SOU 1986:14

Påföljd för brott : [om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkorlig frigivning m m]

E_EiOv—n—n—JQPWMWAMOZJE >( m_GZJZZJPMm—OEDI

EE UTE/Egan—

OEMOVIJS IDO

Ozzy—[(zh_n—(ml—m _äåånun—(n— då??—(Mum EO ]

OM STRAFFSKALOR, PÅFOLJDSVAL, STRAFFMÄTNING

OCH VILLKORLIG FRIGIVNING MM

HUVUDBETÅNKANDE AV FANGELSEST RAF FKOMMI ! I EN

wii

l..., a

& Statens offentliga utredningar ww 1986:14 & Justitiedepartementet

Påföljd för brott

2. Motiv

Huvudbetänkande av fängelsestraffkommittén Stockholm 1986

Innehållsförteckning till fängelsestraff- kommitténs huvudbetänkande (SOU 1986113-15) Påföljd för brott

Del 1 (SOU 1986:13) Sammanfattning ........................... Författningsförslag ..........................

1. Förslag till lag om ändringi brottsbalken ...........

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:]63) om införande av brottsbalken.............................

3. Förslag till lag om ändringi rättegångsbalken ......... Förslag till lag om ändring i jordabalken ............ Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) ...... Förslag till lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt Förslag till lag om ändringi valutalagen (1939z350) ...... Förslag till lag om ändring i värnpliktslagen (19411967).

9. Förslag till förordning om ändring | förundersökningskungö- relsen (1947. 948) ........................... 10. Förslag till lag om ändring | lagen (1951. 649) om straff för vissa trafikbrott .............................. 11. Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953z272) . . . . 12. Förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen (1960274) 13. Förslag till lag om ändring i lagen (19601418) om straff för varu- smuggling ............................... 14. Förslag till lag om ändring i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat .............. 15. Förslag till lag om ändringi lagen (1963: 197) om allmänt krimi- nalregister .............................. 16. Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare ................ 17. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:542) om personunder— sökningi brottmål .......................... 18. Förslag till lag om ändringi lagen (1966:413) om vapenfri tjänst 19. Förslag till förordning om ändring i kriminalregisterkungörel- sen (1973z58) ............................. 20. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176) ..... 21. Förslag till lagen om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

MP

PC.”?

13

25

92 93 106 108 109 112 114 115 117 120 121 124 127 128 131

132 133

134 135

136

22. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård ianstalt ................................ 23. Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1974z248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (19741203) om kriminalvård i anstalt ...................... 24. Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1974z286) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m .................... 25. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m. ........... 26. Förslag till lag om ändring i lagen (l977:292) om tillverkning av drycker, m. m ........................... 27. Förslag till lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker ................................ 28. Förslag till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189) .............................. 29. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion ...................... 30. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (19801376) . . . . 31. Förslag till förordning om ändring i frivårdsförordningen (1983z250) .............................. 32. Förslag till lag om tillämpningen av brottsbalkens bestämmel- ser om skattebedrägeri och andra skattebrott ........... 33. Förslag till lag om vad som avses med narkotika, m. m.. . . .

Del 2 (SOU 1986:14)

Förkortningar ............................ A Bakgrund ............................ 1 Inledning .............................. 1.1 Direktiven ........................... 1.2 Utredningsarbetet ....................... 1.3 Betänkandets disposition och innehåll ............

2. Brott och straff i ett nutidshistoriskt perspektiv .......... 2.1 Brottslighetens omfattning och utveckling .......... 2.2 Brottslingen i fokus ...................... 2.3 Brottsbalkens framväxt ....................

2.4 Behandlingstankens ifrågasättande .............. 2.5 Förändringar i brottskatalogen ................ 2.5.1 Avkriminalisering ................... 2.5.2 Depenalisering ..................... 2.5.3 Andra straffbarhetsinskränkningar .......... 2.6 Prioriteringar inom straffrätten ................ 2.6.1 Den ekonomiska och den organiserade brottsligheten 2.6.2 Narkotikabrotten ................... 2.6.3 Miljöbrotten ...................... 2.6.4 Trafikbrotten .....................

137 1410

142 144 145 147 149

150 153

156

161 164

i 11 » 13 13 13 17 19

23 23 25 27 28 33 33 35 36 37 38 39 40 41

2.7 Kriminalpolitiska styrmedel .................. 2.7.1 Den kriminologiska forskningen ........... 2.7.2 Den allmänna opinionen ............... 2.7.3 Massmedias roll ....................

3 Påföljdssystemet i stora drag ...................

4 Brottsutvecklingen och påföljdernas användning ......... 4.1 Brottsutvecklingen ....................... 4.2 Påföljdernas användning ...................

5 Straffmärningsregler i andra länder ................ B Överväganden och förslag ....................

6 Allmänna överväganden om straffsystemet ............ 6.1 Inledning ............................ 6.2 Kriminalisering ......................... 6.3 Preventionsteorierna som grundval för straffsystemet . . . . 6.3.1 Inledning ........................ 6.3.2 Beslut om kriminalisering ............... 6.3.3 Påföljdsbestämningen ................ 6.3.3.1 Straffmätningen ............... 6.3.3.2 Påföljdsvalet ................. 6.3.4 Verkställigheten av påföljden ............. 6.4 Minskad användning av fängelsestraff ............ 6.5 Målsäganden i straffsystemet ................. . I Påföljder ..............................

7 Fängelse m. m. .......................... 7.1 Fängelsestraffet ........................ 7.2 Fängelse som gemensamt straff ................ 7.3 Villkorlig frigivning ......................

7.3.1 Tidpunkten för villkorlig frigivning .......... 7.3.2 Minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning . . 7.4 Vissa frågor rörande övervakning vid skyddstillsyn och vill- korlig frigivning ........................

8 Bötesstraffet ............................ 8.1 Gällande rätt m. m ....................... 8.2 De olika bötesformerna .................... 8.3 Den beloppsmässiga relationen dagsböter penningböter . . 8.4 Dagsböternas antal ....................... 8.5 Dagsbotens belopp ....................... 8.6 Böter i kombination med annan påföljd ........... 8.7 Seriebrottslighet vid bötesbrott ................ 9 Överlämnande till särskild vård ..................

41 41 42 43

45

49 49 52

57

61

61 61

66 66 67 69 69 73 76 77 8 1

83

83 83 84 86 87 93

97

103 104 106 108 111 113 113 114

117

10 Specialmotivering till 28—32 kap. brottsbalken ..........

II Straffvärde ............................

11 Allmänt om straffvärde ...................... 11.1

11.2

11.3

11.4

Reformbehovet ........................ 11.1.1 Direktiven ....................... 11.1.2 Den historiska utvecklingen .............. 11.1.3 Skälen för en straffvärdeöversyn ........... Principerna för en reform ................... 11.2.1 Uppdragets avgränsning ................ 11.2.2 Allmänt om nivån på straffen ............. 11.2.3 Huvudtankar vid straffskaleöversynen ........ 11.2.4 Den ekonomiska och den organiserade brottsligheten 11.2.5 Proportionalitet mellan brott och straffskala ..... Grunder för straffvärdebedömningen ............. 11.3.1 Tidigare förda resonemang och vår inställning till des-

sa ............................ 11.3.2 Närmare om de omständigheter som bör påverka

straffvärdebedömningen ................ Betydelsen för rättstillämpningen av ändrade straffskalor . .

12 Straffvärde och straffskalor ................... 12.1 12.2

12.3 12.4 12.5 12.6 12.7

12.8 12.9

Hur skall straffvärdet uttryckas? ............... Allmänna principer för konstruktion av straffskalor ..... 12.2.1 Heltäckande straffskalor ............... 12.2.2 Straffskalor med inriktning på normalfall ....... 12.2.3 Straffskalor med inriktning på huvuddelen av fall . . Överlappande straffskalor vid gradindelade brott ...... Allmänna fängelseminimum .................. Allmänna maximum för fängelse på viss tid ......... Livstidsstraffet ......................... Allmänt om straffskalornas maximi- och minimigränser vid de enskilda brotten ....................... 12.7.1 Maximistraffen ..................... 12.7.2 Minimistraffen ..................... Bötesstraffets tillämpningsområde .............. Typstraffskalor .........................

12.10Brott som inte omfattas av straffvärdeöversynen .......

13 Vilka brott bör finnas [ brottsbalken? .............. 13.1

13.2

Bakgrund ............................ 13.1.1 Allmänt ........................ 13.1.2 Statistik ........................ 13.1.3 Tidigare diskussioner ................. 13.1.4 Övriga nordiska länder ................ Behovet av en reform .....................

13.3 Principerna för en reform ................... 13.3.1 Avgränsningen av vårt arbete i denna del ......

1211

13,11

131 131 13] 132 134 136 136 137 138 142 142 143

143

147 149

151 151 153 153 153 155 155 158 161 162

164 166 167 168 170 171

175 175 175 176 176 177 177 179 179

13.3.2 Förutsättningar för överförande av brott till brottsbal-

ken ........................... 179 13.3.3 Brott som bör föras över till brottsbalken ...... 180 13.3.4 Brott som bör föras över från brottsbalken till speci-

alstraffrätten ...................... 186

14 Specialmotivering till 3—25 kap. brottsbalken och till vissa speci- alstraffrättsliga straffstadganden ................... 189 14.1 Brotten mot person ...................... 189 14.1.1 3 kap. Om brott mot liv och hälsa .......... 190 14.1.2 4 kap. Om brott mot frihet och frid .......... 199 14.1.3 5 kap. Om folkmord .................. 208 14.1.4 6 kap. Om ärekränkning ............... 209 14.1.5 7 kap. Om sexualbrott ................. 211 14.1.6 8 kap. Om brott mot familj .............. 212 14.2 Förmögenhetsbrotten ..................... 215 14.2.1 9 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott . . . 217 14.2.2 10 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet ..... 226 14.2.3 11 kap. Om skattebedrägeri och andra skattebrott. . 236 14.2.4 12 kap. Om förskingring och annan trolöshet . . . . 242 14.2.5 13 kap. Om gäldenärsbrott .............. 247 14.2.6 14 kap. Om skadegörelsebrott ............ 254 14.3 Brotten mot allmänheten ................... 257 14.3.1 15 kap. Om allmänfarliga brott ............ 257 14.3.2 16 kap. Om narkotikabrott .............. 272 14.3.3 17 kap. Om förfalskningsbrott ............ 277 14.3.4 18 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga 287 14.4 Brotten mot staten ....................... 302 14.4.1 19 kap. Om brott mot allmän ordning ........ 303 14.4.2 20 kap. Om brott mot allmän verksamhet, m. m. . . 321 14.4.3 21 kap. Om högmålsbrott ............... 333 14.4.4 22 kap. Om brott mot rikets säkerhet ......... 340 14.4.5 23 kap. Om myndighetsmissbruk m. m ........ 351 14.4.6 24 kap. Om brott av krigsmän ............ 357 14.4.7 25 kap. Om landsförräderi m. m ............ 367 14.5 Brotten i specialstraffrätten .................. 372 14.5.1 Brotten i lagen (1951:649) om straff för vissa trafik- brott .......................... 372 14.5.2 Brotten i lagen (1960:418) om straff för varusmugg- ling ........................... 380 14.5.3 Brotten i uppbördslagen (19531272) .......... 384 14.5.4 Brotten i lagen (1977:292) om tillverkning av drycker, m. m .......................... 385 14.5.5 Brotten i lagen (1977:293) om handel med drycker . 388 14.5.6 Brotten i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat ........... 390 14.5.7 Brotten i lagen (1938:274) om rätt till jakt ...... 392 14.5.8 Brotten i jaktstadgan (19382279) ........... 394 14.5.9 Brotten i lagen (1950:596) om rätt till fiske ...... 395

14.5.10 Brotten i fiskeriförordningen (1982:126) ....... 396 14.5.11 Brotten i miljöskyddslagen (1969z387) ........ 397 14.5.128rotten i naturvårdslagen (1964z822) ......... 397 14.5.13 Vissa brott i sjölagen (1891:35 s. 1) .......... 397 14.5.14 Brotten i utlänningslagen (1980z376) ......... 399 14.5. 15 Brotten i vapenlagen (1973: 1 176) ........... 404 14.5.16Brotten i värnpliktslagen (1941:967) . . . _ ...... 406 14.5.17Brotten i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst . . . . 408 14.5.18 Brotten i civilförsvarslagen (1960174) ......... 409 14.5.19Brotten i jordabalken ................. 410 14.5.20 Brotten i valutalagen (1939z350) ........... 412 III Påföljdsbestämning ....................... 415 15 Allmänt om påföljdsbestämning ................. 415 15.1 Nuvarande ordning ...................... 415 15.2 Regler för påföljdsbestämningen ............... 418 15.2.1 Kritiken mot den nuvarande regleringen ....... 418 15.2.2 Bör allmänna regler för påföljdsval och straffmätning införas? ......................... 419 15.2.3 Betydelsen av gärningsmannens personliga förhållan— den och hans handlande efter brottet (billighetshän- syn) ........................... 422 15.2.4 Betydelsen av gärningsmannens tidigare brottslighet 423 15.2.5 Sammanfattande synpunkter ............. 426 15.3 Påföljdseftergift ........................ 427 15.4 Påföljders inbördes stränghet ................. 432 15.5 Unga lagöverträdare ...................... 434 16 Specialmotivering till I, 33, 34 och 36 kap. brottsbalken . . . . 439 IV Övrigt .............................. 467 17 Följdändringar ........ _ .................. 467 17.1 Bestämmelserna i 2 kap., 15 kap. 13 &, 23 kap. 4 5. 26 och 27 kap., 32 kap. 3 5, 35 och 37—40 kap. brottsbalken ...... 470 17.2 Bestämmelserna i rättegångsbalken .............. 478 17.3 Övriga bestämmelser ..................... 488 17.3.1 Lagen ( 1964:163) om införande av brottsbalken . . . 488 17.3.2 Förundersökningskungörelsen (1947z948) ...... 488 17.3.3 6 5 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott . . 488 17.3.4 Lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister . . . . 489 17.3.5 Kriminalregisterkungörelsen (1973z58) ........ 489 17.3.6 Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare .................. 489 17.3.7 Lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål 489 17.38 Lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. . . 490 17.3.9 Kungörelsen (1974:286) med vissa bestämmelser rö- rande tillämpningen av lagen (1974:202) om beräk- ning av strafftid m. m .................. 490

17.3.10 Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt ..... 490 17.3.11 Kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter röran- de tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt ......................... 491 17.3. 12 Lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m .............. 491 17.3. 13 Bötesverkställighetslagen (1979: 189) ......... 492 17.3.14 Förordningen (19791572) med tingsrättsinstruktion . 492 17.3. 1540 & utlänningslagen (1980z376) ............ 492 17.3. 16 Frivårdsförordningen (19831250) ........... 492 17.3. 17 Lagen om tillämpningen av brottsbalkens bestämmel- ser om skattebedrägeri och andra skattebrott . . . . 493 17.3.18 Lagen om vad som avses med narkotika. m. m. . . . 494 18 Genomförandet av förslagen ................... 497 18.1 Kostnader ........................... 497 18.2 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ......... 499 V Reservationer m. m. ....................... 503 Reservation av Blenda Littmarck .................. 503 Reservation av Jan Nilsson ..................... 509 Reservation av Kay-Vilhelm Winqvist ............... 515 Särskilt yttrande av Erland Aspelin och Dag Victor ........ 517

Del 3 (SOU 1986:15)

"* Bilaga 1 Vissa statistiska uppgifter angående påföljdsval och

straffmätning vid olika brottstyper .......... 11

xBilaga 2 Allmänprevention och individualprevention (Eckart Kuhlhorn) ....................... 27

Bilaga 3 Om användningen av straffrättsliga påföljder i Nor- den, Västtyskland och England (Knut Sveri) ..... 55 Bilaga 4 Straffskalor i brottsbalken och specialstraffrätten samt straffskalor enligt förslaget ........... 95 A Sammanställning av brotten med nuvarande och föreslagna straffskalor ............... 95 B Sammanställning av brotten efter föreslagna straff- skalor ........................ 106 C Sammanställning av vissa brott med angivande av straffskalornas motsvarighet i tid i anstalt ..... 1 13

Bilaga 5 Sammanställning av nuvarande bestämmelser i brottsbalken, lagen (1964:169) om straff för folk- mord, narkotikastrafflagen (1968:64) och skatte- brottslagen (1971169) samt närmast motsvarande be- stämmelser i förslaget med angivande av var i betän- kandet ändringsförslagen kommenteras ....... I 19

Förkortningar

BrB BrP BrB I

BrB II

BRÅ Ds Ju Ds S KvaL LVM LVU NJA NJA II NTfK NTfS RB SL SOU SvJT

brottsbalken lagen (1964:163) om införande av brottsbalken Kommentar till brottsbalken I, fjärde upplagan, Stockholm 1978 Kommentar till brottsbalken II, femte upplagan, Stockholm 1982 Brottsförebyggande rådet

Departementsserien (justitiedepartementet) Departementsserien (socialdepartementet)

lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I Nytt Juridiskt Arkiv, avd. 11 Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab Nordisk Tidskrift for Strafferet

rättegångsbalken

1864-års strafflag Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning

A Bakgrund

1. Inledning

1.1. Direktiven

Kommitténs ursprungliga direktiv lämnades av dåvarande chefen för justi- tiedepartementet, statsrådet Sven Romanus, i anförande till regeringsproto- kollet den 15 mars 1979. Statsrådet redogjorde inledningsvis för det arbete som föregick BrB:s ikraftträdande samt för de reformer på straffrättens och kriminalvårdens område som därefter genomförts och för de förslag till för- ändringar av påföljdssystemet och kriminalvårdsorganisationen som under senare år presenterats. Som en allmän grund för kommitténs arbete anförde statsrådet följande.

Det är emellertid av flera skäl angeläget att med de kriminologiska forskningsresulta- ten och de aktuella betänkandena och rapporterna som utgångspunkt företa en mera allsidig översyn även när det gäller användningen av fängelsestraff. Enligt min upp- fattning är det sålunda väsentligt att fullfölja den linje i det kriminalpolitiska utveck- lingsarbetet som går ut på att minska användningen av frihetsberövande påföljder och avkorta längden på de frihetsberövanden som ändå måste göras av allmänpreventiva skäl. Som framgår av de siffror jag nyss redovisade har numera den ända sedan BrB:s tillkomst fortgående minskningen av antalet intagna i kriminalvårdens anstalter fr.o.m. år 1977 ersatts av en uppåtgående tendens i beläggningsutvecklingen. Denna torde visserligen till stor del förklaras av att polisens insatser mot narkotika- brottslighet har intensifierats, något som har lett till en ökning av antalet intagna med särskilt långa strafftider. Även med beaktande av denna förklaring till den ändrade utvecklingen har jag emellertid den uppfattningen att vi har närmat oss det läge. där några ytterligare minskningar av anstaltsbeläggningen inte är möjliga utan generellt inriktade åtgärder.

Samtidigt måste beaktas att brottslighetens utveckling utgör ett allvarligt sam- hällsproblem. Brottsligheten ligger nu på en nivå som enligt min mening inte kan god— tas. Kampen mot kriminaliteten måste föras på bred front med åtgärder som till stor del faller utanför rättsväsendets ansvarsområde. Strafflagstiftningens roll när det gäl- ler att förebygga brottsligheten bör å andra sidan inte underskattas. För mig står det klart att en fortsatt begränsning av frihetsstraffens användning och deras längd måste förenas inte bara med en fortsatt satsning på förebyggande åtgärder utan också med strävanden att finna alternativ till frihetsstraff, som i möjlig mån innebär en effektivi- sering i förhällande till den nuvarande kriminalvården i frihet.

Också kriminalvården i frihet har varit föremål för uppmärksamhet inom ramen för den kriminologiska forskningen. Även om det på detta område åtminstone för svensk del inte har redovisats forskningsresultat i samma omfattning som när det gäller fri- hetsstraffen tyder de uppgifter som vi f.n. har otvivelaktigt på att denna kriminalvård

i sina nuvarande former inte är lika effektiv som man hoppades under förarbetena till BrB.

Av vad jag redan har anfört framgår att en utgångspunkt för kommitténs arbete bör vara att fängelsestraffet inte är ägnat att medföra några positiva effekter för den intag- ne själv utan tvärtom ofta har direkta skadeverkningar. Med hänsyn till vikten av att bekämpa brottsligheten och att upprätthålla allmän laglydnad kan vi inte avvara fäng- elsestraffet, men det torde aldrig eller åtminstone endast i mycket speciella undan- tagsfall kunna ses som ett verkningsfullt medel i sig att anpasa lagöverträdaren till samhället eller ens att minska risken för återfall från dennes sida. Vad som har sagts nu får självfallet inte hindra att stävandena att humanisera kriminalvård i anstalt och att erbjuda den dömde social service av olika slag fortsätter.

Statsrådet övergick därefter till att närmare redogöra för de fem huvudfrå- gor kommittén har att överväga. Dessa är minimitiden för fängelsestraff, som behandlats i delbetänkandet SOU 1980:1, en översyn av reglerna om villkorlig frigivning och medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvår- dens olika organ, som behandlas i delbetänkandet SOU 1981 :92, samt de två frågor som behandlas i detta betänkande, nämligen uppdraget att göra en allmän översyn av straffskalorna och att pröva om det skulle innebära förde- lar att införa allmänna regler för påföljdsval och straffmätning. Beträffande översynen av straffskalorna anförde statsrådet följande.

Förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976204) har enligt de direktiv och tilläggsdirek— tiv som har meddelats till uppgift att förutsättningslöst pröva frågan om straffvärde- gränser och straffbarhetsgrader vad gäller förmögenhetsbrotten. I BRÅ-rapporten förordas en mera allmän översyn av straffskalorna i syfte att undersöka om frihetsst- raffens nuvarande tillämpningsområde är lämpligt avvägt. Jag kan liksom flera re— missinstanser ansluta mig till detta förslag och anser, som jag redan har antytt, att även denna uppgift bör anförtros åt kommittén. De gällande reglerna om minimistraff och maximistraff för skilda gärningar går i en del fall tillbaka på tidigare bestämmelser av mycket gammalt datum. Regelsystemet har emellertid byggts på efter hand, varvid olika synpunkter kan ha varit vägledande vid skilda tillfällen. Det finns redan mot den bakgrunden anledning att se efter om straffskalorna är anpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle. Härtill kommer att ändringar i straffskalorna enligt vad som nyss har sagts kan bli nödvändiga beroende på vilken lösning som föreslås beträf- fande villkorlig frigivning. Även en sänkning av allmänna straffminimum kan komma att påverka vissa straffskalor.

En genomgång av alla straffbestämmelser med fängelse i skalan skulle emellertid bli en alltför omfattande uppgift. Kommittén bör begränsa sin översyn till att i första hand avse de straffbestämmelser som i praktiken leder till de flesta frihetsstraffen. De bestämmelser som omfattas av förmögenhetsbrottsutredningens uppdrag bör därvid inte tas upp i annat fall än om kommitténs ställningstagande i fråga om villkorlig fri- givning föranleder generella ändringar som även berör dessa bestämmelser.

Den organiserade och den ekonomiska brottsligheten har gett upphov till mycket allvarliga problem och tillhör enligt en allmänt omfattad mening den kriminalitet som bör ges hög prioritet i den brottsbekämpande verksamheten. Betydande insatser har under de senaste åren också gjorts när det gäller att bekämpa sådan brottslighet. Des- sa insatser kan behöva stödjas av ändringar i de straffvärden som kommer till uttryck i BrB och i andra författningar. Denna fråga bör uppmärksammas särskilt av kommit- te'n.

Kommittén bör vara oförhindrad att, vid sidan av förslag till ändringar i gällande straffbestämmelser. lägga fram rekommendationer till statsmakterna om efter vilka principer straffskalor bör vara utformade i framtida lagstiftning. Detta gäller inte minst specialstraffrätten. Det är t. ex. inte utan vidare givet att man även i fortsätt- ningen bör använda fängelse sex månader som lägsta straffmaximum i fall då det be- döms som nödvändigt att införa nya straffbestämmelser med fängelse i skalan.

I den del utredningsuppdraget berör allmänna regler för påföljdsval och straffmätning anförde statsrådet följande.

En näraliggande fråga som har tagits upp bl. a. i BRÅ-rapporten är om det vid sidan av straffskalorna för de särskilda brotten kan vara av värde att införa allmänna regler för påföljdsval och straffmätning i BrB. F. 11. finns i detta hänseende endast en be- stämmelse (] kap. 7 & BrB) som anger att domstolen vid val av påföljd skall, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt av- seende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhäl— let. BRÅ-gruppen anser att denna föreskrift bör ersättas med mera preciserade straff- mätningsregler. Enligt gruppen skulle detta bl. a. vara ägnat att främja likformighet och förutsebarhet vid tillämpningen. Regler av sådant innehåll finns i vissa främman- de länders lagstiftning, t. ex. i den finska strafflagen (6 kap. 1—4 åå). BRÅ-gruppens förslag i denna del har i allmänhet lämnats utan kommentarer vid remissbehandlingen. Detta torde hänga samman med svårigheterna att utan underlag i form av ett utarbetat förslag bedöma behovet och värdet av bestämmelser av det slag som nu åsyftas. Jag anser därför att frågan bör studeras närmare av kommittén. Kommittén bör pröva om det skulle innebära fördelar att införa allmänna regler av nu aktuellt slag om påföljdsval och straffmätning i BrB och i så fall föreslå lämplig lydelse. En särskild fråga som kommittén därvid inte kan undgå att komma in på är om de principer för bedömning av brottspåföljdernas inbördes stränghet som har kommit till uttryck i skilda bestämmelser i BrB och rättegångbalken är ändamålsenli—

ga.

Den 5 februari 1981 erhöll kommittén tilläggsdirektiv angående övervak- ningsnämndernas avskaffande. Denna fråga har behandlats i SOU 1981:92.

Den 9 juni 1983 erhöll kommittén ytterligare tilläggsdirektiv. I dessa tog dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Rainer. upp två frå- gor. dels allmänna regler för ansvarsfrihet, dels påföljdseftergift. Allmänna ansvarsfrihetsregler kommer att behandlas i vårt slutbetänkande medan på- följdseftergiften tas upp i föreliggande betänkande. I tilläggsdirektiven an- förde statsrådet inledningsvis följande.

I direktiven anges som en allmän utgångspunkt för kommittén att det är väsentligt att fullfölja den linje i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet som går ut på att minska användningen av frihetsberövande påföljder och avkorta längden på de frihetsberö- vanden som ändå måste göras av allmänpreventiva skäl.

Detta är enligt min mening en fråga av grundläggande betydelse och det angivna uttalandet bör självfallet fortfarande vara vägledande för kommitténs arbete. Det utesluter inte att det vid kommitténs översyn av straffskalorna kan visa sig. att en skärpt bedömning är påkallad för vissa fall. exempelvis när det gäller förfaranden som är att hänföra till vad man brukar kalla ekonomisk brottslighet. Det ligger i sakens natur att frihetsberövande påföljder främst skall inriktas mot sådan brottslighet som framstår som särskilt allvarlig.

Det nyss anförda innebär att kommitténs uppdrag står i god överensstämmelse med vad som enligt min mening måste vara en allmän huvudinriktning för det framtida

kriminalpolitiska reformarbetet, nämligen att resurserna hos de myndigheter som är engagerade i den brottsbekämpande verksamheten i vidgad utsträckning koncenttre— ras på allvarligare brottslighet.

Samtidigt som den allvarligare brottsligheten under de senaste decennierna har ökat på ett oroväckande sätt, har antalet straffbestämmelser stigit i takt med nya reg- leringar i en sådan omfattning att man med fog kan tala om en straffrättslig inflaticm. I många fall blir överträdelser i praktiken sällan eller aldrig beivrade, men inte sällan tas otvivelaktigt rättsväsendets resurser i anspråk för förfaranden som framstår som bagatellartade och föga straffvärda. Regelsystemet och dess tillämpning blir allt swå- rare att överblicka och förstå såväl för den enskilde som för myndigheterna. Det är uppenbart att tilltron till och respekten för rättsväsendet kan ta allvarlig skada häraiv. Det är därför angeläget att nu vidta åtgärder för att bryta den här antydda utvecklimg— en.

Detta kan ske på olika sätt. Ett är avkriminalisering i olika former. Man brukar här skilja mellan egentlig avkriminalisering, som innebär att ett tidigare straffbelatgt beteende blir helt sanktionsfritt, och s. k. depenalisering, som betyder att straffet er- sätts med någon annan form av sanktion. Som exempel på egentlig avkriminalisering kan nämas att straffet för fylleri togs bort med verkan fr.o.m. den 1 januari 1977 (SFS 1976:510). Ett exempel på depenalisering erbjuder lagen (1976:206) om felparkerings- avgift, genom vilken en avgift infördes som sanktion för flertalet felparkeringsförsetel- ser.

I synnerhet när det gäller depenalisering har åtskilliga åtgärder genomförts på sena- re tid exempelvis på skatte- och byggnadslagstiftningens område. Men det står utan vidare klart att det finns ytterligare utrymme för att genom avkriminalisering begrän- sa straffrättens tillämpningsområde.

Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är givetvis att man i samband med att gällande lagstiftning ses över också prövar om inte förekommande straffbestämmel- ser kan avskaffas, begränsas eller bytas ut mot andra sanktionsformer liksom att man ser till att straffbestämmelser inte schablonmässigt införs i samband med ny lagstift- ning.

En sådan reforminriktning innebär dock att man endast på längre sikt kan räkna med mer påtagliga resultat. Det är därför dessutom nödvändigt att en mer samlad genomgång görs av olika områden som skulle kunna lämpa sig för depenalisering eller annan form av avkriminalisering.

De frågor som jag nu berört ligger nära fängelsestraffkommitténs återstående upp- gifter på så sätt att bedömningen av olika förfarandens straffvärde är av grundläggan— de betydelse inte bara för straffskalor, straffmätning och påföljdsval utan också för avgränsningen av det kriminaliserade området. I kommitténs uppdrag ingår inte att pröva frågor av det sistnämnda slaget.

Med hänsyn till omfattningen och inriktningen av kommitténs kvarstående arbete skulle det enligt min uppfattning inte vara lämpligt att ålägga kommittén att göra nå- gon mer systematisk genomgång i sådant hänseende. Det är emellertid min avsikt att senare denna dag anmäla en fråga om ett sådant uppdrag till riksåklagaren.

Efter att ha behandlat allmänna ansvarsfrihetsregler anförde statsrådet be- träffande påföljdseftergift följande.

En fråga som ligger nära den som jag har behandlat nu är den om förutsättningarna för att meddela påföljdseftergift. I 33 kap. 4 & tredje stycket BrB föreskrivs att påföljd för ett brott får efterges, om det på grund av särskilda omständigheter finnes uppen- bart att påföljd för brottet inte är erforderlig. Skillnaden mellan undantagsregler av det slag som jag har berört tidigare och denna bestämmelse är alltså att en förutsätt— ning för bestämmelsens tilllämpning är att förfarandet har befunnits brottsligt. Inte

desto mindre kan dock också möjligheten till påföljdseftergift sägas innebära en be- gränsning av straffrättens tillämpningsområde.

Frågan om påföljdseftergift har inte nämnts i kommitténs direktiv men har givetvis ett mycket nära samband med den allmänna regleringen av straffmätnings- och på- följdsvalsfrågor. Mot bakgrund härav och vad jag tidigare anfört om intresset av att minska straffrättens tillämpningsområde bör kommitténs uppdrag utvidgas till att också avse frågan om påföljdseftergift.

Brottsbalkens nuvarande regel om påföljdseftergift är som redan har framgått myc- ket allmänt hållen, vilket innebär att den ger föga vägledning för beslutsfattandet i enskilda fall. Institutet är vidare enligt vad som anförs i förarbetena avsett att tilläm- pas endast i rena undantagsfall. Domstolarna har också visat en betydande återhåll- samhet med att meddela påföljdseftergift.

Kommittén bör pröva förutsättningarna för att ge institutet påföljdseftergift ett vi— dare tillämpningsområde och därvid också ta ställning till i vad mån en närmare väg- ledning för tillämpningen lämpligen bör ges i lag.

Kommittén har i sitt arbete att beakta direktiven (Dir. 1984z5) angående ut- redningsförslagens inriktning. Enligt dessa direktiv skall bl. a. alla förslag kunna genomföras med oförändrade eller minskade resurser.

1.2. Utredningsarbetet

Beträffande kommitténs arbete i de delar av utredningsuppdraget som redo- visas i detta huvudbetänkande kan kortfattat följande sägas.

Ordföranden och sekretariatet har besökt Finland och Norge och där dis- kuterat utredningsuppdraget med företrädare för kommittéer med liknande utredningsuppdrag.

Ordföranden och sekreteraren har deltagit i nordiska straffrättskommit- téns arbete med betänkandet Straffutmåling (NU 1984z2) samt deltagit i 29:e Nordiska juristmötet i Stockholm och 9:e Nordiska kriminalistmötet i Hel- singfors.

På initiativ av kommittén anordnade BRÅ i juni 1980 ett forskarsemina- rium om påföljdsval, straffmätning och straffvärde. Seminariet har doku- menterats i BRÅ-rapport 1980z2.

Ordföranden och sekreteraren deltog i oktober 1984 i ett BRÅ-semina- rium om ekonomisk brottslighet.

I april 1982 anordnade kommittén en konferens i Skåne för diskussion kring utredningsuppdraget. Förutom representanter för kommittén deltog i konferensen lagmannen Olof Börjesson, hovrättsrådet Gunnar Grönvall, departementsrådet Sten Heckscher, professorn Nils Jareborg, justitierådet Per Jermsten, rådmannen Staffan Levén, bitr. riksåklagaren Axel Morath, överdirektören Bo Svensson samt professorerna Knut Sveri och Knud Waaben.

Representanter för kommittén har informerat om och diskuterat utredningsuppdraget vid sammanträffande med Försvararklubben i Stock- holm, Försvararkollegiet i Göteborg och Sydöstra Skånes advokater.

Företrädare för kommittén har deltagit i ett flertal konferenser, på central och regional nivå, inom kriminalvården.

Utan anspråk på fullständighet har kommittén eller företrädare för kom- mittén beträffande olika delar av utredningsuppdraget vidare haft kontakt med: rikspolischefen Holger Rornander, avdelningschefen Ulf Karlsson vid rikspolisstyrelsen, t.f. polismästaren Hans Wranghult vid Stockholms polis- distrikt, polisintendenten Tommy Lindström vid rikspoliskriminalen, för— bundsordföranden Birger Hjert och vice förbundsordföranden Gunno Gunnmo från Svenska Polisförbundet, riksåklagaren Magnus Sjöberg samt byråcheferna Inger Nyström och Uno Hagelberg vid RÅzs kansli, överåkla- garen Claes Zeime vid Stockholms åklagardistrikt, länsåklagaren för spe- ciella mål Leif Pihlsgård, hovrättslagmannen Lars Wilhelmsson. justitierå— det Sven Nyman, lagmännen Gunnar Arfwidsson, Carl-Gustaf Grotander, Birger Lundström och Anders Palm, rådmånnen Bo Lenter och Anders Stendahl samt tingsfiskalen Nanna Töcksberg samtliga från Sveriges Doma- reförbund, chefsrådmännen vid Stockholms tingsrätt Bertil Freyschuss. Ingegärd Hagerman, Carl-Axel Hallström, Göran Herner och Harald Nor- din, överinspektören Ulla Bergkwist vid kriminalvårdsstyrelsen, överläkar- na Kjell Bjerver och Karl-Erik Törnqvist, jur.kand Peter Ander från Svenska arbetsgivareföreningen, ombudsmannen Hans Larsson från Metall- arbetarförbundet, andre ordföranden Seine Svensk från Hotell- och restauranganställdas förbund, byråchefen Göran Lind vid arbetarskyddssty- relsen, avdelningsdirektören Lars Miintzing och hovrättsassessorn Ulf Bjäl- lås vid Statens naturvårdsverk, Lennart Lundwall, Jan Mattsson och Lars Strömstedt, representanterna för kriminalvårdsnämnden Bengt Sandström, ordförande, Margareta Andrén och Maja Bäckström, ledamöter samt Her- man Rhodin och Richard Tomasson, föredragande, hovrättsrådet Gunnar Grönvall, Torbjörn Thedén, Ulla Björkman och Jan Ahlberg från BRÅ, Sten Engdahl från TOS, professor Hans Thornstedt vid Stockholms universi- tet, departementsrådet Anita Meyerson vid justitiedepartementet och pro- fessor Andrew von Hirsch, Rutgers University, New Jersey.

Inom kommittén tillsattes för tiden den 1 september 1982 till den 1 mars 1984 en särskild arbetsgrupp. I gruppen deltog dels de experter som särskilt förordnats för denna tid, nämligen Sten Heckscher. Nils Jareborg, Axel Mo- rath och Knut Sveri, dels Carl-Johan Cosmo. Erland Aspelin. Eckart Kiihlhorn och Dag Victor samt sekretariatet. I arbetsgruppen utarbetades främst utkast till lagtexten i 28, 33 och 34 kap. BrB i förslaget.

Kommittén har avgett remissyttrande över

1. departementspromemorian (Ds Ju 1983:6) Trafiknykterhetsbrotten

2. narkotikakommissionens promemoria (nr 4) Åtgärder mot narkotika i fängelserna

3. förmögenhetsbrottsutredningens betänkande (SOU l983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott

4. departementspromemorian (Ds Ju 1983:17) Gåldenärsbrott. En översyn av 11 kap. brottsbalken med förslag till ändringar

5. departementspromemorian (Ds Ju 1984z5) Företagsbot

6. frivårdskommitténs betänkande (SOU 1984:32) Nya alternativ till fri— hetsstraff

7. socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin. tvånge: och rättssäkerheten.

Regeringen har till kommittén överlämnat

1. 1981-01-15 departementspromemorian (Ds Ju 1980:9) Straffmätning 2. 1981-11-01 nordiska straffrättskommitténs betänkande (NU 1984:2) Straffutmåling 3. 1984-12-13 riksdagens skrivelse den 21 november 1984, 1984/85:17, om övervakning vid skyddstillsyn m.m. Kommittén har samrått med förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976:04) och frivårdskommittén (Ju 1979105).

1.3. Betänkandets disposition och innehåll

Av huvudfrågorna i de ursprungliga direktiven behandlades en, minimitiden för fängelsestraff, redan i vårt första delbetänkande, SOU 198021. Den ur- sprungliga avsikten var att behandla de återstående fyra huvudfrågorna, vill- korlig frigivning, regler för påföljdsval och straffmätning, straffskaleöversy- nen samt medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvården, i ett samman- hang. Tilläggsdirektiven angående övervakningsnämndernas avskaffande den 5 februari 1981 medförde dock att arbetsplanen måste läggas om. Enligt dessa direktiv skulle förslag i denna del lämnas i sådan tid att en reform kun- de träda i kraft den 1 juli 1982. Frågan om villkorlig frigivning var enligt di- rektiven så intimt förknippad med övervakningsnämnderna att den måste behandlas samtidigt. Även om ledamöterna i övervakningsnämnderna inte var lekmän i egentlig mening kom dock genom dem en väsentlig insyn i kri- minalvården från utomstående till stånd. Med hänsyn härtill bedömdes det önskvärt att vi i samband med övervakningsnämndernas avskaffande också tog upp frågan om medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvården. De sålunda aktualiserade frågorna behandlade vi i vårt andra delbetänkande SOU 1981:92. De två återstående huvuduppgifterna, regler för påföljdsval och straffmätning och straffskaleöversynen, kunde inte behandlas i delbe- tänkandet trots att de har samband med övervakningsnämndernas avskaf- fande och villkorlig frigivning. Detta var nämligen omöjligt med tanke på den korta tidsfristen. De tas i stället upp i nu föreliggande betänkande.

Förslagen i våra tidigare två betänkanden har i allt väsentligt lett till lag— stiftning; prop. 1980/81:44, JuU 32, rskr 252; prop. 1981/82:153, JuU 51, rskr 297; prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr 241.

Den uppdelning av arbetet som har måst göras har medfört väsentliga nackdelar. Vi har tvingats att behandla den villkorliga frigivningen och den därmed sammanhängande frivården lösgjord från sitt sammanhang med fängelsestraffet.

Vi anförde 1 SOU 1981:92, s. 63, att olika kriminalpolitiska överväganden måste föregå våra kommande förslag rörande fängelsestraffets tillämp- ningsområde, brottens straffvärde, straffmätningsregler osv. men att vi då inte var beredda att ge en bred redovisning för den kriminalpolitiska grund— syn som kommer att prägla vårt arbete. Resultatet av vårt arbete med den grundläggande synen på straffsystemet presenteras i detta betänkande. Vi kan främst hänvisa till avsnitt 6. Vi har därvid utifrån grundläggande legiti- mitets- och legalitetsaspekter kommit fram till att den nuvarande ordningen

med två kvotdelar vid villkorlig frigivning starkt kan ifrågasättas. Våra konkreta överväganden vid straffskaleöversynen och vad gäller regler för påföljdsbestämningen talar även de i samma riktning. Vi har således, vilket vi aviserade redan i betänkandet SOU 1981:92, s. 63, på nytt tagit upp frågan om villkorlig frigivning; se avsnitt 7.3.

I vårt första delbetänkande, SOU 1980:1, föreslog vi en sänkning av all- männa straffminimum för fängelse från en månad till 14 dagar. Även detta förslag har vi funnit anledning att ompröva. Och detta ytterst på grund av vår strävan att minska användningen av fängelse. En framkomstväg har här- vidlag varit att öka bötesstraffets tillämpningsområde på bekostnad av de kortaste fängelsestraffen (se avsnitt 12.4). I detta sammanhang har vi även övervägt bötesstraffets konstruktion, se avsnitt 8.

De frågor som återstår att behandla i slutbetänkandet, främst frågan om allmänna ansvarsfrihetsregler, kommer endast att rent lagtekniskt beröra de förslag vi nu presenterar.

I detta betänkande behandlas som framgått en rad olika frågor. I avsnitt 6 presenteras våra allmänna överväganden om straffsystemet. Avsnitt 7— 10 behandlar olika frågor rörande påföljderna. I 7 tas bl.a. upp fängelse som gemensamt straff och regleringen av villkorlig frigivning. Avsnitt 8 handlar om bötesstraffet, beträffande vilket inte oväsentliga förändringar föreslås. I avsnitten 11— 14 redovisas översynen av straffskalorna och därmed samman- hängande frågor. I avsnitt 15 och 16 behandlas påföljdsbestämningsregler- na.

I de förslag vi lägger fram på olika områden av straffsystemet finns en del genomgående grundtankar.

En är att vi vid den närmare utformningen av straffsystemets innehåll inte resonerar i preventionstermer. Vi har således funnit att vid utformningen av straffskalorna allmänpreventiva eller individualpreventiva hänsyn ej skall tillmätas vikt. Och vid bestämmande av påföljd i det enskilda fallet skall var- ken allmän- eller individualpreventiva överväganden ha någon självständig betydelse. I stället lyfter vi som centralt för såväl straffskalans utformning som för påföljdsbestämningen fram brottets svårhet. Straffskalan för ett brott skall alltså utformas efter svårheten eller förkastligheten hos de går- ningar som ryms inom straffbudet. Påföljd i ett enskilt fall skall bestämmas efter det begångna brottets svårhet, men hänsyn skall också tas till vissa otr- ständigheter hänförliga till gärningsmannens person. Det sistnämnda dock inte utifrån något individualpreventivt betraktelsesätt utan endast för att nå- got annat skulle vara obilligt.

En annan genomgående linje är en allmän strävan att sänka nivån på straffen totalt sett. Denna kommer främst till uttryck vid straffskaleövers- nen men även reglerna för påföljdsbestämningen syftar till ett på sikt försik- tigare bruk av fängelsestraff. Bötesstraffets konstruktion har också öve1— vägts mot denna bakgrund. Att vi vid straffskaleöversynen på detta vis halt det primära målet att sänka straffnivån totalt sett innebär dock inte att strai- fen för alla brott sänkts. Tvärtom har vissa brott straffvärdemässigt uppvär- derats. Detta har sin grund i att vi också företagit en straffvärdeöversyn, dvs. värderat olika brott i förhållande till varandra. Härvid är en genomgående trend i förslagen att förmögenhetsbrotten värderas ned medan brott mct person och brott mot miljö värderas upp.

En tredje grundtanke är att öka förutsebarheten och enhetligheten i de straffrättsliga avgörandena. Detta är ytterst en fråga om att värna om rätts- säkerheten. Våra förslag till lagreglering av påföljdsbestämningen och rö- rande den villkorliga frigivningen präglas i hög grad av denna grundtanke. Genom de föreslagna straffmätningsreglerna klargörs t.ex. betydelsen av den tilltalades tidigare brottslighet och lämnas anvisningar om vilka omstän- digheter som skall kunna påverka straffmätningen. Obligatorisk villkorlig frigivning för alla intagna vid en kvotdel medför att någon efterhandspröv- ning av frigivningstidpunkten för vissa intagna ej längre behövs. Våra förslag präglas således av en medveten strävan att begränsa utrymmet för fritt skön och godtycke vid tillämpningen av straffsystemet.

Åtskilliga grundtankar är således genomgående i förslagen. Detta innebär dock inte att de utgör ”ett paket” på så sätt att inte olika delar av förslagen kan genomföras för sig. Övergång till tvåtredjedelsfrigivning för alla intagna förutsätter att straffskalorna samtidigt ses över. Resultatet skulle annars bli en mycket kraftig ökning av tiderna i anstalt. Förslagen till nya straffskalor kan övervägas för sig dock med vissa huvudsakligen rent matematiska för- ändringar om inte samtidigt kvotdelen för villkorlig frigivning övervägs. En vidgad användning av böter på sätt vi föreslår kräver bl.a. att också antalet dagsböter som kan ådömas övervägs. Förslaget till reglering av påföjdsbe- stämningen kan genomföras oberoende av övriga förslag dock med den re- servationen att den valda lösningen av återfallets betydelse vid straffmät- ningen i princip förutsätter att minimitiden för villkorlig frigivning slopas.

Avslutningsvis skall ett par praktiska upplysningar lämnas till läsarna. I del 3 bilaga 5 finns en uppställning över de nuvarande bestämmelserna i BrB och vilka bestämmelser de huvudsakligen motsvarar i förslaget. Det finns i samma bilaga uppgift om var i motiven de föreslagna bestämmelserna be- handlas. Bakgrundsmaterial till straffskaleöversynen främst i form av tidiga- re uttalanden om brottens straffvärde redovisas separat i Ds Ju 198612.

2 Brott och straff i ett nutidshistoriskt perspektiv

2.1. Brottslighetens omfattning och utveckling

En grundläggande fråga inom kriminalpolitiken är hur brottsligheten skall avgränsas. Enligt 1 kap 1 % BrB är brott ”gärning, för vilken i denna balk eller i annan lag eller författning är stadgat straff”. Det är således lagstifta- ren som bestämmer vilka gärningar som skall utgöra brott och man bör för- utsätta att sådana beslut föregås av noggranna prövningar av gärningarnas straffvärde. Det finns självfallet många beteenden som kan medföra skador och som kanske inte är etiskt försvarbara men som det ändå vore orimligt att upphöja till brott och ge straffskydd. Frågan var gränsen bör gå mellan kriminaliserade och icke-kriminaliserade avvikelser från regelsystemet är dock inte på något sätt given. Denna gräns undergår också ständiga förskjut- ningar. Brottskatalogen kan sägas spegla samhällsförhållandena under varje tidsepok. I takt med samhällsutvecklingen förändras brottsligheten. Det gäller inte bara vad som skall anses utgöra brott utan också på vilken nivå straffvärdet bör ligga i fråga om de olika brotten.

BrB:s straffstadganden utgör i stora delar en kodifiering av de straffbud som infördes genom 1942 års reform av förmögenhetsbrotten och 1948 års reform av brotten mot staten och allmänheten. Brotten mot person reforme- rades däremot först i samband med BrB:s ikraftträdande år 1965. BrB har därefter vid olika tillfällen varit föremål för översyn. Som exempel kan näm- nas brotten mot familj (1973), stöldbrotten (1975), snyltningsbrotten (1976), brotten mot rikets säkerhet (1976 och 1981), häleribrottet (1980), gälde- närsbrotten (1981, 1982), dobbleribrottet (1982) och sexualbrotten (1984). En del brott har under de förflutna 20 åren utmönstrats ur brottskatalogen medan nya brottstyper har tillkommit t. ex. olaga diskriminering (1970), luftfartssabotage (1973), olovlig avlyssning (1975), falskt larm (1977) och hets mot folkgrupp (1982). Betydande kriminalisering har också skett utan- för BrB:s område t. ex. i fråga om narkotikabrotten.

Under åren efter BrB:s tillkomst har antalet polisanmälda brott med fäng— else i straffskalan ökat kraftigt, närmare bestämt från 448 619 år 1965 till 959 127 år 1983. Man har anledning tro att denna ökning svarar mot en bety- dande uppgång av den faktiska brottsligheten. Hur omfattande brottslighe- ten i verkligheten är har man dock inte någon säker uppfattning om. Tidiga- re gjordes ett flertal studier av självdeklarerad brottslighet bland skolbarn, studenter, värnpliktiga m. fl. grupper för att få en klarare uppfattning om det 5. k. mörktalet. (Se t. ex. undersökningar av självdeklarerad brottslig-

het bland studenter, redovisade i NTfK 1960:2—3 och 196213—4. Vidare Kerstin Elmhorn, SOU 1969:1, Birgitta Olofsson, Vad var det vi sa! Stock- holm 1971 och Birgit Werner, Den faktiska brottsligheten, NTfK 1971:1 ——2). Ungdomarna fick under anonymitetsskydd svara på frågor om de begått brott och i så fall vilka. Dessa undersökningar visade att det beträffande 'vis- sa brott av låg svårhetsgrad (snatteri, skadegörelse, trafikförseelser o. dyl). rådde betydande skillnader mellan den registrerade och den faktiska brotts- ligheten. Den omständigheten att barn och ungdomar i så stor utsträckning gjorde sig skyldiga till brott som förblev oupptäckta men ändå klarade sig bra i livet (medan många av dem som åkte fast senare hamnade på det slut- tande planet) gav anledning till den något förhastade slutsatsen att det bästa var att inte alls ingripa mot brott. Man talade om ”självläkning” och betrak- tade mindre brott bland barn och ungdom som ett naturligt inslag i mog- nadsprocessen.

Under senare år har undersökningar av kriminalitetens omfattning inrik- tats på vissa brottstyper. Inbrottsstölder, våldtäktsbrott, incest, kvinnomiss- handel och trafiknykterhetsbrott är exempel på sådana områden som kart- lagts. Uppgifterna tyder på att det skulle begås 10—15 000 våldtäktsbrott varje år medan ca 600 polisanmäls (Persson, SOU 1981:64). Mycket bety- dande mörktal föreligger också beträffande andra brott såsom sexuellt ofre- dande, misshandel och andra integritetskränkningar samt naturligtvis vissa förmögenhetsbrott. Också utanför BrB finns områden där den registrerade brottsligheten på intet sätt svarar mot den faktiska. Som exempel kan näm- nas trafikbrotten och smugglingsbrotten. Det finns åtskilliga förklarings- grunder till att skillnaden mellan den registrerade och faktiska brottsligheten är stor. Ett av de viktigaste skälen synes vara att många människor drar sig för polisanmälan därför att sådan upplevs som obehaglig, meningslös eller rentav onödig. Upptäcktsrisken vid de flesta brott är också mycket låg, om inte gärningsmannen kan identifieras vid anmälningstillfället.

Man måste alltså ha klart för sig att anmälnings- och upptäcktsstatistiken vilar på lös grund. Inte ens förändringar i anmälningsfrekvensen under olika år i fråga om samma brott behöver ge uttryck för faktiska förändringar.

Betraktade i ett längre tidsperspektiv är det dock uppenbart att många brott och brottskategorier faktiskt ökat mycket kraftigt. Därom är alla et- perter ense. Det står också klart att kriminalitetsutvecklingen utgör ett stort samhällsproblem. Mycken möda har inom samhällsvetenskaplig forsknirg lagts ner på att finna orsakerna till denna utveckling. Någon entydig förkli- ring tycks dock inte stå att få. Klart är emellertid att den ökade välfärderi samhället inte fört med sig vilket många hoppats och trott — en avtagance brottsbenägenhet. Tvärtom har brottstillfällena ökat efter hand som mät- niskornas standardhöjning fött nya behov.

En av de sociologiska förklaringsmodellerna till brottslighetens omfat- ning innebär att brottsligheten knyter an till den sociala strukturen och ät vissa människor utvecklas till brottslingar främst med hänsyn till att de mis;- lyckats i sina relationer till samhället och till att de förväntningar som san- hället ställt på dem inte kunnat infrias. En annan förklaringsgrund tar sikte på upplösningen av äldre tiders kulturenheter — små samhällen med stark gruppsolidaritet och social kontroll och deras ersättande med den mode'- na industriella och urbaniserade kulturen. Många ifrågasätter också om inte

kriminalitetsutvecklingen har sin grund i normupplösning och individens iso- lering utan fast förankring i tillvaron. Försäkringsväsendets utbyggnad och den enskildes minskade ansvar för sin egendom är andra omständigheter som brukar framhållas. Slutligen bör nämnas den förklaringsgrund som tar sikte på olika klass- och kulturkonflikter.

Med de begränsade kunskaper vi har om brottslighetens orsaker är det förklarligt att samhällets brottsbekämpande verksamhet inte haft någon fast kurs. Man har under tidernas lopp försökt finna olika sanktionsmedel för att hindra brottsutvecklingen men hittills har dessa medel visat sig vara ganska trubbiga vapen. I varje fall har inget visat sig vara så effektivt att det på avgö- rande sätt kunnat påverka brottsligheten.

2.2. Brottslingen i fokus

Första världskrigets slut 1918 och de närmaste årtiondena därefter markerar i flera avseenden en ny tidsepok. Det victorianska samhället med sin stränga samhällsmoral, klassbarriärer, reaktionära kvinnosyn osv. gick i graven och demokratiseringen fick sitt egentliga genombrott. Samhället undergick un- der denna tid väldiga förändringar. Industrialiseringen och urbaniseringen, arbetarrörelsens framväxt, utbyggnaden av de moderna kommunikationer- na, produktionsökningen, utbildningens demokratisering, folkrörelsernas frammarsch är bara några exempel på faktorer som kännetecknar utveck- lingen. Ett utmärkande drag i det nya samhället var också en delvis föränd- rad syn på människorna. Samhället tog på ett helt annat sätt än tidigare an- svar för medborgarnas välfärd. Särskilt omsorgen om de svaga och utsatta blev en självklarhet. Man talade om Sverige som ett ”folkhem”.

Denna människosyn utgick från att varje individ skulle värderas lika och att alla skulle erbjudas möjligheter att utveckla sig efter sina förutsättningar. De som hamnat på livets skuggsida skulle erbjudas särskilda hjälp- och stöd- insatser. Socialpolitiken fördes fram som ett viktigt led i skapandet av väl— färdssamhället.

En av de främsta initiativtagarna till och påskyndarna av den svenska so- cialvården var Gustav Möller. Han verkade som socialminister 1932—1951 och la då fram programmet till våra dagars socialreformer. Under andra världskriget (1939—1945) pågick ett omfattande utredningsarbete som ledde till lagstiftning om allmänna barnbidrag, höjda folkpensioner, ett utbyggt so- cialförsäkringssystem m. fl. reformer. Till socialpolitiken hörde också om- sorgen om barn och ungdom, åldringar och sjuka. Eftersom aktningen för människovärdet upphöjdes till en självklar princip kom inställningen till de avvikande i samhället — psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, alkoholister och kriminella — att förändras. Medicinsk och beteendevetenskaplig forskning utvecklades och blev alltmer specialiserad. De kunskaper som därigenom vanns om människors psykiska och sociala funktioner bidrog naturligtvis till att fördjupa synen på den som på grund av avvikande beteende blev föremål för samhällets vård. Man gick ibland mycket långt i försöken att finna för- klaringar till sådana olika beteendeavvikelser. I många fall betraktades brottslingen som sjuk och ansågs därför vara i behov av anstaltsvård. Man _ kunde också sätta avvikelsen i samband med individens svårigheter att an-

passa sig i samhället och den utstötning han drabbades av. Från denna utt- gångspunkt låg det nära till hands att ge samhället ”skulden” för avvikelsen. Därmed fråntogs brottslingen ansvaret för sina gärningar.

Självfallet medförde denna syn på brottslingen att man började ifrågasät- ta samhällets sanktioner mot brott. Idén att brott skall leda till straff var djupt förankrad i samhället och hade egentligen aldrig tidigare ifrågasatts. Olika filosofiska skolor hade visserligen ägnat mycken tankemöda åt att klargöra straffets ändamål och grunderna för straffbestämning. Men nu bör- jade man ifrågasätta straffet som kriminalpolitiskt instrument och det föddes nya straffrättsteorier som ställde gamla föreställningar mot väggen.

Under 1930-talet var alltjämt 1864 års strafflag gällande. Den hade sin ideologiska grund i den klassiska straffrättsskolan som bl. a. kännetecknades av kraven på rättvisa och proportionalitet vid fastställandet av straffsatser och vid straffmätning. Straffarbete, fängelse och böter var strafformer vilka alla kunde följa principen om rättvis proportionalitet mellan den brottsliga gärningen och straffets höjd. Straffsystemet vilade på en ideologi som häv- dade att straffet motiverades av allmänpreventiva skäl.

Det allmänpreventiva intresset tillgodoses genom att man straffar en människa, inte för hennes egen skull utan för att andra inte skall föröva brott. Allmänpreventionen kan uppnås genom avskräckning. Därmed för- stås att hotet om straff avhåller dem som överväger att begå en straffbelagd handling. Allmänpreventionen kan också uppnås genom moralbildning och moralförstärkning — lagen fastställer vad som är riktigt och ingriper mot det som inte kan tolereras. Därigenom bibehålls eller förändras på längre sikt människornas moral och värderingar och de avstår därför från att begå brott.

Mot slutet av 1800-talet hade den s. k. sociologiska straffrättsskolan fått fäste i Europa. Dess idé var att straffet borde utmätas och anpassas efter gärningsmannens individuella förhållanden och inte enbart efter brottets art och omfattning. Sådana omständigheter som gärningsmannens sociala situa- tion, tidigare kriminalitet, brottsbenågenhet och samhällsfarlighet borde få ett avgörande inflytande på den påföljd som skulle följa på brottet. Straffet var främst motiverat av individualpreventiva skäl.

Det individualpreventiva intresset tillgodoses på så sätt att man genom straffet påverkar den dömde att inte begå brott i fortsättningen. Individual- prevention anses kunna verka på två sätt. Det ena är genom oskadliggöran- de eller med ett annat ord inkapacitering ingripandet mot gärningsman- nen hindrar honom från att begå ytterligare brott permanent eller tempo- rärt. Det andra är genom individuell påverkan (behandlingstanken) man förändrar lagbrytaren eller hans miljö och undanröjer därmed orsakerna till brott; lagbrytaren rehabiliteras. Som påverkan kan man också betrakta indi- viduell avskräckning på brottet följer ett obehag av sådan art att gärnings— mannen väntas avstå från fortsatt brottslighet för att inte utsätta sig för nytt lidande.

Den sociologiska straffrättsskolan fick anhängare också i Sverige där re- aktionen mot ett renodlat strafftänkande började växa fram. Redan 1906 hade en första bräsch slagits i det gamla systemet genom att den villkorliga domen införts i straffrätten. Den som mer än någon annan kom att påverka utvecklingen var dåvarande justitieministern Karl Schlyter. År 1934 la han

fram ett genomgripande reformprogram som var starkt influerat av den so- ciologiska straffrättsskolans idéer. Programmet gick ut på att avskilja så många grupper av lagöverträdare som möjligt från verkställighet av fängelse — ungdomar, psykopater, sinnessjuka, alkoholister — och att i ökad ut- sträckning inrikta påföljdssystemet på vård i frihet (villkorlig dom och vill- korlig frigivning med övervakning). För dem som även i fortsättningen mås- te dömas till frihetsstraff skulle verkställigheten sikta på behandling och fost- ran i gemenskap, inte inspärrning.

2.3. Brottsbalkens framväxt

Uppgiften att förverkliga Schlyters reformprogram lades på strafflagbered- ningen i vilken Schlyter själv ingick som ordförande. Under de år beredning- en verkade följde man de uppgjorda planerna. Efter en rad delbetänkanden kom slutligen beredningens krona på verket, betänkandet Skyddslag (SOU 1956:55) med förslag till nytt påföljdssystem. Strafflagberedningen drev här konsekvent idéerna om att vård och behandling borde prägla påföljderna: för brottslingar med kriminella tendenser som var påverkbara av behandling rekommenderades kriminalvård i frihet (skyddstillsyn); för de farliga förbry— tarna de kroniskt oförbätterliga — tidsobestämd s. k. skyddsinternering och för ungdomar tidsobestämd behandling, 5. k. skyddsfostran. Bered- ningens förslag Skyddslag och ett tidigare avlämnat betänkande Enhetligt frihetsstraff (SOU 1953:17) ligger bakom BrB:s påföljdssystem.

Samtidigt som strafflagberedningen byggde upp sitt förslag till Skyddslag var en annan kommitté, straffrättskommittén, i färd med att reformera straff- lagens bestämmelser om brotten. 1864 års strafflag representerade i många avseenden en förgången tid och de smärre justeringar som gjorts i brottska- talogen var närmast att betrakta som lappverk. Särskilt angeläget ansågs det vara att förmögenhetsbrotten blev föremål för en grundlig revidering. Den ekonomiska utvecklingen och strukturförändringen inom handel och annan näringsverksamhet, spridningen av kapitaltillgångar, nya förmögenhetsbild- ningar osv. hade fört med sig handlingsmönster som inte utan vidare rymdes under de gamla straffbuden. Som förut nämnts ledde straffrättskommitténs förslag om förmögenhetsbrotten till lagstiftning 1942. Arbetet inriktades därefter på brotten mot staten och allmänheten vilka lagreglerades 1948. Slutarbetet presenterades i betänkandet Förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14). Man kan generellt säga att straffrättskommitténs förslag präglades av ambitionen att inte lämna någon lucka i lagen. Det fanns således ingen allmän strävan att avgränsa det kriminaliserade området.

Den syn på de avvikande som är utmärkande för det reformarbete som skedde i samband med BrB:s tillkomst har ställt stora krav på resurser. Man kan säga att kriminalvårdens framväxt har utgjort det mest markanta insla- get i straffrättsreformen. Eftersom vård skulle prägla straffet måste det gam- la fängelseväsendet ändra skepnad. Från sekelskiftet och ända fram till 1930-talet gällde inom svensk fångvård de principer som efter Oscar I:s rit- ningar genomfördes på 1840-talet. Straffet skulle ge fången tillfälle till reli- giöst betonad ånger och bättring i en isolerad cell. Fängelserna inrättades för att kunna tillgodose detta behov. Den nya synen innebar något av en

revolution. De intagna skulle under anstaltsvistelsen beredas möjligheter till anpassning i samhället utanför murarna. Det krävdes nya anstaltsbyggen och ny vårdpersonal. Fångvård blev kriminalvård, fängelser blev kriminalvårdsanstalter, fångar blev intagna eller klienter, vaktkonstaplar blev vårdare.

En anslutning till behandlingsideologin ledde också till nya vägar inom den öppna kriminalvården. Övervakningsväsendet organiserades under led- ning av skyddskonsulenter. Frivårdspåföljderna och den villkorliga frigiv- ningen skulle ges ett meningsfullt innehåll med inriktning på stöd och hjälp åt ”klienterna”. Kontrollfunktionen sköts i bakgrunden men fick ändå fort- farande ett visst utrymme.

Den betydande upprustningen av kriminalvården väckte berättigad inter- nationell uppmärksamhet. Sverige betraktades på många håll som ett före- gångsland när det gällde att förverkliga intentionerna bakom behandlings- ideologin.

Kriminalpolitiken från 1920-talet fram till BrB:s införande 1965 kan sam- manfattningsvis sägas ha följt följande linjer.

1. Översynen av brotten i 1864 års strafflag har skett etappvis i syfte att an- passa dem efter samhällsutvecklingen och nya värderingarDärvid har vissa ålderdomliga straffbud (t. ex. avseende religionsbrott och brott mot familj) utmönstrats ur strafflagen medan andra, nya brottstyper (t. ex. gäldenärsbrotten) har tillkommit.

2. Värderingen av de olika brottens svårhet såsom den kommit till ut— tryck i straffsatserna har inte utmärkts av några större förskjutningar. Man kan visserligen spåra en viss förändring av straffvärdet för en del brott (t. ex. stöld och andra förmögenhetsbrott) i förhållande till andra brott (t. ex.misshandel och andra kränkningar av den personliga integri- teten) men nivån på straffen har inte förändrats nämnvärt. Generellt sett kan sägas att strafflagsreformerna i mindre grad inriktades på diskussi- oner om brottens straffvärde än på tekniska brottsbeskrivningar.

3. Utvecklingen karakteriseras av en given linje från äldre tiders straff- tänkande — straffet skulle utmätas strikt i proportion till brottets svår- hetsgrad och avsonas med frihetsberövande i cell — till idéerna om att gärningsmannen skall rehabiliteras genom straffet och påföljden bestäm- mas med hänsyn till individuella förutsättningar och behov. Den ideolo- giska grunden har alltså förskjutits från ett allmänpreventivt tänkesätt till individualpreventiva idéer om straffets ändamål. Det är dock en över- drift att påstå att denna utveckling från strafftänkande till behandlings- tänkande följts fullt ut. BrB har kvar åtskilligt av den klassiska straff- rättsskolans idéer om rättvisa och proportionalitet och man har vid val av påföljd att iaktta vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad (jämför 1 kap. 7 & BrB). De nya behandlingsformerna har likväl begrär- sat utrymmet för fängelsestraffet.

2.4. Behandlingstankens ifrågasättande

Åren närmast före och efter BrB:s genomförande år 1965 kännetecknasi många avseende av en utpräglad behandlingsoptimism. Genom att de nyt

vårdresurserna sattes in i individuella fall trodde man sig kunna bryta en ne- gativ utveckling och ”återanpassa” den dömde. Särskilt optimistisk var man när det gällde ungdomar i riskzonen. Om man kastade all besvärande barlast från det gamla fångsamhället överbord, hoppades man kunna öppna fältet för nya behandlingsformer. Det var dock mycket fråga om skenbara föränd- ringar. I varje fall uppfattade fångarna själva det många gånger så. KRUM som bildats för att tillvarata deras intressen var skeptiskt inställt och denna inställning delades av de nordiska broderorganisationerna. I flera skrifter (t. ex. Kan fengsel forsvares, Oslo 1972; Behandling som straff, Stockholm 1969; Varning för vård, Borgå 1967) gick en rad radikala skribenter till an- grepp mot vad man kallade mytbildningen inom kriminalvården.

Denna reaktion mot behandlingstanken fick vind i seglen efter hand som den kriminologiska forskningen kunde rapportera att de nya behandlingsfor— merna inte alls visade sig ge så goda resultat som man hoppats. I Sverige liksom i västvärlden i övrigt kom nämligen forskarna att i stor utsträckning intressera sig för olika strafformers verkningar. Man ville se om lagöverträ- darens situation förändrades genom påföljden, dvs. om ”behandlingen” gav resultat. Att mäta återanpassning är naturligtvis förenat med många meto- dologiska problem. I allmänhet har den omständigheten att lagöverträdaren inte återfallit i registrerad brottslighet ansetts vara kriterium på lyckad an- passning. Men också andra kriterier på straffåtgärdernas framgång hör hit, t. ex. att lagöverträdaren klarat av en utbildning, sköter sitt arbete, har vet- tiga fritidsintressen, förbättrar de personliga relationerna eller attityderna till myndigheterna. I och för sig skulle sådana tecken på social stabilitet vara tillräckliga för att påvisa behandlingsresultat utan att man behövde se på fö- rekomsten av återfall i brott. Det har emellertid framhållits att tecken på "social stabilitet" tämligen starkt korrelerat med icke-återfall, åtminstone i förhållande till objektiva mått såsom arbetsvanor, bofasthet och en kon- struktiv användning av fritid. De mått på misslyckande man får med hjälp av återfallskriteriet skulle alltså på det hela taget identifiera misslyckanden också enligt andra kriterier. (Se Hood-Sparks, Kriminologi, Stockholm 1973).

Av det sagda framgår att det framför allt är påföljdernas individualpre- ventiva effekter som intresserat forskarna.. Däremot har intresset tidigare varit ringa när det gällt att studera påföljdernas effekter på de potentiella brottslingarna eller på samhällsmoralen, dvs. påföljdernas allmänpreventiva effekter.

I bilaga 2 till detta betänkande har professor Eckart Kiihlhorn redovisat empiriska forskningsresultat avseende straffdomars effekter på lagbrytare. Genomgången ger klart vid handen att forskningen på detta område har ställts inför många svårbemästrade problem och att det råder viss osäkerhet om tolkningen av resultaten. Samtidigt kan man konstatera att behandlings- forskningen. som nu fått betydande dimension. lämnar många resultat som tycks gå i samma riktning.

I sitt betänkande (SOU 1964:24) lämnade kommittén för behandlings- forskning en uppmärksammad översikt av den bedrivna forskningen i Sveri- ge och utomlands i fråga om påföljdernas effekter på lagbrytarna. Dittills hade förhållandevis ringa arbete lagts ner på att undersöka den rehabilite- rande effekten av olika påföljdstyper och behandlingsåtgärder. De återfalls-

undersökningar som företagits gav nedslående resultat. Ungdomsskoleele- ver som utskrivits återföll under en fyraårig observationstid till 79 procent i straffregisterbrott (Holmstedt 1958). Liknande resultat framkom i en annan undersökning av fångar i åldern 18—21 år vilka den 1 januari 1950 befann sig på fångvårdsanstalt. Fem år senare hade 79 procent av dem förövat nya brott (Eriksson, Jansson, Larsson 1956).

. I sistnämnda undersökning redovisades återfallsfrekvensen inom en fem- årsperiod för en årgång unga lagöverträdare som inte tidigare lagförts. Av dem som dömts till böter återföll 17 procent, av dem som fått åtalseftergift eller villkorlig dom utan övervakning 18 procent, av dem som ställts under övervakning 35 procent och av dem som dömts till anstaltsvård (ungdoms- fängelse eller fängelse) 66 procent. Utländska undersökningar visade lik- nande resultat. Om man enbart bedömde resultatet av behandlingsinriktade åtgärder efter återfallsfrekvensen var det sålunda tydligt att institutionsvår- den inte hade de positiva effekter man eftersträvat. Kommitténs publicerade resultat väckte naturligtvis diskussion och man ville på en del håll tona ner slutsatserna. Man pekade på olika svagheter och brister i återfallsundersökningarna -— något som kommittén själv också gjort och framhöll med skärpa att förekomsten av registrerade återfall bara be- lyste en aspekt av samhällsanpassningen. Den intressanta frågan för vårt vidkommande är vilka resultat som uppnås om man jämför olika behandlingsåtgärder — sluten vård, öppen vård med eller utan övervakning osv. Sedan kommittén för behandlingsforskning pub- licerade sitt betänkande har det särskilt i USA genomförts en rad undersök- ningar som belyser denna frågeställning. Den förste i Sverige som närmare studerade förhållandet var Bengt Börjesson (Om påföljders verkningar, Uppsala 1966). Forskningens ståndpunkt i dag kan sammanfattningsvis så— gas vara följande.

1. Icke-frihetsberövande åtgärder är mer effektiva än frihetsberövande så- dana (eller i vart fall minst lika effektiva). Undersökningsresultaten tycks här vara entydiga. Det finns också forskningsrapporter som visar att re- sultaten blir bättre ju mindre ingripande behandlingsåtgärderna år. Från denna synpunkt kan påföljderna rangordnas från böter-villkorlig dom- skyddstillsyn-fängelse (jämför Hammond, The sentence of the Court, 1969).

2. Frihetsstraffens längd saknar i och för sig betydelse från återfallssyn— punkt. Undersökningar av unga lagöverträdare visar sålunda att straff på 3—4 månader på öppen anstalt med liberal regim gett ungefär samma re- sultat som ett 2-årigt fängelsestraff (Weeks, Youthful offenders at High- fields, 1958). Förhållandet blir det samma om den villkorliga frigivningen tidigareläggs. Slutsatsen blir att man inte kan påvisa några signifikanta skillnader mellan de olika behandlingsformerna. Detta talar naturligtvis för att fängelsestraffen bör göras så korta som möjligt från individualpre- ventiv synpunkt.

Ett annat viktigt forskningsområde gäller studier av fängelsemiljön och dess inverkan på brottslingarna. En föregångsman inom modern fängelse- forskning var den amerikanske sociologen Donald Clemmer. Hans pionji- rarbete, The Prison Community, publicerades 1940. Denna studie avser

statsfängelset i Menard (Illinois) där han själv arbetade. Han intresserade sig för dels fängelsets informella sociala system, dels ursprunget till fängel- sernas delkultur och dels effekten av den socialiseringsprocess som han kal- lar ”prisonization”. Från vår synpunkt är framför allt det sistnämnda pro- blemkomplexet betydelsefullt. Det har i Sverige närmare utforskats av Ulla Bondeson (Fången i fångsamhället, 1974). Hon visar genom sina undersök- ningar att all anstaltsvård har en rad negativa effekter som motverkar resoci- alisering. Alla anstaltstyper bidrar till kriminalisering, narkomanisering, an- staltsanpassning, alienation och stigmatisering. Från individualpreventiv synpunkt har återanpassningen enligt Bondeson inte bara misslyckats utan den åstadkommer också ett rakt motsatt resultat: anstaltsbehandlingen tycks vara kriminogen. Detta förhållande har inte bara betydelse för de intagna, vilka i stor utsträckning åter tas in på anstalt. Det har också betydelse för den allmänna brottsnivån.

Självfallet är de gjorda fängelseundersökningarna av stort kriminalpoli- tiskt intresse. Man skall dock ha klart för sig att fängelsestraffet i sig utgör ett obehag och att det är oundvikligt att förknippa negativa faktorer till ett frihetsberövande. En fråga som också intresserar forskarna gäller i vad mån straffets hårdhet och obehaget av ett fängelsestraff kan sägas verka av- skräckande på människor i allmänhet. Som tidigare påpekats och närmare utvecklas av Eckart Kiihlhorn i bil 2 är undersökningar av straffets allmän- preventiva betydelse förbundna med stora metodologiska svårigheter. I juni 1975 anordnade BRÅ en konferens om allmänpreventionen och materialet redovisades i en rapport (General Deterrence, Research and Development Division, report no 2). Till denna konferens hade inbjudits några av de le- dande kriminologiska forskarna i västvärlden. Det visade sig inte överras- kande att forskningsarbetet i stor utsträckning hittills gällt teoretiska model- ler medan det inte fanns så många undersökningar på fältet att visa upp.

Något entydigt svar kan inte ges på frågan vilken betydelse den rådande nivån på straffen har från brottspreventiv synpunkt. Vetskapen att det döms ut fängelse för t. ex. rattfylleri medför sannolikt att en del bilförare avhåller sig från att dricka alkohol före bilkörning. För andra är denna kunskap kan- ske bara en bidragande orsak till avhållsamhet — det finns andra faktorer som betyder mer i sammanhanget. För andra åter kanske straffhotet helt saknar betydelse.

Sannolikt har inte heller fängelsestraffets längd någon egentlig betydelse från allmänpreventiv synpunkt. Det intressanta är att ett brott värderas så högt att det leder till fängelse. Därmed markeras att brottet är särskilt all- varligt, kanske också infamerande. Om det rör sig om två, fyra eller sex må- nader torde däremot ha mindre betydelse. Undersökningar visar också att människor i allmänhet har en ganska diffus uppfattning om var "normal- straffet" ligger för olika brott. (Se Lindén-Similä. Rättsmedvetandet i Sveri- ge. BRÅ rapport 1982:1).

I januari 19741 Saltsjö-Boo anordnade BRÅ ett symposium om kriminal- politik (se BRÅ-rapport 197411). I detta deltog politiker och ledande före- trädare för berörda myndigheter och verk, fackliga organisationer. krimino- logisk forskning m. fl. Många ställdes här för första gången inför kritiken mot behandlingsideologin. Denna kritik tog bl. a. sikte på den rådande ordningen att tillgripa tvång och frihetsberövande under sken av att det var

till klientens bästa, att denne behövde vård och behandling. Sådant behandl- lingstänkande kunde mycket väl leda till längre frihetsberövande än som motiverades av brottets svårhet. Detta framträdde särskilt klart i de fall då påföljden bestämdes till tidsobestämd behandling och alltså i princip inte skulle upphöra förrän den dömde ”botats”.

' Ett påtagligt resultat av Saltsjö-Boo-symposiet blev inrättandet av BRÅzzs kriminalpolitiska arbetsgrupp. En av dennas uppgifter blev att göra en över- syn av sanktionssystemet. Gruppen lämnade därefter en rapport. Nyttt straffsystem (BRÅ-rapport 1977:7). Rapporten skulle betraktas som ett de- battinlägg och innehöll inte några utarbetade lagförslag men väl ett reform- program som täckte de flesta frågor som aktualiserats i den kriminalpolitiska debatten. Särskilt intresse ägnade arbetsgruppen åt den ideologiska grunden för ett nytt straffsystem och att sätta in detta system i ett samhällsperspektiv samt beskriva påföljderna.

Rapporten Nytt straffsystem överlämnades till justitiedepartementet och blev tillsammans med ett av ungdomsfängelseutredningen avlämnat betän- kande Tillsynsdom (SOU 1977:83) föremål för remissbehandling. Rappor- ten kom att spela stor roll i den kriminalpolitiska debatten. Arbetsgruppen hävdade — när det gällde påföljdsval och straffmätning — att principen om rättvisa och proportionalitet mellan brott och straff skulle gälla utan sido- blickar på brottslingens individuella behov av behandling. Det fanns andra som menade att arbetsgruppen därmed närmade sig den klassiska straff- rättsskolan. I debatten myntades begreppet ”nyklassicism”. Av mot— ståndarna betraktades den som en reaktionär rörelse som förde utvecklingen tillbaka till ett tillstånd av stelt, dogmatiskt strafftänkande. Inga fall är lika, hävdade man, och det är orimligt att inte laga efter läge. Mot detta invändes att behandlingsideologin skapar rättsosäkerhet genom att påföljderna blir vaga och konturlösa, inte relateras till brotten och inte är förutsebara. 1 Nytt straffsystem framhölls kraven på en sanktionsordning som är rättvis och konsekvent och talar klarspråk men på intet sätt är "hårdare” än den nuva— rande. Idéskissen innefattade en begränsning av fängelsestraffen och en all- män sänkning av straffnivån, upphävande av de tidsobestämda straffen, ökad användning av icke-frihetsberövande påföljder och böter. Ungdoms- fängelseutredningen, som i sitt betänkande föreslog upphävandet av påfölj- den ungdomsfängelse, var inne på samma linje som BRÅ-gruppen genom sitt förslag om en form av kontrollövervakning (tillsynsdom).

Vid denna tid var ungdomsfängelse och internering (två av strafflagbered- ningens flaggskepp) redan utdömda. Kritiken mot de tidsobestämda straffen var så uttalad att deras begravning inte kunde anstå. Ungdomsfängelse ut- mönstrades ur sanktionssystemet år 1980 och interneringen år 1981. De på- följder som därefter återstod i systemet var — förutom disciplinstraff för krigsmän böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård.

Upphävandet av de tidsobestämda påföljderna och den i praxis inträffade begränsningen av de rena vårdinslagen i påföljdssystemet har från en del håll tagits till intäkt för att "nyklassicismen" seglar i medvind i vårt land.

Man bör därvid ha klart för sig att dessa tankar och idéer också har vunnit sympati bland kriminologer och samhällsforskare i andra delar av västvärl— den. Sverige är här på intet sätt något föregångsland. Bland ländernai Nor-

den är det i stället Finland som tidigare mera helhjärtat anslutit sig till sam- ma idéer som förs fram i Nytt straffsystem.

2.5. Förändringar i brottskatalogen

Det är obestridligt att den kriminalpolitiska synen på olika brotts straffbar- het och straffvärde under 1960—1970-talen präglats av betydande tolerans. Det gäller särskilt inställningen till mindre brott, där kriminaliseringen ibland ifrågasatts, men också till vissa andra brott, t. ex. vissa sedlighets- brott, brott mot familj och brott mot allmän ordning.

Bakom en önskan att avgränsa kriminaliseringen har legat en allmän misstro mot att lösa mindre konflikter på straffrättslig väg. Det har också funnits en uppfattning att samhället ”lägger sig i” alltför mycket och att kri- minaliseringen bör begränsas till sådana beteenden som verkligen är farliga för samhället. Man har menat att det funnits andra möjligheter som varit bättre ägnade att styra människors beteenden i positiv riktning. I många fall har det ansetts vara tillräckligt med den varning som ligger i att brottet upp- märksammas, gärningsmannens skuld klarläggs, han blir registrerad och därmed "stämplad". Under 1960—1970-talen har därför röster höjts om avkriminalisering, depenalisering och andra inskränkningar i sanktionssy- stemet.

2.5.1. Avkriminalisering

Med avkriminalisering avses att ett tidigare kriminaliserat beteende görs sanktionsfritt genom att straffbudet avlägsnas ur lagen. En del människor har uppfattat avkriminaliseringen som ett fältrop mot en reaktionär krimi- nalpolitik. Det har för dem varit motbjudande att straffbelägga beteenden som inte uppfattats som brott eller som utgjort så obetydliga avvikelser från regelsystemet att de borde kunna accepteras. Men också samhällsekonomis- ka skäl har åberopats till stöd för avkriminalisering. Man har menat att det är nödvändigt att sätta en nedre gräns för kriminaliseringen och att vi inte har råd att använda dyrbara resurser för att syssla med småsaker. Prio- ritering och resursfördelning har varit starka argument för reformer.

Att omsätta dessa tankar i praktiskt handlande har dock visat sig vara svå- rare än man räknat med. Man har pekat på stora områden där avkriminalise- ring borde vara en given lösning t. ex. de mindre förmögenhetsbrotten, vissa brott mot moral och anständighet samt ordningsförseelser. Men när BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp i en rapport, Kriminalpolitiskt utveck- lingsarbete (rapport 197423), gått igenom brottskatalogen och sökt efter om- råden för avkriminalisering, har man snart kunnat konstatera att några mera omfattande utrensningar av straffbud inte är möjliga. Andra genomgångar har gett liknande resultat (jämför Hans Thornstedt, Kriminalisering och avkriminalisering i dagens samhälle, Festskrift till Ivar Agge, Stockholm 1970 och riksåklagarens år 1984 avlämnade förslag om avkriminalisering och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde).

De mindre förmögenhetsbrotten har tidigare utretts av 1968 års brottmåls- utredning som också prövat förutsättningarna för avkriminalisering. Det var

då av särskilt intresse att komma till rätta med butikssnatteriet (SOU 1971:10). Olika undersökningar visade att 75—90 procent av alla tillgrepp i varuhus avsåg varor värda mindre än 50 kr. Det kunde ifrågasättas om såda- na snatterier över huvud taget borde vara kriminaliserade. Brottmålsutred- ningen fann dock att det inte var möjligt att sätta någon nedre gräns för straffbarheten i fråga om stöld. Det skulle nämligen kunna uppfattas som ett legaliserande av mindre tillgrepp. I stället föreslog utredningen viss begräns- ning av de straffrättsliga ingripandena genom ökad tillämpning av rapportef- tergift. I ett senare betänkande (SOU 1973zl3) föreslog brottmålsutred— ningen en särskild åtalsregel som innebar att mindre snyltningsbrott inte fick åtalas av åklagare om det inte var påkallat ur allmän synpunkt. I övrigt upp- nåddes inte några nämnvärda resultat i försöken att avgränsa det straffbara området för bedrägligt beteende.

Förmögenhetsbrotten blev senare föremål för en studie av BRÅzs krimi- nalpolitiska arbetsgrupp som 1975 lade fram sin rapport (BRÅ-rapport 19753) med vissa rekommendationer. Gruppen pekade på behovet av en anpassning till det moderna samhällets syn på förmögenhetsbrotten och an- gav delvis nya prioriteringar och straffskalor. Översynen av lagstiftningen om förmögenhetsbrotten uppdrogs åt förmögenhetsbrottsutredningen vars betänkande (SOU 1983:50) nu prövas i justitiedepartementet.

Egentligen är det bara på några få områden som man under de senaste årtiondena kunnat genomföra avkriminalisering i egentlig mening. Redan 1968 la fylleristraffutredningen fram sitt betänkande om avkriminalisering av fylleriet (SOU 1968:55). Grunden därtill var att den akut berusade var att anse som sjuk och i behov av medicinska insatser i stället för straff. Straffet var meningslöst såväl från individualpreventiv som allmänpreventiv syn- punkt. Först år 1976 blev fylleristraffutredningens intentioner om avkrimi- nalisering förverkligade. När straffstadgandet upphävdes nedbringades det årliga antalet ”brottslingar” med drygt 40 000 personer.

