RH 2009:47
Fråga om lämnat samtycke av den som utsatts för misshandel medför att gärningsmannen ska vara fri från straffrättsligt ansvar. Även fråga om skadestånd ska utgå i en sådan situation och om jämkning av skadeståndet bör ske.
Hudiksvalls tingsrätt
Åklagaren väckte åtal mot S.M. och yrkade ansvar för misshandel i enlighet med 3 kap. 5 § brottsbalken enligt följande gärningsbeskrivning.
S.M. har den 22 oktober 2008 i Röste ungdomshems lokaler vid Växbovägen i Bollnäs uppsåtligen tillfogat Z.N. smärta, blodvite och sårskador genom att skära henne i vänster underarm med en glasbit.
Z.N. yrkade att S.M. skulle utge skadestånd till henne med 29 300 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen. Av yrkat belopp avsåg 12 000 kr kränkning, 2 300 kr sveda och värk och 15 000 kr ersättning för ärrskador.
S.M. vitsordade de faktiska omständigheterna men förnekade brottslig gärning på grund av att målsäganden gett sitt samtycke till handlandet. Hon bestred skadeståndsyrkandet på grund av att samtycke förelegat och gjorde gällande att skadestånd inte skulle utgå oavsett om samtycket ansågs ansvarsbefriande eller inte. I vart fall skulle skadeståndet jämkas.
Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning journalutdrag och fotografier. Förhör hölls med Z.N. och S.M.
Tingsrätten (rådmannen Christina Brohlin samt nämndemännen Leif Fast, Ulla Grönstedt och Patrik Fästh) ogillade åtalet och det enskilda anspråket, och anförde i dom den 19 maj 2009 bl.a. följande.
Genom de uppgifter S.M. och Z.N. lämnat är det styrkt att S.M. skurit i vart fall två snitt i Z.N:s underarm. Det är vidare styrkt att Z.N. själv skurit i sin arm och att hon gjorde det innan S.M. skar samt att S.M. frågat om hon skulle skära Z.N. och då fått ett jakande svar. Av S.M:s uppgifter framgår också att Z.N. överlämnat glasbiten till S.M. Fråga är om det förelegat ett samtycke som fått till följd att S.M:s handlande inte utgör brott.
24 kap. 7 § brottsbalken har följande lydelse. "En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter är oförsvarlig."
Genom att svara jakande på S.M:s fråga och genom att överlämna glasbiten till S.M. får Z.N. anses ha givit sitt samtycke till att S.M. skar i hennes arm.
När det gäller misshandelsbrotten är det normalt inte straffbart att med någons samtycke tillfoga denne smärta eller ringa kroppsskada. Vid allvarligare skador är däremot huvudregeln att ansvarsfrihet inte inträder. Det finns dock situationer där området för ansvarsfrihet sträcker sig in över området för tillfogande av kroppsskada som inte är ringa.
Även om omfattningen av den kroppsskada som S.M. tillfogat Z.N. inte är fullt klarlagd får det dock anses styrkt att den varit så stor att det inte kan ses som en ringa kroppsskada. Med hänsyn till att det är Z.N. själv som tagit initiativet till att skära sig och att hon också själv påbörjat handlandet samt till det syfte som S.M. uppgett sig ha finner tingsrätten vid en samlad bedömning att S.M:s handlande inte varit oförsvarligt. Åtalet ska därför ogillas.
S.M. har inte gjort sig skyldig till brottslig gärning och skadeståndsyrkandet ska därför lämnas utan bifall.
Hovrätten
Åklagaren överklagade domen och yrkade att S.M. skulle dömas för misshandel i enlighet med åtalet och att påföljden skulle bestämmas till ungdomsvård. Även Z.N. överklagade domen och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda skadeståndstalan.
S.M. bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (lagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Rikard Ebbing, referent, tf. hovrättsassessorn Maria Ångman Wiesel samt nämndemännen Berit Bengtsdotter och Bertil Swenson) anförde i dom den 25 juni 2009 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Z.N:s och S.M:s berättelser om vad som utspelade sig den aktuella eftermiddagen på ungdomshemmet är i allt väsentligt samstämmiga. Hovrätten anser därför att de båda ungdomarnas uppgifter om händelseförloppet inklusive S.M:s redovisade egna överväganden i anledning av det inträffade kan läggas till grund för prövningen av åtalet.
S.M:s invändning mot åtalet är att Z.N. har samtyckt till gärningen och att hon därför inte ska dömas för misshandel enligt åtalet.
En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas kan enligt 24 kap. 7 § brottsbalken i vissa situationer vara ansvarsbefriad (se t.ex. NJA 1993 s. 553). Så är dock inte fallet om gärningen med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter är oförsvarlig (se NJA 1999 s. 460).
