NJA 1983 s. 441

Frågor rörande bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Tillika spörsmål beträffande den s k specialitetsprincipen vid utlämning.

Växjö TR

Allmän åklagare yrkade vid Växjö TR ansvar å norske medborgaren F.M. för grovt bedrägeri samt å bergsingenjören B.E. och civilingenjören I.W. för trolöshet mot huvudman, grovt brott, enligt följande: F.M. har som oljemäklare hos Vikoil AB i Stockholm medelst vilseledande förmått företrädare för Växjö Energiverk AB (VEAB) i Växjö att, enligt telexmeddelande d 30 sept 1980 med kompletterande utfästelser och villkor enligt telexmeddelanden d 30 sept samt 7 och 21 okt 1980, för VEAB sluta avtal med Petroch Limited i Schweiz, innebärande att VEAB mot en ersättning av 2 US dollar per ton utlånade till Petroch omkring 40 000 ton olja, då värd minst 33 milj kr, med villkor att Petroch återställde motsvarande kvantitet olja till VEAB före 1980 års utgång. Sedan oljan försålts av Petroch har drygt 30 000 ton avhämtats från VEAB:s oljelager hos Oxhaga Olje AB i Karlshamn under tiden d 10 okt-18 nov 1980 och återstoden av oljan kvarblivit i lagret för den nye ägarens räkning. Petroch har inte återställt någon olja till VEAB. Vilseledandet har bestått i att F.M. som insett att Petroch genom sina företrädare saknade vilja och förmåga att i enlighet med avtalet återställa oljan, har förtigit detta för VEAB:s företrädare. Gärningen har inneburit vinning för Petroch och skada för VEAB. Brottet är att anse som grovt med hänsyn till att gärningen avsett betydande värde. – B.E. och I.W. har som verkställande direktör resp vice verkställande direktör för VEAB haft att sköta bolagets ekonomiska angelägenheter samt att öva tillsyn över skötseln härav. De har därvid tillsammans missbrukat sin behörighet att företräda bolaget eller eljest sin förtroendeställning genom att som företrädare för VEAB sluta angivet avtal med Petroch. B.E:s och I.W:s missbruk av sin behörighet eller av sin förtroendeställning har bestått i att de utlånat oljan utan att tillförsäkra VEAB betryggande säkerheter eller i övrigt vidtaga åtgärder för att säkerställa Petrochs åtagande att till VEAB återställa motsvarande kvantitet olja. Petroch har inte återställt någon olja till VEAB. B.E:s och I.W:s förfarande har skadat VEAB. Brottet är att anse som grovt enär VEAB tillfogats betydande och synnerligen kännbar skada.

Ansvar yrkades dessutom å F.M. och I.W. för osant intygande, grovt brott, samt å I.W. för brott mot lagen om oljelagring m m enligt följande: F.M. och I.W. har i sällskap och samråd för skens skull låtit upprätta urkund genom att d 20 febr 1981 från Stockholm till VEAB över telex sända meddelande om att Vikoil som mäklare träffat avtal om leverans fob Oxelösund i febr och mars 1981 från Tretan Trading AG, Schweiz, till VEAB av 30 000 ton olja till ett pris av 259 US dollar per ton, oaktat avsikten varit att avtalet inte skulle medföra några förpliktelser för parterna. F.M:s och I.W:s åtgärder har inneburit fara i bevishänseende. Brottet är med hänsyn till skenavtalets stora ekonomiska omfattning och övriga omständigheter att anse som grovt. I.W. har således brukat skenavtalet som underlag för VEAB:s lagerrapportering av olja till överstyrelsen för ekonomiskt försvar. – I.W. har vid fullgörande av VEAB:s uppgiftsskyldighet enligt lagen om oljelagring m m uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter till överstyrelsen för ekonomiskt försvar genom att i lagerrapporter dagtecknade d 26 febr och 17 mars 1981 uppge bolagets lager av övrig eldningsolja vid utgången av jan och febr 1981 till 38 306 resp 30 926 m3, oaktat lagret i verkligheten uppgått till 4 097 resp 624 m3.

VEAB biträdde åklagarens ansvarstalan för grovt bedrägeri och trolöshet mot huvudman. VEAB förde även skadeståndstalan mot B.E. och I.W. Denna talan hänsköts av TR:n till handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen.

F.M. häktades i sin utevaro genom beslut av Stockholms TR d 9 juli 1981, vilket beslut fastställdes av Svea HovR d 21 juli 1981. På begäran av svenska myndigheter greps F.M. d 3 aug 1981 i Costa Rica och utlämnades därifrån till Sverige d 19 okt 1981. Han frigavs d 3 nov 1981 och underkastades reseförbud, vilket gällde till d 28 maj 1982, då han ånyo häktades av Växjö TR.

TR:n (ordf lagmannen Rekke) meddelade dom beträffande F.M. d 8 juni 1982 samt beträffande B.E. och I.W. d 23 juni 1982.

I domen d 8 juni 1982 antecknades beträffande F.M:s ståndpunkt i fråga om åtalet för grovt bedrägeri: Bestrider ansvar. Vidgår riktigheten av vad åklagaren i sin gärningsbeskrivning angivit om hans förmedling av utlåningsavtalet mellan Petroch och VEAB, om innehållet i avtalet med detta kompletterande utfästelser och tilläggsvillkor, om försäljning och hämtning av olja, om oljans värde samt om ej återställd olja. Grundar sitt ansvarsbestridande på följande: För Petroch och VEAB bindande avtal kom till stånd redan genom telexmeddelande d 30 sept 1980. Utfästelser och tilläggsvillkor av d 7 och 21 okt har icke inverkat på VEAB:s bundenhet. Vid avtalets ingående liksom vid tillkomsten av avtalstilläggen hade han och Petroch såväl vilja som förmåga att fullfölja sitt åtagande att återleverera olja enligt avtalsvillkoren oberoende av prisutvecklingen på oljemarknaden. Han har icke vare sig genom förtigande av eller genom lämnande av oriktiga uppgifter om förutsättningarna för avtalet vilselett VEAB. - Han och Petroch har ända fram till i mars 1981 haft för avsikt att återställa oljan. Av den omständigheten, att han och Petroch velat uppskjuta återleveransen, vilket också VEAB medgivit, tills för dem gynnsammare prisläge på oljemarknaden inträtt, kan icke någon slutsats dragas om att bristande uppfyllelsevilja förelegat vid avtalstillfället eller under hösten 1980 från hans och Petrochs sida. Varken direkt eller eventuellt uppsåt till bedrägeribrott föreligger. Under rubriken Domskäl anförde TR:n: I målet har förebringats en omfattande såväl skriftlig som muntlig utredning, vilken i detalj belyst och i huvudsak - såvitt gäller F.M.- - klarlagt inblandade enskilda personers och bolags roller i affären och om händelseutvecklingen i denna från sept 1980 till in i april 1981, då affären gavs offentlighet.

F.M. har vidgått riktigheten av de flesta omständigheter som åklagaren lagt till grund för sin ansvarstalan mot honom. Endast i ett fåtal punkter - om än betydelsefulla - har han förnekat riktigheten av åklagarens påståenden varjämte han - som framgår av vad ovan angivits under hans ståndpunktstagande till åtalet - bestritt att föreliggande fakta skall ges den tolkning av hans avsikter med affären som åklagaren hävdat.

Till belysning av den för målet avgörande frågan om bedrägeriuppsåt föreligger lämnas först en redogörelse för vad i målet styrkts om rollinnehavare och om händelseutveckling under tiden sept 1980-mars 1981.

1.

Om enskilda personer och bolag: F.M: Startade 1977, efter tidigare verksamhet i oljebranschen såväl i Norge som i Sverige, mäklarföretaget Vikoil AB med säte i Stockholm, ett aktiekapital om 50 000 kr och med F.M. som styrelseledamot och verkställande direktör. Bolaget blev snart dominerande oljemäklare på svenska marknaden. F.M, som fr o m okt 1980 lämnat Sverige för Schweiz och slutligen Paris för att i sistnämnda stad ägna sig åt den internationella oljemarknaden och endast vid enstaka tillfällen efter sept 1980 besökt Sverige, har under tiden som chef för Vikoil vid upprepade tillfällen under årens lopp förmedlat oljeinköp för Växjö kommuns räkning. Han har därvid lärt känna

I.W: Verksam från d 1 jan 1979 i VEAB under befattningstiteln vice verkställande direktör, dessförinnan - från 1971 - tjänsteman i Växjö kommun med uppgift att ombesörja energifrågor inom kommunen. I VEAB haft som föredragande tjänsteman inför verkställande direktören att för beslut bereda frågor om oljeinköp m m. Har därjämte burit ansvaret för VEAB:s oljelager i Karlshamn. Har enligt sina egna uppgifter hyst ett obetingat förtroende för F.M. som affärsman och enskild person. Icke helt tillfredsställd med sin befattning i VEAB har han under hösten 1980 varit i förbindelse med F.M. för att genom dennes förmedling söka anställning utomlands. Sammanträffade i denna angelägenhet d 19-20 okt 1980 i Zürich med bl a F.M. och nedan nämnde F.

F.N: Hörd som vittne i målet. Av F.M. insatt som dennes efterträdare i Vikoil. Verksam i bolaget från våren 1980, som verkställande direktör sedan sept samma år. F.M:s "springpojke" enligt vad såväl hans egna som F.M:s och övriga därom föreliggande uppgifter otvetydigt ger vid handen.

C-G.E. och K-A.B: Hörda som vittnen i målet. "Traders" under den i målet aktuella tiden i Svenska Petroleum (SP). Har lämnat upplysningar om de avtal som i okt 1980 träffats mellan Petroch och SP om köp och återköp av olja (jämför nedan under "Händelseutvecklingen").

A.H: Schweizisk bokförings- och skatteexpert, ombesörjt nedan nämnda bolags angelägenheter i skatte- och finansfrågor. Hos honom anställda bildare - i vart fall formellt - av Petroch och andra i målet figurerande bolag i Schweiz. Hörd vid rättshjälpsförfarande i Schweiz under förundersökningen. Hans uppgifter åberopade av åklagaren.

J L M F: Holländsk advokat, juridisk rådgivare åt F.M. och åt bolag i kretsen kring denne. Uppträtt även som ombud för Petroch vid underhandlingar våren och sommaren 1981 med VEAB om oljans återlämnande. Hörd vid rättshjälpsförfarande i Holland, uppgifterna åberopade som bevisning av åklagaren. Därjämte avgett skriftligt yttrande över vissa förhållanden, yttrandet åberopat av F.M.

K.K. J.U. J.K. schweiziska medborgare, den sistnämnde anställd hos H. "Statister" i bolagen liksom holländska medborgarna J. W. B. H. H. och P. W. von der O. Vid rättshjälpsförfarande i Schweiz resp Holland hörda rörande sin kännedom om transaktioner i Petroch m fl bolag. Deras uppgifter åberopade som bevisning av åklagaren.

Slutligen

P.G: Oidentifierad person. Presenterad som ombud för Petroch vid underhandlingar d 24 mars 1981 med VEAB och Vikoil (genom N) om oljans återställande. F.M. uppger sig ej ha någon kännedom om denne person och påstår att G. honom ovetande lätt sitt uppdrag från kapitalägare i Petroch.

Petroch: Schweiziskt bolag inregistrerat d 10 sept 1980 med ett aktiekapital av 50 000 schw francs. Säte i Schweiz med adress Basel, adressen d 1 dec 1980 ändrad till Amsterdam. Formella stiftare förut nämnde K. jämte andra hos H. anställda. Enligt H. har F.M. remitterat aktiekapitalet och aktieägarens eller aktieägarnas företrädare varit F. Enligt F.M:s eget medgivande, bestyrkt av härom föreliggande vittnesuppgifter, har F.M. från bolagets bildande fram till in i mars 1981 haft bestämmande inflytande i bolaget. Enligt H. har bolaget icke gjort - förutom utlåningsaffären - annat än "små" kommissionsaffärer. Enligt F.M:s och jämväl andras uppgifter skall i bolaget ha satsats kapital av vissa finansiärer, vars namn F.M. vägrat uppge och vilka i mars 1981 slutligen skall ha "övertalat" honom att ej villfara VEAB:s begäran om utlånade oljans återställande. Bolaget ingår i kretsen av många kring

Tretan AG: Schweiziskt bolag med säte i Zürich, registrerat 1976. Aktiekapitalet 50 000 schw francs. Köper och säljer olja på den internationella marknaden. Väl inarbetat på denna. Moderbolag till Vikoil. Bolaget har vid upprepade tillfällen genom Vikoils förmedling sålt olika oljepartier till Växjö och VEAB. F.M. har enligt sina egna uppgifter, bestyrkta av H:s med fleras vittnesmål, haft betydande inflytande i bolaget. I satellitkretsen kring detta återfinns

Stratton Trading Corporation: Säte i Panama, utan officiellt känd verksamhet. Aktiekapitalet 10 000 US dollar. Bolagsaktierna förvärvade i sept 1980 av F, enligt uppgift för andras räkning. Ovannämnde U tidigare styrelseledamot i bolaget. Ersatt i dec 1980 av panamanska medborgare. Till bolaget har från Petroch mot skenfakturor överförts under tiden från slutet av nov till början av jan 1981 omkring 7,5 milj US dollar, i praktiken samtliga Petrochs tillgångar, med undantag - veterligen - av aktiekapitalet. Medlen vidarebefordrade till bolagets bank i Luxemburg (fullt klargörande bevisning föreligger härom genom företedda utdrag ur Petrochs schweiziska bankkonton). – F.M. påstår sig ej ha lätt kännedom om penningöverföringarna från Petroch till Stratton förrän i början av jan 1981 och förklarat dem gjorda troligen av skatteskäl.

Tretan Trading AG: Schweiziskt bolag, inregisterat d 19 dec 1980. Aktiekapitalet 100 000 schw francs. Enligt F.M. "hans bolag" och den planerade basen för hans fortsatta verksamhet i Paris.

2.

