S.G. äger fastigheten Särö 1:469 med en areal om 3 495 m2, P.A.S. Särö 1:348, areal 2 848 m2, C-B.W. Särö 1:310, areal <2 000 m2, och S.A. Särö 1:2, areal 6 800 m2. Särön intogs i verksamhetsområdet för Kungsbacka kommuns allmänna va-anläggning genom kommunfullmäktiges beslut d 14 okt 1982. Fastigheterna, som är bebyggda med permanentbebodda enfamiljsvillor, anslöts till va-anläggningen i samband med utvidgningen av verksamhetsområdet, S.G:s, P.A.S:s och C-B.W:s fastigheter till ren- och spillvatten samt S.A:s fastighet till ren-, spill- och dagvatten.

För Särön, som utgörs av en halvö, gäller en byggnadsplan från 1982. Området var ursprungligen bebyggt med sommarstugor men har sedan sekelskiftet successivt exploaterats för permanentbebyggelse. Nu finns på Särön närmare 190 villor, nästan uteslutande permanentbebodda. Antalet lägenheter inom hela kommunen är angett till ca 15 000.

Kommunfullmäktige antog genom beslut d 15 april 1982 en ny va-taxa avseende kommunens hela verksamhetsområde. Den närmast föregående taxan antogs 1976. I den nya taxan bestämdes anläggningsavgiften för bostadsfastighet - för alla tre va-ändamålen - till ett då gällande belopp bestående av grundavgift 21 000 kr, tomtyteavgift 10 kr/m2 och lägenhetsavgift 6 000 kr/lägenhet. Taxan är indexreglerad. Om avgiftsskyldighet inte föreligger för alla tre ändamålen reduceras avgiften med visst procent tal, vad gäller dag- och dräneringsvatten tio procent. För bostadsfastighet med högst två lägenheter reduceras tomtyteavgiften med 25 % för delen 2 001-3 000 m2, med 50 % för delen 3 001-5 000 m2 och med 100 % för yta därutöver.

Kommunfullmäktige beslöt d 12 aug 1982 att en särskild anläggningstaxa skulle tillämpas för Särön med en grundavgift om 31 000 kr (för alla tre ändamålen, för endast ren- och spillvatten 30 000 kr) men i övrigt lika med normaltaxan. Enligt fullmäktiges protokoll motiverades särbestämmelsen av att kostnaden för va-nätet på Särön på grund av terrängförhållandena var avsevärt högre än vad som gällde verksamhetsområdet i övrigt. Annan särtaxa finns inte i kommunen.

Verksamhetsområdet till den del det avser Särön utgör ett geografiskt begränsat område. Renvattennätet ansluts till vattenverket i kommunens centralort och spillvattennätet till avloppsreningsverket i Kullavik.

Förhöjd grundavgift erlades av S.G., P.A.S. och C-B.W. med 30 000 kr respektive d 18 jan, d 14 nov och d 1 aug 1983 samt av S.A. med 31 000 kr d 2 jan 1983.

S.G., P.A.S., C-B.W. och S.A. yrkade under år 1988 vid Statens va-nämnd att av kommunen återfå skillnaden mellan särtaxans och normaltaxans belopp, dvs för envar av S.G., P.A.S. och C-B.W. 9 000 kr och för S.A. 10 000 kr, allt jämte ränta från de dagar år 1983 då grundavgiften erlagts.

Som grund för yrkandena anförde S.G. och hans medparter: Uttag av den förhöjda avgiften strider mot 26 § va-lagen om skälig och rättvis avgiftsfördelning. Regeln om anpassning av avgiften efter kostnad skall tillämpas endast där kostnadsskillnaden är avsevärd. Varken med hänsyn till bebyggelsens lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter kan det anses avsevärt dyrare att förse fastigheterna på Särön med va än vad som gäller övriga fastigheter inom kommunens verksamhetsområde.

S.G., P.A.S. och S.A. yrkade vidare att återfå en del av erlagd tomtyteavgift, under påstående att kommunen inte hade rätt att ta ut avgift för större yta än 2 000 m2.

Kommunen bestred samtliga yrkanden men vitsordade storleken av beloppen. Beträffande ränta vitsordade kommunen endast ränta från d 7 nov 1988.

Som grund för sitt bestridande av återbetalningsskyldighet av del av grundavgiften anförde kommunen: För ett område som Särön finns i praxis uttalat att det är skäligt och rättvist att anta en särskild taxa om skillnaderna är avsevärda och vilar på kostnadsmässig grund. Särön är speciell både ur kulturell och topografisk synvinkel. Kostnadsskillnaden vad gäller va mellan en normal fastighet i kommunen och en Säröfastighet har visat sig vara betydande.

