxis som har utbildats, att domstolarna i normalfallet bestämmer ersättningen med utgångspunkt från brottmålstaxans timkostnadsnorm kan sägas vara en bekväm schablonmetod. Samfundet anser dock att metodens fixering på tidsåtgång inte ens i normalfallet speglar lagens krav att den offentlige försvararen skall ha rätt till "skälig ersättning". Arbetsprestationen per tidsenhet är synnerligen skiftande och det måste finnas utrymme för individuella bedömningar - åt båda hållen - i större utsträckning än vad som förefaller vara fallet enligt gällande praxis.
Timkostnadsnormen har - intill 1993 - fastställts med utgångspunkt från de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna. I en sådan är H.S. inte verksam. Han driver tillsammans med andra advokater en privat advokatbyrå med inriktning på affärsjuridik och bland annat uppdrag som offentlig försvarare i mål om ekonomisk brottslighet. Det råder inget tvivel om att kostnaderna för drivande av sådan advokatverksamhet i storstäderna är väsentligt mycket högre än kostnaderna för de allmänna advokatbyråerna.
Redan på grund av vad hittills anförts är timkostnadsnormen otillräcklig, om ersättningen skall fastställas med ledning av tidsåtgången.
Fråga är i målet, som HovR:n påpekar, om en försvarare som "har utmärkts av pålitlighet, omdöme och måttfullhet". HovR:n understryker att H.S. noga satt sig in i målets huvudfrågor likaväl som dess detaljer och att han på flera punkter fört utredningen vidare på ett förtjänstfullt sätt. HovR:n fastslår också, att det saknas anledning att ifrågasätta den mycket omfattande arbetsinsats, som arvodesräkningen bär vittnesbörd om.
De nu angivna omständigheterna innebär, att det finns skäl att vid arvodets bedömande särskilt uppmärksamma den skicklighet och den omsorg, varmed uppdraget har utförts. I den mån ersättningen skall fastställas per tidsenhet, bör dessa omständigheter således verka i förhöjande riktning. En sådan rättstillämpning står väl i överensstämmelse med lagrummets avfattning.
Domstolsverket hänför sig i sin förklaring till ett i dom DT 18/92 intaget beslut rörande kostnader, varvid HD på grund av uppdragets omfattning höjde ersättningen per tidsenhet, då advokaten måste delta vid utsträckta förhandlingar på ort långt från den normala verksamhetsorten. Inget hindrar emellertid att omständigheter som verkar i arvodeshöjande riktning, också får tillgodoräknas i ett omfattande uppdrag, som bedrives på verksamhetsorten.
Det råder enighet mellan advokatsamfundet och domstolsverket om att ca 1 200 timmar per år är debiterbara i en normal advokatverksamhet. Domstolsverket räknar med att antalet arbetstimmar är 1 640 och att 72,5 % av arbetstiden, eller 1 190 timmar, är debiterbar. Samma resultat kommer man till, om man räknar med 200 arbetsdagar och ca sex timmar per dag. Övrig tid konsumeras av spill, interna överläggningar, administrativa uppgifter och dylikt.
Under förutsättning av att varje arbetstimme skulle ersättas enligt timkostnadsnormen, skulle således advokaten uppnå en omsättning om ca 816 000 kronor per år.
Denna omsättning per advokat är helt otillräcklig för att driva en modern advokatbyrå med en inriktning som H.S:s och särskilt i storstadsområden. Sedan byråns kostnader bestritts, exklusive ersättning till advokaten själv, innefattande "lön", lönekostnader, sociala avgifter, pensionskostnader etc, förslår inte överskottet till en skälig ersättning till advokaten själv.
Detta förhållande speglar att timkostnadsnormen inte svarar mot begreppet "skälig ersättning" per debiterbar timme.
I själva verket uppnås inte heller en företagsekonomiskt godtagbar omsättning utan både en större arbetsinsats än vad som genomsnittligen kan antas och en möjlighet att utslaget per tidsenhet erhålla en väsentligen högre ersättning.
I synnerhet leder en tillämpning av timkostnadsnormen till orimliga konsekvenser, om advokaten - i likhet med H.S. - åtagit sig ett uppdrag av mycket betydande omfattning och som tar större delen av hans arbetstid i anspråk.
HovR:ns ovan refererade positiva bedömning av H.S:s insatser innebär att målet, tack vare insatserna, kunnat handläggas smidigt. Detta har medfört besparingar för det allmänna, som H.S. bidragit till.
Samfundet menar med stöd av ovanstående, om ersättningen i målet skall beräknas enbart efter arbetad tid, att det finns utrymme för en väsentligt mycket högre ersättning än vad den schablonmässiga tillämpningen av timkostnadsnormen medger.
Samfundets ordförande, advokaten Sven Unger, har i en artikel i tidskriften Advokaten, nr 1/1993, s 2 off ytterligare utvecklat en del av här ovan berörda principer.
Advokatsamfundet tillstyrker bifall till H.S:s besvärstalan.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Enligt 21 kap 10 § 1 st RB har en offentlig försvarare rätt till skälig ersättning av allmänna medel för bl a det arbete som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall enligt bestämmelsen uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som lagts ned på uppdraget.
