NJA 1993 s. 718
Fråga om ett rattfylleribrott är att bedöma som grovt rattfylleri på den grunden att framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Åmåls TR
Allmän åklagare yrkade vid Åmåls TR ansvar å K.S., född 1951, enligt 4 a § trafikbrottslagen för grovt rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning: K.S. har d 18 maj 1991 vid 22.45-tiden fört personbil bl a på Jordbrovägen, Södra Moränvägen, Grenebacken och Strömstadsvägen i Ed efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgått till minst 0,87 promille. Brottet är att anse som grovt, då framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten genom att K.S. på Södra Moränvägen och Grenebacken genom bostadsområdet Äng fört fordonet med en hastighet som väsentligt överstigit högsta tillåtna hastighet 50 km/tim.
Åklagaren yrkade vidare ansvar å K.S., vars körkort var omhändertaget, enligt 3 § 1 st 2 trafikbrottslagen för olovlig körning d 25 maj och d 4 juni 1991, grovt brott, samt enligt 8 kap 1 § BrB för stöld bestående i olovligt tillgrepp vid två tillfällen av tidningar till ett sammanlagt värde av 64 kr.
Målet refereras i fortsättningen i allt väsentligt endast i fråga om bedömningen av åtalet för grovt rattfylleri samt påföljden.
TR:n (ordf hovrättsassessorn Eriksson) fann i dom d 9 okt 1991 att K.S. skulle fällas till ansvar för olovlig körning, grovt brott, och stöld samt anförde i domen beträffande åtalet för grovt rattfylleri och påföljden:
Domskäl. Ansvarsfrågan
K.S. har förnekat gärningen. Han har uppgett bl a följande. Han hade endast druckit två flaskor starköl vid 17-tiden. Senare på kvällen körde han bil till kiosken och sedan genom Ed runt Lilla Le. Han såg en poliskontroll vid sockenstugan men uppfattade det så att det röda stoppljuset avsåg en bil bakom honom. Han fortsatte därför färden mot sin bostad på Södra Moränvägen. När han kommit till Södra Moränvägen, lade han märke till en polisbil bakom honom. Polisbilen blinkade åt honom, men han stannade inte utan fortsatte ett nytt varv runt Lilla Le. Han har ingen förklaring till varför han inte stannade. Han körde inte fort utan höll ca 60 km per timme. Polisen kom fram till honom, när han stannade vid ett stopptecken.
Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat analysbevis samt som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med polisassistenten B.W..
B.W. har berättat bl a följande. K.S. stannade inte på polisens tecken. De följde därför efter honom i en polisbil. K.S. körde i minst 80 km per timme genom Äng. Vägen är där rak men går genom ett bostadsområde med många korsningar. Det var inte mycket trafik vid tillfället. De mötte en personbil och några ungdomar uppehöll sig på vägkanten vid järnvägsövergången. Vid något tillfälle släckte K.S. bilens strålkastare, varför det var svårt att se var han tog vägen. Det var inte mörkt ute men lite skymning. K.S. körde runt Lilla Le och så småningom ut på länsväg 164. Där lyckades polisen köra om K.S. och parera omkörningsförsök från honom. Småningom lyckades man stänga in K.S:s bil mellan två polisbilar. K.S. luktade sprit eller öl men var inte synbart berusad.
Genom analysbevis är det styrkt att K.S. haft den påstådda alkoholkoncentrationen i sitt blod efter färden. Av B.W:s vittnesmål, till vilket TR:n fäster tilltro, och övrig utredning framgår att K.S. fört personbilen genom bostadsområden med flera utfarter och korsningar i en hastighet som väsentligt överstigit den tillåtna. Härigenom finner TR:n det visat att K.S. fört bilen på ett sätt som inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Han skall därför dömas för grovt rattfylleri.
- - -
Påföljdsfrågan
K.S:s rattfylleribrott har innefattat en påtaglig fara för trafiksäkerheten. TR:n anser därför att brottet - trots att alkoholkoncentrationen i hans blod inte varit påfallande hög - varit av sådan art, att den normala påföljden för detta bör vara ett fängelsestraff. Några särskilda skäl att ändock döma till icke frihetsberövande påföljd har inte framkommit.
På grund av det anförda och då TR:n inte finner särskilda skäl att döma till separat påföljd för de övriga brotten, skall K.S. ådömas ett kort fängelsestraff.
- - -
Domslut
Domslut. TR:n dömde K.S. jämlikt 8 kap 1 § BrB, 3 § 1 st 2 och 4 a §trafikbrottslagen för stöld, olovlig körning, grovt brott, och grovt rattfylleri till fängelse en månad.