Va-nämnden (rådmannen H., ordf, samt ledamöterna E., D., X., O. och B.) anförde i beslut d 27 april 1989: I målet har kommunen ingett viss utredning för att visa underlaget för fullmäktiges beslut om särskild grundavgift för Säröområdet. Utredningen redovisas till den del den kan ha betydelse för sakens bedömning.

I samband med en översiktlig va-utredning, ingående i utredningsarbetet för förslag till byggnadsplan för Säröhalvön, utförde Göteborgs Förorter 1974 en översiktlig geoteknisk undersökning för en planerad ledningssträcka i anslutning till den norra infarten till Särö samhälle. Avsikten med undersökningen var i första hand att bedöma sättningsrisken for va-ledningar. Undersökningsresultatet visar att jordlagren i huvudsak utgörs av lös lera med starkt varierande mäktighet från 3 m till mer än 22 m. Ett av borrhålen visar ett 0,3 m tjockt ytlager med organiskt inslag som överlagrar en sandig och siltig torrskorpelera ned till 0,8 m under markytan. Torrskorpeleran underlagras av en lös och något sandig, siltig lera. De sättningar, som beräknats, bedöms enligt utredningen som något för stora för att kunna godtas för självfallsledningar. - Va-nämnden anmärker att utredningen uppenbarligen avser endast en mindre del av Särön.

Kommunstyrelsens tekniska utskott beslöt 1981 om en översyn av den tidigare taxan från 1976. Även här har Göteborgs Förorter gjort en utredning - 1982 - som underlag för översynen, vilken alltså utmynnade i den nya taxan. I utredningen har kostnadsunderlaget för bl a anläggningstaxan framtagits och täckningsgraden beräknats dels enligt den dåvarande taxenivån dels med förändringar av nivån och taxekonstruktionen. Sju testområden, bebyggda 1978 - 1982 med småhus (flerbostadshus hade inte byggts de senaste åren), har undersökts. Anläggningskostnaden per d 1 juli 1981 är i medeltal för lägenhet (totalt antal 427) ca 32 000 kr med en medeltomtyta om ca 1 400 m2. Utfallet (= anläggningsavgiften) enligt den dåvarande taxan är ca 24 000 kr per lägenhet (exkl bidrag till huvudanläggning) innebärande en genomsnittlig täckningsgrad för de sju områdena om 75 %. Täckningsgraden varierar mellan 52 % (Kullsvik) och 114 % (bl a Stenkulla). Utöver de bebyggda områdena har fyra planerade områden, däribland Säröhalvön, studerats. Anläggningskostnaden baserar sig här på överslagsmässiga beräkningar. För Säröområdet har anläggningskostnaden beräknats till i genomsnitt drygt 46 000 kr per lägenhet (totalt antal 192) med en genomsnittlig tomtyta om ca 1 400 m2. Den totala anläggningskostnaden är uppgiven till 8 977 155 kr. Med en täckningsgrad för Särön om 57 % blir taxeutfallet ca 26 500 kr per lägenhet.

Av kommunfullmäktiges sammanträdesprotokoll d 12 aug 1982 framgår bl a: Enligt gatukontorets kostnadsberäkning i samband med antagande av entreprenör för Säröarbetena kommer kostnaden för va-saneringen att överstiga intäkterna från anläggningsavgifterna med ca 18 000 kr vid tillämpandet av den nya (ordinarie) taxan. Kostnaden för va-nätet på Särön är avsevärt högre än vad som är normalt inom verksamhetsområdet i övrigt. Kostnadsnivån är en följd av terrängförhållandena. Kommunen har tidigare - med tillämpning av 10 § va-taxan - debiterat tilläggsavgift med den överkostnad som överskridit ett visst "buffertbelopp". Enligt nutida tolkning kan överkostnad inte uttas enligt nämnda paragraf, däremot kan en särskild taxa antas för ett visst område. Överkostnaden bör fördelas lika mellan fastigheterna. Det buffertbelopp kommunen använde 1981, 7 600 kr, blir enligt indexuppräkning till 1982 ca 8 100 kr per fastighet. Då överkostnaden på Särön således beräknas bli ca 18 000 kr per fastighet föreslås en grundavgift för Säröfastigheterna som är 10 000 kr högre än enligt normaltaxan.