Till andra tidigare straffbelagda beteenden som avkriminaliserats under den aktuella perioden hör dels sådana beteenden som kan sägas komma i konflikt med yttrande- och tryckfriheten (t. ex. sårande av tukt och sedlig- het, ringa uppvigling, skymfande av rikssymbol. brott mot trosfrid), dels så- dana som kan sägas strida mot moralföreställningar (t. ex. olaga giftermål. otukt med halvsyskon, abort). Särskilt när det gällde sådana ”moraliska" brott fanns det under 1960—1970-ta1en en liberal frihetsvåg som kom ett starkt ifrågasätta kriminaliseringens gränser.

Det kan i detta sammanhang nämnas att sexualbrottsutredningen i sitt fe- tänkande (SOU 1976:9) föreslog en omfattande sanering av 6 kap. BrB med avkriminalisering av sådana brott som otukt med avkomling, otukt med sys- kon, blottande och annat sedlighetssårande handlande och förförelse av ung- dom. Utredningens förslag väckte kritik som ledde till att en ny utrednirg, sexualbrottskommittén, tillsattes. Dess förslag (SOU 1982:61) innebar att kriminaliseringen och straffnivån för sexualbrotten behölls i stort sett oför- ändrade, i vissa delar blev det fråga om skärpning av straffsatserna.

Utvecklingen har alltså gått i riktning mot ett bibehållande och t. 0. in. förstärkt straffrättsligt skydd för sexualbrotten. Det har också förts fram för- slag om att prostitutionen skall kriminaliseras i vart fall såvitt gäller de pra- stituerades kunder. Frågan har behandlats av prostitutionsutredningen som

dock i sitt betänkande (SOU 1981:71) tar avstånd från denna tanke. I den allmänna debatten är frågan därmed inte avförd och man kan räkna med nya propåer i ämnet.

2.5.2. Depenalisering

Med depenalisering avses att göra en tidigare kriminaliserad gärning straffri och i stället införa annan sanktion mot överträdelse. Denna form för av- gränsning av straffbara beteenden kom på modet under 1960—1970-talen och ansågs då välmotiverad från kriminalpolitiska synpunkter. En fördel med detta system var att den som bröt mot en bestämmelse som inte var straffsanktionerad slapp att få ”brottslingsstämpeln” på sig men likväl utsat- tes för en sanktion på grund av överträdelsen, t. ex. iform av en avgift. Det- ta, menade man, kunde ha vissa återhållande effekter. Det betraktades ock- så som en fördel att polis, åklagare och domstol härigenom kunde befrias från resurskrävande arbetsuppgifter. Det blevi stället en uppgift för de myn- digheter och organ som direkt berördes av lagöverträdelserna att ingripa med sanktioner. Dessa myndigheter och organ anförtroddes därmed både den utredande, dömande och verkställande uppgiften.

Det fanns olika rättsområden där depenalisering väl kunde tänkas kom- ma till användning och ersätta kriminaliseringen utan att regelsystemet för den skull behövde försvagas. Ett sådant område erbjöd skattebrotten. Här infördes möjligheten för den lokala skattemyndigheten att i stället för att lämna mindre skattebedrägerier (skatteförseelser) till åtal ta ut ett skattetill- lägg. Detta uppgår f. 11. till 40 procent eller i vissa fall 20 procent av den inkomstskatt eller förmögenhetsskatt som undandragits. Innan skattetillägg tas ut skall man dock pröva om det kan efterges t. ex. på grund av ursäktlig- het.

En depenaliseringsreform som fått betydande praktiska konsekvenser var ersättandet år 1976 av parkeringsboten med en kommunal felparkeringsav- gift. Denna avgift bestäms inom en kommun till belopp som kan variera med hänsyn till skilda slag av parkeringsöverträdelser, f. n. lägst 75 och högst 300 kr. Något utrymme för prövning av avgiftens storlek med hänsyn till omstän- digheterna i det särskilda fallet finns inte. Om avgiften inte betalas frivilligt utgår en förhöjd avgift som kan drivas in. Lagövertrådaren kan begära rät- telse hos polismyndighet eller om rättelse inte sker — bestrida betalningsan- svar hos polismyndighet, vid tingsrätt och i sista hand i hovrätt. Det är dock aldrig fråga om något straffrättsligt domstolsförfarande även om åklagare för det allmännas talan.

En annan form av depenalisering gäller kommunens intresse av att ingripa mot olovligt byggande (s. k. svartbygge). Genom en lag från år 1976 har in- förts möjlighet för byggnadsnämnd att ta ut en särskild byggnadsavgift om någon vidtar åtgärder utan erforderligt byggnadslov. Avgiften motsvarar fem gånger den avgift som skulle ha debiterats om byggnadslov meddelats, dock lägst 500 kr.

I syfte att avgränsa det straffbara området vid lagöverträdelser har på vis- sa håll i lagstiftningen införts möjligheten att ta ut 5. k. kontrollavgift av den felande i stället för att föra saken till åtal och rättegång. Inom den kollektiva persontrafiken för vilken fastställs taxa får en sådan kontrollavgift, här be-

nämnd tilläggsavgift, tas ut av resande som inte kan förete giltig biljett. Ett system med kontrollavgift har också införts i trafikskadelagen. Om ett forr- don inte är trafikförsäkrat har trafikförsäkringsföreningen getts rätt att ta 1ut en s. k. trafikförsäkringsavgift av den försäkringspliktige. Ett annat aktuelllt exempel är den år 1984 införda lagen om kontrollavgift vid olovlig parkerinig. Det gäller här olovlig uppställning av fordon på ett av markägare upplåttet område för parkering, något som kan föranleda ansvar för egenmäktigt förr- farande. I stället för att anmäla saken till åtal har markägaren möjlighet attt ta ut kontrollavgift av fordonets ägare. Avgiften får inte överskrida den fe:l— parkeringsavgift som fastställts inom kommunen. Det intressanta med dem- na kontrollavgift är att man därmed har tillerkänt den enskilde en sanktionss- rätt.

De genomförda reformerna med depenalisering har ej sällan betraktats som led i en framsynt kriminalpolitik varvid syftet varit att avskilja bagatelll- artade överträdelser från straffrätten. Det har också ansetts ligga i lagöveir- trädarens intresse att man inte behöver koppla in de rättsvårdande myndijg- heterna. Men depenaliseringen går inte fri från kritik. Bl. a. har framhållits att systemet strider mot rättvisekravet eftersom alla, oavsett sociala och eko- nomiska förhållanden, drabbas av samma sanktion. Vidare har man fram fö'rt betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt mot depenalisering. Eftersom de berörda myndigheterna inte utövar någon dömande verksamhet med prövning av ”skuldfrågan” blir avgiftsuttagandet schabloniserat och någom hänsyn kan inte tas till omständigheterna i det särskilda fallet. Systemet tvingar också ofta fram ett kvasi-gärningsmannaskap. För felparkeringsaw- gift gäller t. ex. att det är den som registrerats som ägare av bilen som blir betalningsskyldig, oavsett om han verkligen överträtt den aktuella bestäm- melsen. Därigenom går sambandet mellan överträdelse gärningsman _ sanktion förlorad. Detta förhållande är dock på intet sätt unikt inom t. ex.

trafiklagstiftningen. Egentligen är depenalisering närmast att betrakta som en skenbar avkri-

minalisering. Beteendets ”straffvärde” utplånas nämligen inte så länge be- teendet möts med sanktion, den må sedan kallas avgift i stället för böter. I varje fall är det föga troligt att lagöverträdaren upplever depenaliseringen som någon förändring. Det är t. ex. signifikativt att man i dagligt tal fortfa- rande använder uttrycket parkeringsböter.

2.5.3. Andra straffbarhetsinskränkningar

Som vi tidigare framhållit är det otänkbart att de rättsvårdande myndighe- terna skall kunna beivra alla överträdelser av regelsystemet vilka anses ha straffvärde. Den alldeles övervägande delen av överträdelserna gäller obe- tydliga beteendeavvikelser som inte behöver ta rättsvårdande resurser i anspråk. I många fall skulle det väcka uppseende och löje om mål av sådan art fördes till domstol.

Eftersom strafflagstiftningen inte uppställer någon nedre gräns för krimi- naliseringen har man istället löst frågan på straffprocessuell väg. I första hand är det polisen som kan avstå från att rapportera brott och i stället nöja sig med påpekande eller erinran. Sådan rapporteftergift kan ges om det är uppenbart att påföljden skulle bli böter och brottet framstår som obetydligt

(5 kap. 5 & polisförordningen 1984:730). Man har vidare infört åtalsrestrik- tioner dels sådana som gäller brotten i allmänhet, dels sådana som tar sikte på särskilda brott. Från början var utrymmet för åtalseftergift begränsat till vissa noga avgränsade fall. Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen att åklagarna fått allt större möjligheter att underlåta åtal fastän brott före- ligger. Hittills har institutet begränsats till sådana fall då brottet inte skulle medföra annan påföljd än böter och åtal inte krävs från allmänpreventiv synpunkt. Den 1 april 1985 trädde en lagändring i kraft som bl. a. gör det möjligt för åklagare att underlåta åtal när det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det dessutom finns särskilda skäl som talar för åtalsun- derlåtelse.

Den avkriminalisering som på detta sätt uppnås på straffprocessuell väg har stor betydelse för den selektion av brottsvolymen som sker på olika nivå- er alltifrån upptäckten och polisanmälan av brott via rapporteftergift, åtals— prövning, strafföreläggande eller åtalsbeslut, domstolsprövning, dom och fram till verkställigheten. På varje nivå faller en stor del av brottslingarna bort och de som drabbas av påföljd för brott är i själva verket en liten del av dem som faktiskt gjort sig skyldiga till brott. Frågan har denna selektion sker är i och för sig av stort kriminalpolitiskt intresse.

I detta sammanhang vill vi också nämna att mindre överträdelser i mycket stor utsträckning klaras upp genom ett förenklat förfarande. Eftersom poli- sen har möjligheter att ufärda ordningsföreläggande för främst trafik- och ordningsförseelser får böter i dessa fall i stort sett samma innehåll som en administrativ avgift. Uttagandet av ordningsbot sker efter fastställd taxa utan särskild prövning av omständigheterna kring brottet. Nämnas bör vida- re att åklagarnas möjligheter att utfärda strafföreläggande successivt har ut- vidgats till att avse alla brott på vilka kan följa böter eller fängelse i högst sex månader. Det högsta straff som får föreläggas är 100 dagsböter.

Det är således ett utmärkande drag i den kriminalpolitiska utvecklingen att straffrättsskipningen i allt större utsträckning förskjutits från domstolar- na till polis och åklagare.

2.6. Prioriteringar inom straffrätten

Enligt den rådande kriminalpolitiska uppfattningen bör de rättsvårdande myndigheternas aktivitet koncentreras på den allvarligare brottsligheten me- dan mindre brott i stor utsträckning bör kunna avskiljas från straffrätten el- ler hanteras genom ett förenklat förfarande. Man kanske därav drar den slutsatsen att samhället angett bestämda riktlinjer för prioriteringen. Den kriminalpolitiska innebörden av prioriteringen är dock inte klar. När frågan ställts på sin spets har man i allmänhet ansett att de svåraste brotten bör tas med förtur men att också andra brott t. ex. stölder och andra förmögen- hetsbrott som drabbar den enskilde särskilt bör uppmärksammas från de rättsvårdande myndigheternas sida. I prop. 1983/84:100 bil. 4 understryker justitieministern att prioriteringen inte får leda till att man eftersätter bekämpandet av sådan mer traditionell brottslighet som drabbar medborga- re i allmänhet särskilt hårt. Skadeverkningarna av sådan vardagsbrottslighet blir lätt undanskymd i den allmänna debatten.

Siffrorna i kriminalstatistiken över anmälda och uppklarade brott ger en antydan om hur rättsvårdens resurser disponeras. År 1983 var uppklarings- procenten för sådana brott som inbrottsstöld i lägenhet eller villa 14 procent, i källare och vind 13 procent, i fritidshus 9 procent medan den för grova våldsbrott med dödlig utgång var 74 procent, för våld mot tjänsteman 84 pro- cent och för försäkringsbedrägeri 88 procent.

Den omständigheten att vissa brott har hög uppklaringsprocent kan dock inte tas som säker intäkt för att polisen i sin spanings- och brottsutredande verksamhet prioriterar just de brotten. Beträffande en del brott sammanfal— ler anmälan och uppklaring nästan alltid. Det gäller t. ex. butikssnatterierna som år 1983 hade så hög uppklaring som 77 procent. Snattarna tas nämligen så gott som alltid på bar gärning. Beträffande andra brott, t. ex. väskryck- ning, är uppklaringsprocenten låg (22 procent) vilket dock inte hindrar att polisen vid detta brott kan tänkas lägga ner betydande spanings- och utred- ningsresurser.

De rättsvårdande myndigheternas prioritering av brott styrs alltså av en mängd faktorer. Listan kan här göras lång. Av avgörande betydelse kan t. ex. vara att brottet har höga straffsatser, att det bedöms ha en viss svår- hetsgrad, att gärningsmannen är känd, att brottet går lätt att utreda, att målsäganden varit särskilt aktiv för att få brottet uppklarat, att det upp- märksammats i massmedia, att det kränkt ett särskilt viktigt intresse eller att det uppmärksammats i samband med utredningen av andra brott som priori- terats.

Av betydelse i detta sammanhang är att se om regering och riksdag angett vissa brottsområden som bör prioriteras. Ett sådant område är våldsbrotten. Det finns här klara uttalanden om att brott som riktas mot den enskildes kroppsliga integritet bör ges företräde i kampen mot brottsligheten. Sådana brott har alltid i modern tid betraktats som särskilt allvarliga (jämför BRÅ- rapporten 1984z1, Den svenska våldsbrottsligheten). Tre andra brotts— områden har först under de senaste årtiondena fått hög prioritering från straffvärdesynpunkt. Det gäller den ekonomiska brottsligheten, narkotika- brottsligheten och miljöbrottsligheten. Till de ”moderna” brotten som anses böra prioriteras hör också trafikbrotten, särskilt med hänsyn till de omfattan- de skador som följer av dem.

2.6.1. Den ekonomiska och den organiserade brottsligheten

Det är ingen överdrift att påstå att en mycket betydande del av samhällets kommitté— och utredningsväsende på straffrättens område under de senaste tio åren ägnats åt vad man kallat ”den moderna brottsligheten". Därmed avses sådana brott som utvecklats genom det moderna samhällets ekonomis- ka expansion och genom att nya vägar öppnats för omfattande angrepp på

väsentliga samhällsintressen. Enligt den definition som vunnit officiell anslutning skall till ekonomisk

brottslighet räknas sådan kriminalitet som har ekonomisk vinning som di- rekt motiv. Vidare skall brottsligheten för att betraktas som ekonomisk kri- minalitet ha kontinuerlig karaktär, bedrivas på ett systematiskt sätt och får- övas inom ramen för näringsverksamhet som i sig inte är kriminaliserad men som i det enskilda fallet utgör själva grunden för de kriminella handlingarna.

Till den ekonomiska brottsligheten anses inte höra den s. k. organiserade brottsligheten. Med organiserad brottslighet avses i allmänhet sådana brott som vissa grövre narkotikabrott, koppleri i form av organiserad prostitution, organiserad häleriverksamhet och illegalt spel och spritutskänkning i klubb- verksamhet (JuU 1980/81: 21 s. 6 f).

Utredningsarbetet på detta område inleddes med att rikspolisstyrelsen år 1976 tillsatte en arbetsgrupp (AMOB) mot ekonomisk och organiserad brottslighet. Gruppen la ett år senare fram sin rapport som väckte stort upp- seende på grund av sina avslöjande uppgifter och radikala förslag. I behand- lingen av förslagen fördes rättssäkerhetsaspekten fram som en central fråga och det rådde osäkerhet om denna tillräckligt beaktats av arbetsgruppen. Utredningsarbetet fortsatte inom olika verk och myndigheter som var berör— da av problemet. Nämnas bör också att Stockholms kommun bedrev en ut- redningsverksamhet som avlämnade flera rapporter. En omfattande integre- rande översyn gjordes av BRÅ som tog på sig ett utredningsarbete som un- der flera år nästan helt präglade dess verksamhet. Bland de rapporter som BRÅ avlämnat under åren 1978—1983 tar flera sikte på ekonomisk och orga- niserad brottslighet, t. ex. häleri, dobbleri, miljöbrott, bokföringsbrott, skattebrott, narkotikabrott, ocker.

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet la i mars 1984 fram sitt slutbe- tänkande, Ekonomisk brottslighet i Sverige (SOU 1984:15). Den tyngsta de- len var här skattebrotten. Med en försiktig skattning kom man fram till att 16—20 miljarder kr. undanhållits från beskattning år 1983. Dessa siffror sat- tes i relation till samhällets totala inkomster av skatter och avgifter under ett är, ca 375 miljarder kr. Kommissionens förslag till åtgärder tog inte minst sikte på en effektivisering av skattekontrollen. Några förslag till ändring i nuvarande straffstadganden eller några närmare synpunkter på skattebrot- tens straffvärde lämnades dock inte.

Det råder inte politisk enighet bakom alla de insatser mot den ekonomiska brottsligheten som kommissionen föreslagit. Däremot tycks meningarna inte vara delade i fråga om synen på kriminaliseringen av skattebrott och andra ekonomiska brott. Det torde sålunda råda allmän uppslutning kring grundtanken att den ekonomiska brottsligheten generellt sett bör tilldelas högt straffvärde.

2.6.2. Narkotikabrotten

Få brottskategorier har under de senaste decennierna väckt sådan uppmärk- samhet som narkotikabrotten. En mångfald utredningar och studier har gjorts, olika behandlingsexperiment har planerats och genomförts. Det har också skett en successiv utvidgning av kriminaliseringen och en skärpning av straffsatserna för narkotikabrott. Det höga straffvärde som förbinds med denna brottslighet leder till att mycket långa fängelsestraff döms ut i många fall.

I november 1982 — samtidigt som kommissionen mot ekonomisk brottslig- het tillsatte regeringen den s. k. narkotikakommissionen för att arbeta fram ett underlag till en samordnad och intensifierad kamp mot narkotikan. Kommissionen avlämnade en rad promemorior och kom i februari 1984 med sitt slutbetänkande, Samordnad narkotikapolitik (SOU 1984:13). Kommis-

sionens uppfattning var att det saknades anledning att ändra straffskalor el- ler domstolspraxis för denna brottslighet, dock att fängelsestraffen kunde begränsas för den grupp av brottslingar som själva är narkotikamissbrukare och som ägnar sig åt langning i mindre skala för att finansiera sitt missbruk. Innehav av narkotika borde liksom nu vara kriminaliserat men det fanns här anledning att så långt som möjligt välja annan påföljd än fängelse.

Det finns i den allmänna debatten inga tecken som tyder på att synen på narkotikabrottsligheten har mildrats. Tvärtom finns det i dag många som pläderar för en utvidgning av kriminaliseringen till att även gälla missbru- karna. Narkotikakommissionens betänkande innebär en mera nyanserad syn på de straffrättsliga ingripandena. Förslaget att utdöma lägre straff och t. o. m. böter för missbrukare, som langar narkotika för att finansiera sitt eget missbruk, skulle i praktiken medföra en avsevärd sänkning av straffni- van.

2.6.3. Mil jöbrotten

Under de senaste decennierna har intresset av att skydda våra naturrike- domar — jorden, vattnet, luften etc. vuxit sig allt starkare. En av de vikti- gaste samhällsuppgifterna har blivit att förhindra de miljöskador som följer i spåren på industrialisering, teknikens frammarsch, handelns och transport- väsendets utveckling, kraftförsörjningen, uppvärmningstekniken osv. I samhällets ansträngningar att komma till rätta med dessa problem har krimi- naliseringen förts fram som ett viktigt medel.

År 1969 infördes en miljöskyddslag som riktas mot olika slag av miljöfarlig verksamhet. Dit räknas bl. a. förorening av vattenområde och luftförore- ning. Lagen är dock inte tillämplig på s. k. dumpning av avfall i vatten. I stället gäller en särskild lag (1971:1154) som straffbelägger dumpning från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. Är det fråga om dumpning av olja från fartyg gäller strängare regler enligt en lag (1980:42) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Miljöskyddslagen är inte heller tillämplig på strålningsskador. Brott som knyter an till sådana regleras i strålskyddsla- gen (1958:110) och i atomenergilagen (1956:306).

De nu nämnda lagarna är exempel på sådan lagstiftning som motiverats av samhällets krav på skydd mot miljöförstöring. Det torde inte heller råda några delade meningar om att miljöbrotten bör ges hög prioritet i den brotts- bekämpande verksamheten. Det är dock utmärkande för den nämnda lag— stiftningen att straffsatserna för olika överträdelser ligger påfallande lågt. För dumpning av olja i sjön är straffet böter eller fängelse i högst två år och den som utan regeringens tillstånd uppför, innehar eller driver atomreakto rer riskerar dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

Under trycket av det växande hotet om miljöförstöring och den starka opinionen däremot infördes år 1981 i brottsbalken ett särskilt brott, be- nämnt miljöbrott (13 kap. & & BrB). Det har tilldelats högt straffvärde (fängelse i sex år som maximistraff). Hittills har det dock inte varit många fall som kommit under domstols prövning. Ett av skälen därtill kan vara de stränga krav som ställs för att brott skall föreligga. Det räcker sålunda inte med att förorening i mark, vatten eller luft konstaterats och att man kan

peka ut gärningsmannen. Därutöver krävs att föroreningen ”medför eller kan medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur eller växter, som inte är av ringa betydelse, eller annan betydande olägenhet i miljön". Det finns exempel på att tillstånd meddelats till miljöfarlig verk- samhet som i och för sig skulle uppfylla lagens kriterier på brott. Genom sådan tillståndsgivning, som kan vara motiverad av arbetsmarknadspolitiska skäl, försvagas helt naturligt straffstadgandet.

En fråga som har diskuterats är om de reaktioner som lagen anvisar mot miljöbrott är tillräckligt kännbara. Det är tydligt att det ej sällan ligger bety- dande ekonomiska intressen bakom ett beslut om att bryta mot lagen, t. ex. i fråga om utsläpp.

Om ekonomiska sanktioner sätts in bör de inte vara lägre än den vinst som överträdelsen kan medföra. Bl. a. av detta skäl har föreslagits en särskild påföljdsform, företagsbot (prop. 1985/86:23). I miljöskyddslagen har införts bestämmelser om att en särskild miljöskyddsavgtft skall kunna tas ut av den fysiska eller juridiska person som bryter mot gällande regler eller meddelade föreskrifter. Denna avgift skall bestämmas till ett belopp som "svarar mot de ekonomiska fördelarna av överträdelsen".

2.6.4. Trafikbrotten

Till kategorin brott som prioriteras kan också räknas trafikbrott av allvarli- gare beskaffenhet. Med den utveckling som skett på trafikens område är det uppenbart att trafikbrotten både numerärt och med hänsyn till skadeverk- ningarna utgör ett betydande samhällsproblem. En hård kontroll över mo- torfordonsförare och andra trafikanter, bl. a. genom kriminalisering, har blivit den motåtgärd som samhället anvisar. Prioriteringen av trafikbrott tar särskilt sikte på trafiknykterhetsbrotten. Att rattfylleri är ett allvarligt brott lär ingen vilja ifrågasätta. Inom rättstillämpningen kommer detta till uttryck genom att straffet regelmässigt bestäms till ett kort fängelsestraff. Det finns dock de som pläderar för en nyansering av påföljdsvalet och viss begräns- ning av utrymmet för fängelse.

2.7. Kriminalpolitiska styrmedel

Vi har hittills velat belysa några av de kriminalpolitiska utvecklingslinjerna under tiden före och efter BrB:s införande. De förändringar som har skett i den straffrättsliga synen på brotten och brottsreaktionerna kan sägas vara relaterade till förändringarna i samhället i stort. En intressant fråga är natur- ligtvis vad det egentligen är som bestämmer den kriminalpolitiska kursen. Att besvara den skulle dock kräva en särskild utredning. Här skall vi bara diskutera några viktiga bakgrundsfaktorer.

2.7.1. Den kriminologiska forskningen

Den kriminologiska forskningen har under de senaste decennierna gett oss nya kunskaper om sanktionssystemet och dess verkningar. Som vi förut nämnt pekar här alla forskningsresultat både i Sverige och i utlandet i samma

riktning: frihetsberövande påföljder är dåliga påföljder. Det finns nog ingen som i dag tror att den som dömts till fängelse skall kunna påverkas i positiv riktning genom straffet. Straffet lederi stället till att den dömde blir anstalts- anpassad, kriminaliteten befästs och fördjupas, möjligheterna till ett fullvär- digt socialt liv försämras osv. Att kriminalvårdens klienter erhåller behand- ling (under tvång) förändrar inte bilden.

Den kriminologiska forskningen har också visat att våra kunskaper om brottsligheten är mycket bristfälliga. Forskningsrönen kan här ha betydelse för kriminaliseringen av olika beteenden dels i fråga om gränsdragning för det straffbara området, dels i fråga om gradindelningen mellan olika brott och brottstyper.

Mycket tyder på att de kriminologiska forskningsresultaten haft betydelse för den kriminalpolitiska utvecklingen i vårt land. Man behöver bara nämna forskarnas entydiga rapporter om de tidsobestämda straffens verkningar. Dessa rapporter bidrog till att ungdomsfängelse och internering uteslöts ur påföljdssystemet. Som andra exempel kan nämnas undersökningarna av den dolda kriminaliteten. Dessa medverkade sannolikt till betydande straffpro- cessuell avkriminalisering (vidgat utrymme för rapporteftergift och åtals- underlåtelse). Det står också klart att de framlagda undersökningarna av våldskriminaliteten och delar av den ekonomiska brottsligheten påverkat beslutsfattarna i deras inställning till kriminalisering och prioritering. Men det finns också forskningsrapporter som i vart fall ännu inte fått något egent- ligt inflytande på kriminalpolitiken. Det gäller t. ex. de som behandlat straffbestämningen vid rattfylleri eller kriminaliseringen av incest.

Det har hävdats att det kriminalpolitiska reformarbetet i ökad utsträck- ning bör grundas på kriminologiska forskningsresultat. Man kan nu i efter- hand betrakta det som en svaghet i BrB att den i stort sett saknade bakomlig- gande undersökningar om brotten och brottspåföljderna. Detta kan också sägas vara en bidragande orsak till att balken redan innan ikraftträdandet på sina håll betraktades som omodern. (Jämför Nelson—Romander, Är brotts— balken redan omodern, NTfK 197013—4.)

2.7.2. Den allmänna opinionen

Samhällets kriminalpolitiska kurs bör naturligtvis ligga i linje med medbor- garnas inställning till brotten och brottspåföljderna. Att detta inte alltid är fallet framgår av de undersökningar av allmänhetens rättsmedvetande som företagits under 1960—1970—talen. Svarspersonen har här ställts inför uppgif- ten att gradera vissa angivna brottstyper efter svårhetsgrad. Resultaten visar bl. a. att en del brott som riktas mot staten (t. ex. skattebrott) placeras rela- tivt långt ner på skalan.

Det är sålunda tydligt att vissa brott eller brottstyper i allmänhetens ögon tillmäts annat straffvärde än det som officiellt proklameras. Om allmänhe- tens inställning till användningen av brottspåföljder och utmätande av straff står i samklang med lag och rättspraxis är också tvivelaktigt. Tillfälliga hän- delser — t. ex. ett uppmärksammat brott som betraktas som särskilt infamt — kan påverka attityderna vilka även i övrigt kan växla från en tid till en annan. Därmed är inte sagt att allmänheten generellt skulle inta en hårdare attityd än lagstiftning och praxis. (Jämför Similä-Lindén a.a.)

Det är svårt att veta i vilken utsträckning lagstiftaren påverkas av kraftiga opinionsyttringar när det gäller förändringar i det kriminaliserade området eller i sanktionssystemet. Generellt förefaller det dock som om lagstiftaren inte är inställd på alltför tvära kast i den ena eller andra riktningen. Utmär- kande för kriminalpolitiken är i stället att förändringarna sker relativt lång- samt och efter grundliga överväganden. Detta har den fördelen att en upp- rörd och ej sällan orealistisk debatt som flammar upp, när en lagstiftnings- fråga aktualiseras, hinner dämpas och få rimliga proportioner, när lagförsla- get väl föreligger.

Det finns också i vårt samhälle olika påtryckningsgrupper som gör sina stämmor hörda i kriminalpolitiska sammanhang. Miljörörelsen verkar t. ex. för att lagstiftningen på miljövårdssidan skall ligga i linje med miljövårds- intressen, kvinnorörelsen engagerar sig i frågor som gäller våld och sexual- brott mot kvinnor, nykterhetsrörelsen i frågor om alkoholbrott och inte minst rattfylleriet, Barnens Rätt i Samhället i fråga om barnmisshandel, osv. Sannolikt övar sådana påtryckningsgrupper och rörelser också visst inflytan- de på beslutsfattarna.

2.7.3. Massmedias roll

Massmedia är språkrör för allmänheten men kan också verka i styrande rikt- ning på den allmänna opinionen. Hur stort inflytande massmedia utövar på medborgarnas attityd- och åsiktsbildning är dock oklart. Troligen har tidningarnas debattartiklar och ledarspalter liksom nyhetsmagasin och sam- hällsorienterande program i radio och TV en relativt begränsad publik. Massmedias roll får dock inte förringas. Det är bl. a. genom massmedia som olika påtryckningsgrupper och rörelser kan föra fram sina budskap och föra debatt. Massmedia utgör dessutom i sig ett påtryckningsmedel i politiska och andra frågor och man kan med sina stora resurser driva kampanjer i bestäm- da riktningar. Det vore fel att påstå att politikerna är oberörda därav.

En fri och öppen samhällsdebatt är nödvändig i ett demokratiskt samhäl- le. Det är också av grundläggande betydelse att det kriminalpolitiska reformarbetet fortlöpande diskuteras och värderas i massmedia. Impulser till nya reformvägar förmedlas inte sällan på den vägen. Det finns vidare anledning att utnyttja de kunskapskällor som massmedia erbjuder genom sina analyser av olika samhällsfrågor, bevakning av olika brottsområden, kriminalpolitiska studier och inte minst redovisningar av det kriminologiska forskningsarbetet.

3. Påföljdssystemet i stora drag

I detta avsnitt skall en kortfattad och förenklad redogörelse för det svenska påföljdssystemet lämnas. I den mån vi ansett det erforderligt lämnas i det följande en mer detaljerad redovisning för gällande rätt i anslutning till de olika delfrågornas behandling.

I BrB:s påföljdssystem ingår de allmänna straffen böter och fängelse, dis- ciplinstraff för krigsmän samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnan- de till särskild vård. Påföljden disciplinstraff för krigsmän har nyligen före- slagits slopad (prop. 1985/869).

Böter ådöms i dagsböter. För vissa brott ådöms böter dock omedelbart i pengar. Dagsböter ådöms till ett antal av minst en och högst 120. Som ge- mensamt straff för flera brott får dagsböter ådömas till ett antal av högst 180. Dagsböternas antal bestäms med hänsyn till brottets svårhet. Varje dagsbot fastställs i pengar till ett belopp fr. 0. m. 10 t. o. m. 1 000 kr. Avgörande är härvid den tilltalades ekonomiska förhållanden. Böter omedelbart i pengar bestäms till lägst 50 och högst 1 000 kr. eller, såsom gemensamt straff, högst 2 000 kr.

Böter som inte betalas får förvandlas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. För detta krävs dock att det är uppenbart att den bötfällde av tredska har underlåtit att betala böterna eller att förvandling annars av sär- skilda skäl är påkallad från allmän synpunkt.

Fängelse är, här bortses från överlämnande till sluten psykiatrisk vård, den enda frihetsberövande påföljden i BrB. Fängelse ådöms på viss tid, lägst 14 dagar och högst tio år, eller på livstid. Som gemensamt straff för flera brott kan fängelse ådömas upp till tolv år och i vissa återfallssituationer kan upp till 16 års fängelse ådömas. Den som är under 18 år får dömas till fängel- se endast om synnerliga skäl talar för det och den som fyllt 18 men inte 21 är endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. För psykiskt sjuka och förståndshandikappade gäller ock- så vissa begränsningar i fråga om utdömande av fängelse.

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intas i krimi- nalvårdsanstalt. Han skall därefter som regel friges villkorligt när halva strafftiden har avtjänats. Minst två månader skall dock alltid avtjänas i an- stalt. Om någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och påtaglig risk bedöms föreligga för att han efter frigivningen fortsätter brotts- lighet av samma slag. får han dock inte villkorligt friges förrän två tredjede- lar av straffet har avtjänats.

För den villkorligt frigivne gäller en prövotid av ett år. För vissa långtids- dömda kan dock fastställas en längre prövotid, högst tre år. Om det bedöms som påkallat kan förordnas att den frigivne skall stå under övervakning un- der en tid av normalt ett år. Under prövotiden ställs vissa allmänna krav på den frigivne bl. a. i fråga om skötsamhet och försörjningsskyldighet. Vissa särskilda föreskrifter om vad han har att iaktta under prövotiden, t. ex. an- gående bostad eller arbetsanställlning, kan också meddelas. Vid missköt- samhet kan vissa sanktioner tillgripas och den frigivne kan också tillfälligt omhändertas under högst en vecka eller, om synnerliga skäl finns, högst två veckor. Som en yttersta åtgärd vid misskötsamhet från den frigivnes sida kan den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad till en tid av högst en månad varje gång. Förverkande av villkorligt medgiven frihet kan också ske, helt eller delvis, om den frigivne begår nya brott under prövotiden.

Villkorlig dom kan meddelas för brott som har fängelse i straffskalan, om brottets svårhet eller andra allmänpreventiva skäl inte hindrar det och om det inte, med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden, finns grun- dad anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Villkorlig dom kan kombineras med dagsböter, högst 180, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

För den som dömts till villkorlig dom gäller en prövotid av två år. Under denna tid skall han visa skötsamhet och efter förmåga söka försörja sag. Nå- gon övervakning äger dock inte rum. Vid misskötsamhet under pröxotiden kan vissa sanktioner tillgripas mot den dömde. Som yttersta åtgärd kan den villkorliga domen undanröjas och annan påföljd bestämmas för brottet.

Skyddstillsyn innebär kriminalvård i frihet och får ådömas för brctt som har fängelse i straffskalan, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet och mera ingripande påföljd inte är pä(allad. Den som är under 18 år får dömas till skyddstillsyn endast om denna påföljd bedöms som lämpligare än vård inom socialtjänsten. Om det lindrigaste straff som är stadgat för brottet är fängelse i ett år eller däröver, får skydds- tillsyn ådömas endast om det finns särskilda skäl till det. På samma sått som villkorlig dom kan skyddstillsyn förenas med dagsböter. Av allmänpreventi- va skäl kan skyddstillsyn också förenas med fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Från ett sådant fängelsestraff kan villkorlig frigivning inte ske.

Skyddstillsynen pågår under en prövotid av tre år. Det viktigaste iislaget i påföljden är övervakningen. Denna pågår under ett år men kan förångas, om den dömde inte iakttar vad som åligger honom. De krav som ställs på den dömde motsvarar dem som gäller för villkorligt frigivna. Vid nissköt- samhet kan liksom vid villkorlig frigivning vissa sanktioner tillgripas och till- fälligt omhändertagande ske. Den allvarligaste sanktionen är att skyddstill- synen undanröjs och annan påföljd bestäms för brottet.

Överlämnande till särskild vård förekommer i olika former. Om den som är under 21 år och som begått brottslig gärning kan lli före- mål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga får domstol över- lämna åt socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård inom social- tjänsten. Denna vård kan bedrivas i det egna hemmet, i ett familjehem eller

i ett hem för vård eller boende. Vissa hem för vård eller boende är avsedda för unga som kräver särskild tillsyn.

Om den som har begått en brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt lagen (1981 :1243) om vård av missbrukare i vissa fall, får domstol överlämna åt länsstyrelsen eller, i fråga om den som redan är intagen i ett hem där sådan vård meddelas, åt styrelsen för hemmet att föranstalta om behövlig vård. Vården bedrivs i hem som drivs av landsting eller kommuner och som är särskilt avsedda för sådan vård, 5. k. LVM-hem. '

Om den som har begått brottslig gärning kan beredas vård med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall får dom- stol, om den finner att behov av sådan vård föreligger, förordna att han skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård. Sådan vård bedrivs på sjukhus.

Om gärningsmannen kan beredas vård med stöd av 35 % lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda får domstol, om den finner att behov av sådan vård föreligger, förordna att han skall överlämnas till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

För överlämnande till sluten psykiatrisk vård och vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda krävs att brottet har begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgåen- de natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, eller att särskil- da skäl talar för sådan vård.

Slutligen kan under vissa förutsättningar rätten besluta om överlämnande till öppen psykiatrisk vård.

4. Brottsutvecklingen och påföljdernas an— Vändning

I detta avsnitt skall vi kortfattat beröra brottsutvecklingen och påföljdernas användning. För en bredare framställning hänvisas till BRÅ:s rapportserie Brottsutvecklingen som har utkommit sedan år 1976 och främst till senaste rapporten Brottsutvecklingen 1985, BRÅ-rapport 1985:5, med där lämnade referenser samt till senaste utgåva av Rättsstatistisk årsbok. Vi kan även hänvisa till Hanns von Hofer, Brott och straff i Sverige, SCB Promemoria 1983:12.

4.1. Brottsutvecklingen

Den huvudsakliga källa som används för att beskriva brottslighetens utveck- ling över tiden utgörs av statistiken över anmälda brott. Sådan landsomfat- tande statistik har förts sedan år 1950.

Klart är att brottsutvecklingen ger anledning till stark oro. Från år 1950 till år 1984 har antalet brottsbalksbrott ökat med mer än fem gånger; från 162 000 till 846 000 brott. Ökningen har varit relativt kontinuerlig dock med, vid vissa brott, betydande variationer. Anmärkas kan t. ex. att antalet an— mälda inbrottsstölder var väsentligt högre år 1977 än är 1984. Det är ej möj— ligt att allmänt ge någon förklaring till dessa variationer.

Anmälda brott mot specialstraffbud har från år 1979 till år 1984 ökat med 17 procent.

De nu nämnda siffrorna grundar sig således på anmälda brott. Endast en mindre del av den faktiska brottsligheten kommer dock till polisens känne- dom. De icke polisanmälda brotten ingår i vad man brukar benämna mörk- talet. Detta varierar av naturliga skäl för olika typer av brott och kan även variera i tiden. För vissa brottstyper vet vi att antalet icke anmälda brott är helt eller i det närmaste obefintligt. Detta gäller t. ex. mord samt bank- och postrån. I andra fall kan mörktalet vara mycket högt, som vid trafiknykter- hetsbrott och smärre våldsbrott.

Antalet anmälda brott inom vissa brottskategorier under åren 1950—1984 framgår av tabell 1 (källa: BRÅ-rapport 198515).

Tabell 1. Antal anmälda brott inom olika brottskategorier 1950—1984

År Våldsbrott Sedlighetsbrott Rån Inbrottsstöld (3 kap. BrB)" (6 kap. BrB) därav våldtäkt (BrB 8:5—6) (BrB 8:1—4) därav bostads- och våldförande inbrott”

1950 7 528 2 829 350 190 20 714 1951 7 868 3 205 449 214 24 159 1952 7 529 2 756 310 198 26 511 1953 7 702 3 198 330 261 25 889 1954 7 925 2 986 339 277 28 348 1955 8 733 3 200 375 316 33 319 1956 8 685 2 764 333 404 34 357 1957 8 715 2 638 356 452 42 717 1958 8 546 2 969 427 442 53 645 1959 8 381 3 536 474 455 53 230 1960 8 856 4 045 512 469 56 302 1961 8 899 3 967 516 491 56 460 1962 8 863 3 675 516 556 62 002 1963 9 203 3 749 516 607 66 120 1964 9 694 3 890 590 653 72 530 1965 11 973 3 934 587 963 80 584 7 648 1966 13 275 3 711 660 1 066 80 520 8 163 1967 13 855 3 870 652 1 034 85 469 8 535 1968 17 045 3 717 603 1 192 97 493 9 045 1969 18 052 3 335 630 1 297 90 154 9 263 1970 18 610 3 321 692 1 511 107 578 11 020 1971 17 864 3 090 617 1 701 134 117 14 833 1972 18 363 2 595 598 2 027 127 329 16 223 1973 17 725 2 718 597 2 150 114 984 14 956 1974 20 174 3 313 684 2 296 114 427 15 787 1975 21 803 2 738 769 2 336 133 607 20 124 1976 21 736 2 377 773 2 697 149 399 22 250 1977 23 994 2 691 800 3 374 154 937 22 247 1978 23 249 2 852 851 3 461 144 113 21 244 1979 23 595 2 860 922 3 075 139 358 17 678 1980 25 062 3 096 885 3 427 139 215 20 385 1981 24 722 3 190 865 3 228 136 376 20 014 1982 28 687 3 904 941 3 530 138 343 21 063 1983 29 667 3 589 923 3 473 138 913 23 866 1984 31 264 3 846 995 3 681 141 781 24 647

" Utom vållande till annans död, till kroppsskada och framkallande av fara för annan. [7 Fr. o. m. är 1968 exkl. inbrottsstöld av skjutvapen, ammunition och sprängmedel.

Tabell 1. (forts.) Antal anmälda brott inom olika brottskategorier 1950-1984

År Biltillgrepp Annan" Bedrägeri Skadegörelse Alla brott stöld (9 kap. BrB) (12 kap. BrB) mot BrB 1950 7 528” 89 756 14 653 5 063 161 778 1951 9 218'” 109 951 21 907 5 165 194 753 1952 9 108” 104 821 15 485 5 826 185 787 1953 10 5le 112 215 14 994 6 330 192 851 1954 15 726” 114 284 17 005 7 257 201 317 1955 25 029” 130 088 17 111 8 039 225 231 1956 26 464'” 138 088 17 137 9 702 235 153 1957 18 062 132 829 18 714 11 425 259 176 1958 20 698 138 600 18 849 12 355 280 917 1959 17 722 136 591 18 698 13 333 278 004 1960 18 219 129 154 20144 13166 276 314 1961 20 968 131 507 19 262 14 876 281 752 1962 23 836 133 408 18 927 15 465 293 763 1963 24 987 141 421 20 538 15 419 308 850 1964 26 959 155 532 22 554 18 233 336 435 1965 30 704 173 440 33 307 22 995 393 660 1966 27 328 182 784 41 321 22 393 410 904 1967 30 198 193 244 43 097 24 721 437 042 1968 31 319 205 465 63 354 28 815 493 926 1969 30 579 208 029 54 272 29 933 480 979 1970 32 301 250 644 71 601 33 882 563 138 1971 36 951 281 964 58 745 37 102 614 150 1972 34 621 285 590 48 084 37 007 598 681 1973 30 919 248 796 45 795 39 338 547 542 1974 30 323 258 389 49 492 45 771 570 610 1975 36 742 295 047 50 370 54 760 643 405 1976 43 757 308 311 53 731 54 901 683 279 1977 44 499 321 147 57 309 62 330 716 367 1978 38 785 310 469 51 762 61 305 683 646 1979 34 162 313 513 70 802 60 877 698 171 1980 34 301 340 614 101 122 59 057 760 911 1981 32 711 342 811 97 272 62 873 760 614 1982 35 692 367 061 94 408 68 278 805 569 1983 34 884 365 957 88 220 67 955 799 457 1984 38 378 394 374 91 080 71 999 845 706

" 8 kap. BrB utom inbrottsstöld, biltillgrepp och rånbrott. " För åren 1950—1955 ingår motorcyklar och för år 1956 även mopeder.

Tabell 1. (forts.) Antal anmälda brott inom olika brottskategorier 1950—1984

År

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984

Uppklarade brott mot BrB

81 732 79 258 78 544 80 417 83 891 88 806 92 721 92 848 103 517 101 252 105 714 104 717 111 259 110 170 115 357 115 011 161 235 181 058 170 174 163 994 182 573 165 171 151 281 172 469 166 228 180 803 180 249 168 493 176 567 174 359 213 252 218 186 240 972 240 236 247 307

Trafiknykterhets- Brott mot narkotika— brott"

3 460 4 658 5 530 6 508 7 442 9 071 11 694 12 026 12 286 13 490 12 702 13 329 12 678 12 592 14 822 16 494 17 031 18 001 15 923 18 442 17 036 18 672 18 108 19 680 20 931 21 685 20 766 22 187 22 671 21 701 21 681 21 065 21 217 22 493 21 925

strafflagen

43 946 15 635 17 929 18 876 20 859 18 840 21 071 17 872 20 739 20 647 22 599 59 425 67 515 68 505 47 996 38 238

” Uppgifterna om trafiknykterhetsbrott fr. o. m. 1975 är ej jämförbara med motsvar-

ande uppgifter för tidigare är.

4.2. Påföljdernas användning

Påföljdernas användning under åren 1950—1984 framgår av tabell 2 (källa: Rättsstatistisk årsbok 1985).

Statistiska uppgifter angående påföljdsval och straffmätning för olika brott finns i bilaga 1.

Tabell 2. Personer som godkänt föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande eller som dömts, efter huvudpåf'öljd 1950—1984'- 2

Huvudpåföljd Antal personer

1950 1955 1960 19653 1970 1971 1972 1973

Dömda till

10 Fängelse 4 255 7 865 10 546 9 788 11 465 10 617 12 207 11 865 11 Ungdomsfängelse4 159 192 328 385 245 185 217 196 12 Internering5 223 308 382 157 87 66 56 55 13 Sluten psykiatrisk värd6 347 452 535 337 433 411 14 Vård i specialsjukhus för psykiskt 414 435 15 utvecklingsstörda . . . . 1 16 25 16 Öppen psykiatrisk vård . . . 92 38 28 16 30 17 Skyddstillsyn . . . 5 649 6 365 6 543 6 925 6 541 » 18 därav anstaltsbehandling/fängelse7 . . . 519 372 434 382 329 19 BrB 33z2 tillämpad . . . 21 103 83 66 67 20 Villkorlig dom 4 518 5 067 7 248 2 130 4 525 4 628 5 681 5 260 21 Vård enligt socialtjänstlagen8 . 103 441 732 1 089 1 029 994 918 22 Vård enligt Olag om vård av missbrukare9 . . . 111 393 318 358 351 23 AvsättningI ( 2 1 24 Suspension10 6 20 20 15 11 13 10 17 25 Böter genom dom 68 564 71 263 99 705 89 167 61 721 51 418 58 840 61 178 26 Böter genom strafföreläggande (SF) 95 050 183 208 314 097 226 147 150 987 165 156 166 942 189 426 27 Böter genom ordningsbot (OB)11 . . . . 150 434 151 747 166 052 191 774 28 Disciplinstraff 1 113 1 057 1 039 941 618 404 338 288 29 BrB 34:1, p. 1 tillämpad . . . 1 086 3 179 3 344 3 986 4 043

därav avseende tidigare ådömd påföljd

30 Fängelse . . . 157 374 343 261 343 31 Ungdomsfängelse . . . 170 194 205 212 266 32 Internering . . . 467 553 578 487 504 33 Skyddstillsyn . . . 286 2 023 2 188 2 988 2 880 34 Villkorlig dom . . 6 35 30 38 50 35 Fri från påföljd (BrB 33:2) . . . 35 13 11 24 10 36 Påföljd eftergiven (BrB 33:4) . . . 52 52 72 76 78

37. Summa domar, SF och OB 174 235 269 535 434 341 336 824 391 636 396 014 423 173 472 467 38 därav domar 79 185 86 327 120 244 110 677 90 215 79 111 90 179 91 267

1 Uppgifter för åren 1951—1954, 1956—1959, 1961—1964 och 1966—1969 finns publicerade i Rättsstatistisk årsbok 1977, 1980 resp. 1981. 2 Till och med 1971 är uppgifterna stickprovsberäknade utom beträffande brottsbalken kap. 3—15 samt 17—21.

Uppgiftsinsamlingen till statistiken integrerades 1972 i Rättsväsendets informationssystem (RI). Från och med denna tidpunkt omfattar redovisningen samt- liga personer.

3 Brottsbalken jämte föl jdförfattningar ersatte strafflagen den 1 januari 1965. Uppgifterna för åren 1950—1964 har därför anpassats till den nya lagstiftningen. 4 llnodnmefänonlce avckaffarlpc 1 iammri IORO

1974 1975 1976 197712 1978 1979 198013 198113 198213 1983 1984

11 593 119629 11 643 12 454 12 939 13 114 13 505 14 405 14 921 15 320 14 714 10 119 109 104 81 44 7 . . . . . 11

34 33 38 31 35 15 15 3 . . . 12

437 404 371 376 349 344 348 303 351 368 305 13

14 7 8 6 4 5 12 7 6 1 1 15

23 15 14 17 13 11 13 19 15 17 16 16 6 283 6 365 6 162 6 026 6 077 5 298 6 029 6 657 7 079 6 472 5 946 17 291 405 393 318 256 201 705 909 1 132 904 818 18 55 58 52 42 38 37 37 45 46 45 34 19 5 357 5 178 5 231 5 860 6 429 7 017 7 759 9 180 10 169 11 174 11 043 20 894 831 692 764 846 847 930 1 038 811 739 657 21 326 307 289 207 212 192 211 191 29 39 36 22

3 2 . . . . . . . . . 23 23 13 . . . . . . . . . 24

58 904 58 700 55 936 47 000 43 714 37 737 38 690 39 095 40 997 40 519 36 451 25 . 200 300 199 159 191 467 152 292 110 330 93 929 94 544 101 380 93 190 90 267 83 744 26 200 844 190 321 190 108 169 746 183 355 177 321 202 559 215 801 223 176 218 428 200 875 27 239 177 181 186 182 154 161 123 129 94 92 28

3 803 3 914 4 173 4 665 4 710 4 196 4 101 4 159 4 355 4 446 4 198 29

293 311 348 439 496 492 484 520 523 610 590 30 190 222 179 162 142 74 11 . . . . 31 461 452 394 358 324 283 259 121 11 . . 32 2 810 2 882 3 206 3 659 3 680 3 230 3 266 3 410 3 685 3 673 3 391 33 49 47 46 47 68 117 81 108 136 163 217 34 1 1 14 4 17 1 1 15 8 13 14 17 12 35 1

59 49 97 84 77 68 73 87 93 81 98 36

489 266 477 227 466 518 399 812 369 327 340 270 368 958 392 461 395 335 387 982 358 188 37 88 122 87 747 84 943 77 774 75 642 69 020 71 855 75 280 78 969 79 287 73 569 38

5 Internering avskaffades den 1 juli 1981.

6 T. 0. m. 1964 gällde strafflagen 525 samt lagen 19 september 1929, sinnessjuklagen. Personer som dömts enligt strafflagen 5:5 ingår i redovisningen. 7 Skyddstillsyn med anstaltsbehandling ersattes 1 januari 1980 av skyddstillsyn med fängelse. 8 T. 0. m. 1960 avser uppgiften personer som överlämnats för samhällsvård resp. skyddsuppfostran. därefter t. o. m. 1981 gällde vård enligt barnavårdsla- gen. 9 T. 0. m. 1981 gällde vård enligt nykterhetsvårdslagen. 10 Fr. om. 1 januari 1976 har avsättning och suspension genom lagändring tagits bort som påföljd för brott. . ” Ordningsbot infördes genom lag 28 maj 1968 som trädde i kraft i juli samma år. Uppgifterna inkluderar samtliga ordningsbot. '2 Fylleriet avkriminaliserades 1 januari 1977. ” Kursiverade uppgifter är reviderade p. g. a. felaktigheter i statistiken.

Om man ser på utvecklingen sedan BrB:s tillkomst år 1965 kan bl. a. följan- de utläsas av tabellen. De per år utdömda fängelsestraffen har, något ryckigt, ökat från knappt 10 000 år 1965 till nästan 15 000 år 1984. En topp nåddes år 1983 med 15 320. Antalet skyddstillsynsdomar per år har i stort sett varit konstant sedan år 1965. År 1984 utdömdes endast 300 fler domar på skyddstillsyn än är 1965. En topp nåddes år 1982 med 7 079. Användningen av villkorlig dom har relativt konstant ökat från 2 130 år 1965 till 11 043 år 1984. Angående förändringarna mellan år 1983 och år 1984 hänvisas till vissa statistiska uppgifter som lämnas i avsnitt 7.3.1.

5. Straffmätningsregler i andra länder

BrB innehåller, även om inga allmänna regler om straffmätning finns, ett komplicerat system av bestämmelser som reglerar straffmätningen (se av- snitt 15.1). I grunden ligger, liksom i de flesta länders strafflagstiftning. att straffvärdet för de enskilda brotten anges genom straffskalor. Det säger sig självt att några enkla jämförelser med främmande rätt inte är möjliga då regelsystemen för straffmätning även i andra länder är av komplicerad ka— raktär. Starka likheter när det gäller det materiella innehållet kan föreligga även om helt skild lagstiftningsteknik har använts och tvärtom. På ett all- mänt plan kan dock sägas att det i utländsk rätt är vanligt att man systema- tiskt sammanför olika regler av betydelse för straffmätningen i ett kapitel eller i en avdelning av lagen i stället för att som i Sverige ha reglerna utsprid- da. Den största skillnaden i övrigt är att det i utländsk rätt ofta förekommer bestämmelser om straffmätningens grunder samt allmänna stadganden som anger olika försvårande och förmildrande omständigheter. Ibland är sådana bestämmelser endast avsedda att vara till ledning för straffmätningen inom de givna skalorna medan de i andra fall påminner om vårt gamla återfalls- stadgande i 26 kap. 3 & BrB och regeln i nuvarande 33 kap. 4 & BrB genom att de också ger möjlighet att över- och underskrida annars tillämplig skala. När i våra direktiv talas om allmänna påföljdsvals- och straffmätningsregler torde det i första hand vara regler av de nu nämnda slagen som avses.

Exempel på en utförlig reglering av straffmätningen enligt den modell som ovan nämnts erbjuder den österrikiska strafflagen av år 1975. Först an- ges där utförligt de allmänna grundsatserna för straffmätningen och dessa kompletteras sedan i följande paragrafer med försvårande omständigheter i sju punkter och förmildrande omständigheter i arton punkter (32—34 åå).

I USA har under senare år påföljdsbestämningen intagit en central roll i den kriminalpolitiska debatten och exempel finns där på en rik flora av olika lösningar och system. Vi kan hänvisa de intresserade till Jareborg von Hirsch Påföljdsbestämning i USA, BRÅ-rapport 1984:4.

Beträffande USA kan nämnas att hösten 1984 antogs omfattande föränd- ringar i den federala strafflagstiftningen av kongressen (Comprehensive Crime Control Act of 1984, H.J . RES. 648). Dessa rör bl. a. påföljdsbe- stämningen vid federal domstol. Den nya lagstiftningen syftar till att öka en- hetligheten och förutsebarheten i påföljdsbestämningen. Såsom ett led i denna strävan avskaffas institutet parole, en form av villkorlig frigivning, som dock inte, som i Sverige, inträffar efter viss verkställd strafftid, utan efter beslut av särskild nämnd, Parole Board. Den enda form av straffav—

kortning som framdeles kommer att finnas är, förutom benådning, några da- gar för varje verkställd månad som belöning för gott uppförande. En sär- skild kommission, United States Sentencing Commission, inrättas. Detta or- gan skall ha till huvudsaklig uppgift att utarbeta riktlinjer för de federala domstolarnas påföljdsbestämning. Riktlinjerna skall medverka till att denna blir förutsebar och rättvis, att omotiverade skillnader för tilltalade med vä- sentligen samma bakgrund som dömts för väsentligen samma form av brotts- lighet inte skall förekomma samt till att påföljdsbestämningen blir tillräck- ligt flexibel för att medge avsteg från de allmänna riktlinjerna när så är befo- gat på grund av förmildrande eller försvårande omständigheter i det enskilda fallet.

Påföljdsbestämningen och regleringen av denna har således under senare år tilldragit sig stort intresse i många andra länder. Förutom de redan nämn- da kan pekas på Västtyskland. Närmare skall i detta avsnitt dock redogöras endast för de finska straffmätningsreglerna, vilka hänvisas till i våra direktiv. Dessa infördes år 1976 och placerades i 6 kap. strafflagen. Kapitlet har rubri- ken Om straffmätning.

I 1 & ges en allmän regel om straffmätningen. Enligt denna skall vid straff- mätning samtliga på saken inverkande straffskärpande och strafflindrande grunder samt enhetligheten i straffpraxis beaktas. Straffet skall vidare utmä- tas så att det står i rättvist förhållande till brottets skadlighet och farlighet samt till den skuld gärningsmannen ådagalagt i brottet.

I 2 & anges straffskärpningsgrunderna. Dessa är: ”1) planmässighet i den brottsliga verksamheten, 2) att brottet begåtts av medlem i en för allvarliga brott organiserad grupp, 3) att brottet begåtts mot belöning, samt 4) gärningsmannens tidigare brottslighet, såframt förhållandet mellan denna och det nya brottet med anledning av att brotten är likartade eller eljest hos gärningsmannen utvisar uppenbar likgiltighet för förbud och påbud i lag.”

I 3 & anges strafflindringsgrunderna. Dessa är: ”1) betydande påtryckning, hot eller annan liknande omständighet som medverkat till brottets begående, 2) stark mänsklig medkänsla, som lett till brottet, eller exceptionell och oförutsedd frestelse eller annan motsvarande omständighet, som varit ägnad att minska gärningsmannens förmåga att följa lag, samt

3) gärningsmannens strävan att av egen drift avstyra eller avlägsna verk- ningarna av sitt brott eller främja utredningen av detta.”

Sist i det finska straffmätningskapitlet ingår i 4 & en bestämmelse som syftar till att minska olägenheterna av s. k. sanktionskumulation. Bestämmelsen har den innebörden att om gärningsmannen av brottet förorsakats eller ge- nom domen åsamkas annan följd, vilken tillsammans med det straff som ut- mätts skulle leda till ett med hänsyn till brottets art obilligt resultat, skall denna omständighet i skälig mån beaktas vid straffmätningen.

Som grund för att införa de nu redovisade straffmätningsreglerna i Fin- land anfördes i den finska propositionen (1975 II rd. nr 125) att 1) den åtalades rättsskydd skulle ökas,

2) tillräckligt strängt straff för gärningsmannen och rättvis proportion mel- lan brott och straff skulle säkerställas, 3) domstolspraxis skulle förenhetligas, 4) straffmätningens förutsebarhet skulle ökas och 5) domstolarna skulle tvingas motivera sig i straffmätningsfrågor.

Dessutom framhölls att straffmätningen för den åtalade ofta är mycket vikti— gare än t. ex. under vilken brottsbenämning gärningen hänförs samt att lag- bestämmelser om straffmätning förekommer i flera av de nyaste strafflagar- na i andra länder.

Främsta anledningen till att man i Finland tog itu med att utarbeta särskil- da straffmätningsregler var den återfallsreglering man tidigare hade. Denna var stelbent och ledde vid återfall till långa strafftider.

B Överväganden och förslag

6. Allmänna överväganden om straff- systemet

6.1. Inledning

Normer och normefterlevnad är en nödvändig förutsättning för alla utveck- lade samhällen. Det finns många olika mekanismer varigenom samhällets normer utvecklas och kontrolleras. På samma sätt varierar sanktionerna mot upptäckta normbrott kraftigt. De flesta av normerna i samhället är informel- la. De beslutas inte i officiella former och varken formell kontroll eller for— mella sanktioner förekommer. Med samhällsutvecklingen har emellertid mängden av i officiella former beslutade normer ökat påtagligt. Det är dock endast en liten del av alla dessa som är förenade med hot om straffsank- tioner. I allmänhet litar man till andra mekanismer, formella eller informel- la, när det gäller att upprätthålla normefterlevnaden. Straffsystemet är en- dast ett av många medel som finns för att styra medborgarnas handlande.

Frågan om vad som utmärker eller bör utmärka ett straffsystem har ge- nom århundradena varit föremål för omfattande tankemödor. Straffsyste- men har aldrig varit en angelägenhet för endast jurister och politiker. Också filosofer och samhälls- och beteendevetare har gjort insatser som varit av avgörande betydelse för straffsystemens utveckling och ideologiska förank- ring.

Det som utmärker normer som tillhör ett straffsystem är att överträdelse av normerna är förenat med hot om straff. I moderna straffsystem är nor- merna och de sanktioner som en överträdelse kan medföra genom lagstift- ning offentligt proklamerade i förväg. De skall i princip också vara riktade mot var och en som bryter mot de uppsatta normerna.

Straffsystemets viktigaste ändamål är givetvis att påverka normefterlev- naden. Genom att förena normerna med sanktioner och kontroll söker man styra medborgarnas beteende. Skulle straffsystemet helt sakna betydelse för normefterlevnaden är det knappast möjligt att motivera dess existens på ett etiskt försvarbart sätt.

Traditionellt har med begreppet kriminalpolitik avsetts frågor som rör straffsystemet och dess tillämpning. De kriminalpolitiska frågorna har, vid sidan av kriminaliseringens omfattning. avsett kontrollens och sanktionernas utformning och handhavande. I den kriminalpolitiska debatten har det ofta fästs mycket stora förhoppningar till att man genom åtgärder på dessa nivåer på ett mer avgörande sätt skulle kunna påverka graden av normefterlevnad. Hot om strängare straff, ökad kontroll, individuella vårdåtgärder eller inka- pacitering av farliga individer har växelvis eller i olika kombinationer upp-

fattats som vägen till ökad laglydnad. Det torde emellertid numera stå klart att förändringar av straffsystemet i allmänhet är av mycket begränsad bety- delse för den allmänna brottsnivån i ett samhälle.

För att förstå rättssystemets betydelse för brottsutvecklingen måste man beakta att graden av laglydnad sammanhänger i betydligt högre grad med en lång rad andra faktorer än straffsystemets närmare utformning. Redan om vi ser till brottsutvecklingen i Sverige sedan början av 1950-talet är det up- penbart att de stora förändringar som skett inte berott på att straffsystemet har förändrats. Vid internationella jämförelser framstår straffsystemets un- derordnade roll än tydligare (jämför Knut Sveri i bilaga 3). De allmänna utvecklingstendenserna är uppenbarligen oberoende av även vad vi har an- ledning att uppfatta som mycket kraftiga skillnader i straffsystemens utform- ning.

Brottsutvecklingen styrs alltså huvudsakligen av faktorer som är oberoen- de av straffsystemet och dess handhavande. Det är med andra ord uppenbart att den samhälleliga strukturen är av avgörande betydelse för brottslighetens utveckling vad gäller både former och omfattning.

Det finns, som vi redan framhållit i avsnitt 2, olika uppfattningar om hur de närmare orsakssambanden ser ut. Vi vill för vår del peka påföljande. Det torde stå klart att en del av den ökade brottslighet som vi fått uppleva under senare decennier sammanhänger med att möjligheterna att begå brott ökat markant bl. a. genom att vi lämnar våra ägodelar obevakade stora delar av dygnet. Antalet föremål som kan tillgripas har ökat i det närmaste explo- sionsartat. Det kan också pekas på hur en företeelse som bilismen både un- derlättat traditionell brottslighet och givit upphov till helt nya former av brott. Vi vet också att det finns mycket påtagliga samband mellan befolk- ningstäthet och brottslighet. Den ökade koncentrationen till städer och tät- orter har därför säkerligen haft en brottshöjande effekt. Över huvud taget kan det antas att en ökad rörlighet bland befolkningen ökar brottsligheten. Även befolkningsstrukturen och då främst andelen brottsbenägna ung- domsgrupper har stor betydelse. Det torde inte heller råda någon tvekan om att det finns ett samband mellan brottslighet och sådana faktorer som till- gång till och organisation av arbete, bostäder, kommunikationer och fritids- aktiviteter. Naturligtvis är också kriminaliseringsnivån, dvs. i vilken ut- sträckning samhället ansett det nödvändigt att styra medborgarnas handlan- de genom straffbud, något som måste beaktas.

Det bör alltså understrykas att det är i bakomliggande faktorer av nu nämnt slag som vi måste söka förklaringar till brottsutvecklingen. Detta in- nebär också att vi bör vara medvetna om att åtgärder som inte alls har att göra med straffsystemet, utan rör helt andra områden, kan vara av betydelse i detta sammanhang. Det råder knappast någon tvekan om att den allmänna samhällsutvecklingen på sikt är av större betydelse för brottsutvecklingen än åtgärder som rör straffsystemet som sådant. En medveten kriminalpolitik måste således vidga perspektivet utanför straffsystemet. Vad som krävs är brottsförebyggande åtgärder i en vidsträckt mening. Såsom framhållits bl. a. i budgetpropositionerna under det senaste decenniet kan det sålunda antas att reformverksamheten inom exempelvis familjepolitiken, utbildningsvä- sendet, arbetslivet, fritidsverksamheten samt social- och hälsovården härvid är av betydelse. Här skall bara pekas på den grogrund för kriminalitet som

ungdomsarbetslöshet och drogmissbruk kan utgöra. Om man med beaktan- de av de reformer och den utveckling som skett inom de nämnda samhälls- områdena under efterkrigstiden ser på brottsutvecklingen under samma pe- riod finns det dock inte anledning till någon större optimism. Det förhållan- det att brottsligheten ökat starkt under senare decennier trots betydande in- satser inom t. ex. social- och arbetsmarknadspolitiken ger klar indikation om att förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden allmänt sett inte medför minskad brottslighet.

Vad som nu sagts bör emellertid inte uppfattas på så sätt att den tradi- tionella kriminalpolitiken, den som rör straffsystemet och dess tillämpning, skulle sakna betydelse för efterlevnaden av de straffrättsliga normerna. Det råder enligt vår uppfattning ingen tvekan om att straffsystemet allmänt sett har en återhållande effekt när det gäller beteenden som är kriminaliserade. En avkriminalisering av förfaranden som uppfattas såsom förkastliga, t. ex. stöld och misshandel, skulle på sikt otvivelaktigt leda till att antalet sådana handlingar ökade. Utan ett straffsystem skulle säkerligen efter hand de nor- mer som systemet nu understödjer. försvagas. Följden skulle bli ökad otrygg- het för den enskilde medborgaren. I detta sammanhang är det dock inte en- bart omfattningen av kriminaliseringen som har betydelse.

Även om kriminaliseringen som sådan skulle behållas kan man anta att normefterlevnaden skulle minska om risken för upptäckt och sanktion skulle uppfattas som mer eller mindre obefintlig. Straffsystemet måste ha en viss grad av effektivitet för att fylla sin funktion. Vi vill därför framhålla att det enligt vår uppfattning måste vara en självfallen ambition att rättssystemet skall handhas effektivt, dvs. att risken för upptäckt och lagföring bör hållas hög och att förfarandet bör vara snabbt. Vi är alltså övertygande om att gra- den av effektivitet hos rättssystemet är av betydelse för brottsnivån. Det bör emellertid betonas att det är en långt ifrån enkel uppgift att i någon högre grad höja effektiviteten. Härtill kommer att intresset av effektivitet alltid måste vägas mot intressen som exempelvis kraven på rättssäkerhet och in- tegritet.

Självfallet är också påföljdernas stränghet och utformning av betydelse för brottsnivån. Tillgänglig erfarenhet talar emellertid mot att justeringar av straffsystemet i dessa hänseenden är verksamma medel för att påverka brottsutvecklingens allmänna förlopp. Det finns inte någon enkel koppling mellan hög repressionsnivå och låg brottsnivå. Enligt vår uppfattning kan det däremot knappast ifrågasättas att påföljdssystemets utformning och till- lämpning allmänt sett är av stor betydelse för tilltron till rättsväsendet och därigenom också. åtminstone på sikt. för den allmänna laglydnaden. 1 ett demokratiskt rättssamhälle är det en självklarhet att rättssystemet måste ha förankring hos. dvs. uppfattas som legitimt av. medborgarna. Värden som rättvisa. förutsägbarhet och likabehandling är i detta hänseende av avgöran- de betydelse. En höjd repressionsnivå behöver däremot inte öka systemets legitimitet. Den enskilde har emellertid ett berättigat krav på att gärningar som strider mot vissa av de normer som är allmänt accepterade i samhället på något sätt bestraffas. Skulle det allmänna inte ombesörja denna bestraff- ning finns det risk för att utvecklingen skulle leda till privatjustis.

Det nu sagda innebär att straffsystemet. även helt oberoende av dess brottsförebyggande effekter, fyller en viktig funktion. För att den enskilde

skall uppleva att han lever i ett rättssamhälle krävs att det allmänna ingriper mot normbrott som framstår som särskilt skadliga eller farliga. För den som utsätts för en klandervärd handling är straffet en markering av att samhället står på hans sida.

6.2. Kriminalisering

I nutida västerländska rättsstater uppfattas den s. k. legalitetsprincipen som ett grundläggande krav som straffsystemet måste tillgodose. Legalitetsprin- cipen innebär i korthet att straff får utdömas endast för gärningar som i för- väg blivit kriminaliserade genom generell lagstiftning. För nutida straffsy- stem är således kriminaliseringen den knutpunkt som systemet är upphängt på. Det är kriminaliseringen som avgör systemets omfång och gränser. Utan kriminalisering finns ingen gärning att lagföra och döma över och ingen på- följd som skall verkställas.

Kriminalisering innebär ett allmänt hotom att förövandet av en viss typ av gärning kommer att leda till sanktioner. Ett beslut om kriminalisering torde också i allmänhet vara förenat med en förhoppning att själva kriminalise- ringen genom avskräckning skall påverka människors handlande på sådant sätt att icke önskvärda gärningar upphör eller minskar i omfattning. Risken att drabbas av straff är alltså avsett att förmå människorna att avstå från att handla på ett sätt som staten, dvs. de lagstiftande, anser vara skadligt.

Det står emellertid klart att det inte endast och inte ens huvudsakligen är själva straffhotet som avhåller människor från att begå straffbelagda gär- ningar. De flesta människor avhåller sig från att t. ex. stjäla eller begå miss- handel utan att ägna risken för straff någon närmare eftertanke. Kriminaliseringen kan emellertid vara betydelsefull för laglydnaden på än- nat sätt än genom ren avskräckning. Det råder knappast något tvivel om att kriminaliseringen har en, låt vara något svårbestämd och diffus, moralbil- dande eller moralförstärkande inverkan på människor i allmänhet. Man talar om att samhällets normer internaliseras, dvs. blir en del av den enskilde indi— videns normer. Detta sker främst genom informell social kontroll inom mindre grupper såsom familjen, skolan och arbetskamraterna. Det skall dock betonas att straffhotet och det förhållandet att straff också i praktiken döms ut och verkställs naturligtvis är av stor betydelse för kriminaliseringens moralbildande och moralförstärkande effekt.

En förutsättning för att kriminalisering skall kunna fungera effektivt som medel att påverka normefterlevnad är att straffsystemet uppfattas som legi- timt. Skulle medborgarna anse att straffsystemet riktas mot en rad förfaran- den som saknar straffvärde eller att det inte används för sådana förfaranden som är klart straffvärda påverkas säkerligen den generella normefterlevna- den i negativ riktning. Om systemet har hög legitimitet är möjligheterna att genom kriminalisering styra beteenden större än annars. I många fall anpas- sar människor sitt beteende efter lagens föreskrifter inte på grund av av- skräckning eller därför att de anser att föreskrifterna i sig överensstämmer med moralen utan helt enkelt därför att de anser att man i en demokratisk rättsstat bör anpassa sig till vad lagen föreskriver.

Legitimiteten i ett straffsystem sammanhänger inte bara med vilka förfa-

randen som är kriminaliserade utan också med på vilket sätt dessa bestraf- fas. Kriminalisering innebär alltid ett etiskt problem. Den allmänna uppfatt- ningen i vårt samhälle är att man bör göra vad man kan för att minska livets plågor för alla människor. Mot bakgrund av denna uppfattning har det t. ex. byggts upp en omfattande sjukvårdsapparat och ett finmaskigt socialt skyddsnät. I ett sådant samhälle kan straffet, som innebär att medvetet påfö- ra människor lidande, synas passa mindre väl. Det står klart att vi i Sverige idag inte kan acceptera den grad av repression som under tidigare samhälls- förhållanden uppfattades som normal.

Straffsystemets legitimitet beror inte endast på kriminaliseringens utform- ning och systemet för bestraffningen utan också på i vad mån medborgarna uppfattar sig ha inflytande på och delaktighet i systemet. Det kan här erinras om att den moderna strafflagstiftningen har vuxit fram ur ett ursprungligt system för lösning av konflikter mellan enskilda människor eller mellan oli- ka ätter. I detta system var ersättningen åt den förfördelade parten det pri- mära. Böter som dömdes ut tillföll ursprungligen målsäganden. Och skade- ståndsrätten har ända fram till sen tid ansetts som en del av det straffrättsliga systemet. Till belysning härav kan nämnas att den centrala skadeståndsrätts— liga regleringen så sent som före tillkomsten av 1972 års skadeståndslag fanns i 6 kap. SL. Straffsystemet och dess handhavande har emellertid i allt högre grad kommit att bli en angelägenhet för specialiserade befattningshavare inom rättsväsendet. Till en del kan utvecklingen ses som en följd av ansprå- ken på legalitet. Utvecklingen har emellertid inte varit fri från kritik. Den norske kriminologen Nils Christie anser sålunda i korthet att den konflikt som uppstår vid ett brott ”tillhör” offret och gärningsmannen. I vårt system spelar emellertid dessa egentliga parter ofta en underordnad roll. I offrets ställe träder samhället in genom åklagaren. Och i gärningsmannens ställe eller vid sidan av honom finns ofta en advokat. Christie anser att konflikten mellan offret och gärningsmannen på detta sätt blir ”stulen" av professionel- la aktörer som naturligt nog inte helt kan leva sig in i och förstå de inblanda- des känslor. I stället borde konflikten återföras till de egentliga parterna. Värdet härav skulle enligt Christie vara bl. a. att offret skulle få en ökad förståelse för gärningsmannens motiv och att sådana företeelser som gott- görelse och förlåtelse på ett naturligt sätt skulle kunna komma in i processen och sannolikt minska behovet av straff.

Såsom vi redan antytt är kriminaliseringens omfattning en av de faktorer som har stor betydelse för straffsystemets legitimitet. Området för kriminali- sering har under 1900-talet och då särskilt efter andra världskriget undergått en betydande utökning. En mycket stor mängd gärningar, huvudsakligen av mindre allvarlig natur, har straffbelagts. Särskild har detta gällt bestämmel- ser om vägtrafiken men även på andra områden har utvecklingen varit sådan att man skulle kunna tala om en ”inflation i straffhot”. Utvecklingen har naturligtvis sin grund i uppfattningen att kriminalisering är en enkel och för— hållandevis billig metod för social kontroll. Även om det under 1970-talet skett både en avkriminalisering och en depenalisering av kvantitativt viktiga förseelser såsom t. ex. parkeringsförseelser, där böter ersatts med admini- strativa avgifter (se avsnitt 2.5), måste man fråga sig om det verkligen finns rationell grund för kriminalisering i nuvarande omfattning. Enligt vår me- ning finns skäl att tro att kriminaliseringens effektivitet skulle öka om mäng-

den av kriminaliserat beteende minskades. Det förhållandet att bestraffning används för förfaranden som knappast framstår som särskilt klandervärda medför en risk för att tilltron till det berättigade i straff även i andra fall minskar.

Om avkriminalisering eller depenalisering tillgreps för vissa mer bagatell- artade gärningar skulle dessutom polisens resurser lättare kunna koncentre- ras på från kriminalpolitisk synpunkt viktiga brott. För den sociala kontroll som ändå bedöms som önskvärd kan andra typer av sanktioner liknande par- keringsavgifterna användas. En annan möjlighet är att samhället använder sig av olika former av belöning för att frammana önskvärda beteenden. Ett exempel på fall där belöningstanken realiserats är skrotningsavgiften för bi- lar. Att utarbeta konkreta förslag i nu angiven riktning omfattas inte av våra direktiv. Vi inskränker oss därför till att på detta sätt redovisa vår allmänna inställning. Våra förslag innebär således inte i något fall avkriminalisering eller depenalisering av gärning som f. n. utgör brott. I detta sammanhang bör nämnas att regeringen i juni 1983 gav riksåklagaren i uppdrag att utföra en samlad genomgång av olika områden inom straffrätten som skulle kunna lämpa sig för avkriminalisering genom depenalisering eller på annat sätt. Riksåklagaren har i mars och oktober 1984 avgivit förslag till avkriminalise- ring och depenalisering av vissa brott.

6.3. Preventionsteorierna som grundval för straff- systemet

6.3.1. Inledning

När BrB utarbetades utgick man som en självklarhet från att straffsystemets uppgift var att skydda samhället mot brott. Från 5. k. absoluta straffteorier. såsom vedergällnings- och soningsteorier, enligt vilka straffsystemet inte fyl- ler något praktiskt socialt syfte utan är ett uttryck för ett etiskt postulat, tog man avstånd.

Också enligt vår uppfattning är det en huvuduppgift för straffsystemet att motverka brottslighet. När vi i vissa hänseenden ställer oss kritiska till en del av de tankegångar som lades till grund för BrB:s påföljdssystem beror detta inte på någon grundläggande meningsmotsättning om vilka uppgifter som straffsystemet har. Vad som skiljer är snarare olika uppfattningar om på vilket sätt straffsystemet kan fungera eller bör användas för att nedbringa brottsligheten.

Till grund för BrB ligger både allmänpreventiva och individualpreventiva tankegångar. Straffsystemet och de straffrättsliga ingripandena avses ha brottspreventiv verkan på människor i allmänhet och det enskilda straffet avses ha preventiv effekt på den dömde. I avsnitt 2 och i bilaga 2 lämnas en redogörelse för den kriminalpolitiska debatten under senare decennier och för forskningens uppfattning om allmän- och individualpreventiva effekter.

Sammanfattningsvis kan sägas att såväl de allmän- som de individualpre- ventiva överväganden som lades till grund för BrB:s påföljdssystem har ut- satts för en omfattande och i många delar välgrundad kritik. Denna har gjort gällande att vissa av tankegångarna inte är teoretiskt hållbara vilket gör dem

tvivelaktiga eller t. o. m. oanvändbara. De bygger på orealistiska förvänt- ningar och de eftersträvade effekterna uppnås ofta inte. Det har också sagts att de allmän- och individualpreventiva övervågandena är svåra att förena i ett konsekvent straffsystem. Någon ledning har inte givits för hur t. ex. in- tresset av ett strängt och för andra avskräckande straff i det enskilda fallet skall avvägas mot intresset av att genom individualpreventiva åtgärder för- hindra att en lagbrytare. begår nya brott. (Jämför här nuvarande 1 kap. 7 5 BrB.)

När vi något närmare skall beröra preventionsteorierna och deras bety- delse för straffsystemets utformning skall vi göra detta utifrån en modell som blivit allt vanligare på senare tid. En tidigare ofta förbisedd skillnad mellan allmän- och individualpreventiva teorier är att de har sin väsentliga betydel- se på olika nivåer i det straffrättsliga systemet. Man bör skilja mellan den betydelse de har vid beslut om att straffbelägga en gärning (kriminalisering), vid påföljdsbestämningen och vid verkställigheten av påföljden.

6.3.2. Beslut om kriminalisering

Allmänpreventiva överväganden är uppenbarligen av grundläggande bety- delse för beslut om kriminalisering. Trodde man inte att hotet om straff hade någon effekt skulle det knappast finnas någon grund för kriminalisering. Detta innebär bl. a. att för att en kriminalisering skall tillgripas måste krävas att den framstår som ändamålsenlig. Om det resultat man avser att uppnå kan nås på annat och lämpligare sätt, t. ex. genom att på sätt som angivits i avsnitt 6.2 införa olika typer av avgifter för icke önskvärda handlingar eller belöningar för handlingar som man önskar frammana, bör kriminalisering inte användas.

Teorin om allmänpreventionen bygger till stor del på sunt förnuft. De ve- tenskapligt underbyggda kunskaper vi har om kriminaliseringarnas allmän- preventiva effekter är begränsade. De ger inte någon egentlig ledning när det gäller frågan i vad mån medborgarnas handlande går att påverka med hjälp av straffbestämmelser. Det torde emellertid vara ställt utom tvivel att straffsystemet påverkar medborgarnas beteenden. I vilken utsträckning det- ta sker genom avskräckning, genom moralbildning eller genom andra fakto- rer är däremot svårt att avgöra. Detta skiftar säkerligen mellan olika brott och har olika stor betydelse för olika människor. En faktor som torde vara av stor betydelse är att systemet uppfattas som genomtänkt och konsekvent. Är endast vissa av flera förfaranden som framstår som lika klandervärda kri- minaliserade påverkar detta säkerligen i negativ riktning benägenheten att efterleva normerna. Kriminaliseringen i samhället utgör en form av officiellt sanktionerad syndalista. Respekten för denna är självfallet beroende på att den utformas under hänsynstagande till krav på saklighet och opartiskhet liksom till att alla skall behandlas lika inför lagen.

Ett av de grundläggande kraven i en modern rättsstat är att kriminalise- ringar skall vara opersonliga, dvs. att de i princip skall riktas mot var och en och inte enbart mot vissa utpekade personer. Det är här fråga om krav på legalitet. Detta innebär att individualpreventiva skäl inte är relevanta när det gäller frågan om vilka förfaranden som bör kriminaliseras.

Sedan beslut fattats om att ett visst handlande skall kriminaliseras upp—

kommer frågan vilken straffskala som skall knytas till brottet. Enligt värt för- menande har man härvid ej nytta av allmänpreventiva resonemang som har sin utgångspunkt i avskräckningseffekter. Enligt sådana borde man ju sätta straffet högt främst där det kan avskräcka och alltså antas vara effektivt. I de fall där man kan anta att straffhotet inte har någon reell betydelse för efterlevnaden av straffbudet skulle det kunna sättas lågt. Följden skulle bli att straffet kunde sättas ganska lågt för många typer av allvarliga brott, t. ex. mord, medan det å andra sidan borde sättas högt för sådana förseelser där det i stor utsträckning kan antas vara straffhotet som förmår människorna att avstå från det straffbelagda beteendet, t. ex. smärre skattebrott eller vis- sa trafikförseelser. En sådan strafflagstiftningsmetod skulle självfallet fram- stå som orimlig.

Enligt vår mening är det de moralförstärkande och moralbildande effek- terna liksom hänsynen till straffsystemets legitimitet som åtminstone på sikt är av betydelse ur allmänpreventiv synvinkel. Detta innebär emellertid inte att man bör grunda straffskalorna för de enskilda brotten på överväganden beträffande behovet av moralbildning eller moralförstärkning. Enligt vår uppfattning skall brott tilldelas straffskalor efter hur klandervärda de är. Härmed tillgodoses också såväl moral- som legitimitetsaspekter.

Vi har nyss tagit avstånd från att låta bedömningen av avskräckningseffek- ten påverka straffskalornas utformning. Vi är medvetna om att det dock finns de som anser det vara försvarligt att lagstiftaren av avskräckningsskäl i vissa undantagsfall föreskriver högre straff än vad gärningens klandervärd- het påkallar. Vi vill härvid framhålla att även vid brott beträffande vilka en del av dem som förespråkar stränga straff brukar framhålla betydelsen av avskräckning, t. ex. narkotikabrott, så anser man i allmänhet också att brot- ten i sig är så klandervärda att de förtjänar stränga straff.

Individualpreventiva resonemang förtjänar i princip inte avseende vid fastställande av vilka straffskalor brotten skall ha. Enligt sådana skall ju straffet avpassas efter den enskilde lagöverträdaren med hänsyn till vad som kan krävas för just hans individuella avskräckning, oskadliggörande eller be- handling. Det är uppenbart att hänsyn av denna art inte bör ges betydelse vare sig när det gäller att lägga fast nivån på straffskalorna eller när det gäl- ler att bestämma straffskalor för de enskilda brotten. Däremot kan omfån- get av straffskalorna vara beroende av individualpreventiva aspekter och hänsynstaganden. Detta" är mer en lagteknisk fråga. Önskar man således att den normala straffskalan för ett visst brott skall täcka även omständigheter hänförliga till gärningsmannens person påverkar detta skalans omfång.

Enligt vår uppfattning bör bestämmandet av brottens straffskalor baseras på brottens svårhet eller förkastlighet. Det måste vara en naturlig utgångs- punkt när man skall bestämma straffskalor för de olika brotten att bedöma vad de allmänt sett förtjänar av straff.

För att komma fram till vilka straffskalor de olika brotten bör ha får man enligt vår uppfattning falla tillbaka på någon form av rättviseresonemang. Härvid blir proportionalitet och ekvivalens viktiga begrepp. Med propor- tionalitet avses att straffskalan bör bestämmas i proportion till brottets svår- het. Ekvivalens innebär att lika svåra straff skall utsättas för likvärdiga brottstyper och kan sägas vara en följd av proportionalitetstanken.

Vi återkommer i avsnitt 11 och 12 till de nu behandlade frågorna som är av grundläggande betydelse vid vår översyn av straffskalorna.