HovR:n för Västra Sverige
K.S. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att åtalet för stöld och för olovlig körning d 25 maj 1991 skulle ogillas, att rattfylleribrottet inte skulle bedömas som grovt brott samt att påföljden under alla förhållanden skulle bestämmas till böter.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg, referent, och f d lagmannen Styrud samt nämndemännen Elvingson och Nilsson) fann i dom d 28 april 1992 att K.S. skulle fällas till ansvar för olovlig körning, grovt brott, i enlighet med åtalet samt för snatteri i fråga om tillgreppen av tidningar och anförde i domen rörande rattfylleriåtalet och påföljden:
HovR:ns domskäl. I HovR:n har de vid TR:n hörda personerna hörts på nytt. De har därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom - - -.
Som TR:n funnit skall K.S. dömas för rattfylleribrott, vilket på de av TR:n anförda skälen är att bedöma som grovt brott.
Det saknas skäl att ändra TR:ns påföljdsbestämning.
HovR:ns domslut. HovR:n ändrade endast på så sätt TR:ns dom i den överklagade delen att tillgreppen bedömdes som snatteri enligt 8 kap 2 § BrB.
T f hovrättsassessorn Olsson var skiljaktig avseende rubricering av rattfylleribrottet samt angående påföljden och anförde: Frågan om ett rattfylleribrott skall anses grovt skall avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. I 4 a § 3 trafikbrottslagen har emellertid föreskrivits att särskild vikt skall fästas vid om framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Åklagaren har påstått att så varit fallet vid K.S:s färd d 18 maj 1991 under åberopande endast av att han hållit en hastighet som väsentligt överstigit högsta tillåtna hastighet 50 km/tim. Av lagens förarbeten, refererade i NJA II 1990 s 1-26, framgår att det inte bör komma i fråga att låta varje brist i omsorg eller varsamhet som kan medföra ansvar för vårdslöshet i trafik automatiskt medföra att rattfylleribrottet bedöms som grovt. Enligt lagrådet bör vårdslösheten ha innefattat något moment av medvetet risktagande som att föraren kört alldeles för fort med hänsyn till väderleken eller vägens eller fordonets beskaffenhet. I detta sammanhang skall anmärkas att HD intagit en relativt restriktiv hållning vid bedömningar av hastighetsöverträdelsers straffbarhet som vårdslöshet i trafik och fäst stor vikt vid om andra omständigheter i kombination med själva hastigheten gjort färden särskilt trafikfarlig (jfr rättsfallet NJA 1979 s 274). B.W. har i HovR:n uppgivit att hans uppskattning av K.S:s hastighet grundar sig på en ren erfarenhetsbedömning, från sin passagerarplats såg han ej polisbilens hastighetsmätare. Hans uppgift om K.S:s hastighet måste därför bedömas med stor försiktighet. Det är således inte uteslutet att K.S:s hastighet väsentligt understigit 80 km/tim.
Lagrådet har vidare under lagstiftningsarbetet anfört att vid en bedömning av om förandet har inneburit påtaglig fara för trafiksäkerheten måste även alkoholkoncentrationen beaktas. Ju lägre den är desto större krav får ställas på de omständigheter som kan föranleda att körningen anses ha inneburit påtaglig fara för trafiksäkerheten. K.S:s blod har vid provtagning visat sig innehålla 0,87 promille alkohol, en alkoholhalt som således betydligt understiger den gräns som i 4 a § 1 trafikbrottslagen särskilt skall beaktas vid bedömandet av om brottet är grovt (1,5 promille).
Med beaktande av de anförda omständigheterna anser jag vid en samlad bedömning att gärningen inte bör bedömas som ett fall av grovt rattfylleri utan som ett normalfall enligt 4 § trafikbrottslagen.
För den samlade brottslighet som K.S. låtit komma sig till last skall han ådömas ett kraftigt bötesstraff, 120 dagsböter å 10 kr.
HD
K.S. (offentlig försvarare advokaten L.B.) sökte revision och yrkade att åtalet för olovlig körning d 25 maj 1991 och för snatteri skulle ogillas samt att rattfylleribrottet inte skulle bedömas som grovt rattfylleri. För det fall att rattfylleribrottet bedömdes som grovt yrkade han att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.
Riksåklagaren bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).
HD (JustR:n Magnusson, Solerud, Munck, referent, och Nilsson) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl.
K.S. har ej inom fullföljdstiden yrkat någon ändring i HovR:ns dom i vad han därigenom fällts till ansvar för olovlig körning d 25 maj 1991. Frågan huruvida han begått detta brott skall därför enligt 55 kap 15 § 1 st RB prövas endast under de begränsade förutsättningar som anges i 51 kap 23 a § samma balk. Detsamma gäller i fråga om den olovliga körningen d 4 juni 1991. Anledning till sådan prövning saknas. De olovliga körningarna är att betrakta som grova brott.