Enligt tekniska nämndens protokoll d 14 aug 1986 har Särö VA-förening begärt en efterkalkyl på kostnader och intäkter inom Särön. Enligt kalkylen, sådan den redovisats i protokollet, är anläggningskostnaden för etapp I, som utfördes 1979 med pumpstation, förbindelseledningar med fastlandet och anslutningsledningar för vissa fastigheter. 607 997 kr. Motsvarande kostnad för etapp II är 9 798 299 kr, tillhopa 10 406 296 kr. De debiterade intäkterna uppgår för etapp I till 91 000 kr och för etapp II till 8 672 307 kr, sammanlagt 8 763 307 kr. Täckningsgraden enligt den förhöjda taxan är 84 %.

Kommunen har vad gäller grundavgiften anfört ytterligare: Arbetet med att anlägga ledningarna försvårades av att vägarna inom området är smala vilket innebar att schaktmassorna inte kunde läggas vid sidan av schaktgraven i avvaktan på återfyllning utan måste fraktas från platsen och sedan föras tillbaka. Ledningar måste till en del läggas nära strandlinjen med svåra markförhållanden, bl a dy och gyttja. Med hänsyn till nivåskillnaderna inom Särön har det varit nödvändigt att anlägga fem avloppspumpstationer vilket med hänsyn till antalet anslutna fastigheter är anmärkningsvärt mycket. För att nå motsvarande täckningsgrad för Särön som för kommunen i övrigt - ca 84 % - har man varit tvungen att införa en särtaxa. Om denna inte införts skulle täckningsgraden för kommunen totalt ha blivit betydligt lägre än 84 %. För att söka nå ett mått på skillnaden i kostnad mellan utbyggnaden på Särön och inom kommunen i övrigt har man jämfört med fyra områden utbyggda efter 1982, nämligen Kolla, Vassbäck, Bukärr och Vallersvik, samt omräknat värdena till 1982 års kostnadsläge. Kostnadsskillnaden visade sig uppgå till drygt 45 %.

Fastighetsägarna har invänt att vad kommunen anfört om svåra markförhållanden är överdrivet. Nivåskillnaden inom Särön är endast ca 30 m. Ledningarna har inte dragits ända upp till de högsta punkterna. Schaktmassor har mycket väl kunnat läggas på vägarna när dessa stängdes av för trafik i samband med ledningsdragningen. Området Kullsvik, där särtaxa inte finns, påminner om Särön. Riktigheten kan inte vitsordas vare sig av kommunens underlag för bestämmandet av den förhöjda grundavgiften eller underlaget för den uppgivna kostnadsskillnaden om 45 %.

I avsikt att visa bl a att dess avgiftsuttag är förenligt med va-lagens regel om skälig och rättvis avgiftsfördelning har kommunen åberopat en dom av kammarrätten i Göteborg d 17 dec 1984. - - - Fullmäktiges beslut att anta särtaxan hade överklagats av bl a tre av sökandena i det här målet varvid de - utom annat - gjort gällande att taxan innebär en ökad täckningsgrad stridande mot likställighetsprincipen. Kammarrätten fann - efter att ha redovisat va-lagens regler om avgiftsfördelning - att kommunen haft bärande skäl för sitt beslut om särtaxan. Besvären avslogs alltså. Domen vann laga kraft.

Skäl. Va-nämnden har hållit förhandling i målet och härvid besett - förutom Särön - delar av vissa områden med va-utbyggnad inom kommunen, nämligen Kolla, Bukärr, Kullavik, Kullsvik och Onsala.

Enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar får huvudmannen för en allmän va-anläggning ta ut avgifter till täckande av kostnaderna för anläggningen. Den avgiftsskyldighet som sålunda åvilar de anslutna fastigheterna skall enligt 26 § i lagen fördelas för fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Bestämmelserna har ersatt de mera utförliga reglerna i ämnet som fanns i 1955 års lag (nr 314) om allmänna va-anläggningar. Enligt dessa gällde såsom huvudregel att kostnaderna för en allmän va-anläggning skall slås ut på samtliga fastigheter i förhållande till deras nytta av anläggningen. Kravet på anpassning efter nytta ansågs däremot inte kunna innefatta en fördelning med hänsyn till de kostnader som varje fastighets anslutning åsamkar huvudmannen. Regeln att varje fastighet skulle bidra till anläggningen i dess helhet sades innebära att, om den tillämpades konsekvent, kostnadsfördelningen helt frigjordes från hänsyn till vad de olika delarna av anläggningen kostar huvudmannen. Det framhölls också att det inom större anläggningar i regel var naturligt att bebyggelsen inom de delar av verksamhetsområdet, där kostnaderna var lägre, fick genom avgifter subventionera de dyrare delarna av anläggningen. En viss differentiering ansågs ändå någon gång kunna vara lämplig eller rentav nödvändig. Med hänsyn härtill infördes i 15 § 2 st i 1955 års lag ett fakultativt undantag från huvudregeln om fördelning efter nytta. Undantaget angavs omfatta de fall där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter kostnaden för anslutning till anläggningen av viss eller vissa fastigheter var avsevärt högre eller lägre än för andra fastigheter. De exempel som gavs tyder närmast på att undantagsregeln innefattade en eftergift för kommunens intresse av att kunna i undantagsfall åsidosätta nyttoprincipen.