Den fastställda taxan för ersättning till offentlig försvarare i TR och HovR är inte tillämplig i målet. Ersättningen brukar emellertid normalt bestämmas med utgångspunkt i brottmålstaxans timkostnadsnorm även i fall då taxan inte är tillämplig (se NJA 1989 s 14). Detta gäller dock under förutsättning att tillämpningen av timkostnadsnormen innebär att den offentlige försvararen får skälig ersättning för sitt uppdrag (HD:s beslut d 19 mars 1993, SB 162).
Timkostnadsnormen har till och med 1992 fastställts med ledning av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. H.S. driver tillsammans med ett större antal andra jurister en privat advokatbyrå med inriktning på affärsjuridik. Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande framhållit att kostnaderna för drivande av en sådan verksamhet är väsentligt högre än kostnaderna för de allmänna advokatbyråerna. Redan på grund härav kan en ersättning med utgångspunkt i timkostnadsnormen inte anses skälig.
HD har i ett par avgöranden tillerkänt försvarare högre ersättning än vad som skulle följa av timkostnadsnormen. Försvararuppdragen har då rört speciella ämnesområden med ovanliga rättsfrågor eller svårbedömda problem (NJA 1989 s 14 och 1991 s 600). Det nu ifrågavarande brottmålet har inte rört något sådant speciellt ämnesområde. Försvararuppdraget har likväl varit av en särskild art och omfattning. Målet, som gällt ekonomisk brottslighet, har krävt genomgång av ett synnerligen omfattande material. Under en huvudförhandlingstid i HovR:n på omkring sex månader har det med denna typ av mål inte funnits något större utrymme för annat klientarbete för försvararen. Det kan dessutom antas att H.S:s särskilda insikter i och erfarenhet av affärsjuridik varit av stor betydelse för utredningen i målet. Även med beaktande av det nu anförda finns skäl att frångå timkostnadsnormen i brottmålstaxan.
Anledning saknas att frångå det belopp som yrkats. H.S. bör således för sitt arbete i HovR:n tillerkännas ersättning av allmänna medel med 1 000 kr i timmen.
Med ändring av HovR:ns beslut tillerkänner HD H.S. ersättning av allmänna medel för försvaret av K.G.J. i HovR:n med 1 750 000 kr för arbete. Denna kostnad skall stanna på statsverket.
HD JustR:n Vängby, Magnusson, Freyschuss, Lars Å Beckman och Lennander, referent) fattade följande slutliga beslut: Enligt 21 kap 10 § 1 st RB har en offentlig försvarare rätt till skälig ersättning av allmänna medel för bl a det arbete som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget.
Den fastställda taxan för ersättning till offentlig försvarare i TR och HovR är inte tillämplig i målet. Ersättningen brukar emellertid normalt bestämmas med utgångspunkt i brottmålstaxans timkostnadsnorm även i fall då taxan inte är tillämplig. Timkostnadsnormen kan dock frångås, när målets beskaffenhet eller annan särskild anledning föranleder därtill. Högre ersättning än vad som skulle följa av timkostnadsnormen har således utgått i några fall, där målet rört speciella ämnesområden som aktualiserat ovanliga rättsfrågor eller svårbedömda problem eller där huvudförhandlingen i målet pågått avsevärd tid och ägt rum på stort avstånd från advokatens hemort (se NJA 1989 s 14 och 1991 s 600 samt HD:s dom d 17 juni 1983, DB 15, i huvudsaken refererad i NJA 1983 s 441, jfr HD:s dom d 21 juli 1982, DT 18, i huvudsaken refererad i NJA 1982 s 421).
Det nu ifrågavarande målet, som gällt komplicerad ekonomisk brottslighet, har varit mycket omfattande och krävt genomgång av ett synnerligen stort material. Huvudförhandlingen i HovR:n har pågått under ett halvt år och därvid, med några korta avbrott, tagit H.S:s hela arbetstid i anspråk. Bundenheten till ett mål av denna omfattning medför ekonomiska återverkningar på advokatverksamheten i övrigt, eftersom såväl det löpande arbetet som möjligheten att bibehålla andra klienter och erhålla nya uppdrag påverkas. Under sådana omständigheter är det befogat att H.S., som enligt vad som framgår av HovR:ns dom utfört sin uppgift med skicklighet och omsorg, tillerkänns en högre ersättning än vad som skulle följa av timkostnadsnormen i brottmålstaxan. Höjningen bör beräknas till cirka en tredjedel av den tillämpliga tirnkostnadsnormen, som i förevarande fall uppgår till 625 kr. H.S. skall således för sitt arbete i HovR:n tillerkännas ersättning av allmänna medel med 850 kr i timmen.
Med ändring av HovR:ns beslut tillerkänner HD H.S. ersättning av allmänna medel för försvaret av K.G.J. i HovR:n med - utöver tidigare fastställt belopp - 393 750 kr för arbete. Denna kostnad skall stanna på statsverket.