Händelseutvecklingen. Under sept månad 1980 förfrågade sig F.M. i sin egenskap av mäklare i Vikoil hos I.W. om VEAB hade möjligheter att till ett nybildat schweiziskt bolag, Petroch, låna ut olja. F.M. uppgav att bolaget ville söka slå sig in på den skandinaviska marknaden. Han upplyste ej något om sitt eget engagemang i bolaget. Efter att I.W. förklarat att VEAB var intresserat av förslaget och hade olja tillgänglig lämnade F.M. d 26 sept förslag till avtal, vilket förkastades av VEAB. F.M:s uppslag om utlåningen diskuterades därefter telefonledes mellan honom och VEAB. Överenskommelse träffades. I telex d 30 sept från Vikoil bekräftas överenskommelsen. Denna bekräftelse innehåller: VEAB levererar till Petroch omkring 40 000 ton olja för avhämtning okt/nov 1980 i en eller flera skeppslaster efter mottagarens val fob Karlshamn. Petroch skall på spegelvända villkor i dec 1980 leverera samma mängd olja cif Karlshamn. Som särskilda villkor anges att Petroch skall tillhandahålla VEAB skriftlig "corporate guaranty" och till VEAB erlägga 1 US dollar per ton för täckande av pump- och administrationskostnader. (* Enligt originaltexten "pumping/administration costs, etc". *) - Denna förutskickade "corporate guaranty", vars betydelse i målet åklagaren särskilt understrukit, översändes utan underskrift samma 30 sept till VEAB. Däri förbinder sig Petroch att till VEAB (texten återgiven i uppenbarligen något bristfällig översättning från engelska språket; engelska texten tillgänglig i målet), "enligt villkoren i vårt utbytesavtal och utan förbehåll ovillkorligen leverera en kvantitet av 35 000 ton eldningsolja oberoende av marknadspriset för eldningsolja, stridande mot ekonomiska omständigheter (engelska texten: adverse economic conditions), myndighetsingripande eller restriktioner och vi avböjer dessutom varje rätt att väcka eller påfordra "force majeure" eller åberopa oskäligt villkor. - Därest vi av något skäl det må vara den fysiska tillgången eller annat vad beträffar kvantitet och/eller kvalitet eller leveranstidpunkterna inte fysiskt kan fullgöra leveransen av den begärda eldningsoljan förbinder vi oss oåterkalleligen med avstående av varje rätt till bestridande eller invändning att omedelbart på anfordran betala gällande dagspris - - - - eller vad eljest må påfordras från Er sida som acceptabel lösning. (* "Garantin, som överbragtes per telex, har i original följande lydelse: "We Petroch (full address) undertake to supply to Vaxsjo Energiverk, Sweden, under the terms of our exchange agreement unconditionally and without restriction the quantity of thirty-five thousand metric tons of fuel oil one-percent number five plus/minus ten percent regardless of the market price of fuel oil during the period of delivery, adverse economic conditions, governmental sanctions or restrictions, and we further waive any right to claim or invoke 'force majeure' or economic hardship. If, for any reason, physical availability or otherwise, regarding quantity and/or quality or delivery dates, we cannot physically supply the required fuel oil, we irrevocably undertake, waiving all rights of objection and defense to pay immediately upon your demand the amount equalling Platts' high cargoes, cif cargoes North-West-Europe immediately upon your request or whatever other solution might be acceptable or requested by you. For Petroch, the President." *) - Följande dag säljer Petroch av den lånade oljan genom Vikoils förmedling 20 000 ton till Svenska BP och de följande första dagarna i okt - likaledes genom Vikoils förmedling - 10 000 ton till vardera FINA och nyssnämnda BP. Under samma tid förklarar VEAB i telefonsamtal med N i Vikoil, att VEAB önskar dels ett "reback- avtal" mellan Petroch och svensk oljeleverantör dels en förhöjning av ersättningen från 1 till 2 US dollar per ton. Petroch - genom förmedling av Vikoil - köper d 7 okt av SP 30 000 ton eldningsolja för 190 US dollar per ton för leverans cif Karlshamn okt-30 dec 1980. (* I telexmeddelande följande dag ändrades kvantiteten till 40 000 ton. *) Samma dag meddelar Vikoil per telex VEAB: Härmed bekräftas att Petroch, mottagare, har ingått kontrakt med Svenska Petroleum, leverantör, på omkring 30-40 000 ton eldningsolja för leverans cif Karlshamn prompt till d 30 dec 1980. - Från VEAB:s bergrum i Karlshamn utlastas härefter - efter klartecken från VEAB - med början d 9 okt till d 18 nov drygt 30 000 ton av den utlånade oljan, varefter i lagerrummet återstår ca 10 000 ton. Under sistnämnda tidrymd förekommer även att Vikoil d 21 okt - tidssammanhanget med Ingemar W:s besök i Zürich d 19-20 okt må observeras - förmedlar telexmeddelande till VEAB från Petroch så lydande: "Vi åberopar vårt telefonsamtal och vårt telex d 30 sept 1980. Som överenskommet bekräftas, att vi skall betala Er d 31 okt 1980 - i stället för 1 dollar enligt kontrakt - en summa av 2 US dollar per ton för avhämtad produkt. - Vi kan därutöver bekräfta att vi i början av okt har köpt 40 000 ton lågsvavlig eldningsolja från Svenska Petroleum för fartygstransport prompt till slutet av dec 1980 i avsikt att uppfylla våra förpliktelser gentemot Er." - Två dagar därefter, d 23 okt, meddelar Petroch (* Meddelandet avsänt av Vikoil. *) under åberopande av sitt avtal med SP av d 7 okt sistnämnda företag: "Petroch önskar nu första avropet under detta kontrakt. Till Er ledning - köparen kan vara intresserad av att sälja tillbaka kontraktet till Er för US dollar 212 cif Karlshamn. Var god meddela oss omgående om intresse finns." Intresse fanns och SP accepterar d 24 okt erbjudandet om återköp, dock med nedsättning av ton-priset till 209 US dollar. - Härefter förflyter allt lugnt till dess VEAB d 22 dec begär, att Petroch nominerar fartyg för återleverans av drygt 32 000 ton olja före dec månads utgång. Följande dag begär Petroch - med uppgift att Petroch redan i sept köpt en last och under åberopande av att dess leverantör har leveranssvårigheter - om uppskov till jan/febr 1981. VEAB beviljar d 30 dec det begärda anståndet. Sedan VEAB d 28 jan 1981 åter hos Petroch påfordrat nominering av fartyg för återleveransen, nu drygt 40 000 ton, begär Petroch följande dag ånyo uppskov under åberopande av samma skäl som tidigare. VEAB påfordrar d 30 jan dock leverans, 10 000 ton till i febr och återstoden till i mars. Petroch erbjuder sig då d 2 febr att köpa 10 000 ton som finns i bergrummet i Karlshamn och tillhör "tredje part". VEAB svarar härå d 5 febr att hinder ej möter mot köpet samt förklarar att VEAB oundgängligen behöver 10 000 ton innevarande månad. Under förklaring - d 17 febr - att föreslagna köpet ej kan genomföras eftersom den avsedda kvantiteten köpts av VEAB och alltså icke tillhör tredje part säger sig Petroch söka annan säljare. I.W. och F.M. träffas så d 18 febr efter överenskommelse därom på Vikoils kontor i Stockholm, dit F.M. rest från Paris. Vid detta sammanträffande tillkommer det i åtalet för osant intygande angivna avtalet med Tretan Trading AG. - Vad härefter förekommer rör närmast VEAB internt och upptas icke i detta sammanhang.

Den redogörelse som nu lämnats över händelseutvecklingen föranleder följande anmärkningar. Enligt vittnesuppgifter i målet av bl a E. och B. skall inom oljebranschen förekomma att sådan "corporate guaranty" som lämnats d 30 sept ges inom branschen. I.W. har uppgivit, att VEAB icke fäst avseende vid densamma och i stället som säkerhet begärt ett "reback-avtal" med svensk oljeleverantör och att bekräftelsen d 7 okt att sådant avtal träffats med SP av VEAB bedömts - efter erhållen bekräftelse jämväl från SP genom E. - utgöra tillräcklig säkerhet för återleveransen. E. har bestyrkt att I.W. muntligen av honom erhållit sådan bekräftelse. VEAB har - såsom F.M. vidgått och N bekräftat - icke underrättats om återköpet. Enligt N:s vittnesmål har frågan huruvida så borde ske i förbigående diskuterats mellan honom och F.M. varvid den sistnämnde förklarat att underrättelse icke behövde lämnas. E. har uppgivit - under förklaring att då avtalet mellan Petroch och SP såvitt SP visste icke berörde VEAB - att varken han eller annan från SP underrättat VEAB om återköpet. F.M. har förnekat att han känt till vare sig telexmeddelandet d 21 okt, däri "reback-avtalet" med SP ånyo bekräftas, eller Petrochs begäran d 23 dec om leveransanstånd. Han har hävdat, att dessa meddelanden tillkommit troligen på F:s eller möjligen på andra intressenters i Petroch tillskyndan.

3.

TR:ns bedömning av ansvarsfrågan. Den första fråga TR:n ställer sig är huruvida F.M. - såsom åklagaren gör gällande - helt ensam dirigerat Petroch eller om som han själv påstår andra finansiärer utövat sådant inflytande över bolaget att de inskränkt hans handlande i detta och att de vidtagit åtgärder i bolaget utan hans hörande. F.M. som har vägrat uppge namnen på dessa påstådda finansiärer, har vidgått att han haft bestämmande inflytande i bolaget. Vad som genom de utländska vittnesmålen - särskilt H:s - upplysts om omständigheterna kring bolagets bildande och om förhållandena däri pekar klart på att F.M. varit ensambestämmande i bolaget och enväldigt styrt dettas handlande. Vittnesmålen må väl bedömas med försiktighet. Emellertid föreligger i målet ett av TR:n ej tidigare redovisat telexmeddelande av d 18 febr 1981 från F. Detta är ställt till F.M. personligen under Vikoils adress i Stockholm, dit som ovan under "Händelseutvecklingen" anmärkts F.M. begivit sig från Paris för att sammanträffa med I.W. I meddelandet begär F instruktioner om en utbetalning från Petroch av ett - i detta sammanhang obetydligt - belopp om ca 17 000 dollar. På grund av detta meddelande sammanställt med nämnda vittnesmål och F.M:s egna uppgifter finner TR:n styrkt att vad åklagaren gjort gällande om F.M:s ensamvälde i bolaget är riktigt. Därmed är också styrkt att ansvaret för Petrochs beslut att i mars 1981 ej återleverera oljan är F.M:s eget självständiga och att F.M. själv föranstaltat såväl om penningöverföringarna från Petroch till Stratton som om den förnyade bekräftelsen d 21 okt till VEAB av oljeköpet mellan Petroch och SP och om Petrochs anståndsbegäran d 23 dec.

Petroch är avtalspart med VEAB. Dess förmåga att fullfölja sitt åtagande att återleverera oljan skall bedömas enbart på grundval av dess finansiella ställning. Vad F.M. invänt därom att övriga bolag i kretsen kring Petroch haft vilja och förmåga att bistå Petroch kan - bl a mot bakgrund av vad som skett vid förhandlingarna med VEAB under våren och sommaren 1981 om oljans återställande - lämnas utan avseende. Petroch har startat sin verksamhet först i sept 1980 med ett aktiekapital av endast 50 000 schw francs. Ej ens F.M. har påstått att bolaget haft andra tillgångar än detta kapital. Bolagets verksamhet har som framgår av utredningen i målet varit obetydlig och såvitt framkommit endast omfattat en större affär, utlåningsaffären med VEAB. Petroch har följaktligen inför avtalet om utlåningen icke ens vid en obetydlig höjning av oljepriset haft möjlighet att vid tiden för återleveransens inträde infria sitt åtagande. F.M:s insikt härom behöver ej diskuteras.

Vad angår Petrochs - enkannerligen F.M:s - vilja att uppfylla sitt åtagande om återleverans kan konstateras, att denna vilja i vart fall saknats från slutet av okt månad. TR:n pekar på följande: Avtalet med SP, vilket tillförsäkrade Petroch en säker vinst till följd av att det pris för vilket Petroch sålt den utlånade oljan till BP och FINA betydligt överstigit vad Petroch hade att erlägga till SP, har på Petrochs föranstaltande återgått d 23 okt, varigenom Petroch erhöll en betydande ytterligare vinst. Medelöverföringarna mellan Petroch och Stratton har ägt rum då tiden för fullgörelse inföll.

Finn M har såsom framgår av de av honom d 7 och 21 okt lämnade bekräftelserna av att återköpsavtal fanns med SP varit fullt medveten om den vikt VEAB fäste vid sådant avtal. VEAB har först efter det bekräftelsen d 7 okt lämnades givit klartecken för utlastningen från Karlshamn och har ännu efter det köpet mellan Petroch och SP återgått haft möjligheter att stoppa vidare utlastning. Denna risk har F.M. uppenbarligen varit väl medveten om. Hans förtigande av att köpet återgått och hans fortsatta hänvisningar till detta köp vid Petrochs upprepade framställningar om anstånd visar den vikt F.M. själv fäst vid att VEAB bibehölles vid föreställningen att återköpsavtal fanns.

Några ord slutligen om den "corporate guaranty F.M. lämnade d 30 sept. Omfattningen av "garantin" är enligt sin ordalydelse obegränsad. Möjligheten att kunna stå vid den synes mot bakgrund av de snabba och kraftiga fluktuationerna på oljeprismarknaden praktiskt taget obefintlig. Må vara att VEAB ej fäst avseende vid denna. Den har dock ej kunnat undgå att stärka VEAB:s fasta tillit till F.M:s vilja och förmåga att fullgöra sina åtaganden.

TR:n kan av vad nu anförts blott draga en slutsats. F.M. har redan, då han inledde underhandlingarna med VEAB om utlåningen, saknat såväl förmåga som vilja att återställa oljan. Han har genom sin "corporate guaranty" och genom sina upprepade bekräftelser av att återköpsavtal fanns vilselett VEAB om denna sin bristande vilja och förmåga. Genom detta sitt vilseledande har han förmått VEAB att ingå avtalet. Den skada hans förfarande medfört för VEAB och den vinst han därigenom skaffat Petroch och sig själv är enorm. Han är skyldig till grovt bedrägeri.

Beträffande åtalet för osant intygande antecknade TR:n att F.M. erkänt gärningen. TR:n fann F.M. skyldig till påstått brott och bedömde detta som grovt.

I påföljdsfrågan anförde TR:n: Bedrägeribrottet förskyller ett synnerligen långvarigt fängelsestraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde F.M. enligt 9 kap 3 § och 15 kap 11 § 1 st BrB för grovt bedrägeri och osant intygande till fängelse 5 år. Fängelsestraffet skulle till en tid av 103 dagar anses verkställt i anstalt.

I domen förordnades att F.M. skulle kvarbli i häkte.

I domen d 23 juni 1982 antecknade TR:n beträffande de tilltalades ståndpunkter följande.

B.E: Vidgår att han som verkställande direktör i VEAB varit anförtrodd att sköta bolagets ekonomiska angelägenheter och öva tillsyn över skötseln av dessa. Vidgår även att oljeutlåningen orsakat VEAB betydande och synnerligen kännbar skada. Bestrider ansvar på följande, sammanfattningsvis angivna grunder: Han har fram till d 29 dec 1980 hållits i okunnighet om att oljeutlåningen kommit till stånd och att olja utskeppats från VEAB:s oljelager i Karlshamn. Han har visserligen känt till att underhandlingar om utlåning pågått under slutet av sept och början av okt 1980 mellan I.W. för VEAB:s räkning och F.M./Petroch. Han har dock icke fattat något beslut om utlåningen eller annorledes sanktionerat denna. Han har fram till ovannämnda datum varit av uppfattningen, att förhandlingarna icke lett till resultat. Även om hans underlåtenhet att hålla sig underrättad om förhandlingarnas gång och eventuella resultat skulle läggas honom till last, har han dock ej insett eller kunnat inse att VEAB på grund av denna hans underlåtenhet skulle kunna löpa ens risk för skada. Väl har han efter d 29 dec 1980 beslutat och vidtagit vissa åtgärder i affären men endast i syfte att på för VEAB fördelaktigaste sätt återskaffa oljan. Dessa åtgärder har dock icke medfört skada för VEAB utöver den som redan utan hans förvållande orsakats bolaget genom avtalet d 30 sept och tilläggen däri av samma dag och av d 7 och 21 okt. I vart fall har han icke insett eller kunnat inse att åtgärderna skulle innebära skaderisk för VEAB. Enär han således saknat varje uppsåt såväl att överträda sin behörighet eller missbruka sin förtroendeställning som att skada bolaget och eftersom han ej heller insett, att VEAB kunnat skadas vare sig av hans underlåtenhet eller av hans åtgärder, skall han frikännas.

