NJA 1994 s. 290
HovR har avgjort tvistemål utan huvudförhandling med stöd av 50 kap 21 § 1 st 4 RB. På grund av den praxis i fråga om parts rätt till förhandling som utvecklats vid den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, och med hänsyn till att TR:n inte hållit huvudförhandling i målet, har ansetts att förhandling på parts begäran i HovR:n bort hållas.
F.B. är ägare till fastigheten Bön 1:25 i Årjängs kommun och medlem i Navarsvikens jaktvårdsområdesförening. F.B. begärde hos föreningens styrelse att få överlåta sin jakträtt inom området till av honom utsedd person. Genom beslut d 11 sept 1983 avslog styrelsen hans begäran. F.B. överklagade styrelsens beslut. Genom beslut d 26 mars 1984 biföll länsstyrelsen i Värmlands län hans begäran. Föreningen förde talan mot beslutet och genom dom d 17 sept 1984, avslog kammarrätten i Göteborg föreningens besvär.
Arvika TR
F.B. yrkade efter stämning å föreningen vid Arvika TR förpliktande för föreningen att utge skadestånd med 10 000 kr. Till stöd för yrkandet anförde F.B.: Trots kammarrättens medgivande till upplåtelsen av jakträtten har han av föreningen blivit förvägrad deltaga i jakt inom området via sin ersättare. Härigenom har han drabbats av skada till angivet belopp genom att han gått miste om älgköttstilldelning.
Föreningen bestred F.B:s yrkande. Till stöd för bestridandet anförde föreningen: Det är riktigt att F.B. inte tillåtits utöva jakt inom jaktvårdsområdet via sin ersättare. Den skada F.B. gör gällande att han lidit till följd härav är emellertid att betrakta som ren förmögenhetsskada. Enligt skadeståndslagen ersätts sådan skada endast om skadevållaren begått brott eller skadan uppkommit vid fel och försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. För sistnämnda fallet är det staten eller kommunen som är skadeståndsansvarig. Eftersom föreningen som sådan inte kan begå brott och då den inte utgör sådant subjekt som är skadeståndsansvarigt vid fel och försummelse vid myndighetsutövning föreligger inte lagliga förutsättningar att förplikta föreningen utge skadestånd. I andra hand göres gällande att föreningen inte handlat felaktigt.
Domskäl
TR:n (tingsfiskalen Liliebäck) anförde i dom d 13 sept 1988: Domskäl. Den skada F.B. gör gällande att han lidit har uppkommit vid den verksamhet föreningen författningsenligt bedrivit såsom tillståndsgivare vid upplåtelse eller överlåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområdet. Sålunda har föreningen gentemot F.B. inte uppträtt som avtalspart, varför vad F.B. anfört om skadeståndsansvar inom kontraktsförhållanden inte kan vinna rättens gillande. I stället skall föreningens skadeståndsansvar prövas enligt skadeståndslagen.
F.B:s uppgivna skada är att bedöma som sk ren förmögenhetsskada och han har riktat sin talan mot en förening. Även om till en förening överlämnats befogenhet att utöva myndighet utgör den emellertid inte sådant subjekt som enligt nämnda lag kan ställas till skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada. På grund av det anförda finner TR:n att förutsättningar inte föreligger för ytterligare prövning av F.B:s talan, utan skall i stället denna ogillas.
Domslut
Domslut. TR:n lämnar käromålet utan bifall.
HovR:n för Västra Sverige
F.B. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Föreningen bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Lindquist och Wesström samt hovrättsassessorn Mats Eriksson, referent), som avgjorde målet utan huvudförhandling, anförde i dom d 18 sept 1991: Domskäl. F.B:s ansökan till föreningens styrelse i sept 1983 om tillstånd att överlåta sin jakträtt var allmänt hållen. Något överlåtelseavtal bifogades inte ansökan. Inte heller angav F.B. till vem han önskade överlåta sin jakträtt. Hans ansökan har därför haft sådana brister att den inte kunnat läggas till grund för den prövning av överlåtelsens lämplighet och eventuella olägenhet som föreningen enligt lag kunnat företa. Således har föreningen haft möjligheter att därigenom avslå ansökan.
Fastän föreningen inte angav någon motivering till avslagsbeslutet kan F.B. därför inte anses ha vållats någon skada genom beslutet. Det förhållandet att föreningens beslut senare upphävts genom avgöranden av länsstyrelsen och kammarrätten - med de i avgörandena närmare angivna omfattningen av prövningen och förutsättningarna för denna - påverkar inte heller HovR:ns bedömning härvidlag.
Det kan noteras att när F.B. i okt 1984 för föreningen presenterade ett överlåtelseavtal - såsom den i sept 1983 dagtecknade "fullmakten" måste uppfattas - så förelåg förutsättningar att meddela avslag på ansökan genom nya bestämmelser (SFS 1984:377) om att storleken av överlåtarens markinnehav kan påverka möjligheten att utverka tillstånd till överlåtelse.
På grund av det anförda skall TR:ns domslut fastställas.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
F.B. (ombud jägmästaren Å.P.) sökte revision och yrkade bifall till käromålet. Föreningen bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Tejning, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna i målet framgår att F.B. begärde huvudförhandling i HovR:n, att föreningen motsatte sig huvudförhandling samt att HovR:n med stöd av 50 kap 21 § 1 st 4 RB avgjorde målet på handlingarna.
I det anförda lagrummet föreskrivs att HovR:n får avgöra ett tvistemål utan huvudförhandling om värdet av det varom talan fullföljts uppenbart inte uppgår till det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid tidpunkten för TR:ns dom och inte båda parter har begärt huvudförhandling.
F.B. har gjort gällande att HovR:ns underlåtenhet att hålla huvudförhandling strider mot artikel 6 i 1950 års konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Den rätt till domstolsprövning som behandlas i artikel 6 i konventionen innefattar en rätt till muntlig förhandling vid domstol. Artikeln är tillämplig bl a på sådana förfaranden som gäller prövning av vad som i artikeln benämns civila rättigheter. Innebörden av detta begrepp har klargjorts i ett stort antal avgöranden av den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Mot bakgrund av dessa måste F.B:s talan anses röra en civil rättighet enligt konventionen.
Av Europadomstolens tillämpning av artikel 6 i konventionen framgår att den som vill ha muntlig förhandling i princip anses berättigad därtill, åtminstone i en instans. Kravet på muntlig förhandling gör sig särskilt gällande då målet rör bevisfrågor, men rätten därtill gäller även då muntlig bevisning inte åberopas.
I förevarande fall är det fråga om ett tvistemål med relativt komplicerade sakomständigheter, i vilket muntlig förhandling inte ägt rum vid TR:n. Det får därför anses att konventionens krav på muntligt förfarande gällde. HovR:n borde ha beaktat detta vid sin tillämpning av 50 kap 21 § RB. Målet bör på grund av det anförda återförvisas till HovR:n för ny handläggning.
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Cregow, Lars K Beckman, Sterzel, Solerud och Thorsson, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
HD:s beslut meddelades d 10 maj 1994 (nr ST 122).