I förarbetena till bestämmelsen i 24 kap. 7 § brottsbalken anges när det gäller misshandelsbrotten att det normalt inte är straffbart att med någons samtycke tillfoga denne smärta eller ringa kroppsskada. Vid allvarligare skador är däremot huvudregeln att ansvarsfrihet inte inträder. Det finns dock situationer där området för ansvarsfrihet anses sträcka sig in över området för tillfogande av kroppsskada som inte är ringa. Ett sådant fall kan vara om gärningen har ett godtagbart syfte. Skulle misshandeln med hänsyn till samtliga omständigheter - utom det förhållandet att samtycke förelåg - ha bedömts som ringa döms således inte till ansvar. Däremot medför ett samtycke i regel inte ansvarsfrihet vid normalgraden av misshandel eller vid grov misshandel. I de fall samtycket inte leder till ansvarsfrihet, kan det dock medföra att straffvärdet hos gärningen minskar. (Se prop. 1993/94:130 s. 38 f. och Brottsbalkskommentaren 24:64 f.).
Av Z.N:s uppgifter i domstolarna framgår att hon på fråga från S.M. medgav att S.M. skulle få skära henne i armen med glasbiten. I den meningen har det alltså funnits ett samtycke i enlighet med brottsbalkens bestämmelser för S.M. att begå den åtalade gärningen. Samtidigt måste det ha stått klart för S.M. att Z.N. vid tillfället var i kraftig psykisk obalans till följd av sprit- och tablettmissbruk under dagen och att hennes medgivande till att låta sig bli skuren med glasbiten lämnades under alldeles speciella förhållanden och i ett sinnestillstånd som inte var hennes normala.
S.M. har gjort gällande att orsaken till hennes agerande var att hon var rädd för att Z.N. skulle tillfoga sig själv livshotande skador och att hon för egen del visste hur man skulle skära sig för att enbart lindra ångest utan att ta livet av sig. Även om det inte finns skäl att ifrågasätta dessa uppgifter råder det ingen tvekan om att S.M. utsatte Z.N. för betydande risker när hon på en redan nedblodad underarm med en bit sönderslaget glas skar Z.N. två eller tre gånger i ett område med tätt liggande blodådror och senor.
Om S.M. ville undvika att Z.N. skadade sig själv på ett livshotande sätt eller ville lindra ångesten hos henne borde hon i stället för att själv medverka i det destruktiva beteende som Z.N. redan hade inlett ha kontaktat personalen vid ungdomshemmet och sett till att Z.N. fick professionell hjälp i anledning av sina akuta psykiska problem. Det förhållandet att hon av lojalitet mot Z.N, som hon själv uppgett, inte ville kontakta personalen kan inte heller motivera hennes aktiva stöd i Z.N:s skadebeteende och hennes egna åtgärder för att tillfoga Z.N. skada.
Med hänsyn till det anförda och även om ett samtycke har funnits till att begå gärningen kan det inte anses ha varit försvarligt av S.M. att under rådande omständigheter tillfoga Z.N. smärta, blodvite och skador på det sätt som skett. S.M. ska alltså dömas för den åtalade gärningen som enligt hovrätten är att bedöma som misshandel av normalgraden.
Vid denna utgång i målet är S.M. skyldig att utge skadestånd till Z.N. Med beaktande av att Z.N. samtyckt till den åtalade gärningen och därmed får anses ha medverkat till de skador som uppkom finner hovrätten dock att rätten till skadestånd bör jämkas.
S.M:s handlande har orsakat Z.N. sveda och värk liksom ärr på underarmen. Vid bedömningen av den ersättning som ska utgå måste dock beaktas att Z.N. vid samma tillfälle själv åsamkade sig liknande skador som även dessa gett upphov till ärrbildning. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att skadeståndet ska jämkas finner hovrätten att skälig ersättning för sveda och värk uppgår till 1 000 kr och ersättning för uppkomna ärr till 5 000 kr.
På grund av att Z.N. samtyckt till gärningen finner hovrätten att hon inte har utsatts för en sådan allvarlig kränkning som berättigar till ersättning. Hennes yrkande i den delen ska därför lämnas utan bifall.
DOMSLUT
Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten S.M. enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel till ungdomsvård samt förpliktar henne att utge skadestånd till Z.N. med 6 000 kr jämte ränta.
Hovrättens dom meddelad: den 25 juni 2009.
Mål nr: B 531-09.
Lagrum: 24 kap. 7 § brottsbalken; 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).
Rättsfall: NJA 1993 s. 553; NJA 1999 s. 460.
Litteratur: Prop. 1993/94:130 s. 38 f.; Brottsbalkskommentaren 24:64 f.