Fördelningsregeln i 26 § i den nya lagen har endast i korthet kommenterats i den proposition som ligger till grund för lagstiftningen. Den ansågs emellertid vara ett lämpligt uttryck för den kommunala likställighetsprincipen. Det framhölls att regeln om fördelning "efter skälig och rättvis grund" syntes vara så pass vidsträckt att den i och för sig innefattar undantagsbestämmelserna i 15 § i den äldre lagen. Mot bakgrund av de återgivna uttalandena bör 26 § va-lagen tolkas så att va- avgift i princip skall bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta, som varje särskild fastighet har av va-anläggningen och med bortseende från huvudmannens individuella kostnader för fastigheten i fråga.

Ehuru förarbetena till lagstiftningen inte kan sägas vara helt tydliga i förevarande hänseende måste emellertid kravet på skälig och rättvis fördelning anses innebära, att nyttoprincipen kan och skall frångås när det beträffande viss fastighet eller vissa fastigheter föreligger sådana särförhållanden i övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt fördyra eller förbilliga va-försörjningen till fastigheten. Detta har sedan bekräftats i praxis. Det har vidare uttalats att fråga också skall vara om belopp som kan få åtminstone någon betydelse vid bestämmandet av avgifterna för övriga fastigheter inom verksamhetsområdet (se Bouvin -Hedman, VA-lagstiftning s 143-144, där det hänvisas till Körlof, Vattenförsörjning och avlopp s 80-81).

Va-nämnden erinrar till en början om att kommunen har bevisbördan för att den har rätt att påföra en viss fastighet en högre anläggningsavgift än vad som gäller övriga fastigheter inom kommunens verksamhetsområde.

Det är självfallet så att kostnaden för att förse fastigheter med va varierar inbördes beroende på exempelvis fastighetens läge i förhållande till kommunens anläggningar eller med hänsyn till terrängförhållandena där fastigheten ligger. Detta gäller oavsett om verksamhetsområdet består av geografiskt skilda områden eller är ett odelat helt. Särskilt inom en kommun som Kungsbacka med dess variationer i fråga om topografi, terrängförhållanden i övrigt, markbeskaffenhet etc måste det finnas en inte oväsentlig spännvidd mellan skilda områden vad gäller anslutningskostnader. På detta tyder också vad som framkom vid översynen 1982 av va-taxan: samma avgiftsuttag gav för ett område en täckningsgrad av endast 52 % och för ett annat område en täckningsgrad om 114 %. Det får antas att liknande förhållanden gäller även i dag.

Naturligtvis kan inte en särtaxa antas så fört kostnaderna inom ett visst område avviker från "normalkostnaden" i kommunen. Man måste godta variationer inom rimliga gränser vilket ju också va-lagens s k sociala kostnadsfördelningsregel föreskriver. I det här målet har dock kommunen påstått att skillnaden är sådan, nämligen att kostnaden för Särön med drygt 45 % överstiger genomsnittskostnaden, att kommunen haft rätt att utta en högre grundavgift.

Som va-nämnden nyss anmärkte torde det finnas inte oväsentliga skillnader i anslutningskostnader inom kommunen. Det kan alltså inte uteslutas att kostnader lika med eller i närheten av dem för Särön uppkommit vid andra va-utbyggnader i verksamhetsområdet. Den kostnadsskillnad om 45 % som kommunen påstår föreligga skulle i så fall inte grunda rätt till ett högre uttag bara för Särön. För att en kostnadsskillnad skall kunna beaktas som en avgiftshöjande faktor måste den alltså ses i relation till hela kostnadsspridningen inom kommunen. Någon utredning härom finns inte i målet och har heller inte infördrats av va-nämnden. En sådan utredning skulle bli omfattande och den kan dessutom inte anses nödvändig för sakens bedömning.

Avgörande för nämndens bedömning är i stället vad som iakttagits vid besiktningen av de områden som nämnts ovan. Härigenom kan va-nämnden bedöma om Särö-området - jämfört med andra områden i kommunen - över huvud taget är sådant att det, mot bakgrunden av den praxis som utbildats i mål av det här slaget, kräver högre kostnad för va- utbyggnaden. Området bör ses som en helhet även om vissa fastigheter - om än inte sökandenas - med hänsyn till sitt läge inom Särön inte torde vara onormalt dyra att ansluta.