Ingemar W: Bestrider ansvar på följande skäl: Hans befattning i VEAB har varken givit honom behörighet eller befogenhet att företräda VEAB. Den har ej heller inneburit en förtroendeställning i bolaget. Han har icke i något skede av affären vidtagit någon åtgärd utan att - i enlighet med vad om hans befattning föreskrivits - hålla B.E. fortlöpande underrättad och underställa denne varje åtgärd för godkännande och beslut. B.E. ensam har beslutat om utlåningen och han själv har blott handlat enligt de direktiv B.E. lämnat. Väl medges, att VEAB slutligen kommit att skadas. Denna skada är emellertid en följd av det sätt på vilket affären handlagts efter det han i mars 1981 avkopplats därifrån. Därest dock skulle anses, att missbruk av behörighet eller förtroendeställning från hans sida förekommit, har han dock icke insett eller kunnat inse, att VEAB genom hans åtgöranden skulle tillfogas skada. Under rubriken Domskäl anförde TR:n beträffande åtalen för trolöshet mot huvudman: I domen mot F.M. har redogjorts för vad genom utredningen i målet framkommit om vissa personers och bolags roller i oljeaffären och om händelseutvecklingen i denna såvitt rör F.M:s/Petrochs mellanhavanden med VEAB. TR:n har nu i första hand att redogöra för vad utredningen visar om hur dessa mellanhavanden återspeglats och handlagts inom VEAB fram till den tidpunkt - d 5 mars 1981 - då VEAB:s styrelseordförande E.S. informeras av B.E. och I.W. om vad som tilldragit sig och B.E:s och I.W:s ansvar för handläggningen av affären upphör.

Utredningen härom utgörs - förutom av de i domen mot F.M. behandlade telexmeddelandena dels av d 30 sept, 7 och 21 okt 1980 dels de, som utväxlats under dec 1980-febr 1981 i anledning av Petrochs framställningar om leveransanstånd - av B.E:s och I.W:s uppgifter vid förhör med dem under huvudförhandlingen, kompletterade och jämställda med de skriftliga redogörelser som de efter d 5 mars 1981 lämnat till VEAB:s styrelse. Vidare föreligger vittnesuppgifter av T.C, kamrer i VEAB, av avdelningschefen i bolaget U.J. och av förut nämnde S. Flät jämte berör de i domen mot F.M. nämnda vittnesmålen av N. och E. även vissa spörsmål, som i förevarande sammanhang ej är utan betydelse. C:s och J:s vittnesmål rör i första hand vad som förekommit under en bilfärd d 8 okt 1980 från Breanäs, där de två vittnena och andra anställda i VEAB tisdagen och onsdagen d 7-8 okt vistats tillsammans med de tilltalade för att behandla VEAB:s budget för år 1981. Denna vistelse i Breanäs berörs även i N:s vittnesmål. C:s vittnesmål innehåller utöver vad nu sagts även uppgifter om hans iakttagelser och slutsatser av vissa transaktioner inom VEAB rörande in- och utbetalningar till och av bolaget under hösten 1980 ävensom rörande bolagets oljelagerhållning fram till i mars 1981. Vittnesförhöret med S. har gällt - förutom VEAB:s verksamhet och B.E:s och I.W:s befattningar i bolaget - främst den information han fått d 5 mars 1981. Till belysning av hans uppgifter härom har även åberopats och genomgåtts av honom gjorda skriftliga noteringar om informationen, upprättade i omedelbart samband med dennas lämnande. Es vittnesmål berör vad som förekommit mellan honom och I.W. i anledning av Petrochs försäljnings- och återköpsavtal med SP. Slutligen föreligger viss skriftlig bevisning rörande VEAB:s oljelager under nov 1980 fram t o m febr 1981, av viss betydelse även för nu behandlad åtalspunkt.

Om gången av handläggningen av affären inom VEAB under tiden fram till Breanäs-vistelsen är genom B.E:s och I.W:s i huvudsak sammanstämmande uppgifter följande avgörande fakta klarlagda: B.E. har av I.W. som i anledning av uppslaget om oljeutlåningen sammanställt vissa beräkningar av VEAB:s oljeåtgång och oljelager under hösten 1980 och kommit till resultatet att omkring 40 000 ton olja kunde avvaras under okt och nov samt omkring 35 000 fram till årsskiftet, i slutet av sept underrättats om F.M:s/Petrochs förslag om utlåningen och om de beräkningar I.W. gjort. Båda har funnit förslaget värt att övervägas, då härigenom tillfälle yppades att skaffa VEAB, vars budgetläge var ansträngt, en beaktansvärd inkomst. Enighet har rått mellan de båda, att Petrochs första förslag d 26 sept var oantagbart. I.W. fick besked av B.E. att fortsätta underhandlingarna. Ingen av dem gjorde några undersökningar av vad Petroch var för ett företag utan nöjde sig med de besked F.M. lämnat - ett nystartat schweiziskt bolag, som ämnade slå sig in på den skandinaviska oljemarknaden. Båda var klara över att VEAB, som ju ägde oljan, kunde diktera villkoren för ett eventuellt avtal. Telexmeddelandena av d 30 sept underställdes B.E. av I.W. enligt dennes av B.E. godtagna uppgift d 1 okt. Den "corporate guaranty" som lämnats av Petroch bedömde båda som värdelös. B.E. underströk vikten av att VEAB erhöll tillförlitlig säkerhet för att oljan återställdes före årsskiftet 1980/81. I.W. var helt införstådd härmed. B.E. förklarade, att han vid besök i Malmö samma och följande dag skulle genom sina förbindelser där söka upplysningar om hur VEAB på säkraste sätt skulle kunna tillförsäkra sig återleveransen. B.E. har efter sin ankomst från Malmö, där han lätt - förutom rådet att "hålla i oljan" - besked, att någon bankgaranti, som I.W. framkastat som en möjlig säkerhetsform, på grund av de starkt fluktuerande priserna på oljemarknaden ej vore tänkbar samt att en utväg kunde vara, att VEAB tillförsäkrade sig ett återköpsavtal, lämnat I.W. besked om vad han sålunda inhämtat och tillsagt honom att söka försäkra sig om ett sådant avtal med svenskt oljebolag som medkontrahent. Samtidigt har B.E. förklarat, att den av Petroch föreslagna ersättningen av 1 dollar vore otillräcklig och borde höjas till åtminstone 2.

Om det följande händelseförloppet fram till d 29 dec - där Breanas- vistelsen samt Petrochs telexmeddelanden d 7 och 21 okt står i förgrunden - föreligger direkt mot varandra stridande uppgifter från I.W. och B.E.

Ingemar W har uppgivit: Efter föredragningen d 1 okt inför B.E. av föregående dags telexmeddelanden underrättade han i telefonsamtal N. – F.M. gick ej att få tag i - att VEAB ej godtog garantin utan ville ha annan säkerhet. Han ansåg det ej nödvändigt att genom telex bekräfta, att VEAB ej accepterade avtalet i föreliggande utformning. Något missförstånd kunde icke uppstå härigenom. För övrigt hade han i sin hand att kontrollera en eventuell lossning av oljan från Karlshamn. Efter B.E:s återkomst från Malmö och deras samtal om säkerheten och den höjda ersättningen, underrättade han i enlighet med B.E:s instruktioner N/Vikoil om att VEAB för att gå med på utlåningen fordrade återköpsavtal med svenskt bolag och en högre ersättning än en dollar. N. lovade återkomma. Samtidigt med oljeutlåningsaffären hade I.W. även med B.E. diskuterat ett förslag om oljeinköp för år 1981. Han ansåg för sin del inköpet fördelaktigt med hänsyn till de underrättelser han hade om en vän rad prisstegring; Under vistelsen i Breanäs hade han upprepade telefonsamtal med N. om såväl utlåningen som inköpet. N. underrättade honom om att Petroch ingått det önskade återköpsavtalet, att SP var avtalskontrahent och att telex härom sänts till VEAB. I.W. meddelade i Breanäs B.E. i korthet vad N. uppgivit. Under bilfärden hem, med B.E. och honom själv samt C och J i bilen, diskuterades utlåningen mellan i varje fall honom och B.E. B.E. förklarade, att oljeutlåningen skulle ske. I bilen diskuterades också I.W:s oljeinköpsförslag. Vid hemkomsten till VEAB tillkännagav B.E, att något oljeinköp däremot inte skulle komma till stånd. Tillsammans med I.W. gick B.E. upp på VEAB:s kontor. I telexapparaten satt Vikoils meddelande om Petrochs avtal med SP. I.W. visade B.E. meddelandet. Denne läste igenom det. Han förklarade ånyo, att då var allt klart, dock att I.W. skulle hos SP efterhöra hur det förhöll sig med Petrochs köp. I.W ringde följande dag E. Denne bekräftade köpet. I.W. ansåg då saken klar och beordrade den första lossningen av oljan till i Karlshamn väntande fartyg. Under sitt besök i Schweiz påminde I.W. F.M. och F. om att VEAB inte lätt bekräftelse på att ersättningen höjts till 2 dollar. Vid återkomsten till Växjö visade han d 22 okt telexmeddelandet av d 21 okt för B.E. på sedvanligt sätt. B.E. läste igenom det och uttryckte sin tillfredsställelse. Under de följande månaderna – I.W. var frånvarande från VEAB på grund av semester under större delen av nov - har B.E. icke kunnat undgå att få del av de penningtransaktioner som förekom mellan VEAB och Petroch. I.W. föreslog även vid ett tillfälle att B.E. skulle informera den s k arbetsgruppen inom VEAB om utlåningen. B.E. ansåg emellertid detta icke lämpligt. I.W. själv trodde - dock utan att fråga B.E. härom - att B.E. underrättat S. om utlåningen. Det vore för I.W. en självklarhet att så skett.

B.E. har berättat: Efter det besked han lämnat I.W. om nödvändigheten av att få till stånd ett återköpsavtal - enligt hans mening ett avtal där VEAB skulle ingå som part - hörde han inte något om utlåningsprojektet. Han antog därför, att någon utlåning ej kommit till stånd. Han frågade inte heller I.W. om hur det gått. Han var strängt upptagen med budgetarbetet. I.W:s förslag om oljeinköp var på tal samtidigt med frågan om utlåningen. B.E. ställde sig tveksam till inköpsförslaget. Under Breanäs-vistelsen, som helt ägnades åt budgetfrågor, observerade han att I.W. hade telefonsamtal. Han utgick ifrån att dessa samtal rörde förslaget om inköp av ytterligare olja. Inför hemfärden från Breanäs bad B.E. C. och J. att följa med honom och I.W. Han avsåg att med dem diskutera oljeinköpsförslaget. Under färden diskuterades detta livligt. Härunder kom man naturligt nog också in på de behandlade budgetfrågorna. Däremot nämndes icke något om utlåningsprojektet. Vid hemkomsten till VEAB förklarade B.E. att något oljeinköp ej skulle ske. Möjligen gick han därefter upp på VEAB:s kontor, i så fall dock endast för att lämna sitt gepäck. Han fick ej del av telexmeddelandet av d 7 okt. I.W:s uppgift att meddelandet - avsänt d 7 okt kl 16.15 - skulle funnits kvar i telexapparaten ännu på kvällen följande arbetsdag är med hänsyn till rådande kontorsrutiner helt orimlig. Meddelandet har aldrig förelagts honom. Han har ej lätt kännedom vare sig genom I.W. eller på annat sätt om att oljekranarna i Karlshamn öppnats. Han medger dock att han vid föredragning av I.W. tagit del av telexmeddelandet d 21 okt. Han har dock endast ögnat igenom det och ej närmare reflekterat över dess innehåll. Han har därefter ej lätt del vare sig av lagerrapporter eller de penningtransaktioner som ägt rum mellan VEAB och Petroch under hösten. Lagerrapporteringen hade han icke något med att göra. Denna var helt och hållet I.W:s sak. Han hade naturligtvis för avsikt att så fort I.W. meddelat honom om underhandlingarnas resultat underställa frågan om utlåningen S. och styrelsen. Han uppfattade affären som helt i linje med bolagets verksamhet. Han var för sin del övertygad om att i fall säkerheter fanns någon risk icke förelåg för VEAB. Fråga var för honom endast om att kunna skaffa VEAB en inkomst.

C. och J. har förklarat, att de under vistelsen i Breanäs, som helt ägnades åt budgetfrågorna, observerat att I.W. haft upprepade telefonsamtal med någon engelsktalande person. Vad samtalen rörde sig om, visste de däremot icke. C har förklarat, att under bilfärden icke såvitt han kan erinra sig något samtal förekommit om oljeutlåning. Han satt i baksätet och var mest upptagen av tankarna på budgeten. Om något beslut om oljeutlåning fattats i bilen, måste han absolut ha uppfattat detta. Däremot var det en del tal om oljeinköpet, som ju ägde samband med budgeten. J. å sin sida har förklarat, att oljeutlåning var på tal mellan I.W, B.E. och honom själv. Han tog till och med upp sin räknesnurra för att göra vissa beräkningar och nämnde att en sådan affär i vart fall måste täcka VEAB:s räntekostnader. Han uppfattade dock icke att något beslut om oljeutlåning gavs. Enligt båda vittnena är det icke uteslutet, att I.W. och B.E. tillsammans gått upp på VEAB:s kontor efter hemkomsten. J. har uppgivit, att det i så fall endast kunnat röra sig om ett par minuter, eftersom I.W. strax efter ankomsten till kontoret körde honom hem till hans bostad.

N:s vittnesmål - på de flesta punkter vagt och svävande - ger icke klart besked om annat än att telefonsamtal växlats mellan honom och I.W. under den senares vistelse i Breanäs. Enligt honom skall samtalen ha rört oljeinköpet. Han har dock ej velat utesluta möjligheten, att tal också varit om Petrochs avtal med SP.

Härutöver må anmärkas, att E. - såsom framgår av vad om hans vittnesmål angivits i domen mot F.M. - bekräftat I.W:s uppgift, att I.W. ringt SP och upplysts om att Petroch köpt olja av SP och att leverans av köpta oljan skulle ske till Karlshamn före årsskiftet.

Handläggningen av affären fr o m d 29 dec 1980 fram till d 5 mars 1981 är genom utredningen i målet, däribland B.E:s och I.W:s i huvudsak sammanstämmande uppgifter, klarlagd och visar, att B.E. - som han ock vidgått - av I.W. förelagts de anståndsframställningar som gjorts av Petroch och att de åtgärder som från VEAB:s sida i anledning därav vidtagits skett i samråd mellan dem och med B.E:s godkännande.

Om sin reaktion d 29 dec, då han enligt sina egna påståenden först skulle fått kännedom om att olja lånats ut, har B.E. uppgivit: I.W. kom in till honom med Petrochs anståndsbegäran av d 23 dec. Han blev förbluffad över beskedet men tog i enlighet med sin natur saken lugnt. I.W. försäkrade att någon risk ej fanns, eftersom VEAB hade betryggande säkerhet genom återköpsavtal med Petroch och SP. B.E. var medveten om att leveransdröjsmål då och då kunde inträffa. Han såg ej något oroande i själva dröjsmålet. Då I.W. uppgav, att VEAB hade tillräckligt med olja för sitt behov under jan och för fullgörande av lagringsskyldigheten, ansåg B.E. att anståndet kunde beviljas. Han frågade icke Ingemar W om de säkerheter VEAB hade för återleverans utan utgick från att avtal härom slutits i enlighet med hans instruktioner i början av okt. Han begärde icke fram handlingarna i ärendet och avkrävde ej I.W. någon närmare redogörelse för vad som förelupit. Fastän I.W. handlat egenmäktigt ansåg B.E. dock ej att hans förfarande borde föranleda någon rapport till styrelsen. Han har som chef alltid försökt hålla sina underlydande om ryggen.