6.3.3. Påföljdsbestämningen

När domstolen funnit att den tilltalade är skyldig till ett brott skall domstolen bestämma påföljd. I straffbestämmelserna för de enskilda brotten anges en straffskala i böter och/eller fängelse. Straffmätning innebär att domstolen i det särskilda fallet utmäter straff inom den i lag angivna straffskalan. I vissa fall har domstolen möjlighet att med stöd av särskilda bestämmelser döma ut straff som är lägre eller högre än vad som stadgas i straffbestämmelsen. Dessutom finns bestämmelser som i betydande utsträckning ger domstolen möjlighet att döma till villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård i stället för fängelse. Stannar domstolen för någon av dessa på- följder blir det inte aktuellt att göra någon straffmätning. Med påföljdsval avses att domstolen på detta sätt väljer mellan flera olika tillämpliga påfölj- der. Termen påföljdsbestämning använder vi som en gemensam beteckning för påföljdsval och straffmätning.

I nuvarande 1 kap. 7 & BrB finns en allmän bestämmelse om påföljdsvalet enligt vilken domstolen med iakttagande av vad som krävs för att upprätt- hålla allmän laglydnad skall fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Bestämmelsen innebär alltså att det är preventionshänsyn som skall vara avgörande för på- följdsvalet i det enskilda fallet. En avvägning skall göras mellan allmän- och individualpreventiva hänsyn varvid det brukar sägas att de individualpre- ventiva skall ha ett visst företräde.

Någon allmän bestämmelse om straffmätning finns däremot inte i BrB. Det står emellertid klart att straffmätningen sker väsentligen efter brottets svårhet eller klandervärdhet. Utrymmet för att vid sidan härav beakta pre— ventiva hänsyn är uppenbarligen begränsat. Vid utarbetandet av BrB fram- hölls att det från rättssäkerhetssynpunkt skulle vara betänkligt att som prin- cip för straffmätningen uppställa att domstolen skulle överväga vad som från allmänpreventiv eller individualpreventiv synpunkt vore erforderligt eller lämpligt. Ett visst utrymme ansågs dock föreligga för domstolen att i det sär- skilda fallet väga in synpunkter av detta slag.

6.331. Straffmätningen

Vi vill först ta upp frågan om i vad mån allmänpreventiva hänsyn bör tas vid straffmätningen. Problemställningen är här i allt väsentligt parallell med den tidigare behandlade om bestämmande av straffskalor för brotten. Enligt vår uppfattning är det således bl. a. ur allmänpreventiv synvinkel väsentligt att man har ett system enligt vilket utgångspunkten vid straffmätningen är det enskilda förfarandets klandervärdhet.

Vid kriminalisering har det förekommit att straffskalan med hänsyn till de avskräckande effekter detta kan medföra vid ett visst brott satts högre än vad förfarandets klandervärdhet påkallar. Vi tar, som framgått, för vår del av- stånd från ett sådant resonemang. Vi vill dock beträffande straffmätningen i sådant fall säga följande. I den mån straffskalan utformats med hänsyn till avskräckande effekter kommer, genom att domstol är bunden av den i lag givna straffskalan, också straffmätningen att ske med hänsyn till behovet av avskräckning. Något självständigt ställningstagande till de avskräckande ef- fekterna krävs inte heller i detta fall från domstolens sida. Vid straffmät-

ningen är det emellertid också vid sidan av vad som direkt följer av straffska- lorna naturligt att domstolen tar hänsyn till vad som förekommit vid lagens förarbeten. Förekommer där uttalanden om vilka hänsyn som bör tas eller vilken praxis som allmänt sett bör iakttas skall dessa normalt beaktas; även om de inte omedelbart hänför sig till förfarandenas klandervärdhet. Vid si- dan av vad vi nu har angett bör enligt vår uppfattning domstol inte av hänsyn till den förmenta avskräckande effekten utdöma ett högre straff än vad gär- ningens svårhet påkallar.

Det torde i dag kunna förekomma att en viss typ av gärning, med hänsyn till att den t. ex. fått en större utbredning eller uppträder i mer elakartade former, med hänvisning till allmänpreventiva skäl bedöms strängare än en- ligt tidigare rättspraxis. Som vi återkommer till kan hänsyn av detta slag en- ligt vår uppfattning vara relevanta vid påföljdsvalet. Det torde också kunna förekomma att en ändrad straffmätningspraxis kan vara motiverad med hän- syn till att ändrade förhållanden påkallar en ändrad syn på klandervärdhe- ten. Att en domstol i syfte att avskräcka andra i ett visst enskilt fall ger ett högre straff än vad brottet annars anses påkalla är däremot enligt vår upp- fattning inte acceptabelt i en rättsstat. En sådan rättstillämpning skulle stri- da mot kravet på att alla skall behandlas lika inför lagen.

Sammanfattningsvis bör enligt vår uppfattning allmänpreventionen inte tillmätas någon självständig betydelse vid straffmätningen i det enskilda fal- let. Straffmätningen bör i princip ske efter brottets klandervärdhet med be- aktande av de anvisningar lagstiftaren givit genom straffskalor eller på annat sätt. Härigenom kommer också allmänpreventiva hänsyn att tillgodoses.

I detta sammanhang vill vi peka på att allmänpreventionen huvudsakligen torde verka genom lagens straffhot och en i anslutning därtill upprätthållen fast och konsekvent praxis som visar att straffhotet inte är tomt. Det torde vara sällan som enskilda domar i sig kan antas vara av betydelse för allmän- preventionen. Det är knappast möjligt för domstolarna att göra någon kvali- ficerad bedömning av vilken inverkan en viss höjning av straffet i ett enskilt fall kan antas få för den allmänna laglydnaden. Som vi redan påpekat strider det också mot kravet på likhet inför lagen att i det enskilda fallet av allmän- preventiva skäl göra avvikelser från sedvanlig straffmätning.

Vi övergår härefter till frågan om i vad mån individualpreventiva hänsyn bör beaktas vid straffmätningen.

Individualprevention brukar sägas fungera på tre olika sätt; genom indivi- duell vård eller behandling, genom individuell avskräckning eller genom oskadliggörande (inkapacitering).

Att vård- eller behandlingsaspekter skulle tillåtas utgöra självständiga grunder för straffmätningen är enligt vår uppfattning uteslutet. Beträffande böter är detta över huvud taget inte möjligt då straffet inte innefattar sådana moment. Vad gäller fängelse vet vi att trots den vård och behandling som förekommer så har påföljden allmänt sett negativa effekter för de intagna. Dessa effekter accentueras ju längre strafftiden är. Någon rimlig möjlighet för en domstol att förutse att en längre anstaltsvistelse i ett enskilt fall skulle lämna utrymme för en framgångsrik behandling finns inte.

En annan sak är att det i enskilda fall bör finnas möjlighet att mäta ut kortare straff än vad själva brottets svårhet påkallar med hänsyn till omstän- digheter som är hänförliga till gärningsmannens personliga förhållanden.

Gällande rätt lämnar i en rad olika hänseenden utrymme för sådana hänsyn vid straffmätningen. Detta gäller exempelvis vissa fall av s. k. sanktionsku- mulation (den dömde har drabbats av andra menliga följder av brottet). Be- stämmelsen i nuvarande 33 kap. 4 & BrB om hänsyn till gärningsmannens ålder bör också framhållas. Våra förslag innebär att möjligheterna att ta hänsyn av detta slag i inte oväsentlig mån utvidgas samtidigt som förutsätt- ningarna preciseras.

Det torde inte vara ovanligt att hänsynstagande till omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens personliga förhållanden uppfattas som grundat på individualpreventiva överväganden. Det bör då betonas att dessa hänsynstaganden inte i något fall innebär att den dömde får någon särskild vård eller behandling som skulle vara ägnad att avhålla honom från brott. Allt som sker är en lindring av det straff som annars skulle ha utdömts. I flera fall, exempelvis vid sanktionskumulation, är det också uppenbart att överväganden om vilken betydelse för gärningsmannens framtida laglydnad som en sänkning av straffet kan få helt saknar relevans. Vad som är avgöran- de år helt enkelt att ett straff utdömt efter endast brottets svårhet skulle framstå som orättvist hårt. I andra fall, t. ex. vid hänsynstagande till den dömdes ungdom, torde det visserligen på ett allmänt plan kunna sägas att långa frihetsstraff är särskilt olämpliga ur individualpreventiv synvinkel. Men varken enligt gällande rätt eller enligt vårt förslag är det avsikten att domstolen i det enskilda fallet skall göra någon prövning av hur betydelsefull för den fortsatta laglydnaden som en viss sänkning av straffet är. Domstolen torde för övrigt sakna såväl teoretiska som praktiska förutsättningar för att göra en kvalificerad prövning i detta hänseende.

Enligt vår uppfattning bör således domstolen inte tillmäta individualpre- ventiva synpunkter av vård- och behandlingskaraktär någon självständig be- tydelse vid straffmätningen. Men eftersom vi anser att den dömdes personli- ga förhållanden har betydelse för straffmätningen har vi föreslagit ett regel- system som tar sikte på olika situationer där en sänkning av straffet framstår som rimlig och rättvis med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden. Härigenom underlättas möjligheterna att få en enhetlig och konsekvent praxis. Det är också vår övertygelse att det föreslagna regelsystemet i allt väsentligt fångar in den typ av fall som brukar anföras som exempel på när individualpreventiva hänsyn tas vid straffmätningen.

Överväganden om vilket straff som behövs för att avskräcka den dömde från fortsatt brottslighet bör enligt vår uppfattning inte få påverka straffmät- ningen. Den enda situation där detta skulle kunna vara försvarbart är vid vissa fall av upprepad brottslighet. Som vi påpekar senare i detta avsnitt fö- reslår vi en särskild reglering för sådana fall som allmänt ger utrymme för straffskärpning och därmed en starkare avskräckande effekt utan att dom- stolen därför behöver överväga straffskärpningens inverkan i det enskilda fallet.

Inkapacitering som straffmätningsgrund har ifrågasatts såväl på den grun- den att det är tveksamt om man får några brottsminskande effekter som och kanske främst — från rättvisesynpunkt. Tanken bakom inkapacitering är att lagöverträdaren skall hindras från att begå ytterligare brott under den tid han sitter inspärrad och att den som kan förväntas fortsätta att begå allvarli- ga brott skall sitta inspärrad under längre tid än om någon risk för fortsatt

brottslighet inte föreligger. En grundläggande fråga vid diskussion om inka- pacitering är med vilken grad av säkerhet man kan identifiera personer som kommer att begå brott i framtiden. Med låg träffsäkerhet i detta hänseende minskar givetvis de eftersträvade effekterna samtidigt som riskerna för för- höjda straff som inte på detta sätt fyller sitt ändamål ökar. Av forskningens resultat har framgått att det sannolikt går att identifiera vissa högriskgrup- per. Förutsägelser om individuella återfallsrisker är däremot osäkra och kännetecknas av många falska positiva (=lagbrytare där man förutsagt åter- fall som inte inträffar) och falska negativa (=lagbrytare där man förutsagt framtida laglydighet men där återfall inträffat). Detta talar mot att använda inkapacitering som grund för straffmätningen. Härtill kommer att det för att man skall kunna nå mer påtagliga inkapaciteringseffekter är nödvändigt att höja straffen mycket kraftigt i förhållande till den nivå de ligger på i dag. Enligt vår uppfattning är det helt otänkbart att inom ramen för den sed- vanliga straffmätningen öppna möjligheter att ta hänsyn till intresset av in- kapacitering i det enskilda fallet. I den mån man inte delar vår uppfattning i denna del utan anser något sådant önskvärt är det som vi ser det nödvändigt att tillskapa en särskild påföljdsform inom vars ram inkapacitering kan ske. Vi vill här erinra om att påföljden internering som fyllde en sådan funktion så sent som år 1981 avskaffades under bred politisk enighet. Sammanfattningsvis anser vi således att inte heller individualpreventio- nen, dvs. inkapacitering, indviduell avskräckning eller behovet av vård och behandling, bör tillmätas någon självständig betydelse vid straffmätningen i det enskilda fallet. Omständigheter hänförliga till gärningsmannens person skall emellertid även i fortsättningen få inverka på straffmätningen (se hä- rom avsnitt 15.23).

Ett särskilt problem utgör frågan vilken hänsyn som bör tas till återfall. Det torde knappast finnas något rättssystem där inte tidigare domar för brott kan påverka påföljden för den nya brottsligheten. Detta kan emellertid ske på en rad olika vägar och den faktiska betydelse som den tidigare brottslig- heten tillmäts växlar kraftigt mellan olika rättssystem. Det finns också mycket skiftande uppfattningar om på vilka grunder tidigare brottslighet bör tillmätas betydelse. Enligt vissa ökar klandervärdheten medan andra hänvi- sar till behov av individuell avskräckning eller inkapacitering. Det finns ock- så de som hävdar att det inte är de som tidigare dömts för brott som skall särbehandlas i skärpande riktning utan att särbehandlingen tvärtom bör avse åtminstone en del av den brottslighet som begås av tidigare ostraffade personer och då ske i mildrande riktning. Vanligt är också att just allmänpre- ventiva skäl åberopas som grund för en strängare bedömning av återfalls- brottslighet.

Också enligt vår uppfattning måste det finnas möjlighet att vid påföljds bestämningen ta hänsyn till om gärningsmannen tidigare begått brott. En sådan ordning torde av en bred allmänhet uppfattas som naturlig och rimlig. Med hänsyn till att många olika uppfattningar finns om varför, hur och i vil— ken utsträckning återfall bör tillmätas betydelse anser vi emellertid att det är väsentligt att man genom lagstiftning skapar underlag för en enhetlig och konsekvent praxis. Såsom närmare kommer att utvecklasi avsnitt 15.2.4 fö reslår vi därför ett system av bestämmelser som tillsammans reglerar vilken betydelse tidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen. Systemet

är utformat med beaktande av allmänpreventiva hänsyn. Beträffande den sedvanliga straffmätningen innebär emellertid förslaget att, förutom vid bö- tesbrott och vid val mellan böter och fängelse, någon hänsyn inte skall tas till tidigare brottslighet. Orsaken härtill är inte att vi av principiella skäl an- ser att sådana hänsyn här inte bör tas utan helt enkelt att vi förordar en tek- niskt annorlunda uppläggning av återfallsregleringen. Om en domstol vill skärpa straffet vid nya brott skall detta enligt vårt förslag inte ske genom att man mäter ut ett längre fängelsestraff än vad annars hade skett, utan genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.

6.332 Päföljdsvalet

Vad vi nu har anfört hänför sig till straffmätningen. I långa stycken har det relevans även för påföljdsvalet. Om vi bortser från valet mellan böter och fängelse är emellertid problemen vid påföljdsvalet delvis annorlunda än vid straffmätningen. Vad gäller straffmätningen är det brottsliga förfarandets klandervärdhet alltid den naturliga utgångspunkten. Vid påföljdsvalet är däremot det grundläggande problemet enligt vilka kriterier lika klandervär- da förfaranden skall kunna bemötas med olika påföljder. Den traditionella motiveringen för att ha ett på detta sätt differentierat påföljdssystem är upp- enbarligen att de individualpreventiva effekterna härigenom kan optimeras. Olika slags lagöverträdare behöver olika påföljder. En konsekvens av detta synsätt har också varit att de olika påföljderna i princip betraktas som lika ingripande.

I praktiken råder det emellertid inget tvivel om att såväl allmänheten som de dömda på goda grunder uppfattar de olika påföljderna som påtagligt olika stränga. Särskilt uppenbart är givetvis att fängelse framstår som en svårare påföljd än skyddstillsyn och villkorlig dom. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 15.4. Det är också uppenbart att individualpreventiva övervägan- den, hur välgrundade de än skulle vara, inte kan rättfärdiga olika behand- ling i hur hög grad som helst. Det är i detta hänseende som det brukar sägas att de individualpreventiva hänsynen måste vägas mot allmänpreventionens krav. För vår egen del vill vi här peka särskilt på kraven på legalitet, förutse- barhet och likhet inför lagen som enligt vår uppfattning är av stor betydelse för att påföljdssystemet skall uppfattas som legitimt.

Det är inte ovanligt att vägningen mellan individual- och allmänpreven- tion uppfattas så att individualpreventiva hänsyn alltid skulle tala för en lind- rigare och allmänpreventiva hänsyn alltid för en strängare påföljd. Detta är, såsom också klart kom till uttryck i BrB:s ursprungliga påföljdssystem med de ingripande påföljderna internering och ungdomsfängelse, inte korrekt. Vård- och behandlingsbehov har åberopats som grund för mer kännbara in- gripanden än vad som är påkallat ur allmänpreventiv synvinkel. Motsvaran- de gäller i än högre grad inkapacitering. En annan sak är att vi i Sverige numera, bortsett från överlämnande till särskild vård, inte har någon individualpreventivt inriktad påföljd som lämnar utrymme för strängare in- gripande än om ett sedvanligt fängelsestraff skulle utdömts. Detta är en ord- ning som vi anser bör bevaras.

Påföljden överlämnande till särskild vård utgör, som nyss framgick, i viss mån ett undantag från vad vi nu har sagt. Det är ju inte ovanligt att exempel-

vis den som blir överlämnad till sluten psykiatrisk vård kan bli föremål för ett frihetsberövande som är väsentligt längre än den anstaltsvistelse som kommit i fråga om påföljden hade blivit fängelse. Det bör emellertid fram- hållas att brottsligheten i dessa fall i princip varken utgör någon förutsättning för att vård skall komma till stånd eller har någon inverkan på längden eller utformningen av överlämnandet. Såsom vi kommer att utveckla närmare i avsnitt 9 föreslår vi också av bl. a. denna orsak att möjligheterna till över- lämnande till särskild vård visserligen behålls i den omfattning som nu gäller men att överlämnandet formellt inte skall betraktas som en brottspåföljd. ( Med de utgångspunkter som vi nu angivit blir den avgörande frågeställ- l ningen vid påföljdsvalet under vilka förutsättningar det bör anses motiverat 1 att ådöma en mildare påföljd än vad en sedvanlig påföljdsbestämning skulle f leda till. |, Vi har tidigare betonat att det av allmänpreventiva hänsyn är viktigt med 5 en enhetlig och konsekvent rättspraxis. Den allmänpreventiva verkan av kri- minaliseringen som sådan förutsätter också att det hot denna innefattar inte framstår som tomt. Allmänt sett bör också strängare påföljd kunna vara ef- fektivare från allmänpreventiv synpunkt. Allmänpreventionen synes därför i detta sammanhang kunna sägas tala för en begränsad användning av skyddstillsyn och villkorlig dom.

Vad vi anförde i samband med straffmätningen om svårigheterna för dom- stolen att bedöma den allmänpreventiva betydelsen av ett enskilt fall gör sig emellertid gällande också när det gäller påföljdsvalet. Vad som kan sägas är dock att allmänpreventiva hänsyn typiskt sett gör sig gällande med särskild styrka i vissa situationer. Enligt vår uppfattning bör man därför inte i lagstift- ningen helt allmänt hänvisa till allmänpreventionen utan i stället försöka ange under vilka omständigheter denna enligt lagstiftaren gör sig särskilt gällande. Härigenom skapas ett bättre underlag för en enhetlig praxis samti- digt som de allmänpreventiva hänsynen kan tillgodoses utan att domstolarna behöver återfalla i en i allmänhet fiktiv prövning av det enskilda avgörandets betydelse i detta hänseende.

Vi tror också att det förhållandevis enkelt går att ange de relevanta situa- tionerna. Det mest uppenbara är givetvis när gärningen är starkt klander- värd och därför enligt sedvanlig straffmätning skulle medföra ett långt fängelsestraff. Skillnaden mellan ett fängelsestraff och de alternativa påfölj- derna blir i sådana fall särskilt påtaglig. Med en omfattande användning av alternativa påföljder ökar riskerna för att straffhotet framstår som tomt och för att tilllämpningen framstår som oenhetlig och orättvis.

De allmänpreventiva hänsynen gör sig vid påföljdsvalet också gällande med större styrka vid vissa arter av brott än vid andra. F. 11. anses rattfylleri vara ett brott av sådan art. Vi skall inte här närmare utveckla i vilka fall hänsyn av detta slag kan göra sig gällande. Vi vill dock peka på att det vid påföljdsvalet kan finnas anledning att beakta om en viss typ av brott t. ex. fått en större utbredning eller antagit mer elakartade former. Det bör dock framhållas att en förskjutning av rättspraxis enligt vår uppfattning endast bör komma i fråga om det finns goda skäl att generellt skärpa bedömningen av fall av det aktuella slaget. Påföljdsvalet bör inte användas för att statuera exempel i enskilda fall. Vi vill i detta sammanhang avslutningsvis betona att man enligt vår uppfattning i domstolarna bör vara mycket återhållsam med

att av hänsyn till arten av brott utveckla en praxis med fängelsestraff när det inte i samband med lagstiftningen gjorts ställningstaganden som visar att en sådan praxis verkligen varit avsedd.

Vid sidan av brottets svårhet och art är också återfall en faktor som talar för att ett strängare påföljdsalternativ bör väljas. En sådan ståndpunkt kan . grundas på allmänpreventiva överväganden men som vi tidigare påpekat kan också andra skäl åberopas. Ett sådant är behovet av inkapacitering. Vi anser det självklart att tidigare brottslighet skall kunna påverka påföljdsva- let, se närmare härom i avsnitt 15.2.4. Något annat vore inte rimligt. Med den lagreglering som vi föreslår saknas det dock i princip anledning för dom- stolarna att i de enskilda fallen ta ställning till andra grunder för att återfallet skall beaktas än att detta följer av lagstiftningen.

Individualpreventionen är den klassiska grunden för det differentierade påföljdssystemet. Det har också varit vanligt att lagstiftningen inte ger dom- stolarna mycket mer ledning för tillämpningen än just att individualpreventi- va hänsyn skall beaktas. Lagstiftaren har inte ansett sig ha möjlighet atti lag ange mer bestämda kriterier för tillämpningen. Detta kan möjligen bero på att det är först under de senaste decennierna som en mer omfattande forsk- ning om risken för fortsatt brottslighet och om resultaten av olika former av behandling har kommit till stånd. Av forskningen framgår att även i de fall allmänna slutsatser kan dras om vissa grupper av lagöverträdare så är prog- noser i enskilda fall behäftade med mycket stor osäkerhet. Rättstillämp- ningen ställs därför i en mycket svår situation. Det torde inte heller råda någon tvekan om att domstolarna beträffande påföljdsvaleti praktiken kom- mit att utveckla en praxis enligt vilken vissa aspekter beaktas utan att man därför gör någon egentlig prognos i det enskilda fallet.

Enligt vår uppfattning är det mot denna bakgrund naturligt att lagstifta- ren, utan att för den skull alltför hårt binda domstolarna, genom mer precise- rade regler söker ge domstolarna vägledning för tillämpningen. Omständig- heter hänförliga till den tilltalades person torde härigenom kunna tillgodoses bättre än med nuvarande system. Härtill kommer att man genom en sådan ordning öppnar möjlighet att beakta sådana rättfärdighets- eller billighets- hänsyn som enligt vår uppfattning, exempelvis vid 5. k. sanktionskumula- tion, väl kan förtjäna att beaktas vid påföljdsvalet helt oberoende av indivi- dualpreventiva effekter, se härom i avsnitt 15.2.3.

När det gäller de omständigheter som enligt vår uppfattning bör påverka påföljdsvalet hänvisar vi till vårt förslag (34 kap. BrB). Förslaget är avsett att öka möjligheterna att välja annan påföljd än fängelse men torde i praktiken i övrigt komma att nära anknyta till den praxis som nu tillämpas. På ett un- dantag när behöver emellertid domstolarna inte göra prognoser i det enskil- da fallet. Undantaget gäller val mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. An- gående motiven för detta hänvisar vi till avsnitt 15.4.

Vad vi nu anfört om påföljdsvalet innebär sammanfattningsvis att vi be- träffande detta, i likhet med vid straffmätningen, förordar en reglering som innebär att domstolarna inte skall tillmäta vare sig allmän- eller individual— preventiva hänsyn någon självständig betydelse i det enskilda fallet. Detta innebär inte att vi på något sätt överger den grundsyn som präglar BrB, nämligen att straffsystemets uppgift är att skydda samhället från brott. En- ligt vår uppfattning är detta emellertid i första hand ett ansvar för lagstiftaren

som har att utforma straffsystemet så att preventionsaspekterna tillgodoses utan att detta går ut över kraven på legalitet och en enhetlig rättstillämpning. Domstolarnas mycket väsentliga funktion i detta avseende är sedan att ge— nom sin praxis utveckla straffsystemets innehåll.

6.3.4 Verkställigheten av påföljden

Som vi tidigare redovisat har det nuvarande påföljdssystemet ofta kritiserats för sin vård- och behandlingsinriktning. Grunden för kritiken har varit bl. a. att forskningen givit föga underlag för något antagande att man, åtminstone med nu kända metoder, genom vård eller behandling i någon mer påtaglig utsträckning kan minska riskerna för att de dömda fortsätter att begå brott eller att deras resocialisering i övrigt underlättas. Som svar på den kritiken har det anförts bl. a. att behandlingstanken varit av avgörande betydelse för kriminalvårdens humanisering och att det förhållandet att det är svårt att bedriva ett effektivt rehabiliteringsarbete inte får tas till intäkt för att rehabi- litering inte skulle vara möjlig eller att ambitionerna att hjälpa de dömda bör överges. Vi delar denna uppfattning. Även om man inte bör ha orealistiska förväntningar på kriminalvårdens möjligheter är det enligt vår uppfattning av avgörande betydelse för möjligheterna till en human och meningsfull kri- minalvård att man bibehåller ambitionerna att inom ramen för de ådömda påföljderna så långt möjligt genom stöd och hjälp söka underlätta de döm- das resocialisering. Det är då självfallet så att åtgärderna måste kunna an- passas efter behoven i det enskilda fallet. Det är på verkställighetsnivån som de praktiska förutsättningarna för en sådan individualiserad behandling föreligger. Det är uppenbart att en förutsättning för att ett meningsfullt reso- cialiseringsarbete skall kunna bedrivas år att man kan spela med ett mycket brett spektrum av insatser som dessutom kan anpassas efter hur förhållande— na efter hand utvecklas i det enskilda fallet. Här, dvs. på verkställighetsni- vån, har behandlingstanken alltså stor betydelse. Vår negativa inställning till att låta vård- och behandlingsaspekter påverka påföljdsbestämningen inne- bär på intet sätt något hinder mot en kriminalvård som har den grundläggan- de ambitionen att underlätta de dömdas anpassning i samhället.

Ett effektivt vård- och behandlingsarbete torde i allmänhet förutsätta att den dömde aktivt deltari planeringsarbetet och att åtgärderna genomförs i samförstånd med honom. Den dömde har naturligtvis i allmänhet ett intres- se av att verkställigheten för honom blir så förmånlig och lindrig som möjligt och det torde, i vart fall beträffande fängelse, från individualpreventiv ut- gångspunkt ofta vara lämpligast med en verkställighet som är upplagd på sådant sätt. Från allmänpreventiv utgångspunkt krävs emellertid att vissa minimikrav beträffande påföljden uppfylls. Beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn hänför sig dessa i första hand till att förverkande av påföljden kan komma i fråga vid ny brottslighet eller svårare misskötsamhet. Beträf- fande skyddstillsyn tillkommer kravet att den dömde inte undandrar sig den övervakning m. 111. som påföljden innebär. Vad gäller fängelse är det natur- ligtvis avgörande för tilltron till straffsystemet att en frihetsförlust också verkligen kommer till stånd. Detta gäller inte minst om man som vi görsträ- var efter en minskad användning av fängelsestraff, såväl till antal som längd. Inom ramen för fängelsestraffet bör emellertid, på sätt som nu också sker,

alla krafter sättas in för att minska de negativa effekterna av frihetsberövan- det för den intagne. Stora ansträngningar bör göras för att komma till rätta med hans personliga och sociala problem för att på så sätt minska risken för ny brottslighet efter straffverkställigheten.

Medan vård- och behandlingssynpunkter i allmänhet talar för en för den dömde lindrigare verkställighet kan intresset av inkapacitering tala i motsatt riktning. Också sådana synpunkter bör emellertid kunna beaktas på verk- ställighetsplanet. Stor risk för rymning och/eller fortsatt brottslighet bör så- ledes på så sätt som f. n. sker kunna påverka anstaltsplacering och möjlighet till vistelse utom anstalt.

Avslutningsvis vill vi här säga något om kriminalvårdens resurser för sitt rehabiliteringsarbete. Vi anser att betydande resurser bör avdelas för rehabi- litering framför allt av dem som dömts till fängelse. Det kan ej nog betonas att det här rör sig om personer som allmänt sett är svaga och har svårt att hävda sig. Inte minst i tider av allmän åtstramning finns det stora risker för att de intagna, som har svårt för att göra sin stämma hörd i samhällsdebat- ten. kommer att sättas på undantag.

6.4 Minskad användning av fängelsestraff

En av de grundläggande uppgifterna i vårt utredningsuppdrag är enligt di- rektiven att få till stånd en minskad användning av fängelsestraff och att av- korta långden på de straff som döms ut. Redan i vårt tidigare betänkande Villkorlig frigivning m. rn. (SOU 1981:92) uttalade vi oss för en minskad an- vändning av fängelsestraffet. Vid remissbehandlingen av betänkandet anslöt sig flertalet av de remissinstanser som närmare hade gått in på frågan till den i direktiven givna målsättningen. Från ett par håll gavs dock, främst med hänvisning till brottsutvecklingen, uttryck för viss tveksam-het.

Vi tar i enlighet med vårt uppdrag även i detta betänkande upp frågan om ett minskat bruk av fängelsestraff. Här skall därför de olika skäl som kan anföras för eller emot en minskad användning av fängelstraffet diskuteras. Det bör dock redan inledningsvis framhållas, att det under de senaste årtion- dena i olika sammanhang gjorts försök att ersätta fängelse med andra straff- former av frihetsinskränkande karaktär vilka kan upplevas som ett lika kraftfullt uttryck för samhällets ogillande som fängelse, utan att för den skull leda till negativa konsekvenser för den dömde och hans omgivning. I stort sett kan sägas att dessa strävanden misslyckats. Vi får alltså acceptera att fängelsestraffet fortfarande utgör ett centralt inslag i påföljdssystemet.

I vårt land är det en ledande princip att de svaga i samhället skall erhålla samhällets stöd i olika avseenden. Den sociala välfärden har byggts ut så att ingen skall behöva hamna utanför det sociala skyddsnätet. Att samhället varje år sätter runt 15 000 människor i fängelse och att ständigt nära 4 000 människor befinner sig i fängelse kan från nämnda synpunkt betraktas som en anomali särskilt som fängelsestraffet i stor utsträckning träffar personer som redan har stora sociala problem Straffet motverkar därför insatser som görs av andra organ inom ramen för samhällets välfärdssystem.

De strävanden som finns att begränsa användningen av frihetsstraff måste också sättas i samband med en mer allmän strävan i vårt samhälle att be-

gränsa institutionernas roll och inskränka användningen av tvångsmedel. De skäl som från såväl effektivitets- som humanitär synpunkt talar för en sådan utveckling har självfallet också sin betydelse då fängelsestraffet disku- teras. I linje med denna utveckling ligger också en strävan att öka förståelsen för den som avviker från ett av samhället förordat handlingsmönster. Själv- fallet innebär detta inte att vi accepterar brottsliga handlingar. Det bör emel- lertid leda till vaksamhet mot överdrivna reaktioner mot brottslighet.

Vi kan således konstatera att det finns starka skäl som talar för en begrän- sad användning av fängelsestraffet. Samtidigt ser vi det som en självklarhet att vi inte inom en överskådlig tid kan awara fängelse i påföljdssystemet. Detta gäller inte minst mot bakgrund av brottsutvecklingen och den härmed sammanhängande ökade oron för brott som den enskilde måste känna. Be- aktas måste också framför allt den ökning av den allvarligare brottsligheten som skett under senare decennier. Vi tänker här främst på den allvarligare våldsbrottsligheten, narkotikabrottsligheten och den grövre ekonomiska brottsligheten. Samhället måste kunna ingripa med kraft mot den allvarliga brottsligheten och härför erfordras att man har ett straff som innebär frihets- berövande och detta även under relativt lång tid. Något realistiskt alternativ härtill finns i dag inte.

Då man skall ta ställning till i vilken omfattning fängelse bör användas är det självfallet inte bara de nu redovisade mera allmänna argumenten som måste beaktas. Det är också nödvändigt att ställa frågan vilken betydelse användandet av fängelsestraff har för nivån på brottsligheten. Det är ju upp- enbart att man har större anledning att bruka fängelsestraff om detta kan verka minskande på brottsligheten, än om så inte är fallet. Om de brottsför- hindrande effekterna av fängelsestraffet är höga kan det finnas anledning att tillmäta de humanitära skälen en minskad betydelse.

När det först gäller fängelsestraffets betydelse från individualpreventiv synpunkt kan mot bakgrund av senare tiders kriminologiska forskning (se bilaga 2) allmänt sett sägas att en höjd nivå inte minskar den straffades benä- genhet att begå nya brott. Det måste också konstateras att olika individual- preventiva metoder inom ramen för fängelsestraffet visat sig vara dåligt äg- nade att minska brottsbenägenheten hos dem som dömts. Även om rehabili- tering inte i alla situationer är utesluten, måste vi acceptera att ett fängelse- straff i de allra flesta fall har övervägande negativa effekter för den som ut- sätts för det. Belägg finns således för att fängelsestraff leder till dålig rehabi- litering och att de som undergått kriminalvård i anstalt ofta fortsätter att begå brott. Mot bakgrund av det nu sagda är det vår bestämda uppfattning att ökade insatser i form av längre ”behandlingstider” (fångelsetider) inte får några positiva effekter på brottsnivån.

När man diskuterar vilken betydelse nivån på straffen har från individu- alpreventiv synpunkt är det ofrånkomligt att komma in på fängelsestraffets inkapaciterande effekt. Frågan huruvida man kan lägga inkapaciteringstan- kar till grund för påföljdsbestämningen har vi diskuterat i avsnitt 6.3. Vi har där, bl. a. på grund av svårigheterna att göra individuella återfallsprognoser, avvisat inkapaciteringstanken. Att inkapaciteringsresonemang inte duger vid påföljdsbestämningen hindrar emellertid inte att sådana resonemang kan ha betydelse för den allmänna nivån på straffen. Om en allmänt höjd nivå minskar brottsligheten på grund av att alla, och då även de brottsaktiva

personerna, hålls inspärrade under längre tid och en sänkt nivå ger upphov till en ökad brottslighet kan ju skäl finnas att allmänt sett låta nivån vara hög. Det nu sagda föranleder oss att komma in på en inom BRÅ gjord un- dersökning av effekterna av den s. k. halvtidsreformen den 1 juli 1983 (BRÅ-forskning 198512). I undersökningen dras slutsatsen att halvtidsrefor- men medförde ett tillskott av anmälda brott under andra halvåret 1983. I förhållande till den totala brottsligheten var tillskottet dock inte särskilt stort. Vi är tveksamma till om undersökningen i alla delar ger en riktig för- klaring till den ökning av anmälningarna beträffande vissa brott som ägde rum efter halvtidsreformen. Det torde dock vara ganska givet att en viss ök- ning av brottsligheten blir följden av att flera hundra fängelsedömda friges vid en och samma tidpunkt. Av större intresse än den engångsökning av vissa brott som ägde rum under andra halvåret 1983 är emellertid vad som i under- sökningen uttalas om utvecklingen på längre sikt. I rapporten (s. 21) sägs:

Effekterna på antalet anmälda brott är nu en relativt hastigt övergående företeelse. Eftersom så många fängelsedömda släpptes ut på en gång erhölls en anhopning av brott i vissa brottstyper under en begränsad tid. Med tiden, då utsläppen återgår till det normala och fördelas jämnt över året, kommer effekterna vara av den storleksord- ningen att de knappast syns i statistiken.

Eftersom inkapaciteringseffekten (den effekt på brottsligheten som uppstår då per- soner spärras in i t. ex. fängelse) existerar kommer dock den framtida nivån, om än marginellt, att bli något högre än om fängelsetiderna varit oförändrade.

Vi delar den framförda uppfattningen i denna del. Mindre variationer i bru- ket av fängelsestraff ger endast en marginell påverkan på brottsligheten.

Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att mindre förändringar av an- vändningen av fängelse inte har några från inkapaciteringssynpunkt märk- bara effekter på brottsligheten. För att uppnå sådana effekter krävs en ök- ning av bruket av fängelsestraff som är så stor att den är oförenlig med såväl svensk rättstradition som med den kunskap vi numera har om ett fängelse- straffs effekter för den som utsätts för det. En sådan höjning skulle också strida mot de allmänna utvecklingstendenser som vi ovan har redovisat.

Inte heller resultaten av forskningen rörande fängelsestraffets allmänpre- ventiva verkningar inger några större förhoppningar när det gäller möjlighe- ten att genom justeringar av fängelsestraffets användning påverka brottslig- hetens omfattning. Knut Sveri (se bilaga 3) framhåller således att han i sin internationella jämförelse inte funnit någon tendens i riktning mot att stränga straff medför låg brottsnivå.

Det är således inte möjligt att göra några bestämda uttalanden om och i vilken utsträckning användningen av fängelsestraff på en given nivå påver- kar den allmänna nivån på brottsligheten. De reformer som genomförts och som inneburit en minskad användning av fängelse t. ex. i Västtyskland där fängelsestraff i viss utsträckning ersatts med böter — har dock inte visat sig ha några effekter på brottsutvecklingen i ökande riktning. Även detta förhål- lande utgör en anledning till att vi bör använda fängelsestraffet med stor återhållsamhet.

Att möjligheterna att genom en justering av användningen av fängelse- straff påverka brottsligheten är små. utesluter dock inte att stora föränd- ringar kan få effekt. Sådana är dock, som nyss konstaterats, inte att övervå-

ga. På samma sätt som en kraftig ökning av bruket av fängelsestraff väl kan tänkas få lägre brottslighet som följd, kan man befara att en radikal minsk- ning kan resultera i fler brott. Detta talar för att en minskning under alla förhållanden måste bli av begränsad art och ske med urskillning.

Inte sällan framförs i den allmänna debatten den uppfattningen att vi i vårt land vid en internationell jämförelse är särskilt milda. En vanlig upp- fattning är således att användningen av frihetsstraff i Sverige är låg medan den t. ex. i Västtyskland, England och Finland är betydligt högre. För att få belagt hur det i verkligheten förhåller sig på denna punkt har vi uppdragit åt Knut Sveri att för vår räkning göra en jämförelse av användningen av straff- rättsliga påföljder i de nordiska länderna (utom Island), Västtyskland och England (se bilaga 3).

Nu måste först sägas att jämförelser av bruket av frihetsstraff i olika lån- der är svåra att göra. Tillgänglig statistik säger inte hela sanningen. Man måste ta hänsyn bl. a. till skillnader i brottsnivån, kriminaliseringsstruktu- ren, straffverkställighetsregler, de processuella reglerna, polisens effektivi- tet, befolkningen intresse av att anmäla brott samt olika registreringssystem och statistikföring.

Sveris slutsats är att Sverige är det land i Norden som minst använder sig av frihetsberövande påföljder, men att England och Västtyskland har en be- tydligt lägre frekvens av sådana påföljder. Beträffande frihetsstraffens längd gäller att de korta straffen dominerar i samtliga länder. Sverige represente- rar här inget undantag och är inte mildare än de övriga länderna. Nivån i Sverige är genomgående samma som i de övriga nordiska länderna. England och Västtyskland som använder frihetsstraff mer sällan utmärker sig ge- nom att slå till extra hårt mot en liten grupp av personer som får över ett års fängelse. Sveris konklusion är att Sverige intar en mellanposition både när det gäller användningen av frihetsstraff och tidslängden utmätt straff. Isam- band med denna konklusion påpekar Sveri att uppfattningen att vi i Sverige skulle vara exceptionellt försiktiga i bruket av frihetsberövande påföljder och att vi skulle använda kortare straff än andra motsvarande länder torde vara betydligt överdriven.

Sammanfattningsvis kan följande sägas. Ett ökat användande av fängel- sestraff är inte ett verksamt medel när det gäller att minska brottsligheten eller ens att motverka en ökning av denna. I den mån det är möjligt att min- ska brottsligheten är det åtgärder av helt annat slag som krävs. Härav följer som en viktig slutsats att det inte heller finns något som tyder på att en mått- lig minskning av användandet av fängelsestraff allmänt sett har någon bety- delse för brottslighetens omfattning. Detta talar enligt vår uppfattning för att bruket av fängelse kan minskas. Vårt ställningstagande här påverkas na- turligtvis av vår uppfattning om straffets innebörd. Straffet är repressiit och innebär ett medvetet påfört lidande. Det får ofta långtgående negativa soci- ala konsekvenser. Man bör därför iaktta försiktighet när det gäller att från samhällets sida ingripa med straff i form av fängelse. Kan man inte visa att skillnader i bruket av fängelse också innebär skillnader i faktisk brottsiighet bör man, om inte annat så av humanitära skäl, hålla detta på en låg nivå.

Vi anser att det i direktiven uttalade önskemålet om en allmän begräns- ning av fängelsestraffets användning är något som väl är både önskvärt cch möjligt att genomföra. Denna begränsning bör emellertid göras relativt för—

siktigt. Det är nämligen i detta sammanhang av betydelse inte bara vad som kan påvisas rörande effekten på brottsligheten av en sådan begränsning. Även andra faktorer måste vägas in. Hit hört. ex. allmänhetens förtroende för rättssystemet. Det är viktigt, alldeles oberoende av effekterna 1 övrigt, att människor i allmänhet även i fortsättningen har en känsla av att de lever i ett rättssamhälle där de som begår brott utsätts för ett tillräckligt strängt ingripande från samhällets sida. Det är således väsentligt att det verkligen händer något när ett brott har begåtts.

Det bör i detta sammanhang med skärpa understrykas att vår uppfattning att bruket av fängelsestraff bör minska inte dikteras av ekonomiska övervä- ganden. Kriminalpolitiska strävanden att begränsa användningen av fri- hetsstraff har vuxit fram under senare decennier långt innan samhällsekono- min i Sverige på 1970-talet kom i obalans. Kriminalpolitiken lämpar sig en- ligt vår mening sällsynt illa för ekonomiskt betingade förändringar.

6.5 Målsäganden i straffsystemet

Avslutningsvis skall vi något beröra målsägandens ställning i straffsystemet. Straffsystemet fyller olika funktioner i samhället. En viktig, ofta förbi- sedd, uppgift är att tillgodose målsägandens intresse. Som tidigare konstate- rats krävs, för att den enskilde skall känna att han lever i ett rättssamhälle, att den som avviker ifrån vad som är allmänt accepterat genom att begå nå- gon straffbar gärning, blir föremål för ingripanden från samhället. För den som utsätts för en klandervärd handling utgör straffet en markering av att samhället står på hans sida. Att framhålla straffsystemets uppgift att tillgo- dose målsägandens intresse är särskilt viktigt i ett samhälle där man strävar efter att hålla straffen på en jämförelsevis låg nivå. Det torde förhålla sig så att många som har utsatts för brott finner det rättvist att gärningsmannen tilldelas ett kännbart straff. Om man, såsom vi i vårt förslag, strävar efter en minskad användning av fängelsestraffet finns det skäl att också överväga på vilket sätt målsägandens intresse bättre kan tillgodoses. Vi vill därför fram- hålla — även om det inte ingår i vårt utredningsuppdrag att ett viktigt led i det fortsatta kriminalpolitiska utvecklingsarbetet är att målsägandeintresse- na beaktas på ett bättre sätt än f. n. Punktvis och skissartat kan vi se olika möjligheter i detta avseende. Dessa tar framför allt sikte på att förbättra målsägandens möjlighet till ekonomisk kompensation för brott han utsatts för. Vi vill dock också betona nödvändigheten av att målsäganden av polis, åklagare och domstol behandlas på ett korrekt sätt och med förståelse för den ofta svåra situation han befinner sig i. De möjligheter som enligt vår uppfattning bör diskuteras är följande. — Åklagaren åläggs vidgad skyldighet att företräda målsäganden i skade- ståndsdelen. — Målsäganden får i annat fall juridiskt biträde kostnadsfritt. Kronofogden åläggs skyldighet att företräda målsäganden vid indrivning som om det varit allmänt mål. — Brottsskadelagen (1978c413) ändras så att målsägandens möjligheter till ersättning från staten vidgas. Skadestånd på grund av brott erhåller allmän förmånsrätt före skatter och allmänna avgifter.

—— Införsel får äga rum för skadestånd på grund av brott. — Målsägandens möjligheter att erhålla kurativa och sociala hjälpinsatser vidgas. Anmärkas kan att BRÅ hösten 1985 har erhållit regeringens upp- drag att undersöka hur hjälp av praktiskt och kurativt slag skall kunna ges brottsoffren.

Vad som nu upptagits är bara exempel på åtgärder som kan vidtas. Vilken eller vilka framkomstvägar som är de lämpligaste för att bättre ta till vara målsägandens intresse kan vi inte uttala oss om. Härför krävs en närmare utredning. En sådan bör enligt vårt förmenande med det snaraste komma till stånd. Inte minst genom den fokusering på den ekonomiska brottsligheten som har skett under senare år kan man lätt få uppfattningen att den enskilde målsäganden och tillvaratagandet av hans rätt och intressen inte längre är lika väsentligt. Om en sådan uppfattning skulle sprida sig vore det fatalt för tilltron till rättsväsendet. För att motverka en utveckling i denna riktning bör möjligheterna till förstärkt skydd för målsäganden-med det snaraste övervägas förutsättningslöst.

I Påföljder

7. Fängelse m. m.

7.1. Fängelsestraffet

Vi har i våra allmänna överväganden om straffsystemet (avsnitt 6, jämför också avsnitt 2) med ledning av en omfattande kriminologisk forskning slagit fast att straff, och då särskilt fängelsestraff, ej har några påvisbara positiva behandlingseffekter. Detta innebär att förmenta sådana effekter inte får ut- göra en grund för att välja ett fängelsestraff av en viss längd. Samtidigt har vi betonat att det arbete som fortlöpande pågår för att reformera kriminal- vården inte får hindras eller fördröjas med hänvisning till detta ställningsta- gande. Som bl. a. kriminalvårdsstyrelsen i olika sammanhang framhållit har kriminalvården såväl en kontrollfunktion som en kontaktfunktion. Det är viktigt att samhället ger kriminalvården sådana resurser att även kontakt- funktionen kan få ett reellt innehåll.

Inte minst under de senare årtiondena har mycket gjorts för att humanise- ra kriminalvården. Den allmänna standardstegringen i samhället har kom- mit också kriminalvården till godo t. ex. när det gäller boendemiljön på våra anstalter. Även utrustningen för utbildningen och den industriella driften har moderniserats. I den allmänna debatten har denna utveckling kritiserats från vissa håll. Det finns de som har menat att fängelsemiljön har fått för hög standard.

Vi vill betona att även om den materiella standarden höjts i fängelserna bör detta inte förändra synen på fängelsestraffet. Detta måste fortfarande ses som ett mycket kraftigt ingripande för dem som utsätts för det. Det torde nämligen förhålla sig så att standardförbättringar på fängelserna inte har nå- gon egentlig betydelse för graden av det obehag som frihetsberövandet inne- bär. Det finns enligt vår uppfattning inte heller något som talar för att en ”hård fängelseregim” ger utslag i form av allmän- eller individualpreventiva vinster.

BrB innehåller f. n. inte någon bestämmelse som anger principerna för verkställigheten i anstalt av fängelsestraffet. Detta får anses märkligt av fle- ra skäl. Dels intar fängelsestraffet en central plats i vårt straffsystem, dels har man för såväl villkorlig dom som skyddstillsyn (jämför t. ex. nuvarande 28 kap. 6 % BrB) lämnat vissa anvisningar om verkställighetsinnehållet.

Enligt vår uppfattning är det lämpligt att huvudprinciperna för verkstäl— lighet i anstalt av fängelsestraff regleras genom en bestämmelse i BrB. Vi föreslår därför att i BrB förs in en bestämmelse som anger de principer efter vilka verkställigheten skall utformas. Vårt förslag återfinns i 29 kap. 3 & BrB.

7.2. Fängelse som gemensamt straff

Om någon skall dömas för flera brott vid ett tillfälle är huvudregeln att ge- mensam påföljd skall ådömas. Bestämmelsen härom finns f. n. i 1 kap. 6 & BrB och återfinns i förslaget oförändrad i 34 kap. 4 % BrB. När gemensam påföljd skall ådömas i böter eller fängelse gäller en särskild straffskala. Mi- nimum för denna är lika med minimum för det brott som har högsta mini- mum. Är alla brotten bötesbrott höjs maximum från 120 till 180 dagsböter eller från 1 000 till 2 000 kr. omedelbart i pengar. Skall fängelse ådömas för något av brotten ådöms det gemensamma straffet i fängelse enligt nuvaran- de 26 kap. 2 & BrB. Maximum höjs då till sammanlagda maximum för de olika brotten, dock med den begränsningen att maximum för det svåraste brottet inte får överskridas med mer än två år. Om enbart bötesstraff kan följa på något av brotten anses det svara mot fängelse i fjorton dagar. I detta avsnitt skall vi behandla endast sådant gemensamt straff som utdöms i fäng— else. Böter såsom gemensamt straff behandlas i avsnitt 8.

När påföljd skall bestämmas för mer än ett brott talar man om påföljds— konkurrens. Är fråga endast om att utdöma straff talar man om straffkonkur- rens. Vid straffkonkurrens brukar man räkna med tre huvudprinciper. Den strängaste är kumulationsprincipen enligt vilken straffmätning sker för varje brott för sig varefter straffen läggs samman. Mindre sträng är asperations- principen enligt vilken en gemensam straffmätning sker för alla brotten var- vid man dock har tillgång till ett maximistraff som är högre än det för det svåraste av brotten. Mildast är absorptionsprincipen enligt vilken maximum är detsamma som för det svåraste av brotten men hänsyn till brottsflerheten kan tas vid mätningen inom straffskalan.

Som framgått ovan av redogörelsen för den nuvarande bestämmelsen i 26 kap. 2 % BrB gäller i svensk rätt asperationsprincipen. I praktiken överskrids dock sällan maximistraffet för det svåraste brottet. Detta torde ske endast vid lagföring för grova narkotikabrott. Skälet till att domstolarna så sällan tillämpar bestämmelsen i 26 kap.2 & BrB torde vara att maximum för de oli- ka brotten i allmänhet är så högt att betydande mängd luft finns i straffska- lorna. Detta utrymme räcker väl till för att beakta även flerbrottslighet. Med den ganska betydande neddragning av maximistraffen som våra förslag inne- bär för lägre grader av gradindelade brott kan det i framtiden dock förväntas ett större behov av att överskrida maximistraffet för det svåraste brottet när fråga är om att vid ett tillfälle utmäta straff för flera brott.

Den första fråga som uppkommer är om vi skall behålla den nuvarande asperationsprincipen eller om vi skall övergå till någon av de två andra prin- ciperna.

1 t. ex. engelsk och amerikansk rätt gäller kumulationsprincipen som hu- vudregel. Som bekant kan där förekomma fängelsedomar inte bara på tio- tals utan även på hundratals år. Nämnas kan dock att resultatet av principen när det gäller tid i anstalt mildras väsentligt genom att flera fängelsedomar kan verkställas parallellt.

Vi anser att en övergång till kumulationsprincipen är utesluten. Kumula- tionsprincipen skulle innebära utmätande av straff som är helt oförenliga både med svensk rättstradition och med de principer som ligger till grund för vårt arbete. Skillnaden mellan straff på viss tid och livstidsstraff skulle också

suddas ut. Härtill kommer att införande av denna princip skulle, för att inte leda till helt orimliga resultat, föra med sig krav på omfattande förändringar av verkställighetsreglerna.

Valet står således mellan den nuvarande asperationsprincipen och absorp- tionsprincipen. Avgörande vid detta val är för vår del det sätt på vilket straffskalorna för de särskilda brotten har konstruerats. I BrB — och också i vårt förslag -— har som förutsättning då skalorna utarbetats gällt att endast ett brott föreligger till bedömande. Som vi påpekar vid vår översyn av straff- skalorna har hänsyn tagits till detta faktum. Straffskalorna för vissa brott, främst lägre grader av gradindelade brott, har kraftigt inskränkts just med hänsyn till att vi svårligen kan tänka oss ett brott som förtjänar ett så högt straff som det som anges som maximistraff i nuvarande lagstiftning. Vi har därvid också pekat på att det vid flerbrottslighet finns möjlighet att med tillämpning av den särskilda lagstiftningen om gemensamt fängelsestraff gå över maximistraffet för det i sammanhanget svåraste brottet. Med hänsyn till denna konstruktion av straffskalorna är det inte möjligt att tillämpa ab- sorptionsprincipen.

Detta medför att den nuvarande asperationsprincipen får behållas. Den fråga som då uppkommer är om den nuvarande regleringen är utformad på ett tillfredsställande sätt.Härom kan sägas följande.

Att minimigränsen vid straffmätning för flera brott skall ligga där den lig- ger nu dvs. att det högsta minimistraffet inte skall få underskridas, torde vara odiskutabelt. Någon annan ordning är inte tänkbar.

Vad som däremot kan övervägas är maximistraffet. F. 11. utgörs som nämnts maximum av maximistraffen sammanlagda med varandra, varvid dock det svåraste straffet inte får överskridas med mer än två år. Den nuvar- ande ordningen ger bl. a. följande resultat. Exemplen utgår från de nu gäl- lande straffskalorna.

För snatteri kan ådömas fängelse upp till sex månader. Om någon skall lagföras samtidigt för två snatterier kan han således teoretiskt ådömas fäng- else i ett år och om han skall dömas för fem snatterier kan han ådömas fäng- else i två och ett halvt år. För grovt narkotikabrott gäller ett maximum av tio år. För två grova narkotikabrott kan maximalt tolv års fängelse ådömas och samma maximum gäller oavsett hur många grova narkotikabrott som skall avdömas samtidigt. Vi kan inte finna att slutresultatet i något av de båda givna exemplen blir tillfredsställande. Förhöjningen vid snatteri blir orimligt stor och rabatten vid flerfaldig grov narkotikabrottslighet blir alltför kraftig.

När strafflagberedningen i början av 1950-talet diskuterade utformningen av bestämmelsen om gemensamt fängelsestraff ansåg den att det inte fanns några bestämda skäl till att ändra de gällande reglerna på området. Bered- ningen hänvisade till att tvåårsregeln var hävdvunnen. Beredningen menade vidare att det var omöjligt att genomföra en teoretiskt motiverad och hållbar gränsdragning; i stället fick praktiska hänsyn fälla avgörandet (SOU 1953:17 s. 137).Vi kan hålla med strafflagberedningen om att någon teoretiskt håll- bar grund inte kan ges när det gäller frågan om maximistraffet för det svåras- te brottet bör få överskridas med ett, två eller flera år vid flerbrottslighet. Vi anser emellertid att den nuvarande regeln är olämplig genom att den har samma övre gräns när det gäller att överskrida straffskalan vid fängelsebrott av den lägsta graden som vid den allra grövsta brottsligheten. Starka skäl

talar enligt vår uppfattning för en ökad differentiering. Vårt förslag innebär att straff vid flerbrottslighet skal] utmätas efter den samlade brottslighetens straffvärde. De straffmätningsregler vi föreslår skall tillämpas även vid mät- ning av straff för flera brott; se 33 kap. BrB i förslaget. Med vår mer direkta anknytning till brottens straffvärde som utgångspunkt för straffmätningen ter det sig än mer motiverat att åstadkomma en differentiering. Om endast flera mindre allvarliga brott, t. ex. med ett straffmaximum på sex månader, skall avdömas bör det inte ens teoretiskt finnas en möjlighet att överskrida maximum med så mycket som två år. Det är uppenbart att det i praktiken inte föreligger något som helst behov av detta. Vi anser det också otillfreds- ställande med den mycket kraftiga rabatt som på grund av den nuvarande regelns utformning erhålls vid den grövsta brottsligheten. Två års förhöjning i detta skikt är enligt vår uppfattning ej tillräcklig. Med hänsyn till att en av grundtankarna bakom vårt utredningsuppdrag är att reducera bruket av fängelsestraff, anser vi dock att höjningen av straffmaximum vid flerbrotts- lighet bör ske med försiktighet. Någon kraftigare höjning kan ej heller moti- veras utifrån några överväganden om preventiva effekter. Vad vi eftersträ- var i detta sammanhang är således inte i första hand att höja straffen vid flerbrottslighet utan att åstadkomma en större differentiering.

Vårt förslag i den nu behandlade frågan återfinns i 29 kap. 2 & BrB. En differentiering har där skett på så sätt att möjligheten till överskridande av det svåraste straffet ökar ju högre detta är. Uppgår det svåraste straffet inte till fängelse i fyra år får ett överskridande ske med högst ett år. Om det svå- raste straffet är fängelse 1 fyra ar eller högre men inte uppgår till fängelse 1 åtta år får det överskridas med högst två år. Är det svåraste straffet fängelse i åtta år eller mer får det överskridas med högst fyra år.

Ändringen innebär således lägre straff än f. 11. vid flerbrottslighet då det är fråga om brott med ett maximistraff som understiger fängelse i fyra år och i stället ett högre straff än enligt nuvarande reglering vid flerbrottslighet då det gäller brott med ett maximum av åtta års fängelse eller mer. För mellan- skiktet innebär förslaget ingen ändring. Rabatten vid flerbrottslighet blir även i fortsättningen betydande men en rimligare differentiering mellan brott av olika svårhetsgrad åstadkoms.

7.3. Villkorlig frigivning

I vårt föregående betänkande Villkorlig frigivning m. m. (SOU 1981:92) ut- talade vi att de utredningsfrågor som då återstod borde ha behandlatsi ett sammanhang. Vi konstaterade vidare att det måste ses som naturligt rtti det fortsatta utredningsarbetet återkomma till och på nytt överväga vissa frågor rörande den villkorliga frigivningen och därvid kanske också föreslå andra eller ytterligare ändringar än dem som lades fram i betänkandet.

Vi kommer nu att på nytt ta upp den villkorliga frigivningen och därvid två frågor som rör denna, nämligen tidpunkten för villkorlig frigivning och minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning.

Vårt betänkande om villkorlig frigivning ledde till ändrad lagstiftning (främst prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr 241). I sitt yttrande över de nya reg— lerna om villkorlig frigivning anförde lagrådet vissa betänkligheter mct de

föreslagna lösningarna (prop. 1982/83:85 s. 144 ff). I sin anmälan av lagråds- yttrandet anförde departementschefen bl. a. följande (nämnda prop. s. 152).

Lagrådet har även uttalat att det naturliga med remissens utgångspunkter skulle vara att sänka straffskalorna för den brottslighet som de nya frigivningsreglerna avser. Som lagrådet också framhåller saknas emellertid underlag för att nu genomföra en sådan reform. Det ingår i fängelsestraffkommitténs uppdrag att se över straffskalorna. Det kan naturligtvis inte uteslutas att denna översyn kan föranleda ytterligare ändringari fråga om den villkorliga frigivningen, men detta kan som jag ser det inte utgöra något hinder mot den nu föreslagna reformen.

Reglerna om villkorlig frigivning innebär, såvitt nu är av intresse, f. n. föl- jande (26 kap. 6—8 åå BrB).

1. Den som undergår fängelse på viss tid skall med två undantag friges villkorligt när halva tiden har avtjänats. Det första undantaget innebär att frigivningen kan uppskjutas till senare tidpunkt än när halva tiden har avtjä— nats om den dömde begär det. Ett skäl härtill kan vara att han önskar avvak- ta en ny dom för gemensam verkställighet. Det andra undantaget regleras i 26 kap. 7 & BrB och innebär följande. Om någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller med- fört fara för liv eller hälsa och det bedöms att påtaglig risk föreligger för att han efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag, så får han inte villkorligt friges förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Frågan om villkorlig frigivning i dessa fall prövas av kriminalvårdsnämnden. När det gäller frigivning efter det att två tredjedelar av straffet har avtjänats skall förutom återfallsrisken verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den döm- de och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen beak- tas.

2. Villkorlig frigivning får inte äga rum förrän verkställigheten har pågått i minst två månader.

3. Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har ådömts enligt nuvarande 28 kap. 3 & BrB eller från ett förvandlingsstraff för böter.

4. Verkställs samtidigt flera fängelsestraff skall vid tillämpningen av hu- vudregeln om halvtidsfrigivning och minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning hänsyn tas till den sammanlagda strafftiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Ingår bland de straff som verkställs samtidigt fängelse ådömt enligt 28 kap. 3 & BrB eller förvandlingsstraff för böter får dock villkorlig frigivning inte äga rum förrän verkställigheten har pågått minst den tid som svarar mot sådant straff.

7.3.1. Tidpunkten för villkorlig frigivning

De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning trädde i kraft den 1 juli 1983. Alltsedan dess har utformningen av de nya reglerna varit föremål för debatt. Vad som därvid i första hand har diskuterats är bestämmelsen om särbehandling enligt 26 kap. 7 & BrB och kriminalvårdsnämndens praxis i detta hänseende. Det har dock också gjorts gällande att den i princip obli- gatoriska halvtidsfrigivningen har medfört att klyftan mellan straffdomens

formella och reella innebörd blivit för stor. Vad som utifrån de nämnda syn- punkterna kan övervägas är dels tidpunkten för villkorlig frigivning, och då en höjning av den kvotdel som tillämpas till t. ex. två tredjedelar, dels regle- ringen i 26 kap. 7 & BrB.

Vi har inte funnit anledning att gå ifrån de grundläggande principer för villkorlig frigivning som vi närmare utvecklade i vårt föregående betänkande (SOU 1981:92 s. 88 ff). Vi anser således fortfarande att den villkorliga frigiv- ningen bör behållas, att den bör vara obligatorisk och att man bör begagna endast en kvotdel vid tillämpningen. I frågan om obligatorisk eller fakultativ villkorlig frigivning vill vi till utveckling av vår ståndpunkt säga följande.

Ett system med fakultativa regler medför tillämpningssvårigheter. Frågan blir vilka materiella regler som skall tillämpas för att systemet inte skall drab— ba orättvist. Att i varje särskilt fall göra en total helhetsbedömning och alltså ta hänsyn till en rad olika förhållanden och omständigheter medför att en enhetlig tillämpning blir svår att åstadkomma. Detta kan leda till rättssäker- hetsproblem. Om man emellertid minimerar antalet faktorer som skall få utgöra underlag vid bedömningen uppnår man ofta bara skenbar rättvisa. Härtill kommer, vid ett fakultativt system, risk för dubbel straffmätning på så sätt, att omständigheter som domstolen beaktat vid bestämmande av straffets längd även beaktas vid beslut om villkorlig frigivning. Vi anser det också vara principiellt felaktigt att en så väsentlig fråga som anstaltstidens längd skall prövas av en administrativ myndighet.

För ett system med fakultativa regler har anförts att ett sådant fungerar som en ”morot” för den intagne att sköta sig under anstaltsvistelsen. Genom gott uppförande skulle hans möjlighet till tidigare frigivning öka. Häremot kan sägas att skötsamheten under anstaltstiden alltsedan år 1974 i praktiken inte har påverkat tidpunkten för villkorlig frigivning (jämför prop. 1974120 5. 101 ff). Detta anser vi vara riktigt. Misskötsamhet skall beivras på annat sätt och möjlighet till detta finns genom regler om disciplinär bestraffning i lagen om kriminalvård i anstalt. Det nuvarande systemet för disciplinär be— straffning tillkom år 1974 och utgjorde huvudskälet för att misskötsamhet under anstaltvistelsen i princip inte längre skulle påverka tidpunkten för vill- korlig frigivning. En avsevärd misskötsamhet i anstalten, t. ex. i form av drogmissbruk, kan också ge andra negativa effekter för den intagne, såsom att påverka hans möjligheter att få korttidspermission. Om skötsamhet skul- le premieras genom tidigare frigivning finns också risk för en social skevhet i systemet. Medan många som dömts för synnerligen allvarlig ekonomisk brottslighet eller narkotikabrottslighet har en sådan situation att deras möj- ligheter att sköta sig är goda är förhållandet det motsatta beträffande den stora gruppen av missbrukare som ofta avtjänar straff för relativt sett mindre allvarlig brottslighet. Fakultativa regler har också sagts ha den fördelen att de kan fungera som en ”säkerhetsventil” på det sättet att de ger möjlighet att vid verkställigheten ta hänsyn till omständigheter som hänför sig till tiden efter domstillfället. Det man vid ett sådant resonemang har i åtanke är främst mer omvälvande förändringar, såsom en radikal sinnesändring hos den intagne eller allvarlig sjukdom hos honom eller närstående. Att märka är dock att även enligt nuvarande system sådana händelser inte kan medföra villkorlig frigivning före halvtid. Vidare finns för situationer av detta slag nå- deinstitutet att tillgå. Slutligen kan till förmån för obligatoriska regler för

villkorlig frigivning pekas på att enligt samstämmiga uppgifter från kriminal- vårdshåll den nuvarande i princip obligatoriska frigivningen har påverkat kli- matet på kriminalvårdanstalterna i en positiv riktning.

I vårt föregående betänkande hade vi till uppgift att föreslå en reglering av den villkorliga frigivningen med utgångspunkt från att övervaknings— nämnderna skulle avskaffas. På grund av tidspress var vi tvungna att lämna vårt förslag innan vi hunnit med straffskaleöversynen. För att inte åstadkom- ma förlängda anstaltstider kunde i den situaitonen någon annan lösning än obligatorisk villkorlig frigivning vid halvtid inte komma i fråga. En höjning av kvotdelen för villkorlig frigivning förutsätter nämligen att straffskalorna för brotten ses över samtidigt och att straffmätningspraxis ändras så att tiden i anstalt inte, som en följd av den ändrade kvotdelen, förlängs jämfört med nuvarande förhållanden. Läget är nu ett annat. Vi lägger i detta betänkande fram resultatet av vår straffskaleöversyn. Detta innebär att det nu finns en möjlighet att ändra regleringen av villkorlig frigivning. Enligt vår uppfatt- ning bör man ta vara på den möjligheten.

Fördelarna med en kvotdel som är större än hälften — t. ex. två tredjede- lar, tre fjärdedelar eller fem sjättedelar kan sammanfattas enligt följande.

En ändring av kvotdelen uppåt för med sig psykologiska och optiska för- delar och har att göra med straffsystemets legitimitet. Klyftan mellan straff- domens formella och reella innebörd minskar. Domen bringas mer i över- ensstämmelse med verkligheten. Många människor finner det helt natur- ligt olämpligt att domstolens dom i själva verket verkställs endast till hälf- ten. För tilltron till straffsystemet är det viktigt att åtminstone huvuddelen av ett fängelsestraff i normala fall avtjänas på det sätt som man föreställer sig, nämligen i anstalt.

Som argument mot en obligatorisk halvtidsfrigivning har pekats på risken för att domstolarna — medvetet eller omedvetet —- kompenserar den i sin straffmätning. Drygt två år har nu förflutit sedan den närmast obligatoriska halvtidsfrigivningen infördes den 1 juli 1983. Vi har intrycket att någon kom- pensation från domstolarnas sida inte har skett. Statistiken tyder också här- på. (Rättsstatistisk årsbok 1984 kompletterad med uppgifter för år 1984 från Statistiska Centralbyrån samt Statistiska meddelanden R 1984:5.1 och R 11 SM 8501.)

Totala antalet personer dömda till fängelse, enbart eller i kombination med annan påföljd, var 17 180 år 1983 och 16 420 år 1984, således en minsk- ning med 760 eller ca 4,4 procent. Minskningen torde bero på att totala anta- let lagföringar minskade mellan år 1983 och år 1984 med 8 procent. Bötes- domarna minskade med 10 procent, domar på villkorlig dom och skyddstill- syn med 1 resp. 8 procent och domar innebärande övriga påföljder med 7 procent. Antalet till fängelse dömda som intagits i kriminalvårdsanstalt var 15 168 år 1983 och 14 647 år 1984, alltså en minskning med 521 eller ca 3,4 procent. Genomsnittliga antalet intagna i kriminalvårdsanstalt var nämnda år 3 933 resp. 3 519, alltså en minskning med 414 eller drygt 10 procent. Statistiken över de utdömda fängelsestraffens längd visar inga förändringar som kan förklara minskningen av det genomsnittliga antalet intagna utan förklaringen torde, vid sidan av minskningen av antalet lagföringar, vara den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Man vågar således dra slutsatsen att domstolarnas straffmätningspraxis inte förändrats i någon påvisbar utsträck-

ning som följd av den obligatoriska halvtidsfrigivningen.

Straffmätningen ligger alltså, såvitt kan bedömas, på i stort sett samma nivå nu som innan halvtidsfrigivningen infördes. Högsta domstolen har ock- så i ett mål (NJA 19832899) rörande lydnadsbrott slagit fast att straffmät- ningen skall ske oberoende av de ändrade reglerna för villkorlig frigivning. Man bör dock inte blunda för att regleringen av den villkorliga frigivningen numera oftare förs fram i domstolarna som ett argument i samband med att fängelsestraff utmäts. En övergång till en högre kvotdel skulle minska in- tresset för en sådan argumentering och för en eventuell kompensation.

Ju kortare tiden i anstalt är, desto längre blir den vid frigivningen åter- stående strafftiden. De långa tider som det efter halvtidsfrigivning blir möj- ligt att förverka vid långa straff komplicerar något möjligheterna att hitta rimliga lösningar i fråga om den tid som skall kunna förverkas vid ny brotts- lighet. En större kvotdel skulle från denna synpunkt vara till fördel. Detta inte minst med det system vi föreslår där det förhållandet att den tilltalade tidigare har begått brott skall regleras endast genom förverkande av villkor- ligt medgiven frihet. Återfallet skall således inte påverka straffmätningen för det nya brottet. Se vidare härom i avsnitt 15.2.4 och specialmotiveringen till 33 kap. 6 & BrB i avsnitt 16.

Vid lagstiftningen den 1 juli 1983 ansågs det att halvtidsfrigivningen måste kompletteras med en särreglering för grova våldsbrottslingar, se nuvarande 26 kap. 7 & BrB. Att på detta vis arbeta med två kvotdelar, varav den ena är obligatorisk och den andra fakultativ och prövas i ett senare skede av en administrativ myndighet, är principiellt otillfredsställande. Den nuvarande lagstiftningen med två kvotdelar tycks också sakna hållbar grund. För att visa vad vi menar kan vi ta narkotikabrott som exempel. När det gäller dessa brott har man i samband med senare tiders höjningar av straffskalorna beto- nat att man bör se mycket allvarligt på narkotikabrott. Domstolarna har ock- så varit mycket följsamma och utdömer i dag straff av en längd som för bara drygt tio år sedan var sällsynt. I domskälen betonas ofta det samhällsfarliga när det gäller dessa brott. Den kategori av brottslingar som till helt övervä- gande del kommer i fråga för särbehandling enligt 26 kap. 7 & BrB är just de grova narkotikabrottslingarna. När den dömde således redan har suttit länge i anstalt och en frigivning aktualiseras skall man på nytt ta hänsyn till det allvarliga i brottsligheten. Om det finns ”påtaglig risk för återfall” skall den dömde sitta av en sjättedel mer av sitt straff än andra. Regleringen är inte ny men att den infördes i början av 1970-talet kan ha sin förklaring. Då var ju tvåtredjedelsfrigivning det normala och halvtidsfrigivning kunde betrak- tas som en förmån. I dag då halvtidsfrigivning är regel kan senareläggning av frigivningen för vissa dömda inte gärna uppfattas som något annat än ett nytt straff. Detta straff har motiverats av behovet av samhällsskydd. Man tror alltså att man kan skydda samhället och dess medborgare genom att låta vissa dömda sitta av ytterligare tid. Ofta rör det sig dock om korta tider. En- dast för dem som begått mycket allvarliga narkotikabrott kan det bli tal om ett par år. Frågan är hur mycket man vinner i samhällsskydd genom att ha detta system. Härtill kommer att, enligt 26 kap. 7 & BrB, en individuell åter- fallsbedömning skall ske. Att utföra en sådan med någon grad av säkerhet är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt. Utförda undersökningar visar att av en grupp våldsbrottslingar som på grundval av olika kriterier, såsom tidi-

gare brottslighet, drogmissbruk och arbetssituation, bedömts vara återfalls- benägen återföll drygt hälften inte i våldsbrottslighet. Bland dem som be- dömts vara inte återfallsbenägna återföll däremot ca en fjärdedel i vålds— brottslighet (se närmare härom i bilaga 2). Från kriminalvårdsnämndens sida har också framförts kritik mot den nuvarande ordningen. Bedömningen har i stor utsträckning kommit att bli schablonmässig inte minst på grund av vissa uttalanden i lagförarbetena (prop. 1982/83:85 s. 123 f).

Där sägs t. ex. att om den dömde har kommit in i ordinarie permissions- gång eller överförts till öppen anstalt och det saknas uppgift om permissions- missbruk eller misskötsamhet under anstaltsvistelsen, torde som regel inte finnas skäl att anse att återfallsrisken är påtaglig. Motsvarande aspekter kan enligt förarbetena anläggas på fall där den dömde har fått 5. k. frigång eller särskild placering enligt 34 5 lagen om kriminalvård i anstalt. Uttalanden som dessa har enligt kriminalvårdsnämnden medfört att en del grova narko- tikabrottslingar friges redan på halvtid eftersom de, med den bakgrund och de kontakter de har, kan sköta sig väl under anstaltstiden. Det är alltså långt i från otänkbart att det nuvarande systemet slår snett på så vis att åtskilliga återfallsbenägna grova narkotikabrottslingar erhåller frigivning på halvtid medan andra mindre återfallsbenägna, med en sämre social situation, inte klarar av att sköta anstaltsvistelsen och på så sätt blir villkorligt frigivna först när de avtjänat två tredjedelar av strafftiden. En övergång till en kvotdel för villkorlig frigivning gällande för alla intagna, och då en kvotdel högre än hälften, skulle göra särregleringen enligt nuvarande 26 kap. 7 & BrB onödig.

Vad finns det då för nackdelar med att gå över till en kvotdel större än hälften?

Med en sådan förändring skulle otvivelaktigt en del problem kunna upp- stå när det gäller att motverka längre faktiska anstaltstider. Straffskalorna och, vilket är mest problematiskt, straffmätningspraxis måste ändras.

Vi lägger i detta betänkande fram resultatet av en total översyn av straff- skalorna i BrB och i de specialstraffrättsliga lagrum som oftast leder till fäng— elsestraff. Vi har härvid kunnat beakta en övergång till en större kvotdel än hälften och således anpassat straffskalorna så att de ändrade reglerna för den villkorliga frigivningen inte i sig skall leda till längre anstaltstider. Som ovan sagts är en total straffskaleöversyn en förutsättning för att kunna införa hög- re kvotdel än den som nu gäller.

Om straffskalorna således relativt lätt kan justeras återstår det större problemet hur man skall kunna ändra straffmätningspraxis. Vid en övergång till generell obligatorisk villkorlig frigivning vid t. ex. tvåtredjedelstid måste, om man vill undvika förlängda anstaltstider, en allmän sänkning av de ut- dömda straffen över tre månader ske. Alla straff måste — för oförändrad anstaltstid — minskas med en fjärdedel i förhållande till den straffmätning som sker f. n. Straffskaleöversynen, sådan vi bedrivit den, siktar dock inte endast till att kompensera för en ändrad kvotdel för villkorlig frigivning utan även till att i princip sänka den allmänna nivån på straffen. Därför krävs en minskning med mer än en fjärdedel i förhållande till dagens straffmätning. Det är klart att en sådan relativt kraftig sänkning av domstolarnas straffmät- ning inte är enkel att genomföra. Svårigheterna skall dock inte överskattas. På en gång finns nu möjlighet att ändra hela systemet vad gäller straffskalor, påföljdsvalsregler och straffmätningsregler. I detta sammanhang torde, om

någonsin, möjligheten finnas att ändra kvotdelen utan negativa effekter i form av inte avsedda förlängda anstaltstider.

En övergång till en högre kvotdel innebär inte bara en risk för längre an- staltstider rent allmänt. Den innebär också en viss risk för att den mer enhet- liga straffmätning som vi vill åstadkomma genom regler om påföljdsbestäm- ningen (se avsnitt 15) kan äventyras, i vart fall under en övergångsperiod. Det är nämligen inte lätt att över en natt få till stånd en sänkt straffmätning vid landets samtliga domstolar på ett enhetligt sätt. En sådan sänkning torde dock på sikt underlättas genom de av oss föreslagna reglerna för påföljdsbe— stämningen och genom att straffskalorna ändras.

Mot att åter ändra kvotdelen kan också anföras att en viss stabilitet är till fördel för strafflagstiftningen. Det är inte lämpligt och förtroendeingivande att utan mycket starka skäl ta tillbaka nyligen gjorda förändringar. Halv- tidsfrigivningen har, som ovan konstaterats, lett till en förkortning av an- staltstiderna och frågan är i vilken grad man skall värna om det som man redan har uppnått. Samtidigt vill vi här betona att såväl lagrådet som depar- tementschefen i samband med 1983 års reform var införstådda med att de lagändringar som då genomfördes kunde komma att omprövas i samband med att vi presenterade våra övriga förslag, främst resultatet av vår straff- skaleöversyn.

Som tidigare sagts anser vi att den villkorliga frigivningen bör vara obliga- torisk och att endast en kvotdel bör begagnas.

Vid en samlad bedömning av vad som anförts beträffande fördelar och nackdelar med en högre kvotdel än hälften har vi funnit att övervägande fördelar är förknippade med ett system där domens formella och reella inne- börd bringas mer i överensstämmelse. En högre kvotdel än hälften för också med sig att särregleringen enligt nuvarande 26 kap. 7 & BrB kan avskaffas. De nu nämnda fördelarna är de mest väsentliga. De väger också så tungt att vi, med beaktande även av de andra fördelar som står att vinna, har funnit oss böra föreslå att den nuvarande obligatoriska halvtidsfrigivningen ersätts med obligatorisk frigivning efter en högre kvotdel.

När det gäller frågan vilken kvotdel som bör tillämpas har vi stannat för två tredjedelar. Denna kvotdel är hävdvunnen inom svensk straffrätt och är den som idag tillämpas för de vålds- och narkotikabrottslingar som särbe- handlas. Även om skäl kan tala för en högre kvotdel än två tredjedelar har vi funnit oss inte böra gå längre och detta inte minst av den anledningen att ju högre kvotdel som väljs, desto mer ingripande förändringar krävs av straffskalorna och av straffmätningspraxis.

Vi föreslår således att alla som kan komma i åtnjutande av villkorlig frigiv- ning skall friges obligatoriskt när de har avtjänat två tredjedelar av straffti- den. Vårt förslag återfinns i 29 kap. 4 % BrB som motsvarar nuvarande 26 kap. 6 & BrB. Förslaget innebär att bestämmelsen i nuvarande 26 kap. 7 5 BrB upphör att gälla utan att ersättas av någon ny särreglering.

Vad som avslutningsvis inte nog kan betonas är att den nya regleringen av villkorlig frigivning medför att straffmätningspraxis måste ändras. Anvis- ningar härom har getts genom de nya straffskalorna. För att uppnå oföränd- rade anstaltstider måste alla straff över tre månader sänkas med en fjärdedel i förhållande till dagens praxis. Det enda generella undantaget härifrån är grova narkotikabrott med straff på åtminstone fyra år eller mer. Denna

grupp kan redan i dag sägas erhålla villkorlig frigivning först efter att ha av- tjänat två tredjedelar av strafftiden. Undantag förekommer dock även här. Skall utöver vad nu sagts en verklig minskning av straffen äga rum, vilket vi eftersträvar för flertalet brott, måste således sänkningen bli större än en fjärdedel. Vi anser oss dock inte böra överbetona de problem som en ändrad straffmätningspraxis innebär. Svenska domstolar är av hävd följsamma till de anvisningar som statsmakterna uttalar i lag och lagförarbeten. Den totala förändring av systematiken beträffande påföljdsbestämningsreglerna som vi föreslår bör också kunna underlätta att praxis förändras i önskad riktning och omfattning. (Se vidare härom i avsnitt 11.4.)

7.3.2. Minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning

Enligt nuvarande 26 kap. 6 & andra meningen BrB får villkorlig frigivning inte ske förrän verkställigheten har pågått i minst två månader. Denna mini- mitid för erhållande av villkorlig frigivning var då BrB infördes fyra månader men har under senare år successivt sänkts. Således sänktes den från fyra till tre månader den 1 januari 1980 och från tre till två månader den 1 juli 1982. Sistnämnda sänkning skedde på förslag från oss. Villkorlig frigivning får inte heller ske från fängelse som har ådömts enligt nuvarande 28 kap. 3 & BrB eller från ett förvandlingsstraff för böter. Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt skall vid tillämpningen av 26 kap. 6 & BrB hänsyn tas till den sam- manlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Om bland de straff som samtidigt verkställs ingår fängelse enligt 28 kap. 3 & BrB eller förvandlingsstraff för böter får villkorlig frigivning inte ske förrän verkställigheten har pågått minst den tid som svarar mot dessa straff (26 kap. 8 & BrB).

Kriminalpolitiska arbetsgruppen inom BRÅ har i rapporten Nytt straff- system framfört uppfattningen att man på sikt bör avskaffa minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning. Arbetsgruppen menar att det saknas håll— bara principiella skäl för att i beslut om villkorlig frigivning behandla fångar med korta strafftider annorlunda än dem som har längre tider. Dessutom medför en minimiregel ofrånkomligen orättvisa tröskeleffekter. Enligt ar- betsgruppen är de skäl som talar mot att helt avskaffa minimitiden av prak- tisk natur. Ett är intresset av nordisk rättsenhet. Ett annat skäl är att det skulle kunna leda till administrativa bekymmer, såsom svårigheter att verk- ställa frihetsstraff på bara några dagar. Dessa administrativa svårigheter an- ser arbetsgruppen emellertid inte kunna motivera att man bibehåller en sär- skild minimitid. Om den villkorliga frigivningen över huvud taget skall fin- nas kvar bör den. enligt arbetsgruppen, omfatta alla som döms till fängelse. En avveckling bör samordnas med de övriga nordiska länderna vilket inne- bär att man får räkna med att bibehålla en minimiregel under den närmaste tiden. Minimitiden bör enligt arbetsgruppen under denna tid göras så kort som det över huvud taget är möjligt.

Minimitiden för villkorlig frigivning har även behandlats av nordiska straffrättskommittén i betänkandet (NU A 1978:6) Villkorlig frigivning. Nordiska straffrättskommittén anser att det varken med hänsyn till allmän- prevention eller individualprevention kan anföras avgörande invändningar mot en sänkning av minimitiden vid verkställande av frihetsstraff. Oavsett

om man upprätthåller huvudregeln om verkställighet av två tredjedelar av straffet eller inför en allmän halvtidsregel anser kommittén att väsentliga bre- tänkligheter inte är förknippade med att sänka minimitiden till två måna- der. Enligt kommitténs mening är det emellertid mer tveksamt om minimiti- den bör sättas lägre än två månader. Betänkligheterna gör sig i ännu högre grad gällande om man överväger att helt avskaffa minimitiden.

Påpekas bör att då nordiska straffrättskommittén avgav sitt betänkande utgick den från en fakultativ villkorlig frigivning. I ett sådant system faller det sig naturligare att ha en minimitid. Annat är dock förhållandet vid obli- gatorisk villkorlig frigivning.

Vi vill ifrågasätta om det, när det gäller beslut om villkorlig frigivning, finns skäl att behandla korttidsfångar på annat sätt än intagna med längre straff. Detta talar mot ett system med minimitid. Mot ett sådant system talar också att det medför tröskeleffekter som säkert av många uppfattas som orättvisa. Med den nuvarande minimitiden på två månader och, som vi före- slår, obligatorisk tvåtredjedelsfrigivning leder fängelse i två och tre månader i princip till samma resultat, dvs. till två månaders anstaltsvistelse. Än större tröskeleffekter uppkommer med nuvarande obligatoriska halvtidsfrigivning där fängelsestraff på två, tre eller fyra månader innebär lika lång anstaltsvis- telse, två månader. Dessa tröskeleffekter, att av domstol utmätta olika långa straff innebär samma anstaltsvistelse, blir än mer accentuerade med vårt för- slag till nya straffskalor där en sänkning av fängelsestraffen eftersträvas. Målsättningen är att i framtiden än fler straff skall utmätas just i intervallet en till fyra månader. Således lägger vi det nya minimistraffet för de grova graderna av de centrala förmögenhetsbrotten, t. ex. grov stöld, på fängelse i tre månader. Det nu sagda talar för att minimitiden bör slopas så att syste- met med villkorlig frigivning omfattar alla intagna oavsett straffets längd.

I samma riktning talar den återfallsreglering vi föreslår. Se härom avsnitt 15.2.4 och specialmotiveringen till 33 kap. 6 & BrB i avsnitt 16. Det förhål- landet att den tilltalade tidigare begått brott skall, när fängelse ådöms, regle- ras enbart genom förverkande av villkorligt medgiven frihet och således inte genom att själva straffmätningen för det nya brottet påverkas. För att denna återfallsreglering skall kunna tillämpas konsekvent är det nödvändigt att möjlighet finns till förverkande oavsett längden på det tidigare fängelsestraf- fet.