Besiktningen visar i huvudsak följande: Särön är till den övervägande delen förhållandevis starkt kuperad även om nivåskillnaderna som sådana inte är anmärkningsvärda. Berg i dagen förekommer i stor utsträckning. Mark förhållandena i övrigt har inte kunnat undersökas närmare. Vägarna är - särskilt i områdets inre del - tämligen smala och krokiga, även detta en följd av terrängförhållandena. De allmänna ledningarna har inte anlagts till områdets högsta punkter beroende på att fastigheterna normalt har sin gräns och därmed förbindelsepunkt på en lägre nivå. Pumpstationer har anlagts för spillvattnet men erfordras inte för renvattnet. Jämförelseområdena kännetecknas allmänt sett av en något lägre terrängprofil utom Kullsvik där en del av den anslutna bebyggelsen ligger på mark snarlik Säröns.

Iakttagelserna från besiktningen leder till följande bedömning: Det är i och för sig riktigt att terrängförhållandena inom Särön erbjuder svårigheter för ledningsdragningen. Till den del arbetet skett i vägmark torde det, som kommunen påpekat, ha försvårats av att utrymmet för schaktmassor på och intill vägbanan är begränsat. Å andra sidan har kommunen alltså inte behövt dra ledningarna ända upp till områdets högsta punkter vilket måste ha inneburit en kostnadsbesparing. Vad sedan gäller de områden som åberopats för jämförelse synes någon egentlig skillnad vad gäller förutsättningarna för ledningsdragning inte föreligga mellan Särön och del av Kullsvik, för vilket senare område avgiften utgår enligt normaltaxan.

Även om det, som framgått av besiktningen, inom Särön finns vissa kostnadsfördyrande faktorer vad gäller va-utbyggnaden är det inte visat att dessa faktorer har sådan tyngd att de bör ge utslag vid avgiftsbestämningen. Kommunen har alltså inte varit berättigad att bestämma en högre grundavgift för nu aktuella fastigheter.

Det sagda innebär att sökandenas yrkande om återfående av del av grundavgiften skall bifallas. Räntan skall utgå såsom yrkats.

Va-nämnden fann härefter, på anförda skäl, att sökandenas yrkande i fråga om tomtyteavgiften inte kunde bifallas.

Va-nämndens avgörande. Va-nämnden förpliktar Kungsbacka kommun att utge till

S.G. 9 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 5 § räntelagen från d 18 jan 1983 till och med d 18 juli 1988 och enligt 6 § räntelagen från sistnämnda dag tills betalning sker,

P.A.S. 9 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 5 § räntelagen från d 14 nov 1983 till och med d 10 okt 1988 och enligt 6 § räntelagen från sistnämnda dag tills betalning sker,

S.A. 10 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 5 § räntelagen från d 2 jan 1983 till och med d 10 okt 1988 och enligt 6 § räntelagen från sistnämnda dag tills betalning sker,

C-B.W. 9 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 5 § räntelagen från d 1 aug 1983 till och med d 10 okt 1988 och enligt 6 § räntelagen från sistnämnda dag tills betalning sker.

Va-nämnden lämnar sökandenas talan i övrigt utan bifall.

Kommunfullmäktige i Perstorps kommun beslöt d 25 okt 1983 att utvidga verksamhetsområdet för den allmänna va-anläggningen i kommunen så att det omfattade även Björstorpsfastigheterna, att uttaga anläggningsavgift för vatten och avlopp för fastigheterna med 9 600 kr per avloppstariffenhet samt att anvisa 1 100 000 kr i 1 984 års budget för utbyggnad av va-nätet i Björstorp innebärande anslutning till det tidigare befintliga va-nätet.

Ledningsarbetena för anslutning av Björstorpsfastigheterna påbörjades hösten 1983 och var färdiga i mars 1984. Förbindelsepunkter för vatten och avlopp hade då upprättats för fastigheterna. Samtliga fastighetsägare erlade anläggningsavgiften 9 600 kr enligt fullmäktiges beslut. Avgiften är lika med då gällande taxa för "äldre bebyggelse".

Kommunfullmäktiges beslut d 25 okt 1983 hade dessförinnan överklagats av en kommun medlem såvitt gäller uttagandet av anläggningsavgiften. Klaganden yrkade att beslutet i den delen skulle undanröjas på den grunden att med hänsyn till de stora kostnaderna för anslutningen av fastigheterna en extra avgift borde ha uttagits. Kommunfullmäktige tillstyrkte besvären. Kammarrätten fann i dom d 5 juni 1984 att fullmäktiges beslut att med hänsyn till den höga anläggningskostnaden ut taga en avgift om endast 9 600 kr stred mot 26 § va-lagen om skälig och rättvis avgiftsfördelning och upphävde beslutet. Två andra kommunmedlemmar anförde besvär över domen men regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Kommunen begärde sedan yttrande från kommunförbundet angående bur stor tilläggsavgift som kunde uttas för Björstorpsfastigheterna med hänsyn till hög anläggningskostnad. I yttrande d 4 sept 1986 bedömde kommunförbundet avgiftspåslaget till 10 000-20 000 kr, "måhända med dragning snarare åt den övre än den undre gränsen".