I.W. har om d 29 dec berättat: Varken han eller B.E. fann något oroande i Petrochs anståndsbegäran. Leveransdröjsmål - även från så stora oljebolag som SP - förekom ej sällan. VEAB hade varit med om sådana dröjsmål tidigare utan att därav någon skada uppkommit. Eftersom olja fanns för jan månad och återleveransavtalet mellan Petroch och SP enligt bådas uppfattning utgjorde fullt betryggande säkerhet, beslöt B.E. utan närmare betänkande att bevilja anståndet.

Om hur han upplevt vad som därefter tilldragit sig har B.E. berättat bl a: Ej heller Petrochs förnyade anståndsbegäran fann han oroande. Då efter vad I.W. förklarade olja emellertid behövdes för febr ansåg han i likhet med I.W. att anstånd endast kunde beviljas för en del av leveransen och att krav om omedelbar leverans av 10 000 ton skulle framställas. I början av febr underrättade I.W. honom om att fel förekommit i oljerapporteringen och att VEAB saknade praktiskt taget all olja. I.W. förklarade, att han skulle resa till Stockholm och försöka ordna upp saken så att åtminstone lagerredovisningen till överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) kunde fullgöras. B.E. frågade icke närmare om I.W:s planer. Ej heller vid I.W:s återkomst från Stockholm förhörde han sig om vad denne gjort där. I.W. förklarade endast, att frågan om lagerredovisningen nu var löst. B.E. nöjde sig med detta besked. Då han under de följande dagarna fick klart för sig, hur prekär situationen i själva verket var - ingen olja, inga pengar att köpa olja för och begäran från Tretan Trading om leveransbesked i anledning av avtalet d 18 febr - ansåg han det nödvändigt att vända sig till advokat för rådgivning och att underrätta S. om det skedda.

I.W. har uppgivit bl a att han lämnat B.E. full upplysning om avtalet d 18 febr och vad i övrigt tilldragit sig i Stockholm under hans besök där.

Av den utredning som i målet förebringats anser sig TR:n tveklöst kunna sluta, att B.E:s påstående att han först d 29 dec underrättats om oljeutlåningen är osant. TR:n pekar på att han som han själv vidgått tagit del av telexmeddelandet d 21 okt. Av detta framgår redan vid ett flyktigt ögonkast, att utlåningsavtal är slutet. Hans underlåtenhet att förfråga sig hos I.W. om förhandlingarnas resultat och hans reaktion - eller snarare avsaknad av reaktion - inför I.W:s besked d 29 dec kan ej rimligen förklaras på annat sätt än att han vetat om att oljeutlåningen ägt rum. C:s och S:s vittnesmål ger även belägg för att så varit fallet. Hans egen skriftliga redogörelse motsäger ej slutsatsen utan ger snarare stöd åt den.

Rörande frågan, huruvida B.E. som I.W. påstått även uttryckligen lämnat klartecken till utlåningen under bilfärden från Breanäs och vid ankomsten till VEAB:s kontor, anmärker TR:n: B.E:s uppgift att oljeutlåning ej alls varit på tal vederläggs visserligen av J:s vittnesmål. Riktigheten av I.W:s påstående vinner emellertid i övrigt icke stöd av C:s och J:s vittnesmål utan synes motsägas av dessa. Mot bakgrund av vad som framkommit om kontorsrutinerna på VEAB är jämväl som B.E. påpekat synnerligen anmärkningsvärt att telexmeddelandet kunnat sitta kvar i maskinen från tisdags eftermiddag till följande dags kväll.

TR:n finner emellertid - trots de tunga omständigheter som talar mot riktigheten av I.W:s uppgift - att det icke är uteslutet, att I.W. kunnat uppfatta diskussionen i bilen om oljeutlåningen som att B.E. därunder givit tillstånd till denna.

Till grund för sin slutliga bedömning av ansvarsfrågan lägger TR:n därför för B.E:s del att denne utan att ha fattat beslut om utlåningen dock fr o m d 22 okt varit fullt informerad om att denna ägt rum och för I.W:s del att hans åtgärder efter vad han uppfattat skett med B.E:s begivande.

TR:ns bedömning av ansvarsfrågan. B.E. och I.W. har efter vad utredningen därom visar - för B.E:s del ställt utom diskussion - haft sådan förtroendeställning som avses i 10 kap 5 § BrB. Om I.W. må härom anmärkas, att denne enligt sin befattningsinstruktion haft att bereda - och också berett - alla frågor om VEAB:s oljeinköp med skyldighet att för beslut underställa dessa bolagets verkställande direktör. Han har på eget ansvar haft att handha bolagets synnerligen betydelsefulla lagerhållning. Han har varit ställföreträdare för verkställande direktören i bolaget. Han har varit bolagets sakkunnige i alla frågor som rört olja och ensam skött bolagets kontakter med mäklare och bolag i branschen. Den omständigheten att han underställt B.E. sina åtgärder i utlåningsaffären kan därför icke på något sätt fritaga honom från eget ansvar för dennas handläggning och för de beslut som fattats i denna. Hans ställning i bolaget har inneburit samma skyldighet för honom som för B.E. att inom det område som anförtrotts honom självständigt verka för bolagets bästa och förhindra såvitt möjligt, att bolaget åsamkades skada.

B.E. och I.W. har - på initiativ av den senare - inlett underhandlingar om en affär som legat helt utanför bolagets naturliga verksamhetsområde och i sig varit av synnerligen riskfyllt slag. De har underlåtit att underrätta såväl styrelseordförande som bolagsstyrelse om den planerade affären. Redan detta har inneburit ett åsidosättande av de skyldigheter de haft gentemot bolaget. De har underlåtit att närmare undersöka avtalspartnerns, Petrochs, ställning och förmåga att fullgöra gjorda åtaganden. De har - förvisso i förtröstan på F.M:s förträfflighet - nöjt sig med de knapphändiga och intetsägande upplysningar som F.M. lämnat om företaget. De har icke försäkrat sig om att återköpsavtalet mellan Petroch och SP innehöll någon för dessa förpliktande bestämmelse att ovillkorligt leverera oljan till VEAB. De har vid Petrochs anståndsbegäran d 23 dec icke ens vidtagit en sådan enkel och naturlig åtgärd som att hos SP efterhöra orsaken till de påstådda leverans svårigheterna utan lugnt beviljat anståndet. Lika litet har den förnyade anståndsbegäran föranlett någon som helst kontrollåtgärd.

Till följd av de nu påpekade omständigheterna - fler liknande finns förvisso att andraga - har TR:n att konstatera att B.E. och I.W. båda på ett synnerligen grovt sätt åsidosatt sina förpliktelser och skyldigheter gentemot VEAB.

VEAB har av de tilltalades åtgärder - såväl vid tagna som underlåtna - åsamkats en skada som TR:n i annat sammanhang betecknat som enorm. I.W:s påstående att skadan uppkommit till följd av den senare handläggningen av affären förtjänar intet TR:ns bemötande.

Båda de tilltalade har hävdat, att de icke insett, att VEAB på grund av deras åtgöranden eller brist på sådana kunnat skadas. Att sådan insikt icke saknats utan att fastmera båda varit väl medvetna om de risker de tagit framgår redan av vad de uppgivit om den vikt de vid de inledande förhandlingarna med Petroch läst vid att betryggande säkerhet skulle finnas för en återleverans.

De tilltalade är båda skyldiga till trolöshet mot huvudman. Brottet är synnerligen grovt.

Beträffande åtalet i övrigt mot I.W. fann TR:n på anförda skäl utrett att denne, såsom åklagaren påstått, gjort sig skyldig till osant intygande, vilket brott bedömdes som grovt, samt brott mot lagen om oljelagring m m.

I påföljdsfrågan anförde TR:n: Annan påföljd för de tilltalade än fängelse kan icke ifrågakomma. Fängelsestraffet måste bli hårt. Då I.W. förutom till trolöshet mot huvudman gjort sig skyldig till andra allvarliga brott bör hans straff sättas högre än B.E:s.

Domslut. TR:n dömde

B.E. enligt 10 kap 5 § 1 och 2 st BrB för trolöshet mot huvudman till fängelse 2 år 6 mån,

I.W. enligt 10 kap 5 § 1 och 2 st samt 15 kap 11 § 1 st BrB och 19 § 2 st lagen (1957:343) om oljelagring m m för trolöshet mot huvudman, osant intygande och brott mot lagen om oljelagring m m till fängelse 3 år.

Talan fullföljdes i Göta HovR av F.M. B.E. och I.W.

F.M. yrkade att åtalet för grovt bedrägeri skulle ogillas,

att brottet osant intygande skulle bedömas som icke grovt

samt under alla omständigheter att straffet skulle nedsättas.

B.E. yrkade ogillande av åtalet. För den händelse HovR:n skulle finna åtalet styrkt yrkade han att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom eller ett kortare fängelsestraff.

I.W. yrkade ogillande av åtalet i dess helhet.

Åklagaren och VEAB bestred ändringsyrkandena.

HovR:n (hovrättspresidenten Aqvist, hovrättsrådet Smedberg, f d lagmannen Lilja, adj led Strandberg, referent, samt nämndemännen Magnusson, Löfgren och Andersson; ang skiljaktiga meningar se nedan),

som d 27 aug 1982 förordnat att F.M. skulle försättas på fri fot,

anförde i dom d 14 sept 1982:

Domskäl. Den i TR:n förebringade bevisningen har i HovR:n upptagits ånyo. Härutöver har F.M. såsom skriftlig bevisning åberopat ett diagram vilket med Platts' noteringar om spotpriser på Rotterdam-marknaden som grund utvisar oljeprisutvecklingen under tiden jan 1980 till juli 1982. Vidare har på I.W:s begäran hållits vittnesförhör med G.S. f d anställd hos PK-finans Malmö.

F.M. har i HovR:n uppgivit i huvudsak följande:

Efter flera års anställning i Sverige i storbolag inom oljebranschen insåg han att det fanns möjligheter att utveckla ett oljemäklarbolag i Sverige. Han kontaktade 1976 utländska kapitalägare och bildade tillsammans med dessa Tretan AG och Vikoil. Själv var han endast formell delägare i Tretan AG och han anställdes som direktör i dotterbolaget Vikoil. Trots ett relativt litet aktiekapital i Tretan AG disponerade bolaget, inklusive kreditmöjligheter, ca 10 milj US dollar. Namnen på de övriga ägarna till Tretan AG, vilka alltjämt är verksamma inom oljebranschen, vill han ej avslöja. Vid sidan om inkomsterna från anställningen i Vikoil hade han ett "profit share-avtal" med Tretan AG, innebärande att han erhöll 25 % av de förtjänster Tretan AG gjorde genom hans förmedling. Ägarna till Tretan AG litade på honom vilket gav honom möjligheter att ge instruktioner om avslut för Tretan AG:s räkning. De övriga ägarna till Tretan AG gjorde affärer i andra delar av världen. Vikoil ägnade sig endast åt mäkleri och var den största mäklarfirman i Sverige. Ca 10-15 % av den svenska oljeförbrukningen gick via Vikoil. De stora förtjänsterna gjordes emellertid i Tretan AG, 5-6 milj dollar sammanlagt, och av dessa erhöll han 25 %. Som mäklare gör man affärer mycket snabbt per telefon och telex. Man har ofta bara timmar på sig att göra avslut.

Han hade sin första kontakt med VEAB 1974 och såsom företrädare för Vikoil första gången 1977. Kontakterna togs med I.W. och gällde bl a försäljning från Tretan AG. Vid en sådan försäljning i början av 1980 förtjänade Tretan AG ca 4 milj kr. Det var känt att I.W. var tvungen att underställa verkställande direktören ärendet innan han kunde träffa avtal.

År 1979 började han vidta åtgärder för att flytta till Schweiz, vilket emellertid var förenat med svårigheter på grund av arbetstillstånd o d.

I anledning av den planerade flyttningen sade han upp sig i Vikoil d 1 juli 1980 och avsåg att framdeles ägna sig åt "trading". Tanken var att bygga upp ett eget bolag. Han erhöll samtidigt ett bättre "profit share- avtal" med Tretan AG. 1 okt 1980 flyttade han till Paris.

Tretan AG gjorde under åren 1977-79 stora vinster vilket föranledde bolagets skatteexpert, H, att föreslå en konstruktion med 10-12 bolag runt Tretan AG. Ett av dessa bolag var Petroch som dessutom skulle göra oljeaffärer på den skandinaviska marknaden och Rotterdam-marknaden. Han erhöll ett "profit share-avtal" med Petroch vilket bolag inom en tvåårsperiod skulle arbetas upp och anställa folk.

Han kände till att utlåning och byte av olja var lönsamt med hänsyn till transportkostnader o d och talade därför med olika oljebolag om att få låna olja. Han tog också kontakt med VEAB som han hade goda relationer till och som han visste hade olja i lager. Kontakten togs med I.W. per telefon. Vid samtal med denne nämnde han att han hade intressen i Petroch eller anknytning till bolaget. Troligen förekom några kontakter mellan honom och I.W. före det förslag som översändes per telex d 26 sept 1980. Förslaget var bara en idé som krävde ägarnas godkännande innan avtal kunde träffas. VEAB förkastade förslaget och diskussionerna fortsatte. Så småningom kom han och I.W. överens om avtalet d 30 sept 1980. I.W. begärde en garanti vilket föranledde Petroch att utfärda en corporate guaranty" som är en vanlig handling i oljebranschen. De kom också överens om övriga avtalsvillkor, t ex ersättning till VEAB, kommission för Vikoil. Han utgick hela tiden ifrån att I.W. hade VD:s godkännande eftersom diskussionerna pågått flera dagar. Han ansåg att bindande avtal träffats i och med telexbekräftelsen d 30 sept 1980. Någon reklamation kom ej heller mot telexbekräftelsen. Eftersom marknaden var på väg ner ville han få ett avtal till stånd så snabbt som möjligt och han instruerade också N. att snarast sälja oljan.

I sept fick han av F. besked om att oljan till Växjö av skatteskäl skulle återköpas via det nybildade bolaget Stratton Trading Corporation. Några överföringar av medel till detta bolag fick han inte reda på förrän i jan 1981. Han hade hela tiden uppfattningen att han kunde disponera medel även i detta bolag. Efter försäljningen av den lånade oljan skulle återköp ske då priserna sjunkit till en nivå som gav en bra vinst. Det var vid tiden för avtalets ingående gott om olja på marknaden. Han hade goda kontakter med den svenska marknaden och var övertygad om att Petroch skulle kunna köpa och återleverera oljan. Dessutom hade de övriga ägarna sina affärskontakter på annat håll.

N. meddelade honom i början av okt att VEAB önskade återleverans från ett svenskt bolag, vilket han inte fann märkligt. Han fick intrycket av att det närmast begärdes av formella skäl och att det viktiga var att VEAB skulle erhålla leverans från ett svenskt bolag.

Marknaden gick just då snabbt neråt och via avtal med SP skulle Petroch ha "täckt in sig" och gjort en vinst även om det var väl tidigt med hänsyn till villkoren i avtalet med VEAB. Han uppfattade avtalet med SP som ett "back up-avtal" som Petroch kunde disponera efter egen önskan, dock att han samtidigt insåg värdet av att tillmötesgå VEAB eftersom all olja inte var levererad. N. meddelade honom att han avsåg att sända telex till VEAB med underrättelse om återleveransavtalet.

I.W. kontaktade honom någon gång mellan d 10 och 20 okt och önskade 2 dollar i ersättning i stället för 1 dollar. Han gick med på detta för att bibehålla den goda relationen och eftersom han ändå tyckte att affären var bra.

