NJA 1999 s. 460

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs TR åtal mot A.K., född 1981, för misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: A.K. har natten till d 1 jan 1998 på Järntorget i Göteborg uppsåtligen misshandlat A.G.M. genom att tilldela honom ett knytnävsslag i ansiktet. Av misshandeln har A.G.M. fått två tänder avslagna och en sårskada i läppen.

A.K. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Dahlgren och Lönqvist, referent) anförde i dom d 12 febr 1999: Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör hållits med A.K. och A.G.M..

I likhet med TR:n anser HovR:n att A.K:s uppgifter skall läggas till grund för bedömningen. Han har i HovR:n i huvudsak lämnat samma uppgifter som har antecknats i TR:ns dom. Dessutom har han tillagt att han blev knuffad av A.G.M. dels under ordväxlingen vid taxibilen, dels omedelbart innan denne riktade ett slag mot honom.

A.K. har gjort gällande att han handlade i nödvärn då han slog till A.G.M.. Frågan i målet är om situationen var sådan att A.K. kan åberopa nödvärn.

I målet får genom A.K:s egna uppgifter anses utrett att han blev knuffad av A.G.M. under ordväxlingen vid taxibilen, att A.G.M. provocerade honom genom att spotta framför honom när han passerade taxikön samt att A.G.M. återigen knuffade honom omedelbart innan denne riktade ett knytnävsslag mot hans ansikte. Trots att det kan hållas för visst att slagväxlingen föregicks av provocerande uttalanden även från A.K:s sida, kan inte situationen bedömas på annat sätt än att han befann sig i en nödvärnssituation då A.G.M. angrep honom med våld. Den omständigheten att A.K. hade kunnat undvika dispyten vid taxikön genom att bortse från A.G.M:s provokation och gå därifrån, föranleder inte någon annan bedömning. Det våld som A.K. använt för att avvärja A.G.M:s angrepp kan inte anses uppenbart oförsvarligt. A.K. skall därför inte dömas för den åtalade gärningen.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att A.K. skulle dömas för misshandel till den av TR:n bestämda påföljden.

A.K. (offentlig försvarare advokaten A.M.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, referent, Victor, Pripp och Håstad) beslöt följande dom: Domskäl. A.K. har i HD vidhållit att han handlat i nödvärn och att det våld som han tillgripit med hänsyn till omständigheterna inte varit uppenbart oförsvarligt. Han har även invänt att A.G.M. genom sitt eget agerande får anses ha samtyckt till den åtalade gärningen. Han har tillagt att han inte avsiktligen tillfogat A.G.M. de tandskador som denne fått.

Vid huvudförhandlingen har förnyade förhör hållits med A.K. och A.G.M..

A.K. har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som för hans del antecknats i underrätternas domar. Beträffande det senare skedet av händelseförloppet har han således bl a uppgivit att han passerade A.G.M. i taxikön utan avsikt att söka upp denne, att A.G.M. då han passerade spottade framför honom, att det till följd därav uppstod en otrevlig ordväxling dem emellan, att A.G.M. först knuffade honom och strax därefter mättade ett slag mot hans ansikte, att han undvek slaget genom att ducka samt att han i omedelbar anslutning därtill reflexmässigt, utan att tänka efter, utdelade det slag som åtalet avser.

A.G.M. har bl a uppgivit att han inte spottat och inte heller mättat något slag mot A.K.. Med ändring av vad han uppgett i HovR:n har han däremot bekräftat A.K:s uppgift om att han knuffat A.K. under den ordväxling som föregick det stag som A.K. utdelade.

HovR:n har - liksom TR:n - funnit att A.K:s uppgifter inte är vederlagda och därför skall läggas till grund för bedömningen. Riksåklagaren har förklarat sig godta denna värdering av bevisningen i målet. Inte heller i övrigt har det i HD förekommit något som ger anledning till att vid bedömningen utgå från något annat än vad A.K. uppgett.