I vårt betänkande Villkorlig frigivning (SOU 1981:92) anförde vi som skäl att ha kvar en minimitid för villkorlig frigivning att ett slopande skulle leda till administrativa svårigheter, inte minst med hänsyn till att allmänna straff- minimum nu är 14 dagar. Vi ansåg att villkorlig frigivning från att sådant straff skulle leda till faktiska verkställighetstider under gränsen för vad vi i delbetänkandet SOU 1980:1 om minimitiden för fängelsestraff ansett oss kunna godta. Vidare anförde vi som skäl för en minimitid att det kan ifråga- sättas om det verkligen föreligger ett märkbart behov av att avkorta så korta straff som på en eller annan månad och att en regel om minimitid finns i de övriga nordiska länderna.

När det gäller argumentet att det skulle innebära administrativa svårighe- ter att verkställa mycket korta fängelsestraff kan följande sägas. Minimiti- den för fängelse är sedan den 1 juli 1981 14 dagar. Från kriminalvårdshåll har uppgivits att ett så kort straff kan verkställas utan att administrativa svå-

righeter uppstår men att man knappast kan tänka sig kortare tider i anstalt. Som framgår i avsnitt 12.4 föreslår vi att minimitiden för fängelse på skäl som där anges —- på nytt sätts till en månad. Med villkorlig frigivning när två tredjedelar av straffet avtjänats skulle detta innebära att den kortaste anstaltstiden blir 20 dagar. Att verkställa ett sådant straff stöter inte på några administrativa svårigheter.

När det gäller de övriga av oss anförda motargumenten anser vi visserli- gen att det inte är mest angeläget att korta av straffen för de korttidsdömda och att intresset av nordisk rättsenhet är betydande. Men dessa argument väger inte så tungt om man jämför med de fördelar ett avskaffande av mini- mitiden skulle få genom att dels tröskelproblematiken försvinner, dels en enhetlig återfallsreglering kan införas.

Våra överväganden leder till att även intagna med strafftider på två måna- der eller kortare tid bör bli villkorligt frigivna. En sådan reform passar också väl in i vår allmänna strävan att förkorta de fängelsestraff som döms ut.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår vi att minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning helt slopas.

Detta innebär att alla som dömts till fängelse blir villkorligt frigivna efter att ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Den som dömts till en månads fängelse, alltså det enligt vårt förslag lägsta fängelsestraffet, blir villkorligt frigiven efter avtjänandet av 20 dagar. Den som dömts till två månaders fängelse blir villkorligt frigiven efter avtjänandet av en månad och tio dagar. Någon tröskeleffekt uppkommer inte.

Den föreslagna ordningen leder till att den återfallsreglering som vi före- slår blir konsekvent genomförd. Möjlighet till förverkande av villkorligt medgiven frihet finns oavsett längden på det tidigare fängelsestraffet.

Ett slopande av minimitiden innebär en ganska avsevärd förkortning av frihetsstraffets längd för de ungefär 10 000 personer som numera varje år döms till en två månaders fängelse. Någon sänkning av straffmätnings- praxis i detta intervall på grund av övergången till tvåtredjedelsfrigivning blir naturligen inte nödvändig, eftersom en förkortning av anstaltstiden kommer till stånd genom avskaffandet av minimitiden för villkorlig frigivning.

Såsom påpekas i avsnitt 12.4 är avsikten att flertalet av de brott, för vilka i dag ådöms fängelse under en månad, fortsättningsvis skall föranleda böter. För någon enstaka brottstyp, t. ex. olovlig vistelse i riket enligt 98 % utlän- ningslagen (19801376), kan i praktiken en viss straffskärpning inträda efter- som böter ej införs i straffskalan för detta brott. Straffskärpningen i anstalts- tid räknat inskränker sig dock till högst sex dagar.

Som nyss nämndes döms varje är ca 10 000 personer till fängelse i en eller två månader. Dessa blir i dag inte villkorligt frigivna och belastar således inte frivårdsorganisationen. Vårt förslag skulle, om reglerna för dem som villkorligt frigivits inte ändras, innebära en mycket kraftigt ökad arbetsbe- lastning för frivårdsorganisationen. I prop. 1982/83:85 uttalades (s. 126) att det i regel torde finnas anledning att underlåta att förordna om övervakning vid villkorlig frigivning från fängelse i sex månader eller kortare tid. Vi in- stämmer i detta uttalande. .Iu kortare det ådömda fängelsestraffet är desto mindre anledning finns att sätta in frivårdens resurser. För dem som dömts till högst två månaders fängelse torde det aldrig finnas skäl att förordna om övervakning. Dessa korttidsdömda bör därför över huvud taget inte bli före- mål för frivårdens åtgärder.

För dem som villkorligt frigivits gäller enligt vårt förslag en frivårdstid på ett år, 29 kap. 7 & BrB. Frivårdstiden löper dock endast om villkorlig frigiv- ning skett från ett fängelsestraff på mer än två månader. Den som friges från ett fängelsestraff på två månader eller kortare tid faller således helt utanför frivårdens område. Han kan inte ställas under övervakning eller meddelas föreskrifter. Han kan inte heller tillfälligt omhändertas eller underkastas sanktioner på grund av misskötsamhet. Det väsentligaste kravet som ställs på den som villkorligt frigivits, att han inte skall begå nya brott, kvarstår dock. Om nya brott begås kan den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Enligt vårt förslag kan förverkande också ske under längre tids- rymd än f. n. (se härom 36 kap. 6 & BrB i förslaget).

Våra förslag i de frågor som nu behandlats återfinns i 29 kap. 4 och 7 åå BrB, jämför också 8—19 55 i samma kapitel.

I vårt betänkande om villkorlig frigivning tog vi upp frågan om villkorlig frigivning från fängelse ådömt enligt nuvarande 28 kap. 3 & BrB och från förvandlingsstraff för böter. Vi föreslog där en sänkning av minimitiden från tre till två månader. Detta förslag skulle — vid en i övrigt oförändrad regle- ring medföra att även de som döms till fängelse i tre månaderi kombina- tion med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 5 BrB eller som ålagts ett förvand- lingsstraff på mer än två månader skulle omfattas av reglerna om villkorlig frigivning. En sådan ordning ansåg vi dock vara mindre lämplig. Vi vidhåller denna uppfattning.

Om villkorlig frigivning sker från fängelse ådömt enligt 28 kap. 3 & BrB blir följden i vissa fall en kollision mellan kriminalvård i frihet på grund av skyddstillsyn och på grund av villkorlig frigivning. Det fängelsestraff som ådöms i kombination med skyddstillsyn fyller en särskild funktion. Enligt vårt förslag, 34 kap. 12 % BrB, får skyddstillsyn inte kombineras med fängel- se i annat fall än då skyddstillsyn inte kan ådömas med mindre den förenas med frihetsberövande. Detta är en bestämd markering av att skyddstillsyn i kombination med fängelse skall användas endast i fall då annars ett betydligt längre fängelsestraff skulle ha dömts ut. Fängelsestraffets koppling till Skyddstillsynen i dessa fall medför att det inte blir någon straffmätning enligt vanliga grunder. Vi anser att det för dessa dömda bör göras ett undantag som innebär att villkorlig frigivning inte i något fall blir möjlig från fängelse som ådömts i kombination med skyddstillsyn.

Beträffande förvandlingsstraffen har vi den principiella inställningen att dessa alltid skall avtjänas i sin helhet.

I prop. 1981/82:153 instämde föredragande departementschefen i vår upp- fattning att fängelsestraff som ådöms i samband med dom till skyddstillsyn inte bör omfattas av villkorlig frigivning. Departementschefen instämde i princip även i vår syn på villkorlig frigivning från förvandlingsstraffen. För- slaget utformades därefter i propositionen så att enligt nuvarande 26 kap. 6 & BrB villkorlig frigivning inte får ske från fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 % BrB eller från ett förvandlingsstraff för böter. Om fängelsestraff ådömt enligt 28 kap. 3 & BrB eller förvandlingsstraff för böter verkställs iso- lerat kan således villkorlig frigivning inte äga rum. Annat blir dock förhål- landet om flera fängelsestraff verkställs samtidigt. Enligt nuvarande 26 kap. 8 %$ BrB skall i sådant fall vid tillämpning av huvudregeln för villkorlig frigiv- ning hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses här-

vid även förvandlingsstraff för böter. Ingår bland de straff som samtidigt verkställs fängelse enligt 28 kap. 3 & BrB eller förvandlingsstraff får dock villkorlig frigivning inte ske förrän verkställigheten har pågått minst den tid som svarar mot detta straff. Genom den föreslagna regleringen menar man sig ha undantagit fängelse enligt 28 kap. 3 % BrB och förvandlingsstraff för böter från villkorlig frigivning.

Enligt vår mening är den nu gällande ordningen inte tillfredsställande. Om ett fängelsestraff enligt 28 kap. 3 & BrB på tre månader verkställs isole- rat skall det alltid avtjänas i sin helhet. Förekommer det till verkställighet samtidigt med ett annat fängelsestraff om tre månader blir den intagne, med den i dag gällande halvtidsfrigivningen, villkorligt frigiven efter att ha avtjä- nat tre månader. Han har då nämligen suttit av hela fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 & BrB. Förekommer till verkställighet på en gång ett fängelsestraff enligt 28 kap. 3 % BrB om två månader och ett vanligt fängelsestraff om fyra månader sker likaledes villkorlig frigivning efter tre månader. Den dömde har ju då avtjänat halva tiden och samtidigt suttit av minst den tid som fäng— elsestraffet enligt 28 kap. 3 % BrB avser. Att påstå att man i dessa fall inte blir villkorligt frigiven från fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 & BrB är märk- ligt. Den valda lösningen favoriserar dessutom på ett inte tilltalande sätt dem som samtidigt avtjänar flera fängelsestraff. Med den minimitid för villkorlig frigivning som gäller i dag kan dock denna favorisering ske även i andra kombinationer. Enligt vårt förslag med helt slopad minimitid kommer möj- ligheten till denna typ av ”vinster” vid samtidig verkställighet av flera fäng- elsestraff att försvinna.

Vi vidhåller vårt tidigare framförda förslag att fängelsestraff i kombina- tion med skyddstillsyn samt förvandlingsstraff för böter alltid i sin helhet bör avtjänas och detta oavsett om det sker isolerat eller samtidigt med andra fängelsestraff. Om fängelse enligt 28 kap. 3 & BrB (enligt vårt förslag 34 kap. 12 & BrB) verkställs samtidigt som annat fängelse bör således villkorlig fri- givning få äga rum endast från detta andra fängelsestraff.

Med vårt förslag att minimitiden skall slopas skulle även den som fått vill- korligt medgiven frihet förverkad på grund av misskötsamhet bli villkorligt frigiven (se nuvarande 26 kap. 19 och 23 %% BrB). Detta anser vi, avi huvud- sak samma skäl som ligger till grund för vårt ställningstagande beträffande fängelse i kombination med skyddstillsyn och förvandlingsstraff för böter, vara olämpligt. På samma sätt som för dessa två straff bör således när det gäller villkorlig frigivning undantag göras för fängelsestraff som grundar sig på villkorligt medgiven frihet som förverkats på grund av misskötsamhet.

Vårt förslag i dessa delar återfinns i 29 kap. 4 och 5 %% BrB.

7.4. Vissa frågor rörande övervakning vid skyddstill- syn och villkorlig frigivning

I skrivelse den 21 november 1984, 1984/85:17, har riksdagens talman anmält att riksdagen samma dag bifallit vad justitieutskottet hemställt i betänkandet 1984/8512 om övervakning vid skyddstillsyn m. m. Regeringen har överläm- nat skrivelsen till oss.

I justitieutskottets betänkande behandlades en. motion i vilken hemställ- des att riksdagen måtte besluta att införa en möjlighet för övervaknings- nämnd att förordna att övervakning vid skyddstillsyn skall upphöra när den inte längre är erforderlig. I motionen berördes också frågan om avkortning av tiden för övervakning efter villkorlig frigivning.

Justitieutskottet lät remissbehandla motionen. Utskottet ansåg sammanfattningsvis att de behandlade frågorna borde bli föremål för närmare överväganden.

Gällande rätt innebär i aktuellt avseende följande. Regler om skyddstillsyn finns f. n. i 28 kap. BrB. Skyddstillsyn pågår un- der en prövotid av tre år (4 å). Från dagen för domen skall Skyddstillsynen enligt huvudregeln vara förenad med övervakning. När ett år av prövotiden har gått skall övervakningen upphöra utan särskilt förordnande (5 €). Någon möjlighet att dessförinnan upphäva övervakningen finns inte. Övervak- ningsnämnden får, om den dömde missköter sig, besluta om övervakning av den dömde även efter ettårstidens utgång, dock längst till prövotidens ut- gång (7 å)-

Om den dömde inte är nöjd med övervakningsnämndens beslut att för- länga övervakningstiden får han överklaga beslutet hos hovrätten (37 kap. 8 & BrB).

Den nu gällande regleringen trädde i kraft den 1 juli 1983 (prop. 1982/83:85, JuU 26). Dessförinnan gällde att när två år av prövotiden förflu- tit skulle övervakningen upphöra utan särskilt förordnande. Vid särskilda skäl kunde den dömde ställas under övervakning även under det tredje prövotidsåret. Dessutom fanns en regel som stadgade att om övervakning inte längre behövdes skulle den upphöra, oberoende av hur länge den på- gått. Sådana beslut meddelades av övervakningsnämnden.

I lagstiftningsärendet år 1983 framhölls vikten av att koncentrera frivår- dens resurser till den första tiden av verkställigheten av skyddstillsynsdomar. Det betonades att risken för återfall är störst tiden närmast efter domen. Departementschefen anförde i propositionen att en övervakningstid på ett är väl täcker den tid då den största återfallsrisken är för handen. Genom att slopa det andra övervakningsåret uppnås, anförde han, den väsentliga vins- ten att en effektivare insats kan göras under första året och att frivårdsorga- nisationen stimulerades att intensifiera ansträngningarna under denna tid (prop. 1982/83:85 s. 81). Utskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända be- tänkande att övervägande skäl talade för att övervakningstiden förkortades från två till ett år.

Slopandet av möjligheten att ta bort en övervakning som inte längre be- hövs, oberoende av hur länge den pågått. berördes av frivårdskommittén i betänkandet (SOU 1981:90) Frivårdspåföljder. som ligger till grund för lag- stiftningen om bl. a. övervakningstider. Frivårdskommittén anförde där att en generell förkortning av övervakningstiden skulle väsentligt minska beho- vet av att låta övervakningen upphöra i förtid. Kommittén ansåg att vid en ettårig övervakningstid skulle behovet bli så litet, att man helt kunde avstå ifrån möjligheten. Kommittén ansåg vidare att det var fördelaktigt frin såväl principiell som praktisk synpunkt att övervakningstiden blir densamna i alla ärenden. Kommittén påpekade att antalet fall då övervakningen upphör före ettårsdagen redan var mycket litet (s. 137).

Om någon som har dömts till skyddstillsyn har begått annat brott före do- men eller begår nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verk- ställts eller eljest upphört får domstolen enligt nuvarande 34 kap. 1 5 första stycket 1 BrB förordna att den tidigare ådömda Skyddstillsynen skall avse även det nya brottet. Enligt 34 kap. 6 & andra stycket BrB får rätten då bl. a. förordna om förlängd övervakning eller om förlängning av prövotiden till högst fem år.

Reglerna om villkorlig frigivning i nuvarande 26 kap. BrB ändradesi bety- dande utsträckning den 1 juli 1983 (prop. 1982/83:85).

För den som friges villkorligt gäller en prövotid på ett år eller, om den dömde undergår fängelse i två år eller mer, lägst ett och högst tre år (26 kap. 10 Ö). Om det bedöms som påkallat skall skyddskonsulenten meddela förordnande om övervakning. Övervakningen upphör atomatiskt efter ett år (11 5). Vid misskötsamhet från den dömdes sida får dock övervaknings- nämnden besluta att övervakningen skall fortsätta under en vid tid eller, om den dömde inte står under övervakning, besluta om övervakning för viss tid. Övervakningen kan inte pågå längre än till prövotidens utgång (18 å). Den dömde får hos övervakningsnämnden begära prövning av skyddskonsulen- tens beslut att förordna om övervakning. Nämnden får också självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett sådant ärende. Skyddskonsulenten kan också hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande. Övervakningsnämndens beslut om övervakning ef- ter ettårsgränsen får överklagas hos kriminalvårdsnämnden (nuvarande 37 kap. 7 & BrB).

Den ordning som gällde före den 1 juli 1983 innebar i fråga om prövotid och övervakning att det i beslut om villkorlig frigivning skulle bestämmas en prövotid, lägst ett och högst tre år eller, i speciella fall, högst fem år. Som huvudregel gällde att den frigivne skulle stå under övervakning under prövo- tiden. Om det vid frigivningen eller senare skulle visa sig att övervakningen inte behövdes fick dock beslutas att övervakning inte skulle äga rum. Beslut om övervakning meddelades av övervakningsnämnden. Sålänge prövotiden varade kunde beslut om övervakning meddelas.

Övervakning vid skyddstillsyn

Som nämnts lät justitieutskottet remissbehandla motionen. De flesta remiss- instanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker att det införs en möjlighet att avbryta övervakningen, innan den har pågått i ett år, om den inte längre be- hövs. Två remissinstanser avstyrker dock förslaget. Vad gäller upphörande av övervakning efter förlängning yttrar sig två remissinstanser i denna fråga och anser att det bör införas en regel som ger möjlighet att vid behov avsluta en övervakning som pågår efter det att övervakningstiden har förlängts av övervakningsnämnden.

Vi vill för vår del anföra följande. Ett av huvudsyftena med de ändringar i fråga om skyddstillsyn som genomfördes den 1 juli 1983 var att påföljden skulle få ett större användningsområde på bekostnad av fängelsestraffet. Samtidigt utvidgades tillämpningsområdet för villkorlig dom på skyddstillsy— nens bekostnad.

Beträffande skyddstillsyn innebar ändringarna att påföljden intensifiera-

des och att innehållet i den på skilda sätt stramades upp. Detta skedde bl. a. genom en regel om att övervakning skall börja omedelbart efter domen och genom att möjligheterna till effektivare övervakningsinsatser förbättrades. Lagstiftaren åsyftade således en skärpning av skyddstillsynspåföljden. Med hänsyn härtill anser vi att det inte är lämpligt att införa möjlighet till avkort- ning av den i normalfallet ettåriga övervakningstiden. Domstolarna bör då påföljden skall bestämmas kunna utgå ifrån att övervakningen, som ju är det väsentliga verkställighetsinnehållet i Skyddstillsynen, alltid pågår under minst ett år. Om så icke vore fallet skulle enligt vår åsikt tilltron till skydds- tillsyn såsom straffrättslig påföljd minska och syftet med den nya regleringen av den 1 juli 1983 motverkas. Naturligen skall dock övervakningsinsatserna i det enskilda fallet anpassas till vad som kan anses erforderligt med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden. Skulle det efter domen visa sig att behovet av övervakning är begränsat kan övervakarens och frivårdstjänste- männens insats anpassas till detta. Motionärerna har pekat på en del speciel- la fall. Bl. a. att en övervakning ibland inte längre är meningsfull t. ex. där- för att den dömde tas in på anstalt för nykterhetsvård eller sluten psykiatrisk vård och inte kommer att släppas ut förrän övervakningstiden gått till ända. Vi kan dock inte se något negativt i att en dömd även under sådana förhål- landen står under övervakning inom frivården. Övervakaren bör kunna sam- arbeta med de andra myndigheterna och, i den mån hans hjälp behövs, på olika sätt stödja och kontrollera den dömde. Övervakarens insatser får na- turligtvis i sådana fall anpassas särskilt efter de rådande förhållandena. Mo— tionärerna har också berört den situationen att den dömde är utlänning och återvänder till sitt hemland och att övervakningen inte kan överflyttas dit. I ett sådant fall bör lämpligen lekmannaövervakaren kunna entledigas men ärendet formellt ligga kvar på skyddskonsulentexpeditionen under övervak- ningsåret. Detta torde inte medföra några praktiska problem.

Sammanfattningsvis anser vi att den nuvarande grundläggande reglering- en om övervakning vid skyddstillsyn bör kvarstå oförändrad.

Två av remissinstanserna yttrade sig i frågan att införa en regel som ger möjlighet att vid behov avsluta en övervakning som pågår efter det att över- vakningstiden har förlängts av övervakningsnämnden. De tillstyrkte att änd- ring sker.

I denna del vill vi anföra följande. Det gäller här fall då övervaknings- nämnden med stöd av nuvarande 28 kap. 7 & BrB förlängt övervakningsti- den. Den tid under vilken övervakningen förlängs i sådana fall varierar, främst beroende på arten och omfattningen av den misskötsamhet som den dömde gjort sig skyldig till. Vad gäller möjligheten att låta övervakningen upphöra i förtid har i dessa fall i praxis viss tvekan uppstått. Vissa nämnder anser sig kunna förkorta den fastställda förlängningstiden om detta efter hand visar sig lämpligt. Andra nämnder har däremot ansett sig vara förhind- rade därtill i avsaknad av uttryckligt lagstöd. Till skillnad mot vad vi anfört i fråga om den grundläggande ettåriga övervakningstiden anser vi rrte att det finns några principiella hinder mot att nämnderna ges befogenhetatt av- korta den förlångningstid som ursprungligen bestämts, i sådana fall då över- vakning inte längre kan anses erforderlig. Vid ny allvarlig misskötsamhet kan ju nämnden besluta att den dömde på nytt skall ställas under övervak-

ning. I enlighet med det nu sagda har 31 kap. 4 & BrB i förslaget utformats så att någon tvekan inte skall uppstå om övervakningsnämndernas befogenhet i dessa fall.

Övervakningstid vid fortsatt skyddstillsyn

Under remissbehandlingen lämnades vissa synpunkter på den gällande reg- leringen i nuvarande 34 kap. 6 % BrB.

När domstol med tillämpning av 34 kap. 1 & första stycket 1 BrB dömer till fortsatt skyddstillsyn kan domstolen enligt 34 kap. 6 5 andra stycket BrB bl. a. förordna om fortsatt övervakning eller förlänga prövotiden. Det har från kriminalvårdsstyrelsen framförts att domstolarna inte sällan dels förlänger prövotiden, dels förordnar om övervakning och bestämmer att övervakningen skall pågå till prövotidens slut. Ett sådant beslut innebär att det kan bli fråga om relativt långa övervakningstider, i vissa fall av betydligt längre tid än ett år.

I konsekvens med att övervakning vid ny dom på skyddstillsyn i normalfal— let pågår ett år anser vi att det bör införas en möjlighet för övervaknings- nämnd att avkorta tiden till lägst ett år i de fall domen innebär en längre övervakningstid och övervakning inte längre bedöms erforderlig. Vårt för- slag i denna del framgår av 31 kap. 4 € BrB.

Avkortning av övervakningstiden efter villkorlig frigivning

Vid remissbehandlingen av motionen gick två remissinstanser närmare in på frågor som gäller avkortning av övervakningstid efter villkorlig frigivning. Kriminalvårdsstyrelsen anförde därvid följande.

Frågan om övervakning vid villkorlig frigivning avgörs som regel av skyddskonsu- lent efter prövning av om övervakning är påkallad i det enskilda fallet (26 kap. 11 & BrB). Om skyddskonsulenten beslutat att den dömde inte skall stå under övervak- ning, kan han enligt samma lagrum senare förordna om övervakning. Däremot finns ingen uttrycklig regel enligt vilken skyddskonsulenten kan upphäva ett beslut om övervakning. Under vissa förutsättningar kan dock övervakningsnämnd ändra skyddskonsulents beslut bl. a. om övervakning (37 kap. 7 & BrB). [styrelsens tillämp- ningsföreskrifter (KVVFS 1983:5) har styrelsen hänvisat skyddskonsulenterna till att hänskjuta frågan om fortsatt övervakning till övervakningsnämnd i de fall övervak- ningen bedöms kunna upphöra i förtid. Nämndernas praxis i sådana fall varierar; vissa nämnder anser sig kunna upphäva ett beslut om övervakning på begäran av skydds- konsulenten medan andra nämnder inte funnit lagliga möjligheter till det. Styrelsen anser för sin del att det är inkonsekvent att ett beslut om övervakning efter frigivning inte kan ändras, t. ex. för att undvika dubbel övervakning i det fallet den dömde ställs under övervakning på grund av en ny dom på skyddstillsyn.

Enligt vår åsikt är det naturligt att, såsom kriminalvårdsstyrelsen har utta- lat i sina anvisningar, övervakningen bör kunna upphöra om den inte längre anses påkallad. Till skillnad från vad som gäller vid skyddstillsyn utgör över- vakning efter villkorlig frigivning inte det centrala inslaget i straffverkställig- heten. Eftersom rättsläget synes oklart anser vi därför att den aktuella be- stämmelsen bör ändras så att det klart framgår att övervakningsnämnd får

möjlighet att förordna om upphörande av övervakning vid villkorlig frigiv- ning före den föreskrivna övervakningstidens utgång, om övervakningen inte längre anses erforderlig. Vi finner det lämpligt att beslutanderätten i dessa fall läggs på övervakningsnämnd och således inte på skyddskonsulen- ten. Den närmare utformningen av vårt förslag framgår av 29 kap. 8 & BrB.

8. Bötesstraffet

I våra direktiv nämns inget direkt om att vårt utredningsuppdrag omfattar även bötesstraffet. Bötesstraffet, och även andra ekonomiska sanktioner, har dock under senare år av flera skäl varit föremål för ett växande intresse inom kriminalpolitiken. En huvudlinje i reformarbetet har varit att förenkla förfarandet vid åläggande och uppbörd av böter. Sålunda infördes under se— nare hälften av 1960-talet institutet ordningsbot. Vidare har möjligheterna att använda strafföreläggande efter hand vidgats.

Önskemålet att förenkla ärendehanteringen har delvis utgjort en bak- grund till strävandena att på vissa områden ersätta bötesstraffen med admi- nistrativa straffavgifter. Främsta skälet till att övergå till administrativa av— gifter på de områden där så har bedömts lämpligt har emellertid varit att man på en gång velat begränsa det kriminaliserade området och göra de eko- nomiska sanktionerna mer effektiva. Exempel på avgifter av detta slag som har tillkommit under senare år är skattetillägg, miljöskyddsavgift, felparke- ringsavgift och tilläggsavgift vid olovligt byggande.

Ett par frågor som rör bötesstraffet har särskild aktualitet nämligen för- vandlingsstraffet och ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Den förstnämnda frågan har år 1983 lett till ändrad lagstiftning på grundval av propositionen (prop. 1982/83:93) om förvandling av böter. Den form av straffrättsligt ansvar för juridiska personer som brukar benämnas företags- bot behandlas i en till riksdagen nyligen avgiven proposition (prop. 1985/86:23) om ändring i brottsbalken m. in.

Att bötesstraffet har varit föremål för uppmärksamhet i den kriminalpoli- tiska debatten torde inte minst få ses mot bakgrund av att, som pekas på i våra direktiv, bl. a. den kriminologiska forskningen har gett oss ökad insikt om att frihetsberövande påföljder inte är ägnade att främja de dömdas an- passning i samhället utan tvärtom ofta är förenade med direkta skadeverk- ningar. Det har därför blivit en alltmera angelägen uppgift att finna alterna- tiv till frihetsstraffen. Att böter, som är den ojämförligt vanligaste brottspå- följden, här spelar en viktig roll torde vara ställt utom tvivel. Här kan bl. a. hänvisas till nordiska straffrättskommitténs betänkande (NU 1975z5) Bö- tesstraffet och till den av kriminalpolitiska arbetsgruppen inom BRÅ över— lämnade rapporten Nytt straffsystem (s. 327 ff).

Eftersom vi gör en straffskaleöversyn måste vi ta ställning till bötesstraf- fets tillämpningsområde. Det är då naturligt att titta även på bötesstraffets utformning. Tillämpningsområdet för böter behandlar vi i avsnitt 12.8. I fö- religgande avsnitt skall bötesstraffets utformning övervägas.

8.1. Gällande rätt m. m.

De grundläggande bestämmelserna om böter finns främst i 25 kap. BrB. Be- stämmelserna innebär i huvudsak följande.

Böter ådöms som huvudregel i dagsböter. Har det i en straffskala satts ut ett maximibelopp som inte överstiger 1 000 kr. skall böterna dock ådömas omedelbart i pengar (penningböter). En särskild form av penningböter är normerade böter, dvs. böter som bestäms efter en särskild beräkningsgrund. Normerade böter förekommer bara i några enstaka författningar.

Dagsböter ådöms till ett antal av minst en och högst 120. Som gemensamt straff för flera brott får upp till 180 dagsböter ådömas. I BrB finns inga regler om hur antalet dagsböter skall bestämmas men enligt motiven skall det be- stämmas huvudsakligen efter brottets svårhet. Även omständigheter som hänför sig till den tilltalade själv kan emellertid beaktas liksom den tilltala- des tidigare brottslighet.

Dagsbotens storlek fastställs i pengar från och med tio till och med 1 000 kr. Beloppet bestäms med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållan- den, t. ex. inkomst, förmögenhet och försörjningsskyldighet. Om brottet är ringa kan dagsbotens belopp jämkas. Jämkning förekommer dock endast i undantagsfall.

Riksåklagaren har i cirkulär, senast den 14 december 1981, RÅFS 19812, till landets åklagare meddelat detaljerade anvisningar om hur dagsbotsbe- loppen beräknas vid strafförelägganden. I stort sett torde dessa anvisningar och domstolarnas praxis stämma överens.

Både beträffande dagsböter och penningböter gäller att minsta bötespå- följden är 50 kr., om inte annat är föreskrivet. Maximibeloppet för penning- böter är 1 000 kr. För penningböter som gemensamt straff för flera brott är gränsen dock 2 000 kr. För normerade böter gäller inte någon allmän maxi- migräns.

De nu nämnda beloppsgränserna för dagsböter och penningböter höjdes senast per den 1 januari 1982 (prop. 1980/81:38). Ändringen var föranledd av penningvärdets förändring.

När någon skall dömas för flera brott, skall i regel en gemensam påföljd ådömas. Böter får tillämpas som gemensamt straff, om böter kan följa på vart och ett av brotten. Straffet åläggs i dagsböter, om det inte i samtliga tillämpliga straffskalor har föreskrivits penningböter. I sistnämnda fall åläggs det omedelbart i pengar. Är ett lägsta bötesstraff föreskrivet för något av brotten, får det straffet inte underskridas. Undantagna från reglerna om böter som gemensamt straff är normerade böter och böter som inte får för- vandlas till fängelse. Dessa böter åläggs särskilt vid sidan av andra töter.

Om inte annat är föreskrivet, tillfaller böter staten. Föreskrifter enigt vil- ka böter helt eller delvis skall tillfalla annan förekommer på vissa speciella lagstiftningsområden, t. ex. enligt lagen (1938:274) om rätt till jakt.

Under vissa förutsättningar får bötesstraff tillämpas även om böter inte ingår i straffskalan för det aktuella brottet. Om det är påkallat för den tillta- lades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad får böter ådömas tillsammans med villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård inom socialtjänsten. Böterna åläggs då i dagsböter till ett antal av högst 180. Avsikten är att antalet dagsböter i dessa fall skall bestämmas så att den sam-

lade reaktionen blir lämpligt avvägd. Vad gäller verkställigheten behandlas bötesstraffet i dessa fall som skilt från den andra påföljden, vilket innebär att böterna består även om den andra påföljden undanröjs, t. ex. enligt nu- varande 34 kap. 1 5 första stycket 3 BrB.

Även i vissa andra fall kan böter tillämpas som påföljd trots att böter inte ingår i straffskalan för det brott som är aktuellt. Ett lindrigare straff än straffskalan föreskriver kan t. ex. ådömas den som begått brott innan han fyllt 21 år.

Preskriptionstiden för böter är fem år, räknat från det att domen vann laga kraft.

Böter kan åläggas på tre olika sätt, nämligen genom dom, strafföreläg- gande eller föreläggande av ordningsbot. År 1984 ålades böteri 36 451 fall av domstol. Motsvarande siffror var för strafföreläggande 83 744 och för ordningsbot 200 875.

Strafförelägganden utfärdas av åklagare och får tillämpas beträffande brott för vilka endast böter — dock ej normerade böter ingår i straffskalan och beträffande brott som är belagda med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För brott som förskyller mer än 100 dagsböter får strafföreläg- gande inte utfärdas.

Tillämpningsområdet för ordningsbot är begränsat till förseelser som är belagda med penningböter. Undantag gäller dock för normerade böter. Ordningsbot föreläggs i regel av en polisman. Riksåklagaren har bemyndi- gats att i samråd med rikspolisstyrelsen välja ut vilka förseelser som skall beivras genom ordningsföreläggande. För varje förseelse bestämmer riks- åklagaren det belopp som skall tas upp som ordningsbot (se SFS 1981:716). Flertalet av de gärningar som tas upp i riksåklagarens bestämmelser utgör trafikförseelser. Ordningsbotens belopp varierar från 50 kr. (t. ex. gång mot röd gubbe) till 600 kr. (t. ex. hastighetsöverträdelse med över 15 km/tim. och upp till 30 km/tim.).

Beträffande uppbörd, indrivning och förvandling av böter finns i BrB en hänvisning till bötesverkställighetslagen (1979:189). Vidare finns i BrB en allmän bestämmelse om att böter som inte betalas får förvandlas till fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader, om inte annat är föreskrivet.

Böter är den ojämförligt vanligaste straffrättsliga påföljden. Enligt den officiella statistiken ålades år 1984 drygt 358 000 bötesstraff, medan antalet utdömda påföljder av annat slag var ca 37 000. Till de 358 000 rena bötes- straffen skall läggas de fall då dagsböter utdömdes, (följande siffror avser år 1983) jämte villkorlig dom, 7 004 fall, jämte skyddstillsyn, 1 698 fall och jämte vård inom socialtjänsten, 229 fall.

År 1984 meddelades 55 302 domar eller Strafförelägganden där huvud- brottet var ett brottsbalksbrott. I 28 397 fall (13 921 genom dom och 14 476 genom strafföreläggande) dvs. nästan 50 procent, stannade påföljden vid böter. För brott mot specialstraffrättsliga bestämmelser, ordningsbot för förseelser mot vägtrafikförfattningar ej medräknade, dömdes samma år 102 011 personer. Av dem dömdes 91 798 till böter; alltså ca 90 procent.

Om man fördelar de personer som genom dom eller strafföreläggande dömdes till dagsböter år 1984 efter antalet dagsböter, blir resultatet följan- de. (Bötfällda enligt BrB inom parentes.)

Antal dagsböter Antal bötfällda

1 — 9 70 ( 43) 10 29 51 010 (13 212) 30 49 17 784 ( 8 419) 50— 99 12 894 ( 5 173) 100 180 1 729 ( 427)

Summa 83 487 (27 274)

Av uppställningen framgår att nästan två tredjedelar av dem som dömdes till dagsböter fick mindre än trettio dagsböter. Vid brottsbalksbrotten är denna andel nära hälften.

Enligt gjorda beräkningar (SOU 1975:55 och BRÅ Apropå 1985 nr 5, s. 27 ff) inflyter närmare 90 procent av utdömda bötesbelopp. Den höga betal- ningsfrekvensen torde i viss mån säkras genom hotet om förvandling av bö— terna. Det kan anmärkas att statens inkomster av bötesmedel har beräknats till 182 000 000 kr. för budgetåret 1985/86 (prop. 1984/85:100).

8.2. De olika bötesformerna

Som har nämnts i föregående avsnitt finns i Sverige tre olika former av böter: dagsböter, penningböter och normerade böter.

När det gäller de övriga nordiska länderna är läget följande. I Finland har man endast dagsböter och i Norge enbart penningböter. I Danmark tilläm- pas ett dagsbotssystem i fråga om brott mot strafflagen, medan man inom specialstraffrätten använder penningböter. I alla länderna tar man, oavsett vilket system som gäller, vid straffmätningen hänsyn till den dömdes ekono- miska situation.

Enligt vår uppfattning bör dagsbotssystemet behållas. Systemet tillkom som en social rättvisereform. Det har numera blivit fast rotat och allmänt accepterat. Tillämpningen av systemet är relativt enkel och det framstår som i stort sett rättvist. Under årens lopp har beräkningsgrunder utarbetats som syftar till att straffet skall drabba alla så lika som möjligt. Någon särskild kritik har inte heller riktats mot dagsbotssystemet som sådant. Uppgiften vid en översyn av dagsbotssystemet blir mot bakgrund härav närmast att pröva om det ger tillräcklig spännvidd för straffmätningen i fråga om de brott som vi anser skall omfattas av bötespåföljden. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 8.4.

Penningböter stadgas huvudsakligen för förseelser mot trafikförfattning- ar. För endast ett brottsbalksbrott, nämligen förargelseväckande beteende (nuvarande 16 kap. 16 & BrB), stadgas penningböter. De förseelser för vilka penningböter stadgas beivras i stor utsträckning genom att polisman föreläg- ger ordningsbot. Bötesbeloppen för olika förseelser är reglerade i anvisning- ar utfärdade av riksåklagaren.

Systemet med penningböter är enkelt och lätthanterligt. Det har trots det- ta inte gått fritt från kritik. Denna har varit av principiell natur. Således me- nade den kriminalpolitiska arbetsgruppen inom BRÅ i rapporten Nytt straff-

system att beteckningen straffavgifter borde användas istället för penning- böter. Detta för att sanktionen inte skall sammankopplas med dagsböterna, som ju fastställs enligt andra grunder och vilka enligt gruppen borde ha ett vidgat användningsområde.

Den nuvarande uppdelningen mellan brott för vilka stadgas penningböter och brott för vilka stadgas dagsböter bör ses över. Det är möjligt att lagstift— ningen i detta hänseende inte följt en helt konsekvent linje. Visserligen an- vänds penningböter främst vid förseelser — särskilt inom specialstraffrätten — medan dagsböter reserveras för brott av allvarligare beskaffenhet. Men denna uppdelning bör kanske göras klarare. Vidare kan eventuellt övervä- gas om förutsättningar finns att avgränsa systemet med penningböter, som mera har karaktär av i förhand bestämda avgifter, från systemet med egent— liga straffpåföljder, dit dagsböterna skulle räknas. Avsikten med en sådan avgränsning skulle närmast vara att ge bötesstraffet högre status än f. n. i förhållande till övriga påföljder. Frågor av den typ som nu nämnts har vi inte närmare övervägt. Riksåklagaren har i mars 1984 i en PM Överträdelser i trafiken förslagit en övergång från dagsböter till penningböter för flertalet förseelser på trafikområdet.

Normerade böter dvs. böter som bestäms enligt särskilda beräknings— grunder t. ex. i proportion till en effekt av eller ett annat mätbart moment i en straffbar gärning och som kan uppgå till stora belopp användes tidigare för skattebrott. Genom tillkomsten av skattebrottslagen (1971:69) ersattes de inom detta område med andra påföljder och administrativa avgifter.

Såvitt vi kunnat utröna finns normerade böter f. n. i endast två författ— ningar. Dessa är lagen (1950:596) om rätt till fiske och lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled.

År 1984 utdömdes, enligt den officiella statistiken, normerade böter i fyra fall.

Systemet med normerade böter har i det närmaste avvecklats. Det kan mot bakgrund härav vara en uppgift att pröva om påföljdsformen skall be- hållas. Det bör härvid observeras att den form av avkriminalisering (depena- lisering), som innebär att vissa administrativa avgifter tas ut i stället för att straff ådöms, bygger på samma principer som normerade böter. Detta gäller t. ex. systemet med skattetillägg enligt 116 a & taxeringslagen (19561623). Skattetillägget beräknas till högst 40 procent av den inkomstskatt eller för- mögenhetsskatt som den skattskyldige skulle sluppit i från om den oriktiga uppgiften godtagits.

Vad som kan övervägas för det fall de normerade böterna skulle avskaffas är att öppna en möjlighet att ådöma högre penningböter än f. n. I dag kan ju penningböter ådömas med högst 1 000 kr. för ett brott och högst 2 000 kr. för flera brott. Normerade böter infördes i lagen om rätt till fiske den 1 juli 1984. Vid överträdelse av bestämmelser som gäller trålfiske — t. ex. om så- dant fiske bedrivs utan tillstånd inom den svenska fiskezonen är påföljden normerade böter, vilka bestäms med hänsyn till motorstyrkan i det fiskefar- tyg som använts vid brottet.

Vi har efter närmare överväganden, bl. a. på grund av den nyss gjorda ändringen i fiskelägen, stannat för att normerade böter bör behållas i straff- systemet. Vi anser också att penningböterna då bör behållas i sin nuvarande utformning och således kunna ådömas med högst 1 000 kr. för ett brott. Öns-

kar man att böter för en viss gärning skall kunna bestämmas till betydligt mer kännbara belopp än vad som är möjligt med dagsböter och penningbö- ter får man således överväga att införa normerade böter för gärningen. Det- ta kan vara till fördel även för straffmätningen. När man kommer upp i mycket höga belopp är det svårt att mäta ut ett bötesstraff som svarar mot gärningen om man inte kan använda sig av något relationstal. Det är då en fördel att det redan direkt i lagtexten anges efter vilka grunder böterna skall beräknas, vilket ju är det utmärkande för de normerade böterna.

8.3. Den beloppsmässiga relationen dagsböter — pen- ningböter

Dagsböter är enligt uttalanden i förarbetena att anse som en strängare på- följd än penningböter. Penningböter stadgas i dag för brott av ordnings- eller förseelsekaraktär. Till följd av dagsbots- och penningbotssystemets kon- struktion inträffar emellertid inte sällan att ett dagsbotsbelagt brott leder till lägre straff i pengar räknat än om penningböter i stället skulle ha utdömts. Detta är särskilt vanligt på trafikområdet och problemet har accentuerats genom de höjningar av ordningsbotsbeloppen som företagits under senare tid. Vid lagföring för dagsbotsbelagda brott i vägtrafikförfattningarna be- stäms straffet i närmare 90 procent av fallen till mindre än 30 dagsböter. Har den tilltalade en sådan ekonomisk situation att dagsbotens belopp blir 20 kr. eller mindre — minimum är f. n. tio kr. blir det sammanlagda straffet i kro- nor räknat högst 600. Detta motsvarar ordningsboten för bilförare som gör sig skyldig till hastighetsöverträdelse med 15—30 km/tim. , stoppliktsförseelse eller körning mot rött ljus. Ett fall där problemet ställs på sin spets är följan— de. Om en bilförare överskrider hastigheten med mer än 30 km/tim. kan brottet komma att rubriceras som vårdslöshet i trafik. I så fall är påföljden dagsböter. Antalet dagsböter vid vårdslöshet i trafik bestäms normalt till 20. År 1984 utdömdes 13 022 dagsbotsstraff för vårdslöshet i trafik. 11 916 av dessa var på 25 dagsböter eller lägre. Om gärningsmannen har ett dagsbots- belopp som understiger 30 kr. medför detta att han får ett lägre totalt bötes- belopp för att han överskridit hastigheten med mer än 30 km/tim. än han skulle ha fått om hastighetsöverträdelsen understigit 30 km/tim. och föran- lett penningböter. Systemet kan t. o. m. föra med sig att man för rattonyk- terhet kan få en lägre total bötessumma än för att man har framfört en bil med bristfälliga däck.

Allvarligare former av trafiköverträdelser leder således ej sällan till lindri- gare straff än mindre allvarliga överträdelser.

Problemet gäller emellertid inte enbart vårdslöshet i trafik och lindrigare trafikförseelser. Straffet för olovlig körning ligger till övervägande del under 50 dagsböter och normalstraffet för den som döms för första gången är 20 dagsböter. Detta leder till att en inte obetydlig del av dem som döms för detta brott erhåller i pengar räknat ett straff på högst 500 kr. Bötesstraffet för rattonykterhet ligger till övervägande delar i intervallet 50—99 dagsböter. I pengar räknat stannar således straffet för rattonykterhet i en del fall på mellan 500 och 1 000 kr. Beloppet 1 000 kr. är vad som maximalt kan utdö- mas i penningböter. Åtskilliga andra fall kan nämnas. Dessa skevheter mel-

lan lindrigare och allvarligare brott som är inbyggda i systemet anser vi inte kunna godtas.

Grundtanken i våra förslag är att straffet skall stå i proportion till brottets svårhet. Detta bör gälla även för bötesstraffet och inom hela skalan. Pen- ningböter fastställs i dag utan hänsynstagande till den dömdes ekonomiska situation. Någon ändring i detta avseende torde, främst med hänsyn till ord- ningsbotssystemet, inte kunna komma i fråga. Att genomföra någon sänk- ning av nivån för penningböterna ärinte heller ett realistiskt alternativ. Kvar står då att höja dagsböterna så att ett straff utmätt i dagsböter alltid blir strängare än ett straff utmätt i penningböter.

Olika alternativ är härvid tänkbara. Man kan tänka sig en höjning av mi- nimibeloppet för dagsboten, f. n. tio kr., eller av minimiantalet ådömbara dagsböter. Man kan vidare tänka sig en regel som medger jämkning av dags- botsstraffet uppåt i sådana fall då beloppet i pengar mätt skulle leda till miss- förhållande mellan bötesstraffet och brottets svårhetsgrad. Man kan också tänka sig att ändra anvisningarna för beräkningen av dagsbotens belopp. Vad som nu nämnts är endast en provkarta på de olika alternativ som kan tänkas. Dessa kan också kombineras på olika sätt.

Den lösning som vi stannat för framgår av förslaget i 28 kap. 1—3 åå BrB. Genom förslaget säkerställs att dagsböter alltid kommer att uppgå till minst 1 000 kr. i pengar räknat. Det enda fall då penningböter utgår med högre belopp än dagsböter är när ett gemensamt straff för flera brott skall utmätas i penningböter (28 kap. 4 % andra stycket BrB).

Dagsböter skall enligt förslaget alltid ådömas till ett antal av minst 25 och med en dagsbot av minst 20 kr. Härutöver skall då dagsböter ådöms alltid ett grundbelopp om 500 kr. påföras. Minsta belopp i pengar vid ådömande av dagsböter blir således 1 000 kr. Detta skall jämföras med penningböter som för ett brott kan ådömas med högst 1 000 kr. Bedöms ett dagbotsbrott ha ett lägre straffvärde än 25 dagsböter skall i stället för dagsböter penning- böter upp till 1 000 kr. ådömas. Genom förslaget undanröjs på detta sätt olägenheten att dagsböter för ett allvarligare brott i pengar räknat kan bli lindrigare än penningböter för ett mindre allvarligt brott. Förslaget har yt- terligare fördelar.

Det innebär en klar markering av att dagsböter är allvarligare än penning- böter. Dagsböter bör således reserveras för brott av allvarligare beskaffen- het medan penningböter bör användas endast för brott av ordnings- och för- seelsekaraktär. Såsom påpekats i avsnitt 8.2 är det troligt att lagstiftningen i detta hänseende inte följt en helt konsekvent linje. Vi anser emellertid att denna principiella skillnad mellan penningböter och dagsböter bör beaktas i framtida lagstiftning.

Förslaget har vidare klara processekonomiska fördelar. År 1982, vilket är det senaste år för vilket vi har statistik uppdelat på detta sätt, erhöll 90 976 personer dagsböter genom strafföreläggande eller dom. Drygt hälften av dessa, 48 708, erhöll mindre än 25 dagsböter. Dessa drygt 48 000 personer skulle enligt vårt förslag få penningböter i stället för dagsböter. När det är aktuellt att döma en person till dagsböter skall polisen göra en dagsbotsut- redning. I dag tar denna många gånger inte så lång tid i det enskilda fallet. Man utgår främst från personens egna uppgifter om sin ekonomi och dessa kontrolleras ofta inte. Detta system har kritiserats. Den som känner till att

någon kontroll av givna uppgifter ofta inte utförs kan lätt erhålla en för låg dagsbot. Det kommer troligen, enligt vad vi inhämtat, att av regeringen läg- gas fram förslag enligt vilket polisen åläggs att regelmässigt kontrollera den misstänktes uppgifter genom kontakt med skattemyndigheten och försäk- ringskassan. Dagsbotsutredningarna tar dock sammantaget redan i dag en hel del tid i anspråk hos polisen och med ett utvidgat kontrollsystem kommer än mer tid att tas i anspråk. Genom vårt förslag om övergång till penningbö- ter för ungefär hälften av dem som f. n. ådöms dagsböter kan en inte ovä- sentlig del av polisens resurser användas för andra ändamål.

Vårt förslag bäddar också för en vidgad användning av ordningsbot. En förutsättning för att använda ordningsbot är i dag att endast penningböter är stadgade för brotten, se 48 kap. 13 % RB. Genom att ändra denna be- stämmelse så att ordningsbot får användas om penningböter bör följa på brotten öppnas möjlighet att använda ordningsbot i alla fall där brottslighe- ten förskyller mindre än 25 dagsböter. Givet är dock att inte alla brott är sådana att de lämpligen bör beivras genom ordningsbot. En de] praktiska problem är också förknippade med en övergång till ordningsbot på detta sätt. Såvitt vi förstår bör ordningsbot dock kunna komma till användning i betydligt större omfattning än f. 11. om vårt förslag genomförs. Härigenom kan inte obetydliga rationaliseringsvinster göras. Vi har dock inte haft möj- lighet att i detalj gå igenom de problem som är förknippade med en vidgad användning av ordningsbot. Skulle vårt förslag till ökad användning av pen- ningböter genomföras bör dock samtidigt närmare utredas i vilken utsträck— ning ordningsbot kan komma till vidare användning än i dag.

Det föreslagna systemet kan i förstone synas något komplicerat. Vi tror dock inte att det skall medföra några problem i den praktiska tillämpningen. Vi kan här hänvisa till specialmotiveringen där en del tillämpningsfrågor tas upp.

Förslaget innebär att dagsböterna rent beloppsmässigt höjs ganska myck- et för dem som nu har låg dagsbot. Om en person, som har sådana ekonomis- ka förhållanden att hans dagsbot blir tio kr., gör sig skyldig till brott som förskyller 30 dagsböter blir straffet i pengar räknat i dag 300 kr. Med vårt förslag skulle denna person få betala 1 100 kr. (30 x 20 + 500). Har personen i stället en dagsbot på 50 kr. får han i dag ett straff på 1 500 kr. Enligt värt förslag skulle straffet bli 2 000 kr. (30 x 50 + 500). Vårt förslag innebär såle- des att alla som ådöms dagsböter får betala 500 kr. mer än i dag. Härtill kommer att de som i dag har en dagsbot understigande 20 kr. får betala upp till tio kr. mer för varje dagsbot. Minsta dagsboten är ju f. n. tio kr. och blir med vårt förslag 20 kr.

Effekterna av den föreslagna höjningen blir dock i praktiken inte så om- fattande. En ensamstående utan försörjningsskyldighet med en inkomst på 30 000 kr. får i dag en dagsbot på 19 kr. En familjeförsörjare med hemma- make och ett barn och en inkomst på 60 000 kr. får i dag en dagsbot på 21 kr. Till inkomst hänförs i dessa sammanhang även t. ex. omskolningsbidrag, underhållsbidrag, mera kontinuerligt utgående socialbidrag och bostadsbi- drag. Det torde i dagens Sverige inte vara så många som har en dagsbot som understiger 20 kr. Ett bibehållande av nuvarande minimibelopp får dagsbo- ten, tio kr., kan vidare ifrågasättas helt oberoende av här tidigare fört reso- nemang. Om någon gör sig skyldig till rattonykterhet av allvarligt slag be-

stäms straffet inte sällan till runt 80 dagsböter. Man kan då fråga sig om det är rimligt att straffet för denna rattonykterhet skall kunna stanna vid endast 800 kr. då en hastighetsöverträdelse på 16 km/tim. i dag medför ett straff på 600 kr. Dagsbotens minimibelopp höjdes visserligen till tio kr. så sent som den 1 januari 1982. Men penningvärdesförsämringen sedan dess ärinte obe- tydlig. Även detta talar för en höjning. Vi anser således att det finns skäl, även om den problematik som behandlas i detta avsnitt inte hade förelegat, att överväga att höja dagsbotens minimibelopp från tio till 20 kr. Denna hö j- ning anser vi alltså allmänt ha goda skäl för sig. Vad som då tillkommer med vårt förslag är grundbeloppet på 500 kr. Det är det beloppet som så att säga är det pris som får betalas för att få till stånd en vettig ordning på relationen mellan dagsböter och penningböter. Vi kan inte finna att denna höjning är så drastisk att den utgör något hinder för att införa den av oss föreslagna lösningen. Rent allmänt anser vi det vara en fördel att i botten ha ett belopp som utgår lika för alla oavsett inkomst och därutöver ett belopp som bestäms proportionellt efter inkomstens storlek.

F. n. är minsta bötespåföljden 50 kr. (25 kap. 2 & BrB). Även detta be- lopp har gällt sedan den 1 januari 1982. Med hänsyn främst till penningvär- dets förändring anser vi att minsta bötespåföljden bör höjas till 100 kr. (se 28 kap. 7 & BrB i förslaget).

8.4. Dagsböternas antal

Enligt nuvarande 25 kap. 2 och 5 åå BrB ådöms dagsböter för ett brott till ett antal av minst en och högst 120 och såsom gemensamt straff för flera brott till ett antal av högst 180.

En allmän iakttagelse är att domstolarna vid bestämmandet av antalet dagsböter i stor utsträckning håller sig i nedre delen av skalan. 10—29 dagsbö- ter är det vanligaste straffet som tillämpas och detta gäller även för brott av inte obetydlig art (se avsnitt 8.1). Cirka två tredjedelar av dem som dömts till dagsböter under 1980-talet har fått mindre än 30 dagsböter. De under- sökningar som har gjorts av straffmätningen vid olika brottskategorier tyder dock på att spännvidden vid de olika brotten är relativt stor. (Brottmålsut- redningens undersökningar av bötespraxis vid butikssnatteri, SOU 1971:10, bilaga 7. och samma utrednings studier av straffmätningen vid vissa mindre brott åren 1961—1970, SOU 1974:27 s. 103 ff). Vidare kan konstateras att den grupp som fått 100 dagsböter eller däröver är förhållandevis liten. All- mänt sett kommer så höga bötesstraffi fråga endast vid vissa typer av brott. Det rör sig främst om trafiknykterhetsbrott men även om vissa andra tra- fikbrott samt om vissa våldsbrott och uppbördsbrott. Ofta står det i dessa fall och väger mellan kraftiga böter och ett kort fängelsestraff.

Ett vidgat tillämpningsområde för böter bör leda till att domstolarna ofta- re än f. n. dömer ut verkligt höga böter. En höjning av gränsen för antalet dagsböter är därför motiverad. särskilt om böter skall kunna bli ett konkur- renskraftigt alternativ till korta fängelsestraff. En höjning kan också vara motiverad om man, såsom vi (se avsnitt 15.2.4), anser att utrymme bör fin- nas för efter hand höjda bötesstraff vid upprepad brottslighet.

Det kan i detta sammanhang pekas på att maximum för ådömande av bö-

ter jämte villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till vård inom 50- cialtjänsten den 1 juli 1983 höjdes från 120 till 180 dagsböter. Ändringen syf- tade till att vidga användningsområdet för dessa påföljder.

Med främst samma syfte för bötespåföljdens del, dvs. att vidga använd- ningsområdet, bör en höjning ske av det antal dagsböter som högst lkan dö- mas ut. En vidgad användning av bötesstraffet är något som vi konsekvent eftersträvat vid straffskaleöversynen, se närmare härom i avsnitt 12.8. Så- lunda föreslår vi t. ex. att böter förs in i straffskalan för normalgradterna av de centrala förmögenhetsbrotten och i straffskalan för normalgrarden av misshandel. Bl. a. för att garantera att dagsböteri dessa och andra fall verk- ligen kommer till användning, och detta i inte endast de allra lindrigaste fal- len, anser vi att en höjning av översta gränsen för antalet dagsböter är befo- gad.

Vi föreslår att maximala antalet dagsböter höjs från 120 till 200 för ett brott och från 180 till 300 vid gemensamt straff för flera brott. Syftet med förslaget är, som ovan nämnts, främst att göra det möjligt att använda böter vid grövre brott än i dag. I många fall kommer böter naturligen att i första hand ersätta villkorlig dom och skyddstillsyn. Om högre och mer kännbara böter kan ådömas bör dock i vart fall på sikt böter även direkt kunna ersätta fängelse, främst för brott där kortvariga fängelsestraff nu utdöms taxemäs— sigt av allmänpreventiva skäl.

Att vi stannat för gränsen 200 dagsböter för ett brott och inte gått högre hänger samman bl. a. med relationen höga böter korta fängelsestraff. Det svåraste bötesstraffet bör inte ligga på en så hög nivå att det allmänt uppfat- tas som strängare än det kortaste fängelsestraffet. Bl. a. utifrån denna aspekt men främst på grund av det vidgade användningsområdet för böter som vi föreslår har vi funnit skäl att på nytt överväga allmänna fängelsemini- mum, f. n. 14 dagar. Denna fråga behandlas i avsnitt 12.4. Vi kan även hän- visa till avsnitt 15.4 om påföljders inbördes stränghet där också förhållandet mellan böter och kriminalvård i frihet behandlas.

I detta sammanhang aktualiseras också frågan om fastställande av ett mi- nimiantal dagsböter i straffskalorna för vissa brott. Sådana bestämmelser förekommer redan nu (t. ex. vid rattfylleri). Metoden bör kunna begagnas för att uttrycka att ett brott tillmäts ett högre straffvärde och för att ge anvis- ning om att man vid straffmätningen har att hålla sig i den övre delen av straffskalan. Vi har funnit denna metod lämplig och vid straffskaleöversynen använt den vid ett flertal brott där böter förs in i straffskalor som nu upptar endast fängelse. Se i förslaget t. ex. misshandel 3 kap. 4 & BrB och stöld 9 kap. 1 & BrB.

Avslutningsvis vill vi betona att vårt förslag inte syftar till en allmän höj- ning av bötesnivån. Området mellan 120 och 200 dagsböter är främst avsett för allvarligare brottslighet än som i dag leder till bötesstraff. Som exempel kan pekas på brott som i dag endast har fängelse i straffskalan men för vilka vi föreslår 50 eller 100 dagsböter som minimum. Sådana brott är stöld (9 kap. 1 & BrB) misshandel (3 kap. 4 & BrB) samt grov vårdslöshet i trafik och ratt- fylleri (1 och 4 åå trafikbrottslagen 19511649).

8.5. Dagsbotens belopp

Lägsta dagsbotsbeloppet är f. n. tio kr. och högsta 1 000 kr. (25 kap. 2 & BrB).

Som en allmän huvudregel gäller att dagsbotens belopp skall anpassas till den dömdes ekonomiska förhållanden, dvs. till betalningsförmägan. Den nuvarande principen att inom en viss given ram låta gärningsmannens inkomst, försörjningsskyldighet, skuldbelastning osv. bestämma dagsbotens belopp är rimlig.

Som nämnts i avsnitt 8.3 höjdes dagsbotens minimibelopp den 1 januari 1982 från två till tio kr. Samtidigt höjdes maximibeloppet från 500 till 1 000 kr. Beloppen hade dessförinnan varit oförändrade sedan BrB:s ikraftträdan- de. I avsnitt 8.3 redovisade vi vårt förslag att höja minimibeloppet från tio till 20 kr. När det gäller maximibeloppet anser vi emellertid att någon ytterli- gare höjning f. n. inte är lämplig. För att komma upp till högsta dagsbot krävs en årsinkomst på runt 1 200 000 kr. Någon hänsyn till förmögenhet har då ej tagits.

Någon gång har den åsikten förts fram att nuvarande system skulle vara alltför förmånligt för s. k. ”nolltaxerare” eller andra personer med låga tax- erade inkomster men med goda levnadsomständigheter. Härom kan följan- de sägas. Utgångspunkten för dagsbotens beräkning är den misstänktes års- inkomst. Därmed menas inkomsten före skatt med avdrag för kostnaderna för inkomstens förvärvande och underhållsbidrag. Det är alltså inte den tax- erade inkomsten som i detta sammanhang är av intresse. Det är vidare inte endast inkomst och förmögenhet som skall läggas till grund för dagsbotens beräkning, utan även ekonomiska förhållanden i övrigt. I förarbetena till den lag genom vilken dagsbotssystemet infördes sägs: ”Har den sakfällde ringa eller ingen inkomst, oaktat hans levnadskostnader äro höga, bör dessa senare i stället för inkomsten läggas till grund vid dagsbotsbeloppets bestäm- mande” (NJA II 1931 s. 15). Den problematik som nu behandlats är nog mer en processuell än en straffrättslig fråga. Av stor betydelse från rättvisesyn- punkt är dokumentationen av de ekonomiska förhållandena. Det är angelä- get att uppgifterna om dessa är tillförlitliga och klart anger den aktuella situ- ationen. Som vi tidigare nämnt är denna fråga f. 11. under övervägande i jus- titiedepartementet.

8.6. Böter i kombination med annan påföljd

F. n. finns möjlighet att jämte villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnan- de till vård inom socialtjänsten ådöma dagsböter. Denna möjlighet utnyttjas i ganska stor utsträckning. Under år 1983 dömdes 6 492 personer till skydds- tillsyn. I 1 698 av dessa fall ådömdes dessutom böter. Motsvarande siffror för villkorlig dom var samma år 11 174 resp. 7 004.

Den 1 juli 1983 ökades antalet dagsböter som kan ådömas i dessa kombi- nationsfall från'120 till 180 i syfte att vidga frivårdspåföljdernas använd- ningsområde.

Möjligheten att kombinera icke frihetsberövande påföljder och böter bör finnas kvar. Med hänsyn till den höjning av högsta antalet dagsböter som vi

föreslagit i avsnitt 8.4 anser vi dock att även antalet dagsböter som kan ådö- mas i kombinationsfallen bör höjas. I dag är maximum i kombinationsfallen detsamma som maximum för bötesstraff vid flerbrottslighet. Detta föreslår vi höjt till 300. En så drastisk höjning har vi inte ansett befogad här. Vi har stannat för att höja nuvarande gränsen 180 till 200, dvs. till samma antal som vi föreslår som maximum för bötesstraffet vid ett brott.

I debatten har stundom framkastats att även fängelse borde kunna kombi- neras med böter (se t. ex. JuU 1981/82:36). En sådan kombination skulle kanske kunna minska längden på en del utdömda fängelsestraff. I första hand skulle naturligen de mycket korta straffen komma i fråga, t. ex. de som ådöms för trafiknykterhetsbrott. En fara kan dock ligga däri att domstolarna även i fall då de annars skulle gått i riktning mot kortare fängelsestraff kom- binerar med ett bötesstraff. Påföljdssystemet blir dessutom inte enklare och mer överskådligt genom att nya påföljdskombinationer tillskapas. Sådana bör komma i fråga endast om de har klara fördelar. Detta har inte kombina- tionen fängelse-böter. Vidare är det en principiell fråga om inte fängelse och böter bör hållas isär. Vi har intagit den ståndpunkten att ett fängelsestraff, oavsett straffets längd, är ett mer ingripande och således svårare straff än ett maximalt bötesstraff (se avsnitt 12.4 och 15.4). Skulle påföljdskombina- tionen fängelse — böter införas kan man svårligen komma ifrån jämförelser: om man dömer ut 14 dagars eller 1 veckas kortare fängelse, hur många dags- böter skall det kompenseras med? Detta innebär problem för straffmätning- en. Slutligen skulle en kombination fängelse böter kunna uppfattas som om man i vissa situationer eller vid vissa brott kunde ”köpa sig fri” från fäng- elsestraff. Kombinationen skulle dessutom kunna befaras komma att tillläm- pas främst på dem som har förmågan att betala. Härigenom skulle man ris- kera en inte önskvärd social särbehandling.

Vi har mot bakgrund av det anförda inte funnit skäl att införa kombina- tionen fängelse och böter.

8.7. Seriebrottslighet vid bötesbrott

Vi föreslår i avsnitt 14 att de ringa graderna av de centrala förmögenhets- brotten, dvs. snatteri (9 kap. 2 & BrB), bedrägligt beteende (10 kap. 2 % BrB) och undandräkt (12 kap. 2 % BrB), blir rena bötesbrott. Straffskalan för dessa brott upptar således endast böter. I dag har de straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader.

Vi anser att straffvärdet för t. ex. ett snatteri (snatteribrottet tas här som exempel, motsvarande resonemang kan föras även beträffande bedrägligt beteende och undandräkt) aldrig är högre än att böter är en tillräcklig på- följd. Detta aktualiserar problemet med serier av sådana brott, som avdöms vid ett tillfälle. Problemet som skall behandlas här är alltså följande. För ett snatteri, där vårdegränsen mot stöld i dag går vid 600—700 kr., torde det inte i något fall finnas anledning att döma till svårare påföljd än böter. Eftersom straffskalan för brotten skall spegla straffvärdet av just ett brott skall således i skalan för snatteri ingå endast böter. Vid flerbrottslighet finns sedan för bötesbrottens del speciella bestämmelser i nuvarande 25 kap. 4 cch 5 åå BrB, där maximum stiger från 120 till 180 dagsböter. Vi har tidigare förordat

en höjning av dessa maxima till 200 resp. 300 dagsböter. Motsvarande be- stämmelse för flerbrottslighet när det gäller brott med fängelse i straffskalan finns i nuvarande 26 kap. 2 & BrB. Straffmaximum för flera snatterier är f. n. fängelse i två år och sex månader. Det finns dock i dag ingen bestämmelse som gör det möjligt att vid en serie av rena bötesbrott döma till fängelse; det ges i detta fall ingen övergång mellan straffarterna.

Det förefaller uppenbart att det vid fall av en hel serie snatterier bör finnas möjlighet att ådöma strängare straff än böter. Det förekommer att polisen vid husrannsakan kommer på veritabla upplag med stöldgods, där varje fö- remål för sig har värde under 600 kr. och där den misstänkte uppger att sa- kerna har tillgripits vid olika tillfällen. Strafflagstiftningen måste förutse och ge möjlighet till lämpliga påföljder även i sådana, om än udda, så dock inte enbart teoretiska fall. Ett av de största problemen med strafflagstiftningen är att den skall täcka även udda och sällan förekommande fall.

F. n. förekommer att en rad tillgreppsbrott, som sedda var för sig är snat- teri, av domstolarna bedöms som stöld. Den omständigheten att ett till- greppsbrott ingår i en serie av likartade brott gör att det placeras i en högre svårhetsgrad. Varje brott i serien bedöms således som en stöld i stället för ett snatteri (se NJA 1984z889). Det något märkliga med denna bedömning är att den i verkligheten innebär att gärningarna i början av en sådan serie en tid är att bedöma som brott av den lägre svårhetsgraden, men under in- verkan av vad som senare sker flyttas upp i en högre svårhetsgrad. Den som upptäcks och döms snabbt efter varje brott eller efter ett mindre antal brott döms efter straffbestämmelsen för den lägre svårhetsgraden medan den som upptäcks på ett senare stadium döms efter en bestämmelse med strängare straffskala. Straffmaximum för flera snatterier är som tidigare sagts i dag fängelse i två år och sex månader och för flera stölder fyra års fängelse. Med endast böter i straffskalan för snatteri skulle straffmaximum bli böter, om gärningarna bedöms som flera snatterier, men med vårt förslag om fängelse som gemensamt straff (se 29 kap. 2 & BrB) fängelse i ett år och sex månader om de bedöms som flera stölder.

Den strävan att göra en helhetsbedömning av brottsligheten under en viss tidsperiod som ligger bakom domstolarnas nu nämnda praxis har alltså lett till det i och för sig ganska orimliga resultatet att varje brott som ingår i en serie måste rubriceras som ett grövre brott än det skulle varit sett isolerat för sig. Om någon vid ett tillfälle stulit för 1 000 kr. bedöms det som en stöld, men om någon vid tjugo olika tillfällen snattat för 50 kr. varje gång, bedöms det som 20 stölder.

Den bedömning av flerbrottslighet som nu beskrivits är normalt sett inte ett lämpligt eller rimligt sätt att straffrättsligt bedöma seriebrottslighet. Inte heller är det en tillfredsställande lösning att skapa en möjlighet att bedöma en brottsserie som ett brott av grövre karaktär, dvs. att flera snatterier skulle bedömas som en stöld.

En lösning som enligt vårt förmenande är att föredra innebär att varje gärning som utgör ett brott i princip bedöms för sig med hänsyn till omstän- digheterna vid just denna gärning. En sådan lösning förutsätter dock anting- en att straffskalorna för de olika brotten utformas på sådant sätt att de med- ger adekvata påföljder även för seriebrottslighet — böter som enda strafform för snatteri är därvid inte tillräckligt — eller att en särreglering tillskapas som

gör det möjligt att för en serie av snatterier döma till fängelse, trots att en- dast böter finns i den ordinarie straffskalan för brottet. Vi anser inte att man bör gå ifrån den hittills tillämpade principen att straffskalan skall spegla straffvärdet för ett brott. Detta har lett till att fängelse har slopats i straffska- lan för snatteri. Den framkomstväg som återstår för att lösa problemet med seriebrottslighet i bötesbrott är då att skapa en särreglering för dessa fall.

Olika lagtekniska lösningar är härvid möjliga. En lösning är att i huvudkapitlet om böter (28 kap. BrB i förslaget) föra in en bestämmelse som tar sikte på seriebrottslighet vid alla bötesbrott. En- ligt en sådan bestämmelse skulle under vissa förutsättningar fängelse få ådö- mas som gemensamt straff för flera brott för vilka endast böter är stadgade.

Bestämmelsen skulle ge teoretisk möjlighet att vid alla bötesbrott döma till fängelse om flera brott föreligger till bedömning samtidigt. Det kan vara fråga om flera snatterier, flera hastighetsöverträdelser eller en kombination av olika trafikbötesbrott. Att lämna fältet så öppet förefaller oss dock inte lämpligt, även om utvecklingen kan styras genom motivuttalanden. Möjlig- heten att vid seriebrottslighet döma till fängelse bör begränsas till de brotts- typer där man kan förutse ett klart behov av sådan reglering.

Vi har stannat för att särregleringen bör begränsas till att omfatta endast BrB. Vi har nämligen inte funnit behov föreligga att kunna använda den vid brott utanför BrB.

Vi föreslår att det i böteskapitlet i BrB tas in en bestämmelse enligt vilken, om det med hänsyn till brottens antal, svårhet och inbördes samband före- ligger synnerliga skäl, annan påföljd än böter får användas som gemensamt straff för flera brott enligt BrB, även om endast böter är stadgade för brot- ten. Maximum för fängelsestraffet i dessa fall föreslår vi till tre månader.

Vårt förslag i denna del återfinns i 28 kap. 8 & BrB.

9. Överlämnande till särskild vård

Utöver de traditionella straffrättsliga påföljderna fängelse, kriminalvård i frihet och böter, upptar BrB påföljder som innebär överlämnande till sär— skild vård. Den vård som kan komma i fråga är vård inom socialtjänsten, missbruksvård, psykiatrisk vård och vård i specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda. Vårdformer som i första hand är anordnade för att bereda vård åt ett icke brottsligt klientel kommer på detta sätt att användas som brottspåföljder.

Bestämmelser om överlämnande till särskild vård finns f. n. i 31 kap. BrB. I 1 & regleras överlämnande till vård inom socialtjänsten och i 2 5 över- lämnande till vård enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. I 3 5 finns bestämmelser om överlämnande till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda och i 4 5 om över- lämnande till öppen psykiatrisk vård.

En förutsättning för att domstolarna skall kunna Överlämna till särskild vård är att kriterierna för sådan vård är uppfyllda enligt respektive vårdlag. För överlämnande till öppen psykiatrisk vård är det dock tillträckligt att går- ningsmannen anses vara i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn. I 31 kap. 2 & görs den begränsningen att om maximistraffet för brottet överstiger fängelse i ett år så får överlämnande inte ske om inte särskilda skäl före- ligger. . Påföljder som innebär överlämnande till särskild vård får ses mot bak- grund av utvecklingen inom den sociala vårdlagstiftningen. I fråga om unga lagöverträdare fanns redan före BrB förutsättningar för överlämnande till samhällsvård. När det gällde vårdbehövande missbrukare erbjöds däremot inte motsvarande möjlighet. BrB medförde den nyheten att överlämnande till vård formades till en självständig brottspåföljd. Sådan brottspåföljd får emellertid enligt BrB motiveras bara av behovet att bereda den värd som kan komma till stånd enligt resp. vårdlag. Den uppfattning som vi företräder och som innebär att varje brott bör följas av en reaktion som motiveras av brottet som sådant är därför inte förenlig med påföljden överlämnande till särskild vård. Noteras kan dock att böter kan utdömas jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten.

BrB innebar vidare den nyheten att det tidigare tillämpade systemet med straffriförklaringar enligt 5 kap. 5 & SL upphävdes. I stället infördes över- lämnande till sluten psykiatrisk vård som särskild brottspåföljd. Domstolen skall pröva om det finns behov av sådan vård. Om allvarligare brott begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnor-

mitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjuk- dom, anses som regel att det föreligger sådant behov. Om särskilda skäl finns kan påföljden tillämpas även om brottet inte begåtts under inflytande av sinnessjukdom m. m. Ett beslut av domstol om överlämnande till sluten psykiatrisk vård innebär, till skillnad från vad som gäller beträffande över- lämnande till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, att det därmed är beslutat att vården skall äga rum. Den överlämnade skall alltså tas in på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. Hur behandlingen sedan bedrivs, vilka tider som gäller för utskrivning m. m. ligger emellertid utanför de rättsvårdande myndigheternas kompe— tensområde.

År 1984 dömdes 657 personer till vård inom socialtjänsten, 36 överlämna- des till vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, 305 till sluten psykiatrisk vård, 1 till vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda och 16 till öppen psykiatrisk vård.

Någon översyn av de påföljder som innebär överlämnande till särskild vård ryms inte inom vårt utredningsuppdrag. Vi skall därför endast ta upp några mer avgränsade aspekter på dessa påföljder. Den första är om det är berättigat att ha kvar överlämnande till särskild vård som straffrättslig på- följd. Den andra är om överlämnande till öppen psykiatrisk vård fyller nå- gon funktion inom det nuvarande påföljdssystemet.

Överlämnande till särskild vård är således i dag en straffrättslig påföljd enligt BrB. Det principiellt riktiga i detta kan ifrågasättas av flera skäl. De flesta som är föremål för social eller psykiatrisk vård har inte begått brott utan har antingen självmant sökt vården eller befunnits vara i behov av den på sociala eller medicinska grunder. Det kan för många säkert upplevas som olämpligt att den värd som samhället sålunda erbjuder, främst på frivillighe- tens grund, och är mån om att medborgarna skall använda sig av, också av samhället används som ”straff”.

Påföljden överlämnande till vård är klart individualpreventivt motiverad. Vi anser, se avsnitt 6, att teorin om individualprevention inte bör läggas till grund för påföljdsbestämningen. Att då som straffrättslig påföljd behålla överlämnande 'till särskild vård ärinte logiskt. Vi har vidare hävdrt uppfatt- ningen att varje brott bör följas av en reaktion som primärt är anpassad till brottets straffvärde. Påföljderna överlämnande till särskild vård är inte för- enliga med detta synsätt.

När domstolen dömer någon till fängelse, böter eller kriminalvård i frihet vet domstolen vad som kommer eller kan komma att hända den dömde un- der verkställighetstiden. Denna är helt författningsreglerad. När domstolen överlämnar någon till särskild vård är emellertid läget ett annat. Domstolen vet i princip inte vad som kommer att ske med den dömde. De sociala eller psykiatriska myndigheterna kan anordna vård av något slag eller låta bli att anordna vård. Och vilken vård som kommer till stånd och i vilken omfattning är inte beroende av det begångna brottet utan bestäms av regleringen i de olika vårdlagama.

Att överlämnande till särskild vård skall behållas som en möjlig reaktion från samhällets sida vid brott är enligt vår åsikt klart. Åtskilliga skäl talar härför. Här behöver bara pekas på ett skäl, som är väl förankrat i våra direk- tiv, nämligen att möjligheten till överlämnande till särskild vård innebär att

fängelse i åtskilliga fall kan undvikas. Vad som däremot kan ifrågasättas är om överlämnande till särskild vård bör anses som en straffrättslig påföljd. Enligt vårt förmenande talar övervägande skäl för att överlämnande till sär- skild vård bör läggas utanför påföljdssystemet. En sådan ordning innebär att det blir lättare att få till stånd en på enhetlig grund stående reglering av påföljdsvalet i övrigt. Att överlämnande till sluten psykiatrisk vård inte lång- re är att se som en straffrättslig påföljd är—också principiellt väsentligt. En hävdvunnen och väl grundad princip inom straffrätten, vilken det inte finns någon anledning att rucka på, är att personer som inte kan göras ansvariga för sina handlingar inte heller skall erhålla straff. Denna princip som har sin grund i den s. k. tillräknelighetsläran är, förutom på barn, tillämplig främst på psykiskt sjuka lagöverträdare. Att överlämnande till sluten psykiatrisk vård inte ses som en straffrättslig påföljd innebär en bättre markering av tillräknelighetslärans tillämpning i den svenska straffrätten.

Vårt förslag i denna del innebär att överlämnande till särskild vård upp- hör att benämnas straffrättslig påföljd. I stället föreslår vi ett system som innebär att påföljd kan ersättas med förordnande om överlämnande till sär- skild vård. Den ordning vi sålunda föreslår torde inte vara förknippad med några negativa effekter. Ändringen är av teoretisk och semantisk innebörd. Redan idag torde det förhålla sig så att de som överlämnats till särskild vård i åtskilliga fall inte uppfattar det som att de undergår en straffrättslig påföljd. Domstolarnas benägenhet att överlämna till särskild vård torde inte heller minska.

Vid genomförandet av vårt förslag i denna del måste några lagtekniska synpunkter beaktas. Vi utvecklar dessa nedan.

För överlämnande till vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall finns i dag den begränsningen att överlämnande inte får ske om för brottet är stadgat strängare straff än fängelse i ett år, såvida inte särskilda skäl före- ligger. Denna begränsning bör bestå, dock med den ändring som straffskale- översynen kan ge anledning till, se härom avsnitt 17.1.

Överlämnande till sluten psykiatrisk vård och till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda är till sina användningsområden klart begränsade och kan användas för brott av alla svårhetsgrader. Annorlunda förhåller det sig dock med överlämnande till vård inom socialtjänsten. För användningen av denna överlämnandeform är påföljdsvalsregeln i nuvarande 1 kap. 7 & BrB styrande. Vi föreslår att sistnämnda bestämmelse upphävs och att den ersätts av mer precisa och detaljerade regler för påföljdsvalet; se 34 kap. BrB i förslaget. Dessa av oss föreslagna påföljdsvalsregler blir inte till- lämpliga på överlämnande till vård inom socialtjänsten när denna inte lång- re är en straffrättslig påföljd. Begränsningen i att använda överlämnande till vård inom socialtjänsten framkommer i vårt förslag i stället genom att i 32 kap. 2 & BrB sägs att överlämnande får ske om påföljd för brottet ej krävs. Det föreslagna uttrycket syftar inte till någon förändring av användningsom- rådet. Precis så som sker i dag får vid bedömande av om överlämnande skall ske brottets svårhet och art samt gärningsmannens tidigare brottslighet be- aktas och detta i förhållande till hans ålder. Ju yngre gärningsmannen är, desto större är möjligheten att använda överlämnande till vård inom social- tjänsten även vid allvarligare brottslighet. Ledning för i vilka fall överläm- nande bör ske och i vilka fall straffrättslig påföljd bör ådömas kan hämtas ur

den av oss föreslagna regleringen för påföljdsvalet i 34 kap. BrB. Noteras bör därvid särskilt den av oss ytterligare markerade begränsningen av i vilka fall fängelse får ådömas lagöverträdare som inte fyllt 21 år.

I dag kan överlämnande till vård inom socialtjänsten kombineras med bö- ter (se nuvarande 31 kap. 1 & BrB). Vi anser att denna kombinationsmöjlig- het bör bibehållas. Vård inom socialtjänsten ådömdes år 1984 i 657 fall. Av dessa kombinerades 214 med böter. Säkerligen skulle åtskilliga av de perso- ner som överlämnades till vård inom socialtjänsten ha dömts till annan på- följd om det inte funnits möjligheter att jämte överlämnandet döma till bö— ter.

Den nu diskuterade föreslagna regleringen av överlämnande till särskild vård återfinns i lagförslaget i 1 kap. 4 5 och 32 kap. BrB.

Som ovan framgått finns f.n. också påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk värd (31 kap. 4 & BrB). Denna påföljd har använts mycket sällan alltsedan den tillkom. Sedan år 1975 har den förekommit i mindre än 20 fall per år. En av anledningarna till detta torde vara att påföljden inte är så konstruerad att det finns några medel att framtvinga psykiatrisk vård. Dom- stolarna tycks därför ha blivit mer benägna att döma till skyddstillsyn med föreskrifter om psykiatrisk behandling än att döma till öppen psykiatrisk vård. I och för sig går det inte heller att inom skyddstillsynens ram fram- tvinga en psykiatrisk behandling. Den som har dömts till skyddstillsyn står dock under övervakning och övervakningsnämnden har möjlighet att ingri- pa om den dömde inte sköter sig under övervakningstiden, t. ex. genom att inte följa meddelad föreskrift. Vi anser mot bakgrund av det sagda att det inte finns tillräckliga skäl att ha kvar möjligheten att överlämna lagöverträ- dare till öppen psykiatrisk vård. I stället bör skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk behandling kunna användas. Vi föreslår därför att nuvarande 31 kap. 4 & BrB upphävs.

10. Specialmotivering till 28—32 kap. brottsbalken

Såväl kapitel — som paragrafnumrering har i stor utsträckning ändrats. Vil— ka bestämmelser de av oss föreslagna paragraferna närmast motsvarar i nu gällande lagtext framgår av bilaga 5.

28 kap. Om böter

I detta kapitel har i sak tre ändringar gjorts. Maximiantalet dagsböter som kan ådömas har höjts och ändring har vidtagits för att komma till rätta med den beloppsmässiga relationen dagsböter —- penningböter. Ändringarna har behandlats i avsnitt 8.3 och 8.4. Vidare har möjlighet öppnats att i vissa fall av seriebrottslighet ådöma fängelse för brott med endast böter i straffskalan. Detta har behandlats i avsnitt 8.7. Ändringarna som rör förhållandet dagsbö- ter —— penningböter har fört med sig en lagteknisk omredigering av kapitlet.

Dagsböter är såsom nu den primära bötesformen. Böter skall således såsom f. n. ådömas i dagsböter om inte penningböter eller normerade böter är stadgade. Vad penningböter och normerade böter är framgår av 4 och 5 åå. Härtill kommer ett nytt undantag från att böter skall ådömas i dagsböter, nämligen att brottsligheten förskyller lägre straff än 25 dagsböter. I så fall skall penningböter ådömas. En hänvisning till denna bestämmelse i 3 5 and- ra stycket lämnas i denna paragraf.

25

I första stycket regleras dagsböternas antal såväl vid ett brott som vid fler- brottslighet. Maximiantalet dagsböter som kan dömas ut har höjts för ett brott från 120 till 200 och för flera brott från 180 till 300. Skälen för dessa höjningar har behandlats i avsnitt 8.4.

Beräkningsgrunden för dagsbotens fastställande i andra stycket är oför- ändrad, dvs. den tilltalades ekonomiska förhållanden. Den ändringen har dock vidtagits, vilket främst hänger samman med förhållandet penningböter — dagsböter, att minimibeloppet för dagsboten har höjts från 10 till 20 kr. Maximibeloppet 1 000 kr. är oförändrat.

Den nuvarande möjligheten till jämkning av dagsbotens belopp vid ringa brott (25 kap. 2 5 andra stycket sista punkten) har slopats. Skälen härför är

två. För det första används möjligheten till jämkning utomordentligt sällan. För det andra, och det är det väsentliga, kommer "ringa brott” enligt vårt förslag inte att leda till dagsböter. Förskyller brottet mindre än 25 dagsböter skall ju i stället penningböter ådömas.

I tredje stycket finns den nya bestämmelsen om ett grundbelopp på 500 kr. som alltid skall utdömas när dagsböter ådöms. Bestämmelsen innebär således att alla som ådöms dagsböter får betala 500 kr. mer än idag. För und- vikande av missförstånd torde fortsättningsvis i domslutet totalsumman få anges. Domslutet kan beträffande brottspåföljden anges på t. ex. följande sätt: 1. dagsböter trettio (30) på tjugo (20) kr, 2. grundbelopp femhundra (500) kr, 3. sammanlagt bötesbelopp ettusenetthundra (1 100) kr.

35

I paragrafens första stycke finns bestämmelser om i vilka fall dagsböter får ådömas. Reglerna är oförändrade. Första meningen i stycket kan synas onö- dig. För att ingen oklarhet skall råda om i vilka fall penningböter enligt andra stycket får ådömas har det dock ansetts klargörande att ha med regleringen i första meningen.

-I andra stycket finns den nya bestämmelsen om övergång från dagsböter till penningböter. Finner domstolen att på brottet eller brotten skall följa lägre straff än 25 dagsböter skall således en övergång ske till penningböter. Därvid får penningböter ådömas med högst 1 000 kr. Straffmätningsregler- na i föreslagna 33 kap. är tillämpliga även då storleken av ett bötesstraff skall fastställas. När domstolen bedömer om på brottsligheten skall följa lägre straff än 25 dagsböter har den således att beakta inte endast straffvär- det för brottet utan även övriga omständigheter som enligt 33 kap. påverkar straffmätningen, t. ex. om fråga är om återfall eller om s. k. billighetshän- syn föreligger (33 kap. 6 och 7 åå). Storleken av penningböterna bestäms som vanligt utan hänsyn till den dömdes ekonomiska situation.