SP som var en stor kund till Vikoil gjorde affären med Petroch för att marknaden var vikande. Efter någon tid ringde E. från SP och ville köpa tillbaka kontraktet. Eftersom det var tveksamt om SP hade den olja de sålt och det var relativt lång tid kvar till dess Petroch skulle leverera, ansåg Petroch att man kunde sälja och "täcka in sig" senare. De trodde att marknaden skulle vika, och de hade också ekonomiska möjligheter att klara en felspekulation. Risken för felbedömning var inte större än normalt. Företagsgruppen disponerade vid denna tid troligen ca 15 milj dollar och hade därjämte möjligheter att erhålla krediter. Han talade med N. om att det inte var erforderligt att underrätta VEAB om återköpet av avtalet med SP. Det telex som sändes d 21 okt 1980 till VEAB skickades av F.

När återleveransen skulle ske var priserna mycket höga varför man i dec ej ville leverera. Inom Petroch diskuterades då olika möjligheter såsom leveransanstånd och att leverera minsta möjliga kvantitet så sent som möjligt. I värsta fall skulle man leverera allt. Om leverans skett d 30 dec 1980 skulle förlusten ha blivit 4-6 milj kr inberäknat de tidigare vinsterna på Växjö-oljan. Telexet d 23 dec 1980 med begäran om anstånd författades av F. av affärsmässiga skäl men F.M. blev underrättad. Hänvisningen i telexet till en i sept inköpt last syftar troligen på inköpet via Stratton. Han vet numera om att påståendet om lasten var osant. Hade VEAB inte medgivit anstånd hade leverans skett, dock hade man försökt få leverera så litet som möjligt. Avsikten var hela tiden att leverans skulle ske. Samma resonemang fördes före telexet från Petroch till VEAB d 29 jan 1981. Man avsåg endast att skjuta på leveransen.

Då F. i telex d 18 febr 1981 föreslog leverans av i vart fall en del av oljan ansåg F.M. att det skulle vara en för dålig affär att leverera vid den tidpunkten eftersom det fanns indikationer på att oljepriserna skulle gå ner. Samma dag sammanträffade han med I.W. i Stockholm och slöt för Tretan Trading AG:s räkning avtal med VEAB om leverans av 30 000 ton olja. Avtalet tillkom på önskemål från Ingemar W för att denne skulle kunna fullgöra lagerredovisningen inför överstyrelsen för ekonomiskt försvar (OEF). Det var från F.M:s sida aldrig fråga om att avtalet skulle fullgöras. Även avtalet med BP (* Härmed åsyftas ett avtal d 20 febr 1981, enligt vilket Tretan Trading köpte 30 000 ton olja av Svenska BP för 250 US dollar per ton fob Oxelösund att avlämnas senast i mars 1981. *) var tillkommet av samma skäl. Vid sammanträffandet med I.W. talades också om de höga oljepriserna och leveransproblemen och han förstod att VEAB behövde olja. Han fick intrycket att I.W. skickats till Stockholm på uppdrag av B.E. Han sade också till I.W. att denne ej behövde vara orolig eftersom han själv (F.M.) var inblandad. I.W. frågade ej om SP-avtalet.

Han ansåg att inte heller avtalet mellan Tretan Trading AG och BP var avsett att uppfyllas. Sedan VEAB offentliggjort affären hävdade Petroch av förhandlingsskäl att avtalet med VEAB var gällande.

Tretan Trading AG var hans eget bolag men fick användas av H till skattetekniska dispositioner. Bolaget stod utanför gruppen. I slutet av febr/början av mars önskade Petroch ej leverera på grund av höga oljepriser. En förfrågan kom via N. om de 10 000 ton olja som fanns i Karlshamn. F.M. såg då en möjlighet att göra en god vinst i sitt eget bolag, Tretan Trading AG, genom att låta detta bolag köpa denna olja och sälja den med vinst till VEAB. Efteråt insåg han att han kanske var för "greedy" (girig) i denna situation. Han talade med F. om att leverans måste ske på något sätt. Vidare fick han höra att en person vid namn G. varit i Växjö d 24 mars 1981 och förhandlat, vilket han tyckte var märkligt eftersom denne ej tidigare företrätt Petroch.

I och med publicerandet av affären d 6 april 1981, vilket skedde i de flesta större tidningar i Europa, försvårades hans egna, Tretan AG:s, Vikoils och Petrochs möjligheter att agera. Man ville hela tiden göra rätt för sig. Man fortsatte därför att förhandla, erbjöd sig att leverera mindre kvantiteter och gjorde i slutet av maj utbetalningar till VEAB.

I slutet av juni var förhållandet mellan Petroch och VEAB mycket ansträngt. Han deltog i flera sammanträden inom Petroch under juni 1981. Till slut träffades en uppgörelse.

Stratton tillkom för att oljeinköp skulle ske genom detta bolag eftersom någon bolagsskatt ej erlades i Panama. Vid den slutliga överenskommelsen erlades halva beloppet av Stratton. Medel överfördes mellan Stratton och de andra i bolagsgruppen för att uppnå skattevinster och han hade dispositionsmöjligheter över tillgångarna oavsett i vilket bolag de placerats. Vid den slutliga uppgörelsen bidrog han själv med ca hälften av pengarna.

H:s och K:s påståenden att han hade medverkat vid medelöverföringarna till Stratton i nov 1980 är felaktiga. Visserligen var han i Zürich vid denna tidpunkt och sammanträffade med H och F. Anledningen till resan var problem med ett av de andra bolagen i gruppen, Unipetrol. H. måste ha tagit fel och K. har under alla förhållanden lätt sina uppgifter i andra hand. Om F.M. känt till överföringarna hade han ej haft anledning att förhindra dem.

Om han i sept insett den följande extrema prisutvecklingen skulle han aldrig företagit affären. Det hade varit ekonomiskt vansinne. Vid normala prisfluktuationer och därmed normala risker - något annat hade han ej anledning att förvänta sig - skulle affären gått bra. Det fanns resurser till återleverans både inom Petroch med medel som inflöt genom försäljning och inom bolagsgruppen i övrigt.

Han har inte gjort sig skyldig till bedrägeri. Hans privata ekonomi och sociala ställning var mycket god. Han ville också i framtiden göra oljeaffärer och utveckla sin verksamhet. Affären med VEAB betraktade han inte som någon riskfylld spekulation. Hade inte SP önskat återköpa "back up-avtalet" är det möjligt att försäljning ändå skett men i så fall vid ett senare tillfälle, beroende på prisutvecklingen.

I.W. har i HovR:n berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg och ändringar:

Han var i VEAB chef för elavdelningen samt svarade härutöver för "inköp/lagring" av olja. Han hade inte rätt att själv inköpa olja. Arbetet bestod i att sköta underhandlingar med oljebolagen om oljeinköp och därefter med de telexhandlingar, som blev resultatet av kontakterna, som grundföredra ärendena för verkställande direktören B.E. för beslut. Det var han själv som föreslog när oljeinköp skulle göras med hänsyn till pris- och behovssituationen. Sålunda ombesörjde han inköp av större oljemängder under slutet av 1979 och början av 1980. Tanken i styrelsen var att bolaget skulle ha en ur lagersynpunkt god framförhållning. Han följde kontinuerligt prisutvecklingen bl a med hjälp av pris- och kartellnämndens kvartalsuppgifter.

Då F.M. kontaktade honom och förde utlåningsaffären på tal nämnde denne att Petroch var ett bolag som önskade slå sig in på den skandinaviska marknaden. F.M. sade vidare att han kände väl till Petroch. I.W. fick intrycket att Petroch var ett bolag jämförbart med Tretan AG och läste särskilt vikt vid att mäklaren var Vikoil. Såväl han själv som B.E. ansåg att de uteslutande goda erfarenheter de hade av tidigare affärsförbindelser med F.M. Tretan AG och Vikoil, gjorde att Petrochs vederhäftighet ej behövde ifrågasättas.

Han framställde ej till N. något krav på att VEAB skulle ingå som part i återleveransavtalet, vilket byggde på förtroende. De uppgifter han fick från N. om att säkerhet var ordnad ansåg han utgöra tillräcklig bekräftelse på detta. Han trodde att Petroch förskottsbetalat SP för oljan enligt återleveransavtalet.

Han trodde hela tiden, även efter det han lämnat VEAB, att F.M. skulle "föra affären i hamn".

Jämväl B.E. har i HovR:n berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg och ändringar:

Då I.W. nämnde att just F.M. var den som initierat frågan om utlåning, noterade han detta med tillfredsställelse. Han kände till Tretan AG sedan tidigare och hade besökt bolaget i samband med ett ärende till München i sept 1980. Han träffade både Spoerri och H. Enligt Spoerri var Tretan AG "stora också på gjutgods".

Vid det tillfälle i okt då han tog del av den s k "corporate guaranty" fick han ej kännedom om avtalsbekräftelsen av d 30 sept. Först d 5 mars 1981 fick han fullständiga upplysningar om utlåningsaffären.

HovR:ns bedömning. F.M. HovR:n finner att händelseutvecklingen såvitt angår F.M. varit sådan som TR:n redovisat i domen. TR:ns beskrivning av inblandade personer och bolag föranleder ingen HovR:ns erinran.

Angående frågan om F.M. gjort sig skyldig till grovt bedrägeri anmärker HovR:n inledningsvis att för straffbarhet krävs att F.M. genom vilseledande förmått VEAB till en disposition innefattande en förmögenhetsöverföring till Petroch som medfört skada för VEAB och motsvarande vinning för Petroch och att F.M. haft uppsåt som omfattar dessa rekvisit.

Helt klarlagt är att F.M. förmått VEAB att låna ut oljan till Petroch och att detta slutligen medfört skada för VEAB och motsvarande vinning för Petroch.

Åklagaren har i sin gärningsbeskrivning gjort gällande att F.M. vilselett VEAB genom att ej upplysa VEAB om att Petroch saknade både vilja och förmåga att återställa oljan i enlighet med avtalet, vilket F.M. insett.

Till stöd för sitt påstående att Petroch saknat förmåga att leverera olja enligt avtalet har åklagaren åberopat att Petroch var ett nystartat bolag med endast ett litet aktiekapital vilket innebar att bolaget redan vid en obetydlig höjning av oljepriserna skulle sakna möjlighet att fullgöra sina förpliktelser mot VEAB. Åklagaren har vidare gjort gällande att vid bedömande av Petrochs förmåga i straffrättsligt avseende hänsyn ej kan tas till F.M:s och andra i gruppen ingående bolags tillgångar.

Vad angår förmågan måste enligt HovR:ns mening bedömningen grundas på den totala förmågan att fullgöra förpliktelserna, vilket innebär att jämväl möjligheterna att erhålla medel genom försträckning eller genom andra transaktioner måste beaktas. Mot F.M:s påstående att Petroch kunde erhålla medel från de övriga bolagen i gruppen och från honom själv och under beaktande av vad som oemotsagt upplysts om t ex det närstående bolaget Tretan AG:s soliditet och likviditet kan det ej anses styrkt att Petroch under aktuell tid saknat förmåga att fullgöra avtalet om bolaget så önskat. F.M. har själv beräknat att förlusten vid leverans i dec 1980 skulle ha blivit 4-6 milj kr, vilket belopp inte kan anses anmärkningsvärt stort med hänsyn till hela affärens omfattning. Något vilseledande har således ej visats föreligga beträffande Petrochs förmåga.

Den fråga som återstår att pröva är om F.M/Petroch saknat vilja att uppfylla avtalet och i detta avseende vilselett VEAB. Svaret på denna fråga ger samtidigt svaret på frågan om F.M:s uppsåt.

Lika med TR:n finner HovR:n att flera omständigheter synes tala för att F.M/Petroch från affärens inledande saknat avsikt att återleverera den lånade oljan eller att det för F.M/Petroch i vart fall framstått som likgiltigt huruvida återleverans skedde eller ej. Sådana omständigheter är t ex ändringen av avtalsvillkoren efter det att bindande avtal kommit till stånd enligt F.M, återförsäljningen av SP-avtalet vilken skedde trots att F.M/Petroch förstod att VEAB läste stor vikt vid detta, överföringen till Stratton av intäkterna från Petrochs vidareförsäljning av oljan, förtigande av den i verkligheten utlånade oljemängden då VEAB av misstag fakturerade 8 000 ton för litet och påståendena om förskottsbetalning till oljeleverantör för att erhålla anstånd med återleveransen. Andra omständigheter som också kan synas anmärkningsvärda är att Petroch bildades först i sept, att F.M. i okt flyttade till Paris samt att F.M. vägrat uppge namnen på ägarna till Petroch.

Nu nämnda omständigheter måste emellertid vägas mot de förklaringar F.M. givit varvid det är av vikt att först, såsom F.M. åberopat, konstatera i vilket affärsmässigt klimat affären utspelades. Denna sammanfaller nämligen helt och hållet med den drastiska uppgång i oljepriserna på spotmarknaden som inträffade i sept 1980 och som sedan bestod till juni 1981. Det höga prisläget varade dessutom under en för oljemarknaden onormalt lång tid - 9 månader. Vittnet R (* Direktör i Svenska BP. *) , vilken har lång erfarenhet i oljebranschen, har uppgivit att en prisuppgång p g a t ex som i detta fall ett krig brukar följas av en "rekyl" inom några månader. Han har vidare uttalat att inte ens BP:s experter i London vid krigsutbrottet Iran/Irak förutsåg det därefter följande långvariga höga prisläget. Det har även genom andra vittnesutsagor framgått att oljeprisutvecklingen inte kunde förutses vid tiden för avtalets ingående. Förhållandet bestyrkes jämväl av SP:s felspekulation genom försäljningen till Petroch i okt 1980.

Utredningen visar vidare att F.M. i vart fall vid tiden för avtalets ingående och den därefter närmast följande tiden åtnjutit ett mycket högt anseende i oljekretsar. Han var enligt R. och flera andra vittnen den största oljemäklaren i Sverige och räknades bland de 10-15 största i Europa. Bolaget Vikoil förmedlade under det sista året 10-15 % av den svenska årsförbrukningen. Vidare var F.M:s personliga förmögenhet ansenlig.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad som framkommit om F.M:s vilja och förmåga att göra lönsamma affärer får F.M:s förklaringar anses lika plausibla som åklagarens bedömningar av samma omständigheter. Vid sådant förhållande kan det ej anses tillförlitligen styrkt att F.M. vid avtalets ingående haft uppsåt - vare sig direkt eller eventuellt sådant - att Petroch ej skulle fullgöra sina åtaganden enligt avtalet.

Beträffande åtalet för osant intygande godtar HovR:n TR:ns bedömning. Dock måste allvaret i gärningen ses i relation till det av I.W. begångna brottet mot lagen om oljelagring, varför det osanna intygandet ej skall anses vara grovt.

I.W. och B.E. Enligt HovR:ns mening ligger det i sakens natur, att oljeutlåning av betydande omfattning och under alla omständigheter av den storleksordning varom här är fråga - det rörde sig dessutom om större delen av kommunens hela oljelager - inte kan i ett kommunalt bolag beslutas på tjänstemannaplanet utan att uttryckligt stadgande eller annan uttrycklig delegation föreligger. Det förhållandet, att oljeutlåning inte nämns i arbets- och beslutsordning eller befattningsbeskrivningar, innebär nämligen självfallet icke att det är "fritt fram" för en verkställande direktör eller annan ansvarig befattningshavare att - ens i förening - låna ut olja utöver vad som är naturligt och vedertaget i den löpande verksamheten, t ex med hänsyn till samarbetet med andra oljekonsumenter. En oljeutlåning av den omfattning, som det här är fråga om, kan icke hänföras till den löpande verksamheten - något liknande har f ö aldrig tidigare förekommit i Växjö - och något uttryckligt bemyndigande, generellt eller i det speciella fallet, har icke förelegat för B.E. och I.W. varken var för sig eller i förening.