Lika med HovR:n finner HD att K.S. har gjort sig skyldig till snatteri.
K.S. är vidare övertygad om att d 18 maj 1991 ha fört personbil inom Ed efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod efter körningen uppgått till 0,87 promille. Han har således gjort sig skyldig till rattfylleribrott. Enligt det yrkande som innefattas i gärningsbeskrivningen skall brottet bedömas som grovt rattfylleri på den grunden att framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten, varvid åberopats att K.S. under en del av färden fört fordonet med en hastighet som väsentligt överstigit den högsta tillåtna hastigheten 50 km i timmen. Fråga är alltså huruvida förutsättningarna för en tillämpning av 4 a § 3 trafikbrottslagen (1951:649) är för handen.
Som domstolarna funnit har K.S. i ett visst skede av körningen fört bilen genom bostadsområden med flera utfarter och korsningar i en hastighet som väsentligt överstigit den högsta tillåtna. Förhållandena vid körningen har varit sådana att han måste anses ha brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Oaktsamheten har inte varit ringa.
Det förhållandet att K.S. har kört vårdslöst innebär emellertid inte utan vidare att rattfylleribrottet med tillämpning av 4 a § 3 trafikbrottslagen skall bedömas som grovt rattfylleri. Vid lagrummets tillkomst framhölls sålunda bl a att det inte bör komma i fråga att låta varje brist i omsorg och varsamhet som kan medföra ansvar för vårdslöshet i trafik automatiskt medföra att ett rattfylleribrott skall bedömas som grovt. I stället bör gärningarna kunna rubriceras som vårdslöshet i trafik och rattfylleri. För att förandet av fordonet skall anses ha inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten måste vårdslösheten enligt motiven ha innefattat något moment av medvetet risktagande, som att föraren kört alldeles för fört med hänsyn till väderleken eller vågens eller fördonets beskaffenhet. Vid bedömningen skall även alkoholkoncentrationsgraden beaktas. (NJA II 1990 s 12 f.)
Körningen ägde rum vid en tidpunkt då trafiken var ringa. Med beaktande härav och av alkoholkoncentrationsgraden finner HD att omständigheterna inte kan anses ha varit sådana att framförandet av fordonet innebar en påtaglig fara för trafiksäkerheten. K.S. skall därför dömas för normalfallet av rattfylleri.
Åklagarens gärningsbeskrivning får anses innefatta ett påstående att K.S. har gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik. K.S. skall dömas även för det brottet.
Påföljden för den samlade brottsligheten bör kunna stanna vid ett högt bötesstraff. Dagsboten skall i enlighet med 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av brottsbalken beräknas med tillämpning av 25 kap 2 § BrB i dess före 1 jan 1992 gällande lydelse.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsfrågan dömer HD K.S. enligt 8 kap 2 § BrB samt 1 § 1 st, 3 § 1 st och 4 § 1 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för snatteri, vårdslöshet i trafik, olovlig körning (grovt brott) och rattfylleri till 100 dagsböter å 10 kr.
JustR Lars K Beckman var skiljaktig i själva saken och anförde: Jag instämmer med majoriteten beträffande de tre första styckena av domskälen. Därefter bör domskälen enligt min mening ha följande lydelse:
"Av utredningen framgår att K.S. efter att ha passerat en poliskontroll fört bilen genom bostadsområden med flera utfarter och korsningar i en hastighet som väsentligt överstigit den högsta tillåtna. Med hänsyn härtill och med beaktande av alkoholkoncentrationsgraden bör som domstolarna funnit brottet bedömas som grovt rattfylleri.
Det grova rattfylleri som K.S. gjort sig skyldig till är av den arten att fängelse normalt bör följa som påföljd. Lagföringen skall dessutom avse två olovliga körningar som är att anse som grova.
K.S:s personliga förhållanden har emellertid på ett drastiskt sätt förändrats efter tiden för HovR:ns dom. Enligt ett i målet åberopat läkarintyg har han två gånger opererats för grå starr på båda ögonen och därefter laserbehandlats flera gånger för diabetiska ögonkomplikationer. Trots detta har han fått en grav nedsättning av synen - det har upplysts att han endast kan skilja på ljus och mörker - och ytterligare synnedsättning befaras. Därtill kommer att han på grund av högt ögontryck undergår kraftig medicinering med en rad biverkningar såsom trötthet och depression.
Det står således klart att K.S. skulle drabbas oskäligt hårt av ett fängelsestraff. Med tillämpning av 29 kap 5 § 1 st 6 och 30 kap 4 § 1 st BrB skall därför en annan påföljd väljas. Påföljden bör bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till K.S:s ögonsjukdom och vad som upplysts om hans nuvarande ekonomiska förhållanden saknas anledning att förena denna påföljd med ett bötesstraff.