Penningböter får således i detta fall ådömas med högst 1 000 kr. Dagsbö- ter kan i pengar räknat ådömas i lägst 1 000 kr. Detta innebär att 1 000 kr. i penningböter skall ådömas endast i fall då straffvärdet ligger mycket nära 25 dagsböter. Ligger straffvärdet runt 20 dagsböter bör penningböterna be— stämmas till 800 kr. Ett straffvärde på 15 dagsböter kan få anses motsvara ca 600 kr. och ett på tio dagsböter ca 400 kr. Det nu sagda illustrerar bara på ett ungefär var enligt vårt förmenande penningböter bör ligga i förhållande till de dagsböter som utmäts i dag.

Bestämmelsen torde för undvikande av missförstånd få åberopas i dom- slutet.

45

Paragrafen innehåller i första stycket en definition av penningböter och i andra stycket en bestämmelse om penningböter såsom gemensamt straff. Regleringen är oförändrad.

55

Definitionen av normerade böter är oförändrad.

65

I paragrafen ges en oförändrad reglering av i vilka fall gemensamt straff i böter inte får ådömas.

75

Minsta bötesstraffet har höjts från 50 till 100 kr. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.3.

Regleringen i andra stycket är oförändrad.

85

I denna paragraf öppnas en möjlighet att vid seriebrottslighet ådöma annan påföljd än böter för brott med endast böter i straffskalan. Fängelse får här- vid ådömas i lägst en och högst tre månader. Möjligheten ges dock endast då fråga är om brott enligt BrB. Skälen för och utformningen av bestämmel- sen har behandlats i avsnitt 8.7.

Avgörande för om annan påföljd än böter skall få användas i dessa fall är om det med hänsyn till brottens antal, svårhet och inbördes samband före- ligger synnerliga skäl för det. Vårt förslag öppnar möjlighet att vid fler- brottslighet utdöma upp till 300 dagsböter. Ett så högt dagsbotsantal är ett strängt straff. Om någon har begått ett tjugotal snatterier motiverar det i och för sig inte att bestämmelsen i 8 & tillämpas. Även för så många snatterier torde ett bötesstraff i den övre delen av skalan vara fullt tillräckligt. För att den nu aktuella bestämmelsen skall bli tillämplig krävs således att ett stort antal brott föreligger till bedömande samtidigt. Klart är dock att ju svårare de enskilda brotten är desto färre krävs för att bestämmelsen skall tillämpas. Brotten måste också ingå i en serie; de måste anses ha ett inbördes samband. Häri ligger bl. a. ett tidskrav. Även om ett stort antal brott föreligger till be- dömning samtidigt får de, för att bestämmelsen skall kunna tillämpas, inte vara spridda alltför mycket i tiden. Den restriktiva användningen av para- grafen kommer till uttryck genom att det med hänsyn till de upptagna rekvi— siten skall föreligga synnerliga skäl. Om sådana föreligger skall således an- nan påföljd än böter användas. Vilken påföljd som sedan skall väljas får be- stämmas med tillämpning av påföljdsvalsreglerna i 34 kap. Om fängelse skall väljas blir således beroende av om reglerna i 34 kap. 6 5 är tillämpliga.

Endast brottsbalksbrott kan läggas till grund för att välja annan påföljd än böter. Det är således deras antal, svårhet och inbördes samband som skall bedömas. Bötesbrott utanför BrB får således inte vägas in i denna bedöm- ning, även om sådana samtidigt föreligger till avdömande i stort antal och av inte ringa svårhet. Skulle man finna den aktuella bestämmelsen vara tillämp- lig med hänsyn till föreliggande brottsbalksbrott och man därutöver har att samtidigt avdöma bötesbrott utanför BrB skall dock naturligtvis gemensam påföljd ådömas. Maximum för fängelsestraff blir i sådant fall med tillämp- ning av 29 kap. 2 & tredje stycket tre månader och 14 dagar.

Vissa processuella frågor i anledning av den föreslagna regleringen i den- na paragraf behandlas i avsnitt 17.

9—11 55

Bestämmelserna om vem böter skall tillfalla, om verkställighet av böter och om kapitlets tillämpning på vite är oförändrade.

29 kap. Om fängelse

I kapitlet har de väsentliga ändringarna vidtagits beträffande reglerna om fängelse såsom gemensamt straff och om villkorlig frigivning. Dessa har be- handlats i avsnitt 7.2 och 7.3. Ändringarna av institutet villkorlig frigivning har medfört att särregleringen i nuvarande 26 kap. 7 & slopas. Bestämmelserna i 9, 10, 16 och 20 åå är oförändrade.

15

Höjningen av allmänna fängelseminimum från 14 dagar till en månad har behandlats i avsnitt 12.4. Såsom framhållits där är avsikten att i de fall där idag fängelse under en månad döms ut skall fortsättningsvis primärt böter ådömas. Allmänna maximum för fängelse på viss tid och livstidsstraffet har diskuterats i avsnitt 12.5 och 12.6.

I första stycket anges f. n. som huvudregel att fängelse skall ådömas på viss tid, inte över tio år, eller på livstid. Tiden måste dock bestämmas inom den ram som straffskalan för brottet utgör. Ett undantag från denna huvud- regel görs f. n. för fängelse som ådöms enligt nuvarande 28 kap. 3 &. Någon bundenhet till straffskalan föreligger inte i detta fall. Paragrafen har i sak ändrats på det viset att motsvarande undantag görs även för fängelsestraff enligt 28 kap. 8 & i förslaget, dvs. för fängelse som ådöms för seriebrottslig- het i bötesbrott. Tiden för fängelsestraffet regleras i detta fall i nyssnämnda paragraf enligt vilken fängelse kan ådömas i lägst en och högst tre månader.

25

I paragrafen finns bestämmelsen om fängelse som gemensamt straff för flera brott. Den vidtagna ändringen har behandlats i avsnitt 7.2. Ändringen syftar till en differentiering på så sätt att möjligheten till överskridande IV det svå- raste straffet ökar ju högre detta är. Vi vill poängtera att vad sorr eftersträ— vas ärinte i första hand att höja straffen utan att åstadkomma merdifferenti- erade straffskalor för fängelse vid flerbrottslighet. Normalt bör rian, vilket f. n. är praxis, kunna hålla sig inom de vanliga straffskalorna. Med hänsyn till den kraftiga sänkning av straffskalorna för lägre grader av gradindelade brott, t. ex. normalgraderna av de centrala förmögenhetsbrotten stöld, be- drägeri och förskingring, som vi föreslår kommer det dock troligen att före- ligga ett något större behov av att tillämpa förevarande paragraf. En grund- läggande tanke i vår straffskaleöversyn har nämligen varit att straffskalan skall spegla straffvärdet för ett brott. Därvid har straffskalorna - särskilt i fråga om normalgraderna av brott som är indelade i tre olika grader blivit betydligt snävare. Skälet härtill är främst den i avsnitt 12.3 behandade över- lappningsproblematiken.

Regeln att bötesstraff vid tillämpningen av bestämmelsen skall anses sva- ra mot fängelse 14 dagar kvarstår oförändrad. Den är knuten till regleringen av bötesförvandlingsstraffet. Såsom framgår av avsnitt 12.4 har vi inte funnit skäl att överväga längden av detta straff.

3.5

Bestämmelsen, som i allt väsentligt är ny i BrB men även innefattar nuva- rande 26 kap. 5 5, har behandlats i avsnitt 7.1. I första stycket markeras det väsentliga i fängelsestraffet, nämligen frihetsberövandet. Till andra stycket har överflyttats huvuddelen av nuvarande bestämmelsen i 4 5 lagen om kri- minalvård i anstalt. Bestämmelsen innebär ingen förändring i sak . I avsnitt

6.3.4 anläggs kortfattat en del synpunkter på verkställigheten av påföljder- na.

49'

Paragrafen reglerar tidpunkten för villkorlig frigivning. Ändringarna har be- handlats i avsnitt 7.3. Det nuvarande systemet med två kvotdelar för villkor— lig frigivning försvinner. Enligt huvudregeln skall villkorlig frigivning ske när två tredjedelar av tiden har avtjänats. Undantag härifrån görs i två avseen- den.

Det första undantaget hänför sig till fängelse ådömt i kombination med skyddstillsyn, till förvandlingsstraff för böter och till villkorligt medgiven fri- het som av övervakningsnämnd förverkats på grund av misskötsamhet. Så- dana straff skall alltid avtjänas i sin helhet och detta vare sig de verkställs för sig eller gemensamt med annat straff. Att villkorlig frigivning inte kan ske från fängelse som har ådömts enligt 34 kap. 12 5 eller från villkorligt medgi- ven frihet som förverkats enligt 29 kap. 16 % framgår direkt avbbetämmelsen. Att villkorlig frigivning inte kan äga rum från förvandlingsstraff för böter framgår av att sådant straff inte är nämnt i paragraferna om villkorlig frigiv- ning, se 29 kap. 1 5 andra stycket.

Det andra undantaget finns i andra stycket som i sak är oförändrat och ger möjlighet att senarelägga villkorlig frigivning, om den dömde begär det. Ett skäl för den intagne att göra detta kan vara att han med hänsyn till den planering som har företagits för frigivningen önskar få stanna kvar i anstalten en viss ytterligare tid. Vi vill poängtera att bestämmelsen inte medför att den dömde har någon ovillkorlig rätt att få frigivningen uppskjuten. T. ex. bör frigivningen inte få uppskjutas om skälet är att den dömde önskar fördröja verkställighet av ett utvisningsbeslut. Bestämmelsen bör tillämpas endast då fråga är om kortare tid.

Förslaget upptar inte såsom f. n. någon minimitid för erhållande av vill- korlig frigivning. Alla som ådöms "vanligt” fängelsestraff blir således vill- korligt frigivna. Slopandet av minimitiden har behandlats i avsnitt 7.3.2.

Den föreslagna obligatoriska villkorliga frigivningen efter avtjänandet av två tredjedelar av strafftiden får till följd att den nuvarande särregleringen i 26 kap. 7 % slopas.

Tredje stycket motsvarar nuvarande 26 kap. 8 & andra stycket. Vi kan inte förstå anledningen till att bestämmelsen placerats i den paragraf som be-

handlar villkorlig frigivning då flera fängelsestraff verkställs samtidigt. Be- stämmelsen bör naturligen återfinnas ihop med huvudregeln för villkorlig frigivning. Detta är skälet till den ändrade placeringen.

55

Bestämmelsen är oförändrad utom såvitt avser fängelse i kombination med skyddstillsyn och förvandlingsstraff för böter. Som sagts ovan under 4 5 skall villkorlig frigivning aldrig kunna äga rum från sådana straff, inte ens såsom f. n. då de verkställs gemensamt med andra fängelsestraff. Den föreslagna regleringen innebär således att om samtidigt till verkställighet förekommer ett fängelsestraff enligt 34 kap. 12 & på två månader och ett "vanligt” fängel- sestraff på tre månader så skall kombinationsfängelsestraffet avtjänas i sin helhet och villkorlig frigivning enligt vanliga regler ske från tremånaders- straffet, d. v. s. villkorlig frigivning äger rum efter avtjänandet av två måna- der av detta och sammanlagt efter fem månader.

65

Eftersom alla intagna enligt huvudregeln skall villkorligt friges efter avtjä- nandet av två tredjedelar av strafftiden återstår inte längre några intagna som skall prövas i frigivningshänseende. Kriminalvårdsnämndens uppgift beträffande villkorlig frigivning försvinner således. Vad som kvarstår är en- dast ett matematiskt fastställande av tidpunkten för villkorlig frigivning. Första stycket har ändrats i enlighet härmed.

Andra stycket kvarstår oförändrat.

75

I paragrafen regleras vad vi benämner frivårdstiden efter villkorlig frigiv— ning. F. n. gäller att den som villkorligt friges har en prövotid av ett år. I beslut om villkorlig frigivning som meddelas av kriminalvårdsnämnden kan det dock fastställas en längre prövotid, högst tre år.

Den nuvarande möjliga långa prövotiden för dem som har fängelsestraff på två år eller mer torde främst motiveras av att man önskat en möjlighet att under längre tid kunna förverka den villkorligt medgivna friheten. Vi före- slår i detta hänseende tidsmässigt vidgade möjligheter till förverkande, se 36 kap. 6 &. För den tid under vilken förverkande av villkorligt medgiven frihet kan ske bör fortsättningsvis termen prövotid reserveras. För att något miss- förstånd ej skall uppstå anser vi att en annan term bör användas för den tid under vilken övervakning kan äga rum och över huvud taget frivården kan bedriva sitt arbete. Vi föreslår att denna benämns frivårdstid. Vi föreslog i vårt tidigare betänkande om villkorlig frigivning att den nuvarande prövoti- den skulle bestämmas i relation till den återstående strafftiden. En viss sådan proportionalitet återfinns nu också enligt vårt förslag i fråga om den tid un- der vilken förverkande av villkorligt medgiven frihet kan ske. Beträffande den tid under vilken övervakning kan äga rum finner vi dock inte anledning till någon differentiering. Denna bör vara samma för alla villkorligt frigivna. Vid övervägande av hur lång den bör vara har vi stannat för att den prövotid

if

på ett år som gäller enligt den nuvarande huvudregeln är lämplig. Ett års frivårdstid bör således gälla oavsett strafftidens längd.

Slopandet av minimitiden för villkorlig frigivning innebär i detta avseende en viss komplikation. F. n. ådöms ca 10 000 personer årligen fängelsestraff på en eller två månader. Dessa kommer med vårt förslag att bli villkorligt frigivna. Som närmare utvecklas i avsnitt 7.3.2 kan dock inte komma ifråga att på något sätt låta dessa bli föremål för frivård. Vi har då valt den tekniken att någon frivårdstid inte skall gälla i dessa fall. Enligt förevarande bestäm- melse gäller således en frivårdstid av ett är endast för dem som villkorligt friges från ett fängelsestraff som är längre än två månader. Verkställs samti- digt mer än ett fängelsestraff är det den sammanlagda tiden som bildar ut- gångspunkt för paragrafens tillämpning. För den som avtjänat fängelse på två månader eller kortare tid löper således ingen frivårdstid och han faller över huvud taget utanför frivårdens arbete. Bestämmelserna i 29 kap. 8—19 åå är således inte tillämpliga på sådan intagen som villkorligt frigivits. Den villkorliga frigivningen innebär i sådant fall endast ett krav på brottsfri- het under viss tid. Vid ny brottslighet kan förverkande av den villkorligt medgivna friheten äga rum enligt bestämmelserna i 36 kap.

Vad gäller frigivningsförberedelserna för den som avtjänat två månaders fängelse eller mindre bör nuvarande rutiner behållas. Det förhållandet att intagna med sådana strafftider fortsättningsvis blir villkorligt frigivna i stället för att lämna anstalten efter att ha avtjänat hela straffet innebär inte att mer omfattande frigivningsförberedelser än f. n. skall vidtas (jämför 11 å kungö- relsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminal- vård i anstalt).

85

I paragrafen har markerats att, om så bedöms påkallat, den frigivne skall stå under övervakning under ”frivårdstiden". För den för vilken frivårdstid inte löper kan således övervakning inte komma ifråga.

Bestämmelsen i tredje meningen har behandlats i avsnitt 7.4. Har skydds- konsulenten bedömt att övervakning är påkallad men konstateras sedan un- der frivårdstiden att så inte är fallet kan övervakningsnämnden förordna om att övervakningen skall upphöra. Om övervakning är påkallad eller inte får bedömas enligt samma kriterier som f. n.

11—15 och 17—1955

I paragraferna har endast konsekvensändringar vidtagits och förtydliganden gjorts. Således har genomgående prövotiden utbytts mot frivårdstiden i en- lighet med vad som anförts ovan under 7 å. Den tidsmässiga begränsningen i 12 å första punkten har utgått såsom obehövlig. I samma pragrafs andra stycke har för tydlighetens skull angivits att skadeståndsföreskrift får medde- las endast för frivårdstiden. Detta för att direkt av lagtexten skall framgå att den som villkorligt frigivits utan frivårdstid inte heller kan meddelas skade— ståndsföreskrift. Redan i dag är förhållandet att skadeståndsföreskrift gäller endast under prövotiden. Frivårdstiden är enligt vårt förslag alltid ett år utan möjlighet till förlängning. Övervakningsnämndens sanktionsmöjligheter en-

ligt 15 å har begränsats med hänsyn härtill. 15 å har också förtydligats ge- nom direkta hänvisningar.

215

Fängelsestraff skall anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång om villkorligt medgiven frihet ej längre kan förklaras förverkad. Enligt värt för- slag, se 36 kap. 6 5, skall på grund av nya brott den villkorligt medgivna fri- heten kunna förverkas under minst två år från dagen för den villkorliga fri- givningen. Frivårdstiden kan aldrig vara längre än ett är. (Se även special- motiveringen till 36 kap. 7 å.) Straffet kan således inte i något fall anses vara verkställt vid frivårdstidens utgång. I stället skall straffet liksom nu anses vara till fullo verkställt först när villkorligt medgiven frihet ej längre kan förklaras förverkad med stöd av bestämmelserna i 36 kap. Beroende på den återstående strafftidens längd blir straffet till fullo verkställt först efter två resp. tre år räknat från dagen för den villkorliga frigivningen. Detta såvida den villkorligt frigivne ej dessförinnan häktats eller erhållit del av åtal för nya brott.

30 kap. Om villkorlig dom

Villkorlig dom behandlas f. n. i 27 kap. Nuvarande 1 och 2 åå i detta kapitel har överflyttats till påföljdsvalskapitlet, 34 kap. Återstående paragrafer har numrerats om i enlighet härmed.

Bestämmelserna i 1—3 åå är oförändrade.

4och5 55

Bestämmelserna är i sak oförändrade. Endast konsekvensändringar har vid- tagits.

31 kap. Om skyddstillsyn

Skyddstillsyn behandlas f. n. i28 kap. Bestämmelsernai 1—3 åå i detta kapi- tel har överflyttats till påföljdsvalskapitlet, 34 kap. Återstående paragrafer har numrerats om i enlighet härmed. Betämmelserna i 1 och 5 55 är oför— ändrade.

2, 3 och 6—8 åå

Endast konsekvensändringar har vidtagits

45

Regleringen i första stycket har förtydligats genom direkta hänvisningar. Den nya bestämmelsen i andra stycket har behandlats i avsnitt 7.4. Om övervakning i dessa fall är påkallad eller inte bör bedömas utifrån samma kriterier som gäller för om övervakning skall anordnas efter villkorlig frigiv- ning. Såväl stöd- som kontrollfunktionen hos övervakningen och därtill na- turligen syftet med den förlängda övervakningen får således beaktas.

a.m..» ..

32 kap. Om överlämnande till särskild vård

Överlämnande till särskild vård har behandlats i avsnitt 9. Sådant överläm- nande är enligt förslaget inte att anse som en straffrättslig påföljd. I stället kan överlämnande till särskild vård ersätta sådan påföljd.

Den nuvarande påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård i 31 kap. 4 å föreslås slopad.

15

Ändringen behandlas i specialmotiveringen under 1 kap. 4 å i avsnitt 16. 2 5

Bestämmelsen är, med ett undantag, i sak oförändrad. Undantaget hänför sig till paragrafens första stycke där enligt den föreslagna lagtexten rätten får överlämna till vård inom socialtjänsten ”om inte påföljd krävs för brot- tet”. F. n. reglerar 1 kap. 7 å påföljdsvalet. Enligt den bestämmelsen skall vid påföljdsvalet en avvägning ske mellan individual- och allmänprevention. De nuvarande påföljderna som innebär överlämnande till särskild vård är i hög grad individualpreventivt motiverade. Vid allvarlig brottslighet eller vid upprepad brottslighet anses dock allmänpreventiva skäl utgöra hinder för att överlämna till viss vård. Så är inte fallet beträffande överlämnande till sluten psykiatrisk vård enligt nuvarande 31 kap. 3 å. Denna påföljd kan an- vändas för alla typer av brott om förutsättningarna för vården föreligger. Ibland är den t. o. ni. det enda tänkbara alternativet. Även för överlämnan- de till vård enligt LVM finns begränsningar upptagna i lag. Enligt nuvarande 31 kap. 2 å andra stycket får således överlämnande ske endast om det före- ligger särskilda skäl, om för brottet är stadgat strängare straff än fängelse i ett år. För överlämnande till vård inom socialtjänsten enligt den nu aktuella paragrafen finns dock inga begränsningar uppsatta. Att f. n. allmänpreven- tionen kan utgöra hinder mot att överlämna till vård inom socialtjänsten är uppenbart. Vi föreslår att 1 kap. 7 5 skall upphöra att gälla. Paragrafen er- sätts av den närmare regleringen för påföljdsbestämningen i 33 och 34 kap. i förslaget. Eftersom överlämnande till särskild vård enligt vårt förslag inte är att anse såsom en påföljd blir regleringen i 33 och 34 kap. inte tillämplig för överlämnande till särskild vård. Det torde då vara nödvändigt att direkt i den nu aktuella bestämmelsen införa en begräsning för när påföljden får användas. Denna har vi uttryckt så att överlämnande till vård inom social- tjänsten inte får ske om påföljd krävs för brottet. Om straffrättslig påföljd krävs eller inte får avgöras främst med hänsyn till det begångna brottets svårhet och till gärningsmannens tidigare brottslighet. Om förutsättningar för överlämnande till vård inom socialtjänsten föreligger torde det i regel inte vara aktuellt att döma till villkorlig dom. Även överlämnande till vård inom socialtjänsten kan ju förenas med bötesstraff. Däremot torde ibland skyddstillsyn vara att föredra framför överlämnande till vård inom social- tjänsten, framför allt då gärningsmannen uppnått 18 års ålder. Vad som kan motivera att skyddstillsyn väljs framför överlämnande till vård inom social- tjänsten är den övervakning och det frivårdsarbete som skyddstillsynen in-

nebär. Har på grund av brott överlämnande till vård inom socialtjänsten skett eller över huvud taget vård inom socialtjänsten tidigare förekommit och visat sig meningslös kan ett alternativ vara att pröva kriminalvård i fri- het. Frågan om fängelse skall ådömas unga lagöverträdare eller inte regleras särskilt i förslaget i 34 kap. 8 å. Förutsättningarna för att döma till fängelse för brott som någon begått innan han fyllt 21 år har skärpts. Om en sådan ungdom ådöms fängelse bör vidare regelmässigt straffet sättas ned med stöd av 33 kap. 10 å. Den nuvarande huvudregeln att den som är under 18 år i första hand skall överlämnas till vård inom socialtjänsten, medan den som är äldre men under 21 år i första hand skall ådömas kriminalvård i frihet står således fast. Vi kan här hänvisa till vad vi anför om unga lagöverträdare i avsnitt 15.5.

I andra stycket kvarstår den nuvarande möjligheten att kombinera över- lämnande till vård inom socialtjänsten med böter. Se härom specialmotive- ringen till 1 kap. 4 å. Den nuvarande hänvisningen till att böter får utdömas om det anses påkallat för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad har ersatts med brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Bestämmelsen har på så sätt blivit mer konkret och torde ge mer ledning i praktiken. Den kommer också i över- ensstämmelse med grundsynen i vårt förslag. I praktiken torde den inte inne- bära någon större förändring. De nämnda omständigheterna är de som re- dan i dag beaktas när frågan om kombination av överlämnande till vård inom socialtjänsten och böter avgörs. Ändringarna i övrigt är avhängiga den nya konstruktionen av bötesstraffet; se härom 28 kap. Antalet dagsböter som kan ådömas har höjts till 200. Ändringen har behandlats i avsnitt 8.6. Konstruktionen beträffande vilka böter som får ådömas innebär att om överlämnande till vård inom socialtjänsten anses böra kombineras med ett dagsbotsantal som är lägre än 25, penningböter högst 1 000 kr. skall ådö- mas. Bör dagsböternas antal vara 25 eller mer ådöms böterna i dagsböter. Ett grundbelopp om 500 kr. skall då också alltid dömas ut.

35

I paragrafen har den ändringen vidtagits att straffskalegränsen i andra styck- et har ändrats. Se härom i avsnitt 17.1.

11. Straffvärde

11 Allmänt om straffvärde

I detta avsnitt kommer vi att diskutera vilket behov av en översyn av straff— skalorna som föreligger, vilken inriktning en reform på detta område bör ha och vilka grundläggande principer som bör styra besluten att tilldela olika brott olika straffskalor. Först skall vi emellertid förklara vad vi avser när vi använder begreppet straffvärde.

Med ett brotts straffvärde avser vi brottets svårhet i förhållande till andra brott. Straffvärdet är alltså ett mått på hur allvarligt lagstiftaren relativt sett vill betrakta det aktuella brottet. När vi i detta avsnitt och i avsnitt 12 och 14 talar om straffvärde avser vi det abstrakta straffvärdet. Detta är det straffvärde som framgår av brottets straffskala om man jämför den med straffskalorna för andra brott. Med ett brotts konkreta straffvärde, vilket kommer att närmare behandlas i avsnitt 15—16, avser vi ett mått på svårheten av en viss begången brottslig gärning. Detta straffvärde bestäms i det enskil- da fallet av de rättstillämpande myndigheterna, normalt inom den ram straffskalan för brottet ger.

Straffvärde är alltså ett mått på hur brotten i svårhetshänseende förhåller sig till varandra. När man skall bestämma hur straffskalorna för de olika brotten skall se ut räcker det emellertid inte att diskutera endast straffvär— defrågan. Straffskalornas utseende är ju beroende av på vilken nivå man väl- jer att lägga straffen. Straffvärderesonemanget måste alltså förankras nivå- mässigt.

För att klargöra vad vi menar kan vi ge ett exempel. Vi anser att misshan- del har ett högre straffvärde än stöld. En följd av denna värdering blir att straffskalan för misshandel skall vara strängare än den för stöld. Vilka straff- skalor de båda brotten skall ha, dvs. hur stränga de skall vara, har vi emeller- tid härmed inte sagt något om. Innan det bestäms vilken straffskala som skall användas måste det klargöras vilken allmän nivå på straffen som är lämplig.

11 . 1 Reformbehovet

11.1.1 Direktiven

Att göra en översyn av straffskalorna för brotten är en av våra huvuduppgif- ter. Som en allmän utgångspunkt för vårt arbete gäller enligt de ursprungliga direktiven, vilket också framgått i avsnitt 6, att fullfölja den linje i det krimi-

nalpolitiska utvecklingsarbetet som går ut på att minska användningen av frihetsberövande påföljder och avkorta längden på de frihetsberövanden som ändå måste beslutas. Detta underströks också i tilläggsdirektiven från 1983. I dessa direktiv uttalades emellertid också att denna utgångspumkt inte utesluter att det vid översynen av straffskalorna kan visa sig att en skärpt bedömning är påkallad för vissa fall, exempelvis när det gäller förfaranden som är att hänföra till vad man brukar kalla ekonomisk brottslighet. Samti- digt gjordes uttalandet att det ligger i sakens natur att frihetsberövande på— följder skall inriktas främst mot sådan brottslighet som framstår som särskilt allvarlig.

11.1.2 Den historiska utvecklingen

Som nämns i direktiven grundar sig de nuvarande straffskalorna i en del fall på mycket gammal lagstiftning. Brotten och straffskalorna har emellertid från tid till annan varit föremål för översyn. Härvid har anpassningar gjorts till de förändringar i synen på olika brotts straffvärde som ägt rum. Särskilt betydelsefulla är de ändringar av strafflagen som under 1940-talet blev resul- tatet av straffrättskommitténs arbete samt ändringarna i samband med infö- randet av BrB.

Det ändrade behovet av kriminalisering och den förändrade synen på oli- ka gärningars straffvärde som lagstiftningsverksamheten efter strafflagens införande år 1865 utvisar, är resultatet av en utveckling av Sverige från hu- vudsakligen ett jordbrukssamhälle till en modern industristat. Vi skall här nedan teckna vissa konturer till den utveckling som skett — den har kortfattat berörts också i avsnitt 2 och även antyda dess betydelse för frågorna om behovet av kriminalisering och om gärningarnas straffvärde.

I det förindustriella samhället bodde den övervägande delen av befolk- ningen på landsbygden. För sin försörjning var man beroende i huvudsak av vad som kunde produceras inom det lantbruk som man bedrev eller arbetade i. I många fall rådde knapphet på livsmedel och annat som behövdes för uppehållet. Det är naturligt att t. ex. Stöldbrott i ett sådant samhälle tillmät- tes ett högt straffvärde. Om den ko man hade för att få mjölk eller om vinter- förrådet av säd eller potatis stals blev förlusten ofta mycket kännbar. Livet i samhället präglades av en utvecklad informell social kontroll. Skillnaden mellan rika och fattiga var ofta mycket stor. Beteenden som riktade sig mot kyrkans och överhetens intressen ansågs ofta särskilt klandervärda.

Samhällsutvecklingen under det senaste århundradet har förändrat situa- tionen för människorna. En milstolpe utgjorde industrialismens genombrott under 1800-talets senare hälft, en annan kvinnans begynnande frigörelse un- der första delen av 1900—talet. Särskilt snabbt har utvecklingen gått efter andra världskriget. Näringslivet har omstrukturerats. Landsbygden har i be- tydande utsträckning avfolkats. Befolkningen har koncentrerats till tätorter- na. Människornas levnadsstandard och bildningsnivå har stigit betydligt och den enskildes sociala och ekonomiska situation har. allmänt sett. förbättrats väsentligt. Med ökat välstånd har följt en ökad konsumtion. Fritiden har ökat liksom möjligheterna till rekreation t. ex. genom fritidsboende och se- mesterresor. Bilismen har utvecklats snabbt och kommunikationerna har också i övrigt förbättrats betydligt, även internationellt. Detta har medfört

en ökad rörlighet. En relativt stor immigration av även utomnordiska med- borgare har skett.

Trots den nu skisserade utvecklingen, men i viss mån också på grund av vissa drag i den, finns betydande sociala problem. Dessa har sin grund bl. a. i människors isolering, anpassningssvårigheter och rotlöshet i tillvaron. So- ciala klyftor finns fortfarande genom att välfärden inte nått hem till alla. Det är numera dock delvis andra grupper som har svårigheter att klara sig än det var förr. Den sociala kontrollen har, bl. a. genom tillkomsten av de stora tätorterna och genom den större rörligheten, minskat betydligt. Drogmiss- bruket ligger kvar på en oroväckande hög nivå.

Ett förhållande som också måste beaktas är att den andel av den totala konsumtionen som staten och kommunerna svarar för har ökat kraftigt. Nu- mera är samhällets medverkan i olika ekonomiska aktiviteter betydande.

Det är självklart att denna samhällsutveckling har påverkat brottslighe- ten. Med konsumtionssamhällets framväxt har en mängd varor blivit till- gängliga för människorna. De praktiska möjligheterna att begå t. ex. stöld eller bedrägeri har ökat kraftigt. Man behöver bara tänka på detaljhandelns enorma utbud och det förhållandet att allt fler människor skaffar sig check- konto och olika typer av kreditkort för att inse att, med de möjligheter till brottslighet som härigenom skapas, det lätt kan förklaras att antalet stöld- brott och bedrägeribrott har ökat kraftigt. Och utvecklingen inom industrin har samtidigt som den utgjort grunden för vår välståndsutveckling — fört med sig bl. a. brott mot arbetsmiljön och miljöbrott, exempelvis i form av spridning av gifter. Utvecklingen av näringslivet rent allmänt och ökningen av den betydelse som skatter och avgifter har fått i samhället, har också inne- burit att möjlighet skapats för sådana gärningar som brukar hänföras till ekonomisk brottslighet. Drogmissbruket har också haft betydelse för krimi- nalitetsutvecklingen. Det finns ett samband mellan alkoholförtäring och våldsbrott liksom troligen också mellan missbruk av narkotika och förmö- genhetsbrott. Möjligheterna till bedrägerier mot sjukförsäkringssystemet och andra bidragssystem har ökat liksom möjligheterna att begå skattebe- drägeri. Vid sistnämnda typ av brott har också det ekonomiska utbytet blivit större i takt med ett ökat skattetryck.

Samtidigt som samhällsutvecklingen påverkar brottsutvecklingen påver- kar den människornas uppfattning om vad som bör vara kriminaliserat och om hur strängt man bör se på de olika brotten. Vår uppfattning om vilka intressen eller områden som bör vara straffskyddade är således inte en gång för alla given, även om vissa normer måste anses som självklara, t. ex. att man inte skall skada eller döda andra människor eller stjäla andras ägodelar. När det gäller den ändrade uppfattningen om området för kriminalisering och brottens straffvärde kan undersökningar kring det allmänna rättsmed- vetandet ge vissa besked. Men även förändringar som genomförts i lagstift- ningen visar ändrade värderingar. Som exempel kan nämnas de stora fö- rändringar som bestämmelserna om sedlighetsbrott har undergått. Tidigare betraktades t. ex. hor, tidelag, lönskaläge och homosexuellt umgänge som allvarliga brott. Numera har dessa gärningar avkriminaliserats. På detta om- råde kan man tala om en betydande ändring av moraluppfattningen. Ett an- nat sådant område är religionsbrotten. Hädelse och sabbatsbrott, som tidi- gare generationer fann straffvärda, är numera avkriminaliserade.

De nu anförda exemplen rör områden där ändrade värderingar påverkat lagstiftningen för ganska lång tid sedan. Senare exempel på ändrade värde- ringar är skattebrotten och narkotikabrotten. Dessa brott, särskilt narkoti- kabrotten, har under senare år givits ett avsevärt högre straffvärde än tidiga- re. När det gäller narkotikabrotten har detta uppenbart ett samband med den kraftiga ökningen av narkotikamissbruket som ägde rum under 1960- och 1970-talen. Ett annat exempel från senare tid är kvinnomisshandel. Den strängare syn man numera har på misshandel av kvinnor inom äktenskap eller samboförhållanden har kommit till uttryck i en skärpt åtalsreglering.

Under den tid som förflutit sedan strafflagen infördes år 1865 har, som framgått ovan, ett flertal gärningar avkriminaliserats. Ett antal gärningar har också getts ett lägre straffvärde. Exempel härpå från senare tid är in- brottsstöld och de lindrigaste formerna av rån. I detta sammanhang kan även nämnas avkriminaliseringen av fylleribrottet år 1977. I senare tiders lagstift- ning kan man emellertid konstatera att en allmän tendens varit att om- prövningar av olika brotts straffvärde inneburit skärpningar i synen på de aktuella brotten. Som exempel kan, utöver de nyss nämnda skattebrotten och narkotikabrotten, nämnas bokföringsbrott, brott mot vapenlagen, dobbleri, övergrepp i rättssak, olaga handel med drycker och olaga tillverk- ning av drycker, svart lägenhetshandel och miljöbrott. Beträffande alla des- sa brott, liksom vid ett flertal andra, har således en höjning av straffvärdet skett.

11.1.3 Skälen för en straffvärdeöversyn

Som framgår av direktiven har vi till uppgift att göra en översyn av straffska- lorna för de från kriminalpolitisk synpunkt mest betydelsefulla brotten, dvs. de som i praktiken leder till de flesta frihetsstraffen. Vi skall här nedan ange de enligt vår uppfattning viktigaste skälen för att nu göra en sådan översyn.

En samtidig bedömning av straffvärdet hos brottsbalksbrotten och de vik- tigaste specialstraffrättsliga brotten har inte gjorts tidigare. Visserligen in- fördes vid brottsbalksreformen år 1965 en ny central strafflagstiftning. När det gällde de enskilda straffstadgandena byggde emellertid brottsbalksrefor- men i stor utsträckning på de delreformer av strafflagen som hade genom- förts åren 1942 (förmögenhetsbrotten) och 1948 (brotten mot allmänheten och staten). Och de specialstraffrättsliga brotten togs inte med vid detta till- fälle. Dessutom kan med fog sägas att man både i straffrättskommztténs slut- betänkande (SOU 1953:14) och i propositionen (prop. 1962110) var sparsam med att redogöra för de straffvärdebedömningar av de olika brotten som man gjorde. Det kan i detta sammanhang finnas skäl att citera ett uttalande av straffrättskommittén som visar den kommitténs principiella _nställning beträffande vad som skall vara kriminaliserat och därmed i någon mån också det straffvärda i olika beteenden. Kommittén anförde i slutbetänkandet, s. 99: ”Uppfattningen om vad som överhuvud bör straffas, om vad som skall vara brottsligt, förändras visserligen under tidernas lopp på skilda punkter men vilar dock i huvudsak på obrutna traditioner, vilka kommittén sett som sin uppgift att bevara.” Detta är en förklaring till vad som påpekas i direkti- ven, nämligen att en hel del straffskalor går tillbaka på tidigare bestämmel- ser av mycket gammalt datum. Mot bakgrund av det nu sagda kandet enligt

vår mening knappast göras gällande att brottsbalksreformen innebar en total och förutsättningslös översyn av straffvärdet för de brott som oftast leder till fängelse.

Efter införandet av BrB har straffskalorna för flera viktiga brott ändrats. Dessa ändringar, som företagits punktvis och som med något enstaka undan- tag inneburit straffskärpningar, har motiverats t. ex. med att det aktuella brottet ökat i antal eller att det är nödvändigt att ingripa med kraft mot brot- tet (se vidare härom i avsnitt 11.3.1). Det har varit ovanligt att lagstiftaren gett sig in på en närmare analys av brottens straffvärde eller en vidare jäm- förelse med straffskalorna för likvärdiga brott. Detta gör att man nu än mindre än vid BrB:s införande kan tala om att de straffvärden som straffska- lorna för de olika brotten ger uttryck för är produkten av en enhetlig bedöm- ning.

Vi har i föregående avsnitt i korthet tecknat bilden bl. a. av den snabba utveckling som Sverige genomgått sedan mitten av 1900—talet. Dagens sam- hällsförhållanden skiljer sig väsentligt från dem som rådde under mellan- krigstiden och under andra världskriget. (Straffrättskommitténs delbetän- kanden rörande förmögenhetsbrotten och brotten mot allmänheten och sta- ten avgavs år 1940 resp. 1944.) De ändrade samhällsförhållandena har helt naturligt fört med sig förändringar i människornas värderingar. Detta har emellertid endast i begränsad utsträckning föranlett ändringar i brottens straffskalor. Det är knappast någon överdrift att påstå att den lagstiftnings- verksamhet på straffrättens område som pågått under de senaste decennier- na inte har hunnit följa med i utvecklingen även om flera ändringar genom- förts. Mot denna bakgrund framstår uppgiften att, som det uttrycks i direkti- ven, se efter om straffskalorna är anpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle som angelägen.

Vad som nu anförts talar starkt för behovet av att göra en översyn av straffvärdet för de viktigaste brotten. Med straffvärde avser vi som framgått av inledningen till avsnitt 11 ett brotts svårhet i förhållande till andra brott. Men det finns även ett annat skäl för att överväga förändringar i brottens straffskalor. Som uttalas i våra direktiv har det under senare år i Sverige i det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet drivits en linje som går ut på att minska användningen av frihetsberövande påföljder och avkorta längden på de fri- hetsberövanden som ändå måste göras. Ett sätt att i praktisk politik omsätta de tankar på färre och kortare frihetsberövanden som statsmakterna under en följd av år gett uttryck för och som vi ansluter oss till (se avsnitt 6.4) är att allmänt sänka nivån på straffen. Detta kan ske genom att man mer all- mänt sänker straffskalorna för brotten t. ex. genom att sänka maximistraf- fen och minimistraffen. Men det kan också ske genom att fängelse slopas i straffskalan för vissa brott och böter införs i straffskalor där böter nu inte förekommer. Som vi utvecklat i avsnitt 6.4 anser vi emellertid att en sänk- ning av nivån på straffen måste göras relativt försiktigt. Och eftersom vi skall göra en straffvärdeöversyn blir det naturligtvis inte tal om att skära ned alla nu gällande straffskalegränser över en kam.

Slutligen finns ytterligare ett skäl som gör det nödvändigt för oss att företa en översyn av straffskalorna. Vi har i avsnitt 7.3 tagit ställning för en ordning beträffande villkorlig frigivning som innebär att alla som dömts till fängelse skall friges villkorligt när de har avtjänat två tredjedelar av straffet. I förhål- lande till den nuvarande regleringen innebär detta vid oförändrade straff-

skalor en betydande straffskärpning för en stor del av de fängelsedömda. En huvudtanke bakom våra förslag är som nämnts att allmänt förkorta tiden i anstalt. För att detta skall bli möjligt att genomföra är det nödvändigt att gå in i straffskalorna för de olika brotten och sänka flertalet av de straffskaleg- ränser som nu gäller så att i vart fall den höjda kvotdelen för villkorlig frigiv- ning kompenseras.

11.2. Principerna för en reform

11.2.1. Uppdragets avgränsning

Som framgår av direktiven är vårt uppdrag när det gäller straffvärdefrågan att göra en mera allmän översyn av straffskalorna i syfte att undersöka om fängelsestraffets nuvarande tillämpningsområde är lämpligt avvägt. Vi skall som det uttrycks ”se efter om straffskalorna är anpassade till de värderingar som råder i dagens samhälle". När det gäller att föreslå straffskalor för de olika brotten är det naturligtvis en huvuduppgift för oss att bestämma vilka omständigheter som bör styra straffskalornas utseende. Vi måste alltså ange vilka motiv man rent allmänt bör använda när man skall avgöra brottens straffvärde och därefter konkretisera resonemanget till de enskilda brotten. En annan uppgift som pekas på i direktiven är att föreslå straffskalor med lämplig utformning inte endast för nu kriminaliserade gärningar utan även för den framtida kriminaliseringen.

Som påpekas i direktiven skulle en genomgång av alla straffbestämmelser med fängelse i skalan bli en alltför omfattande uppgift. Vi har därför i hu— vudsak begränsat översynen till BrB och till de specialstraffrättsliga bestäm- melser som i praktiken leder till de flesta fängelsestraffen.

Enligt direktiven borde de bestämmelser som omfattades av förmögen— hetsbrottsutredningens uppdrag inte tas upp i annat fall än om vårt ställ- ningstagande i fråga om villkorlig frigivning föranleder generella ändringar som även berör dessa bestämmelser. Förmögenhetsbrottsutredningen har är 1983 avgivit sitt betänkande, (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott, i vilket föreslås en total omstöp— ning av BrB:s bestämmelser om förmögenhetsbrotten utom gäldenärsbrot- ten. Bl. a. föreslås det förändringar vad gäller dels avgränsningen mellan de olika graderna av de gradindelade brotten, dels utformningen av straffska- lorna. Betänkandet har övervägts i regeringskansliet. Troligen kommer en- dast mindre delar av förslaget att genomföras.

Vi föreslår sådana förändringar av reglerna för villkorlig frigivning att en genomgång av alla straffskalor med fängelse i princip är nödvändig. Detta innebär att vår översyn måste omfatta även de brott som tas upp till behand- ling i förmögenhetsbrottsutredningens betänkande. Men även om värt för— slag till förändringar av institutet villkorlig frigivning inte hade gjorten över- syn av förmögenhetsbrotten nödvändig, hade det funnits skäl för oss att ta upp dem till behandling. Detta har sin grund i dels att förmögenhetsbrotten är helt centrala i straffsystemet med hänsyn till både frekvensen brott och utdömda påföljder, dels att förmögenhetsbrottsutredningens förslag san- nolikt kommer att genomföras endast i vissa mindre delar.

Vårt uppdrag är att överväga straffskalorna för brotten. Däremot ryms det inte inom uppdraget att se över rekvisiten för de olika brottsstadgandena eller att på annat sätt diskutera utformningen av de olika brottsbestämmel- serna. I en del fall föreslår vi emellertid förändringar när det gäller gradin- delningen av brotten.

Mot bakgrund av att vi har till uppdrag att utföra straffvärdebedömningar hade det kanske varit naturligt att vi också tagit upp frågan huruvida av- gränsningen av det kriminaliserade området är lämplig. Vi har i avsnitt 6.2 berört denna fråga, som inte omfattas av våra direktiv. Som där konstateras innebär våra förslag inte i något fall avkriminalisering eller depenalis'ering av gärning som f. n. utgör brott, även om flera skäl talar för att det krimina- liserade området borde begränsas. (Jämför tilläggsdirektiven från år 1983.)

11.2.2. Allmänt om nivån på straffen

I avsnitt 6.4 har vi utförligt diskuterat frågan om det är möjligt att minska bruket av fängelsestraff. Vi har där kommit fram till att en allmän begräns- ning av fängelsestraffets användning är något som är både önskvärt och möjligt att uppnå.

Som grund för vårt ställningstagande i denna del ligger bl. a. det förhål- landet att resultaten av forskningen rörande fängelsestraffets preventiva ef- fekter inte ger anledning att hysa några förhoppningar om att ett ökat bruk av fängelse kan påverka nivån på brottsligheten, om inte ökningen är myck- et kraftig. En följd av detta är att inte heller en minskad användning av fäng- else kan förväntas påverka brottsnivån om det inte är fråga om en betydande minskning.

Vår slutsats i avsnitt 6.4 är, med hänsyn även till att andra faktorer än fängelsestraffets preventiva effekter t. ex. allmänhetens förtroende för rättssystemet måste vägas in vid bedömningen, att begränsningen av an- vändningen av fängelse bör göras försiktigt. Några mer omvälvande föränd- ringar syftar våra förslag således inte till.

En begränsning av bruket av fängelse kan uppnås på flera olika sätt. Man kan införa regler för påföljdsbestämningen som är restriktiva när det gäller möjligheten för domstolarna att döma ut fängelsestraff eller som innebär begränsningar av möjligheterna att döma ut långa straff. Man kan också ändra reglerna för verkställigheten av fängelsestraffen, t. ex. slopa minimi- tiden för villkorlig frigivning. Det sätt som framstår som mest naturligt är emellertid att göra förändringar av straffskalorna. Vårt förslag innebär ock- så att straffskalorna mera genomgående sänks. Vi skall i följande avsnitt re— dogöra för huvudtankarna vid straffskaleöversynen. Där kommer något när— mare att framgå hur vår inriktning att minska bruket av fängelse påverkar straffskalorna. Redan här vill vi emellertid peka på att övergången till tvåtredjedelsfrigivning har inneburit att straffskalorna nominellt fått sänkas betydligt mer än vad som blir följden av endast den försiktiga begränsningen av användningen av fängelse. Hur stor minskningen av fängelseanvändnin- gen i praktiken blir med våra förslag är det svårt att ha någon exakt uppfatt- ning om. Vissa hållpunkter ges emellertid i bilaga 4, sammanställning C och i avsnitt 18.1.

11.2.3. Huvudtankar vid straffskaleöversynen

Vid en oförändrad straffvärdebedömning skulle en allmän sänkning av ni- vån på straffen innebära en lika stor sänkning av alla straffskalor. Vårt för- slag till nya straffskalor är emellertid inte utformat på ett sådant sätt. Detta beror på att den straffvärdebedömning, som kommer till uttryck i de nuva- rande straffskalorna och som visar relationen mellan de olika brotten, enligt vår uppfattning i många fall inte speglar de nuvarande värderingarna i sam- hället. I avsnitt 14 ges en utförlig redovisning av våra överväganden beträf- fande straffskalorna för de olika brotten. De grundläggande tankarna vid straffskaleöversynen skall vi emellertid redovisa här.

Vi anser att straffvärdet för de rena förmögenhetsbrotten utom skadegö- relsebrotten (dvs. de flesta brotten i nuvarande 8—11 kap. BrB) allmänt sett är för högt och alltså bör sättas lägre. Som vi tidigare sagt (avsnitt 11.1.2) var det naturligt att man i det förindustriella samhället såg mycket allvarligt på stöld. Brottet var t. o. in. under en period på 1700-talet belagt med dödsstraff i svåra fall. Men samhällsutvecklingen har medfört att synen på förmögenhetsbrott har förändrats. Man är väl i och för sig knappast mer be- nägen att acceptera stöld i dag än man var för några decennier sedan, men det genomsnittliga stöldbrottet torde upplevas som mindre allvarligt i dag. Samtidigt har samhällsutvecklingen och den ökade levnadsstandarden gjort att människorna anser kränkningar av den personliga integriteten vara värre än man gjorde förr. Detta är ganska naturligt, särskilt när det gäller vålds- brottsligheten. I takt med de förbättrade levnadsvillkoren har följderna för den enskilde som utsätts för våld relativt sett blivit svårare. Vi förordar där- för att straffvärdet för brott mot den personliga integriteten sätts högre än f. n.

En sänkning av förmögenhetsbrottens straffvärde och en höjning av främst våldsbrottens straffvärde är en genomgående linje och en av huvud- tankarna i vårt förslag. När vi här talar om en höjning av våldsbrottens straffvärde och en sänkning av straffvärdet hos förmögenhetsbrotten kan det finnas skäl att något ange på vilket sätt dessa förändringar kommer till uttryck i våra förslag. Härvid måste först erinras om att vi, som framgår av avsnitt 7.3.1, föreslår att villkorlig frigivning för alla intagna skall ske när två tredjedelar av straffet har avtjänats. Redan denna ändring kräver för oförändrad tid i anstalt en sänkning av straffskalorna med en fjärdedel. Här- till kommer att vi förespråkar en försiktig minskning av användandet av fängelse och en avkortning av de straff som döms ut. Detta innebär att straffskalorna för samtliga de brott som vi föreslår skall ha ett oförändrat straffvärde måste sänkas med mer än en fjärdedel. Och straffskalorna för brott vars straffvärde vi föreslår sänkt, t. ex. de flesta centrala förmögen- hetsbrotten, måste sänkas ännu mer. Eftersom vi anser att en betydande mängd ”luft” även fortsättningsvis bör finnas i straffskalorna har denna sänkning tagit sig uttryck främst i en sänkning av minimistraffen. Ett exem- pel är minimistraffet för grov stöld (9 kap. 4 å BrB) som vi föreslår sänkt från sex månaders fängelse till fängelse i tre månader medan maximum sänks endast från sex till fem år.

Övergången till obligatorisk tvåtredjedelsfrigivning och sänkningen av ni- vån på straffen har vidare föranlett att vissa sänkningar har fått ske även när

det gäller brott vars straffvärde vi anser bör höjas. Detta gäller dock endast minimistraffen för sådana brott. Maximistraffen ligger kvar vid dessa brott. Som exempel kan här nämnas grov misshandel i 3 kap. 5 å BrB. Vid detta brott föreslår vi att maximistraffet på fängelse i tio år skall stå kvar, vilket med hänsyn till övergången till tvåtredjedelsfrigivning i vissa fall innebär en skärpning. Och minimistraffet på fängelse i ett år föreslår vi sänkt endast till fängelse i nio månader. Anstaltstiden för den som döms till minimistraffet för grov misshandel blir med vårt förslag oförändrat sex månader. Här på- verkas straffskalan inte av den allmänna sänkningen av nivån på straffen. I jämförelse med flertalet andra brott är således straffskalan för grov misshan- del i vårt förslag — även om minimistraffet är sänkt strängare än f. 11. Det är bl. a. på detta sätt vi uttrycker vår uppfattning att straffvärdet för miss- handelsbrotten bör höjas.

Som framgått av det nu sagda har vi lagt den nuvarande regleringen av villkorlig frigivning — som innebär att den stora majoriteten fängelsedömda friges villkorligt när de avtjänat halva strafftiden — till grund för straffskale- översynen. Vi har alltså vid de allra flesta brotten jämfört den anstaltstid, som de nuvarande straffskalorna innebär med halvtidsfrigivning, med vad som blir följden med tvåtredjedelsfrigivning och därefter gjort justeringar så att anstaltstiden i stort sett genomgående sänks eller blir oförändrad. Här- emot skulle kunna invändas att den korta parentes, som halvtidsfrigivningen kommer att utgöra om våra förslag genomförs, inte bör få tas till utgångs- punkt när det gäller att bestämma straffskalor för brotten utan att en jämfö- relse bör ske med vad som gällde före den 1 juli 1983. Det är emellertid i detta sammanhang viktigt att konstatera att halvtidsfrigivning inte var någon nyhet 1983. Tidigare gällde nämligen sedan länge att en mycket stor andel av dem som dömts till långa straff frigavs på halvtid. Långa straffi detta sam- manhang var, för personer som inte fyllt 23 år då brottet begicks, fängelse i ett år och sex månader och mer och i övrigt fängelse i två år och sex månader och däröver. Och även korttidsdömda kunde i vissa fall komma i åtnjutande av halvtidsfrigivning även om huvudregeln här var att villkorlig frigivning skulle ske först när två tredjedelar av straffet avtjänats. Mot bakgrund av det nu sagda anser vi det nödvändigt att, på sätt som ovan beskrivits, vid straffskaleöversynen ha den nuvarande halvtidsfrigivningen som utgångs- punkt vid jämförelser av vilken förändring av tiden i anstalt som våra förslag innebär.

En annan huvudtanke gäller synen på brott som, för att ansvar skall kunna ådömas, på den subjektiva sidan kräver endast oaktsamhet. I det följande talar vi i dessa fall om oaktsamhetsbrott. Enligt vår uppfattning är straffvär- det hos oaktsamhetsbrott allmänt sett lågt. Och om man jämför med mot- svarande uppsåtliga brott är det alltid betydligt lägre. Detta har sin grund främst i att vi vill uppvärdera den brottsliga viljans eller sinnelagets, dvs. vad vi benämner skuldens, betydelse på bekostnad av omständigheter av objek- tiv art. I de fall ett oaktsamhetsbrott är ett effektbrott kan effektens inträf- fande i många fall liknas vid 5. k. objektiva överskott (skadliga effekter som inte omfattas av gärningsmannens uppsåt eller ens beror på oaktsamhet från hans sida) vilka utmönstrades ur svensk straffrätt i och med införandet av BrB. Detta har att göra med att effekten inträffar så slumpvis. Det sagda kan exemplifieras. Om någon misshandlar en person så allvarligt att denne

avlider skall han dömas för (grov) misshandel och (grovt) vållande till än- nans död i det fall han avsåg att endast tillfoga kroppsskada och inte att berö- va personen livet. Han måste dock ha varit oaktsam i förhållande till dödsfal- let. Men om samma misshandel inte leder till döden utan endast till kropps— skada skall han dömas endast för misshandelsbrottet. Vi anser att dessa båda fall inte skiljer sig från varandra särskilt mycket i straffvärdehänseende. I båda fallen har det varit fråga om samma allvarliga våld och i båda fallen har gärningsmannen haft anledning att ta i beräkning att offret skulle kunna avlida. Vår nu redovisade inställning till oaktsamhetsbrott har lett till att straffvärdet för dessa i flera fall har sänkts.

Övergången till tvåtredjedelsfrigivning har medfört att vi tvingats föreslå en del ”udda" straffskalegränser, t. ex. fängelse i nio månader eller i ett år och sex månader, främst ifall där vi anser att den nuvarande straffmätningen i praktiken skall vara oförändrad. Som exempel kan, förutom grov misshan- del, nämnas våldtåkt (7 kap. 1 5 BrB). För dessa brott anser vi alltså att mi— nimitiden i anstalt även i fortsättningen skall vara sex månader resp. ett år. Vi kan emellertid inte se några mer avgörande nackdelar med dessa udda gränser.

Den försiktiga sänkning av den allmänna nivån på straffen som vi förordar tar sig till inte obetydlig del uttryck i en utvidgning av bötesstraffets använd- ningsområde. Sålunda föreslår vi att böter, ofta med höga minima, införs som nya minimistraff i en hel del straffskalor där minimistraffet f. n. utgörs av allmänna fängelseminimum. Vår avsikt är att höga böter skall ersätta fängelsestraff på kortare tid än en månad — sådana korta fängelsestraff skall inte längre kunna utdömas (se avsnitt 12.4) men även att en övergång i viss utsträckning skall ske från skyddstillsyn och från villkorlig dom till enbart böter. Som vi utvecklar i avsnitt 12.8 har bötesstraffet i jämförelse med fäng- else flera fördelar. Och vi föreslår flera åtgärder i syfte att göra bötesstraffet mera effektivt. Som exempel härpå kan nämnas en höjning av bötesmaxi- mum för ett brott från nuvarande 120 dagsböter till 200 dagsböter och en höjning av dagsbotens belopp (se avsnitt 8). Exempel på införande av böter i straffskalor där böter f. n. inte finns är stöld (9 kap. 1 å BrB) och misshan- del (3 kap. 4 5 BrB).

Sänkningen av straffen rent allmänt tar sig också uttryck i en sänkning av många av de förhöjda minimistraffen utöver vad som föranleds av övergång- en till tvåtredjedelsfrigivning. Dessa minimistraff har stor betydelse för ni- vån på straffen eftersom straffmätningen vid de flesta brott i stor utsträck- ning ligger på eller nära minimum. Vi anser att många av de förhöjda mini— mistraffen ligger på en alltför hög nivå. Som exempel på detta kan pekas på minimistraffet för grovt rån (9 kap. 6 å BrB). Detta är f. n. fängelse i fyra år. Det våld som det grova rånet innefattar är i princip samma som det vid grov misshandel (3 kap. 5 å BrB). För grov misshandel är straffminimum f. n. fängelse i ett år. Det som i förhållande till misshandelsbrottet tillkom- mer vid rånbrottet är oftast ett stöldbrott. Att detta stöldbrott skall föranle- da ett fyra gånger högre minimistraff än enbart misshandeln är enligt vår mening inte rimligt.

Vi här ovan redovisat vår allmänna inställning till straffvärdet hos förmö- genhetsbrotten och våldsbrotten. Beträffande övriga centrala brottstyper in— nebär våra förslag följande.

Skadegörelsebrottet föreslår vi uppvärderat. Vi anser att den stora skill- nad som f. n. föreligger mellan straffskalorna för de centrala förmögen- hetsbrotten å ena sidan och skadegörelse å andra sidan bör minska. De all- mänfarliga brotten ligger kvar på en hög nivå. Vi uppvärderar emellertid brott mot miljön. Genom den snabba industriella utvecklingen har riskerna för miljön ökat avsevärt. Vår kunskap om de långsiktiga skador på miljön som kan bli följden av miljöbrott har också ökat. Vi kan nu klart slå fast att följdverkningarna av allvarliga miljöbrott är så betydande att miljöbrotten bör ges ett högre straffvärde än f. n. När det sedan gäller narkotikabrotten ligger straffskalorna i princip fast. De följer alltså inte med i den allmänna sänkningen av straffskalorna. Detta innebär att straffvärdet hos narkotika- brotten höjs. Genom övergången till tvåtredjedelsfrigivning blir anstaltsti— derna för dem som döms för narkotikabrott nämligen i de allra flesta fallen betydligt längre än f. n. Vi anser att man bör se mycket allvarligt på narkoti- kabrottsligheten och enligt vår uppfattning finns det utrymme för en skärpt syn på narkotikabrotten.

Ett brott som har tilldragit sig ett visst intresse på senare tid är våld eller hot mot tjänsteman i 20 kap. 1 å BrB. Enligt de nuvarande straffskalorna har detta brott ett högre straffvärde än misshandelsbrottet i 3 kap. 4 5 BrB. Det har emellertid ifrågasatts om detta högre straffvärde också kommer till uttryck i domstolarnas påföljdsbestämning. Enligt vårt förslag behålls den nuvarande skillnaden i straffvärde mellan brotten och vi uttalar klart att den skillnad i straffvärde som straffskalorna ger uttryck för även skall komma till uttryck i domstolarnas praxis. Sålunda bör en viss typ av våld som riktar sig mot t. ex. en polisman föranleda både ett strängare påföljdsval och en strängare straffmätning än om samma typ av våld riktar sig mot någon som inte har det särskilda straffskydd som tillkommer den som utövar myndig- het.

Brotten mot rikets inre och yttre säkerhet i 21 och 22 kap. behåller i vårt förslag allmänt sett ett mycket högt straffvärde.

När det gäller specialstraffrättsliga bestämmelser innebär vårt förslag på flera punkter straffskärpningar. Som exempel kan nämnas vissa brott enligt jaktlagen (1938z274), t. ex. olovlig jakt på utrotningshotade djurarter, och straffbestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:387) och i naturvårdslagen (1964z822). Även straffbestämmelserna i utlänningslagen (19801376) skärps i vissa fall. I specialstraffrätten finns dock även straffbestämmelser som vi föreslår mildrade. Till de från kriminalpolitisk synpunkt viktigaste brotten i specialstraffrätten hör trafiknykterhetsbrotten. När det gäller dessa föreslår vi att böter, med ett högt minimum, införs i straffskalan för rattfylleri. Här- om är följande att säga.

Vi anser inte att det straffvärde som de nuvarande straffskalorna för ratt- fylleri ger uttryck för är för högt. Med den utvidgning av bötesstraffets till- lämpningsområde som vi förordar kan det emellertid inte vara rimligt att bö- ter skall kunna dömas ut för rattfylleri endast i den begränsade utsträckning som bestämmelsen om mildrande omständigheter medger. Införandet av böter i straffskalan för rattfylleri skall inte ses isolerat utan måste jämföras med alla de andra straffskalor i vilka vi föreslår böter, ofta med ett högt mini- mum. som nytt minimistraff. Och maximistraffet för rattfylleri föreslår vi skall ligga kvar på fängelse i ett år. Detta ger möjlighet till en ökad differenti- ering och till strängare straff än f. n. för de allra svåraste fallen av rattfylleri.

11.2.4. Den ekonomiska och den organiserade brottsligheten

I våra direktiv har vi ålagts att särskilt uppmärksamma den ekonomiska och den organiserade brottsligheten. Vi hari avsnitt 2.6.1 redogjort för vad som avses med dessa begrepp.

Enligt vår uppfattning råder det ingen tvekan om att man bör se med stort allvar på förekomsten av ekonomisk och organiserad brottslighet. Vi anser att det är viktigt att kraftfulla åtgärder sätts in för att upptäcka och utreda sådan brottslighet.

När det gäller straffvärdet för de brott som kan bli aktuella vid ekonomisk och organiserad brottslighet återkommer vi med en närmare diskussion i specialmotiveringen till de olika brotten i avsnitt 14. Redan nu vill vi emeller- tid uttala att vi inte anser att straffvärdet för de brott som kan förekomma som ekonomisk eller organiserad brottslighet allmänt sett bör höjas. Enligt vår uppfattning bör inte brott som begås i näringsverksamhet eller brott som består i att undandra skatter eller avgifter ha andra och högre straffskalor än motsvarande brott som begås utan samband med näringsverksamhet eller som riktar sig mot enskilda rättssubjekt. Den nu redovisade inställningen tar sig uttryck exempelvis i att vi anser att skattebedrägeri enligt 11 kap. BrB och ”vanligt” bedrägeri enligt 10 kap. BrB skall ges samma straffvärde. Till denna uppfattning har vi kommit vid våra närmare överväganden rörande straffvärdet för brotten (se avsnitt 14.2.2 och 14.2.3). Men vi har också dis- kuterat frågan med företrädare för polis och åklagare som arbetar med den- na typ av brott. Dessa har uttalat att de straffskalor som f. n. gäller t. ex. enligt skattebrottslagen väl täcker in de typer av ekonomisk brottslighet som faller under den lagen. Och när det gäller den organiserade brottsligheten har vi i princip kommit till samma resultat som vid den ekonomiska brottslig- heten. Här har dock på någon punkt skett en höjning av straffvärdet. Detta gäller t. ex. vid häleri (se avsnitt 14.2.2) och vid narkotikabrott (se avsnitt 14.3.2). Men inte heller vid de brott som kan förekomma som organiserad brottslighet anser vi att en allmän höjning av straffvärdet bör ske.

Liksom beträffande övrig brottslighet kan det finnas skäl att har påpeka att man inte kan räkna med att komma till rätta med den ekonomiska och den organiserade brottsligheten genom att höja straffskalorna för de brott som kan bli aktuella. Istället torde den linje som innebär ökade resurser till rättsväsendet, framför allt för att öka upptäcktsrisken, vara den rktiga. Vi vill emellertid i detta sammanhang peka på den föreslagna bestämmelsen i 33 kap. 3 å 6 BrB. Av denna följer att om ett brott utgjort ett led i en brotts- lig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits istor om- fattning så ökar brottets straffvärde i den mån gärningsmannen spe at en be- tydande roll. Denna bestämmelse torde inte sällan kunna bli tillämplig i de fall det rört sig om organiserad eller ekonomisk brottslighet.

11.2.5. Proportionalitet mellan brott och straffskala

Allmänpreventiva skäl ligger alltid till grund för kriminalisering. Lagstifta— ren vill genom att straffbelägga icke önskvärda gärningar minska "örekom- sten av dessa. Som framgått av avsnitt 6 verkar allmänpreventionen härvid såväl genom avskräckning som genom moralbildning eller noralför- stärkning.

När det — sedan väl beslut om kriminalisering fattats gäller utformningen av straffskalor för de olika kriminaliserade gärningarna har man, såsom framhållits i avsnitt 6.3.2 till vilket här hänvisas, ingen nytta av vare sig all- mänpreventiva eller individualpreventiva resonemang.

Vi anser att straffvärdebedömningar bör grundas på de olika brottens för- kastlighet. Utgångspunkten vid bestämmande av straffskalor för de olika brotten skall således vara vad brotten allmänt sett förtjänar av straff. För att komma fram till detta blir det mot bakgrund bl. a. av att varken allmänpre- ventivt eller individualpreventivt tänkesätt här duger nödvändigt att föra någon form av rättviseresonemang. Härvid är proportionalitet och ekviva- lens viktiga begrepp. Med proportionalitet avser vi att straffskalan bör be- stämmas i proportion till brottets svårhet. Ekvivalens innebär att lika svåra straff skall utsättas för likvärdiga brottstyper och kan sägas vara en direkt följd av proportionalitetstanken.

Arbetet med att ge de olika brotten straffskalor är naturligtvis inte avkla- rat redan genom att man är överens om att principerna om proportionalitet och ekvivalens skall vara utgångspunkten för Straffvärderesonemanget. För det första finns det ju ingen från början given metod för att räkna fram hur lång fängelsevistelse t. ex. en stöld av normal omfattning (dvs. normalgra- den av stöld) bör kunna rendera. Man vet alltså inte var i fångelseskalan man skall börja resonera. Detta år ett beslut av politisk art som har att göra med vilken allmän nivå på straffen man önskar (jämför avsnitt 11.2.2). För det andra är det så att proportionalitetstanken egentligen endast anger ett sätt att resonera. Den säger ju ingenting om vad det är som gör att det ena brot- tet bör anses svårare än det andra. Något materiellt innehåll finns således inte i proportionalitetstanken utan den får sitt innehåll genom de olika om- ständigheter som man anser bör påverka bedömningen av de olika brottens förkastlighet. Resonemanget om vilka omständigheter som påverkar dessa bedömningar har vi samlat i avsnitt 11.3.

Eftersom proportionalitetstanken saknar ett materiellt innehåll kan man kanske tycka att den är tämligen ointressant. Enligt vår uppfattning är så emellertid inte fallet. Vi anser att det är mycket viktigt att slå fast att straff- värdebedömningar skall göras, inte utifrån olika teorier om straffets eller straffhotets verkningar, utan efter en värdering av brottens relativa förkast- lighet.

11.3. Grunder för straffvärdebedömningen

11.3.1. Tidigare förda resonemang och vår inställning till dessa

Frågan vilka omständigheter som materiellt skall få påverka straffvärdebe- dömningar är naturligtvis inte ny. Oavsett vilken straffrättslig ideologi som har varit förhärskande har man på olika sätt gett uttryck för en värdering av brottens svårhet. Naturligtvis har dock synen på vilka omständigheter som bör inverka på bedömningen av brottens svårhet varierat. Detta innebär att man från tid till annan haft olika syn på relationen mellan de olika brotten när det gäller svårhetsgraden hos dem. Detta har, som nämnts i avsnitt 11.1.2, sin grund i att samhällsutvecklingen påverkat sättet att se på brotten.

Vid vår genomgång av förarbetena till de straffstadganden vår översyn om- fattar har vi funnit att en mängd olika omständigheter åberopats i straffvär- defrågan (se här vår sammanställningi Ds Ju 1986z2). De argument som an- förts för senare tiders straffskaleändringar, vilka i mycket stor utsträckning inneburit straffskärpningar, är främst följande.

1. det allmänna rättsmedvetandet

2. samhällsfaran, samhällets intressen, negativa effekter av brottslighe- ten, brottet innebår risk för den allmänna säkerheten eller för enskilda personers säkerhet, brottsligheten har skadeverkningar av ekonomisk, social och personlig natur

3. allmänpreventiva hänsyn, straffets avskräckande effekt, straffbestäm-

melsen har inte haft effekt, straffskärpning ökar effekten av kampen mot brott, det har visat sig svårt att förhindra brott av visst slag det är nödvändigt att ingripa med kraft mot brottet svensk strafflagstiftning bör vara i paritet med andra länders straffet bör vara i paritet med straffet för andra likvärdiga brott ett visst brott har ökat i antal eller blivit mer elakartat brottsligheten har samband med annan allvarlig brottslighet

genom straffskärpning förlängs preskriptionstiden

10. genom straffskärpning blir det möjligt att använda vissa processuella

tvångsmedel

990395"?

Om dessa olika argument kan följande sägas.

]. det allmänna rättsmedvetandet

Att det allmänna rättsmedvetandet bör ha en grundläggande betydelse vid straffvärdebedömningarna är klart. Värt demokratiska statsskick syftar ju till att omsätta människornas uppfattning i allmänhet till praktisk politik. Frågan är bara om man kan tala om ett ”allmänt” rättsmedvetande när det gäller olika brotts svårhet. Människors uppfattning om hur ett brott skall värderas i förhållande till andra brott är beroende av ålder, utbildning, sta- tus, vilken inställning man har till allmänna samhällsfrågor osv. Uppfatt- ningen är också beroende av variationer mellan stad och land. Allmänhetens värderingar påverkas vidare av sådana opinionsbildande krafter som press, radio och TV. Dessa media är språkrör för den allmänna samhällsdebatten och förmedlar de politiska, sociala och kulturella strömningarna i tiden. Uppgifter om brott och brottspåföljder och debatten i dessa frågor har otvi- velaktigt ett stort nyhetsvärde. Erfarenheterna visar dock att informationen i massmedia ej sällan brister i saklighet.

Det är väl i och för sig naturligt att den enskilde ser särskilt allvarligt på sådana brott som riktas mot hans egen intressesfär. Brott som däremot inte får omedelbara skadeverkningar för den enskilde utan riktas mot staten—— samhället, ett kollektiv, en bank, ett varuhus etc. ges därför kanske lägre prioritet. Från samhällets sida måste emellertid även andra intressen vägas in i straffvärdebedömningen. Skyddet för samhällsordningen och samhälls- ekonomin blir viktiga inslag vid sidan om skyddet för individen. Det är alltså inte alltid möjligt att lägga enskilda människors uppfattning till grund för värderingen av brott.

Till vad nu sagts kommer att de undersökningar som finns på området,

bl. a. Rättsmedvetandet i Sverige (BRÅ-rapport 1982:1), naturligt nog har sina begränsningar. Beskrivningarna av de olika brotten måste av praktiska skäl bli korta och utan detaljer vilket överlämnar en hel del åt den tillfråga— des egen fantasi. Samtidigt är ofta allmänhetens uppfattning om konsekven- serna av de straffrättsliga ingripandena varierande.

Sammanfattningsvis anser vi att det allmänna rättsmedvetandet har en grundläggande betydelse vid straffvärdebedömningen. Vi inser emellertid att det inte alltid är möjligt att låta det allmänna rättsmedvetandet bestäm— ma brottens straffvärde. Vidare ställer vi oss tveksamma till våra möjlighe- ter att få en så klar bild av det allmänna rättsmedvetandet att vi kan — utom i stora drag lägga den till grund för ställningstagandena i straffvärdefrågan.

2. samhällsfaran, samhällets intressen, negativa effekter av brottsligheten, brottet innebär risk för den allmänna säkerheten eller för enskilda perso- ners säkerhet, brottsligheten har skadeverkningar av ekonomisk, social och personlig natur Att en bedömning av de olika brottens samhällsfara och av vad samhällets intressen kräver måste utgöra ett grundelement vid straffvärdebedömningen torde vara helt klart. Inom begreppet samhällsfara ryms de risker ett brott kan innebära för den allmänna säkerheten i samhället och brottslighetens skadeverkningar i övrigt av ekonomisk, social och personlig art. Just detta att vissa beteenden har skadeverkningar av ekonomisk, social och personlig art utgör ju en av förklaringarna till att samhället använder sig av kriminali- sering. Graden av farlighet eller skadlighet i nu angivna mycket vida per- spektiv bör alltså ligga till grund för straffvärdebedömningen. Att vi här ta- lar bl. a. om samhällsfaran vid brottsligheten innebär inte att vi tar ställning för en allmän uppvärdering av brotten mot staten. Enligt vår uppfattning är brott mot staten allmänt sett inte allvarligare än brott mot enskilda eller tvärtom. I detta sammanhang kan det emellertid förtjäna att påpekas att brott mot staten i förlängningen alltid riktar sig mot de enskilda människor- na. Ett fungerande samhälle har ju en mycket stor betydelse för de enskilda människornas levnadsvillkor. Här kan bara nämnas sådana väsentliga samhällsintressen som allmän ordning och säkerhet, demokratiskt stats- skick, statens oberoende, ämbetsmäns opartiskhet och tilltron till allmänna betalningsmedel.

För att kunna värdera skadan och faran vid olika brott blir det nödvändigt att som utgångspunkt diskutera straffbudens skyddsobjekt. Med skyddsob- jekt avser vi i vid bemärkelse det värde eller det intresse som straffstadgan- det avser att skydda. I princip bör straffskalan vara högre ju viktigare intres- se som berörs. Ju viktigare skyddsobjektet är desto större blir skadan eller faran vid brottet. Man kan säga att brottets förkastlighet är direkt beroende av skyddsobjektets betydelse.

3. allmänpreventiva hänsyn, straffets avskräckande effekt, straffbestämmel- sen har inte haft effekt, straffskärpning ökar effekten av kampen mot brott, det har visat sig svårt att förhindra brott av visst slag

Allmänpreventiva skäl ligger alltid till grund för beslut om kriminalise- ring. Genom att belägga en viss gärning med straff vill man genom avskräck- ning och genom moralbildning eller moralförstärkning avhålla människorna

från att begå denna. Om man, som man gjort i vissa lagstiftningsärenden, talar om vad allmänpreventionen kräver i form av straffskala för ett visst brott, innebär det sannolikt att man lägger effektivitetssynpunkter på valet av straffskala. Effektivitetssynpunkter eller ändamålsresonemang bör inver- ka på beslutet att kriminalisera. Men när kriminaliseringsbeslutet fattats och det gäller att välja straffskala bör sådana synpunkter, som vi utvecklat i av- snitt 6.3.2, inte ges någon betydelse. I stället vill vi här skjuta fram resone- manget om proportionalitet och ekvivalens. Effektivitetsresonemanget kan vara farligt. Man kan lätt förledas att tro att en höjning av straffskalorna för brotten kan bidra till att minska brottsligheten. Och om det sedan, som i princip alltid är fallet, visar sig att höjningen inte fick effekt, gör man en ännu kraftigare höjning. Argumenten under denna punkt bör alltså enligt vår uppfattning inte läggas till grund för bedömningar i straffvärdefrågan.

4. det är nödvändigt att ingripa med kraft mot brottet

Om man anser det nödvändigt att ingripa med kraft mot ett visst brott kan man anse antingen att brottet är så samhällsskadligt i vid bemärkelse att lagstiftaren med kraft måste fördöma det genom skärpt straffskala, eller att man bedömer att det finns möjlighet att genom strängare straff minska före- komsten av brottet. Se vad som anförts vid punkterna 2 resp. 3.

5. svensk strafflagstiftning bör vara [ paritet med andra länders

Att svensk lagstiftning bör ligga i nivå med andra länders har anförts som skäl för t. ex. höjning av straffskalan för grovt narkotikabrott. Argumentet kan enligt vår uppfattning godtas när det gäller brott med internationell an- knytning även om det ibland kan innebära att principen om proportionalitet och ekvivalens inte ensam får styra straffvärdebedömningen. Exempel på brott av nu aktuellt slag är, förutom grovt narkotikabrott, flygplanskapning och andra terrordåd. Problemet med att proportionalitetstanken här delvis sätts åt sidan är dock av mindre art med hänsyn till den huvudsakliga värde- gemenskap som råder mellan oss och våra grannländer.

6. straffet bör vara i paritet med straffet för andra likvärdiga brott

Tanken att straffet för en brottstyp bör ligga i nivå med straffet för andra likvärdiga brott (ekvivalens) måste som tidigare sagts vid sidan av propor- tionalitetstanken (och egentligen som en följd av denna) vara en grundläg— gande princip när det gäller att tilldela de olika brotten straffskalor.

7. ett visst brott har ökat i antal eller blivit mer elakartat

Att ett visst brott har ökat i antal påverkar inte den straffvärdebedömning som görs med förkastlighetSargument. Vi vill undvika uttalade effektivitets- resonemang (jämför punkten 3). Vi anser därför att argumentet att brottet ökat i antal inte bör användas för att skärpa straffskalan för ett brott.

Att en viss typ av brott blivit mera elakartad än man tidigare antog måste däremot kunna vara ett användbart argument vid straffvärdebedömningen. Härigenom kan ju brottets skadeverkningar eller den fara som brottet inne- bär ha ökat liksom dess svårhet i jämförelse med andra brott.

8. brottsligheten har samband med annan allvarlig brottslighet

I vissa fall har i lagstiftningsärenden anförts som skäl för en strängare straffskala att brottsligheten har samband med annan allvarlig brottslighet. Sådan argumentation har förts t. ex. angående dobbleri (se avsnitt 14.4.1). Vi är tveksamma till om argumentet kan godtas. Visserligen förekommer ofta t. ex. olaga spritutskänkningi samband med spelhåleverksamhet. Vida- re finns det belägg för att även ”annan brottslighet har förekommit i anslut- ning till spelverksamhet och att speldeltagare till följd av förluster vid spel- bordet har drivits in i brottsliga förehavanden” (prop. 1972:96 s. 11). Det sistnämnda, att någon till följd av ett brott drivs in i andra brottsliga föreha- vanden, är en omständighet som man knappast bör bortse ifrån då man skall bedöma brottets samhällsskadlighet. I övrigt torde det inte finnas skäl att generellt beakta att ett brott har samband med annan brottslighet.

9. genom straffskärpning förlängs preskriptionstiden

Behovet av förlängning av preskriptionstiden kan givetvis inte användas som skäl att höja straffskalan om man vill fastställa de olika brottens straff- värde efter förkastlighet. Om ett visst brott av utredningstekniska skäl sällan hinner bli färdigt för åtal före utgången av preskriptionsfristen får man i stället för att höja straffskalan särreglera preskriptionstiden för det brottet. Så har t. ex. skett när det gäller vissa skattebrott.

10. genom straffskärpning blir det möjligt att använda vissa processuella tvångsmedel Att använda behovet av processuella tvångsmedel som argument för en viss straffskala bör inte komma i fråga. Straffvärdet och därmed straffskalor- na bör bestämmas utan sådant hänsynstagande.

Sammanfattningsvis anser vi följande. Ett brotts straffvärde bör grundas på graden av förkastlighet hos brottet. Härvid blir det fråga om att göra en bedömning främst av brottets skadlighet och farlighet i vid bemärkelse mot bakgrunden av det värde eller det intresse som straffstadgandet avser att skydda. Vid denna bedömning är människors uppfattning i allmänhet av stor betydelse.

11.3.2. Närmare om de omständigheter som bör påverka straff- värdebedömningen

I föregående avsnitt har vi uttalat oss för att straffvärdebedömningar bör grundas främst på den skada eller fara som brottet innebär i vid bemärkelse mot bakgrund av det värde eller intresse som skall skyddas. Därmed är emellertid straffvärdefrågan inte löst. Vi måste gå vidare och fråga oss vilka värden i samhället som behöver skyddas av strafflagstiftning, mot vilka an- grepp de behöver skyddas och hur de bör värderas i förhållande till varan- dra.

De värden och intressen som skyddas av lagstiftningen utgör som nämnts i avsnitt 11 .3.1 straffbudens skyddsobjekt. Som exempel på allmänt omfatta- de centrala skyddsobjekt kan nämnas liv, frihet, ära, hälsa, rätt till egendom och rörelsefrihet. Det är uppenbart att betydelsen av det värde eller intresse

man vill skydda måste vara en utgångspunkt vid straffvärdebedömningar. Således bör vid straffvärdebedömningar liv ges ett högre värde än frihet, fri- het ett högre värde än egendom och hälsa ett högre värde än ära.

Det är alltså klart att arten av skyddsobjektet har stor betydelse som ut- gångspunkt för straffvärdebedömningen. Men resonemanget måste föras vi- dare. Det är t. ex. uppenbart att graden av kränkning av skyddsobjektet måste tas med vid bedömningen. Gärningar som kränker den personliga in- tegriteten och som typiskt sett innefattar eller medför svår kroppsskada, t. ex. grov misshandel, måste bedömas som allvarligare än sådana som med- för endast ringa kroppsskada eller ingen kroppsskada alls, t. ex. ofredande. Gärningar som innebär att man helt tillgodogör sig annans egendom, t. ex. stöld eller förskingring, måste bedömas som allvarligare än sådana gärningar som innebär endast att man använder egendomen olovligt, t. ex. olovligt brukande.

Ytterligare en faktor av betydelse i detta sammanhang är hur nära en di- rekt kränkning av skyddsobjektet man befinner sig vid gärningen. När det gäller denna fråga kan det typiska vara följande.

1. Att gärningen innefattar en direkt kränkning av skyddsobjektet. Som exempel kan nämnas mord, misshandel, stöld och skadegörelse.

2. Att gärningen innefattar fara för sådan kränkning. Exempel här är all- mänfarlig ödeläggelse som innebär att någon åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Ett annat exempel är miljö- brott.

3. Att gärningen på annat sätt innefattar risk för sådan kränkning. Här kan som exempel nämnas att man kör bil på fel sida av vägen före en kurva (varigenom man gör sig skyldig till vårdslöshet i trafik) men också onyk- terhet i trafiken.

4. Att gärningen under vissa omständigheter kan bidra till kränkning av skyddsobjektet. Som exempel kan nämnas att någon olovligen innehar skjutvapen.

Det är uppenbart att straffvärdet minskar ju längre bort från en direkt kränkning av skyddsobjektet man kommer. Man kan säga att punkten 1 inte kräver så mycket av kvalitet hos skyddsobjektet för att gärningen skall vara straffvärd och att straffvärdet kan bli mycket högt om skyddsobjektet är be- tydande. För att handlingssätt beskrivna under punkterna 3 och framför allt 4 skall vara straffvärda krävs ett betydelsefullt skyddsobjekt men även om så är fallet blir straffvärdet inte så högt. Det bör också påpekas att ju längre från en direkt kränkning man kommer desto svårare blir det att gradera brot- tens svårhet. Detta manar till försiktighet vid straffvärdebedömningen i des- sa fall.

Sist men inte minst år graden av straffvärde beroende av graden av skuld. Det är, som vi nämnt i avsnitt 11.2.3, uppenbart att uppsåtliga brott har hög- re straffvärde än brott som begås av oaktsamhet. Exempel på detta är mord — vållande till annans död. Det allmänt sett låga straffvärdet hos vårdslösa förfaranden innebär att vårdslöshet bör vara kriminaliserat endast om det föreligger ett betydelsefullt skyddsobjekt.

Den nu gjorda genomgången av grunderna för straffvärdebedömningen är av naturliga skäl översiktlig. Det är knappast möjligt att i allmänna orda- lag mera detaljerat ange hur straffvärdebedömningar bör ske. Hur de av oss nu diskuterade principerna enligt vår uppfattning bör tillämpas framgår vid övervägandena beträffande de olika brotten i avsnitt 14.

11.4. Betydelsen för rättstillämpningen av ändrade straffskalor

Som antytts ovan och som framgår av avsnitt 14 föreslår vi ett stort antal ändringar i straffskalorna. Ändringarna är grundade på ändrade straffvärde- bedömningar men är också dikterade av en önskan att genomföra en försik- tig sänkning av nivån på straffen. Vidare har vår syn på bötesstraffet och de förändringar vi föreslår beträffande detta samt övergången till tvåtredjedels- frigivning inverkat på utformningen av de nya straffskalorna. Även vår in- ställning till behovet av överlappande straffskalor har här betydelse (se av- snitt 12.3). Vi skall i detta avsnitt redogöra för vilken betydelse de nya straff- skalorna bör få för de rättstillämpande myndigheterna, främst domstolarna.