B.E. och I.W. ägde alltså icke behörighet att besluta om den oljeutlåning varom nu är fråga. De måste ha insett detta. Av vad nu sagts följer vidare, att B.E. och I.W. än mindre ägt behörighet att låna ut oljan utan betryggande säkerheter. De har inte heller förvissat sig om att de erbjudna säkerheterna - i själva verket inga egentliga säkerheter alls - var betryggande. De måste - även om de vilseletts av F.M. om Petrochs vilja att infria avtalet - ha insett att en oljeutlåning under angivna omständigheter, särskilt till ett av dem ej närmare känt, nystartat utländskt företag, utgjorde en enligt ekonomiskt bedömande beaktansvärd fara för slutlig förlust för VEAB. Redan därmed innebar utlåningen en skada för VEAB och vinning för Petroch.

På anförda skäl och då vad som förekommit vid huvudförhandlingen i HovR:n icke i övrigt föranleder annat bedömande av B.E:s och I.W:s brottslighet än det vartill TR:n kommit, skall de dömas, B.E. för grov trolöshet mot huvudman samt I.W. för grov trolöshet mot huvudman, för brott mot lagen om oljelagring m m och för grovt osant intygande.

Påföljdsfrågan. Det brott F.M. befunnits skyldig till förskyller fängelse. Fängelsestraffet bör bestämmas till 6 månader. Straffet skall i sin helhet anses verkställt med hänsyn till den tid, 183 dagar, F.M. varit berövad friheten i målet.

Straffen för B.E. och I.W. bör sättas lägre än vad TR:n gjort.

Domslut

Domslut. Beträffande F.M: HovR:n ogillar - med ändring av TR:ns dom - åtalet för grovt bedrägeri samt dömer F.M. jämlikt 15 kap 11 § 1 st BrB för osant intygande till fängelse 6 mån. Fängelsestraffet skall anses helt verkställt med hänsyn till den tid F.M. varit berövad friheten i målet.

Beträffande B.E: HovR:n ändrar TR:ns dom och bestämmer påföljden till fängelse 1 år 6 mån.

Beträffande I.W: HovR:n ändrar TR:ns dom och bestämmer påföljden till fängelse, 2 år.

Hovrättspresidenten Aqvist och nämndemannen Löfgren var av skiljaktig mening beträffande F.M. och anförde: Vi delar såtillvida TR:ns slutsatser att vi finner, att Petroch - redan vid avtalets ingående, vare sig detta skett d 30 sept eller under början av okt 1980 - saknade i vart fall vilja att i enlighet med avtalet återleverera olja före årets slut samt att F.M. vilselett VEAB:s företrädare härom och därmed förmått VEAB till en oljeutlåning som eljest ej skulle kommit till stånd. Det sagda utesluter emellertid inte, att F.M. och Petroch - vid en annan prisutveckling på olja - kunnat finna det förenligt med sina intressen och möjligheter att transaktionen skulle fullföljas, dvs olja skulle återlevererats inom avtalad tid och Petroch skulle erhållit vinst genom att ha sålt den lånade oljan dyrare än vad den återlevererade oljan kostat. Men klart är också att F.M. vid avtalets ingående icke hesiterat för en slutlig utgång, där VEAB skulle stått utan oljan med en värdelös fordran på ett konkursfärdigt Petroch, samtidigt som F.M. - mäklaren - framstått som enbart förmedlare av oljeutlåningen.

På anförda skäl och då vad som förekommit vid huvudförhandlingen i HovR:n icke i övrigt föranleder annat bedömande av F.M:s brottslighet än det vartill TR:n kommit, skall F.M. dömas för grovt bedrägeri och för grovt osant intygande.

Hovrättsrådet Smedberg, f d lagmannen Lilja och adj led Strandberg var av skiljaktig mening beträffande B.E. och I.W. samt anförde: Vi godtar TR:ns bedömning av i vilken omfattning och på vilket sätt I.W. resp B.E. agerat i utlåningsaffären. Lika med TR:n finner vi vidare att I.W. och B.E. haft sådan förtroendeställning som avses i 10 kap 5 § BrB.

Vad härefter angår frågan om I.W. och B.E. gjort sig skyldiga till grov trolöshet mot huvudman i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning föreligger till prövning dels om de förfarit trolöst, dels om detta förorsakat skada för VEAB och dels om de haft uppsåt som omfattar dessa omständigheter.

Beträffande trolösheten har åklagaren sakframställningsvis gjort gällande att redan fattandet av utlåningsbeslutet - oavsett hur säkerhetsfrågan lösts - utgjort en överträdelse av I.W:s och B.E:s behörighet eller missbruk av förtroendeställning och således inneburit trolöshet. I målet har åberopats en på Växjö kommuns begäran företagen utredning (den s k Weibullska utredningen). I denna uttalas att tillfällig utlåning av olja i syfte att öka ett kommunalt bolags intäkter är tillåten såvitt det rör sig om enstaka och tillfälliga företeelser samt att det också ligger inom verksamhetens ram att genom försäljning minska ett oljelager om detta är för stort. Uppfattningen att I.W. och B.E. haft sådan behörighet kan därför icke utan vidare avfärdas.

Oavsett hur denna bedömning utfaller inträder emellertid ansvar endast om B.E. och I.W. förfarit trolöst, detta vare sig de överträtt sln behörighet eller handlat inom ramen för denna. Med trolöshet måste förstås ett mot huvudmannen, VEAB, riktat illojalt förfarande som orsakar skada för denne eller utsätter denne för en beaktansvärd fara för slutlig förlust.

Enligt vår bedömning har både I.W. och B.E. handlat illojalt i straffbar mening om de insett att VEAB genom deras handlande eller underlåtenhet skulle tillskyndas den skada som nu blev fallet, eller om de, då de företog handlingarna eller underlät att företaga dessa, insåg att de därigenom utsatte VEAB för en beaktansvärd fara för slutlig förlust.

Det har ej påståtts att Ingemar W. haft andra bevekelsegrunder för utlåningsaffären än att tillföra VEAB en med hänsyn till bolagets ekonomiska ställning behövlig vinst. Att han handlat med avsikt att skada VEAB är således uteslutet. Av utredningen i målet har framkommit att I.W. icke utan grund, haft det största förtroende för F.M. och bolagen kring denne, Vikoil och Tretan AG. Att I.W. av denna anledning gjort en ur affärsmässig synpunkt klar felbedömning av säkerhetsfrågan är uppenbart. Emellertid kan det enligt vår mening ej anses tillförlitligen styrkt att I.W. så länge han haft någon möjlighet att undvika eller minska skadan eller risken för skada för VEAB, haft den insikt som krävs för straffbarhet.

B.E, som också haft det största förtroende för F.M. har såvitt framkommit satt som villkor för utlåningsavtalet, då detta diskuterades med I.W. att "betryggande säkerhet" ordnades. Det kan ej anses visat att han givit I.W. detaljerade instruktioner om hur säkerheten skulle utformas på annat sätt än genom framställande av krav på "återleveransavtal med svensk leverantör". B.E. har därefter vid en senare tidpunkt i okt 1980 genom I.W. fått klart för sig att avtal - utan hans eget uttryckliga beslut - träffats samt att säkerhet ordnats genom "återleveransavtal med svensk leverantör", SP. Att han i detta skede ej avkrävde bolagets näst högste tjänsteman, I.W. närmare detaljer om säkerhetens utformning utan förlitade sig på I.W:s duglighet framstår ej som anmärkningsvärt.

Med hänsyn till det sålunda anförda kan det enligt vår mening ej heller såvitt avser B.E. anses tillförlitligen styrkt att denne haft den insikt som utgör förutsättning för straffbarhet.

På grund av vad sålunda anförts skall åtalet för grov trolöshet mot huvudman ogillas såväl vad avser B.E. som I.W.

Lika med TR:n finner vi att I.W. gjort sig skyldig till osant intygande och brott mot lagen om oljelagring dock att brottet osant intygande, på skäl som redovisats i fråga om F.M. ej skall bedömas som grovt brott.

Riksåklagaren samt B.E. och I.W. sökte revision.

Riksåklagaren yrkade att F.M. skulle dömas även för grovt bedrägeri. Han framförde i första hand samma ansvarspåstående som i TR:n och HovR:n. I andra hand påstod han att F.M. genom underlåtenhet framkallat villfarelse hos VEAB vilket i sin tur medfört en disposition som inneburit förmögenhetsöverföring. Han gjorde därvid följande tillägg till gärningsbeskrivningen: Petroch har genom förmedling av Vikoil enligt telexmeddelanden d 7 och 8 okt 1980 köpt ca 40 000 ton eldningsolja av SP för leverans cif Karlshamn under tiden okt-d 30 dec 1980. Den 7 okt 1980 har Vikoil per telex underrättat VEAB härom. Från VEAB:s bergrum i Karlshamn har därefter utlastats - efter klartecken från VEAB - med början d 9 okt fram till d 18 nov 1980 drygt 30 000 ton av den utlånade oljan. Petroch har genom telexmeddelande d 21 okt ännu en gång bekräftat det mellan Petroch och SP d 7-8 okt ingångna avtalet. F.M. som insett att detta avtal för VEAB utgjort en väsentlig förutsättning för leverans av oljan, har d 23 okt, utan att ge detta till känna för VEAB, erbjudit SP att återköpa oljan, vilket erbjudande SP accepterat d 24 okt. F.M. har underlåtit att meddela VEAB härom. Härigenom har F.M. framkallat villfarelse hos VEAB vilket medfört att VEAB under tiden d 24 okt-d 18 nov 1980 levererat ca 13 300 ton olja från Karlshamn. Gärningen har inneburit vinning för Petroch och skada för VEAB. Brottet är att anse som grovt med hänsyn till att gärningen avsett betydande värde.

F.M. bestred ändring. Beträffande riksåklagarens nya ansvarspåstående yrkade han därvid i första hand att talan skulle avvisas. Han gjorde gällande dels att riksåklagarens talan i denna del avsåg en annan gärning än den för vilken F.M. blivit utlämnad från Costa Rica och att hinder för prövning därför förelåg med hänsyn till den s k specialitetsprincipen vid utlämning

dels att andrahandspåståendet avsåg en annan gärning än förstahandspåståendet och att det därför enligt 45 kap 5 § RB inte fick upptas till prövning.

B.E. yrkade att åtalet mot honom skulle ogillas. För den händelse HD skulle finna åtalet styrkt yrkade han villkorlig dom eller i vart fall straffnedsättning.

I.W. yrkade att åtalen mot honom skulle ogillas.

Riksåklagaren och VEAB bestred B.E:s och I.W:s ändringsyrkanden.

Målet avgjordes efter huvudförhandling, som pågick under tiden d 12 april-10 maj samt d 1 juni 1983.

HD (JustR:n Hult, Holmberg, Mannerfelt, Erik Nyman, referent, Knutsson och Rydin; ang skiljaktig mening se nedan) beslöt följande dom:

Domskäl. Frågan huruvida riksåklagarens andrahandspåstående mot F.M. kan upptas till prövning. F.M. har i anslutning till yrkandet om avvisning av riksåklagarens andrahandspåstående anfört bl a: Frågan huruvida andrahandspåståendet omfattas av utlämningsbeslutet bör bedömas helt fristående från frågan huruvida påståendet innebär en tillåten åtalsjustering. Vid tillämpning av specialitetsprincipen bör krävas en väsentligt högre grad av identitet mellan den gärningsbeskrivning som ligger till grund för utlämningsbeslutet och den som åtalet grundar sig på än vad som kan krävas vid bedömningen huruvida en åtalsjustering är tillåten enligt 45 kap 5 § RB. Redan en relativt liten avvikelse från det ursprungliga gärningspåståendet kan leda till att den utlämnade döms för ett förfarande som ej är straffbart i det utlämnande landet och att han döms med stöd av bevisning som det utlämnande landet ej lätt tillfälle att pröva.

Utlämningen av F.M. från Costa Rica har skett under villkor att han i Sverige inte får dömas eller straffas för annan tidigare begången gärning än den för vilken han utlämnats.

Frågan huruvida med hänsyn till detta villkor hinder föreligger att pröva riksåklagarens andrahandspåstående är att bedöma med utgångspunkt i utlämningsbeslutet och de handlingar som från svensk sida överlämnats till myndigheterna i Costa Rica i samband med begäran om utlämning. De handlingar som - enligt vad utredningen får anses visa - överlämnats och som kan antas ha betydelse i sammanhanget utgörs av protokoll d 8 och 9 juli 1981 från häktningsförhandling inför Stockholms TR med beslut om häktning av F.M. beslut d 21 juli 1981 av Svea HovR, vari besvär över häktningsbeslutet lämnats utan bifall, samt skrivelse från chefsåklagaren Sven Dangården d 11 aug 1981, ställd till domstolen i San José, jämte bilagor bestående av skriftlig bevisning och förhörsprotokoll från bevis upptagningar i Schweiz. Härjämte har överlämnats avskrift av tillämpliga svenska lagrum.

Stockholms TR:s häktningsbeslut upptar följande av åklagaren formulerade brottsmisstanke beträffande bedrägeri: F.M. har såsom oljemäklare hos Vikoil medelst vilseledande förmått företrädare för VEAB att i okt 1980 ingå avtal att i okt-nov 1980 till Petroch utlämna VEAB tillhörig och i Karlshamn lagrad olja till en kvantitet av drygt 40 000 ton, vilken olja då var värd omkring 33 milj kr. Vilseledandet har bestått i att F.M, som insett att Petroch saknade vilja och förmåga att uppfylla sitt åtagande att till VEAB återställa motsvarande kvantitet olja före 1980 års utgång, förtigit detta för VEAB:s företrädare. Petroch har inte heller gjort rätt för sig. Brottet är att anse som grovt då gärningen avsett betydande värde.

I Stockholms TR:s häktningsprotokoll återges vad åklagaren anfört till utveckling av sin talan bl a beträffande VEAB:s krav på säkerhet samt omständigheterna kring Petrochs avtal med SP och åtgärden att utan VEAB:s vetskap sälja oljan tillbaka till SP. Åklagarens redogörelse innehåller i denna del bl a: Genom SP:s återköp försvann den säkerhet VEAB räknat med och som var ett villkor för utlåningen. Detta måste F.M. ha varit medveten om. Handlandet från Petrochs sida innebar att även Petrochs första garanti var värdelös. F.M. underrättade inte VEAB om återförsäljningen, vilket är ett klart bevis för att F.M. haft bedrägligt uppsåt. Graverande är dessutom att man endast två dagar före återköpet underrättar VEAB om garantin och på så sätt får respit att pumpa ut resterande olja. Genom att förtiga återköpet för VEAB gör F.M. sig skyldig till ett medvetet bedrägeri. VEAB skulle aldrig ha godkänt vidare utpumpning om man varit medveten om att säkerheten gått förlorad. Efter d 11 nov 1980 är brottet fullbordat genom att all olja är borta.

Den av åklagaren i samband med begäran om häktning formulerade brottsmisstanken måste bedömas med beaktande även av vad åklagaren med omedelbar anknytning därtill anfört till utveckling av sin talan enligt protokollet från häktningsförhandlingen. F.M:s handlande i samband med återförsäljningen av oljan till SP och verkningarna därav har därvid behandlats såsom tillhörande det förfarande som den uttalade brottsmisstanken avser. Vad som sålunda förekommit har tillsammantaget tjänat som underlag för beslutet om utlämning. Frågan om vilken ansvarstalan mot F.M. som utlämningen med hänsyn till specialitetsprincipen lämnar utrymme för får, då annat inte föranleds av utlämningsbeslutet, bedömas enligt samma grunder. Vad som förekommit vid utlämningen utgör under angivna förhållanden inte hinder mot att pröva riksåklagarens talan enligt andrahandspåståendet.

