NJA 1993 s. 257

I mål mellan allmän åklagare och D.C., å ena sidan, samt C.V., å andra sidan, angående sexuellt umgänge med barn förordnades advokaten A.S. som målsågandebiträde åt D.C..

För sitt biträde i målet i Göta HovR yrkade A.S. ersättning med 11 516 kr, varav 8 246 kr för arbete, 2 490 kr för tidsspillan och 780 kr för utlägg.

HovR:n (hovrättslagmannen Maiander, hovrättsrådet Karlsson, t f hovrättsassessorn Pleym samt nämndemännen Sandgren och Linnarsson) meddelade dom i målet d 26 jan 1993. I domskälen konstaterades att A.S. och den till talades offentlige försvarare hade hemställt att timkostnadsnormen inte skulle läggas till grund för ersättningarna i målet. Till stöd för sina yrkanden hade de åberopat en av Domstolsverket d 19 okt 1992 upprättad promemoria angående beräkning av självkostnaderna 1993 vid de allmänna advokatbyråerna, vari kostnaden per juristtimme angivits till 733 kr 32 öre exkl mervärdeskatt, samt Sveriges advokatsamfunds kommentar i anledning av Domstolsverkets kalkyler.

HovR:n anförde vidare: Enligt 21 kap 10 § RB och 22 § rättshjälpslagen har offentlig försvarare och rättshjälpsbiträde rätt till skälig ersättning för bl a arbete och tidsspillan. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Ersättning till målsägandebiträde skall enligt 5 § lagen om målsägandebiträde bestämmas i enlighet med vad som gäller för rättshjälpsbiträde.

Ersättning åt offentlig försvarare och rättshjälpsbiträde har sedan länge i praxis, om inte särskilda omständigheter förelegat, bestämts med ledning av den för varje år beslutade timkostnadsnormen, som ligger till grund för brottmålstaxan och taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Frågor rörande denna tillämpning har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för prövning i högsta instans. Det har därvid ej ansetts att den tillämpade principen lett till att ersättningarna ej fastställts till skäligt belopp, även om timkostnadsnormen påtagligt underskridit den debitering som kan godtagas om ersättning ej skall utgå av allmänna medel. Redan detta förhållande ger vid handen att begreppet skälig ersättning inrymmer en vid sektor. Det är uppenbarligen inte just det i timkostnadsnormen bestämda beloppet som ensamt är skäligt; beloppet kan vara både högre och lägre utan att falla utanför området för det skäliga.

Timkostnadsnormen är framräknad på grundval av kalkyler rörande kostnadstäckning och lönsamhet. Timkostnadsnormen för år 1993 har av regeringen bestämts till lägre belopp än det Domstolsverket föreslagit på grund av utförda kalkyler. Normen har i förhållande till föregående år blivit oförändrad för tvistemål men sänkts för brottmål. Det kan framstå som märkligt att så skett. Vad som i målet anförts till stöd för att domstolen skall underlåta att tillämpa normerna ger emellertid inte belägg för att de fastställda beloppen inte skulle nå upp till gränsen för vad som skall anses skäligt enligt reglerna i RB och rättshjälpslagen.

Vad sålunda uttalats rörande ersättning för arbete gäller i motsvarande mån ersättning för tidsspillan.

Det har inte ens påståtts att särskilda omständigheter föranleder att normerna bör frångås i förevarande mål.

Med tillämpning av den fastställda timkostnadsnormen tillerkände HovR:n A.S. ersättning av allmänna medel med 11 100 kr, varav 8 010 kr för arbete, 2 310 kr för tidsspillan och 780 kr för utlägg.

HD