Kommunfullmäktige meddelade d 22 april 1987 ett nytt beslut angående anläggningsavgift för Björstorpsfastigheterna där utöver avgiften 9 600 kr fastställdes en tilläggsavgift om 960 kr per fastighet. Även detta beslut överklagades och på samma grunder som tidigare. Den här gången avstyrkte fullmäktige besvären. Kammarrätten fann i dom d 18 okt 1988 att också det nya beslutet stred mot 26 § va-lagen och upphävde beslutet.

Kommunfullmäktige fastställde därefter i beslut d 19 april 1989 en tilläggsavgift om 14 000 kr per fastighet på grund av onormalt hög kostnad för anslutning.

S.L., ägare till Björstorp 2:10, och ägare till ytterligare åtta fastigheter i Björstorp, yrkade vid Statens va-nämnd att va-nämnden skulle fastställa att de inte var skyldiga att erlägga tilläggsavgiften om 14 000 kr.

Va-nämnden (rådmannen H., ordf, samt ledamöterna W., D., T., O. och B.) anförde i beslut d 16 febr 1990: Björstorpsfastigheternas läge i förhållande till kommunens centralort och det 1983 fastställda verksamhetsområdet framgår av en översiktsplan, daterad d 9 okt 1989. Fastigheterna ligger 2,2 kilometer väster om Perstorps järnvägsstation som i sin tur ligger mitt i samhället. Avståndet är räknat från Björstorp 2:10 som ligger östligast av fastigheterna i en rad längs och omedelbart söder om riksväg 21 och järnvägen.

Vid utbyggnaden 1983-84 anlades följande ledningar från det inom centralorten befintliga va-nätet till Björstorpsområdet, vilka ledningar kan indelas i tre delsträckor.

Den första sträckan - A - går från anslutningen i det gamla nätet i stort sett söderut till en punkt omedelbart söder om järnvägen och riksvägen. Sträckans längd är 212 m. Där finns en renvattenledning om 160 mm och en spillvattenledning om 200 mm. Ledningarna har "tryckts" genom järnvägsbanken. Nästa sträcka - B - är 248 m lång och går rakt västerut söder om riksvägen och järnvägen till gränsen för Björstorp 2:10. Renvattenledningen övergår där till dimensionen 110 mm medan spillvattenledningens dimension är oförändrad. Den tredje sträckan - C - löper längs Björstorpsfastigheterna och något bortom dem där en pumpstation är anlagd. Sträckans längd är 365 m. Renvattenledningen på den här sträckan har dimensionen 63 mm, spillvattnet avleds i en 225 mm ledning med fall åt väster till pumpstationen varifrån vattnet går tillbaka i en 100 mm tryckavloppsledning till självfallsledningen i sträcka B. Dessutom finns en dagvattenledning som i sin östra hälft har en diameter om 225 mm och i sin västra hälft 300 mm. Från den punkt där sträckan A ansluter till sträckan B går ren- och spillvattenledningar ca 100 m rakt österut till fastigheten Lillaryd 1:88.

Kommunen har angett utbyggnadskostnaden för sträckan A till 303 000 kr, sträckan B till 147 000 kr och sträckan C till 430 000 kr. Enligt kommunen skall fastighetsägarna delta i kostnaderna för sträckorna A och B, tillhopa (303 000 + 147 000 =) 450 000 kr, genom att erlägga den nu påförda tilläggsavgiften om 14 000 kr per fastighet, vilket belopp är mindre än en tredjedel av den verkliga kostnaden per fastighet för dessa två sträckor.

- - -

Grunden för sökandenas yrkande är i första hand att de redan erlagt anläggningsavgift med 9 600 kr enligt kommunfullmäktiges beslut d 25 okt 1983 och att det inte är lagligen möjligt att i efterhand ta ut en ytterligare avgift för samma ändamål. Alternativt är grunden att kostnaden för att ansluta deras fastigheter inte är högre än för andra motsvarande fastigheter inom kommunen. I vart fall skall i kostnadsunderlaget inte medräknas sträckan A eftersom ledningarna där försörjer även Lillaryd 1:88, för vilken erlagts endast normal anläggningsavgift, och kan komma att försörja även ytterligare fastigheter.