Den gärningsbeskrivning som lagts till grund för åtalet och som finns intagen i TR:ns dom innehåller bl a att F.M. medelst vilseledande förmått företrädare för VEAB att, enligt telexmeddelande d 30 sept 1980 med kompletterande utfästelser och villkor enligt telexmeddelanden d 30 sept samt d 7 och 21 okt 1980, för VEAB sluta avtal med Petroch om utlåning av omkring 40 000 ton olja med villkor bl a att Petroch återställde motsvarande kvantitet olja till VEAB före 1980 års utgång. Åklagaren har senare förklarat att avtalet kan anses slutet förstnämnda dag. Åberopandet i gärningsbeskrivningen av utfästelser och villkor i telexmeddelandena d 7 och 21 okt, avseende tillkomsten och förefintligheten av avtalet mellan Petroch och SP, får betydelse mot bakgrunden av att detta avtal sålts tillbaka till SP och att F.M. förtigit denna åtgärd för VEAB. Förhållandet har också påtalats av åklagaren vid utvecklandet av åtalet. F.M:s förtigande måste med hänsyn härtill anses innefattat i det förfarande som lagts till grund för åtalet. Hinder för prövning av riksåklagarens andrahandspåstående föreligger därför inte heller enligt 45 kap 5 § RB.

Målet har i HD avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har förebringats samma bevisning som i HovR:n. Där avgivna vittnesutsagor har återgivits genom uppläsning av utskrifter från fonetiska upptagningar.

Riksåklagarens talan mot F.M. Såsom framgår av TR:ns och HovR:ns domar har mellan VEAB och Petroch slutits avtal om utlåning av olja. Riksåklagaren har förmenat att F.M. planerat och genomfört utlåningsaffären på ett sådant sätt att Petroch inte skulle behöva återleverera någon olja till VEAB. Planen bör enligt riksåklagaren ses mot bakgrunden av att F.M. var i lärd med att lämna Sverige och bosätta sig utomlands. Det påstådda syftet bestyrks enligt riksåklagarens mening av F.M:s handlande och övriga omständigheter tillsammantagna och insatta i ett händelseförlopp från avtalsförhandlingarnas inledande till tiden för VEAB:s polisanmälan.

F.M. har vidhållit vad han anfört enligt TR:ns och HovR:ns domar med bl a följande tillägg: Bakom de olika bolagen, med undantag för Tretan Trading, stod en grupp personer som var verksamma inom internationell oljehandel. Gruppen förfogade över kapitaltillgångar, som kunde användas för de olika bolagens affärer, och hade avsevärda kreditmöjligheter. Tillgångarna kunde utnyttjas av personerna i gruppen och även av F.M. Hans verksamhetsområde var främst Skandinavien och VEAB-utlåningen var hans affär. F.M. kunde ge direktiv för Petrochs del men direktiv kunde ges även av de nämnda personerna.

Enligt riksåklagarens förstahandspåstående har F.M. genom vilseledande förmått VEAB att sluta utlåningsavtalet. Vilseledandet har avsett Petrochs vilja och förmåga att fullgöra avtalet. Bindande avtal har enligt riksåklagaren tillkommit d 30 sept 1980. Detta överensstämmer med F.M:s uppfattning och är en för denne fördelaktig ståndpunkt. Nämnda dag skall därför vid prövningen av riksåklagarens förstahandspåstående anses utgöra fullbordanspunkten för påstått brott.

En sak för sig är att det per d 30 sept 1980 bindande avtalet något senare kom att jämkas genom kompletterande avtalsmoment. Härvid åsyftas dels höjningen av det VEAB tillkommande vederlaget från 1 till 2 US dollar per ton olja, dels - såsom närmare skall beröras i det följande - Petrochs bekräftelse av att VEAB:s begäran om återleveransavtal med svensk leverantör tillmötesgåtts för att, såsom Petroch uttryckte saken i telex d 21 okt 1980, "fullfil our obligations toward you".

Utlåningsavtalet sådant det föreslogs av F.M. var mycket förmånligt för Petroch. Det är också närmast förvånande att F.M. över huvud taget kunde räkna med möjligheten att VEAB utan säkerhet och mot en i sammanhanget obetydlig ersättning skulle lämna ut 40 000 ton olja för att av Petroch användas för spekulationsaffärer. Detta gäller så mycket mer som VEAB var ett kommunalt bolag och hade behov av oljan för kommunens energiförsörjning.

Petroch, som hade ett förhållandevis litet aktiekapital, hade bildats i sept 1980 och ägdes enligt F.M. av den förut nämnda gruppen kapitalägare. F.M. var knuten till gruppen på ett sätt, som inte har blivit närmare klarlagt i målet, och hade eget ekonomiskt intresse av dennas verksamhet. Stratton hade förvärvats ungefär vid den tid då Petroch bildades. Det var ett bolag som då inte drev någon verksamhet. Bolaget var registrerat i Panama och enligt vad som uppgivits inte underkastat bokföringsskyldighet. Några nämnvärda affärstransaktioner utöver dem med anknytning till VEAB-affären synes inte ha förekommit i Petroch och Stratton. Förhållandena i de båda bolagen utmärks av att de egentliga företrädarna för bolagen var anonyma. Det var inte heller möjligt att erhålla uppgift om vem eller vilka, F.M. inbegripen, som i olika lägen handlade i bolagens namn. Omständigheterna ger, med tanke på flera av de bolag som figurerat i målet, intrycket att denna ordning satts i system av den av F.M. nämnda gruppen. F.M. har, trots att han måste antas ha varit väl insatt i förhållandena rörande Petroch och Stratton, avstått från att i målet upplysa om hur olika för VEAB-affären betydelsefulla beslut kommit till. Beträffande vissa förhållanden, såsom telexmeddelandet d 21 okt 1980 och överföringarna till Stratton, har han uppgivit att åtgärden beslutats av någon annan än honom, oklart dock av vem. F.M:s uppgifter i dessa hänseenden ger bilden av en passivitet från hans sida som inte är sannolik med tanke på att VEAB-utlåningen var "hans affär" och att han enligt egen uppgift ägde agera för Petrochs räkning.

Möjligheterna för en avtalspart i ett affärsförhållande med ett företag av förut angivet slag att komma till sin rätt, om bakomstående intressenter inte vill eller kan fullgöra företagets åtaganden, är små och i praktiken inga, när överföringar mellan bolagen görs så att det avtalsslutande bolaget inte längre har några tillgångar. Det anförda gäller i hög grad VEAB:s möjligheter att på civilrättslig väg hävda sina anspråk gentemot Petroch med utsikt till framgång. I detta sammanhang finns anledning att framhålla att de medel, som Petroch erhållit för den utlånade oljan, kort tid efter det de influtit börjat överföras till Stratton. Det är belysande att det inte ens vid den förundersökning som förekommit och med de resurser som därvid stått till förfogande varit möjligt att klarlägga flera för VEAB i sammanhanget betydelsefulla frågor. Att Petroch som företagsbildning inte med egna medel haft förmåga att bära ens mindre förluster vid handeln med den lånade oljan är uppenbart. F.M:s påstående att Petroch kunnat räkna med att de förutnämnda intressenterna skulle vara beredda att täcka uppkomna förluster kan, i betraktande av vad som framkommit i den vägen i målet, inte vinna tilltro. Det är därvid att notera att VEAB:s begäran om återleverans inte tillmötesgåtts ens i en utsträckning som svarade mot värdet av oljan vid avtalstillfället.

F.M:s uppgift, att han inte uppfattat VEAB:s begäran om ett avtal om återleverans med en svensk leverantör som ett säkerhetskrav, förtjänar inte avseende med tanke på kreditvärdet av den olja som VEAB ställt till förfogande och den garanti som tidigare varit på tal. Återförsäljningen av SP-avtalet måste mot bakgrunden härav betraktas som ett grovt åsidosättande av det åtagande som gjorts i förhållande till VEAB. Den tyder också på att F.M. inte brydde sig om att hans handlande kunde leda till svårigheter för Petroch att uppfylla sina åtaganden gentemot VEAB. I betraktande av att VEAB gått med på ett för Petroch mycket fördelaktigt utlåningsavtal framstår åtgärden som minst sagt anmärkningsvärd. Vid bedömandet av F.M:s avsikter är vidare att beakta, att VEAB lämnades ovetande om återförsäljningen. Vad nu sagts motsäger i väsentlig mån F.M:s påstående att han vid avtalets tillkomst varit inställd på att göra rätt för sig inom avtalad tid. Detsamma gäller bl a två senare förfaranden från Petrochs sida. Därvid åsyftas för det första att i dec 1980 såsom skäl för anstånd med återleverans osannlärdigt åberopades, att dröjsmål förutsågs från en Petrochs leverantör och att därav föranledd skadeståndsmöjlighet skulle komma VEAB till godo. Vidare avses F.M:s åtgärd att i början av mars 1981, då VEAB befann sig i en trängd situation, låta Tretan Trading köpa och med avsevärd vinst till VEAB sälja ett i Karlshamnslagret kvarvarande oljeparti, samtidigt som Petroch under hänvisning till de höga oljepriserna underlät att återleverera någon olja till VEAB.

Vad sålunda och i övrigt förekommit ger åtskilligt stöd åt vad riksåklagaren anfört om att F.M. inte avsett att återleverera någon olja till VEAB. Utredningen är likväl i detta hänseende inte så otvetydig, att det kan fastslås att F.M. handlat med sådan avsikt. F.M. måste emellertid ha räknat med att utnyttjandet av den lånade oljan och dess värde i och för spekulationsaffärer skulle kunna sluta med en förlust och därmed i svårigheter för Petroch att återleverera oljan till VEAB inom avtalad tid. Av vad som förekommit framgår att F.M. avsett, att för detta fall förlusten inte skulle drabba Petroch och att VEAB skulle få finna sig i det fullgörande av avtalet som Petroch fann förenligt med sina intressen. Genom att förtiga avsikten att inte under alla förhållanden söka fullgöra Petrochs del av avtalet har F.M. vilselett VEAB. Genom vilseledandet har VEAB förmåtts att sluta avtal på villkor som innebar vinning för Petroch och F.M. och, med hänsyn till den föreliggande risken för förlust, skada för VEAB. På grund härav är F.M. skyldig till grovt bedrägeri enligt riksåklagarens förstahandspåstående.

Vid denna bedömning påkallas inte någon prövning i sak av riksåklagarens andrahandspåstående.

Genom HovR:ns dom har blivit slutligt avgjort, att F.M. är skyldig till osant intygande.

Vid bestämmande av påföljden för det grova bedrägeri som HD funnit F.M. skyldig till och för det osanna intygandet beaktar HD bl a, att F.M. under lång tid varit underkastad reseförbud i målet.

Från straffet bör avräknas hela den tid under vilken F.M. i och utom riket varit berövad friheten i målet.

Åtalen mot B.E. och I.W. Även B.E. och I.W. har i HD redogjort för vad som förekommit i samband med utlåningen av olja i överensstämmelse med vad de tidigare uppgivit enligt TR:ns och HovR:ns domar.

VEAB är ett kommunägt bolag som bildades 1979. Ändamålet med verksamheten är att inom Växjö kommun bygga, äga och driva produktionsanläggningar för kraft och värme och andra därtill hörande anläggningar samt att distribuera elektrisk kraft och fjärrvärme. B.E. intog en förtroendeställning i bolaget i sin egenskap av verkställande direktör och hade som sådan ett övergripande ansvar för bolagets verksamhet. I.W. innehade en chefsbefattning inom bolaget med eget ansvarsområde. Han var vid den tid som åtalet avser B.E:s närmaste man och ställföreträdare med titeln vice verkställande direktör. Med I.W:s ställning följde ett ansvar som gällde såväl vid hans egna beslut som vid hans beredning av sådana ärenden i vilka det ankom på verkställande direktören eller styrelsen att fatta beslut. I.W. måste i de avseenden som är av intresse i målet anses ha innehaft en förtroendeställning i VEAB.

F.M:s förslag vid kontakterna med I.W. innebar, att VEAB skulle lämna Petroch en försträckning av omkring 40 000 ton olja, då värd ca 33 milj kr. Den roll av kreditgivare som VEAB skulle spela enligt förslaget måste bedömas som oförenlig med ändamålet med VEAB:s verksamhet. B.E. och I.W. borde redan på grund härav ha ställt sig avvisande till F.M:s förslag.

Med tanke på den förlustrisk som kunde bedömas vara förenad med en kreditgivning av ifrågavarande slag och storleksordning fanns ytterligare anledning att avböja förslaget. I sammanhanget är att beakta att Petroch var ett nybildat, för VEAB okänt utländskt bolag och att ändamålet med transaktionen för Petrochs del var att utnyttja oljan i bolagets affärsverksamhet. F.M:s förslag innebar inte att Petroch såsom låntagare erbjöd någon säkerhet utan synes ha förutsatt att utlåningen skulle baseras på förtroende för F.M. Den ersättning som VEAB skulle erhålla var obetydlig i betraktande av den utlånade oljans kreditvärde.

När B.E. och I.W. trots allt övervägde en utlåning förutsatte ett tillvaratagande av VEAB:s intressen, att VEAB kunde tillförsäkras ett skydd mot förlust som uteslöt varje beräkneligt riskmoment. Det hade därför varit nödvändigt att rikta häremot svarande krav på säkerhet mot Petroch och att omsorgsfullt granska och bedöma erbjuden säkerhet i fråga om utformning och omfattning. En utlåning med åsidosättande av dessa krav skulle innebära ett otillåtet risktagande och därmed ett åsidosättande av VEAB:s intressen.

Riksåklagaren har inte gjort gällande att B.E. fattat något beslut om att oljeutlåning skulle ske. Däremot har han hävdat att B.E. blivit på det klara med att utlåning ägt rum, när denne d 22 okt 1980 lätt del av telexmeddelandet av d 21 okt. Vid denna tidpunkt men även så sent som d 29 dec samma år, då B.E. enligt egen uppgift lätt kännedom om utlåningen, hade han enligt riksåklagaren kunnat vidta åtgärder för att begränsa förlusten för VEAB på grund av utlåningen. B.E. hade emellertid underlåtit att vidta några sådana åtgärder och därigenom enligt riksåklagarens uppfattning åsidosatt vad som ålegat honom i förhållande till VEAB.

B.E. har vidhållit att han, när I.W. d 22 okt visade honom telexmeddelandet, inte tog del av detta på ett sådant sätt att han fick klart för sig att ett utlåningsavtal redan hade träffats. Han har förklarat att han uppfattat meddelandet såsom ett led i I.W:s förhandlingar och att han utgått ifrån att en närmare granskning och ett ställningstagande från hans sida kunde anstå i avvaktan på en bekräftelse av återleveransavtalet.

Mot riktigheten av B.E:s uppgifter talar, förutom I.W:s berättelse, innehållet i telexmeddelandet, C:s uppgift att han vid ett tillfälle i nov lätt uppfattningen att B.E. då kände till utlåningen samt avsaknaden av reaktion från B.E:s sida, när han d 29 dec 1980 underställdes frågan om anstånd med återleverans av oljan.