Straffmätningen är, när det gäller utdömande av fängelsestraff för ett brott, vid i stort sett alla brott utom narkotikabrott f. n. sådan att domsto- larna nästan alltid lägger sig på eller nära minimistraffet. Enligt Grönvalls undersökning (Straffmätning Slutrapport Ds Ju 1980:9) dömdes t. ex. om man bortser från straff under minimum — under 1970-talet för grov misshan- del till minimistraffet i ca 70 procent av fallen. För grov stöld ligger motsvar- ande siffra mellan 60 och 70 procent. Denna anhopning av fall på eller vid minimistraffet gäller särskilt brott med förhöjda straffminima. Men även vid brott där allmänna fängelseminimum gäller, finns en anhopning i straffska- lans nedre del. Vi anser att straffmätningen också i fortsättningen bör vara sådan att de flesta fängelsestraffen liggeri anslutning till minimistraffen även om man bör sträva efter en något ökad differentiering. Detta gäller särskilt i de fall böter införs i straffskalan för ett brott. I dessa fall bör nämligen hela bötesskalan utnyttjas innan det sker en övergång till fängelse. Om endast fängelse finns i straffskalan är utrymmet för differentiering mindre. Det nu sagda att fängelsestraffen även i fortsättningen i de flesta fallen bör ligga nära minimum — innebär att straffmätningen vid de brott där förhöjda mini- mistraff förekommer i de flesta fallen skall sänkas ganska betydligt. Detta på grund av den sänkning av förhöjda minima som vi mer genomgående fö- reslår (se avsnitt 14). Med de föreslagna straffskalorna skall straffet i ”nor- mala" fall vara för t. ex. grov misshandel fängelse i nio månader och för grov stöld fängelse i tre månader.

Det nu anförda gäller brott med förhöjda minimistraff. Även i övrigt inne- bär våra förslag emellertid att ändringar i straffmätningen måste ske. Redan övergången till tvåtredjedelsfrigivning innebär att straffmätningen — när det gäller fängelsestraff på mer än tre månader — måste sänkas med en fjärdedel för att resultatet skall bli oförändrade anstaltstider. Ett fängelsestraff på åtta månader och halvtidsfrigivning motsvaras i anstaltstid räknat enligt värt för- slag av ett sexmånadersstraff. I båda fallen blir tiden i anstalt fyra månader. Och i de fall straffvärdeöversynen lett till ett sänkt straffvärde för brottet

måste sänkningen bli större än en fjärdedel. I riktning nedåt verkar också sänkningen av den allmänna nivån på straffskalorna. I det fall man med nu- varande straffskala dömer till fängelse i fyra månader för normalgraden av stöld bör man med vårt förslag i princip stanna vid två månader.

I ett litet antal fall gäller inte det ovan sagda. För den som har dömts till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig brottslighet, som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa, får i dag enligt 26 kap. 7 5 BrB villkorlig frigivning ske först när två tredjedelar av straffet avtjänats, om på- taglig risk bedöms föreligga för att den intagne efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag. I dessa fall — det gäller främst dem som har dömts till mycket långa straff för grova narkotikabrott men även i någon utsträck- ning för t. ex. grov våldtäkt och grovt rån skulle en sänkning av straffmät- ningen med en fjärdedel innebära kortare anstaltstider. Detta är något som vi inte eftersträvar. Beträffande vår bedömning av narkotikabrottens straff- värde och straffmätningen vid sådana brott hänvisas till övervägandena i avsnitt 14.3.2. Vid mycket allvarliga fall av övriga nyss nämnda typer av brott bör ingen sänkning av straffmätningen ske. Av våra föreslagna straff- skalor framgår detta genom att maximistraffet inte har sänkts. Maximistraf- fen för de grova graderna av de brott som kan komma i fråga vid tillämpning av nuvarande 26 kap. 7 å BrB ligger således kvar på nuvarande nivå, ofta fängelse i tio år.

I många fall där minimistraffet f. n. är allmänna fängelseminimum före- slår vi att böter, ofta med förhöjt minimum, införs som nytt minimistraff. Exempel härpå är normalgraden av stöld. För detta brott föreslår vi att mini- mistraffet skall vara femtio dagsböter. Detta innebär att för de lindrigaste fallen av stöld skall ett högt bötesstraff utdömas. Allmänt sett gäller att dessa nya minimistraff skall användas inte endast i undantagssituationer. Ofta tor- de det bli fråga främst om en övergång från villkorlig dom jämte böter till enbart höga böter. Vi anser emellertid att höga böter skall ersätta också vissa fängelsestraff. Främst gäller detta med hänsyn till vårt förslag att höja all- männa fängelseminimum till en månad (se avsnitt 12.4) — de straff som f. n. döms ut på 14 resp. 21 dagar. Dessa fall skall således i fortsättningen föranle- da höga böter. Någon Övergång till längre fängelsestraff skall alltså i princip inte ske för denna kategori. Vi återkommer i avsnitt 14 vid resp. brott med närmare diskussion rörande dessa nya minimistraff.

Sammanfattningsvis innebär alltså våra förslag att de förhöjda minimi- straffen även i fortsättningen skall styra straffmätningen, att sådan straff- mätning på nivån över tre månaders fängelse som inte sker i anslutning till minimistraff i de allra flesta fallen skall sänkas med minst en fjärdedel och att de nya minimistraffen i form av höga bötesstraff skall användas, allmänt sett, i ganska betydande utsträckning.

12. Straffvärde och straffskalor

Brottens straffvärde kommer till uttryck genom den straffskala som anges i straffstadgandet. I straffskalorna — som avser ett brott — anges endast hur de allmänna straffen böter och fängelse får tillämpas. Att övriga påföljder skall tillämpas trots att de inte omnämns i straffskalorna framgår av föreslag- na 34 kap. ] å BrB. Vi skall i detta avsnitt diskutera vissa allmänna frågor rörande hur straffskalorna bör vara utformade. I resonemanget bortses från disciplinstraff för krigsmän, vilken strafform föreslås avskaffad (se prop. 1985/86z9).

12.1. Hur skall straffvärdet uttryckas?

Innan vi börjar överväga olika brotts straffvärde måste vi göra klart i vilka termer detta straffvärde skall uttryckas. Det blir ju i dessa termer som straff- värdet får diskuteras. Som ovan nämnts är det så att straffvärdet f. n. ut- trycks genom brottets straffskala. Men det finns en komplikation. Använd- ningen av skyddstillsyn och villkorlig dom varierar mycket mellan olika brott. Allmänt sett är påföljdsvalet strängare — d v s. fängelse är mer van- ligt — vid brott som enligt straffskalan har ett högt straffvärde. Men stora variationer förekommer även mellan brott som har likalydande straffskalor. I åtskilliga fall beror detta på att lagstiftaren genom motivuttalanden lämnat anvisningar för påföljdsvalet vilka i kombination med domstolarnas avgö- randen gett upphov till en relativt fast praxis. Enligt praxis är t. ex. påföljds- valet betydligt strängare för misshandel än för stöld. Dessa brott har f. n. samma straffskala, fängelse i högst två år. Och påföljdsvalet vid rattfylleri är i sin tur strängare än vid misshandel trots att straffskalans maximum för rattfylleri är fängelse i endast ett år. Extremfallen utgörs av bedrägeri, som f. n. har straffskalan fängelse i högst två år, och brott mot utlänningslagen i form av olovlig vistelse i Sverige (98 å utlänningslagen), för vilket brott stad- gas fängelse i högst ett år. För bedrägeri döms endast ungefär en av tio till fängelse medan brottet mot utlänningslagen i stort sett alltid medför fängel- se. (Angående påföljdsvalet vid olika brott se bilaga 1.) Dessa exempel visar att straffskalorna enligt nuvarande system har ganska stora begränsningar när det gäller att ge uttryck för värderingar av de olika brotten och att ge ledning vid tillämpningen. Är det då möjligt att även i fortsättningen mäta brottens svårhet med hjälp av skalor som innehåller en- dast böter och fängelse?

Alternativet skulle vara att i straffvärderesonemanget och vid konstruk- tionen av straffskalorna använda sig av en gradering efter stränghet av alla påföljderna eller någon annan liknande skala. Enligt kriminalpolitiska ar- betsgruppen inom BRÅ, som i rapporten Nytt straffsystem föreslog att en s. k. påföljdstrappa skulle införas, borde påföljdsval i princip ske efter de riktlinjer som f. n. gäller för straffmätning och den enskilda gärningens straffvärde och kravet på proportionalitet mellan brott och straff ges ett mer dominerande inflytande även på påföljdsvalet. Man tänkte sig påföljdssyste- met som en trappa med böter på det nedersta trappsteget och därefter på de följande trappstegen straffvarning, skyddstillsyn, intensivövervakning och fängelse (rapporten s. 408) och ansåg att den mest tilltalande lösningen vid en översyn av straffskalorna vore att systemet med påföljdstrappan uttryck- tes direkt i de enskilda straffskalorna. Vi är inte övertygade om att detta är en bra lösning. Visserligen skulle lagstiftaren ges en möjlighet att i straffska- lan för ett brott ange hur påföljdsvalet för brottet skulle vara, vilket skulle öka förutsebarheten. Men straffskalan skulle i de flesta fall bli mer vidlyftig än f. n. och överskådligheten i systemet skulle minska. Vidare skulle det fin- nas en risk att lagstiftaren binder upp domstolarna i deras påföljdsval och därigenom hindrar dem att efter hand anpassa påföljdsvalet till de föränd- ringar i synen på enskilda typer av brott som samhällsutvecklingen medför. Dessutom föreslår vi att i BrB (34 kap.) införs särskilda mer utförliga regler för val av påföljd. Detta innebär att det behov som kan finnas av anvisningar för påföljdsvalet direkt i straffskalorna minskar. Att införa någon sorts på- följdstrappa kräver en total översyn av frivårdspåföljdernas verkställighets- innehåll och helst också att möjlighet till någon form av ”straffmätning” ges vid dessa påföljder. Att överväga det vettiga i sådana förändringar ligger klart utanför våra direktiv. Med den konstruktion vi idag har av frivårdspå- följderna är den av BRÅ—gruppen förordade lösningen över huvudinte möj- lig att realisera.

I BrB finns straffskalan angiven i varje särskilt brottsstadgande. Ett tänk- bart system vore att samla alla straffskalor i slutet av varje brottskaoitel eller i slutet av brottskatalogen. Ett sådant system förekommer t. ex. i danska straffeloven. Fördelen skulle kunna vara att överskådligheten ökade. Enligt vår uppfattning är emellertid denna fördel inte så stor att vårt nuvarande system i detta avseende bör överges.

Sammanfattningsvis anser vi att något alternativ som är bättre än det nu— varande systemet med straffskalor inte finns. Även i fortsättningen bör det därför vid de olika brotten finnas straffskalor som uttrycker brottens straff- värde med böter, eventuellt på viss nivå, och/eller fängelse av viss längd som mått. Och då får även straffvärderesonemanget föras i termer av penningbö- ter eller ett visst antal dagsböter eller en viss tids fängelsestraff. Samtidigt måste man emellertid då ha i åtanke att långtifrån alla brott som ha: fängelse i skalan i det konkreta fallet också leder till denna påföljd.

12.2. Allmänna principer för konstruktion av straff- skalor

Genom straffskalan för ett brott anger lagstiftaren vilken bedömning han gjort av brottets straffvärde d v 5. hur svårt brottet är. Budskapets adressa- ter är naturligtvis människorna i allmänhet men även domstolarna och övri- ga rättsvårdande myndigheter, t.ex. polisen.

När man skall tilldela ett visst brott en viss straffskala måste man göra en bedömning av vilka faktiska gärningar som ryms inom straffbestämmelsens ram och av hur allvarliga dessa är. Straffskalor kan sedan konstrueras enligt tre olika principer. De kan vara heltäckande och således avse alla tänkbara fall av brottet. De kan inrikta sig på och ange straffet endast för normalfallet av brottet. Slutligen kan de inrikta sig på huvuddelen av de fall som ryms inom bestämmelsen. Här nedan skall dessa tre olika möjliga straffskale- konstruktioner diskuteras.

12.2.1. Heltäckande straffskalor

Vid alla brott måste man räkna med att det i enskilda konkreta fall kan före- komma omständigheter som bör föranleda att straffet sätts mycket lågt. Detta innebär att man, om straffskalorna skall vara heltäckande och således täcka alla tänkbara situationer, måste avskaffa i stort sett alla särskilda straffminima. Vidare innebär det att man inte längre kan upprätthålla dis— tinktionen mellan omständigheter som skall beaktas vid straffmätningen inom straffskalan och omständigheter som enligt särskilda regler kan möjlig- göra straffmätning utanför skalan.

Nackdelen med heltäckande straffskalor är att de inte ger domstolarna någon ledning vid straffmätningen. Visserligen kan detta kompenseras nå- got genom straffmåtningsregler men sådana måste formuleras i relativt all- männa ordalag och kan inte ta sikte på enskilda brott.

I de fall det särskilda brottet är gradindelat innebär metoden med heltäck- ande straffskalor att straffskalan för en lägre grad av brottet helt ligger inom straffskalan för en högre grad. Detta hänger samman med att det alltid går att konstruera fall som med hänsyn till själva brottet visserligen måste place- ras i den högre graden men för vilket, med hänsyn till omständigheterna i det speciella fallet t. ex. ålders- och billighetsskäl, ett mycket lågt straff skall utmätas. Nackdelarna med denna metod är så betydande att det inte finns skäl att välja den.

12.2.2. Straffskalor med inriktning på normalfall

Om straffskalorna skall inrikta sig på normalfallet av resp. brott innebär det att de kommer att bli mycket snäva. För misshandel t. ex. skulle — om man utgår från nuvarande straffmätningspraxis — straffmaximum få bestämmas till högst två månaders fängelse. Inom denna latitud ligger nämligen ca 90 procent av straffen för misshandel som inte bedöms som ringa. Straffskalor med inriktning på normalfall skulle sannolikt vara ägnade att underlätta straffmätningen. Detta gäller särskilt om man som vi samtidigt inför regler för straffmätningen (se 33 kap. BrB). Sådana skulle då få utfor-

mas så att de gav möjlighet till att såväl över- som underskrida vad som är stadgat för brottet. I det enskilda fallet skulle domstolen i lagen få en ut- gångspunkt för sitt resonemang och sedan kunna använda straffmätnings- reglerna för att hamna på den rätta nivån. Systemet skulle i de flesta fallen bli enkelt att tillämpa. Möjligheterna för parter och överinstanser att få in- blick i straffmätningen skulle öka. Ett system med straffskalor inriktade på normalfall är emellertid förenat med vissa olägenheter.

Ett problem är att med denna typ av straffskalor skulle betydande svårig- heter uppkomma vid fastställande av vad som är normalfall av de olika brot- ten. Med vår grundläggande inställning att lagstiftaren genom straffskalorna graderar de olika brottens relativa förkastlighet bör det nämligen här vara fråga om ett värdemässigt normalfall. Men även om det skulle vara möjligt att beskriva någon sorts värdemässigt normalfall, vilket i princip när det gäller den typ av straffskalor som vi f. n. använder bör ligga i mitten, är det ju inget som säger att detta överensstämmer med det statistiska normal- fallet. Detta torde snarare vara undantag än regel. För att komma förbi den- na svårighet kunde man i och för sig tänka sig att i stället lägga den snäva skalan vid det statistiska normalfallet. Detta innebär emellertid att man i viss mån avstår från att låta straffskalorna ge uttryck för en värdering av gra- den av förkastlighet hos brotten. Vidare innebär straffskalor med inriktning på normalfall att man riskerar att låsa straffmätningen för brotten på en nivå som vid en senare tidpunkt överensstämmer dåligt med de värderingar som då råder. Vid sådana straffskalor skulle den gradvisa mildringen i straffmät- ningen för t. ex. stöld som ägt rum de senaste decennierna inte ha kunnat ske. Och sannolikt skulle snäva straffskalor även medföra en risk för en höj- ning av straffnivån. Det ligger nämligen närmare till hands för lagstiftaren att allmänt se strängt på olika typer av brott än för domstolen som vid rätte- gången har det konkreta brottet och dessutom gärningsmannen framför sig.

Ett annat problem är att, om man väljer att ha snäva straffskalor, det ofta blir anledning att utdöma straff utanför skalan. Visserligen ger straffmät- ningsregler ett stöd. Men eftersom relevanta faktorer kan variera mycket mellan olika brottstyper kan det bli mycket komplicerat att i lagtext klargöra när och hur man skall gå utanför skalan. Och även om man lyckas klargöra detta på ett godtagbart sätt blir det sannolikt nödvändigt att uppställa sekun- dära straffskalor eller i vart fall sekundära maxima, eftersom försvårande omständigheter vid ett mindre allvarligt brott inte rimligen skall kunna för- anleda straff upp till allmänna straffmaximum.

Vid gradindelning av brotten förbättras läget något, men det skall obser- veras att om man konstruerar snäva straffskalor kommer det att finnas mel- lanrum mellan maximum för en lägre grad av ett brott och minimum för en högre grad. Detta kan bli svårhanterligt eftersom det blir besvärligt att skilja mellan omständigheter som bör föranleda att man överskrider maximum för den lägre graden och omständigheter som bör föranleda placering i den hög— re graden.

Enligt vår uppfattning är nackdelarna med ett system med straffskalor in- riktade på normalfall av sådan art att det inte finns skäl att välja ett sådant system.

12.2.3. Straffskalor med inriktning på huvuddelen av fall

Försöker man inrikta straffskalorna på huvuddelen av de fall som ryms inom de olika straffstadgandena innebär det att straffskalorna blir tämligen vida. Inom straffskalorna kan hänsyn tas till försvårande och förmildrande om- ständigheter av olika slag och i önskad utsträckning. Man kan vidare ge möj- lighet att, i den mån man önskar, gå utanför skalan genom att ha regler om straffskärpande och/eller strafflindrande omständigheter.

Det är denna typ av straffskalor man använder i svensk lagstiftning och det är sannolikt den som är mest accepterad i andra länder. Svenska domsto- lar är vana vid straffskalor som är konstruerade på detta sätt. Och eftersom de andra modellerna för konstruktion av straffskalor enligt vår uppfattning är sämre anser vi att man även i fortsättningen bör ha straffskalor som om- fattar huvuddelen av de fall som ryms inom straffstadgandena.

För de brott som är gradindelade förstärks förtjänsterna hos denna me- tod. Den ger nämligen möjlighet att för lägre svårhetsgrad av de olika brot- ten — där flertalet brott hör hemma — bestämma relativt snäva straffskalor. Försvårande och förmildrande omständigheter som berör gärningens straff— värde kan i första hand beaktas vid fördelning på svårhetsgrader.

Att vi således föreslår att ingen ändring i förhållande till nuläget skall gö- ras när det gäller den grundläggande principen för konstruktion av straffska— lor innebär inte att det är uteslutet att genomföra mer eller mindre omfattan- de ändringar av straffskalorna för de olika brotten. Tvärtom finns skäl att kritiskt granska straffskalornas omfång även om man slagit fast att de också i framtiden skall konstrueras så att de omfattar huvuddelen av de gärningar som ryms inom de olika straffstadgandena. Våra förslag innebär också en hel del förändringar i förhållande till nuvarande lagstiftning.

12.3. Överlappande straffskalor vid gradindelade brott

Gradindelning av brotten förekommer i betydande omfattning både i BrB och inom specialstraffrätten. Det förekommer både att de olika graderna av brotten ges särskilda brottsbeteckningar och upptas i skilda straffstadganden (t. ex. snatteri i nuvarande 8 kap. 2 å BrB, stöld i 8 kap. 1 å BrB och grov stöld i 8 kap. 4 å BrB) och att de har en gemensam brottsbeteckning och upptas i ett enda straffstadgande (t. ex. häleri, ringa häleri och grovt häleri i nuvarande 9 kap. 6 5 BrB). Även kombinationer förekommer (t. ex. miss- handel och ringa misshandel i nuvarande 3 kap. 5 å BrB och grov misshandel i nuvarande 3 kap. 6 5 BrB).

Det är inte vår uppgift att överväga utformningen av systemet med gradin- delning av brotten. Att genomföra en förändring av detta system skulle vara mycket arbetskrävande och medföra en översyn också av rekvisiten för brot- ten. Ett sådant arbete ligger helt utanför den ram våra direktiv ger. Vi utgår därför i från att systemet med gradindelning i huvudsak står fast. Vid några brott har vi dock funnit anledning att föreslå vissa förändringar av gradindel- ningen. Exempel härpå är hemfridsbrott (4 kap. 6 å BrB) och förolämpning

(6 kap. 3 å BrB) vid vilka brott vi föreslår att den särskilda straffskalan för grovt brott skall utgå.

En fråga av stort intresse är hur straffskalorna för de olika graderna av ett visst brott skall förhålla sig till varandra. Teoretiskt finns tre olika möjlighe- ter. Det ena alternativet är att det finns ett mellanrum mellan maximum för lägre grad och minimum för högre grad. Det andra alternativet är att skalor- na för olika grader av ett brott ligger kant i kant. Det tredje alternativet slut- ligen innebär att skalorna lappar över varandra.

Den första möjligheten kan knappast bli aktuell. Skälen härför är samma som de som i avsnitt 12.2.2 anfördes mot straffskalor med inriktning på nor- malfall av brotten. Valet står alltså mellan straffskalor kant i kant och över- lappande straffskalor.

Den nuvarande ordningen innebär ofta betydande överlappning av straffskalorna för olika svårhetsgrader av ett brott. I flera fall är överlapp- ningen f. 11. så stor som två års fängelse. Detta gäller grova brott såsom (med nuvarande paragrafnumrering) människorov (4 kap. 1 å BrB), rån —— grovt rån (8 kap. 5—6 åå BrB), mordbrand grov mordbrand (13 kap. 1—2 åå BrB) och mened grov mened (15 kap. 1 å BrB). Gemensamt för dessa brott är att de har mycket höga maximistraff för den högre graden men också höga minimistraff för denna grad. Men även när det gäller brott med lägre maxima och minima för den högre graden är överlappningen ofta betydan- de. Här kan nämnas stöld grov stöld (8 kap. 1 och 4 åå BrB) och de övriga centrala förmögenhetsbrotten bedrägeri (9 kap. 1 och 3 åå BrB) och förs- kingring (10 kap. 1 och 3 åå BrB). Överlappningen är i dessa fall ett och ett halvt år (från fängelse sex månader till fängelse två år) och innebär att tre fjärdedelar av straffskalan för normalgraden ligger inom skalan för det grova brottet.

Om gradindelning sker på grundval av samtliga omständigheter som före- kommer vid en viss typ av brott och straffmätning vid brottet skall ske under hänsynstagande till precis samma och inga andra omständigheter är det teoretiskt fel att ha överlappande skalor. Omvänt är behovet av överlapp- ning betydande, om själva brottets straffvärde är avgörande för placering i svårhetsgrad medan man vid straffmätningen skall föra utpräglade indivi- dualpreventiva resonemang och ta hänsyn till brottslingens sociala bakgrund eller göra en bedömning av erforderlig behandlingstid, vad som behövs för individuell avskräckning och samhällets behov av brottslingens oskadliggö- rande.

Enligt vår uppfattning bör ingen dömas till fängelse därför att det påstås att han har ett behov av behandling. Vidare bör inte samhällets påstådda behov av oskadliggörande få inverka på tillämpningen av fängelsestraffet. Och inte heller i övrigt bör de olika straffrättsliga ingripandenas påstådda effekter — varken allmänpreventiva eller individualpreventiva ges betydel- se vid straffmätningen i det enskilda fallet. I stället bör argument som i vid mening kan sägas utgå från vad som är rättvist vara avgörande.

När det gäller att uttrycka brottens straffvärde har vi tidigare uttalat att brottens straffskalor skall återspegla detta straffvärde. Detta innebär att straffskalorna skall tilldelas brotten med hänsyn till det straff som i vart fall huvuddelen av de olika gärningar som ryms inom straffstadgandet bör föran- leda. Vi har i avsnitt 11.2.5 uttalat att proportionalitet bör råda mellan brott och straffskala och att man, då man skall bestämma straffskalor för de olika

brotten, får använda sig av någon form av rättviseresonemang. Härigenom kommer rättviseargument att bli avgörande även då brotten skall tilldelas straffskalor.

Att rättviseargument blir grundläggande både för placering av brottet i svårhetsgrad och för straffmätningen i det konkreta fallet talar ytligt sett för att straffskalorna vid gradindelade brott bör sättas kant i kant. Härvid måste dock även följande beaktas. Straffskalan för ett brott skall rymma huvudde- len av de fall som ryms inom straffstadgandet, se avsnitt 12.2.3. Detta gäller givetvis även de olika graderna av ett gradindelat brott. Ett brotts konkreta straffvärde fastställs enligt vårt förslag, se 33 kap. 2 å BrB, med hänsyn till såväl brottets svårhet som gärningsmannens skuld. I 33 kap. finns uppräk- ningar av omständigheter som i det konkreta fallet ökar eller minskar brot- tets straffvärde. Omständigheter som minskar straffvärdet ger också möjlig- het att gå under vad som är stadgat för brottet. Detta innebär att man vid bestämmande av minimum för den högsta graden av ett gradindelat brott inte behöver sträva efter att utrymme skall finnas för att beakta alla omstän— digheter som minskar straffvärdet. Omständigheter som ökar straffvärdet ger däremot inte i något fall möjlighet att gå över stadgat maximum. Detta medför att maximum för ett brott, t. ex. normalgraden av stöld, måste be- stämmas så att utrymme finns för hänsynstagande till alla omständigheter som ökar straffvärdet. Flera av de exemplifieringar som ges, se 33 kap. 3 å BrB, på sådana omständigheter medför att, vad gäller gradindelade brott, gärningen är att hänföra till en högre grad. Vissa omständigheter, t. ex. att gärningsmannen avsett att brottet skulle få betydligt allvarligare följder (s .k. subjektivt överskott) eller att gärningsmannen förmått annan att medverka till brottet genom missbruk av dennes ungdom (33 kap. 3 å 1 och 5 BrB), är dock inte sådana att högre grad blir tillämplig. Här bortses från att subjektivt överskott ibland kan föranleda ansvar för försök till brott enligt högre grad. Det nu sagda innebär att det konkreta straffvärdet för t. ex. en stöld av normalgraden någon gång kan bli så högt att det blir högre än minimistraffet för grov stöld. Detta medför att straffskalorna måste göras överlappande på så sätt att straffskalan för den lägre graden går in i den för den högre. Det utrymme som sålunda ges kan alltså användasi fall då brottet till sin art inte är grovt men det i det särskilda fallet på grund av försvårande omständigheter finns skäl att gå över minimum för den högre graden.

Våra förslag innebär således att systemet med överlappande straffskalor vid gradindelade brott behålls. Vi anser emellertid att överlappningen bör minska. Anledningen härtill är följande. För det första är de skäl man kan finna för överlappning inte av den styrkan att de kan tala för annat än en liten överlappning. Det rör sig om omständigheter som måste ges betydligt mindre vikt än dem som konstituerar graden av brott. Med dagens straffska- lor och straffmätning för grov stöld kan man fråga sig hur den stölden ser ut som inte är grov men som skall föranleda fyra gånger så långt straff som de allra flesta grova stölder. För det andra används den överlappande skalan i praktiken inte. En minskad överlappning skulle alltså medföra att de enskil- da brottens straffskalor bättre skulle ange det straffvärde som brotten i prak- tiken tillmäts. Enligt ett av Gunnar Grönvall framtaget material avseende s. k. rena fall (dvs. fall där domen avsett endast ett brott av aktuellt slag och det inte varit fråga om försök. förberedelse eller stämpling eller om annan

medverkan än gärningsmannaskap; för en fullständig redogörelse se Ds Ju 1980:9 s. 21) från åren 1971—1979, användes den överlappande delen i följande antal fall:

misshandel 3 fall av 2 133 (i alla dessa fall blev straffet fängelse ett år, dvs. minimum för grov misshandel)

stöld 24 fall av 460 (i 20 av dessa blev straffet fängelse sex måna- der, dvs. minimum för grov stöld)

rån 1 fall av 84 (i detta fall blev straffet fängelse fyra år, dvs. minimum för grovt rån)

bedrägeri 1 fall av 33 (i detta fall blev straffet fängelse sex månader, dvs. minimum för grovt bedrägeri)

häleri 0 fall av 940

Sammanfattningsvis anser vi således att man bör behålla systemet med över- lappande straffskalor men att överlappningen bör minska betydligt i omfatt- ning jåmfört med vad som nu gäller. Detta innebär i en del fall betydande sänkningar av maximistraffen för lägre grader av gradindelade brott. Ett exempel är normalgraden av stöld (9 kap. 1 å BrB) där maximistraffet sänks från två års fängelse till fängelse i sex månader. I sak innebär, som framgått ovan, detta emellertid inte på långt när en motsvarande sänkning av straffvärdet för stöld. F. 11. döms för en stöld i genomsnitt till fängelse i mellan två och tre månader. Och mycket sällan närmar man sig det nuvaran- de minimistraffet för grov stöld, fängelse i sex månader. Vårt förslag innebär visserligen att straffen för stöld genomgående skall sänkas. Men även om vårt förslag inneburit ett oförändrat straffvärde för stöld skulle vår inställ- ning till överlappningsproblematiken leda till en kraftig sänkning av maxi- mistraffet för stöld. För att våra föreslagna straffskalor skall kunna jämföras med dem som gäller f. 11. går det på grund av den minskade överlapp- ningen — inte att titta enbart på straffskalorna för de lägre graderna av de gradindelade brotten. I stället måste jämförelsen avse straffskalans totala omfång för alla graderna av resp. brott.

12.4. Allmänna fängelseminimum

Före BrB:s införande år 1965 fanns två tidsbestämda frihetsstraff, fängelse och straffarbete. Om fängelse gällde att det inte fick ådömas på kortare tid än en månad. För straffarbete var minimitiden två månader. När dessa båda straffarter i BrB slogs samman till ett enhetligt tidsbestämt frihetsstraff, fängelse, sattes minimitiden till en månad.

Diskussionen om de korta frihetsstraffen har pågått av och till under hela 1900-talet. Olika uppfattningar och synpunkter har gjort sig gällande. Så för- ordade t. ex. professorn Johan CW. Thyrén i Principerna för en strafflagre- form (Lund 1910) att allmänna straffminimum sattes högt och till minst tre månader. Diskussionen om minimitiden fick ny fart genom BRÅ-rapporten Nytt straffsystem. I denna föreslogs att minimitiden skulle sänkas. Den ned—

re gränsen borde sättas vid vad som av administrativa skäl är möjligt att verkställa, dvs. ungefär en vecka.

I vårt första delbetänkande, (SOU 1980:1) 14 dagars fängelse, tog vi upp frågan om allmänna fängelseminimum. Vi föreslog där att minimitiden skul- le sänkas till 14 dagar. Vi anförde ett flertal skäl för att en sänkning från den då gällande minimitiden på en månad borde genomföras. Bl. a. uttalade vi att en sådan sänkning inte behövde försvaga frihetsstraffets allmänpreventi- va funktioner och att den rådande uppfattningen att frihetsstraffen utgör samhällets yttersta reaktion mot brott enligt vår uppfattning inte torde ur- holkas genom att straffminimum sänktes.

Vårt förslag godtogs av riksdagen (prop. 1980/81:44, JuU 1980/81:32) och minimitiden för fängelsestraffet sänktes fr. o. m. den 1 juli 1981 till 14 da- gar.

Frågan om minimitiden för fängelse bröts således ut ur vårt övriga utred— ningsuppdrag. Detta skedde i enlighet med direktiven. När vi föreslog att allmänna fängelseminimum skulle sänkas till 14 dagar hade vi inte tagit ställ- ning till någon av de andra delar av uppdraget som kan inverka på frågan om allmänna fängelseminimum, t. ex. bötesstraffets användningsområde och frågan om minimitiden för villkorlig frigivning. Vi var emellertid medvetna om att frågan om minimitiden för fängelsestraffet kunde komma i ett annat läge under vårt fortsatta arbete. Vi gjorde därför följande uttalande (SOU 1980:1 s. 42 f).

Utformningen av reglerna om villkorlig frigivning kan få betydelse för minimitiden för fängelsestraffet. Om institutet villkorlig frigivning helt avskaffas innebär det inga problem för minimitiden vare sig den bibehålls oförändrad, eller, såsom vi nu föresla- git, sänks till 14 dagar. Om däremot villkorlig frigivning behålls men till sitt innehåll förändras så att minimitiden för erhållande av sådan helt avskaffas, eventuellt kombi- nerat med en obligatorisk halvtidsfrigivning, får detta vissa konsekvenser. Villkorlig frigivning från ett l4-dagarsstraff skulle då ske efter tio respektive sju dagar. Detta skulle innebära faktiska verkställighetstider under eller på gränsen till vad som enligt vad tidigare sagts kan godtas. Om minimitiden för att erhålla villkorlig frigivning skul- le sänkas till en månad med en obligatorisk halvtidsfrigivning skulle det medföra att verkställighetstiden för ett enmånadsstraff skulle sammanfalla med det föreslagna all- männa straffminimum. Eller uttryckt på annat sätt. Med ett oförändrat straffmini- mum av en månad och ett avskaffande av minimitiden för villkorlig frigivning uppnäsi princip samma resultat som det ett till 14 dagar sänkt straffminimum ger. Den faktiska verkställighetstiden blir vid halvtidsfrigivning endast 15 dagar (vid två tredjedelsfri— givning 20 dagar).

Vi har redan nu velat redovisa detta förhållande mellan minimitiden för fängelse- straffet och frågan om villkorlig frigivning. En ändring av minimitiden för fängelse- straffet bör kunna träda i kraft redan den 1 januari 1981. Återstående delar av utred- ningsuppdraget torde få lösas i ett sammanhang. Detta medför bl. a. att ett slutligt ställningstagande till frågan om villkorlig frigivning kan ske först efter ett omfattande utredningsarbete. En sänkning av minimitiden är emellertid lagtekniskt enkel att ge- nomföra. Den kommer inte heller att medföra några problem i det praktiska rättsli- vet. Reformen år enligt vår mening angelägen och har sådana fördelar att den bör genomföras omgående. Den medför ej heller några komplikationer vid slutligt ställ- ningstagande till den villkorliga frigivningen.

Som framgått på flera ställen tidigare vill vi genomföra en försiktig sänkning av nivån på straffen. Detta är en viktig anledning till att vi föreslår en utvid-

gad användning av bötesstraffet. För att uppnå denna ökade användning av böter föreslår vi att möjligheterna att döma till höga bötesstraff skall öka. Våra förslag i denna del innebär att det maximala antalet dagsböter för ett brott höjs från 120 till 200. Och för flera brott föreslår vi en höjnin g från 180 till 300. Vidare föreslår vi att böter, ofta med ett förhöjt minimum, införs i straffskalorna som nytt minimistraff för flera brott. Det kan i detta samman- hang också pekas på att vi, bl. a. för att åstadkomma en vettigare relation mellan dagsböter och penningböter, föreslår bl. a. en höjning av lägsta dags- bot från f. n. tio kr. till 20 kr. (se avsnitt 8).

En utvidgad användning av bötesstraffet inkräktar naturligtvis på använd- ningen av övriga påföljder. Vår tanke är att höga böter skall ersätta andra påföljder vid ett ganska stort antal brott som f. n. straffmätningsmässigt hamnar på nivån fängelse en månad och kortare tid. Som exempel kan näm- nas att vi föreslår att böter skall införas i straffskalorna för normalgraderna av misshandel (3 kap. 4 å BrB), stöld (9 kap. 1 å BrB), bedrägeri (10 kap. 1 å BrB) och förskingring (12 kap. 1 å BrB) samt i straffskalan för rattfylleri även där omständigheterna inte är mildrande (4 å ] mom. trafikbrottsla— gen). Vi är medvetna om att en mycket stor andel av de fall som straffmät- ningsmässigt hamnar på den lägsta fängelsenivån f. n. föranleder villkorlig dom, ofta förenad med böter. Men vår avsikt är också att i vissa fall åstad- komma en övergång från fängelse till höga böter. Härigenom kommer ut- rymmet för de allra kortaste fängelsestraffen, dvs. de som är på kortare tid än en månad, att minska betydligt. Detta talar för att höja minimitiden för fängelse.

Ett annat skäl som talar i denna riktning har att göra med relationen mel- lan de olika straffrättsliga påföljderna. Frågan på vilken nivå allmänna fäng- elseminimum bör ligga kan nämligen inte ses isolerad för sig. Det är nödvän- digt att sätta in fängelsestraffet på dess plats i straffsystemet och jämföra det med övriga påföljder. Enligt vår uppfattning är fängelse den strängaste påföljden. Detta synsätt har vi låtit slå igenom i förslaget. I motsats till f. n. uttalar vi i lagtexten att fängelse vid val av påföljd är att anse som svårare än villkorlig dom och skyddstillsyn (34 kap. 2 å BrB). Och liksom i dag finns i vårt förslag en regel om att fängelse är att anse som svårare straff än böter (1 kap. 5 å BrB). När det gäller förhållandet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom och skyddstillsyn å andra sidan torde i detta sammanhang knappast uppstå några relationsproblem. Vi behåller ju i vårt förslag, med någon skärpning, tillämpningsområdet för kombinationen skyddstillsyn och fängelse. Denna påföljdskombination skall alltså användas som ersättning i vissa fall för betydligt längre fängelsestraff. Vid en jämförelse mellan fäng- else och böter kan det emellertid uppstå problem. Vid mycket höga bötes- straff kan det nämligen sättas i fråga om inte ett mycket kort fängelsestraff för den enskilde kan framstå som ett lindrigare straff.

När möjlighet införs att utdöma så höga bötesstraff som vårt förslag inne- bär finns det således skäl att diskutera om ett fängelsestraff på 14 dagar all- mänt sett framstår som svårare än ett mycket högt bötesstraff. Vid maximum för ett brott, 200 dagsböter, uppgår bötessumman enligt vårt förslag till minst 4 500 kr. För en normalinkomsttagare (en person som tjänar 100 000 kr. per år, är gift med någon som har 50 000 kr. i årsinkomst samt har tvi barn att försörja) som har en dagsbot på ca 35 kr., blir det fråga om böter på

7 500 kr. Och för en höginkomsttagare med 200 000 kr. i årsinkomst och utan försörjningsbörda, vilket ger en dagsbot på 110 kr., uppgår bötessum- man till 22 500 kr. Rör det sig om flerbrottslighet blir motsvarande belopp 6 500 kr., 11 000 kr. resp. 33 000 kr. Enligt vår bedömning torde det finnas en klar risk att så höga bötesstraff kommer att framstå som strängare än fängelse i 14 dagar. Detta är ytterligare ett skäl som talar för att höja minimi- tiden för fängelse.

Sammanfattningsvis anser vi att övervägande skäl talar för att allmänna fängelseminimum bör höjas till en månad. Detta innebär i praktiken, med hänsyn till att vi föreslår att villkorlig frigivning skall ske även från fängel- sestraff på en månad och att villkorlig frigivning skall vara obligatorisk när två tredjedelar av straffet avtjänats (se avsnitt 7.3), att den kortaste tiden i anstalt kommer att bli 20 dagar, dvs. en ökning med sex dagar.

En följd av höjningen av allmänna fängelseminimum till en månad blir att även minimitiden för fängelse i kombination med skyddstillsyn enligt 34 kap. 12 å BrB i förslaget höjs till en månad. Vår avsikt är att även här höga böter skall kunna ersätta fängelsestraff på kortare tid än en månad.

Lägsta förvandlingsstraff för böter är fängelse i 14 dagar. Denna gräns har vi inte funnit skäl att ändra.

12.5. Allmänna maximum för fängelse på viss tid

Som nämnts i föregående avsnitt fanns enligt strafflagen två tidsbestämda frihetsstraff, fängelse och straffarbete. Maximum för fängelse var två år me- dan tidsbestämt straffarbete kunde utdömas upp till tio år. Då de båda straff- arterna i BrB slogs samman till det tidsbestämda frihetsstraffet fängelse be- stämdes maximum till vad som tidigare gällt för straffarbete.

Det maximala tidsbestämda fängelsestraffet är alltså tio år. Vid brotts- konkurrens, dvs. då den tilltalade skall dömas för mer än ett brott, kan maxi- mistraffet f. n. uppgå till högst tolv år. I vissa situationer kan fängelse- straffets längd enligt nuvarande 26 kap. 3 å BrB utökas med ytterligare fyra år. Ett maximalt tidsbestämt fängelsestraff är således f. n. 16 år.

Alla de nordiska länderna har generella maxima för de tidsbestämda fri- hetsstraffen. Dessa är i Danmark och Island 16 år (i vissa fall vid brottskon- kurrens 20 år), i Finland 12 år (i vissa fall av brottskonkurrens 15 år) och i Norge 15 år (vid brottskonkurrens 20 år). Alla länderna, med undantag av Norge, har dessutom fängelse på livstid för en del synnerligen allvarliga brott. I Norge blev livstidsstraffet upphävt år 1981 och ersatt med fängelse i 21 år för de brott som tidigare hade livstids fängelse i straffskalorna.

Fängelsestraff på tio år eller där omkring utdöms i Sverige ytterst sällan. I praktiken torde ett så långt straff för ett enstaka brott komma ifråga endast för mord. Som gemensamt straff för flera synnerligen grova narkotikabrott kan det också bli fråga om strafflängder på upp emot tio år. Också i de övriga nordiska länderna iakttas stor återhållsamhet när det gäller att döma ut mycket långa straff.

Det allmänna maximistraffet skall sättas så högt att även de grövsta fallen av gärningar för vilka inte livstidsstraff år stadgat ryms under detta tak. Hur högt man behöver gå är naturligtvis en värderingsfräga. Enligt vår inställ-

ning bör bruket av fängelsestraff begränsas. I detta ligger både att antalet utdömda fängelsestraff bör minska och att de som döms ut genomsnittligt sett bör göras kortare. Detta kan tala för en sänkning av allmänna maximi- straffet. Å andra sidan sätter omgivande länders straffsystem vissa gränser. Vi bör undvika att hamna i en situation där vi i Sverige har klart lägre maximistraff än våra grannländer för svåra brott med internationell anknyt- ning, såsom smuggling av tung narkotika i stor skala och olika s. k. terrorist- brott. Detta talar för att inte genomföra någon sänkning av allmänna fäng- elsemaximum.

Bestämmandet av ett allmänt fängelsemaximum påverkas även av våra förslag till ändringar i systemet med villkorlig frigivning. Det är nämligen uppenbart att de regler som gäller för villkorlig frigivning också har betydel- se för frågan på vilken nivå ett allmänt maximum för tidsbestämt fängelse- straff bör ligga. Om vi valt ett system med obligatorisk halvtidsfrigivning över hela fältet hade starka skäl talat för en höjning av det nuvarande maxi- mistraffet på fängelse i tio år. Resultatet hade nämligen annars blivit en Strafflindring för en del av dem som döms för de allvarligaste vålds- och narkotikabrotten. Vårt förslag innebär emellertid att alla dömda skall friges villkorligt först när de avtjänat två tredjedelar av straffet. För dem som döms för nyssnämnda mycket allvarliga brott blir det alltså ingen förändring när det gäller frigivningstidpunkten. Och även om vi föreslår en allmänt sett nå- got sänkt nivå på straffen, eftersträvar vi ingen sänkning av straffen för dem som gjort sig skyldiga till allvarliga vålds- och narkotikabrott.

Det nu anförda talar med styrka för att låta allmänna maximum för tids- bestämt fängelsestraff ligga kvar på tio år. Vi föreslår därför ingen ändring på denna punkt. Vi kan i detta sammanhang peka på att vi föreslår att den förhöjning av maximistraffet som kan ske vid flerfaldig allvarlig brottslighet skall öka från två till fyra år (se 29 kap. 2 å BrB). En viss skärpning kan således härigenom ske vid de grövsta brotten. Återfallsregleringen i nuva- rande 26 kap. 3 å BrB föreslår vi dock skall slopas.

12.6. Livstidsstraffet

Fängelsestraff på livstid stadgas f. n., förutom för vissa av krigsartiklarna i nuvarande 22 kap. BrB, för 13 olika brott. Dessa är (med nuvarande para- grafnumrering) mord (3 kap. 1 å BrB), människorov (4 kap. 1 å BrB), grov mordbrand (13 kap. 2å BrB), grov allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 å BrB), grovt sabotage (13 kap. 5 å BrB), grov kapning av luftfartyg och grovt luftfartssabotage (13 kap. 5 a å BrB), uppror (18 kap. 1 å BrB), högförräde- ri (19 kap. 1 å BrB), trolöshet vid förhandling med främmande makt (19 kap. 3 å BrB), egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (19 kap. 4 å BrB), grovt spioneri (19 kap. 6 å BrB) och folkmord (l å lagen (1964:169) om straff för folkmord).

De som döms till fängelse på livstid blir enligt fast praxis benådade. Straf- fet omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff på vanligtvis mellan 14 och 16 år. Från detta sker villkorlig frigivning enligt vanliga regler.

Livstids fängelsestraff förekommer i praktiken mycket sällan. Under åren 1965—1984 nyintogs i kriminalvårdsanstalt sammanlagt 36 livstidsfångar.

Detta antal kan jämföras med totala antalet nyintagna i fängelse som exem- pelvis år 1984 var 14 647 personer. De allra flesta av de livstidsdömda har dömts för mord. Det har emellertid även förekommit att livstidsstraff ut- dömts för grovt spioneri.

Flera skäl kan anföras mot livstidsstraffet. Man kan säga att utsättande av sådant straff i en straffskala innebär ett tomt hot eftersom alla vet att den dömde blir benådad och släpps ut efter i regel sju eller åtta år i anstalt. Vida- re är straffet till sin natur tidsobestämt och dess reella längd bestäms inte av domstol utan av regeringen. Tidsobestämdheten gör att det strider mot grundläggande straffrättsliga principer om rättvisa och förutsebarhet. Häri- genom framstår det som inhumant. En linje i den senaste tidens reformarbe- te på påföljdssystemets område har också varit att utmönstra de tidsobes- tämda straffen. Så har på relativt kort tid påföljderna ungdomsfängelse och internering avskaffats liksom anstalsbehandlingen vid skyddstillsyn. Det nu sagda talar för att livstidsstraffet borde avskaffas. Men det finns motargu- ment. Det föreligger risk för att ett avskaffande av livstidsstraffet kan leda till krav på betydligt högre maximum för tidsbestämt fängelsestraff. Ett nä- raliggande exempel är Norge. I samband med avskaffandet av livstidsstraffet ansåg man sig böra höja maximistraffet till fängelse i 21 år vilket är högst i Norden. Ett annat motargument år att livstidsstraffet har ett inte obetydligt symbolvärde. Enligt vårt sätt att se på straffsystemet uttrycks genom straff- skalorna samhällets värderingar av förkastligheten hos olika icke önskvärda gärningar. Det kan då vara en fördel att ha kvar livstidsstraffet för de allra svåraste brotten för att på ett tydligt sätt visa avståndstagandet från dessa. Viktigt är också att framhålla att behovet av livstidsstraffet kan vara större vid krigstillstånd eller ockupation. Om en sådan situation skulle uppstå är det vår uppfattning att straffsystemet måste ha ett straff som är strängare än tio års fängelse. Slutligen kan det vara en fördel när det gäller grovt spioneri och andra grova brott mot rikets säkerhet att regeringen i de allvarligaste fallen kan göra en bedömning av när tidpunkten för frigivning är lämplig med hänsyn till våra säkerhetsintressen.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att övervägande skäl talar för att livstidsstraffet bör behållas. Frågan om vid vilka brott livstidsstraff bör fin- nas i straffskalan diskuterar vi utförligt vid övervägandena beträffande de olika aktuella brotten. Vi vill emellertid redan här uttala att tillämpningen av livstidsstraffet bör vara synnerligen restriktiv. I statistiken kan spåras en viss uppåtgående trend de senaste åren när det gäller utdömande av livs- tidsstraff. Vi vill därför understryka att livstids fängelse är ett straff som bör utdömas endast i extrema undantagsfall. Denna inställning till livstidsstraf- fet talar för att minska det antal brott för vilka livstids fängelse kan dömas ut. Vi har också i detta syfte gjort en mycket kritisk granskning av de brott som f. 11. kan föranleda fängelse på livstid. Vi har emellertid funnit att det inte, med de brottsbeskrivningar som gäller, är möjligt att slopa livstidsstraf- fet vid något brott.

Det bör i detta sammanhang pekas på att våra förslag till ändringar av reglerna för villkorlig frigivning, som innebär bl. a. att alla som avtjänar fängelsestraff på viss tid skall friges villkorligt när de avtjänat två tredjedelar av straffet, får betydelse även för dem som dömts till livstids fängelse. Om nuvarande praxis beträffande beviljande av nåd för dessa behålls kommer

det att innebära kraftigt förlängda anstaltstider. Detta är något som strider mot inriktningen av våra förslag i övrigt och vi anser att det bör ske en an- passning av nådepraxis till de föreslagna reglerna för villkorlig frigivning.

12.7. Allmänt om straffskalornas maximi- och mini- migränser vid de enskilda brotten

Vi har ovan slagit fast vilka allmänna maximi- och minimigränser som bör gälla för fängelsestraffet. När det gäller de enskilda brotten skulle man rent teoretiskt kunna nöja sig med dessa gränser och de allmänna maximi- och minimigränserna för bötesstraffet (se härom avsnitt 12.8). Som vi diskuterat i avsnitt 6 är det emellertid vår uppfattning att strafflagstiftningen har bl. a. en symbolfunktion. Den talar inte bara om vilka gärningar som är förkastli- ga utan graderar även förkastligheten hos dem. Det torde inte finnas något lämpligare sätt att gradera olika gärningars förkastlighet än genom att an- vända ett system med differentierade straffskalor. Vi föreslår alltså — som också framgått av avsnitt 12.2 att dagens system med särskilda maximi- straff och ibland även minimistraff i straffskalorna för de enskilda brotten behålls.

En fråga som är av intresse att diskutera är vilket omfång straffskalorna bör ha. I och för sig skulle man ju kunna tänka sig både snävare och vidare straffskalor än f. n. även om man förordar ett system där straffskalorna skall omfatta huvuddelen av de fall som ryms inom straffstadgandet. Gör man straffskalorna snäva innebär det emellertid att domstolens möjligheter att inom straffskalan ta hänsyn till de speciella omständigheterna i det enskilda fallet minskar. Gör man dem å andra sidan vida medför detta en risk för att domstolen styrs i alltför liten utsträckning och att praxis blir ojämn. Detta talar för någon form av ”lagomprincip” i kombination med gradindelning i de fall en brottsart kan inrymma gärningar med stor skillnad i straffvärde. Exempel på en sådan brottsart är misshandelsbrott vars straffskalor sträcker sig från böter till fängelse i tio år.

Resonemanget ovan, dvs. att straffskalorna varken skall vara för vida eller för snäva, måste naturligtvis kompletteras för att få ett innehåll. Tydligt är att karaktären på den typ av argument som används i straffmätningsfrågan inverkar på frågan hur stort omfång straffskalorna skall ha. I ett system där individualpreventiva synpunkter har avgörande betydelse för straffmätnin- gen blir behovet av vida straffskalor stort. För varje gärningsman skall ju då utmätas ett straff med en längd som är lämplig för hans behandling, indivi- duella avskräckning eller oskadliggörande. Och ett renodlat allmän- preventivt resonemang kan leda till straffskalor som har ett mindre omfång men som ligger på en hög nivå.

Vår uppfattning är att utgångspunkten vid straffmätningen skall vara det konkreta brottets straffvärde (se 33 kap. BrB i förslaget). Domstolen skall alltså utmäta ett straff med utgångspunkt i det begångna brottets svårhet. Detta innebär att det proportionalitetsresonemang som förs vid bestämman- de av brottets abstrakta straffvärde skall föras ned på det konkreta brottet. Vid straffmätningen skall dock härutöver hänsyn tas till sådana omständig— heter som har att göra med gärningsmannens person. Straffskalorna för

brotten kan med vårt resonemang både vara mindre omfångsrika än med ett utpräglat individualpreventivt resonemang och sannolikt ligga på en lägre nivå än de skulle gjort om allmänpreventiva resonemang skulle fått vara av- görande.

Vi har i avsnitt 12.2 tagit ställning för principen att straffskalorna bör vara inriktade på huvuddelen av de fall som ryms inom resp. straffstadgande. Frå— gan är då om de fall som inte ryms inom skalan skall vara endast sådana som förtjänar ett svårare straff än straffmaximum eller endast sådana som ger möjlighet till ett underskridande i särskilt lindriga fall. En tredje möjlighet är naturligtvis att låta straffskalan vara ”öppen” både vid den övre och den undre gränsen.

Straffmätningen hos domstolarna bestäms idag i stor utsträckning av de minimistraff som gäller för brotten. Till belysning av detta kan, när det gäl- ler brott utan särskilt minimistraff, nämnas att av 16 420 utdömda fängel- sestraff år 1984 var 6 554 på högst en månad och sammanlagt 9 618 på högst två månader. Detta utgör ca 60 procent av de utdömda fängelsestraffen. När det gäller brott med förhöjda fängelseminima är dragningen till minimistraf- fet ännu kraftigare. Som framgår av Grönvalls undersökning rörande straff- mätning (Ds Ju 1980:9) dömdes för grov misshandel under åren 1965—1970 i 63 procent och under åren 1971—1979 i 72 procent av fallen till minimistraf- fet fängelse i ett år. Förhållandena är likartade för många andra brott med särskilda förhöjda minimistraff. För grov stöld t. ex. ligger motsvarande siff- ra mellan 60 och 70 procent. Ett undantag utgörs dock av grovt narkotika- brott. Våra förslag syftar inte till att på något mer påtagligt sätt ändra på nu nämnd praxis. Med en fortsatt relativt kraftig koncentration på eller nära minimistraffen är det uppenbart att behov i vissa enskilda fall kan föreligga av att gå under minimistraffet. Detta torde vara fallet också om minimistraf- fen över lag sänks i enlighet med vårt förslag. Vi vill i detta sammanhang peka på att vårt förslag till straffmätningsregler i 33 kap. innebär en viss ut- vidgning av möjligheterna att underskrida minimistraffen.

När det sedan gäller maximistraffen torde det, med de straffskalor och den straffmätningspraxis vi f. n. har, inte finnas något behov av att överskri- da dessa. Visserligen finns en regel i nuvarande 26 kap. 3 å BrB (som vi fö- reslår avskaffad) om förhöjt straffmaximum i vissa fall vid återfall i särskilt grova brott, men denna regel torde mycket sällan om ens någon gång - ha tillämpats. Vårt förslag innebär, som framgår av avsnitt 12.7.1, när det gäller maximistraffen för de enskilda brotten att dessa i princip behålls på nuvarande nivå. Inte heller med våra straffskalor torde det därför finnas nå- got behov av att överskrida maximistraffen. Vi förordar därför ett system som innebär att maximistraffen för de enskilda brotten aldrig får överskri- das. Detta innebär å andra sidan att straffmaximum för de enskilda brotten bör sättas så att ett lämpligt straff kan utdömas för alla tänkbara gärningar som kan rymmas under brottsstadgandet. Det nu sagda gäller naturligtvis då fråga är om ett brott. Vid brottskonkurrens bör det emellertid, liksom f. n., finnas möjlighet att döma ut strängare straff än maximistraffet för ett av brotten. Här kan hänvisas till 29 kap. 2 å BrB i förslaget och avsnitt 7.2.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att vi föreslår ett system som erbju- der möjlighet att i vissa fall gå under minimistraffet medan maximistraffet

bör sättas så att alla de gärningar som ryms inom straffstadgandet också ryms under straffskalans maximum.

12.7.1. Maximistraffen

Straff som ligger i närheten av maximistraffen utdöms med undantag för mord och grovt narkotikabrott — i stort sett aldrig. Datauppgifter framtagna av Grönvall avseende tidsperioden 1971—1979 visar att de högsta utdömda straffen för ”rena” fall av vissa centrala brott under denna period avsevärt understeg de för brotten gällande maximistraffen. Grönvalls resultat var föl-

jande.

brott lagrum i BrB maximalt fängelse- högsta utdömda enl. nuv. straff enligt fängelsestraff paragraf— straffskalan numrering

misshandel 3:5 2 år 1 år . grov misshandel 3:6 10 år 2 år

stöld 811 2 år 1 år grov stöld 8:4 6 år 2 år rån 8:5 6 år 4 är grovt rån 8:6 10 är 7 år bedrägeri 9:1 2 år 6 månader grovt bedrägeri 9:3 6 år 1 år mened 15:1 4 år = grov mened 15:1 ' 8 år i 1 ar våld mot tjänsteman 1711 4 år 8 månader

Även om dessa siffror måste tas med stor försiktighet på grund av materialets begränsade omfattning kan man konstatera att det finns en betydande mängd luft i straffskalorna. Frågan är om detta är lämpligt eller om en sänk- ning av maximistraffen för de olika brotten kan ske mer allmänt.

Vi anser, som framgått av avsnitt 6, att det straffhot som ligger i kriminali- seringen har en allmänpreventiv betydelse. Men den allmänpreventiva ef— fekten beror i mindre utsträckning på den straffskala som gäller. Andra fak- torer har en större betydelse än straffhotets nivå. Vi har i avsnitt 6.4 kommit fram till att nivån på straffen kan sänkas något utan att det uppstår en risk för ökad brottslighet. Därmed skulle också maximistraffen för de enskilda brotten allmänt sett kunna sänkas. Mot detta talar emellertid i viss utsträck- ning vad vid tidigare anfört om att den övre gränsen för straffskalorna bör vara absolut och alltså inte få överskridas. Straffskalan skall ju ge uttryck för brottets straffvärde och således innehålla ett straff som täcker även sådana extrema fall som förskingring av egendom i miljardklassen, försäljning av tonvis med heroin och en månadslång oavbruten plågsam tortyr och gradvis stympning med ett överlevande offer. Detta talar med styrka för att det mås- te finnas gott om luft i straffskalorna. Vid gradindelade brott gäller detta emellertid endast den högsta svårhetsgraden. Som vi utvecklat i avsnitt 12.3 bör straffskalorna för lägre grader av gradindelade brott inte innehålla nå- gon luft. Här bör maximistraffen i stället anknyta till minimistraffet för den strängare graden och endast i liten utsträckning överstiga detta minimum.

Vi anser således att de nu gällande maximistraffen, med undantag för maximistraffen för lägre grader av gradindelade brott, i princip bör ligga kvar på nuvarande nivå. Vårt förslag innebär dock, trots vår nu angivna in- ställning, att det övervägande antalet maximistraff även för brott som inte utgör lägre grader av en brottsart har sänkts. Således föreslår vi t. ex. att maximistraffen för de grova centrala förmögenhetsbrotten sänks från sex till fem år. Denna sänkning är emellertid en följd av övergången till tvåtredje- delsfrigivning. Omräknat i faktiska anstaltstider innebär våra sänkningar av dessa maximistraff ingen minskning. Fängelse i sex år med halvtidsfrigivning innebär tre år i anstalt medan fem års fängelse med tvåtredjedelsfrigivning innebär en anstaltstid på tre år och fyra månader.

12.7.2. Minimistraffen

I allmänhet gäller som minimistraff allmänna fängelse- och bötesminimum. För en hel del brott har emellertid särskilda minimistraff satts ut. Detta gäl- ler f. n., med något undantag, brott med enbart fängelse i straffskalan. Of— tast förekommer de särskilda minimistraffen vid gradindelade brott och då i regel för den högsta graden av brottet. Exempel härpå är grov stöld (nuvar- ande 8 kap. 4 å BrB) och grov misshandel (nuvarande 3 kap. 6 å BrB). Vid särskilt allvarliga brott kan förhöjda minima emellertid förekomma även om brottet inte är gradindelat, såsom vid trolöshet vid förhandling med främ- mande makt (nuvarande 19 kap. 3 å BrB), och vid den lägsta graden av brot- tet, såsom vid rån (nuvarande 8 kap. 5 å BrB).

Två argument kan anföras till förmån för särskilda minimistraff. Det ena är att begränsning av straffskalan både uppåt och nedåt ger fastare ramar för straffmätningen och därför kan göra denna mer enhetlig. Det andra är att minimistraffet kan användas för att markera straffvärdet hos brottet.

De nuvarande särskilda minimistraffen har emellertid även nackdelar, framför allt beroende på att de ofta ligger på en hög nivå. De kan då medföra att domstolarna, för att undvika ett som man tycker för högt straff, nedrubri- cerar brottet till en lägre grad än den där det egentligen enligt straffbestäm- melsen hör hemma.

De förhöjda minimistraffen får konsekvenser för straffmätningen. Som nämnts under 12.7 bestäms straffen i stor utsträckning vid eller mycket nära de särskilda minimistraffen. En förklaring härtill är att de flesta brotten av en viss typ har i stort sett samma straffvärde. Det är då naturligt att i dessa, som man skulle kunna betrakta som i detta sammanhang ”normala fall”, väl- ja att döma ut minimistraffet. Först när brottet mera markant skiljer sig från det ”normala” anser sig domstolarna ha skäl att gå utöver det stadgade mini- mistraffet.

Att så många straff utsätts vid minimigränsen väcker misstanken att om minimum vore lägre skulle åtskilliga straff sättas under nuvarande mini- mum, helt oberoende av om någon egentlig omvärdering av gärningarnas straffvärde skulle ske. Det är vår uppfattning att de nu gällande särskilda minimistraffen i vissa fall fungerar som spärrar mot att döma ut det straff som svarar mot gärningens straffvärde enligt nuvarande uppfattning.

Sammanfattningsvis anser vi att beträffande minimistraffen inriktningen vid straffskaleöversynen bör vara dels att särskilda minimistraff skall använ-

das sparsamt, dels att de minimistraff som måste finnas kvar mer allmänt kan sänkas. I de fall minimistraffen ligger kvar på nuvarande nivå mätt i an- staltstid blir det fråga om en höjning av brottets straffvärde. Vi är medvetna om att en allmän sänkning av de särskilda minimistraffen kan leda till en något ökad differentiering av straffmätningen i närheten av minimistraffet. Detta ser vi emellertid inte som någon nackdel.

12.8. Bötesstraffets tillämpningsområde

Böter är en påföljd med flera fördelar i förhållande till andra straffrättsliga påföljder. Ett bötesstraff innebär ett påtagligt och mätbart obehag genom ingrepp i den dömdes ekonomi. Ingreppet kan avpassas efter brottets svår- het och den dömdes betalningsförmåga. Ett högt bötesstraff torde av såväl de dömda som av folk i allmänhet upplevas som en kännbar påföljd. Till- gängliga uppgifter om betalningsfrekvensen (främst SOU 1975:55 s. 8790) pekar på att böter betalas i mycket stor utsträckning. Bötesstraffets brottsav- hållande effekter skall inte underskattas. Och även om det är förenat med en del kostnader att driva in böterna år påföljden billig från samhällets syn- punkt; böterna tillfaller ju staten. Till bötesstraffets kriminalpolitiska förde- lar bör också räknas att böterna — till skillnad från fängelsestraffet — inte, utöver det åsyftade ekonomiska ingreppet, är förenat med några direkta skadeverkningar för den dömde. Det nu sagda talar (jämför avsnitt 11.2.3) för en utvidgning av bötesstraffets användningsområde. Riksdagen har ock- så, bl. a. vid behandling av betänkandet J uU 1980/81:4 om vissa kriminalpo- litiska frågor, i betydande utsträckning ställt sig bakom tanken på en utvid- gad tillämpning av bötesstraffet.

Vi har i avsnitt 8 föreslagit en del förändringar av bötesstraffet. Här kan främst hänvisas till förslagen angående dagsböternas antal, avsnitt 8.4. Våra förslag innebär att böter blir en klart mer kännbar påföljd än f. 11. Detta medför att böter kan användas vid betydligt fler brott än idag och således att bötesstraffet kan ges ett vidgat tillämpningsområde.

Vi har således den grundläggande synen att böter är en kännbar och ef- fektiv men också en relativt sett human brottspåföljd som bör kunna komma till användning i betydligt större utsträckning än i dag.

Redan med de nuvarande straffskalorna föreligger formella förutsättning- ar att döma till böter vid åtskilliga brott som tas upp i BrB. Undantag gäller främst för grova brott, dvs. brott som tillmäts högt straffvärde. I fråga om sådana brott som har indelats i olika svårhetsgrader (ringa—normalt-grovt brott) gäller oftast att den normala och grova varianten utesluter bötesstraff. Så är fallet med t. ex. de centrala förmögenhetsbrotten. Bland andra frek- venta brottsbalksbrott vilkas straffskala inte upptar böter för normalgraden kan — med nuvarande paragrafnumreringar nämnas misshandel (3 kap. 5 å BrB), vållande till annans död (3 kap. 7 å BrB), tillgrepp av fortskaff- ningsmedel (8 kap. 7 å BrB) och häleri (9 kap. 6 å BrB).

Inom specialstraffrätten tas böter som regel upp i straffskalan för brotten. Vid vissa brott, som uttryckligen rubriceras som grova, utesluts dock böter. Detta gäller t. ex. grovt narkotikabrott (3 å narkotikastrafflagen), grov vårdslöshet i trafik (1 å trafikbrottslagen) ,grov varusmuggling (3 å lagen om

straff för varusmuggling) och grov olovlig jakt (28 å jaktlagen). Straffskalor- na för skattebedrägeri (2—4 åå skattebrottslagen) är f. 11. samma som för bedrägeri när det gäller normalgraden och grovt brott. Ifråga om rattfylleri (4 å 1 mom. trafikbrottslagen) gäller att straffskalan är fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är mildrande, böter, dock lägst 25 dagsböter.

Mot bakgrund av att vi föreslår skärpningar av bötesstraffet har det varit en naturlig fråga vid straffskaleöversynen att undersöka i vilken utsträckning förutsättningar finns att föra in böter i straffskalan för brott där f. n. denna påföljd är utesluten. Våra förslag innebär att böter, ofta med ett förhöjt mi- nimum, införs i straffskalan för ett flertal brott där f. n. allmänna fängelse- minimum utgör minimistraffet. Exempel härpå är normalgraden av miss- handel (3 kap. 4 å BrB), normalgraderna av de centrala förmögenhetsbrot- ten stöld (9 kap. 1 å BrB), bedrägeri (10 kap. 1 å BrB) och förskingring (12 kap. 1 å BrB), grov vårdslöshet i trafik (1 å trafikbrottslagen) och rattfylleri där omständigheterna inte är mildrande (4 å 1 mom. trafikbrottslagen).

För vissa brott — t. ex. rattfylleri och misshandel — utdöms nu, i de fall fängelse väljs, en eller ett par månaders fängelse som normalstraff. För and- ra brott t. ex. stöld, bedrägeri och förskingring ådöms förstagångs- brottslingarna normalt villkorlig dom eller skyddstillsyn och först vid uppre- pad brottslighet döms till fängelse. Vid den första typen av brott kan bötes- straffet i viss utsträckning förväntas ersätta fängelse. När det gäller den and- ra typen av brott får ett införande av böter i straffskalan inte samma effekt på antalet utdömda fängelsestraff. Böterna kommer att ersätta främst villkorlig dom men i någon mån också skyddstillsyn. I detta sammanhang kan pekas på att upp emot 70 procent av de villkorliga domarna redan i dag förenas med böter. Någon märkbar minskning av antalet fängelsestraff för denna andra typ av brott leder således vårt förslag till utformning av straffskalorna sannolikt inte till. Vi vill här särskilt peka på att den som har dömts till böter för t. ex. stöld och därefter fortsätter med att begå denna typ av förmögen- hetsbrott ganska snart kommer i den situationen att böter framstår som ett för lindrigt straff.

Skärpningen av bötesstraffet har också medfört att det framstått som an- geläget att undersöka i vad mån det är befogat att slopa fängelse i straffska- lorna för vissa mindre allvarliga brott. En genomgång av brottskatalogen vi- sar nämligen att straffsatsen böter eller fängelse används i mycket stor ut- sträckning även i sådana fall där det är fråga om lindriga brott. För brott som klassificeras som ringa brott används ofta straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. I praxis behandlas dock många av dessa brott som rena bötesbrott. Som exempel kan nämnas snatteri (nuvarande 8 kap. 2 å BrB). År 1984 dömdes 14 personer till fängelse för detta brott medan 9 216 ålades böter. Förhållandet mellan ådömda påföljder är ungefär detsamma vid bl. a. egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 å BrB), bedrägligt beteende (9 kap. 2 å BrB) och undandräkt (10 kap. 2 å BrB).

Vi har vid straffskaleöversynen kommit fram till att förutsättningar före- ligger att utmönstra fängelse ur straffskalan för en hel del brott. Vårt förslag innebär därför att kategorin rena bötesbrott ökar i antal. Med hänsyn till att redan nu annan påföljd än böter används i så liten omfattning vid ringa brott som har böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan, torde dessa ändringar få endast en mindre praktisk betydelse.

En övergång till enbart böter för de nu aktuella ringa brotten särskilt förmögenhetsbrotten — får dock i vissa avseenden konsekvenser som sär- skilt får beaktas. En är den i avsnitt 8.7 behandlade problematiken med se- riebrottslighet.

En annan är att enligt nuvarande ordning vissa tvångsmedel knyts till gäl- lande straffsatser. Rätten för envar att gripa den som ertappas med att ha begått brott begränsas enligt 24 kap. 7 å RB till sådana brott varå fängelse kan följa. Motsvarande gäller bl. a. för husrannsakan (28 kap. 1 å RB) och kroppsvisitation (28 kap. 11 å RB). Straffprocessuella konsekvenser av våra förslag behandlas i avsnitt 17.2 till vilket här hänvisas.

För att villkorlig dom eller skyddstillsyn skall kunna ådömas förutsätts en- ligt gällande lag att på brottet kan följa fängelse. Om fängelse utmönstras ur straffskalan för vissa mindre brott kommer därför, även enligt vårt förslag (se 34 kap. 1 å BrB), inga andra alternativ än böter och överlämnande till värd att finnas för påföljdsvalet. Detta inger dock inga betänkligheter. Re- dan i dag förhåller det sig på det viset att villkorlig dom och skyddstillsyn används som ett alternativ till fängelse och inte som ett alternativ till böter, även om den teoretiska möjligheten finns.

Fängelse är f. n. och också enligt vårt förslag ett strängare straff än böter. Skyddstillsyn och villkorlig dom har i praxis betraktats som mera ingripande påföljder än böter. Om böterna skall få en starkare position i påföljdssyste- met kan dess relation till övriga påföljder övervägas. Frågan har berörts i avsnitt 12.4 och berörs vidare i avsnitt 15.4. Sammanfattningsvis kan sägas att vi är av den åsikten att ett fängelsestraff alltid, oavsett längden, är ett kraftigare markerande av samhällets ogillande och en större belastning för den dömde än ett bötesstraff. Vi har alltså ansett att den nuvarande regle— ringen skall behållas och att således fängelse alltid skall vara en svårare på- följd än böter.

12.9. Typstraffskalor

F. 11. finns i BrB och specialstraffrätten ca 25 olika straffskalor. De sträcker sig från enbart penningsböter (t. ex. vid förargelseväckande beteende enligt nuvarande 16 kap. 16 å BrB) till fängelse i tio år eller på livstid (t. ex. mord 3 kap. 1 å BrB). Häremellan finns en stor mängd kombinationer av böter och fängelsestraff av olika längd samt fängelsestraff med olika maxima och ibland även minima. Härtill kommer att det vid de gradindelade brotten finns en rad olika kombinationer av straffskalor.

Innan vi går in på att pröva vilka straffskalor som de olika brotten bör ges finns skäl att närmare diskutera frågan rörande vilket antal straffskalor som bör användas och hur de bör se ut.

Som vi slagit fast i avsnitt 12.1 finns inte skäl att frångå det system vi nu har med straffskalor i vilka böter eller fängelse av viss längd används för att ge uttryck för det straffvärde som brotten har. Enligt vår uppfattning skall alltså lagstiftaren genom straffskalor i form av böter eller fängelsestraff av viss längd ge uttryck för hur de olika brotten värderas.

När man skall göra denna värdering av brotten är det mycket som talar för att bedömningarna blir ganska grova. Dels finns det ju ingen given mått-

stock efter vilken man kan säga att ett visst brottsligt beteende förtjänar ett visst straff, dels ryms inom varje straffstadgande gärningar av olika svår- hetsgrad. Att bedömningarna blir grova talar för att endast ett mindre antal straffskalor borde förekomma. Härigenom skulle också lagstiftarens värde- ring av de olika brottens svårhetsgrad komma att framgå klarare än den gör f. 11. Detta talar för ett system med ett mindre antal typstraffskalor.

Vid vår genomgång av de olika brotten har vi funnit att någon minskning av antalet straffskalor inte är möjlig att genomföra. I stället innebär värt för- slag en viss ökning. Till största delen hänger detta samman med det sätt på vilket de olika gärningsbeskrivningarna är utformade. Straffstadgandenas avgränsning är ju något som vi inte kunnat ändra på. Men ökningen beror också på vår strävan att minska överlappningen mellan straffskalorna för gradindelade brott. Vidare har vi haft ett behov av att kunna uttrycka de skillnader i straffvärde som finns mellan närbesläktade eller konkurrerande brott.

En övergång till typstraffskalor kan som vi ser det inte ske utan en ge- nomgripande genomgång av de olika Straffstadgandenas, dvs. gärningsbe- skrivningarnas, utformning. En sådan genomgång är inte motiverad enbart av en önskan att minska antalet straffskalor. Olägenheterna för de rättstill- lämpande organen av ett större antal straffskalor kan dessutom knappast sä- gas vara särskilt stora. Vi bedömer det därför inte som någon nackdel av betydelse att vi med vårt förslag ökar antalet straffskalor något.

I direktiven tas frågan upp rörande efter vilka principer straffskalor bör vara utformade i framtida lagstiftning. Enligt direktiven gäller frågan inte minst inom specialstraffrätten. Enligt vår uppfattning är det svårt att ge någ- ra mer detaljerade anvisningar i denna fråga. Vi vill emellertid uttala följan- de.

Utgångspunkten då straffskala skall väljas för ett brott är naturligtvis att den skall spegla brottets straffvärde. Enligt vår uppfattning bör man i större utsträckning än f. n. kunna låta straffskalorna innehålla endast böter. Det nuvarande bruket att i mycket stor utsträckning föra in fängelse i straffska- lorna för även lindriga brott kan inte vara riktigt. Detta gäller särskilt som vi föreslår flera ändringar som syftar till att göra bötesstraffet mer effektivt. Vår inställning är alltså att man bör vara mer restriktiv med att föra in fäng- else i straffskalorna. Som maximistraff bör för de lindrigaste av fängelse- brotten väljas fängelse i tre månader. I övrigt bör som maximistraff väljas fängelse i sex månader eller i ett, två, tre, fyra, fem, sex eller tio år. Mini- mistraffet bör så långt som möjligt vara böter utan något särskilt minimum och särskilda fängelseminima bör införas endast då starka skäl talar för det.

12.10. Brott som inte omfattas av straffvärdeöver- synen

I enlighet med direktiven har vi, som framgått av avsnitt 11.2.1, begränsat straffskaleöversynen till att avse de straffbestämmelser som i praktiken leder till de flesta frihetsstraffen. Detta innebär att vi, även om vi gått igenom hela BrB och ett stort antal brott inom specialstraffrätten, har måst lämna huvud-

delen av nu gällande straffstadganden utanför genomgången. Av flera skäl är detta inte tillfredsställande.

För det första kommer vår inställning till straffvärderelationer mellan oli- ka brott, t. ex. den förordade uppvärderingen av våldsbrotten och nedvär- deringen av förmögenhetsbrott som inte kränker den enskildes integritet, att endast delvis slå igenom.

För det andra kommer den av oss föreslagna sänkningen av nivån på straf- fen att gälla bara delar av straffsystemet.

För det tredje medför vårt förslag när det gäller villkorlig frigivning om inga följdändringar görs — en automatisk straffskärpning för alla brott som nu leder till obligatorisk halvtidsfrigivning och vid vilka fängelsestraff på mer än tre månader döms ut.

För det fjärde kommer olika principer att gälla inom straffsystemet för överlappningen mellan straffskalorna vid gradindelade brott.

För det femte kommer problem att uppstå på grund av de av oss föreslag- na nödvändiga följdändringarna (se avsnitt 17). Enligt vårt förslag kommer t. ex. de straffskalegränser som begränsar användningen av de processuella tvångsmedlen att anpassas till de föreslagna nya straffskalorna för brotten. Detta innebär att tillämpningsområdet för t. ex. häktning (24 kap. 1 5 RB) vidgas vid de brott som vår straffskaleöversyn inte omfattar.

De nu redovisade konsekvenserna kan inte godtas. Detta innebär att ge- nerella ändringar måste vidtas i alla nu gällande straffskalor. Ändringarna bör i vart fall ske på i princip samma sätt som vi föreslår för sexualbrottens del, se avsnitt 14.1.5. Detta innebär att straffmaxima i de flesta fallen och att alla straffminima bör sänkas med ca en fjärdedel och att straffskalornas överlappning vid gradindelade brott bör minskas. För klarhetens skull har vi gjort en tabell över de ändringar som bör vidtas. Överlappningsproblemati— ken har av naturliga skäl inte kunnat beaktas 1 tabellen. Önskemålet att inte ha alltför vida straffskalor och möjligheten att gradindela brott, som täcker förfaranden med stor spridning när det gäller straffvärdet, har inte heller kunnat beaktas.

Gällande strajfskala Ny straffskala

fängelse, lägst ett och högst tio år fängelse, lägst nio månader och högst tio år fängelse, lägst sex månader och fängelse, lägst tre månader och högst sex är högst fem år

fängelse i högst sex år fängelse i högst fem år

fängelse, lägst sex månader och fängelse, lägst tre månader och högst fyra år högst tre år

fängelse i högst två år fängelse i högst ett år och sex måna- der

fängelse i högst ett år fängelse i högst nio månader

böter eller fängelse i högst två är böter eller fängelse i högst ett år och

sex månader

böter eller fängelse i högst ett är böter eller fängelse i högst nio må- nader

böter eller fängelse i högst sex må- böter eller fängelse i högst tre måna- nader der

Vi har i detta sammanhang inte utarbetat något förslag till lagregel för en allmän justering av straffskalorna på det sätt tabellen utvisar. Vi anser i stället att det, i samband med att vårt förslag i övrigt genomförs, bör göras en genomgång av de nu gällande straffbestämmelserna. Denna bör i övergångsskedet i stort sett kunna göras efter schablon. En mer detaljerad genomgång kan sedan göras successivt.

13. Vilka brott bör finnas i brottsbalken?

13.1. Bakgrund

13.1.1. Allmänt

BrB år det centrala lagverket på straffrättens område. BrB innehåller för- utom bestämmelser om ca 270 olika brott — grundläggande regler vilkas räckvidd sträcker sig även utanför balken. Här behöver endast pekas på de allmänna bestämmelserna om brott och brottspåföljder i 1 kap., bestämmel- serna om försök, medverkan m. m. och om nödvärn i nuvarande 23 resp. 24 kap. och bestämmelserna i tredje avdelningen om påföljderna.

Även om BrB således är av central betydelse på straffrättens område mås- te konstateras att en mycket stor mängd straffbestämmelser ligger utanför balken och alltså hör hemma i specialstraffrätten. En betydande del av specialstraffrätten utgörs naturligtvis av smärre förseelser som endast kan medföra böter. Som exempel kan nämnas den stora mängden bötesbrott inom trafiklagstiftningen. Inom specialstraffrätten finner man emellertid även betydligt svårare brott. Drygt 150 olika i lageditionen intagna special- straffrättsliga brott har fängelse i straffskalan. Bland de grövsta av dessa brott finns grovt narkotikabrott och grovt skattebedrägeri.

När dåvarande justitieministern Herman Kling presenterade BrB fram- höll han att balken ”ger uttryck för vår tids samhällssyn och vår tids syn på de straffrättsliga problemen och innebär att tendenser och värderingar som framträtt vid tidigare lagstiftning har fått ett samlat uttryck”. När han sedan uttalade att BrB innefattade ”det samlade resultatet av de gångna årens re- formarbete på det centrala straffrättsliga området” underlät han att peka på de brottskategorier som låg utanför balken (se SvJT 1963 s. 1). Detta är lätt att förstå. Specialstraffrätten var då mindre omfångsrik än idag. Och de oli- ka specialstraffrättsliga brottens straffvärde var betydligt lägre. Som exem- pel kan nämnas att falskdeklaration vid den tidpunkten hade straffarbete i två år som maximistraff. Och för narkotikabrott. som då inte förekom på långt när i samma utsträckning som idag, stadgades fängelse som straff. dvs. maximalt två år. Efter antagandet av BrB har specialstraffrätten expanderat betydligt. Detta gäller både antalet straffbestämmelser och special- straffrättens andel av utdömda fängelsestraff. Det senare hänger samman främst med uppvärderingen av skatte- och narkotikabrott och den ökning av narkotikabrottsligheten som ägt rum sedan slutet av 1960-talet.

13 . 1 .2 Statistik

När det gäller förhållandet mellan BrB och specialstraffrätten är läget, som framgått ovan, idag ett annat än det var i början av 1960-talet. Till belysning av den nuvarande situationen kan nämnas en del statistiska uppgifter avse- ende år 1984. När det gäller antalet utdömda fängelsestraff det året föll en- dast knappt 8 000 på BrB medan ungefär 7 000 avsåg specialstraffrättsliga bestämmelser. Av dessa senare intog naturligtvis trafiknykterhetsbrotten en framträdande plats med över 5 000 fängelsedomar. Motsvarande antal för narkotikastrafflagens del var drygt 900. Övriga specialstraffrättsliga brott hade betydligt lägre siffror. När det gäller längden på de utdömda straffen kan konstateras att sammanlagt 326 av fängelsestraffen år 1984 var på mer än två år. Av dessa föll 146 på specialstraffrättsliga lagrum och då främst narkotikastrafflagen.

Den nu gjorda genomgången visar att en betydande del av straffrättsskip- ningen numera bygger på stadganden som ligger utanför BrB. Detta gäller både antalet fängelsedomar och de längsta straffen. Mot denna bakgrund är det naturligt att väcka frågan om den indelning i brottsbalksbrott resp. specialstraffrättsliga brott som vi har f. n. är rimlig. Borde inte alla allvarliga brott, dvs. brott som antingen ofta leder till fängelsestraff eller leder till långa straff finnas i BrB?

13.1.3. Tidigare diskussioner

Frågan hur avgränsningen mellan brottsbalksbrott och specialstraffrättsliga brott skall ske är naturligtvis inte ny. I den kriminalpolitiska debatten har av och till uppkommit fråga om ett visst brott eller en viss brottskategori bör inrymmas i BrB. Som exempel härpå kan nämnas skattebrotten där frågan varit aktuell både vid antagandet av skattestrafflagen år 1943 och i samband med förarbetena till den nuvarande skattebrottslagen. (En redogörelse bl. a. för diskussionen rörande skattebrottens placering ges i Ds Ju 19862). Frågan har också tagits upp i samband med översynen av lagstiftningen mot ekonomisk brottslighet. I propositionen (prop. 1984/85:32) om riktlinjer för arbetet mot ekonomisk brottslighet uttalas att straffbestämmelserna mot ekonomisk brottslighet bör samordnas och förenklas varvid mer straffvärda förfaranden på längre sikt i möjlig mån bör regleras i en samlad lagstiftning. Och justitieutskottet ansåg i sitt av propositionen föranledda betänkande (JuU 1984/85:28 s. 23) att många av de straffbestämmelser som är aktuella vid ekonomisk brottslighet och som nu finns, förutom i BrB, spridda i ett stort antal specialstraffrättsliga författningar — gäller brott av sådan svår- hetsgrad och av så stor allmän betydelse att de naturligen hör hemma i BrB.

Historiskt sett har de allvarligare gärningarna hört hemma i den centrala strafflagstiftningen (missgärningsbalken i 1734 års lag, 1864 års strafflag) medan till specialstraffrätten förts bötesförseelser av främst ordnings-, taxe- och politikaraktär. Det tycks vara först under början av 1900-talet som speci- alstraffrätten tillförts brott med fängelse i straffskalan. (Se t. ex. förord- ningen 1905 om försäljning av brännvin, förordningen 1907 ang. tillverkning av brännvin.) Utvecklingen härefter har inneburit att specialstraffrätten fått ge plats åt såväl allvarliga gärningar som förseelser och någon fast skiljelinje

har inte dragits upp. Efter hand som kriminaliseringen vidgats till nya områ- den har specialstraffrätten som ovan nämnts kraftigt expanderat. BrB har emellertid i stort sett stått stilla. Frågan är om det, mot bakgrund av bl. a. de statistiska uppgifterna, fortfarande är motiverat att betrakta BrB som den i alla delar centrala strafflagstiftningen.

13.1.4. Övriga nordiska länder

När det gäller de centrala specialstraffrättsliga bestämmelserna om skatte- brott, narkotikabrott och trafiknykterhetsbrott är läget i våra nordiska grannländer följande.

I Danmark behandlas skattebrott (skattesvig) och sådana narkotikabrott (euforiserende stoffer) som är särskilt allvarliga i straffeloven (åå 289 resp. 191). "Vanliga” narkotikabrott behandlas i en särskild ”lov om euforiseren— de stoffer”. Trafiknykterhetsbrotten (spirituskorsel och promillekorsel) be- handlas i motsvarigheten till vägtrafikkungörelsen (fzerdselslov).

I Norge behandlas skattebrott i motsvarigheterna till kommunalskattela- gen (110 å skattelov for byerne och 118 å skattelov for landet). Liksom i Danmark behandlas ”vanliga” narkotikabrott i en särskild lag, ”lov om lege- midler med videre” och allvarligare narkotikabrott i straffeloven (162 å). Trafikbrotten behandlas i Norge i motsvarigheten till vägtrafikkungörelsen, ”lov um motorvogner”. I Norge utförs f. n. en total översyn av straffeloven. Enligt vad som inhämtats överväger man därvid att föra in skattebrotten och trafiknykterhetsbrotten i straffeloven.