Kommunen har bestritt yrkandet på följande grunder: Kommunfullmäktiges beslut d 25 okt 1983 att uttaga en anläggningsavgift om 9 600 kr är upphävt av kammarrätten. Detta gäller också fullmäktiges beslut d 22 april 1987 angående anläggnings- och tilläggsavgift. Det har alltså tidigare inte funnits någon för Björstorpsfastigheterna gällande taxa. Kommunen är därför inte bara oförhindrad utan även skyldig att fatta ett nytt beslut om anläggningsavgiften. - Skälet för att ta ut en tilläggsavgift av fastighetsägarna är det långa avståndet mellan fastigheterna och det sedan tidigare anlagda va-nätet. Detta har medfört höga kostnader för utbyggnaden, vilka kostnader inte i sin helhet bör belasta det övriga va-kollektivet.

I målet har förekommit viss utredning och argumentering från båda parterna angående kostnaderna som sådana för utbyggnaden. Fastighetsägarna har påstått att kostnaderna blivit onödigt höga bl a genom att grövre ledningsdimensioner än erforderligt valts och genom att dagvattenledningen anlagts utan att det finns behov av en sådan ledning. Påståendet om onödig kostnad har tillbakavisats av kommunen. Vidare har fastighetsägarna ifrågasatt om inte ledningsdimensionerna tyder på att ytterligare bebyggelse skall komma att anslutas. Mot detta har kommunen invänt att 1990 års översiktsplan inte upptar någon bebyggelse inom det aktuella området samt att renvattenledningen dimensionerats med hänsyn till brandposter.

Skäl. Va-nämnden har hållit förhandling i målet och härvid i erforderlig utsträckning besett området för ledningsdragningen och andra jämförbara delar av verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning.

Det lagrum i va-lagen som är aktuellt i målet är 26 §. Lagrummet lyder: Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. 26 § i den nu gällande va-lagen skall jämföras med 15 § i den tidigare gällande 1955 års va-lag vilket lagrum reglerade avgiftsfördelningen. Huvudregeln var där att kostnaderna för en allmän va-anläggning skulle slås ut på samtliga fastigheter i förhållande till deras nytta av anläggningen, alltså med bortseende från kostnaden i det särskilda fallet att ansluta fastigheten. Denna regel har betecknats som "den sociala kostnadsfördelningsregeln" i motsats till "den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln" enligt vilken fördelningen sker efter vad anslutningen av varje fastighet för sig kan beräknas kosta huvudmannen. I sin kommentar till 1955 års lag säger Körlof (Vattenförsörjning och avlopp s 79) att enligt den sociala regeln så får en fastighet som ligger strax intill vattenverket betala i princip samma vattenavgift som en fastighet för vilken transportsträckan i ledningarna är mera betydande.

Från huvudregeln stadgades i 15 § 2 st 1955 års lag följande undantag: Där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter kostnaden för anslutning till anläggningen av viss eller vissa fastigheter är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter må avgifterna anpassas med hänsyn därtill. I undantagsfall kunde alltså nyttoprincipen åsidosättas. Körlof (s 80) anger som exempel på avgiftsdifferentiering att byggnader förläggs på sådant avstånd från annan bebyggelse att kostnaderna för ledningar avsevärt ökas.

HD hari sin dom d 25 maj 1981, DT 24 (NJA 1981 s 640) anfört att 26 § va-lagen bör tolkas så att va-avgift i princip skall bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av va-anläggningen och med bortseende från huvudmannens individuella kostnader för fastigheten i fråga. Domstolen säger vidare att kravet på skälig och rättvis fördelning måste anses innebära att nyttoprincipen kan och skall frångås när det beträffande viss fastighet föreligger sådana särförhållanden i fråga om dess beskaffenhet och läge eller förhållandena i övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt fördyra eller förbilliga va-försörjningen till fastigheten.

Det är självfallet så att kostnaden för att förse fastigheter med va varierar inbördes beroende på exempelvis fastighetens läge i förhållande till kommunens anläggningar eller med hänsyn till terrängförhållandena där fastigheten ligger. En särtaxa kan dock inte antas så fort kostnaderna inom ett visst område avviker från normalkostnaden i kommunen. Man måste godta variationer inom rimliga gränser vilket ju också va-lagens s k sociala kostnadsfördelningsregel föreskriver. Endast om en avsevärd kostnadsskillnad föreligger skall nyttoprincipen frångås. Det skall alltså vara fråga om ett rent undantagsfall.