Vad först angår telexmeddelandet d 21 okt 1980 ligger det nära till hands att anta att B.E. d 22 okt lätt klart för sig att ett utlåningsavtal redan träffats. Han har emellertid bestämt förklarat att så inte blivit fallet. Det bör i detta sammanhang beaktas att B.E. under utlåningsärendets tidigare skede, trots oljans stora kreditvärde och säkerhetsfrågornas betydelse, underlät att själv ta över handläggningen av ärendet eller att i vart fall ge I.W. utförliga direktiv beträffande säkerhetsfrågorna. Hans uppträdande i denna del har präglats av en brist på engagemang, som är anmärkningsvärd. Det är upplyst att B.E. vid en trafikolycka i april 1980 ådragit sig livshotande skador, som lett till en längre tids medvetslöshet, att han blivit sjukskriven t o m d 30 sept 1980 men på egen begäran lätt gå i tjänst redan under sommaren, att han d 2 okt hade tid för kontrollundersökning hos neurologisk specialist och att han såsom åtalad avvaktade rättegång i mitten av nov 1980 i anledning av olyckan. Det finns anledning att räkna med att han i början av hösten ännu inte helt återhämtat sig efter sin sjukdom och att detta och väntan på rättegången påverkat hans sätt att arbeta. B.E. har också uppgivit att arbetet med följande års budget pågick och i hög grad tog hans tid i anspråk och att det dessutom varit hans inställning som chef att låta medarbetare arbeta självständigt.

Nu anförda förhållanden skulle kunna utgöra en förklaring till hans nämnda brist på engagemang i början av okt och också tala för att hans uppgift om vad han uppfattat d 22 okt är med sanningen överensstämmande.

C. har inte kunnat erinra sig hur hans ord föll, när han frågade B.E. om denne kände till oljeutlåningen. Då det synes ha varit en allmänt hållen fråga, kan det inte uteslutas att B.E. uppfattat den såsom avseende I.W:s förhandlingar och därför svarat jakande. B.E:s sätt att reagera, när han d 29 dec 1980 underställdes begäran om anstånd med återleveransen av oljan, kan visserligen sägas tala för att han då kände till utlåningen. Frånvaron av påtaglig reaktion behöver dock inte innebära att så var fallet, än mindre att han haft vetskap om utlåningen sedan d 22 okt. I varje fall kan inte C:s vittnesmål och vad som upplysts om B.E:s reaktion d 29 dec 1980 anses utgöra någon säker bevisning om att B.E. haft kännedom om utlåningen före sistnämnda dag.

Vissa omständigheter stöder B.E:s påstående att han först d 29 dec 1980 fick kännedom om att ett utlåningsavtal hade träffats. B.E. har sålunda uppgivit att han sedan länge brukat föra löpande anteckningar i kollegieblock om händelser och annat, som hade betydelse för hans arbete i VEAB. Av företedda sådana kollegieblock avseende hösten 1980 framgår att någon anteckning rörande oljeutlåningen inte har gjorts förrän d 29 dec. Vidare kan det förhållandet att B.E. inte underrättade VEAB:s styrelse eller styrelseordförande om den omfattande utlåningen sägas tyda på att B.E. i enlighet med vad han hävdat i målet, utgått från att utlåningsaffären tidigare befunnit sig endast på ett förberedande stadium.

På grund av det anförda och då det vid prövningen av åtalet mot B.E. saknas anledning att fästa större avseende vid I.W:s än vid B.E:s uppgifter, är inte mot B.E:s bestridande utrett att han före d 29 dec 1980 lätt vetskap om att oljeutlåningen kommit till stånd. Vad angår B.E:s uppträdande efter nämnda tidpunkt har inte blivit styrkt i målet att VEAB orsakats skada på grund av underlåtenhet från B.E:s sida beträffande något som den vunna kunskapen om utlåningen bort föranleda till.

Åtalet mot B.E. skall på grund av vad sålunda förekommit lämnas utan bifall.

I.W. har efter kontakter med F.M. framfört dennes förslag om utlåning till B.E. och gjort beräkningar om hur mycket olja som fanns att låna ut. Uppenbarligen har I.W. också från början ställt sig positiv till förslaget. De reservationer som gjorts beträffande behovet av någon form av säkerhet och beträffande ersättning vid utlåningen har kommit från B.E. Denne har därvid enligt vad utredningen visar framfört önskemål om ett avtal om återleverans från en svensk leverantör, dock utan att beröra de krav som VEAB från säkerhetssynpunkt kunde behöva ställa på ett sådant avtals utformning. I.W. har, trots att han varit den som inom VEAB tagit upp utlåningsförslaget och haft att självständigt föra förhandlingarna med F.M, inte närmare utrett vad som måste krävas för att säkerställa att VEAB inte skulle drabbas av någon förlust. Han har i stället nöjt sig med att utan vidare preciseringar till N. framföra önskemålet om ett avtal om återleverans från en svensk leverantör. I.W. har uppgivit att han, sedan han lätt meddelande om att ett avtal träffats mellan Petroch och SP, d 8 okt 1980 anmält ärendet för B.E. och att denne därvid godkänt utlåningen. I.W:s uppfattning är att först därefter bindande utlåningsavtal förelåg, en ståndpunkt som - såvitt angår åtalet mot I.W. - bör tas för god. Efter ett telefonsamtal d 9 okt med E. varvid I.W. lätt bekräftat att ett avtal träffats mellan Petroch och SP, har han samma dag givit klartecken för utleverans av olja.

I.W. har inte inför vad han uppfattade som B.E:s ställningstagande till utlåningen anmält några reservationer mot denna. Beträffande sin uppfattning om återleveransavtalets värde som säkerhet har han uppgivit bl a att Petroch genom de medel som inflöt vid försäljningen av den utlånade oljan kunde bedömas vara i stånd att betala för den olja som inköpts av SP, att den olja som enligt återleveransavtalet skulle levereras till Karlshamn måste antas ha varit avsedd för VEAB och att det inte kunde krävas av honom att han skulle räkna med bedrägligt förfarande i samband med utlåningen. Det anförda innebär att han - på grund av sitt förtroende för F.M. - ansett sig kunna avstå från att göra en säkerhetsbedömning i egentlig mening vid sin handläggning av låneärendet. Han har därmed med öppna ögon utsatt VEAB för den risk för förlust som han måste ha insett vara förenad med utlåningen. Att handla så framstår som oförsvarligt av en befattningshavare som har att medverka i handhavandet av förmögenhetsförvaltningen för ett företag av VEAB:s natur. I.W. kan uppenbarligen inte freda sig med att han för sin personliga del litade på F.M.

I.W. kan på grund av vad sålunda förekommit inte undgå ansvar för trolöshet mot huvudman. Vid prövningen av åtalet mot honom i denna del bör emellertid beaktas att han visserligen vid beredningen av låneärendet haft ett självständigt ansvar men att det slutliga avgörandet, såsom han uppfattat saken, träffats av B.E. Hänsyn bör även tas till att B.E:s instruktioner beträffande säkerheten varit vaga. Brottet är likväl att anse som grovt.

Vad angår åtalen mot I.W. för osant intygande och brott mot lagen om oljelagring m m finns inte anledning att frångå HovR:ns bedömning.

Påföljden för I.W. bör sättas lägre än HovR:n gjort.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom beträffande F.M. dömer HD F.M. jämlikt 9 kap 3 § BrB för grovt bedrägeri och bestämmer påföljden härför och för osant intygande, varom HovR:n funnit F.M. övertygad, till fängelse 3 år 6 mån. Fängelsestraffet skall till en tid av 183 dagar anses verkställt i anstalt.

Med ändring av HovR:ns dom beträffande B.E. ogillar HD åtalet mot denne.

HD ändrar på det sätt HovR:ns dom beträffande I.W. att påföljden bestäms till fängelse 1 år.

JustR Knutsson, med vilken JustR:n Mannerfelt och Holmberg instämde, var av skiljaktig mening i fråga om motiveringen såvitt angick B.E. på sätt framgår av följande yttrande:

Jag anser att domskälen i det stycke som i HD:s dom inleds med orden "Riksåklagaren har inte gjort gällande att B.E. - -" och vad som därefter följer intill det stycke som inleds med orden "I.W. har efter kontakter - - -" bör ha följande lydelse:

"Riksåklagaren har inte gjort gällande att B.E. fattat något beslut om att oljeutlåning skulle ske. Däremot har han hävdat att B.E. fr o m d 22 okt, då I.W. visade honom telexmeddelandet d 21 okt och han tog del av detta, varit fullt informerad om att ett utlåningsavtal hade kommit till stånd. B.E. har å sin sida i HD vidhållit att han fick vetskap om avtalet först d 29 dec.

Av vad B.E. själv har uppgivit framgår, att han vid olika tillfällen i slutet av sept och början av okt diskuterade utlåningsfrågan med I.W. och gav denne vissa anvisningar om de villkor som borde ställas upp från VEAB:s sida. Det besked som lämnades genom telexmeddelandet d 21 okt innebar att VEAB hade fått sina krav tillgodosedda. Av meddelandets lydelse framgår klart att ett utlåningsavtal hade blivit träffat. B.E. har emellertid förklarat att han inte uppfattade detta och att han räknade med att ytterligare åtgärder skulle vidtas innan frågan var mogen för ett avgörande. Om detta var B.E:s uppfattning, hade det framstått som naturligt att han hos I.W. hört sig för om den fortsatta utvecklingen. Han måste ha insett att ett avgörande inte kunde dra ut på tiden, eftersom hela affären skulle vara slutförd före utgången av dec månad. Som ansvarig för VEAB:s ekonomi hör han ha haft ett intresse av att få veta om bolaget kunde räkna med den intäkt som utlåningsaffären skulle ge. B.E:s passivitet utgör ett starkt stöd för antagandet att han redan d 22 okt hade situationen klar för sig.

B.E:s påstående att han ända fram till d 29 dec varit ovetande om att ett utlåningsavtal hade träffats och att större delen av VEAB:s oljelager hade transporterats bort från Karlshamn framstår i och för sig som anmärkningsvärt. Mot riktigheten av påståendet talar dels att C. enligt vad han uppgivit i sitt vittnesmål, vid ett tillfälle i nov frågade B.E. om denne kände till utlåningsaffären och därvid fick ett svar som av C. uppfattades som en bekräftelse, dels B.E:s påfallande lugna reaktion då han d 29 dec informerades om Petrochs anståndsbegäran och därmed enligt sin egen uppgift för första gången fick veta att den affär, som han trott hade runnit ut i sanden redan för ett par månader sedan, i själva verket hade blivit genomförd utan hans och styrelsens vetskap. Ett visst stöd för B.E:s påstående innefattar visserligen den omständigheten att B.E. som haft för vana att fortlöpande föra anteckningar i kollegieblock om händelser av betydelse för hans arbete i VEAB, inte gjort någon sådan anteckning om utlåningsaffären före d 29 dec. Något större bevisvärde kan emellertid inte tillmätas denna omständighet.

På grund av det anförda finner jag i likhet med TR:n och HovR:n utrett, att B.E. fr o m d 22 okt hade kännedom om att ett avtal om oljeutlåning hade kommit till stånd.

I och med att B.E. fått klart för sig att ett utlåningsavtal hade blivit träffat borde han omgående ha skaffat sig full insyn i affären, bl a genom att ta reda på hur det återleveransavtal som skulle utgöra VEAB:s säkerhet var beskaffat och hur stor del av oljan som Petroch dittills hade hunnit förfoga över, samt därefter avlagt rapport till styrelsen och övervägt hur VEAB skulle handla i den uppkomna situationen. B.E:s underlåtenhet att vidta sådana åtgärder framstår som en allvarlig försummelse, inte minst mot bakgrund av att han genom sitt tidigare handlande får anses i viss mån ha uppmuntrat I.W. att företa de åtgärder som ledde fram till avtalet.

För att vad som sålunda kan läggas B.E. till last skall kunna föranleda ansvar för trolöshet mot huvudman krävs dels att hans förfarande kan betecknas som ett missbruk av förtroendeställningen dels att det medfört skada för VEAB. Det är inte alltid möjligt att dra en skarp gräns mellan dessa båda rekvisit. I uttrycket "missbruk" ligger att det skall vara fråga om ett allvarligt och speciellt klandervärt åsidosättande av de skyldigheter som följer med förtroendeställningen. Bedömningen av om ett handlande är av denna beskaffenhet påverkas av den förlust eller risk för förlust som det utsätter huvudmannen för. I synnerhet gäller detta när, såsom i detta fall, gärningsmannen inte har handlat i syfte att tillfoga huvudmannen skada eller att gynna ett motstående intresse.

Med hänsyn till det anförda är det av betydelse att ta ställning till vilken skada som drabbat VEAB till följd av B.E:s underlåtenhet att handla så som han hade bort eller med andra ord vilken skada VEAB hade kunnat undgå genom ett annat handlingssätt från B.E:s sida.

Det är troligt att B.E. om han hade vidtagit närmare efterforskningar rörande SP-avtalet, skulle ha fått kännedom om det ett par dagar efter d 22 okt överenskomna återköpet. Detta kan emellertid inte hållas för visst. Den bedömning det nu är fråga om får därför utgå från antagandet att B.E. skulle ha fått vetskap om villkoren i SP-avtalet och därför kunnat konstatera att detta inte, såsom han hade avsett, gav VEAB någon självständig rätt mot SP, samt att han skulle ha fått veta att viss del av den utlånade oljan alltjämt fanns kvar i VEAB:s lager. I detta läge skulle två huvudalternativ ha varit tänkbara. Antingen hade VEAB kunnat fortsätta oljeleveranserna i medvetande om att någon fullt betryggande säkerhet för återleverans inte fanns, eller också hade man kunnat stoppa vidare leveranser och därigenom förvissa sig om att få behålla den kvarvarande oljan. Genom ett sådant förfarande skulle emellertid bolaget ha ådragit sig risk för skadeståndskrav från Petrochs sida, eftersom det är ovisst om SP-avtalets utformning hade kunnat åberopas som grund för hävning av utlåningsavtalet. Det är inte självklart att det senare handlingssättet skulle ha valts i det uppkomna läget. Däremot finns det all anledning att anta att VEAB åtminstone skulle ha närmare undersökt Petrochs kreditvärdighet och hållit sig informerat om den fortsatta utvecklingen beträffande SP-avtalet. Detta kunde ha skapat bättre förutsättningar för att undgå något av den förlust som slutligen kom att drabba VEAB.

Det anförda ger vid handen att viss skada för VEAB hade kunnat undvikas om B.E. visat den aktivitet han hade bort. B.E:s försumlighet har sålunda medfört risk för att VEAB skulle drabbas av en slutlig förlust. För att den skada som härigenom tillfogats VEAB skall kunna läggas till grund för ett ansvar för trolöshet mot huvudman krävs emellertid åtminstone att B.E. kände till de omständigheter som den angivna bedömningen grundas på. Härvid är att märka att utredningen inte ger vid handen att B.E. när han fick veta att ett återleveransavtal hade träffats mellan Petroch och SP, i och för sig hade anledning att anta annat än att avtalet tillgodosåg hans krav på betryggande säkerhet. Vidare är det inte styrkt att B.E. d 22 okt kände till att viss del av oljan ännu fanns kvar i VEAB:s lager och att VEAB således hade faktisk möjlighet att delvis undandra sig den åtagna leveransskyldigheten.

Av det anförda följer att den skada som B.E:s åsidosättande av sina skyldigheter i här berört hänseende har orsakat VEAB inte kan anses täckt av uppsåt på B.E:s sida. Vid sådant förhållande kan - oavsett huruvida B.E:s handlande i och för sig skulle kunna betecknas som ett missbruk av hans förtroendeställning - åtalet mot honom för trolöshet mot huvudman inte vinna bifall."