NJA 1993 s. 553

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Engström) anförde i dom d 25 mars 1993:

Domskäl. J.P. har erkänt att han tilldelat R.S. ett slag i ansiktet och medgivit att han därigenom gjort sig skyldig till misshandel. Han har dock förnekat att han haft uppsåt omfattande effekterna av slaget samt hävdat att slaget föregåtts av viss provokation.

Erkännandet stöds av det som R.S. och J.P. berättat om händelsen. Av J.P:s egna uppgifter framgår att han utdelat slaget med knuten näve och att slaget varit kraftigt. TR:n, som godtar J.P:s uppgift om att han inte haft uppsåt att slå så hårt att R.S. förlorade medvetandet, finner åtalet i övrigt styrkt. Gärningen skall bedömas som misshandel. Brottet kan trots provokationen inte anses ringa. Med hänsyn till J.P:s ålder - han är endast 15 år - bör påföljden ändå stanna vid ett måttligt bötesstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.P. jämlikt 3 kap 5 § BrB för misshandel till 50 dagsböter å 30 kr.

Domskäl

Domskäl. J.P. har förnekat att han haft uppsåt att skada R.S. och har hävdat, att slaget föregåtts av viss provokation från R.S:s sida. Han har vidare gjort gällande att han handlat i nödvärn och att han haft eller i varje fall trott sig ha R.S:s samtycke då han utdelade slaget och att han därför skall vara fri från ansvar.

Riksåklagaren har bestritt att situationen varit sådan att J.P. kunnat åberopa nödvärn. Riksåklagaren har vidare hävdat att något samtycke till slaget, som skulle kunna befria J.P. från ansvar, inte förelegat och att J.P. inte rimligen kunnat få den uppfattningen. Om J.P. kan anses ha blivit utsatt för provokation före slaget kan detta förhållande enligt Riksåklagaren inte tillmätas nämnvärd betydelse vid bedömningen av J.P:s handlande.

J.P. och R.S. har hörts i HD. De har sammanfattningsvis berättat följande.

J.P.: Han och R.S. var klasskamrater och delade ett skåp i en av skolkorridorerna. Under en rast uppehöll de sig tillsammans med några andra pojkar vid skåpen. De tog på lek tag i R.S:s armar och ben och måttade puffar mot hans mage. Efter en stund släppte de andra taget medan J.P. fortfarande höll fast i R.S:s arm. R.S. knuffade undan J.P. så att han föll mot en vägg och gjorde illa sig i ryggen. J.P. blev arg och började knuffa R.S. hårdare. R.S. blev också arg och knuffade tillbaka lika hårt. R.S. sparkade därefter två gånger mot J.P:s vänstra smalben och yttrade två gånger "Kom igen, slå mig då". J.P. slog tre slag mot R.S. med knuten hand. Han måttade mot bröstet. Det tredje slaget träffade emellertid i ansiktet eftersom R.S. böjde sig framåt. Slaget var inte särskilt hårt men R.S. blundade, föll mot ett skåp och gled ned på golvet. Han var medvetslös och det kom blod ur hans mun. - J.P. har tillagt att han kände sig trängd och ville komma därifrån. Hans avsikt var inte att skada R.S. utan att förhindra en upptrappning av situationen. Han uppfattade R.S:s yttrande som att denne "bjöd in" till någon form av våld.

R.S.: Det hela började som ett skämt men övergick efterhand till något allvarligare. Han och J.P. blev arga på varandra. J.P. var nog den som ilsknade till först och han drev med sina knuffar R.S. bakåt några meter. R.S. ville avstyra fortsatt bråk. Han sparkade därför, som han nu minns, en gång mot J.P. samtidigt som han "mera på skämt" sa "Kom igen, kom och slå mig". Med detta ville han säga att de skulle sluta att slåss. - Han minns bara ett slag i magen. Hans nästa minnesbild är att han ligger i skolsköterskans rum. Han har ont i huvudet och det rinner blod ur munnen. Han har ett skrapsår över höger öga och kinden svullnar upp efterhand. - Hela bråket var över på någon minut.

Någon annan utredning än J.P:s och R.S:s berättelser har inte förebragts i målet. Det finns inte någon grund att ge den enes berättelse företräde framför den andres. Bedömningen får därför grundas på vad J.P. har uppgivit.

Av J.P:s berättelse framgår att han uppsåtligen tilldelat R.S. ett relativt kraftigt slag med knuten hand, som träffat denne i ansiktet och medfört smärta, svullnad och medvetslöshet. Även om följderna av slaget blev allvarligare än J.P. avsett är han likväl, som domstolarna funnit, skyldig till misshandelsbrott.

Utredningen visar inte annat än att J.P. och R.S. varit lika aktiva under handgemänget. J.P. kan vid sådant förhållande inte anses ha handlat i nödvärn.

När två ungdomar inlåter sig i bråk med varandra följer därav att båda är inställda på att ofreda den andre och i någon utsträckning till foga varandra smärta och ringare övergående skador, t ex i form av blåmärken och mindre svullnader. Så länge bråket eller slagsmålet hålls på den nivån, får det anses ligga i situationen som sådan att det inte kan bli fråga om ansvar för ofredande eller misshandelsbrott. Att det förhåller sig så beror på allmänna straffrättsliga grundsatser om samtyckes ansvarsbefriande verkan. Vad nu sagts leder i det aktuella fallet till att åtalet skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD åtalet utan bifall.