Kommunen har i det här fallet gjort gällande att enbart längden av ledningarna från det tidigare lagda va-nätet fram till den närmaste av fastigheterna (sträckorna A och B) motiverar en förhöjd anläggningsavgift. Det har inte påståtts att markens beskaffenhet, terrängförhållandena som sådana eller andra omständigheter fördyrat anläggningen. Frågan är då om endast det förhållandet att ledningarna har en viss längd utan att det samtidigt förelegat några kostnadsfördyrande svårigheter att anlägga ledningarna ger kommunen rätt att utta en högre avgift.

Det bör först undersökas om det inom centralorten finns någon bebyggelse som med hänsyn till sitt läge motsvarar Björstorpsfastigheterna och - i förekommande fall - vilken avgift som påförts där. Ett studium av verksamhetsområdets utbredning inom centralorten som den framgår av översiktsplanen ger vid handen att en bebyggelse liknande den i Björstorp finns längs riksvägen och järnvägen rakt österut från järnvägsstationen och på ungefär samma avstånd från stationen som Björstorpsfastigheterna. Området kallas Övre Bosarp. Det bebyggdes på 30- och 40-talen och betjänades ursprungligen av en enskild va- anläggning. Det är upplyst att fastigheterna togs in i kommunens verksamhetsområde i början av 70-talet och att endast taxeenlig avgift påfördes dem.

Även om Bosarpsfastigheternas läge i förhållande till centrum liknar det som gäller för Björstorpsfastigheterna kan inte enbart detta förhållande tas till intäkt för att fastigheterna skulle behandlas lika också ur avgiftssynpunkt. Den avgörande skillnaden föreligger nämligen att bebyggelsen i Övre Bosarp i stort sett direkt ansluter till övrig bebyggelse i centralorten utan några längre matarledningar medan Björstorpsfastigheterna ligger mer för sig utan närmare anknytning till övrig bostadsbebyggelse. Den omständigheten att Bosarpsfastigheterna påförts endast normal anläggningsavgift hindrar därför i och för sig inte kommunen att utta en högre avgift för fastigheterna i Björstorp.

Ledningarna på sträckorna B och C försörjer nu uteslutande Björstorpsfastigheterna. Till ledningarna på sträckan A är även Lillaryd 1:88 ansluten. Endast normal anläggningsavgift har påförts den fastigheten vilket kan tolkas så att kostnaden för enbart sträckan A inte är tillräcklig för att motivera ett högre avgiftsuttag.

Det kan med fog ifrågasättas om kostnaden för sträckan A skall medräknas i underlaget för avgiftshöjningen för Björstorpsfastigheterna. Dels är alltså en ytterligare fastighet ansluten dit, dels kan det - trots vad kommunen uppgett - inte uteslutas att ytterligare fastigheter kan komma att anslutas till ledningarna på den sträckan. Vad gäller renvattenledningen har kommunen själv antytt lämpligheten av en utbyggnad österut för att få rundmatning av vattnet. Det kan också konstateras att ledningsdimensionerna på sträckan A både beträffande ren- och spillvattenledningarna är tillräckliga för ytterligare bebyggelse. Detta samman taget gör att sträckan A inte bör medtas i underlaget för Björstorpsfastigheterna annat än som en del i normal kostnad för utbyggnaden.

Återstår så kostnaden för ledningsdragningen inom sträckan B. Längden av denna sträcka är uppgiven till 248 m. Kostnaden härför kan inte motivera en avgiftshöjning.

Under hänvisning till det anförda finner va-nämnden att kommunen inte visat att anslutningen av Björstorpsfastigheterna varit avsevärt dyrare än vad gäller övriga fastigheter inom va-kollektivet. Sökandenas talan skall därför bifallas.

Va-nämndens avgörande. Va-nämnden fastställer att sökandena inte är skyldiga att erlägga den av kommunfullmäktige i Perstorps kommun d 19 april 1989 beslutade tilläggsavgiften om 14 000 kr per fastighet.

Perstorps kommun full följde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att vattenöverdomstolen skulle ogilla S.L:s och medparters talan.

S.L. och medparter bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Åke Holmberg, vattenrättsrådet Hydén, hovrättsrådet Grobgeld och t f hovrättsassessorn Åkerlund, referent) anförde i dom d 13 dec 1991:

Domskäl. Parterna hari vattenöverdomstolen åberopat i huvudsak samma omständigheter som vid va-nämnden. - Kommunen har här tillagt bl a att kostnaden för sträckan A och kostnaden för sträckan B såväl sammantagna som var för sig motiverar förhöjt avgiftsuttag.

Vattenöverdomstolen delar den bedömning som va-nämnden gjort. Va- nämndens beslut skall därför fastställas.

Domslut. Vattenöverdomstolen fastställer va-nämndens avgörande.