Enligt 24 kap 7 § BrB utgör en gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter är oförsvarlig. A.K. har invänt att det förelegat samtycke från A.G.M:s sida till det åtalade slaget.

Det har i målet inte ens påståtts att A.G.M. skulle uttalat något som inneburit eller av A.K. rimligen kunnat uppfattas som ett samtycke till att bli slagen av A.K.. För att ansvarsbefriande samtycke skall anses föreligga krävs emellertid inte att detta varit uttryckligen uttalat; att samtycke förelegat kan framgå av omständigheterna och även ett s k inre eller tyst samtycke är tillräckligt för att fria från ansvar. Av den omständigheten att någon riktat våld mot en annan person kan emellertid inte den slutsatsen dras att han också accepterat att bemötas med våld. Undantagsvis kan omständigheterna vara sådana att det får anses framgå att två personer som inlåter sig i bråk båda varit så inställda på att ofreda den andre och i någon utsträckning tillfoga varandra smärta och ringare övergående skador att gärningar som ligger inom denna ram är undantagna från ansvar på grund av samtycke. En sådan bedömning gjorde HD i NJA 1993 s 553 där det var fråga om två skolungdomar som, på lek, börjat bråka med varandra under en rast.

Omständigheterna i det fallet skiljer sig emellertid i hög grad från det nu aktuella. Att två för varandra okända personer ger sig in i häftig ordväxling under sådana omständigheter som här skett kan inte i sig, även om bägge vid händelsen var unga, anses innebära något ömsesidigt medgivande till att den andre också skulle få gå över till direkta handgripligheter. A.K. kan alltså inte undgå ansvar på den grunden att samtycke skulle föreligga helt oberoende av om gärningen vid samtycke skulle ha varit att bedöma som oförsvarlig.

Vad därefter angår invändningen om nödvärn (24 kap 1 § BrB) skall målet bedömas med utgångspunkt i att A.G.M. riktat ett slag mot A.K. som A.K. lyckades undvika. Detta innebär att A.K. varit utsatt för ett påbörjat brottsligt angrepp på sin person och därför också haft rätt till nödvärn. Riksåklagaren har emellertid gjort gällande att angreppet varit avslutat i och med att A.K. undvikit slaget och att någon rätt till nödvärn därför inte längre förelegat. Något annat är emellertid inte utrett i målet än att A.K. utdelat sitt slag omedelbart efter det att A.G.M. försökt slå A.K.. Angreppet kan under sådana omständigheter inte anses ha varit avslutat när A.K. slog tillbaka helt oavsett om A.G.M., som A.K. här hävdat, även efter att ha träffats försökt att fullfölja det påbörjade angreppet. För frågan om rätten till nödvärn saknar det också betydelse om A.K. endast avsett att värja sig mot angreppet eller haft andra motiv för att slå tillbaka.

Frågan är då om det slag som A.K. utdelat med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt varit uppenbart oförsvarligt. Den bedömningen skall göras med hänsyn till vilka alternativ som kan ha förelegat för att undvika eller avvärja angreppet. Såsom strukits under i lagstiftningens förarbeten skall man härvid räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne (SOU 1953:14 s 397 och prop 1993/94:130 s 30 och 69, jfr även NJA 1990 s 210 och 1994 s 48). Även om det skulle ha varit möjligt för A.K. att avlägsna sig från platsen efter det att A.G.M. försökt slå honom kan det mot den bakgrunden inte anses uppenbart oförsvarligt att A.K. i stället stannat och bemött angreppet. Det slag han utdelat har varit hårt. Han har emellertid endast slagit ett slag och det saknas anledning att anta att han skulle haft för avsikt att tillfoga A.G.M. sådana förhållandevis allvarliga skador som blev följden av slaget. Beaktas skall också att A.G.M. vid tillfället var påtagligt större och kraftigare än A.K.. Inte heller det våld som A.K. använt sig av kan därför anses ha varit uppenbart oförsvarligt.

På grund av det anförda skall åtalet för misshandel ogillas.