I Finland behandlas skattebrott (skatteförsnillning) i 38 kap. 11 å straffla- gen och narkotikabrott i 44 kap. 4 å strafflagen. Trafiknykterhetsbrotten be- handlas i en särskild lag om vägtrafik. Också i Finland pågår förberedelser för en genomgripande förändring av strafflagen. En av målsättningarna är härvid att inarbeta de mest betydande delarna av specialstraffrätten i straff- lagen.

13.2. Behovet av en reform

Det har vid tidigare diskussioner ansetts att det från straffvärdesynpunkt skulle vara av betydelse om man kunde samla alla allvarliga brott till den centrala strafflagen. Genom att BrB på detta sätt skulle innehålla alla allvar- liga brott skulle termen brottsbalksbrott få ett visst symbolvärde. Och häri- genom skulle man, genom att placera ett nytt brott i BrB, kunna markera att samhället ser allvarligt på just det brottet.

Detta skulle förutsätta att allvarliga specialstraffrättsliga brott överfördes till BrB. Samtidigt borde man emellertid också rensa ut mindre allvarliga brott ur BrB och överföra dessa till specialstraffrätten.

De nu anförda synpunkterna — att det skulle vara av betydelse från straff- värdesynpunkt vilka brott som finns i BrB kan inte frånkännas betydelse. Det är tänkbart att brotten i BrB, just genom sin placering i balken, allmänt sett får en allvarligare prägel än brotten i specialstraffrätten. Det är vidare möjligt att man genom att överföra något brott till BrB skulle kunna medver- ka till att hos allmänheten skapa en annan och allvarligare syn på detta brott.

Tänkbart är också att detta, som man anfört vid tidigare diskussioner. skulle kunna få betydelse för de rättsvårdande myndigheternas syn på hur angelä- get det är att beivra brottet i fråga.

Enligt vår uppfattning är det emellertid ett annat skäl som mer gör sig gällande i denna fråga. Som framgått ovan saknas en enhetlig princip efter vilken straffbestämmelser fördelas mellan BrB och specialstraffrätten. I stor utsträckning har traditionen fått styra vilka lösningar som valts. Och ofta har man inte velat göra ingrepp i BrB:s systematik när fråga varit om en begrän- sad nykriminalisering eller om en översyn beträffande endast ett visst brott i specialstraffrätten. Detta har gällt även om man haft uppfattningen att brottet med hänsyn till sin svårhetsgrad och till sin allmänna betydelse natur- ligen hör hemma i den centrala strafflagstiftningen och att man genom att införa brottet i BrB skulle vinna en mer enhetlig och överskådlig straffrätts- lig reglering med de fördelar från systematisk och lagteknisk synpunkt som detta innebär. Det är det nu nämnda som utgör de viktigaste skälen för en reform.

De skäl som nu anförts talar således för att en reform på detta område genomförs. Det finns emellertid en del motargument.

Betydelsen från straffvärdesynpunkt av att samla alla allvarliga brott i BrB har vi inte ansett oss böra betona särskilt starkt. Skälen härför är flera. Dels kan det ju ändå inte göras gällande att alla mer allvarliga brott kan be- redas plats i balken, dels kan det inte göras gällande att alla de brott som finns i balken, och även lämpligen bör finnas där, har särskilt högt straffvär- de. Det förstnämnda har att göra med att 5. k. blankettstraffbud knappast lämpar sig för att direkt föras över till balken. (Med blankettstraffbud avser man straffbud som egentligen endast innehåller själva straffsatsen och för brottets innehåll hänvisar till andra lagbud. I dessa anges den brottsliga handlingen ofta på ett från tid till annan skiftande sätt utan att blankett— straffbudet därför behöver ändras.) Här kan emellertid pekas på att inget naturligtvis hindrar att ett blankettstraffbud utformas som ett självständigt brott. Så har t. ex. skett när det gäller miljöbrott (nuvarande 13 kap. 8 a å BrB) som år 1981 infördes i BrB. Och det sistnämnda att BrB även måste innehålla brott med mindre straffvärde — hänger samman med att de lägsta graderna av gradindelade brott inte kan ryckas bort ur sitt sammanhang lika lite som de s. k. sekundära brotten. Exempel på sekundära brott är egen- mäktigt förfarande och självtäkt i förhållande till stöld, oredligt förfarande i förhållande till bedrägeri och olovligt förfogande i förhållande till för- skingring. Detta talar mot att särskilt betona straffvärdeskälen för en re- form.

Om specialstraffrättsliga brott införs i BrB innebär det att balkens allmän- na regler blir direkt och fullt ut tillämpliga på brotten. Det gäller t. ex. be- stämmelsen i 1 kap. 2 å BrB om de subjektiva rekvisiten. stadgandet i nuvar- ande 23 kap. 4 å BrB om medverkan till brott och reglerna om förverkande i nuvarande 36 kap. BrB. Detta förhållande kan förorsaka särskilda problem och innebär att de olika specialstraffrättsliga brott som kan vara aktuella att föra in måste granskas noga. Resultatet av den granskning vi utfört har. vill vi redan här säga, gett vid handen att vissa viktiga specialstraffrättsliga brott inte kan föras in i BrB utan ganska ingripande ändringar i lagtexten. Och sådana ändringar får, som nämnts flera gånger tidigare. anses ligga utanför ramarna för vårt utredningsuppdrag.

Som skäl mot en reform kan i övrigt anföras att nuvarande system fun- gerar bra och att de tillämpande myndigheterna är vana vid det. En ändring skulle också innebära en del praktiska problem — låt vara endast av mindre slag och under en övergångsperiod.

Frågan om man bör genomföra en reform på det nu aktuella området bör inte ses isolerad för sig. Av betydelse är nämligen i detta sammanhang även våra övriga förslag. Dessa innebär, främst när det gäller införandet av sär- skilda regler för påföljdsval och straffmätning, att BrB kommer att genomgå så stora förändringar att man kan tala om en omstöpning av balken. Ett lämpligare tillfälle att göra de här diskuterade förändringarna i syfte att sam- la den viktigaste straffrättsliga lagstiftningen till BrB torde inte finnas. Enligt vår uppfattning talar mot bakgrund härav och av vad som tidigare anförts övervägande skäl för att i detta sammanhang föreslå en reform i den diskute- rade riktningen.

13.3. Principerna för en reform

13.3.1. Avgränsningen av vårt arbete i denna del

Enligt vår uppfattning talar alltså övervägande skäl för att nu genomföra en reform. Det kan emellertid i detta sammanhang inte bli tal om att föreslå en mer genomgripande förändring. Vi har, med hänsyn till avgränsningen av vårt uppdrag, inriktat våra överväganden på de när det gäller utdömande av fängelsestraff mest betydelsefulla specialstraffrättsliga bestämmelser- na. Och när det gäller frågan om vilka brott som bör utmönstras ur BrB, har endast de allra minst straffvärda brotten övervägts. Det kan kanske tyckas att vår ambitionsnivå härigenom är alltför låg. Som framgått ovan sätter emellertid våra direktiv en gräns. En genomgripande reform på detta områ- de kräver mycket ingående överväganden och sannolikt en ny konstruktion av en hel del brott. Detta är ett arbete vi inte kunnat ge oss in på. Den låga ambitionsnivån skall alltså inte ses som ett uttryck för tveksamhet när det gäller värdet av att samla alla viktiga straffbestämmelser i BrB.

13.3.2. Förutsättningar för överförande av brott till brottsbalken

För att ett straffstadgande skall överföras till BrB bör i princip följande för— utsättningar vara uppfyllda.

1. Brottet skall inte vara så ringa att det kan sägas ha mindre betydelse. Det bör alltså vara fråga om ett brott för vilket det stadgas fängelse och där denna påföljd eller frivårdspåföljd också utdöms som mer eller mindre ”nor- mal” påföljd. Detta innebär att brottets straffvärde bör vara relativt högt.

2. Brottet bör passa in i BrB:s systematik. Detta innebär att brottet på ett logiskt sätt måste kunna inpassas i BrB. Vad man särskilt bör tänka på är att dubbelkriminaliseringar inte uppstår. Vidare bör brottet kunna ges en naturlig plats i BrB. Balken är indelad i fyra block brotten mot person, förmögenhetsbrotten, brotten mot allmänheten och brotten mot staten. Även om gränserna mellan de olika blocken ibland förefaller vara något fly- tande och konstlade finns det ändå en viss konsekvens i systematiken. Att

bryta sönder den nuvarande systematiken är inte tillrådligt. Däremot bör det inte vara något hinder mot att bilda nya kapitel under de olika blocken i balken.

3. Brotten bör ha relativt hög frekvens. Endast i rena undantagsfall bör brott överföras som i praktiken sällan eller aldrig kommer under domstolar- nas prövning. Och om ett sådant brott skall komma i fråga för att föras över måste dess straffvärde vara mycket högt.

4. Brottet måste kunna formuleras med klara, entydiga och självständiga rekvisit och inte bara, såsom vid blankettstraffbud, genom hänvisning till an- nan lagstiftning. Kravet på självständig brottsbeskrivning gäller i princip alla brott i BrB. Detta hindrar naturligtvis inte att man för att förstå innebörden av ett straffbud kan vara hänvisad till annan författning. När t. ex. beträf- fande bokföringsbrott i nuvarande 11 kap. 5 å BrB talas om åsidosättande av bokföringsskyldighet behöver man gå till bokföringslagen för att förstå innebörden av denna skyldighet. På motsvarande sätt förutsätter egenmäk- tighet med barn (nuvarande 7 kap. 3 å BrB) att begreppet vårdnadshavare i föräldrabalkens mening är klart medan bodräkt (nuvarande 8 kap. 3 5 BrB) hänvisar till institutet dödsbo i ärvdabalken.

13.3.3. Brott som bör föras över till brottsbalken

Utgångspunkten bör som nämnts alltså vara att överförandet skall begränsas till frekventa brott inom specialstraffrätten vilka tillmäts relativt högt straff- värde och i betydande utsträckning leder till annan påföljd än böter (främst fängelse), passar in i brottsbalkens systematik och kan definieras på ett klart och entydigt sätt.

De brottsområden och brottskategorier som utifrån de nämnda kriterier— na i första hand påkallar intresse är narkotikabrotten enligt narkotikastraff- lagen (1968:64) inklusive varusmuggling av narkortika enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling samt brotten i skattebrottslagen (1971:69) och i trafikbrottslagen (19511649). Men också folkmordsbrottet (lagen (1964:169) om straff för folkmord), som visserligen inte förekommit sedan det infördes år 1964 men som är det enda brottet i specialstraffrätten som har livstids fängelse i straffskalan, bör diskuteras.

Narkotikabrotten och varusmuggling av narkotika har ett högt straffvärde. Maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkoti- ka år fängelse tio år. När det gäller dessa brott utnyttjas vid straffmätningen, i motsats till vad som gäller för nära nog alla andra brott, hela straffskalan.

Enligt statistiken för år 1984 utdömdes 82 straff på mer än 48 månader totalt enligt BrB och inte mindre än 43 enligt narkotikastrafflagen. Inget en- skilt brott enligt BrB kan mäta sig med grovt narkotikabrott när det gäller antalet långa fängelsestraff. Även påföljdsvalet vid narkotikabrott visar att man ser strängt på denna typ av brott. För grovt narkotikabrott dömdes år 1984 i 207 fall till fängelse men endast i tio fall till villkorlig dom eller skydds- tillsyn. Sammanlagt utdömdes år 1984 fängelsestraff för narkotikabrott i 928 fall.

Mot bakgrund av dessa siffror står det klart att narkotikabrott väl skulle försvara en plats i BrB både med hänsyn till straffvärde och tillämpnings— frekvens.

Också påföljdsbestämningen för grov varusmuggling av narkotika är sträng. År 1984 dömdes sammanlagt 95 personer för grov varusmuggling. Flertalet av dessa fall avsåg smuggling av narkotika. I 84 fall bestämdes på- följden till fängelse och i endast tre fall till skyddstillsyn och i fyra fall till villkorlig dom. Av fängelsestraffen var 17 i intervallet ett t. o. m. två års fängelse, 35 i intervallet mer än två år men högst fyra års fängelse och 23 på mer än fyra års fängelse. Även varusmuggling av narkotika finns det alltså goda skäl att föra in i BrB.

Genom införandet i BrB skulle balkens allmänna bestämmelser bli till- lämpliga på narkotikabrotten och på varusmuggling av narkotika. Härom kan följande sägas.

Narkotikabrott (1 å narkotikastrafflagen) och varusmuggling av narkoti- ka (1 å varusmugglingslagen) är uppsåtliga brott. Oaktsamma förfaranden är särskilt straffbelagda. Detta innebär att brottens konstruktion på den sub- jektiva sidan inte skiljer sig från brotten i BrB. Problemen i detta hänseende uppkommer därför inte.

Medverkansansvaret har särskilt angivits i narkotikastrafflagen. Annan medverkan än gärningsmannaskap är straffbar endast i vissa fall. Enligt va- rusmugglingslagen gäller reglerna i nuvarande 23 kap. BrB utom när det gäl- ler ringa varusmuggling. I BrB nämns i allmänhet vid de olika brotten inget särskilt om hur medverkansansvaret är konstruerat utan domstolarna får till- lämpa den allmänna regeln i nuvarande 23 kap. 4 å BrB. Det finns emeller- tid undantag, som också påpekas i tredje stycket i nyss nämnda lagrum. Des- sa undantag kan framgå genom en uttrycklig bestämmelse vid brottstypen i fråga men också indirekt av brottsbeskrivningen. (Här kan pekas bl. a. på de nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 1—2 åå, 17 kap. 12 å och 19 kap. 12 å BrB.) Att i samband med införandet av narkotikabrotten i BrB även överföra de särskilda medverkansbestämmelserna i narkotikastrafflagen skulle alltså inte strida mot BrB:s systematik. Inte heller i övrigt torde detta medföra några problem.

När det gäller förverkande har genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 juli 1983 narkotikastrafflagens förverkanderegler anpassats till motsvarande regler i BrB. Detta underlättar ett införande. I varusmugglingslagen finns däremot en del speciella regler rörande förverkande.

Det sagda innebär att narkotikabrotten i narkotikastrafflagen kan överfö- ras till BrB utan några lagtekniska problem. Att överföra varusmuggling av narkotika skulle däremot innebära en del svårigheter. Ett överförande skul- le innebära att straffbestämmelserna i varusmugglingslagen blir uppdelade på två olika lagar, med de svårigheter vid tillämpningen detta för med sig. Vidare skulle en hel del speciella förverkandebestämmelser få föras in i BrB. Dessutom skulle krävas att de regler om förundersökning, beslag, husrann- sakan m. ni. som finns i varusmugglingslagen görs tillämpliga även på de till BrB överförda smugglingsbrotten. Visserligen talar en hel del skäl för att föra in varusmuggling av narkotika — och f. ö. även de andra smugglingsbrot- ten — i BrB men mot bakgrund av avgränsningen av vårt uppdrag och de svårigheter som skulle möta föreslår vi att varusmuggling av narkotika får ligga kvar i varusmugglingslagen och således t. v. stanna utanför BrB.

Enligt BrB:s systematik kan tyckas att narkotikabrotten närmast hör hem- ma i blocket ”brott mot allmänheten”. De rör sig om hantering och spridan-

de av farliga droger, varigenom befolkningen utsätts för fara till liv och hälsa (jämför brottet spridande av gift eller smitta i nuvarande 13 kap. 7 å BrB). En möjlighet är alltså att föra in brotten i nuvarande 13 kap. BrB som band- lar om allmänfarliga brott. Skäl talar emellertid också för att se brotten som riktade mot person. Genom överlåtelse av narkotika utsätter man annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom (jämför nuvar- ande 3 kap. 8 å BrB). Med hänsyn till brottens allmänfarliga karaktär före- faller det dock vara mindre lämpligt att placera dem i 3 kap. BrB som be- handlar brott mot liv och hälsa. En ytterligare möjlighet är att skapa ett nytt kapitel, ”Om narkotikabrott”, vilket i så fall lämpligen hör hemma under brotten mot allmänheten.

Enligt vår uppfattning är det senaste alternativet att föredra. Vi föreslår alltså att det tillskapas ett nytt kapitel under brott mot allmänheten som får rubriken Om narkotikabrott (16 kap. BrB). Till detta kapitel förs straffstad- gandena 1 1—5 åå narkotikastrafflagen. Övriga bestämmelser förs till en sär- skild lag om vad som avses med narkotika, m. 111. Se härom avsnitt 17. 3. 18.

Även brotten i skattebrottslagen har ett högt straffvärde. Maximistraffet för grovt skattebedrägeri är f. n. fängelse i sex år. År 1984 dömdes i 332 fall till fängelse för brott mot skattebrottslagen. Av dessa avsåg 300 skattebedrä- geri och grovt skattebedrägeri. Som jämförelse kan nämnas att samma år dömdes till fängelse enligt nuvarande 10 kap. BrB (förskingring m. m.) i 84 fall och enligt nuvarande 11 kap. BrB (gäldenärsbrott) i 176 fall. När det gäller längden av fängelsestraffen enligt skattebrottslagen kan nämnas att 156 av dem var på sex månader eller mer. Påföljdsvalet visar att domstolarna ser förhållandevis strängt på skattebrott. År 1984 dömdes i 144 fall av 163 till fängelse för grovt skattebedrägeri. I övriga fall dömdes företrädesvis till villkorlig dom. När det gäller påföljd för skattebrott måste även pekas på den betydelse skattetillägget har som sanktion (se avsnitt 14.2.3). Sannolikt hade påföljdsbestämningen varit ännu strängare om skattetillägg inte hade utgått. Mot bakgrund av det nu sagda står det klart att skattebrotten är brott som med hänsyn både till straffvärde och tillämpningsfrekvens bör införas i BrB.

Ett problem vid överförandet gäller hur man skall förfara med 1 å skatte- brottslagen. I denna bestämmelse lämnas en fullständig uppräkning av de lagar på vilka skattebrottslagen är tillämplig. Uppräkningen är fortlöpande föremål för förändringar. Ett sådant stadgande lämpar sig inte särskilt väl i BrB:s lagtext. Detta talar för att denna uppräkning lämnas utanför BrB och att en hänvisning sker i balken. Detta innebär visserligen att man, för att få reda på om ett straffstadgande enligt BrB är tillämpligt, måste gå till en lag utanför balken. Men som ovan nämnts är så förhållandet redan f. n. och nå- gon större olägenhet innebär detta inte. Vi föreslår därför att nuvarande 1 å skattebrottslagen lämnas utanför BrB.

Enligt vårt förslag förs endast straffstadgandena, bestämmelsen i 11 å om vad som avses med myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift, ansvarsfri- hetsregeln i 12 å, åtalsbestämmelsen i 13 å och preskriptionsbestämmelsen i 14 å skattebrottslagen över till BrB. Övriga bestämmelser förs till en sär- skild lag om tillämpningen av brottsbalkens bestämmelser om skattebedrä- geri och andra skattebrott. Se härom avsnitt 17.3.17. I detta sammanhang skall endast en mera speciell fråga tas upp. Den gäller förhållandet mellan

den nyssnämnda ansvarsfrihetsregeln i 12 å skattebrottslagen och bestäm- melsen om i vilka fall försök är straffbart i 6 å samma lag. Den konstruktion som har valts i skattebrottslagen skiljer sig nämligen i från den i BrB på så sätt att i BrB gäller de särskilda ansvarsfrihetsreglerna i nuvarande 13 kap. 11 å, 14 kap. 11 å och 15 kap. 14 å endast fullbordade brott och ej försök, medan ansvarsfrihetsregeln i skattebrottslagen täcker både fullbordade brott och försök. Till följd härav hänvisas i 6 å skattebrottslagen endast till 23 kap. 1 å BrB och inte, såsom i BrB, till hela 23 kap. BrB. Bestämmelsen om tillbakaträdande från försök i 23 kap. 3 å BrB är således inte tillämplig på skattebrotten. Vi har valt att behålla denna ordning. En följd av detta är bl. a. att ansvarsfrihetsregeln i föreslagna 11 kap. 12 å BrB placerats efter försöksbestämmelsen i 11 kap. 11 å BrB vilket avviker från ordningen i nu- varande 13—15 kap. BrB.

Skattebrotten har nära anknytning till bestämmelserna om bedrägeri och annan oredlighet i BrB vilket bl. a. markeras av att skattebrottslagen i lag- editionen placerats omedelbart efter dessa. En integrering i denna del av BrB ligger nära till hands och vi har funnit det lämpligast att placera skatte- brotten närmast efter bedrägeribrotten i ett eget kapitel med rubriken Om skattebedrägeri och andra skattebrott (11 kap. BrB).

Trafikbrottslagen omfattar brott med varierande straffvärde från hinder i trafik till kvalificerade fall av grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smit- ning från olycksplats.

När det gäller tillämpningen av fängelsestraffet intar trafikbrottslagen en särställning. År 1984 dömdes 5 008 personer till fängelse för trafikbrott vil- ket skall jämföras med det totala antalet fängelsedomar enligt BrB som det året var 7 734. Av trafikbrotten är det rattfylleribrottet som svarar för den stora andelen fängelsedomar; 4 452 fall. Men även vid de andra trafikbrot- ten — med undantag av hinder i trafik tillämpas fängelsestraff i inte så liten utsträckning. Siffrorna år 1984 för grov vårdslöshet i trafik, olovlig körning, rattonykterhet och smitning var 94, 278, 17 resp. 107. Jämfört med de ut- dömda straffen för narkotikabrott och skattebrott är straffen för trafikbrot- ten genomsnittligt sett betydligt kortare. Ca 95 procent av straffen är på två månader eller kortare tid. Men genom den stora mängden fängelsestraff en- ligt trafikbrottslagen råder ingen tvekan om att mycket starka skäl finns för att i detta sammanhang införa även trafikbrotten i BrB.

Det finns emellertid tungt vägande skäl som talar emot att föra in trafik- brotten i BrB. Främst hänför sig dessa till konstruktionen av trafikbrottens subjektiva sida. Trafikbrottslagen innehåller här olösta tolkningsproblem på flera punkter. Om trafikbrottslagen blir en del av BrB blir den allmänna re- geln i 1 kap. 2 å första stycket om det subjektiva rekvisitet direkt tillämplig på trafikbrotten. Denna regel innebär att gärningens objektiva sida, dvs. de gärningsmoment och effekter som nämns i brottsstadgandet, skall omfattas av gärningsmannens uppsåt om inte annat sägs. För att beskriva vilken sorts problem det här är fråga om kan trafiknykterhetsbrotten tas som exempel.

När det gäller rattfylleri och rattonykterhet krävs på den subjektiva sidan uppsåt. Detta innebär bl. a. att föraren skall ha haft uppsåt till att ha förtärt den mängd alkohol som medfört den straffbara påverkan eller promillehal- ten. Däremot ställs inga krav på uppsåt när det gäller påverkansgraden eller promillehalten. Föraren behöver alltså inte förstå eller ha bort förstå att han

var i lagens mening påverkad eller att han hade uppnått straffbar promille- gräns. Om 1 kap. 2 5 första stycket BrB skulle tillämpas på rattfylleri kan ifrågsättas om inte uppsåtet måste täcka även graden av påverkan. Med hän- syn till regeln i 1 kap. 2 å andra stycket BrB som innebär att bristande insikt på grund av självförvållad berusning inte fritar från ansvar, torde man i de flesta fallen ha anledning att presumera uppsåt. Detta är dock ingen till- fredsställande lösning. Och dessutom finns sannolikt gränsfall där man vid ett införande i BrB, om inte lagtexten ändras, måste frikänna en rattfylleri- åtalad som man med dagens lagstiftning dömer. Vad nu sagts innebär att trafiknykterhetsbrotten inte kan föras in i BrB utan ganska omfattande över- väganden.

När det gäller medverkan till rattfylleri har domar som avkunnats tolkats så av vissa bedömare att domstolarna skulle ställa olika krav på den subjekti- va sidan på förare och på andra medverkande. Man har ansett att den som t. ex. är medhjälpare skall ha haft uppsåt eller möjligen endast varit medve- tet oaktsam beträffande att föraren varit straffbart påverkad eller haft straff- bar promille. Strahl (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, Lund 1976 s. 254) har ifrågasatt denna slutsats och hävdat, att det saknas tillräcklig grund att anse att det subjektiva rekvisitet skulle vara annorlunda beträffan- de andra medverkande än beträffande förare. Detta är emellertid en oklar punkt som vid ett införande i BrB måste klarläggas.

Det nu anförda antyder en del av de problem som måste lösas innan brot- ten i trafikbrottslagen kan föras in i BrB. Ett överförande skulle emellertid skapa även andra problem. Ett sådant problem gäller förverkandereglering- en. Om brotten förs in i BrB blir reglerna i nuvarande 36 kap. BrB fullt ut tillämpliga. Enligt 36 kap. 2 å BrB kan man förverka ”egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna balk”. Detta skulle då i princip gälla bilar vilka idag inte kan förverkas såsom hjälpmedel vid brott mot trafik— brottslagen. Frågan om förverkande av bilar vid brott mot trafikbrottslagen har på senare tid varit föremål för diskussion genom en proposition om trafiknykterhetsbrotten (prop. 1984/85:21). I propositionen, som främst tog upp frågan om införande av böter för rattfylleri, föreslogs bl. a. att ett for- don som använts vid brott enligt trafikbrottslagen skulle få förklaras förver- kat om det var uppenbart att detta behövdes för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte var oskäligt. Propositionen återtogs av re- geringen. Enligt vår uppfattning, som vi också gav uttryck för i ett remissvar på en i justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1983z6 Trafik- nykterhetsbrotten), är förverkande av bilar vid t. ex. trafiknykterhetsbrott en fråga som kräver mycket noggranna överväganden.

Sammanfattningsvis anser vi att problemen om man skulle föra in trafik- brotten i BrB är så stora att vi inte bör lämna ett förslag härom utan ett nog- grant och säkert tidskrävande studium rörande trafikbrottens konstruktion. Sannolikt skulle ett sådant arbete leda fram till ett krav på en reform av brottsbeskrivningarna i trafikbrottslagen. Det är uppenbart att detta ligger utanför ramen för vårt uppdrag. Vi föreslår därför, trots att mycket starka skäl i övrigt talar för ett överförande, att trafikbrotten t. v. lämnas kvar utanför BrB.

Om straff för folkmord stadgas i en särskild lag från år 1964. Lagen är införd i lagboken under 4 kap. BrB och bygger på en konvention om före-

byggande och bestraffning av brottet folkmord som antogs den 9 december 1948 av FN:s generalförsamling och som ratificerats av Sverige.

Med folkmord förstås enligt konventionen att någon, i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp, dödar medlemmar av gruppen, tillfogar medlemmar av gruppen svår kropps- lig eller själslig skada, uppsåtligen påtvingar gruppen levnadsvillkor avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller också med våld överför barn från gruppen till en annan grupp. Det utmärkande för folkmord är alltså att brot- tet ytterst riktar sig mot en folkgrupp och avser att förinta denna fastän det omedelbara objektet för brottet utgörs av individer i gruppen.

Lagen om folkmord innebär en komplettering av straffstadgandena i BrB. De brott som främst kan tänkas bli aktuella är naturligtvis brotten i 3 kap. mot liv och hälsa och i 4 kap. mot frihet.

Folkmordsstadgandets anknytning till BrB talar starkt för att det bör infö- ras i balken. Att så inte blev fallet i samband med brottsbalksreformen moti- verades med "den säregna beskaffenheten av brottet folkmord". Visserligen kan sägas att något liknande straffstadgande inte finns i BrB. Men en regel om förhöjt straffi vissa fall är inte främmande för BrB. Och i BrB finns nu- mera brottet hets mot folkgrupp (nuvarande 16 kap. 8 å BrB) som har sam- ma skyddsobjekt som folkmord, låt vara att det är mycket stor skillnad mel- lan förfarandena och den brottsliga avsikten vid dessa brott.

Folkmord år det enda brott utanför BrB som har livstids fängelse i straff- skalan. Även detta förhållande talar för ett införande i BrB.

Vi har tidigare uttalat att de brott som vi föreslår skall införas i BrB bör ha relativt hög frekvens och att det endast i rena undantagsfall bör kunna komma ifråga att införa brott som sällan eller aldrig tillämpas. Bestämmel- sen om folkmord har aldrig tillämpats. Detta uppvägs emellertid av det myc- ket höga straffvärdet. För övrigt kan sägas att det finns flera brott i BrB som mycket sällan eller aldrig tillämpas, men som just har högt straffvärde. Här behöver endast pekas på uppror (nuvarande 18 kap. 1 å BrB), högförräderi (nuvarande 19 kap. 1 å BrB) och krigsartiklarna i nuvarande 22 kap. BrB.

Sammanfattningsvis anser vi att övervägande skäl talar för att överföra folkmord till BrB. Några praktiska svårigheter torde ett överförande inte medföra. Frågan är emellertid vilken placering av brottet i BrB som är mest lämplig. Här kan naturligtvis, som ovan antytts, sägas att brottet har anknyt- ning till hets mot folkgrupp och även till olaga diskriminering (nuvarande 16 kap. 9 å BrB). Men de brott som genom folkmordsstadgandet i vissa fall får förhöjd straffskala finns i 3 och 4 kap. BrB. Av detta skäl anser vi en place- ring vid 3 och 4 kap. BrB lämpligast. Och eftersom bestämmelsen hänför sig till brott i mer än ett kapitel bör den inte föras in i något nu existerande kapi- tel utan bör bilda ett eget kapitel efter 4 kap. BrB med rubriken Om folk- mord.

Utöver de nu angivna brotten talar starka skäl för att även vissa andra brott bör införas i BrB. Således kan goda skäl anföras för att ta in t. ex. vissa brott i lagarna om tillverkning av drycker, m. m. (1977:292) och om handel med drycker (1977:293) 1 BrB liksom t. ex. olaga vapeninnehav (37 å vapen- lagen [197311176]), olovlig jakt (28 å lagen (1938:274) om rätt till jakt), illo- jal konkurrens (3 å lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens), upphovsrättsbrott (53 å lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk) och illegal abort (9 å abortlagen [1974:595]). Vi anser emellertid, som också sagts tidigare, att ett så ambitiöst upplagt pro- jekt skulle falla utanför ramen för vårt arbete. Men enligt vår uppfattning bör vid ny lagstiftning eller översyn av gammal lagstiftning på straffrättens område mer ingående överväganden göras rörande placeringen av de olika straffstadgandena. En klar inriktning bör därvid vara att frekventa brott med relativt högt straffvärde och som ofta leder till annan påföljd än böter skall placeras i BrB, i de fall de kan definieras självständigt och passar in i BrB:s systematik.

13.3.4. Brott som bör föras över från brottsbalken till special- straffrätten

För att ett brott skall föras över från BrB till specialstraffrätten bör krävas dels att brottet har ett mycket lågt straffvärde, dels att det saknar ett nära samband med andra brott i BrB, dels att det finns annan lämplig placering för brottet.

Ett brott som mot bakgrund härav ligger nära till hands är förargelseväck— ande beteende enligt nuvarande 16 kap. 16 å BrB. Straffet för detta brott är endast penningböter vilket gör det unikt i BrB. Det har inte något särskilt fast samband med de övriga brotten i nuvarande 16 kap. Allt detta talar för att förargelseväckande beteende borde överföras från BrB till specialstraff- rätten. Frågan är då om det finns någon lämplig placering för brottet. Nära till hands skulle naturligtvis ligga att placera förargelseväckande beteende i allmänna ordningsstadgan (1956:617). Detta skulle emellertid innebära att ordningsstadgans definition av allmän plats blev tillämplig på förargelse- väckande beteende. Denna definition är betydligt snävare än vad som gäller i BrB. Följden av ett överförande av förargelseväckande beteende till all- männa ordningsstadgan skulle bli att straffstadgandets tillämpningsområde inskränktes. Ett sådant förslag kan inte läggas fram utan närmare övervä- ganden beträffande avgränsningen av det straffbara området; något som inte ryms inom vårt utredningsuppdrag. Någon annan lämplig placering har vi inte kunnat hitta. Vi inskränker oss därför när det gäller förargelseväckande beteende till att uttala att brottet på sikt bör överföras från BrB till special- straffrätten.

Det resonemang som förts beträffande förargelseväckande beteende har giltighet också för otillåtet förfarande med pornografisk bild, nuvarande 16 kap, 11 å BrB. Även detta brott, för vilket vi föreslår att straffskalan skall vara enbart böter, bör således enligt vår mening på sikt överföras från BrB till specialstraffrätten.

Ett annat brott som kunde vara aktuellt att överföra från BrB till special- straffrätten är tagande av olovlig väg i nuvarande 12 kap. 4 å BrB. Straffet är här endast böter. Men brottet är en del av regleringen av allemansrätten liksom bestämmelsen om åverkan i nuvarande 12 kap. 2 å andra stycket BrB (och liksom även nuvarande 8 kap. 11 å första stycket BrB). Detta gör det mindre lämpligt att flytta över endast stadgandet om tagande av olovlig väg till specialstraffrätten. En tanke vore naturligtvis att föra samman dessa lag- bestämmelser i en samlad reglering av allemansrätten. Ett sådant arbete lig— ger dock självklart utanför vårt uppdrag.

När det gäller överförande av brott från BrB till specialstraffrätten läm- nar vi alltså inga konkreta förslag utan inskränker oss till att uttala att ett överförande på sikt bör ske av förargelseväckande beteende och otillåtet förfarande med pornografisk bild.

14. Specialmotivering till 3—25 kap. brotts- balken1 och till vissa specialstraff— rättsliga straffstadganden

En närmare redogörelse för äldre bestämmelser och tidigare uttalanden i lagförarbeten om brottens straffvärde lämnar vi i Ds Ju 1986z2. Samman- ställningar av nuvarande och föreslagna straffskalor finns i bilaga 4.

14.1. Brotten mot person

Med brotten mot person avses brotten i 3—8 kap. BrB. 3 kap. (brott mot liv och hälsa) innehåller bestämmelser om orsakande av fysisk skada på person och framkallande av fara för sådan skada. I 4 kap. (brott mot frihet och frid) skyddas individens fysiska frihet i olika hänseenden, men även vissa andra rent personliga intressen såsom att få vara i fred, att inte bli störd och att kunna hålla sitt privatliv okänt för andra. I 5 kap. (folkmord) föreslår vi att bestämmelserna i lagen (1964:169) om straff för folkmord införs. I 6 kap. (ärekränkning) kriminaliseras vissa angrepp på individens anseende och på självkänslan. I 7 kap. (sexualbrott) straffbeläggs en rad kränkningar av indi- viden i sexuellt hänseende, inklusive utnyttjande av barn, samt främjande av prostitution (koppleri). Stadgandena avser att ge uttryck för fördömande av integritetskränkningar på det sexuella området. I 8 kap. (brott mot fa- milj) finns straffstadganden angående t. ex. tvegifte och egenmäktighet med barn.

Skyddsobjektet när det gäller brotten mot person kan i vid bemärkelse sägas vara den enskildes liv, hälsa och frihet eller, med en annan term, den personliga integriteten. Enligt vår mening finns det inget skyddsobjekt som är viktigare än detta. Och det finns endast ett par skyddsobjekt som är jäm- förbara i betydelse, nämligen rikets säkerhet och folkets självbestämmande- rätt. (Jämför här t. ex. uppror i 21 kap. 1 å och högförräderi i 22 kap. 1 å.)

Önskan att skydda människor till liv och hälsa har gett upphov till en om- fattande lagstiftning som på olika sätt är ägnad att förebygga att situationer uppkommer där människor utsätts för risker att på olika sätt komma till ska- da. Här behöver endast pekas på arbetarskyddslagstiftningen, trafiklagstift- ningen och lagstiftningen om vår miljö. Man skulle kunna se det som en be- toning av brottskategorins betydelse att brotten mot person i BrB placerats främst i brottskatalogen.

Mot bakgrund av skyddsobjektets stora betydelse vid brotten mot person står det klart att de allvarligaste av dessa gärningar är brott med ett mycket högt straffvärde. Men även rent allmänt måste brotten mot person tillmätas

* Specialmotivering till 15 kap. 13 å och 23 kap. 4 $% finns i avsnitt 17.1.

ett högt straffvärde. Enligt vår uppfattning finns goda skäl att, i relation till annan brottslighet, uppvärdera dessa brott. Det kan t. ex. inte vara rimligt att i straffvärdehänseende — såsom f. n. — jämställa normalgraden av miss- handel med normalgraden av stöld. Och än mindre finns skäl att se allvarli- gare på ringa fall av stöld, dvs. snatteri, än på ringa misshandel.

Våra förslag innebär att brotten mot person, främst våldsbrotten, allmänt sett uppvärderas. Att straffskalegränserna vid brotten mot person i vissa fall ändå justeras ned har att göra främst med övergången till tvåtredjedelsfri- givning men även i viss mån med den av oss föreslagna sänkningen av nivån på straffen (se avsnitt 11). I något fall är det också så att, även med vår nyss- nämnda syn på brott som innebär angrepp på den personliga integriteten, de nuvarande straffskalorna framstår som alltför stränga.

Som framgått ovan är det bland brotten mot person främst våldsbrotten som uppvärderas. Vår inriktning har varit att det vid våldsbrott skall genom— föras en sänkning endast av minimistraffen och att denna sänkning endast skall vara så stor att övergången till tvåtredjedelsfrigivning kompenseras. Maximistraffen för våldsbrotten ligger således i princip fast. Vår skärpta syn på brotten mot person framgår tydligast vid en jämförelse med de rena för- mögenhetsbrotten. Som exempel kan nämnas att straffskalan för normalgra- den av misshandel enligt vårt förslag —i motsats till vad som gäller f. n. —— är betydligt strängare än den för motsvarande grad av stöld.

14.1.1 3 kap. Om brott mot liv och hälsa

Med brott mot liv och hälsa avses mord (3 kap. 1 å), dråp (3 kap. 2 å), bar- nadråp (3 kap. 3 å), misshandel (3 kap. 4 å), grov misshandel (3 kap. 5 å), vållande till annans död (3 kap. 6 å), vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 7 å) och framkallande av fara för annan (3 kap. 8 å).

1—3 åå Mord, dråp och barnadråp

I strafflagen var straffskalan för mord (14 kap. 1 å SL) straffarbete på livstid. Straffskalan för dråp (14 kap. 3 å SL, avgränsningen mot mord var annor- lunda än f. n.) var straffarbete på livstid eller i tio år. Vid svår provokation eller vid andra synnerligen mildrande omständigheter kunde straffet sättas ned till sex års straffarbete. För barnadråp (14 kap. 22 å SL, brottet då be- nämnt barnamord) var straffskalan straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Om omständigheterna var synnerligen försvårande fick tiden för straffarbete höjas till sex år; var de synnerligen mildrande fick fäng- else, lägst sex månader,utdömas. Enligt BrB gäller följande straffskalor.

mord fängelse i tio år eller på livstid dråp fängelse, lägst sex och högst tio år barnadråp fängelse i högst sex år

Vi föreslår följande straffskalor.

mord fängelse på viss tid, lägst åtta och högst tio år, eller på livstid dråp fängelse, lägst fyra och högst tio år barnadråp fängelse i högst fyra år

Mord innebär att uppsåtligen beröva annan livet.

Dråp är ett mord som är att anse som mindre grovt bl. a. med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen.

Barnadråp är en privilegierad form av dråp. Privilegieringen gäller bara barnets moder och avser det fall dödandet äger rum vid födelsen eller annars på tid då modern på grund av nedkomsten befinner sig i upprivet tillstånd eller i svårt trångmål. Fader som uppsåtligen dödar sitt barn skall alltid dö- mas för mord eller dråp och den som medverkar till moderns barnadråp skall dömas för medverkan till mord eller dråp.

När det gäller straffmätningen för mord, har utvecklingen efter BrB:s in— förande blivit den att man endast mycket sällan dömer till livstids fängelse. Av statistiken framgår inte direkt hur straffmätningen varit för mord men man kan utläsa att åren 1965—1984 utdömdes i Sverige sammanlagt 36 livstidsstraff. Endast ett par av dessa avsåg annat än mord. Under samma period dömdes enligt rättsstatistisk årsbok för mord och dråp uppskattnings- vis runt 1 900 personer. Mot bakgrund av förhållandet mellan antalet domar för mord och för dråp enligt statistiska meddelanden avsåg uppskattningsvis två tredjedelar, eller ca 900 fall, mord. Härav kan man dra slutsatsen att livstidsstraff för mord utdöms i mindre än fem procent av fallen. Hur ofta minimistraffet, fängelse i tio år, underskrids går inte att närmare utläsa av statistiken.

För mord döms påfallande ofta till sluten psykiatrisk vård. Som exempel kan nämnas att år 1984 dömdes 24 personer av 54 eller ca 45 procent till sådan vård.

Vi har tidigare tagit ställning för att behålla livstidsstraffet men samtidigt uttalat att det bör reserveras för ett litet antal synnerligen allvarliga brott. Mord hör otvivelaktigt till de absolut allvarligaste brotten. Enligt vår upp- fattning bör fängelse på livstid därför utsättas som maximistraff för mord. Vi anser dock att livstidsstraffet — vilket också varit fallet i praxis bör tilläm- pas med försiktighet. Endast i de fall brottet framstår som alldeles särskilt hänsynslöst eller grovt bör dömas till fängelse på livstid.

Minimistraffet för mord är f. n. fängelse i tio år. Detta är också det fäng- elsestraff som vanligen används för brottet. Vi anser att fängelsestraffen för mord f. n. ligger på ungefär rätt nivå. Vid övergång till tvåtredjedelsfrigiv- ning bör därför en sänkning av minimistraffet till fängelse i åtta år ske. Straffskalan för mord blir således enligt vårt förslag fängelse på viss tid, lägst åtta och högst tio år. eller på livstid. Det bör påpekas att nya minimitiden på åtta års fängelse som i fortsättningen bör vara normalstraffet för mord innebär i de flesta fall i praktiken en förlängning av anstaltstiden med fyra

månader. Detta beror på att endast en mycket liten del av dem som dömts för mord till fängelse i tio är f. n. friges senare än när halva strafftiden avtjä- nats. Förlängningen ligger i linje med vår allmänna syn på brotten mot per— son.

För dråp sätts straffet påfallande ofta under minimum. Som exempel på detta kan nämnas de siffror statistiken för år 1984 innehåller. Det året döm- des 25 personer till fängelse för dråp. Av dessa dömdes en till fängelse i ett år, två till fängelse i mer än ett men högst två är, tio till fängelse i mer än två men högst fyra år. Resterande tolv personer dömdes till fängelse i mer än fyra år. En betydande del (minst 50 procent) av dem som dömdes för dråp fick alltså ett straff som understeg minimistraffet. Motsvarande siffror för åren 1980—1983 var 54, 40, 56 resp. 44 procent. Visserligen finns bland denna grupp dömda ett antal personer under 21 år. Men detta rubbar inte intrycket att domstolarna när de mäter ut straff för dråp oftare än vid andra brott un— derskrider minimistraffet.

Liksom för mord döms för dråp ofta till sluten psykiatrisk vård. Av de 40 personer som år 1984 dömdes för dråp fick 15 eller 38 procent sådan vård.

Av den redovisade statistiken över straffmätningen skulle man kunna dra slutsatsen att straffvärdet för dråp enligt BrB är för högt. Men vi ställer oss något tvekande till att så är fallet. Dråp innebär ett uppsåtligt dödande. För ett sådant brott bör, även om det är mindre grovt, i normalfallet utdömas ett strängt straff. En annan sak är att det vid dråp kanske oftare än vid andra brott i det enskilda fallet kan finns skäl att tillämpa de regler som finns be- träffande ådömande av lindrigare straff än som är stadgat för brottet. Av det sagda följer att vi anser att minimistraffet för dråp i princip bör behållas på nuvarande nivå. Med omräkning för tvåtredjedelsfrigivning innebär det ett minimistraff på fängelse i fyra år. Vi är medvetna om att detta minimistraff innebär en något kortare anstaltstid än f. n. (två är, sju månader och sex dagar jämfört med f. n. tre år).

F. n. förekommer av naturliga skäl ingen överlappning mellan straffska- lorna för dråp och mord. Behovet härav torde inte heller vara särskilt märk- bart. Vi föreslår ett oförändrat maximistraff för dråp, dvs. fängelse i tio år. Genom sänkningen av minimistraffet för mord till fängelse i åtta år skapas en överlappning. Härigenom kommer straffskalorna för mord och dråp att förhålla sig till varandra på samma sätt som straffskalorna vid de flesta andra gradindelade brott i BrB.

Som ovan nämnts är barnadråp en privilegierad form av dråp. F. n. är maximistraffet för barnadråp samma som minimistraffet för dråp. Detta är en ordning som bör bestå. Vårt förslag innebär därför att maximistraffet för barnadråp sänks till fängelse i fyra år.

Minimistraffet för barnadråp, allmänna fängelseminimum, bör inte änd- ras.

4—5 åå Misshandel och grov misshandel

I strafflagen var straffskalan för normalgraden av misshandel (14 kap. 12 å SL) fängelse eller straffarbete i högst två år. Om omständigheterna var syn- nerligen mildrande kunde straffet sättas ned till böter. För grov misshandel (14 kap. 10 å SL) var straffskalan straffarbete lägst två och högst tio år.

Enligt BrB gäller följande straffskalor. misshandel fängelse i högst två är ringa misshandel böter grov misshandel fängelse, lägst ett och högst tio år

Vi föreslår följande straffskalor. misshandel böter, lägst etthundra dagsböter, el- ler fängelse i högst ett är ringa misshandel böter grov misshandel fängelse, lägst nio månader och

högst tio år

Misshandel innebär att uppsåtligen tillfoga annan person kroppsskada, sjuk- dom eller smärta eller att försätta honom i vanmakt eller annat sådant till- stånd.

Med kroppsskada avses t. ex. sår, svullnader, benbrott och funktions- rubbningar såsom försämrad rörelseförmåga, syn eller hörsel. Smärta är fy- siskt lidande som inte är alldeles obetydligt i intensitet och varaktighet. Or- sakande av mindre kroppsligt obehag kan falla under bestämmelsen om ofredande i 4 kap. 7 å. Vanmakt innebär praktiskt taget fullständig brist på kroppslig kontroll t. ex. medvetslöshet eller sömn.

Vid bedömningen av om ett misshandelsbrott är grovt skall enligt 3 kap. 5 å särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

En gärning är livsfarlig t. ex. om den förövas med livsfarligt vapen såsom skjutvapen, kniv, sönderslagen flaska eller järnstång. Farlighetsbedömning- en torde i främsta rummet avse en riskbedömning från gärningsmannens synpunkt.

Med svår kroppsskada avses t. ex. förlust av talförmåga eller syn, tillfo- gande av svårt lyte eller stadigvarande försvagning av hälsan.

Allvarlig sjukdom är inte endast sjukdom som är allvarlig i det särskilda fallet utan även att offret insjuknar på ett mindre svårt sätt i en sjukdom som till sin art är allvarlig.

Exempel på fall där gärningsmannen eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet är att misshandeln riktat sig mot en åldring, en gravid kvinna eller ett barn och att misshandeln utförts på ett särskilt smärtsamt sätt mot ett värnlöst offer.

I rättspraxis kan man utläsa en ganska stor försiktighet när det gäller att klassificera en misshandel som grov. Sannolikt har här det höga minimistraf- fet för grov misshandel haft betydelse.

Vid gränsdragningen mellan normalgraden av misshandel och ringa miss- handel skall samtliga omständigheter, inte bara skadans svårhet, beaktas. Enligt Grönvalls undersökning (Straffmätning, slutrapport, Ds Ju 1980:9 s. 90) har böter utdömts för misshandel enligt nuvarande 3 kap. 5 å dels när våldet varit lindrigt, dels när våldet varit medelgrovt men skadan lindrig eller — om skadan varit svårare — i huvudsak då mildrande omständigheter före- kommit.

BrB medförde en uppvärdering av misshandelsbrotten. Denna uppvärde- ring har i praxis, som framgår av Grönvalls undersökning, tagit sig uttryck i en relativt kraftig minskning i användningen av böter och en övergång till fängelse men även —— och i än större utsträckning till icke frihetsberövande påföljder, främst villkorlig dom. År 1978 dömdes enligt Grönvalls undersök- ning i ca 54 procent av fallen, som inte föranledde böter, till annan påföljd än fängelse, främst villkorlig dom och skyddstillsyn. Och av rättsstatistiken för år 1984 som avser huvudbrott och huvudpåföljd (Statistiska meddelan- den R 11 SM 8501) kan utläsas att i de fall av normalgraden av misshandel som då föranledde någon av påföljderna fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn, valdes kriminalvård i frihet i drygt 50 procent av fallen.

Misshandelsbrottet har, när det gäller svårhetsgraden av de gärningar som ryms inom Stadgandena i 3 kap. 4 och 5 åå, en mycket stor spännvidd. Det kan röra sig om allt mellan en örfil som orsakar smärta och de allra grövsta våldsgärningar såsom livsfarligt våld med knivar eller skjutvapen. Detta avspeglar sig i att det i straffskalan för misshandelsbrottet finns till- gång till både ett mycket milt och ett mycket strängt straff. Härigenom ligger straffskalans ändpunkter extremt långt i från varandra.

Vår grundinställning till brotten mot person är att de allmänt sett har ett högt straffvärde. Detta gäller särskilt bl. a. misshandelsbrott. Lagstiftaren bör genom straffskalan för misshandel klart säga i från att våldshandlingar riktade mot andra människor hör till de brott som samhället synnerligen kraftigt tar avstånd i från. I enlighet härmed anser vi att för misshandel även i fortsättningen bör finnas möjlighet att utdöma ett mycket strängt straff för de grövsta fallen.

När det gäller normalgraden av misshandel innebär vårt förslag att vi öpp- nar en möjlighet att för dessa fall döma till böter, lägst 100 dagsböter. Detta hänger samman med vår uppfattning att bötesstraffet bör kunna användas även vid ett flertal typer av brottslighet där f. n. enligt straffskalan endast fängelse kan komma i fråga. Införande av böter i straffskalan för normalgra- den av misshandel innebär således inte att vi ser mindre allvarligt på miss- handelsbrottet. Ett högt bötesstraff, som det här blir frågan om, är en känn- bar påföljd. Den har dessutom inte de skadeverkningar som ett fängelse- straff normalt har. Och i syfte att möjliggöra utdömande av verkligt höga böter föreslår vi en höjning av högsta antalet dagsböter för ett brott till 200 och för flera brott till 300.

Vår avsikt är att åstadkomma en övergång till höga bötesstraff för endast en mindre del av misshandelsfallen. Av naturliga skäl finns de fall vi avser bland dem som f. n. straffvärdemässigt hamnar på nivån fängelse i en månad eller på kortare tid. I flertalet av dessa fall dömer man f. n. till villkorlig dom jämte böter. Någon mer betydande övergång från fängelse till böter för misshandel blir således inte följden av vårt förslag. Vi vill i detta samman- hang särskilt peka på att vår avsikt inte är att det vid misshandel som är opro- vocerad, skall ske någon övergång till böter.

När det gäller de allra lindrigaste fallen av misshandel, dvs. de som f. n. bedöms som ringa, anser vi att det även i fortsättningen skall räcka med ett bötesstraff. Detta bör endast i undantagsfall överstiga minimistraffet för nor- malgraden av misshandel, 100 dagsböter. Vårt förslag innebär ingen föränd-

ring av nuvarande praxis. Endast i ca tre procent av fallen av ringa misshan- del utdöms f. n. ett bötesstraff på 100 dagsböter och däröver.

För att ett misshandelsbrott skall bedömas som grov misshandel krävs som ovan nämnts att det rört sig om en mycket svår misshandel. De gärningar som hänförs till den strängare straffskalan i 3 kap. 5 å är alltså mycket allvar- liga. Det kan ifrågasättas om det inte i praxis har uppställts alltför stränga krav för att en gärning skall bedömas som grov misshandel. Att överväga avgränsningen mellan de olika graderna av brotten faller emellertid, liksom utformningen av de enskilda straffbestämmelserna över huvud taget, utan- för vårt uppdrag.

Vi har tidigare (se avsnitt 6, 11 och 12) uttalat oss både för en sänkning av den allmänna nivån på straffen och för en sänkning av de förhöjda minimi- straffen. Med hänsyn till allvaret i de gärningar som faller under bestämmel- sen om grov misshandel bör dessa sänkningar emellertid inte få omfatta det- ta brott. Straffskalan för grov misshandel föreslår vi därför i princip oför- ändrad. Den enda ändringen vi föreslår är en matematisk omräkning av mi- nimistraffet till fängelse i nio månader på grund av övergången till tvåtredje- delsfrigivning. Vi vill poängtera att denna sänkning inte innebär någon skill— nad i faktiska anstaltstider för dem som döms till minimistraffet för grov misshandel.

Om minimistraffet för grov misshandel sätts till fängelse i nio månader bör maximistraffet för normalgraden av brottet sättas till fängelse i ett år.

Maximistraffet för grov misshandel föreslår vi oförändrat, fängelse i tio år. Visserligen innebär detta att ett högre straff än normalstraffet för mord kan dömas ut för misshandel. Men vi kan tänka oss fall av synnerligen svår och långvarig kroppslig tortyr som är allvarligare än t. o. in. ett mord. Att vi inte föreslår en sänkning av maximistraffet innebär, med hänsyn till över- gången till tvåtredjedelsfrigivning, en anvisning om att den nuvarande straff- mätningsnivån för de allvarligaste fallen av grov misshandel skall ligga fast.

Våra föreslagna straffskalor för misshandelsbrott innebär en klar skärp- ning i jämförelse med t. ex. stöldbrottet. Enligt vårt förslag kommer straff- skalan för ringa fall av stöld (snatteri) inte längre att vara strängare än den för ringa fall av misshandel. Och både minimistraffet och maximistraffet för normalgraden av misshandel blir, i motsats till f. n., strängare än för nor— malgraden av stöld. Slutligen blir både minimistraffet och maximistraffet för grov misshandel ännu högre i förhållande till motsvarande straff för grov stöld än f. n. (tre gånger så högt minimistraff mot f. n. dubbelt så högt och dubbelt så högt maximistraff mot f. n. ca 70 procent högre).

6—8 åå Vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom samt framkallande av fara för annan

I strafflagen var straffskalan för vållande till annans död (14 kap. 9 å SL) fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna var mildrande, böter, dock ej under tio dagsböter. För vållande till viss svårare kroppsskada eller sjukdom (14 kap. 17 å SL) var straffet böter eller fängelse i högst sex måna- der. För vållande av något lindrigare skada eller sjukdom var straffet enligt samma lagrum böter. Någon bestämmelse som motsvarade framkallande av fara för annan fanns inte i strafflagen.

Enligt BrB gäller följande straffskalor.

vållande till annans död ringa vållande till annans död grovt vållande till annans död

vållande till kroppsskada eller sjuk- dom grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom

framkallande av fara för annan

Vi föreslår följande straffskalor.

vållande till annans död

ringa vållande till annans död grovt vållande till annans död

vållande till kroppsskada eller sjuk- dom grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom

framkallande av fara för annan

fängelse i högst två är böter fängelse, lägst sex månader och högst fyra är böter eller fängelse i högst sex må- nader fängelse i högst två är

böter eller fängelse i högst två är

böter, lägst femtio dagsböter. eller fängelse i högst sex månader böter fängelse, lägst tre månader och högst tre är böter eller fängelse i högst tre måna- der fängelse i högst ett år och sex måna- der böter eller fängelse i högst ett år och

sex månader

Vållande till annans död innebär att av oaktsamhet orsaka att annan person dör.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom innebär att av oaktsamhet orsaka kroppsskada som inte är ringa eller sjukdom som inte är ringa. Vårdslöst orsakande av enbart smärta eller vårdslöst försättande av någon i vanmakt eller liknande tillstånd är inte kriminaliserat.

Framkallande av fara för annan avser uppsåtligt eller grovt oaktsamt orsa- kande av fara för att någon dör eller får svår kroppsskada eller allvarlig sjuk- dom. Faran måste vara konkret vilket innebär att en viss person faktiskt måste ha kunnat drabbas av följden och att en sådan utgång skall ha fram- stått som trolig.

Vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom före- kommer inte sällan i samband med misshandelsbrott och arbetsmijöbrott. Brotten har emellertid till övervägande delen samband med vägtrafiken. Enligt vår mening bör därför övervägandena beträffande brottens straffvär- de ske med beaktande av bestämmelsen i trafikbrottslagen om vårdslöshet i trafik. Samma gäller framkallande av fara för annan.

I 1 å trafikbrottslagen stadgas. att om vägtrafikant brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omstän- digheterna, skall han dömas för vårdslöshet i trafik, men endast cm oakt— samhet inte är ringa. Straffet är böter. Om emellertid förare av motordrivet fordon eller spårvagn ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar lik-

giltighet för andra människors liv eller egendom skall dömas för grov vårds- löshet i trafik till fängelse i högst två år.

Vi börjar med att diskutera vållande till annans död. Både vårdslöshet i trafik och vållande till annans död är oaktsamhets- brott. Brotten skiljer sig från varandra såtillvida som att vid det förstnämn— da brottet utgör den fara som gärningen innebär grunden för straffbarheten medan vid det sistnämnda brottet faran förverkligats på det mest allvarliga Sättet.

Som vi tidigare uttalat (se avsnitt 11.2.3) står det klart att straffvärdet hos oaktsamhetsbrott alltid är lägre än det hos motsvarande uppsåtliga brott. Enligt vår uppfattning är skillnaden i straffvärde betydande mellan fall där man avsett att döda någon annan och fall där man inte avsett uppnå denna effekt, utan endast varit oaktsam. Främsta skälet för detta är att effekten i det senare fallet, dvs. att offret avlider, förekommer så slumpvis. Är det egentligen någon mer påtaglig skillnad i straffvärde mellan två i övrigt lika fall av misshandel där i det ena fallet skadorna av de utdelade slagen blir endast begränsade medan i det andra fallet den misshandlade råkar skadas så illa av slagen att han, till följd av senare inträffade komplikationer, avli- der? Det skall här för tydlighetens skull påpekas att risken för att den miss— handlade skulle avlida måste ha varit sådan att gärningsmannen haft anled— ning att ta den i beräkning för att ansvar för vållande till annans död skall kunna ådömas. Enligt vår mening föreligger mellan dessa fall knappast nå- gon skillnad straffvärdemässigt. Uppsåtet är ju i båda fallen endast att åstad- komma kroppsskada.

Det sagda talar för att straffvärdet för vållande till annans död är lågt och eventuellt lägre än de nuvarande straffskalorna utvisar. Ett annat skäl som talar i samma riktning är att brottet i praktiken sällan bedöms som särskilt allvarligt. År 1984 dömdes 120 personer för vållande till annans död som hu- vudbrott. Av dessa fick endast 19 fängelsestraff. Två dömdes till skyddstill— syn, 178 till villkorlig dom, en till sluten psykiatrisk vård och 21 till böter. Av fängelsestraffen var det bara två straff som översteg fängelse ett år.

Det nu förda resonemanget, som innebär att vållande till annans död har ett förhållandevis lågt straffvärde, äger motsvarande giltighet även beträf- fande vållande till kroppsskada eller sjukdom.

Vid bestämmande av straffskalan för vållande till annans död måste emel- lertid beaktas vilka straffskalor som bör gälla för vållande till kroppsskada eller sjukdom och för framkallande av fara för annan. Och dessa i sin tur blir beroende av vilken straffskala som väljs för vårdslöshet i trafik. I straffvär- dehänseende hänger brotten nämligen ihop och valet av straffskala för ett av brotten får betydelse för de andra brottens straffskalor. Det är lämpligt att fortsätta med att diskutera framkallande av fara för annan.

Det i praktiken viktigaste fallet av framkallande av fara för annan är straffbelagt särskilt som vårdslöshet i trafik. Enligt vår uppfattning saknas skäl att bedöma framkallande av fara för annan i allmänhet på annat sätt än framkallande av fara för annan i trafiken. Straffskalorna för brotten bör där- för vara lika. Vi tar i avsnitt 14.5.1 ställning för att straffskalans maximum vid vårdslöshet i trafik (grov) bör vara fängelse i ett år och sex månader. Detta bör då också vara maximum för framkallande av fara för annan. Och maximistraffet för vållande till kroppsskada eller sjukdom bör vara samma

som för framkallande av fara för annan. Detta har att göra med att medveten oaktsamhet i förhållande till förverkligad kroppsskada (som faller under vål- lande till kroppsskada eller sjukdom) är identiskt med uppsåt till fara för kroppsskada (som faller under framkallande av fara för annan). Det sagda innebär att straffmaximum för vållande till kroppsskada eller sjukdom också bör vara fängelse i ett år och sex månader. Och även om, som uttalats ovan, det enligt vår uppfattning knappast är någon skillnad på gärningsmannens skuld i två identiskt lika fall, där det ena fallet leder till brottsoffrets död och det andra endast till svår kroppsskada, framstår det som rättspolitiskt nödvändigt att tillmäta det fall där döden inträder ett högre straffvärde. Vål- lande till annans död bör alltså ha ett högre maximistraff än vållande till kroppsskada eller sjukdom. De alternativ som ligger närmast är fängelse i tre eller fyra år.

Vid valet mellan dessa alternativ bör en jämförelse göras med minimi- straffet för dråp, som enligt vårt förslag är fängelse i fyra år. I sitt slutbetän— kande uttalade straffrättskommittén följande i denna fråga (SOU 1953:14 s. 140).

Från teoretiska utgångspunkter kunna skäl anföras för en sådan skärpning av straffskalan för vållande till annans död att straffmaximum komme att sammanfalla med straffminimum för uppsåtligt dödande, vilket enligt 1 å utgör fängelse i sex år. Graden av brottslighet i subjektivt hänseende, sådan den tager sig uttryck i olika gra- der av oaktsamhet och uppsåt, torde nämligen utvisa en kontinuerlig skala från ringa oaktsamhet över grov oaktsamhet och eventuellt uppsåt till direkt uppsåt. Kommittén har emellertid ansett fyra års fängelse utgöra ett tillräckligt högt straffmaximum för grova fall av vållande till annans död. Genom den lucka som alltså uppstår mellan straffmaximum i förevarande paragraf och straffminimum i 1 å markeras den olikhet som typiskt sett föreligger mellan vållandebrott och uppsåtliga brott.

Enligt vår uppfattning har de flesta fallen av vållande till annans död ett ganska lågt straffvärde. Vi kan emellertid inte bortse ifrån att fall kan kon- strueras där skillnaden i straffvärde i förhållande till de lindrigaste fallen av dråp är relativt liten. Det skulle därför i enlighet med vad straffrättskommit- tén uttalade vara teoretiskt riktigt om straffskalorna för brotten beskrev en glidande skala utan avbrott. Vi anser dock att det finns skäl att dra en skarp gräns även mellan medveten vårdslöshet och eventuellt uppsåt. Vårt förslag, fängelse i tre år som maximum, innebär därför att maximistraffet för vållan- de till annans död sätts lägre än minimistraffet för dråp och att det således även i fortsättningen finns en lucka mellan minimistraffet för dråp och maxi- mistraffet för vållande till annans död. Vi vill också betona att fängelsestraff som närmar sig tre år skall användas endast i synnerligen speciella situati- oner där gärningens straffvärde endast obetydligt skiljer sig från uppsåtligt brott.

Minimistraffet för grovt vållande till annans död bör med vår inställning till straffvärdet hos flertalet fall av vållande till annans död och med hänsyn till övergången till tvåtredjedelsfrigivning sänkas till fängelse i tre månader. Maximistraffet för normalgraden av brottet kan då sättas till fängelse i sex månader.

Minimistraffet för normalgraden av vållande till annans död föreslår vi sänkt till 50 dagsböter. Vi avser härmed att uppnå en tämligen betydande övergång till böter för denna grad av brottet. Det torde emellertid här i stort

sett uteslutande röra sig om fall som f. n. leder till villkorlig dom jämte bö- ter. ,

Maximistraffet för normalgraden av vållande till kroppsskada eller sjuk— dom bör vara lägre'än för motsvarande grad av vållande till annans död. Vi föreslår att det sätts till fängelse i tre månader.

Våra förslag till nya straffskalor för brotten i 3 kap. 6—8 åå innebär, på skäl som ovan anförts, inga större förändringar trots vår allmänna inställ- ning att straffvärdet hos oaktsamhetsbrott är lågt. Vi vill emellertid i detta sammanhang framhålla att vid bedömningen av straffvärdet i det konkreta fallet mindre vikt bör fästas vid den effekt som inträffat. I stället bör avseen- de fästas vid de subjektiva förhållandena vid brottet och den fara som den brottsliga gärningen gett upphov till.

14.1.2 4 kap. Om brott mot frihet och frid

Med brott mot frihet avses människorov (4 kap. 1 å), olaga frihetsberövande (4 kap. 2 å), försättande 1 nödläge (4 kap. 3 å) och olaga tvång (4 kap. 4 å). Övriga brott 1 4 kap., nämligen olaga hot (4 kap. 5 å), hemfridsbrott och olaga intrång (4 kap. 6 å), ofredande (4 kap. 7 å), brytande av post— eller telehemlighet (4 kap. 8 å), intrång i förvar (4 kap. 9 å) och olovlig avlyssning (4 kap. 10 å), utgör fridsbrott.

1—3 åå Människorov, olaga frihetsberövande och försättande i nödläge

I strafflagen var straffskalan för människorov (15 kap. 5—6 åå SL) och försät- tande i nödläge (främst 15 kap. 7 å SL) straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid. För olaga frihetsberövande (15 kap. 9 å SL) var straffskalan för normalgraden straffarbete i högst fyra år och vid mildrande omständigheter fängelse.

Enligt BrB gäller följande straffskalor. människorov

människorov, mindre grovt olaga frihetsberövande olaga frihetsberövande, mindre grovt försättande i nödläge försättande i nödläge, mindre grovt

Vi föreslår följande straffskalor. människorov

människorov, mindre grovt olaga frihetsberövande

olaga frihetsberövande, mindre grovt försättande i nödläge

fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid fängelse i högst sex år fängelse, lägst ett och högst tio är böter eller fängelse i högst två år

fängelse, lägst ett och högst tio är böter eller fängelse i högst två år

fängelse på viss tid, lägst två och högst tio år, eller på livstid . fängelse i högst tre år

fängelse, lägst nio månader och högst tio är böter eller fängelse i högst ett år

fängelse, lägst nio månader och högst tio är böter eller fängelse i högst ett år

Brottet olaga frihetsberövande är ett allmänt stadgande om straff för den som berövar annan friheten. Vissa särskilt allvarliga frihetsbrott har brutits ut från detta stadgande och utgör brottet människorov. Det rör t. ex. fall då gärningsmannen haft för avsikt att föröva sexualbrott mot ett bortfört eller inspärrat barn och fall av bortrövande i kombination med utpressning, s. k. kidnapping.

Brottet olaga frihetsberövande består i att utan laga befogenhet beröva någon friheten. Det kan ske t. ex. genom bortförande eller inspärrande eller genom att binda någon eller ställa honom under bevakning. Själva frihetsbe- rövandet behöver inte innebära något lidande och kan vara kortvarigt. Vid bedömning av om det olaga frihetsberövandet är av normal svårhetsgrad el- ler om det är mindre grovt skall i första hand hänsyn tas till längden av fri- hetsberövandet. Förutom tidrymden måste dock även andra omständigheter beaktas såsom det sätt på vilket frihetsberövandet genomförts och graden av lidande och kränkning offret utsatts för.

Från olaga frihetsberövande har som nämnts vissa särskilt allvarliga fri- hetsbrott brutits ut och särbehandlats i bestämmelsen om människorov. Människorov är alltså en kvalificerad form av olaga frihetsberövande. De mest typiska fallen av detta brott är kidnapping och tagande av gisslan. Vid människorov måste frihetsberövandet bestå i att offret förs bort eller spärras in och att gärningsmannen samtidigt eller dessförinnan, som lagtexten ut- trycker det, bemäktigar sig offret. Härmed avses att han skall ha skaffat sig en bestående maktposition över offret. Dessutom ställs krav på ett överskju- tande uppsåt. Gärningsmannen skall ha uppsåt att skada den bortförde eller inspärrade till liv eller hälsa, att tvinga honom till tjänst eller att utöva ut- pressning. Om uppsåtet fullföljs skall dömas särskilt för det brott som då blir aktuellt, t. ex. mord eller utpressning.

Försättande i nödläge består i att med olaga tvång eller vilseledande orsa- ka antingen att någon kommer i krigs— eller arbetstjänst eller annat sådant tvångstillstånd eller att någon beger sig till eller stannar kvar på "utrikes ort”, där han kan befaras råka i nödläge.

Med ”tvångstillstånd” avses krigstjänst, arbetstjänst eller annat direkt jämförligt tillstånd. Det krävs att inskränkningen i handlingsfriheten är be- tydande. Ett under lagförarbetena på 1940-talet aktuellt exempel på tvångs- tillstånd var de fall under andra världskriget då i ockuperade stater företrä— dare för ockupationsmakten i strid mot internationella överenskommelser eller folkrättsliga grundsatser påtvingade befolkningen krigs- eller arbets- tjänst.

Med ”nödläge” förstås en mycket svår belägenhet som inte är helt tillfäl- lig eller övergående. I lagrummet nämnda exempel på nödläge är förföljelse och utnyttjande till otuktigt levnadssätt. Härmed avses i första hand 5. k. vit slavhandel som innebär att kvinnor och barn luras att bege sig till främman- de länder och där utnyttjas i prostitution eller tvångsarbete.

Brottsbalksreformen innebar ingen förändring i synen på de nu aktuella brotten. Liksom i strafflagen är straffskalorna i BrB för människorov, olaga frihetsberövande och försättande i nödläge mycket stränga. Enda skillnaden

är att i BrB öppnats en möjlighet att i de lindrigaste fallen av olaga frihetsbe- rövande och försättande i nödläge döma till böter.

Som framhållits flera gånger tidigare är vår grundinställning till brotten mot person att de allmänt sett har ett högt straffvärde. Detta gäller frihets- och fridsbrotten likaväl som brotten mot liv och hälsa. De nu aktuella brot- ten utgör de allvarligaste frihetsbrotten. Med hänsyn till vikten av skyddsin- tresset, nämligen den enskilda människans rätt till frihet inom ramen för rättsstatens regler, bör tillgång finnas till mycket stränga straff.

Maximistraffet för människorov är fängelse på livstid. Vi har i avsnitt 12.6 diskuterat användandet av livstidsstraffet och därvid uttalat dels att livs- tidsstraffet bör finnas kvar men att användningen av det bör vara mycket restriktiv, dels att det vid varje särskilt brott som är belagt med livstids fäng— else får prövas om detta straff kan slopas för det aktuella brottet. Frågan är då om livstidsstraffet för människorov måste behållas. Härom kan följande sägas.

De fall av människorov som f. n. i första hand kan bli aktuella för livs- tidsstraffet är de där gärningsmannen vid bortrövandet hade uppsåt att be- röva offret livet (se BrB I 5. 181). Man kan se dessa fall som ett specialfall av förberedelse till mord. Förhållandet är nämligen det att den allmänna bestämmelsen om förberedelse till brott i nuvarande 23 kap. 2 å inte täcker förberedelse till mord i form av bortrövandet utan avser förberedelse t. ex. genom mottagande av pengar eller hantering av hjälpmedel.

Straff för förberedelse till brott enligt nuvarande 23 kap. 2 å skall sättas under den högsta gräns som gäller för fullbordat brott. Detta innebär att för sådan förberedelse till mord som faller under den allmänna bestämmelsen om förberedelse till brott är maximistraffet fängelse i tio år. För förberedelse i form av människorov gäller däremot fängelse på livstid som maximistraff. Den fråga som bör ställas är om denna skillnad är motiverad.

I detta sammanhang skall påpekas att om gärningsmannen vid människo— rov realiserar sitt uppsåt skall dömas för mord. För mord föreslår vi att livs- tidsstraffet skall behållas. Och om gärningsmannen påbörjar realiserandet av sitt uppsåt men inte uppnår den åsyftade effekten kan dömas för försök till mord. Även här finns alltså tillgång till fängelsestraff på livstid. Men även med beaktande av detta är det enligt vår uppfattning motiverat att behålla livstids fängelse som maximistraff för människorov. Allmänt sett ligger nämligen gärningsmannen närmare förverkligandet av ett dödande vid män- niskorov än vid förberedelse till mord genom att han vid människorov nått så långt att han ”bemäktigat sig” offret.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att det således finns skäl att stad- ga fängelse på livstid som maximistraff för människorov. Vi föreslår därför att maximistraffet för normalgraden av människorov behålls.

Minimistraffet för normalgraden av människorov föreslår vi sänkt till fängelse i två år. Detta är en följd dels av övergången till tvåtredjedelsfrigiv- ning, dels av vår allmänna inställning till höga minimistraff. Dessutom anser vi att det nuvarande minimistraffet är alltför högt i förhållande till andra jämförbara brott.

Minimistraffet för mindre grova fall av människorov är allmänna fängel- seminimum. Vi föreslår ingen ändring härvidlag. Vi vill emellertid betona

att ett så lågt straff torde kunna komma i fråga endast i verkliga undantags- fall.

När det gäller olaga frihetsberövande och försättande i nödläge föreslår vi att maximistraffet fängelse i tio år behålls. Genom övergången till tvåtredje- delsfrigivning innebär detta en skärpning. Denna skärpning ligger i linje med vår strängare syn på brott mot person.

När det gäller minimistraffet för normalgraden av dessa brott föreslår vi med hänsyn till övergången till tvåtredjedelsfrigivningen en sänkning till fängelse i nio månader. Någon kortare anstaltstid innebär sänkningen inte. Med vårt förslag får den som dömts till minimistraffet för brotten, liksom f. n., avtjäna sex månader i anstalt. Som jämförelse kan nämnas att brotten även i fortsättningen får samma straffskala som grov misshandel (3 kap. 5 å).

Med hänsyn till att även helt kortvariga fall av berövande av annans rörel- sefrihet är straffbara som olaga frihetsberövande bör böter ingå i straffska- lan för mindre grova fall av brottet.

Även för mindre grova fall av försättande i nödläge bör möjlighet finnas att ådöma böter.

4 å Olaga tvång

I strafflagen var straffskalan för olaga tvång (15 kap. 22 å SL) högst straff- arbete i två år. Enligt BrB gäller följande straffskalor.

olaga tvång böter eller fängelse i högst två är grovt olaga tvång fängelse, lägst sex månader och högst sex år

Vi föreslår följande straffskalor.

olaga tvång böter eller fängelse i högst nio må- nader grovt olaga tvång fängelse, lägst sex månader och

högst sex år

Stadgandet om olaga tvång är en allmän bestämmelse till skydd för indivi- dens handlingsfrihet. För tillämpning av paragrafen krävs dels att gärnings- mannen utövat misshandel eller använt sig av hot, dels att han gjort detta i avsikt att framtvinga ett visst beteende från den angripne, dels att tvånget har lett till resultat.

Tvånget vid olaga tvång måste utövas genom våld mot person, genom hot om brottslig gärning eller genom hot att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande. Det sistnämnda gäller dock en- dast om tvånget är otillbörligt. För grovt olaga tvång finns en särskild straff- skala. Som exempel på fall som kan bedömas som grova nämnsi lagtexten att gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr.

Kvalificerade former av olaga tvång är människorov (4 kap. 1 å), försät- tande i nödläge (4 kap. 3 å), våldtäkt (7 kap. 1 å), sexuellt tvång (7 kap. 2 å), rån (9 kap. 5—6 åå), utpressning (10 kap. 4 å), kapning av luftfartyg (15

kap. 6 å), förgripelse mot tjänsteman (20 kap. 2 å), grovt otillbörligt verkan- de vid röstning (20 kap. 6 å), övergrepp i rättssak (20 kap. 8 å) och brott mot medborgerlig frihet (22 kap. 5 å).

I straffrättskommitténs förslag (SOU 1953:14) var straffskalan för grovt olaga tvång fängelse i högst fyra år. Denna straffskala skärptes i propositio- nen genom en ganska väsentlig höjning av både maximistraffet och mini— mistraffet. Detta skedde på förslag av Svea hovrätt, som framhöll att ansvar visserligen i de flesta fall av särskilt upprörande tortyr kan ådömas för grovt olaga tvång i konkurrens med grov misshandel men att fall av omänsklig själslig tortyr som inte innebär misshandel kan tänkas förekomma.

Enligt vår uppfattning har olaga tvång ett högt straffvärde. Detta gäller naturligtvis särskilt om gärningen "innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr” som nämns som exempel på när brottet bör betraktas som grovt. Vi anser att ett sådant förfarande visserligen knappast bör bedömas som lika allvarligt som olaga frihetsberövande och försättande i nödläge, som kan avse mycket allvarliga fall, men att straffvärdet är högre än de nu- varande straffskalorna anger. Vi föreslår därför att straffet för grovt olaga tvång höjs i förhållande till flertalet andra brott. Detta åstadkommer vi ge— nom att för grovt brott behålla både maximistraffet på fängelse i sex år och minimistraffet på fängelse i sex månader trots övergången till tvåtredjedels- frigivning.

När det gäller straffskalan för normalgraden av olaga tvång anser vi, med hänsyn till att brottsbeskrivningen omfattar även fall av lindrigare beskaf- fenhet, att tillgång liksom f. n. bör finnas till ett bötesstraff.

När det gäller brottskonkurrens innebär vårt förslag att grovt olaga tvång fortfarande får lägre straffskala än grov misshandel (3 kap. 5 å). Detta med- för att om grov misshandel förövats samtidigt skall dömas jämväl för detta brott. Vidare gäller följande. Grovt olaga tvång konsumerar normalgraden av misshandel och ringa misshandel (3 kap. 4 å). Normalgraden av olaga tvång konsumerar ringa misshandel. Begås olaga tvång med hjälp av miss- handel som, om brottet begåtts fristående, skulle bedömts som normalgra- den av misshandel, bör det olaga tvånget i många fall vara att bedöma som grovt. Är så inte fallet får dömas i brottskonkurrens.

5 å Olaga hot

I strafflagen var straffskalan för olaga hot (14 kap. 15 å andra stycket SL och 15 kap. 23 å SL) böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt BrB är straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Vi föreslår följande straffskalor.

olaga hot böter eller fängelse i högst tre måna- der grovt olaga hot fängelse i högst tre år

Genom straffbudet om olaga hot stadgas straff för vissa fall av hot. Olaga hot består i att lyfta vapen mot annan eller på annat sätt hota med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom.

Med stadgandet om olaga hot avses främst att bereda straffrättsligt skydd för vissa angrepp mot enskild persons känsla av trygghet till person och egen- dom. Brottet är ett fridsbrott. Det är tillräckligt att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet skall verkställas. Stort av- seende fästes alltså vid hur situationen tett sig från den hotades synpunkt. Huruvida gärningsmannen verkligen hade för avsikt att fullfölja hotet inver- kar inte på frågan om gärningen är straffbar men kan enligt kommentaren (BrB I 5. 192) beaktas vid straffmätningen.

Olaga hot innebär ett angrepp på den personliga integriteten. Sådana an- grepp anser vi att samhället allmänt sett bör reagera strängare mot än f. n. Svåra fall av olaga hot kan ibland utvecklas till psykisk terror och medföra svårt lidande. För sådan brottslighet bör tillgång finnas till ett mycket strängt straff. Det nuvarande maximistraffet är fängelse i två år. Vi anser, även med beaktande av övergången till tvåtredjedelsfrigivning, att detta är för lågt. Vi föreslår därför att maximistraffet för olaga hot höjs till fängelse i tre år.

För de allra lindrigaste fallen av olaga hot, som är de vanligast förekom- mande (se nedan), anser vi det emellertid vara tillfyllest med ett bötesstraff. Skål saknas därför att ändra minimistraffet för brottet.

Vårt förslag innebär att det skapas en särskild straffskala för olaga hot som är grovt. Skälet härför är dels att en uppdelning av straffskalan i två olika grader underlättar domstolarnas påföljdsbestämning för brottet ge- nom att straffskalan blir mindre vid, dels att konkurrensförhållandet gent- emot hot mot tjänsteman härigenom får en lämplig lösning (se avsnitt

14.4.2). När det gäller frågan om vilka gärningar som bör falla under de resp. gra-

derna av olaga hot vill vi uttala följande. Olaga hot föranleder f. n. i stor utsträckning endast böter. Sålunda ådömdes år 1984 böter i 522 fall av 936. Även om vårt förslag innebär en uppvärdering av olaga hot är det vår be- dömning att ungefär hälften av fallen av olaga hot inte bör förskylla stränga- re straff än böter och sålunda vara att bedöma som normalgraden av brottet. Detta gäller särskilt som vi föreslår en utökad möjlighet att utdöma höga bötesstraff. För att ett olaga hot skall vara att bedöma som grovt bör krävas att brottet i betydande grad skiljer sig från ”normala” fall av olaga hot. En jämförelse kan här göras med misshandelsbrottet. Vid bedömningen av om en misshandel skall vara att anse som grov skall, enligt 3 kap. 5 å, särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Olaga hot kan endast i rena undantagsfall innebära att allvarlig sjukdom (dvs. psykisk sjukdom) tillfogas brottsoffret. Däremot kan väl tän- kas fall där gärningsmannen orsakat svårt psykiskt lidande. I dessa fall samt då gärningsmannen på annat sätt visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet bör straffskalan för grovt brott användas.

6 å Hemfridsbrott och olaga intrång

I strafflagen var straffskalan för hemfridsbrott (15 kap. 26—27 åå SL) som också omfattade vissa fall av olaga intrång böter eller fängelse i högst sex månader eller, om uppsåt förelåg att våldföra sig på någon, straffarbete i högst två år.

Enligt BrB gäller följande straffskalor.

hemfridsbrott böter grovt hemfridsbrott fängelse i högst två år olaga intrång böter grovt olaga intrång fängelse i högst två år

Vi föreslår följande straffskalor.

hemfridsbrott böter eller fängelse i högst ett är grovt hemfridsbrott straffskalan utgår olaga intrång böter eller fängelse i högst sex må- nader grovt olaga intrång straffskalan utgår

Hemfridsbrott består i att olovligen intränga eller kvarstanna där annan har sin bostad vare sig det är fråga om rum, hus, gård eller fartyg. Andra exem- pel på bostäder är husvagn och tält. Även tillfälliga bostäder skyddas alltså. Det har ingen betydelse om någon bor i lokalen just när gärningen begås. Det måste emellertid stå klart att lokalen utgör någons bostad och alltså inte är övergiven. Fritidshus skyddas inte under tider de inte bebos. Lägenheter och vanliga bostäder är däremot ständigt skyddade.

För hemfridsbrott som är att bedöma som grovt gäller f. n. en särskild straffskala. Några särskilda anvisningar på vilka fall som är grova har inte lämnats. Avsikten med gärningen bör emellertid tillmätas betydelse. Om gärningsmannen hade avsikt att våldföra sig på någon bör, liksom på straffla- gens tid. brottet anses grovt.

Vid olaga intrång. som är subsidiärt i förhållande till hemfridsbrott, ut- görs enligt lagtexten det skyddade området av kontor, fabrik, annan bygg- nad eller fartyg. upplagsplats eller annat dylikt ställe. Andra exempel är ar- betsrum och tjänsterum, skolsal, idrottsanläggning, inhägnad byggplats och trappuppgång i hyreshus.

Liksom vid hemfridsbrott finns f. 11. en särskild straffskala för grovt brott.

Straffbudet för hemfridsbrott avser att skydda den enskildes privatliv och rätt att vara ostörd och kunna känna sig trygg i sin bostad. På lagrådets begä- ran infördes i samband med brottsbalksreformen stadgandet om olaga in- trång i avsikt att skapa "ett mera konsekvent utformat skydd för lokaliteter där människor arbeta eller eljest bruka vistas” (prop. 1962:10 s. 421).

Som de övriga fridsbrotten innebär hemfridsbrott ett angrepp på den en- skildes personliga integritet. Sädana angrepp finns det enligt vår mening skäl att tillmäta särskild betydelse vid straffvärdebedömningen. Det är av stor betydelse att människor kan känna trygghet i sitt hem. När det gäller gär- ningar av allvarligt slag som faller under bestämmelsen om hemfridsbrott är situationen emellertid alltid sådan att brottskonkurrens föreligger. Hem- fridsbrottet får då vika för ett annat brott. I det vanligaste fallet. nämligen inbrott i bebodda hus eller i bostadslägenheter i avsikt att stjäla. döms inte för hemfridsbrott utan för stöld enligt 9 kap. som på grund av att gärningen innefattar ett störande av hemfriden ofta bedöms som grov. Och i de fall någon tar sig in i annans bostad. utan att stöldavsikt föreligger. genom att

bryta lås eller öppna fönster döms för egenmäktigt förfarande. Också i detta fall tas vid påföljdsbestämningen hänsyn till hemfridsmomentet. Vid påföljdsbestämningen har på detta sätt den grad av störande av hemfriden som gärningen innebär stor betydelse. De återstående fallen, dvs. de där hemfridsbrottet förekommer som ensamt brott, har ett ej fullt så högt straff- värde. Mot bakgrund härav föreslår vi att maximistraffet för hemfridsbrott sätts till fängelse i ett år. Minimistraffet bör liksom f. n. vara böter.

Som ovan nämnts finns en särskild straffskala för hemfridsbrott som är grovt. Med hänsyn till att vi föreslår att straffskalans omfång vid hemfrids- brott skall vara från böter till fängelse i ett år saknas anledning att behålla denna särskilda straffskala. Vårt förslag innebär därför att för hemfridsbrott stadgas en enhetlig straffskala med böter eller fängelse i högst ett år.

Det nu sagda gäller inträngande där annan har sin bostad. När det gäller obehöriga intrång på kontor och andra liknande platser, vilket faller under bestämmelsen om olaga intrång, är integritetskränkningen inte lika påtaglig. Enligt vår uppfattning kan olovliga intrång i de båda olika typerna av lokaler inte bedömas lika i straffvärdehänseende. Det måste vara allvarligare att störa någons hemfrid än att tränga sig in på hans arbetsplats. Det är mot denna bakgrund vårt förslag om sänkning av straffskalan för olaga intrång skall ses. Även när det gäller olaga intrång föreslår vi att den särskilda straffskalan för grovt brott slopas.

7 å Ofredande

I strafflagen var straffskalan för ofredande (15 kap. 28 å SL) böter eller fäng- else i högst sex månader.

Enligt BrB är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. Vi föreslår att straffskalan blir böter eller fängelse i högst tre månader. Ofredande kan ske på två olika sätt. Den ena formen av brottet består i att handgripligen antasta någon annan t. ex. genom att sätta krokben för honom, knuffa honom, rycka eller slita i hans kläder, tillfälligt hålla fast ho- nom, försöka få honom att följa med genom att ta honom i armen, spotta på honom eller klappa honom i ansiktet. Den andra formen av ofredande är enligt lagtexten att genom skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hän- synslöst beteende ofreda annan. Exempel härpå är att någon stör sina gran- nar med högljudd musik, trakasserar någon genom telefonterror, allvarligt skrämmer någon, lämnar falskt meddelande om att någon närstående dött samt att någon drar undan stolen när någon annan skall sätta sig. För att gärningen skall vara brottslig krävs att den innebär en kännbar fridskränk- ning och dessutom kan sägas ge uttryck för hänsynslöshet.

Ofredande är subsidiärt till annat brott enligt 4 kap. och till andra brott som innefattar uppsåtlig våldsutövning. Bl. a. kompletterar kriminalisering- en av ofredande såväl misshandelsbrott (3 kap. 4 å) som hemfridsbrott (4

kap. 6 å).

Det torde stå klart att de allra flesta konkreta fallen av ofredande har ett lågt straffvärde. Detta framgår också av nuvarande straffmätningspraxis. Brottets utformning är emellertid sådan att det omfattar även fall med ett högre straffvärde. Vi tänker på fall av trakasserier exempelvis genom tele—

fonterror. Sådana brott kan ge upphov till inte obetydliga negativa effekter hos brottsoffret i form av psykiska påfrestningar. För allvarliga sådana fall anser vi att möjlighet bör finnas att utdöma en strängare påföljd än böter. Ett maximistraff på fängelse i tre månader är dock enligt vår uppfattning fullt tillräckligt.

8—10 åå Brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar och olovlig avlyssning

Istrafflagen var straffskalan för brytande av brevhemlighet (15 kap. 30 å SL) fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Om det skedde med vilja men utan ont uppsåt var straffet dock endast böter.

Enligt BrB gäller följande straffskalor.

brytande av post- eller telehemlighet böter eller fängelse i högst två år intrång i förvar böter eller fängelse i högst två år olovlig avlyssning böter eller fängelse i högst två år förberedelse enligt 9 b å böter eller fängelse i högst två år

Vi föreslår följande straffskalor.

brytande av post- eller telehemlighet böter eller fängelse i högst ett år intrång i förvar böter eller fängelse i högst ett år olovlig avlyssning böter eller fängelse i högst ett år förberedelse enligt 11 å böter eller fängelse i högst ett år

Brytande av posthemlighet består i att olovligen bereda sig tillgång till meddelande vilket som postförsändelse, t. ex. brev, brevkort, korsband och paket, är under befordran av postverket. En postförsändelse är under be- fordran från det den avlämnas t. ex. i en brevlåda till dess den utlämnas till adressaten.

Brytande av telehemlighet består i att olovligen bereda sig tillgång till meddelande som är under befordran som telemeddelande genom telever- kets försorg. Med telemeddelande avses telefonsamtal, telegram, telexmed- delande och vissa radiomeddelanden.

Brottet intrång i förvar är subsidiärt till brytande av post- eller telehemlig- het och består i att olovligen bryta brev eller telegram (som alltså inte är under befordran). Men intrång i förvar kan även vara att olovligen bereda sig tillgång till annat som förvaras förseglat eller under lås eller på annat sätt tillslutet.

Olovlig avlyssning består i att olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlig- het avlyssna eller uppta, t. ex. med bandspelare, tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst som allmänheten inte äger tillträde till och som gärningsmannen inte själv deltar i eller som han obehörigen berett sig tillträde till.

I 4 kap. ll å BrB straffbeläggs som ett specialfall förberedelse till brytan- de av telehemlighet och olovlig avlyssning. Gärningen består i att anbringa tekniskt hjälpmedel med uppsåt att utföra nu nämnda brott.

I paragraferna kriminaliseras vissa kränkningar av den personliga integri- teten när det gäller kommunikationen mellan människor. Rätten att fritt och utan obehörigt intrång använda de vanliga medlen för offentliga och pri- vata meddelanden liksom rätten att slippa bli avlyssnad hör enligt svensk rättsuppfattning till medborgarnas personliga frihet. Det finns goda skäl att se allvarligt på de i dessa paragrafer straffbelagda gärningarna. Enligt vår uppfattning är den integritetskränkning, som kriminaliseras i de nu aktuella paragraferna, jämförbar med den som hemfridsbrott innebär. Enligt vårt förslag är maximistraffet för hemfridsbrott fängelse i ett år. Vi föreslår där- för att straffskalorna för de nu aktuella brotten ändras på så sätt att maxi- mistraffet sänks till fängelse i ett år.

14.1.3 5 kap. Om folkmord

] å Folkmord

En särskild bestämmelse om folkmord infördes i svensk rätt är 1964 (lag 1964:169 om straff för folkmord). Vi har i avsnitt 13 tagit ställning för att införa bestämmelserna om folkmord i BrB.

Straffskalan för folkmord är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

Vi föreslår att straffskalan skall vara oförändrad. För folkmord skall den dömas som förövar gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis.

Bestämmelsen om folkmord bygger på en konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord som antogs den 9 december 1948 av FN:s generalförsamling och som ratificerats av Sverige.

Med folkmord förstås enligt konventionen att någon, i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan, dödar medlemmar av gruppen, tillfogar medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada. uppsåtligen påtvingar gruppen levnadsvill- kor avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller också överför barn från gruppen till en annan grupp. Det utmärkande för folkmord är alltså att brottet ytterst riktar sig mot en folkgrupp och avser att förinta den fastän det omedelbara objektet för brottet utgörs av mänskliga individer.

Folkmordsstadgandet innebär en komplettering av straffstadgandena i BrB. De brottstyper som f. 11. kan konstituera ansvar för folkmord är mord (3 kap. 1 å), grov misshandel (3 kap. 5 å), människorov (4 kap. 1 å), olaga frihetsberövande (4 kap. 2 å), försättande i nödläge (4 kap. 3 å), grovt olaga tvång (4 kap. 4 å andra stycket), mordbrand (15 kap. 1 å), grov mordbrand (15 kap. 2 å), allmänfarlig ödeläggelse (15 kap. 3 å), sabotage (15 kap. 4 å), grovt sabotage (15 kap. 5 å). luftfartssabotage (15 kap. 6 å), spridande av gift eller smitta (15 kap. 8 å) och grov uppvigling (19 kap. 5 å tredje stycket). Om något av dessa brott begås med folkmordsuppsåt skall dömas endast för folkmord. Minimistraffet för det särskilda brott det är fråga om får av natur- liga skäl inte underskridas även om det skulle vara så att folkmordsarottet har ett lägre minimum.

Något brott som är allvarligare än folkmord finns enligt vår uppfattning inte. Att maximistraffet bör vara fängelse på livstid är därmed klart.

Folkmordsstadgandet omfattar brott vilka har ett maximistraff på fyra års fängelse eller mer. Att minimistraffet för folkmord bestämts till fängelse i fyra år är mot bakgrund härav naturligt. Vi föreslår ingen förändring av gränsen för folkmordsstadgandets tillämpningsområde. Minimistraffet för folkmord får därför i vårt förslag kvarstå oförändrat.

Våra förslag till straffskalor innebär att normalgraderna av sabotage (15 kap. 4 å) och luftfartssabotage (15 kap. 6 å) inte längre kan grunda ansvar för folkmord. Detta innebär enligt vår uppfattning inte någon nackdel. Fort- farande kan ju de grova formerna av dessa brott ligga till grund för folk- mordsansvar.

14.1.4 6 kap. Om ärekränkning

Med ärekränkning avses förtal (6 kap. 1 å), grovt förtal (6 kap. 2 å), förtal av avliden (6 kap. 4 å) och förolämpning (6 kap. 3 å).

1—4 åå Förtal, grovt förtal, förtal av avliden och förolämpning

I strafflagen var straffskalan för det brott som kan anses motsvara förtal (16 kap. 8 å SL) fängelse i högst sex månader eller böter, för brottet motsvaran- de grovt förtal (16 kap. 7 å SL) straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader eller böter. För förolämpning var straffet böter eller fän- gelse i högst sex månader.

Enligt BrB gäller följande straffskalor.

förtal böter grovt förtal böter eller fängelse i högst två år förolämpning böter grov förolämpning böter eller fängelse i högst sex må- nader

Vi föreslår följande straffskalor.

förtal böter grovt förtal böter, lägst etthundra dagsböter, el- ler fängelse i högst ett år förolämpning böter grov förolämpning straffskalan utgår

Kriminaliseringen av förtal riktas mot den fridskränkning angrepp på en persons anseende innebär. Förtalsbrottet består i att om någon lämna upp- gift som är ägnad att utsätta honom för andras missaktning. Uppgiften måste lämnas till annan än den angripne. Vanligen sker detta i tal eller skrift men det kan också ske på annat sätt, exempelvis i bild. Exempel på nedsättande uppgift är enligt lagtexten att någon utpekas som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt.

Ansvar för förtal föreligger i princip oberoende av om den nedsättande uppgiften är sann eller ej. Man har alltså ingen allmän rätt att säga sanning-

en. Men är en uppgift sann eller hade den som lämnade uppgiften skälig grund för att hålla den för sann kan han undgå ansvar. För detta krävs emel- lertid dels att han kan visa sanningshalten eller att han hade skälig grund, dels att han var skyldig att uttala sig eller det annars med hänsyn till omstän- digheterna var försvarligt att lämna uppgiften.

För ansvar för förtal av avliden krävs att förutsättningarna för förtal är uppfyllda och att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den på annat sätt, särskilt med beaktande av den tid som förflutit sedan den förtala- de dog, kan anses kränka den frid som bör tillkomma honom.

Medan kriminaliseringen av förtalsbrottet riktas mot den fridskränkning angrepp på en persons anseende innebär riktas kriminaliseringen av för- olämpning mot den fridskränkning ett angrepp på en persons självkänsla innebär. Förolämpning består i att smäda annan. Angreppet riktas, i mot- sats till vid förtal, direkt mot den det gäller. Förolämpning kan ske genom tillmälen, kränkande beskyllningar, föraktfulla åtbörder eller skymfliga bil- der.

Vid förarbetena till BrB anförde departementschefen beträffande för- talsbrotten bl. a. följande (prop. 1962:10 s. B 141 f).

Människan i ett samhälle, icke minst i ett modernt samhälle. är hänvisad att på olika sätt och i olika plan leva i gruppgemenskap med andra. Om därför någon angriper annan genom att om honom utsprida nedsättande uppgifter och därigenom försöker inrikta gruppens känslor mot honom, så kan detta vara ett farligt angrepp. som för den angripne kan leda till uteslutning ur gruppgemenskapen eller försvårade livsbe— tingelser på olika sätt. Däri ligger förtalsbrottets natur och grunden till dess kriminali- sering. Brottet utgör ett angrepp på annans ställning i samhället som kräver beivran. lika väl som angrepp på annans kroppsliga integritet och rörelsefrihet. Utmärkande för förolämpningsbrottet är att det kränkande uttalandet riktar sig icke till andra med— lemmar av gruppen utan till den berörda personen själv, och kriminaliseringen avser att skydda den enskilde mot direkta angrepp med smädliga tillmälen.

Även om det praktiska värdet av att ärekränkning är kriminaliserad ofta kan ifråga- sättas, bör dock lagbestämmelser härom bibehållas och utformas så effektivt som det är möjligt. Sådana brott kan skapa svåra lidanden för den enskilde och förödande so- ciala skadeverkningar för denne; ärekränkning bör därför kunna beivras vid domstol.

Vad departementschefen uttalade i 1962 års proposition äger enligt vår me- ning fortfarande giltighet. Att angrepp av det slag det här är fråga om i en del fall kan förorsaka ett betydande psykiskt lidande står helt klart. Vi anser således att det finns goda skäl för en lagstiftning mot kränkningar av andra personers ära.

Straffskalorna för ärekränkningsbrotten har i princip legat fast sedan 1865. Under den långa tid som förflutit sedan strafflagen infördes har synen på ärekränkningsbrotten sannolikt förändrats en hel del. Tröskeln för att komma in på det straffbara området har utan att det kommit till uttryck i lagstiftningen — höjts efter hand. Samtidigt har mediautvecklingen medfört att beskyllningar och andra kränkande uttalanden numera kan få en betyd- ligt större spridning, särskilt när det gäller mer kända personer.

Förtalsbrottet bör ses som det allvarligaste av brotten i 6 kap. Vi anser att, om ett förtalsbrott är grovt, ett fängelsestraff inte på något sätt bör vara

uteslutet. För grovt förtal bör därför fängelse ingå i straffskalan. Maximi- straffet bör dock sättas lägre än f. 11. Vi föreslår att det sätts till fängelse i ett år. För övriga brott bör enligt vår uppfattning fängelse inte kunna komma i fråga som påföljd. Vi föreslår därför att vid förtal som inte är grovt och vid förolämpning straffskalan skall vara böter. Minimistraffet för grovt förtal är enligt vårt förslag 100 dagsböter. En följd härav är att för normalgraden av förtal straffet endast i undantagsfall bör uppgå till eller överstiga denna nivå.

Det kan kanske tyckas att straffskalorna för ärekränkningsbrotten med vårt förslag blir alltför milda. Vi vill därför erinra om de förslag vi lägger fram som innebär en skärpning av bötesstraffet. Även enligt vårt förslag kommer kännbara straff i första hand i form av böter — att kunna utdömas för brotten i 6 kap.

I praktiken innebär våra förslag att minska möjligheten att döma till fäng- else för ärekränkningsbrott inte någon förändring. Åren 1981—1984 har en- dast ett enda fängelsestraff utdömts för brott mot 6 kap. Det var ett fängel- sestraff på fyra månader för grovt förtal. Och under dessa år utdömdes här- utöver endast ett fåtal påföljder strängare än böter.

En följd av förslaget att ta bort fängelse vid förolämpning blir att den sär- skilda straffskalan för grovt brott faller bort.

14.1.5 7 kap. Om sexualbrott

Sexualbrotten är våldtäkt (7 kap. 1 å första och andra stycket), grov våldtäkt (7 kap. 1 å tredje stycket), sexuellt tvång (7 kap. 2 å), sexuellt utnyttjande (7 kap. 3 å), sexuellt utnyttjande av underårig (7 kap. 4 å andra stycket), sexuellt umgänge med avkomling (7 kap. 5 å första stycket), sexuellt um- gänge med syskon (7 kap. 5 å andra stycket), sexuellt umgänge med barn (7 kap. 6 å), sexuellt ofredande (7 kap. 7 å), koppleri (7 kap. 8 å), grovt kopp- leri (7 kap. 9 å) och förförelse av ungdom (7 kap. 10 å).

Kapitlet om sexualbrotten har genom lagstiftning år 1984 undergått en ge- nomgripande förändring. Denna lagstiftning föregicks av ett besvärligt och mer än tio år långt förberedelsearbete. Alla de i riksdagen företrädda par- tierna ställde sig bakom de centrala värderingar på sexualbrottens område som den nya lagstiftningen gav uttryck för. Frågan är mot bakgrund härav om sexualbrotten nu på nytt bör tas upp till värdering. Om detta är enligt vår mening följande att säga.

Vi har i avsnitt 11 utförligt diskuterat frågor som är avgörande för vilka straffskalor som bör väljas för de enskilda brotten. Så t. ex. har vi anslutit oss till tanken att nivån på straffen bör sänkas över lag. Vidare har vi angivit vissa principer för hur brotten bör värderas i svårhetshänseende och vilka skäl som bör användashärvidlag. Vi har vidare i avsnitt 12 gått in på allmän- na principer för hur straffskalor bör konstrueras.

Det kan konstateras att 1984 års straffskalor för sexualbrotten stämmer ganska dåligt med de allmänna principer vi tillämpar vid straffskaleöversy- nen. Här kan bara pekas på att relationerna i vissa fall till straffskalorna för andra brott är mindre lämpliga, vilket gör straffvärdejämförelser haltande, och att överlappningen vid gradindelade brott i vissa fall är betydande. Det är emellertid, trots det nu anförda, vår uppfattning att vi inte här och nu bör ta upp straffvärdet hos sexualbrotten till ny bedömning.

Det nu sagda, dvs. att låta sexualbrottens straffskalor kvarstå oförändra— de, kan dock inte genomföras fullt ut. Då de nuvarande straffskalorna för sexualbrotten beslutades gällde i de allra flesta fall villkorlig frigivning vid halva strafftiden. Vi föreslår en övergång till tvåtredjedelsfrigivning. För att detta inte skall medföra längre anstaltstider än riksdagen förutsatte år 1984 måste en omräkning ske. Denna omräkning är i huvudsak rent matematisk och innebär följande straffskalor för sexualbrotten.

Brott Straffskala Straffskala enligt BrB enligt förslaget våldtäkt fängelse, lägst två och högst fängelse, lägst ett år och sex

våldtäkt, mindre allvarlig grov våldtäkt

sexuellt tvång sexuellt utnyttjande sexuellt utnyttjande av underårig grovt sexuellt utnyttjande av underårig sexuellt umgänge med av-

komling

sexuellt umgänge med syskon sexuellt umgänge med barn sexuellt ofredande

koppleri grovt koppleri

förförelse av ungdom

sex år

fängelse i högst fyra år fängelse, lägst fyra och högst tio år fängelse i högst fyra år fängelse i högst fyra år fängelse i högst fyra år

fängelse, lägst två och högst åtta år fängelse i högst två år

fängelse i högst ett år fängelse i högst fyra är

böter eller fängelse i högst ett år fängelse i högst fyra år fängelse. lägst två och högst sex är böter eller fängelse i högst sex månader

månader och högst fyra år fängelse i högst tre år fängelse, lägst tre och högst tio år fängelse i högst tre år fängelse i högst tre år fängelse i högst tre år

fängelse, lägst ett år och sex månader och högst sex år fängelse i högst ett år och sex månader fängelse i högst nio måna— der fängelse i högst tre år

böter eller fängelse i högst nio månader fängelse i högst tre år fängelse. lägst ett år och sex månader och högst fem är böter eller fängelse i högst tre månader

14.1.6 8 kap. Om brott mot familj

Brott mot familj är tvegifte (8 kap. 1 å), förvanskande av familjestälning (8 kap. 2 å) och egenmäktighet med barn (8 kap. 3 å).

] å Tvegifte

I strafflagen var straffskalan för tvegifte (17 kap. 1 å SL) straffarbete i högst fyra år eller fängelse eller. om gärningsmannen var ogift, straffarbete i högst två år eller fängelse.

Enligt BrB är straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Vi föreslår att straffskalan blir böter. Tvegifte begår den som ingår äktenskap om han därvid redan är gift eller gifter sig med någon som är gift.

I tidigare lagstiftning bedömdes tvegifte mycket strängt. Enligt strifflagen kunde för tvegifte ursprungligen utdömas ända upp till sex års straffarbete.

I takt med det minskade religiösa inflytandet och de ökade möjligheterna att få skilsmässa har utvecklingen gått mot en allt mildare syn på brottet. Trots att rröjlighet ges i BrB att döma ut fängelsestraff på två år för brottet uttala- des i propositionen (prop. 1962:10 5. B 231) att tvegifte såsom självständig gärnLngstyp närmast borde anses som ett brott mot god ordning.

Ttegifte torde förekomma ytterst sällan. Med det system för hinderspröv- ning vi har och den moderna folkbokföringen torde man knappast behöva räkna med att tvegifte begås. Men den kontroll som finns inbyggd i folkbok- föringen kan naturligt nog inte upprätthållas beträffande svenskar som har haft hemvist utomlands eller utländska medborgare som kommer hit och vill ingå äktenskap. I undantagsfall finns det då en risk för tvegifte. Detta gäller särskilt i förhållande till länder som inte tillåter eller ställer upp svårigheter för äktenskapsskillnad. Sedan BrB infördes har emellertid möjligheterna att erhålla äktenskapsskillnad i Sverige ökat väsentligt. Det gäller även äkten- skap där bägge makarna är utländska medborgare. Och även om de svenska reglerna någon gång skulle lägga hinder i vägen för en utländsk medborgare att få äktenskapsskillnad är det ju inget som hindrar att han, i stället för att ingå nytt äktenskap och därmed begå tvegifte, sammanbor under äkten- skapsliknande förhållanden. Mot bakgrund av det anförda anser vi liksom departementschefen i samband med brottsbalksreformen att tvegifte när- mast kan ses som ett brott mot god ordning. För ett sådant brott bör fängelse aldrig komma i fråga. Vi förslår därför att endast böter skall ingå i straffska- lan för tvegifte.

2 å Förvanskande av familjeställning

I strafflagen var straffskalan för förvanskande av familjeställning (17 kap. 4—5 åå SL) straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Enligt BrB är straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Vi föreslår att straffskalan skall vara böter eller fängelse i högst ett år och sex månader.

Innebörden av brottet förvanskande av familjeställning framgår av straff- rättskommitténs uttalande i samband med brottsbalksreformen. Kommittén uttalade (SOU 1953:14 s. 259 f):

Härstamning, adoption, äktenskap och trolovning grundlägga ett rättsförhållande mellan två eller flera personer av familjerättslig natur. Denna anknytning till andra personer, vars innebörd får sin närmare bestämning av familjerättens regler, kan be- tecknas såsom en persons familjeställning. Denna ställning har betydelse i skilda hän- seenden. Den kan vara bestämmande för familjerättigheter av olika slag, såsom rätt till arv, underhåll, giftorätt eller i vissa fall skadestånd eller ock till vårdnad, rätt att utöva förmynderskap eller att bära släktnamn. Familjeställningen kan vidare vara av- görande för möjligheten att ingå äktenskap med viss person eller för att erhålla med- borgarskap. Från såväl den enskildes som samhällets synpunkt är det ett viktigt intres- se att förhindra att personer till synes intaga en annan familjeställning än den som rätteligen tillkommer dem.

I förevarande paragraf givas bestämmelser till skydd mot vissa gärningar som inne- bära att någon tillvållar sig eller annan falsk familjeställning eller berövar annan hans rätta familjeställning.

En persons rätta familjeställning kan förvanskas genom förfaranden av i stort sett två slag: antingen genom att någon utan att vidtaga eller åstadkomma ändringar i kyr— koböcker eller andra officiella register som ligga till grund för folkbokföringen falske- ligen intager den familjeställning som tillkommer en annan eller ock genom att åt kyr- koböcker eller register gives ett oriktigt innehåll, vare sig detta nu åstadkommes ge- nom förfalskning eller undertryckande av urkund eller genom att oriktiga eller ofull— ständiga uppgifter lämnas till myndighet som ombesörjer folkbokföringen. Av egent- lig praktisk betydelse i förstnämnda hänseende äro sådana förvanskningar som ske genom att understicka barn — dvs. att på svikligt sätt låta ett barn träda i stället för ett visst annat levande eller avlidet barn eller eljest falskeligen låta det gälla som barn till viss person — eller genom att förbyta barn.

Liksom tvegifte är förvanskande av familjeställning ett brott med mycket låg frekvens. Detta hindrar emellertid inte att det framstår som allvarligt. Om det äger rum utan upptäckt förändras tillvaron totalt för den person vars familjeställning blir förvanskad. Men brottet kan även drabba ett flertal andra personer. Främst rör det sig naturligtvis om negativa verkningar på det personliga planet. Men även ekonomiska verkningar, såsom vid arv, kan naturligtvis förekomma som är av så allvarlig art att fängelse bör kunna kom- ma i fråga. Vi anser att skäl saknas att genomföra en större sänkning av brot- tets straffskala än vad övergången till tvåtredjedelsfrigivning föranleder.

3 å Egenmäktighet med barn

I strafflagen var straffskalan för egenmäktighet med barn (15 kap. 8 a å SL) högst straffarbete i två år. Enligt BrB gäller följande straffskalor.

egenmäktighet med barn böter eller fängelse i högst sex må- nader grov egenmäktighet med barn fängelse i högst två år

Vi föreslår följande straffskalor.

egenmäktighet med barn böter eller fängelse i högst tre måna- der grov egenmäktighet med barn fängelse i högst ett år och sex måna- der

Under bestämmelsen om egenmäktighet med barn, dvs. personer under 15 år, faller den som obehörigen skiljer ett barn från någon som har vårdnad om det. Men brottet avser även den som gemensamt med någon annan har vårdnaden, om han utan beaktansvårt skäl egenmäktigt bortför barnet samt den vårdnadshavare som själv tar sig rätt genom att obehörigen bemäktiga sig barnet. Slutligen faller under bestämmelsen om egenmäktighet med barn den som obehörigen skiljer barn från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Stadgandet om egenmäktighet med barn är subsidiärt till vissa av frihets- brotten nämligen människorov (4 kap. 1 å), olaga frihetsberövande (4 kap. 2 å) och försättande i nödläge (4 kap. 3 å) samt till främjande av flykt (20 kap. 10 å). Det senare gäller endast då lagen om vård av unga tillämpas.

Vid bedömande av om ett bortförande av barn är att bedöma som ett av nu nämnda brott mot frihet eller utgör egenmäktighet med barn skall gär- ningsmannens motiv tillmätas stor betydelse.

Det står klart att det vid egenmäktighet med barn ofta rör sig om situa- tioner som är mycket ömtåliga. För att straffbestämmelsen skall vara att till- lämpa — och inte de strängare bestämmelserna om t. ex. olaga frihetsberö- vande krävs nämligen att gärningsmannens motiv är goda. Detta talar för ett lågt straffvärde. Men samtidigt råder det enligt vår mening ingen tvekan om att fall kan förekomma som är så allvarliga att ett fängelsestraff framstår som motiverat. I samband med en straffskärpning år 1982 uttalade departe- mentschefen att det kan bli en chockartad upplevelse för ett barn att hastigt ryckas upp från sin nuvarande miljö och tvingas leva i ett främmande land utan att veta om det någonsin kommer att få träffa sin andra förälder. Vi delar denna bedömning. Maximistraffet för brottet bör mot bakgrund härav behållas på nuvarande nivå. Med hänsyn till övergången till tvåtredjedelsfri— givning innebär detta en sänkning av maximistraffet till fängelse i ett år och sex månader.

14.2. Förmögenhetsbrotten

Med förmögenhetsbrotten avses brotten i 9—14 kap. BrB. 9 kap. (stöld, rån och andra tillgreppsbrott) domineras av brott som i verklig mening kan be- tecknas som tillgreppsbrott såsom t. ex. stöld, men där finns även andra ar- ter av brott. Exempel härpå är egenmäktigt förfarande som t. ex. kan inne- bära både besittningsrubbning utan tillgrepp och olaga motvärn. Man kan säga att brotten i 9 kap. innefattar ett med fysiska metoder företaget ingrepp i annans maktsfär. I 10 kap. (bedrägeri och annan oredlighet) kriminaliseras främst brott som innefattar ett med psykiska metoder företaget sådant in- grepp. I 11 kap. (skattebedrägeri och andra skattebrott) finns de skattebrott som är placerade i nuvarande skattebrottslagen. Brotten har med endast re- daktionella ändringar överförts till BrB. I 12 kap. (förskingring och annan trolöshet) finns brott av vilka flertalet karaktäriseras av missbruk av egen maktsfär i vissa rättsförhållanden. Det är här ofta fråga om gärningar där gärningsmannen har missbrukat visat förtroende. Även brotten i 13 kap. (gäldenärsbrott) kan sägas innefatta ett moment av trolöshet som här riktat sig mot borgenärerna. I likhet med brotten i 12 kap. kännetecknas de av missbruk av egen maktsfär, nu i gäldsförhållanden. Vid brotten mot 14 kap. (skadegörelsebrott) rör det sig, i motsats till i de övriga kapitlen, om gärning- ar där man med fysiska metoder ingriper i en saks substans.

Förmögenhetsbrotten intar en central plats i straffsystemet. De viktigaste förmögenhetsbrotten har gamla anor. Vissa element i straffstadgandena om tillgreppsbrott kan föras tillbaka ända till våra äldsta rättskällor. Förmögen- hetsbrotten svarar också för en mycket stor del av den totala brottsligheten och tar således en betydande del av rättsväsendets resurser i anspråk. Som exempel kan nämnas att ca 40 procent av fängelseplatserna beläggs med per- soner dömda för förmögenhetsbrott.

Skyddsobjektet vid förmögenhetsbrotten är rätten till egendom i vid be-

märkelse. Det är naturligtvis av avgörande betydelse både för den enskilde och för samhällslivet att rätten till egendom respekteras. Det finns således goda skäl för att kriminalisera gärningar som innebär angrepp på t. ex. äganderätten. Däremot står det klart att förmögenhetsbrotten allmänt sett måste ges ett lägre straffvärde än brotten mot person. Det måste för samhäl- let vara av större intresse att betona det straffvärda i angrepp på t. ex. liv och frihet än straffvärdet för angrepp mot rätten till egendom.

Enligt vår uppfattning, som också vinner stöd av en utförd undersökning av rättsmedvetandet i Sverige (BRÅ-rapport 1982:1), är förmögenhetsbrot- tens straffvärde enligt BrB i allmänhet för högt och bör således sättas lägre. Skälen härför är flera. Utvecklingen har gjort att synen på rena förmögen- hetsbrott i takt med välståndsutvecklingen har förändrats. Man är väl i och för sig i dag knappast mer benägen att acceptera t. ex. stöld än man var för några decennier sedan. Men det genomsnittliga stöldbrottet torde upplevas som mindre allvarligt idag, i vart fall om man jämför med våldsbrotten. Det kan t. ex. inte överensstämma med de värderingar som råder i samhället att jämställa normalgraden av stöld med motsvarande grad av misshandel och än mindre att se allvarligare på det ringa stöldbrottet än på det ringa miss- handelsbrottet.

Vilka faktorer i samhällsutvecklingen som betytt mest för mildringen i sy- nen på förmögenhetsbrotten i allmänhet kan naturligtvis diskuteras. I debat— ten har det ansetts att försäkringsväsendets utbyggnad haft betydelse härvid- lag. Genom att möjligheter har införts att skydda sig från huvuddelen av brottslighetens ekonomiska skadeverkningar skulle den allmänna uppfatt- ningen om allvaret i brottsligheten ha mildrats. I samma riktning skulle den stora förändringen i tillfällesstrukturen, som det moderna konsumtionssam- hället medfört, ha haft betydelse. Enligt vår uppfattning är det sannolikt ett flertal samverkande faktorer som lett till den ändrade inställningen till de vanliga förmögenhetsbrottens straffvärde. Det ärinte möjligt att med säker- het utpeka någon omständighet som den mest betydande och detta är heller inte nödvändigt.

Bland förmögenhetsbrotten finns brottstyper beträffande vilka den nu re- dovisade mildringen i synen på straffvärdet inte ägt rum. Detta gäller främst brott som vid sidan av den rent ekonomiska skadan innefattar personliga in- tegritetskränkningar av olika slag såsom inbrottsstöld i bostäder och rån- brott men även vissa brott som kan hänföras till ekonomisk brottslighet. För nu nämnda brottstyper kan enligt vår uppfattning inga skäl anföras för en sänkning av straffvärdet.

När det gäller brott som innebär angrepp på den personliga integriteten har vi i samband med behandlingen av brotten mot person redan uttalat att en höjning av straffvärdet bör ske. Beträffande den närmare argumenta- tionen kan vi hänvisa till vad vi anfört bl. a. i avsnitt 14.1. Bedömningen av den ekonomiska kriminaliteten återkommer vi till vid de brottstyper som i detta sammanhang är aktuella. Redan här inledningsvis vill vi emellertid ut- tala att det allvarliga i den ekonomiska brottsligheten ligger i att brottslighe- ten ofta har stora skadeverkningar som följd, främst för samhället men ofta även för enskilda rättssubjekt t. ex. för företag som kommer i ett konkur- rensmässigt sämre läge, att brottsligheten är planerad och utförd på ett sys- tematiskt sätt samt att den i de flesta fall innebär att människor ställer sig

utanför samhället när det gäller skyldigheten att efter förmåga bidra till att täcka de kostnader som det allmännas verksamhet medför.

14.2.1 9 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

Med stöld, rån och andra tillgreppsbrott avses stöld (9 kap. 1 å), snatteri (9 kap.2 å), bodräkt (9 kap. 3 å), grov stöld (9 kap. 4 å), rån (9 kap. 5 å), grovt rån (9 kap. 6 å), tillgrepp av fortskaffningsmedel (9 kap. 7 å), egenmäktigt förfarande (9 kap. 8 å), självtäkt (9 kap. 9 å) och olovlig kraftavledning (9 kap. 10 å).

], 2 och 4 åå Stöld, snatteri och grov stöld

I strafflagen var straffskalan för stöld (20 kap. 1 å SL) straffarbete i högst två år eller fängelse, för snatteri (20 kap. 2 å SL) böter eller fängelse och för grov stöld (20 kap. 4 å SL) straffarbete i högst sex år. Enligt BrB gäller följande straffskalor.

stöld fängelse i högst två år snatteri böter eller fängelse i högst sex må- nader grov stöld fängelse, lägst sex månader och

högst sex år

Vi föreslår följande straffskalor.

stöld böter, lägst femtio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader snatteri böter grov stöld fängelse, lägst tre månader och

högst fem år

För att en gärning skall utgöra stöld krävs att gärningsmannen olovligen tar en sak, att saken tillhör en annan, att gärningsmannen har uppsåt att tillägna sig det tagna och att tillgreppet innebär skada.

Snatteri är en stöld som med hänsyn till det tagnas värde och övriga om- ständigheter utgör ett ringa brott. Ett visst värde ärinte avgörande. I prakti- ken arbetar man dock med en värdegräns mellan stöld och snatteri. F. n. ligger denna vid ca 600—700 kr. (Se RÅ-nytt 1985 nr 5 och NJA 19851384.)

Grov stöld är stöld eller bodräkt (se nedan) som med hänsyn till omstän— digheterna är att bedöma som grov. Vid denna bedömning skall främst be- aktas om tillgreppet avsett sak som någon har på sig, dvs. om det rört sig om fickstöld eller väskryckning, om gärningsmannen var försedd med vapen, sprängämne eller annat sådant farligt hjälpmedel eller om gärningen på an- nat sätt var av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Sedan länge har stöldbrottet tillmätts ett förhållandevis mycket högt straffvärde. I äldre doktrin ansågs detta ha sin grund i tanken om äganderät- tens ”okränkbarhet”. Senare har man ansett att det höga straffvärdet fram- för allt betingades av praktiska skyddssynpunkter. Det framstår som natur-

ligt, att man i ett samhälle där stora delar av befolkningen levde under knap- pa förhållanden, såg allvarligt på stöldbrottet. En stöld av livsmedel eller an- nat som behövdes för livsuppehället'kunde för den som drabbades bli myc- ket kännbar. Den välståndsutveckling som ägt rum under de senaste decen- nierna har medfört att synen på stöldbrottet har ändrats. Dels innebär genomsnittligt sett en stöld i dag inte på långt när ett så ekonomiskt kännbart ingrepp som den gjorde förr, dels framträder stöldbrottet som allvarligt främst när det innebär en kränkning av den personliga integriteten såsom t. ex. vid inbrott i bostadslägenheter.

I enlighet med det nu anförda har det när det gäller skyddsintresset vid stöldbrott skett en förskjutning. Det straffvärda ligger nu i betydligt större utsträckning än tidigare i den kränkning av den personliga integriteten och tryggheten som stöldbrottet i vissa fall kan innebära. Långt i från alla stöld- brott är emellertid av det slag att den personliga integriteten kränks. För den stora mängden stöldbrott anser vi därför mot bakgrund av den minskade betydelsen av rena förmögenhetsförluster, att straffskalorna allmänt sett bör sänkas.

När det gäller snatteribrottet föreslår vi att fängelse utgår ur straffskalan. Snatteri blir alltså ett ”rent” bötesbrott. Vårt förslag i denna del skulle med oförändrat regelsystem i övrigt innebära bl. a. dels att gripande av snattare inte skulle bli möjligt, dels att vid fall av misstanke om seriebrotts- lighet husrannsakan inte skulle få tillgripas. Vidare skulle domstolen, även vid aldrig så många snatterier begångna av samme gärningsman, vara för- hindrad att ådöma annan påföljd än böter. Vi anser att de nu nämnda kon- sekvenserna av vår straffvärdebedömning är olämpliga och lämnar i avsnitt 17.2 förslag till lagändringar som innebär att tillämpligheten av de straffpro- cessuella säkerhetsåtgärderna vid misstanke om snatteri blir i huvudsak oförändrade. Vidare tillskapar vi en möjlighet att i vissa fall av systematiska snatterier utdöma annan påföljd än böter (se föreslagna 28 kap. 8 å och av- snitt 8.7).

För stöldbrottet införs en möjlighet att döma till dagsböter, dock lägst 50. När det gäller avgränsningen till snatteri innebär detta att ett enda fall av snatteri endast i undantagsfall bör medföra ett straff som uppgår till eller överstiger 50 dagsböter. En sådan straffmätning torde i praktiken knappast innebära någon förändring jämfört med förhållandena f. 11. Av statistiken för år 1984, som avser huvudbrott, kan utläsas att av sammanlagt 7 119 bö- tesstraff för snatteri endast 788 dvs. ca elva procent var på 50 dagsböter eller däröver. I dessa fall torde det ofta varit fråga om flerfaldig brottslighet.

När det gäller tillämpningen av straffskalan för stöld är det vår uppfatt- ning att det i ett inte obetydligt antal fall skall vara tillräckligt att utdöma böter. Detta gäller emellertid endast sådana fall där varken någon integri- tetskränkning eller någon annan försvårande omständighet förekommit. Vi- dare gäller att det tillgripnas värde inte får vara alltför högt. Att här ange någon beloppsgräns anser vi skulle vara mindre lämpligt. Vi anser dock att det, när det enbart gäller värdet av det stulna, bör finnas ett betydande ut- rymme att döma till böter för normalgraden av stöld.

Sänkningen av minimistraffet för grov stöld till tre månaders fängelse är delvis ett resultat av övergången till tvåtredjedelsfrigivning. Den är emeller- tid också ett uttryck för den mildare synen på förmögenhetsbrotten och den

allmänna sänkningen av nivån på straffen.

Vårt förslag till straffskala för grov stöld innebär nominellt en sänkning av maximistraffet med ett år. I praktiken innebär detta emellertid — på grund av reglerna för villkorlig frigivning ingen sänkning. F. 11. friges nämligen alla som dömts för grov stöld, oberoende av straffets längd, när de avtjänat hälften av det utdömda straffet. Den som f. n. döms för grov stöld till maximistraffet, fängelse i sex år, avtjänar alltså aldrig mer än tre år i an- stalt. Detta gällde f. ö. även före halvtidsreformen den 1 juli 1983. Med ett oförändrat maximistraff skulle, vid Övergång till tvåtredjedelsfrigivning, anstaltstiden i dessa fall öka till fyra år. Med hänsyn till att det även med våra förslag kommer att finnas en betydande mängd luft i straffskalorna skulle kunna diskuteras om en nedjustering av straffmaximum för grov stöld är nödvändig. Man skulle eventuellt kunna nöja sig med att behålla sex års fängelse som maximistraff men samtidigt bestämma att alla straff för grov stöld i jämförelse med f.n. skall sänkas till hälften. Det finns emellertid en del viktiga synpunkter som bör beaktas i detta sammanhang. För det första har vi tidigare uttalat att vi anser att straffvärdet för förmögenhetsbrotten allmänt bör sänkas utom för brott som riktar sig mot den personliga integri- teten eller utgör ekonomisk brottslighet. Men inte heller för de två sistnämn- da typerna av förmögenhetsbrott anser vi att straffvärdet bör höjas. Det skulle rimma illa med denna inställning att i praktiken skärpa straffen för de allvarligaste fallen av dessa brott, även om sådana allvarliga fall är mycket sällsynta, med drygt trettio procent. För det andra finns det risk att, vid ett bibehållet maximistraff, den sänkning av straffen för de flesta grova stölder med ungefär hälften, som det lägre straffvärdet och övergången till tvåtred- jedelsfrigivning påkallar, uteblir i vart fall i mellanskiktet av de grova stöl- derna dvs. i de fall som f. n. föranleder fängelsestraff på ett år och strax där- över. För det tredje måste vid bestämmande av maximistraffet för grov stöld beaktas dettas betydelse för maximistraffen för en hel del andra brott. Stöldbrottet utgör nämligen, tillsammans med en del andra centrala brott, en riktpunkt när det gäller nivån på straffskalorna. Med ett bibehållet maxi— mistraff för grov stöld finns risk att maximistraffen för en hel del brott som vi vill uppvärdera, främst sådana mot person, hamnar på en alltför hög nivå.

Vid en sammanvägning av det nu nämnda anser vi att maximistraffet för grov stöld bör sänkas till fängelse i fem år. I praktiken innebär emellertid också detta straffmaximum en skärpning som ger möjlighet till längre an- staltstider för grov stöld än f. n. Skärpningen inskränker sig dock till fyra månader. Med den luft som bör finnas i straffskalan bl. a. vid den högsta graden av gradindelade brott, anser vi oss emellertid kunna godta denna ef- fekt. Vi vill emellertid framhålla att med våra straffskalor för stöldbrotten och övergången till tvåtredjedelsfrigivning de utdömda straffen, främst för grov stöld, skall sänkas till hälften. På samma sätt som den som idag döms för grov stöld till fängelse i sex månader med vårt förslag skall dömas till fängelse i tre månader skall ettårsfallet medföra fängelse i sex månader. Ett undantag utgör emellertid de fall av stöld som innefattar integritetskränk- ningar. I dessa fall bör sänkningen vara mindre och i princip motsvara endast vad som föranleds av övergången till tvåtredjedelsfrigivning. För en in- brottsstöld i en bostad, som f. n. föranleder fängelse i sex månader, bör såle- des i fortsättningen fängelsestraffets längd bestämmas till fyra månader.

Vi har när det gäller normalgraden av stöld uttalat att bötesdelen av straff- skalan inte bör tillämpas då brottet inneburit en integritetskränkning, I detta sammanhang finns det skäl att nämna att en kränkning av brottsoffrets in- tegritet i många fall kan innebära att en stöld bedöms som grov. Vi vill här peka på den domstolspraxis som föreligger på området och som innebär att en inbrottsstöld i en bebodd lägenhet i princip bedöms som grov stöld. In- brott i lägenheter eller hus där någon har sin bostad framstår i de allra flesta fall, med hänsyn till kränkningen av de boendes integritet, som ett brott med högt straffvärde.

3 å Bodräkt

I strafflagen var straffskalan för bodräkt (20 kap. 3 å SL) böter eller fängel- se. Före år 1942 fanns en bestämmelse om bodräkt i 22 kap. 20 å SL. Straffet var här böter till högst dubbla värdet av det undandragna eller, om brottet var med "synnerligen försvårande omständigheter förenat", fängelse i högst ett år.

Enligt BrB är straffskalan böter eller fängelse i högst ett år. Vi föreslår att straffskalan blir böter eller fängelse i högst sex månader. Bodräkt består i att stjäla från dödsbo som man är delägare i eller att stjä- la från någon närstående som man sammanbor med. Som närstående be- traktas makar, syskon, föräldrar och barn samt fosterföräldrar och foster- barn. Vid grova fall av bodräkt skall dömas för grov stöld.

Bodräkt avser vissa privilegierade fall av stöld. Man har ansett det bety- delsefullt att dessa fall både skall medföra ett lindrigare straff än om gär- ningsmannen varit någon utomstående och bedömas som en särskilt kategori brott med egen brottsbenämning.

Då bodräkt är en privilegiering av stöld (och snatteri) bör straffskalans maximum inte vara högre än maximistraffet för stöld. Och i förhållande till minimistraffet för grov stöld bör viss överlappning förekomma. Vi föreslår därför att maximistraffet sätts till fängelse sex månader. I övrigt bör straff- skalan vara oförändrad.

5-6 åå Rån och grovt rån

Istrafflagen var straffskalan för normalgraden av rån (20 kap. 5 å första styc- ket SL) straffarbete från och med ett till och med åtta år och för grovt rån (20 kap. 5 å andra stycket SL), som exemplifierades med att den våldförde "får döden eller svår kroppsskada" eller ”eljest är att anse som grovt”, straffarbete på livstid eller från sex till tio år.

Enligt BrB gäller följande straffskalor. rån fängelse, lägst ett och högst sex är grovt rån fängelse, lägst fyra och högst tio år

Vi föreslår följande straffskalor.

rån fängelse. lägst sex månader och högst tre är grovt rån fängelse, lägst två och högst tio år

Av rånbrottet finns tre fall: stöldfallet, motvärnsfallet och utpressningsfal- let.

Stöldfallet av rån består i att råntvång utnyttjas för att genomföra ett stöldbrott. Motvärnsfallet består i att den som begått stöld och anträffats på bar gärning med råntvång sätter sig till motvärn mot den som vill återta det tillgripna. Utpressningsfallet slutligen innebär att om tvånget vid utpress- ning (10 kap. 4 å) uppfyller kravet på råntvång skall dömas för rån eller grovt rån och inte för utpressning.

Råntvång består antingen av våld på person eller av hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Begreppet våld på person inne- fattar även att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. För att hot skall utgöra råntvång krävs att det skall gå ut på att någon tillfogas skada till liv eller hälsa. Ordet ”trängande" antyder dels att hotet är eller uppfattas vara nära att förverkligas, dels att det hotade intresset är av särskild vikt.

Ett rån är att bedöma som grovt i första hand när utövat våld innefattar grov misshandel. Men grovt rån föreligger även i annat fall om gärningen var livsfarlig såsom vid hot med skarpladdat skjutvapen. Den i lagtexten givna exemplifieringen på rån som bör bedömas som grova är snarlik exemplifi- eringen på grov misshandel i 3 kap. 5 å.

Vi har tidigare tagit ställning för en sänkning av förmögenhetsbrottens straffvärde. I samband därmed har vi emellertid påpekat att denna sänkning inte bör komma i fråga t. ex. när det gäller brott som innebär angrepp på den personliga integriteten. Brott där detta är fallet är rån och grovt rån. Särskilt gäller detta naturligtvis grovt rån. Vid detta brott framträder våld- sinslaget mycket klart. Någon sänkning av straffskalan för detta brott borde därför inte komma i fråga. Emellertid måste man vid bedömning av straff- skalan för grovt rån beakta straffskalan för grov misshandel. Det kan knap- past göras gällande att utövandet av det särskilt allvarliga råntvång, som krävs för att rånet skall bedömas som grovt, i någon högre grad skiljer sig från våldet vid grov misshandel. För grov misshandel gäller f. 11. ett mini- mistraff på fängelse i ett år. Det ärinte rimligt att det vid rån tillkommande inslaget av förmögenhetsbrott skall som nu föranleda ett fyra gånger högre minimistraff.

Vi föreslår att minimistraffet för grov misshandel skall vara fängelse i nio månader. Ett med hänsyn härtill lämpligt minimistraff för grovt rån är fäng- else i två år. Vi vill framhålla att denna sänkning i förhållande till grov miss- handel är ganska måttlig. Dels måste även vid grovt rån övergången till två- tredjedelsfrigivning beaktas. om än i något mindre grad än vid de flesta and- ra brott eftersom en del av dem som dömts för grovt rån redan f. n. friges villkorligt först när två tredjedelar av straffet avtjänats. Dels måste framhål- las att förslaget trots sänkningen innebär att minimistraffet för det grova rå- net blir nästan tre gånger så högt som det för grov misshandel. Och vi menar ingalunda att alla fall av grovt rån skall föranleda endast två års fängelse. Straffmaximum för brottet är enligt vårt förslag fortfarande fängelse i tio år. Liksom kan bedömas vara fallet f. n. torde det vid grovt rån förhållandevis ofta finnas skäl att utdöma ett straff överstigande minimistraffet.

När det gäller normalgraden av rån behöver våldsinslaget inte vara så be- tydande och brottet kan ibland framstå mer som ett förmögenhetsbrott än som ett våldsbrott. Detta gäller enligt vår uppfattning även med beaktande

av att det i de allra lindrigaste fallen inte skall dömas för rån utan för ”annat brott som förfarandet innefattar” enligt 9 kap. 5 å andra stycket. Mot bak- grund härav anser vi att ett minimistraff på fängelse i nio månader, som en ren omräkning av minimistraffet på grund av tvåtredjedelsfrigivningen skul- le innebära, skulle bli för högt. Särskilt gäller detta vid en jämförelse med det av oss föreslagna minimistraffet för grovt rån. Vi anser att ett minimi— straff på fängelse i sex månader är tillräckligt för normalgraden av rån. Med hänsyn till övergången till tvåtredjedelsfrigivning blir denna sänkningi prak- tiken endast två månader och således ganska måttlig.

När det gäller bestämmandet av maximistraffet för normalgraden av rån måste omfattningen av bestämmelsen om grovt rån beaktas. Förhållandet är nämligen det, att om endast våldets eller hotets art är avgörande för om ett rån skall hänföras till grovt brott, måste maximistraffet för normalgraden av rån vara minst samma som motsvarande straff vid grov stöld. I sådana fall omfattar ju normalgraden av rån samtliga fall av grov stöld där våld, som varken är ringa eller grovt, förekommit. Om däremot även t. ex. beloppets storlek kan föranleda att bestämmelsen om grovt rån skall tillämpas bör maximistraffet för normalgraden av rån vara betydligt lägre och endast nätt och jämnt överstiga minimistraffet för grovt rån.

Enligt vår uppfattning är läget det sistnämnda. Detta innebär att vid be- dömningen av om ett rån är grovt får samtliga omständigheter vid brottet beaktas även om naturligtvis graden av våld i stort sett alltid blir utlagsgivan- de. En följd av detta blir att maximistraffet för normalgraden av rån — för att inte överlappningen skall bli för stor lämpligen bör bestämmas till fängelse i tre år.

7 å Tillgrepp av fortskaffningsmedel

Brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel tillkom vid brottsbalksreformen. Enligt BrB gäller följande straffskalor.

tillgrepp av fortskaffningsmedel ringa tillgrepp av fortskaffningsme- del grovt tillgrepp av fortskaffningsme- del

Vi föreslår följande straffskalor.

tillgrepp av fortskaffningsmedel

ringa tillgrepp av fortskaffningsme- del grovt tillgrepp av fortskaffningsme- del

fängelse i högst två är böter

fängelse, lägst sex månader och högst fyra är

böter, lägst femtio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader böter

fängelse, lägst tre månader och högst fyra år

Tillgrepp av fortskaffningsmedel består i att olovligen ta och bruka innans motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel. Brottet är subsi- diärt till stöldbrotten.

Paragrafen om tillgrepp av fortskaffningsmedel infördes i samband med brottsbalksreformen på lagrådets begäran. Grunden härför var att man öns- kade minska de svårigheter som den äldre lagstiftningen innebar då det gäll- de att avgöra om ett biltillgrepp var att hänföra till stöld (dvs. om tillägnelse- uppsåt förelåg) eller om det endast var fråga om egenmäktigt förfarande.

Tillgrepp av fortskaffningsmedel är en kvalificerad form av egenmäktigt förfarande. Det tillgripna måste emellertid vara ett motordrivet fortskaff- ningsmedel som tillhör annan och det måste brukas.

I förarbetena framhålls, att bestämmelsen om tillgrepp av fortskaffnings- medel skall tillämpas även om brottet skulle varit att bedöma som rån, om stöldrekvisiten varit uppfyllda. Ett tillgrepp under utövande av råntvång blir normalt att bedöma som grovt brott. Detsamma gäller om tillgreppet på an- nat sätt sker med våld eller hot om våld eller om det avser mycket värdefull egendom. I övrigt kan viss ledning erhållas av de omständigheter som bör föranleda att en stöld bedöms som grov.

Om vid fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel fordonet uppsåtligen för- störs skall dömas jämväl för skadegörelse enligt 14 kap. 1 å. Vid grovt till- grepp av fortskaffningsmedel gäller detta dock endast om även skadegörel- sen är att bedöma som grov.

Enligt brottsbeskrivningen är som ovan nämnts brottet tillgrepp av fort- skaffningsmedel subsidiärt i förhållande till stöld. Det som skiljer de båda brotten är att det vid tillgrepp av fortskaffningsmedel inte föreligger uppsåt hos gärningsmannen att behålla det tillgripna medan så måste vara fallet om ansvar skall ådömas för stöld. Detta skulle tala för en mildare syn på till- grepp av fortskaffningsmedel än på stöld. Ett annat skäl, som främst har betydelse vid de grova fallen av resp. brott, är begränsningen när det gäller objektet för brottet. Även om ”motorfordon eller annat motordrivet fort- skaffningsmedel” i extrema fall kan representera betydande värden kan all- tid konstrueras fall av stöld som avser större värden.

Vi anser. trots vad som ovan anförts, att det straffvärdemässigt knappast kan göras någon skillnad på den ringa graden och normalgraden av stöld och resp. grad av tillgrepp av fortskaffningsmedel. Dessa grader av brotten bör därför ha samma straffskalor. När det gäller maximistraffet för grovt till- grepp av fortskaffningsmedel föreslår vi emellertid inte, såsom vid grov stöld, någon sänkning. Detta har att göra främst med den straffrättsliga reg- leringen av tillgrepp av fortskaffningmedel under råntvång. Sådana fall, som starkt påminner om rån, skall enligt vad som ovan nämnts bedömas som grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel och inte som rån eller grovt rån. Detta gör det nödvändigt att i straffskalan för grovt tillgrepp av fortskaffningsme- del ha tillgång till ett ganska högt maximistraff. Vi föreslår därför att maxi- mistraffet för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel liksom f. 11. skall vara fängelse i fyra år.

8 å Egenmåktigt förfarande

I strafflagen var straffskalan för egenmäktigt förfarande (20 kap. 6 å första stycket SL) böter eller fängelse. Om brottet var att anse som grovt (20 kap.

6 å andra stycket SL) skulle dömas till straffarbete i högst två år eller till fängelse.

Enligt BrB gäller följande straffskalor.

egenmäktigt förfarande böter eller fängelse i högst sex må- nader grovt egenmäktigt förfarande fängelse i högst två år

Vi föreslår följande straffskalor.

egenmäktigt förfarande böter eller fängelse i högst tre måna- der grovt egenmäktigt förfarande fängelse i högst ett år och sex måna- der

Brottet egenmäktigt förfarande är subsidiärt till brotten enligt 9 kap. 1—7 åå och förekommer i tre olika former. För den vanligaste formen krävs endast ett olovligt tillgrepp. De övriga formerna av brottet består i att gärningsman- nen med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller ta något resp. att gärningsmannen utan tillgrepp, genom att anbringa lås eller på annat sätt, olovligen rubbar annans besittning.

För grovt brott finns en särskild straffskala. Denna är avsedd att användas t. ex. om gärningen innefattar vårdslöst brukande av annans egendom av inte alltför obetydligt värde eller om det brukade inte återställs samt om våld, eller om fråga är om någon som hindrat annan i utövning av rätt att kvarhålla eller ta något, grovt våld eller hot därom t. ex. råntvång förekom- mit. Ett annat fall kan vara att gärningsmannen på ett påtagligt sätt svikit visat förtroende.

Eftersom egenmäktigt förfarande är subsidiärt till stöldbrotten, rånbrot- ten och tillgrepp av fortskaffningsmedel får brottets straffskala inte vara hög- re än för dessa brott. Bl. a. med hänsyn till att brottet i dess grova form kan inrymma en inte obetydlig grad av våld föreslår vi att den nuvarande nivån på maximistraffet behålls. Med hänsyn till övergången till tvåtredjedelsfri- givning innebär detta en sänkning till ett år och sex månader. Maximistraffet för normalgraden av brottet bör, för att inte överlappningen skall bli för stor, sänkas till fängelse i tre månader

9 å Självtäkt

I strafflagen var straffskalan för självtäkt (20 kap. 7 å SL) böter eller fängel- se.

Enligt BrB är straffskalan för självtäkt böter eller fängelse i högst sex må- nader. Vi föreslår att straffskalan för självtäkt blir böter. Självtäkt innebär att olovligen rubba annans besittning för att själv ta sig rätt.

Grunden för kriminalisering av självtäkt är att man ansett det inte kunna tillåtas att envar, för att t. ex. återta sin egendom, rubbar annans besittning. Sådana besittningsrubbningar skall i stället ske genom myndigheternas, t. ex. polisens, försorg. Det närmast till hands liggande exemplet på själv- täkt är att någon återtar en sak som frånstulits honom utan att detta sker ”å färsk gärning” eller från ”den som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma”.

Vi anser att skäl saknas att låta fängelse ingå i straffskalan för självtäkt.

10 å Olovlig kraftavledning

I strafflagen var straffskalan för olovlig kraftavledning (20 kap. 9 å SL) högst straffarbete i två år eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst fyra år. Enligt BrB är straffskalan böter eller fängelse i högst två år.

Vi föreslår följande straffskalor.

olovlig kraftavledning böter eller fängelse i högst tre måna- der grov olovlig kraftavledning fängelse i högst tre år

Olovlig kraftavledning innebär ett olovligt avledande av elektrisk kraft. Kraftavledning är olovlig även om man har rätt till ström, bara själva avle- dandet är olovligt (t. ex. genom att mätaren kopplas ur).

Ett avledande av exempelvis gas eller vatten är att bedöma som stöld el- ler, om tillägnelseuppsåt saknas, som egenmäktigt förfarande. Här finns alltså tillgång till straffskalan för grov stöld om brottet skulle framstå som allvarligt. Den som avleder elektrisk kraft kan däremot straffas endast enligt denna paragraf.

På strafflagens tid var brottet olovlig kraftavledning indelat i två olika svårhetsgrader. Maximistraffet för grovt brott var straffarbete i fyra år. Vid brottsbalksreformen tog man bort den särskilda straffskalan för grovt brott. Detta skedde emellertid först i propositionen. Departementschefen uttalade (prop. 1962:10 5. B 196):

Kommitténs förslag beträffande denna paragraf, som avser olovlig kraftavledning, in- nebär ingcn ändring i förhållande till vad som nu gäller. Något praktiskt behov av den i gällande rätt upptagna regeln om förhöjt maximum för grova fall synes emellertid ej föreligga. Lagbestämmelsen torde fylla sitt ändamål, därest påföljden sättes till böter eller fängelse i högst två år.

Två av lagrådets ledamöter invände häremot och uttalade (prop. 1962:10 5. B 445):

Straffet för olovlig kraftavledning är enligt gällande lag högst straffarbete i två år eller, i grova fall, fyra år. Departementsförslaget upptar böter eller fängelse i högst två åri straffskalan och saknar särskild skala för de grova fallen. Vi anse att, då här kan vara fråga om fall jämförliga med grov stöld och grovt bedrägeri, det alltjämt bör finnas en särskild straffskala för grova fall och att den bör upptaga fängelse, lägst sex måna- der och högst fyra är.

Vi instämmer i uttalandet från två av lagrådets ledamöter. Det är uppen- bart att avledande av elektrisk kraft — som kan ske systematiskt och, med hänsyn till kostnaden för elektrisk energi, avse stora värden — kan vara ett brott med högt straffvärde. Vi föreslår därför en återgång till vad som gällde före BrB. Detta innebär att en grov form av brottet olovlig kraftavledning införs. Som grov olovlig kraftavledning bör sådana fall bedömas som i svår- hetshänseende är jämförliga med grov stöld och grovt bedrägeri. Det skall alltså röra sig om fall som skett systematiskt eller avsett betydande värde eller fall där gärningsmannen visat mycket stor förslagenhet.

Maximistraffet för de olika graderna av olovlig kraftavledning bör vara lägre än för motsvarande grader av stöld. För grovt brott kan det lämpligen sättas till fängelse i tre år och för normalgraden till fängelse i tre månader.

14.2.2 10 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet

Med bedrägeri och annan oredlighet avses bedrägeri (10 kap. 1 å). bedräg- ligt beteende (10 kap. 2 å), snyltning (10 kap. 3 å), grovt bedrägeri (10 kap. 4 å), utpressning (10 kap. 5 å), ocker (10 kap. 6 å), häleri (10 kap. 7 å), hå- leriförseelse (10 kap. 8 å), oredligt förfarande (10 kap. 9 å), svindleri (10 kap. 10 å) och ockerpantning (10 kap. 11 å).

I—4 åå Bedrägeri, bedrägligt beteende, snyltning och grovt bedrä- geri

I strafflagen var straffskalan för bedrägeri (21 kap. 1 å SL) straffarbete i högst två år eller fängelse, för bedrägligt beteende (21 kap. 2 å SL) böter eller fängelse och för grovt bedrägeri (21 kap. 3 å SL) straffarbete i högst sex år.

Enligt BrB gäller följande straffskalor.

bedrägeri fängelse i högst två år bedrägligt beteende böter eller fängelse i högst sex må- (snyltning) nader grovt bedrägeri fängelse. lägst sex månader och

högst sex år

Vi föreslår följande straffskalor.

bedrägeri böter, lägst femtio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader

bedrägligt beteende böter snyltning böter eller fängelse i högst tre måna- der grovt bedrägeri fängelse, lägst tre månader och

högst fem år.

Bedrägeri innebär att gärningsmannen genom vilseledande förmår någon till en handling eller underlåtenhet (disposition) som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är (förmögenhetsöverföring).

Är ett bedrägeri ringa skall dömas för bedrägligt beteende. Vid bedöm-

ningen skall hänsyn tas till skadans omfattning och övriga omständigheter. I praxis torde värdegränsen för bedrägligt beteende ligga något högre än vid snatteri.

Ett specialfall av bedrägligt beteende är vad som i dagligt tal brukar be- nämnas snyltning. Brottet består i att en person inte gör rätt för sig när han använder sig av något som tillhandahålls mot kontant betalning. Typexem- pel är att åka tåg utan att ha löst biljett, äta på restaurang eller ta in på hotell och sedan gå utan att betala samt att bereda sig tillträde till t. ex. idrottseve- nemang eller cirkusföreställning utan att betala.

Ett bedrägeri kan vara grovt bl. a. om allmänt förtroende missbrukats, falsk handling eller vilseledande bokföring använts och om gärningen på an- nat sätt varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit syn- nerligen kännbar skada.

Strafflagsreformen år 1937 avsåg bl. a. att i fråga om straffmaxima likstäl- la stöld, bedrägeri och förskingring. Detta åstadkom man på så sätt att det sammanlagda maximistraffet för flera sådana brott alltid blev straffarbete i sex år. Straffrättskommittén fullföljde denna tanke genom att föreslå ett enhetsstraff på straffarbete i sex år som maximistraff för grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring och grovt gäldenärsbrott. Alltsedan år 1942 har straffskalorna varit samma för resp. grad av stöld och bedrägeri.

Enligt vår uppfattning talar starka skäl för att stöldbrotten och bedräge- ribrotten bör ha samma straffskalor. Och de skäl som anförts för att sätta stöldbrottens straffvärde lägre än f. n. gäller även för bedrägeri. Möjligen kan här sägas att nedvärderingen av de rena förmögenhetsbrotten i förhål- lande till våldsbrottsligheten har än större giltighet när det gäller brott mot 10 kap. än mot 9 kap. När det gäller bedrägeri- och oredlighetsbrotten inne- bär dessa nämligen endast i rena undantagsfall — om man bortser från ut- pressning — att målsägandens personliga integritet utsätts för kränkning.

Vi föreslår att bedrägligt beteende enligt 10 kap. 2 å blir ett "rent” bö- tesbrott. I likhet med vid snatteri bör det emellertid även i fortsättningen finnas möjlighet att bl. a. gripa den som misstänks för bedrägligt beteende (se avsnitt 17.2). Vidare bör möjlighet finnas att döma till annan påföljd än böter vid systematiska brott av detta slag. Bedrägligt beteende är således ett brott vid vilket den av oss i 28 kap. 8 å föreslagna regeln kan tillämpas.

Liksom för stöldbrottet föreslås en möjlighet att för normalgraden av be— drägeri döma till dagsböter, dock lägst 50. Härav följer att ett enda fall av bedrägligt beteende endast undantagsvis bör medföra ett straff som uppgår till eller överstiger 50 dagsböter. Liksom vid snatteri torde en sådan straff- mätning knappast innebära någon förändring i förhållande till nuläget. Av statistiken för år 1984, som avser huvudbrott, kan utläsas att av sammanlagt 1 044 bötesstraff för bedrägligt beteende endast 103 dvs. ca tio procent var på 50 dagsböter eller däröver.

Den föreslagna straffskalan för bedrägligt beteende enligt 10 kap. 2 å skulle med nuvarande systematik omfatta även snyltningsbrott. Att införa en ordning som innebär att man för snyltning inte skulle kunna utdöma strängare straff än böter framstår emellertid som mindre lämpligt. Visserli- gen har den stora majoriteten av snyltningsbrotten ett lågt straffvärde. Men

fall av snyltning kan förekomma, främst hotellsnyltning, som avser så stora värden att ett bötesstraff inte framstår som ett tillräckligt strängt straffrätts- ligt ingripande. Att under t. ex. en veckas hotellvistelse dra på sig en skuld på runt 10.000 kr. är ingen omöjlighet. För sådana allvarliga fall av snyltning bör möjlighet finnas att utdöma strängare straff än böter. Vi föreslår därför att fängelse i högst tre månader införs jämte böter i straffskalan för snylt— ning. Lagtekniskt innebär detta att hänvisningen vid snyltning till bestäm- melsen om bedrägligt beteende slopas. För att underlätta rättstillämpningen föreslår vi atti 10 kap. 3 å införs ett nytt brott med brottsbeteckningen snylt- ning.

När det gäller tillämpningen av straffskalan för bedrägeri är det vår upp- fattning att det i ett inte obetydligt antal fall skall räcka med att utdöma böter särskilt som vi föreslår att möjligheter införs att utdöma ännu mer kännbara bötesstraff än f. n. Liksom vid stöld anser vi det vara mindre lämpligt att ange någon beloppsgräns. Bötesdelen av straffskalan bör kunna komma till användning om det rört sig om små belopp även om brottet begåtts efter förfalskning av urkund. Är det senare inte fallet och det inte heller finns and- ra försvårande omständigheter bör det finnas ett inte obetydligt utrymme för att utdöma bötesstraff.

Sänkningen av minimistraffet för grovt bedrägeri till tre månaders fängel- se föranleds delvis av övergången till tvåtredjedelsfrigivning men ger också uttryck för den mildare synen på förmögenhetsbrotten.

Inledningsvis vid förmögenhetsbrotten har vi angett vissa typer av brotts- lighet som inte omfattas av den mildare synen på dessa brott. Bl. a. gäller detta ekonomisk brottslighet. Denna typ av brottslighet anser vi att man bör se allvarligt på. Det är därför nödvändigt att man har möjlighet att vid brottstyper som kan bli aktuella vid ekonomisk brottslighet utdöma kännba- ra straff. Bl a. av denna anledning föreslår vi att maximistraffet för bedrägeri — och även för de övriga centrala förmögenhetsbrotten i praktiken bibe- hålls på den nuvarande nivån. Övergången till tvåtredjedelsfrigivning och sänkningen av maximistraffet till fängelse 1 fem år innebär, som utvecklats vid stöldbrotten, en ökning av längsta möjliga anstaltstid från tre år till tre år och fyra månader. Vår avsikt är att det utrymme. som finns i den övre delen av straffskalan för grovt bedrägeri, även i fortsättningen skall använ- das mycket sparsamt. Vi vill emellertid inte blunda för att samhällsutveck- lingen kan föra med sig möjligheter att utföra förmögenhetsbrott av vida större omfattning än f. 11. För sådana brott bör beredskap i form av ett högt maximistraff finnas.

55. Utpressning

I strafflagen var straffskalan för utpressning (21 kap. 4 å SL) straffarbete i högst sex månader eller fängelse eller, om brottet var ringa. böter.

Enligt BrB gäller följande straffskalor.

utpressning fängelse i högst två är ringa utpressning böter grov utpressning fängelse. lägst sex månader och

högst sex år

Vi föreslår följande straffskalor.

utpressning böter, lägst etthundra dagsböter, el- ler fängelse i högst nio månader ringa utpressning böter grov utpressning fängelse, lägst sex månader och

högst sex år

Brottsbeskrivningen av utpressning ansluter till den för bedrägeri. Bedräge- ri innebär att med vilseledande framkalla en disposition som innebär förmö- genhetsöverföring. Skillnaden vid utpressning är att gärningsmannen i stället för att använda sig av psykiska medel använder sig av olaga tvång.

Utpressningsbrottet är, liksom rån, en kvalificerad form av olaga tvång. F. n. har utpressning i princip samma straffskala som olaga tvång. Enda skillnaden är att en särskild straffskala för ringa olaga tvång saknas. Om brottet faller under rånbestämmelsen skall endast dömas för detta brott och inte för utpressning. Om det döms för utpressning skall inte samtidigt dömas för olaga tvång.

Vi har tidigare uttalat oss för en uppvärdering av brottet olaga tvång. Det- ta gäller särskilt de grövsta formerna av detta brott nämligen pinande till bekännelse eller annan tortyr och därmed jämförbara fall. Det står klart att tvångsmomentet vid utpressning, även om fallen där misshandel förekom- mit i princip skall bedömas som rån, kan vara av betydande svårhetsgrad. Till detta kommer det psykiska lidande som en utpressning kan ge upphov till liksom brottets ekonomiska konsekvenser. Enligt vår uppfattning kan utpressning inte bedömas lindrigare än olaga tvång utan brotten bör ha, i princip, samma straffskala. Av detta följer att både maximi- och minimi- straffet för grov utpressning bör vara högre än motsvarande straff för flerta- let övriga förmögenhetsbrott. Vi föreslår således att maximum i motsats till vid grovt bedrägeri får ligga kvar på fängelse i sex år och att också minimi- straffet får ligga kvar på nuvarande nivå, fängelse i sex månader. När det gäller normalgraden av utpressning bör maximistraffet, liksom vid motsvar— ande svårhetsgrad av olaga tvång, sättas till fängelse i nio månader.

Minimistraffet för utpressningsbrottet har vid ett par tillfällen före BrB:s införande varit föremål för diskussion (se t. ex. NJA II 1934 s. 366, SOU 1940:20 s. 142 och prop. 1962:10 5. B 203). Bl. a. har tveksamhet rätt om böter borde ingå i straffskalan för utpressningsbrottet. Enligt vår uppfatt- ning talar visserligen utpressningsbrottets karaktär mot att ge möjlighet att enligt straffskalan för brottet döma till böter. I praxis är emellertid bötes- straff inte helt ovanliga utan förekommer i ca 15 procent av fallen. Och vi kan tänka oss en del lindriga fall av utpressning som kan bedömas som ringa och där böter utan särskilt angivet minimum bör kunna utdömas. Den nu- varande straffskalan med böter för ringa fall bör därför behållas. Enligt vår uppfattning bör den dock få en restriktiv tillämpning.

När det gäller minimistraffet för normalgraden av utpressning föreslår vi en gräns på 100 dagsböter. Vi anser att det i de allra lindrigaste fallen av normalgraden av brottet bör —i likhet med vid misshandel (3 kap. 4 å) — fin- nas en möjlighet att ådöma ett högt bötesstraff. Genom vår föreslagna änd-

ring av bötesstraffets utformning kommer höga bötesstraff att kunna bli verkligt kännbara påföljder. Liksom vid misshandel innebär detta främst att . i en del fall, där f. n. döms till villkorlig dom jämte böter, med vårt förslag i stället skall dömas till enbart ett högt bötesstraff.

65. Ocker

I strafflagen var straffskalan för ocker (21 kap. 6 å SL) högst straffarbete i två år; var brottet grovt skulle dömas till straffarbete i högst fyra år. Enligt BrB gäller följande straffskalor.

ocker böter eller fängelse i högst två är grovt ocker fängelse, lägst sex månader och högst fyra år

Vi föreslår följande straffskalor.

ocker böter eller fängelse i högst sex må- nader grovt ocker fängelse, lägst tre månader och

högst fyra år

Ocker består i att någon vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom till att bereda sig en förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå.

Med ”trångmål” avses ett nödtillstånd som är speciellt för brottsoffret. En allmän nödsituation är inte tillräcklig. Med ”oförstånd” avses bristande omdömesförmåga i allmänhet eller okunnighet beträffande viss typ av affä- rer. Exempel på 'lättsinne” är att vid kreditocker de lånade pengarna skall användas till hasardspel. En ”beroende ställning” kan vara t. ex. av ekono- misk eller psykologisk art.

Om inget vederlag skall presteras föreligger om övriga rekvisit är upp- fyllda alltid ocker. När vederlag skall presteras av gärningsmannen krävs emellertid att det skall råda ett uppenbart missförhållande mellan förmånen och vederlaget. Här kan ofta svåra bedömningsfrågor uppstå.

För grovt brott gäller en särskild straffskala. Några särskilda omständig- heter som skall beaktas vid bedömningen av om grovt brott föreligger har varken angetts i lagen eller i förarbetena. Enligt BrB I 5. 391 kan straffskalan för grovt brott särskilt tänkas få betydelse vid yrkesmässigt ocker. Beloppets storlek och graden av hänsynslöshet torde emellertid också ha betydelse för bedömningen.

Ocker skiljer sig från bedrägeri och utpressning främst på det sättet att bedragaren eller utpressaren i typiska fall själv skapar den situation som han drar fördel av medan ockraren utnyttjar en redan föreliggande situation.

Till skillnad från utpressning innebär ocker inget angrepp på brottsoffrets personliga integritet. Såtillvida liknar brottet mera bedrägeri. Ocker anses f. n., som framgår av straffskalan, som ett mindre allvarligt brott än bedrä- gen.

Enligt BrB:s straffskalor bör ocker alltså ses som ett något lindrigare brott än de centrala förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring. Som skäl härför har, som ovan antytts, anförts att för ocker fordras inte - såsom i regel vid bedrägeri — en aktiv handling, ett vilseledande, för att brottet skall komma till stånd utan det räcker att, låt vara fullt medvetet, utnyttja en re- dan uppkommen situation. Ett annat skäl för att se mildare på ocker är att brottsoffrets avsiktliga medverkan krävs för att brottet skall kunna begås. Vi delar den enligt BrB gällande uppfattningen att den brottsliga gärningen vid ocker bör ses som mindre allvarlig än t. ex. vid bedrägeri. Vi föreslår därför att maximistraffet för grovt ocker liksom f. n. sätts lägre än för grovt bedrä— geri. Skillnaden mellan maximistraffen bör emellertid vara mindre än f. n. När det sedan gäller straffskalorna i övrigt bör, liksom enligt nuvarande ord- ning, i princip samma gränser gälla för ocker som för bedrägeri.

7-8 åå Häleri och häleriförseelse

I strafflagen var straffskalan för häleri (21 kap. 6 å första stycket SL) straff- arbete i högst två år eller fängelse eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst fyra år. För ringa brott var straffskalan böter eller fängelse. För häleri- förseelse (21 kap. 6 å andra stycket SL) stadgades böter eller fängelse. Enligt BrB gäller följande straffskalor.

häleri fängelse i högst två är ringa häleri böter eller fängelse i högst sex må- nader grovt häleri fängelse, lägst sex månader och högst fyra år häleriförseelse böter eller fängelse i högst sex må- nader

Vi föreslår följande straffskalor.

häleri böter, lägst femtio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader ringa häleri böter grovt häleri fängelse, lägst tre månader och högst fem år häleriförseelse böter eller fängelse i högst tre måna- der

Häleri kan förekommai tre former: befattning med olovligen åtkommen sak (sakhäleri), otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv (vinningshäleri) och hävdande av brottsligt tillkommen fordran (fordringshäleri).

Sakhäleri består i att gärningsmannen tar viss befattning med något som är frånhänt annan genom brott. Befattningen skall vara att han köper eller tillgodogör sig saken eller eljest sådan att den är ägnad att försvåra sakens återställande. Kriminaliseringen av sakhäleri har till syfte dels att underlätta att genom brott åtkommen egendom återställs till ägaren, dels att motverka andra typer av förmögenhetsbrott genom att göra dessa mindre lockande ge- nom att avsättningen av brottsgods försvåras.

Kriminaliseringen av vinningshäleri har bl. a. till syfte att möjliggöra be- straffning av den som tar befattning och därvid skaffar sig vinning med sådant som trätt i stället för sak som frånhänts annan genom brott. Som vin- ningshäleri är kriminaliserat att ta emot t. ex. pengar som erhållits vid belå- ning eller försäljning av stöldgods, en sak som köpts för stulna pengar eller en sak som köpts för pengar som erhållits vid försäljning eller belåning av stöldgods.

Fordringshäleri innebär t. ex. att kräva betalning av fordran som är till- kommen genom brott. Kriminaliseringen har motiverats med att man i första hand vill komma åt den som använder en mellanhand, t. ex. en ockrare eller en utpressare, men avser att själv utnyttja fordringen.

Häleribrottet tilldelades sitt nuvarande straffvärde vid Strafflagsreformen år 1942. Dessförinnan var straffet för ”efterföljande delaktighet" betydligt lägre.

År 1980 genomfördes en lagändring beträffande häleri och häleriförseelse som riktade sig mot häleri i näringsverksamhet och grundade sig på en pro- rnemoria från BRÅ (PM 1978:1 Sakhäleri m. m. s. 11). I promemorian an- förs bl. a.:

En av rikspolisstyrelsen år 1976 tillsatt arbetsgrupp mot organiserad brottslighet (AMOB) har i en i maj 1977 avgiven rapport anfört att häleriverksamheten i vårt land är välorganiserad och svårupptäckt. I vissa branscher t. ex. handeln med lump, skrot, antikviteter, konst, auktionsgods, begagnade bilar och andra begagnade kapitalvaror finns det enligt AMOB skäl att anta att häleri utgör en väsentlig del av vissa firmors verksamhet eller att huvudändamålet för verksamheten är häleri och att firman funge- rar som en täckmantel för sådan brottslighet. Det förekommer enligt AMOB också en organiserad utförsel av mer värdefullt stöldgods till utlandet. Som exempel på så- dant gods nämns ädelmetaller, konst, antikviteter och pälsar.

Vid sidan av den organiserade häleribrottsligheten förekommer en nära nog öppen handel med stöldgods på gator och torg bl. a. i det centrala Stockholm. Det är här ofta fråga om narkotika- eller alkoholberoende personer som finansierar sitt missbruk genom stölder i varuhus och bostäder för försäljning till allmänheten. Förhållandet har föranlett bl. 3. Sveriges köpmannaförbund att hos regeringen kräva en översyn av hur lagstiftningen om godtrosförvärv tillämpas.

En omfattande häleriverksamhet är en grogrund för tillgreppsbrott. En effektiv be- kämpning av häleribrotten och då i synnerhet den organiserade formen framstår där- för som en angelägen åtgärd.

I promemorian anges att häleribrottsligheten i vårt land beräknas årligen omsätta stöldgods med ett marknadsvärde som uppgår till ca en miljard kr. samt att mellan 200 och 300 milj. kr. om året betalas på den svarta markna- den för denna egendom.

Vi har tidigare argumenterat för en allmän sänkning av straffvärdet för sådana förmögenhetsbrott som inte innefattar personliga integritetskränk- ningar eller utgör ekonomisk brottslighet. Nu nämnda undantag bör gälla även sådana brott som i inte ringa utsträckning förekommer som organise- rad brottslighet. Häleri är ett sådant brott.

En sådan organiserad häleriverksamhet som BRÅ-promemorian talar om kan utgöra ett allvarligt samhällsproblem. Det är lätt att inse att förekoms-

ten av avsättningsmöjligheter för brottsgods är av avgörande betydelse för främst stöldbrottslighetens omfattning. Enligt vår uppfattning kan man inte se mildare på den som begår ett häleribrott av stor omfattning än på den som begår en motsvarande grov stöld. Detta talar för att maximistraffet för grovt häleri bör höjas till fängelse i fem år.

När det gäller straffskalorna för övriga grader av häleribrottet föreligger enligt BrB överensstämmelse med de centrala förmögenhetsbrotten. Enligt vår uppfattning kan man inte peka ut något av brotten, stölden eller häleriet, som svårare än det andra. Straffskalorna för häleri och ringa häleri bör där- för även fortsättningsvis vara samma som för motsvarande grader av de cen- trala förmögenhetsbrotten.

Vårt förslag till straffskalor för häleribrottet innebär att detta i svårhets- hänseende fullt ut jämställs med de centrala förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring. Genom höjningen av maximistraffet till fängelse i fem år ges utrymme för mycket stränga straff för de allvarligaste formerna av organiserad häleriverksamhet. Liksom vid t. ex. stöld och bedrägeri är emellertid den övre delen av straffskalan avsedd för rena undantagsfall. För det stora flertalet fall av häleri skall ingen höjning av straffen ske. Dessa skall i stället, liksom vid övriga förmögenhetsbrott, sänkas med ungefär hälften med hänsyn till övergången till tvåtredjedelsfrigivning och till det lägre straffvärdet allmänt sett för förmögenhetsbrotten.

Häleriförseelse skiljer sig från häleri endast på den subjektiva sidan. I stället för vetskap om förbrottet räcker det med att gärningsmannen ”hade skälig anledning antaga att brott förelåg”.

Krimaliseringen av häleriförseelse bygger enligt förarbetena på följande tankegång (BrB I s. 402):

Det förekommer att personer som köper tjuvgods väl misstänker att säljaren stulit egendomen men med flit underlåter att höra efter huru han åtkommit den. De hoppas nämligen därmed undgå att göra sig skyldiga till uppsåtlig befattning med tjuvgods. Som det i åtskilliga fall ej kan tagas för visst att de skulle ha köpt egendomen därest de vetat att den var stulen, brister ej sällan förutsättningarna för ansvar för uppsåtligt .brott. En straffbestämmelse för oaktsamt förfarande har därför ansetts erforderlig.

Häleriförseelse är ett oaktsamhetsbrott. Vi har tidigare (se avsnitt 11) intagit den ståndpunkten att skillnaden i straffvärdehänseende mellan oaktsam- hetsbrott och uppsåtliga brott är mycket stor. Detta skulle tala för att låta fängelse utgå ur straffskalan för häleriförseelse. För en sådan lösning talar också statistiken beträffande val av påföljd av vilken framgår att häleriförse- else i stort sett är ett bötesbrott. Vad som ovan nämnts angående vilka fall som ryms under bestämmelsen om häleriförseelse talar emellertid för att fängelse bör finnas kvar i straffskalan för brottet.Vid en sammanvägning av de nu angivna synpunkterna stannar vi för att låta fängelse stå kvar i straff- skalan för häleriförseelse. Maximistraffet bör emellertid kunna sänkas till fängelse i tre månader. Vi vill i detta sammanhang särskilt understryka att

annan påföljd än böter — liksom f. n. — bör förekomma endast i undantags- fall.

9 å Oredligt förfarande

I strafflagen var straffskalan för oredligt förfarande (21 kap. 7 å SL) böter eller fängelse eller, om brottet var grovt, straffarbete i högst två år.

Enligt BrB är straffskalan böter eller fängelse i högst två år. Vi föreslår att straffskalan skall vara böter eller fängelse i ett år och sex månader.

Oredligt förfarande är subsidiärt i förhållande till de övriga brotten i 10 kap. Brottet stämmer överens med bedrägeri såvitt gäller kraven på vilsele- dande och disposition. Skillnaden gentemot bedrägeri är i huvudsak att för bedrägeri krävs en förmögenhetsöverföring (vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde) medan vid oredligt förfarande krävs endast att gärningen innebär skada för den vilseledde.

Exempel på oredligt förfarande är att någon lurar en annan att resa iväg för att söka ett arbete som inte är ledigt, att någon lurar annan att köpa klä- dertill t. ex. ett bröllop som inte skall bli av, att någon lurar annan att sälja något till underpris till en tredje person och att någon lurar annan att förstöra ett konstverk t. ex. i tro att bakom målningen döljer sig ett ännu mer värde- fullt konstverk.

Eftersom oredligt förfa