NJA 1993 s. 111

Fråga om kommunikation och muntlig förhandling i mål om lönegaranti.

HD

Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län meddelade d 26 mars 1991 beslut angående betalning enligt lönegarantilagen på grund av ansökan från R.F.. Sedan R.F. fullföljt talan mot kronofogdemyndighetens beslut, lämnade HovR:n för Västra Sverige, som inte fann skäl att hålla muntligt förhör, i beslut d 6 nov 1991 besvären utan bifall. Mot beslutet kunde talan inte föras.

R.F. anförde besvär över domvilla.

Riksskatteverket bestred bifall till besvären.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Vad först angår handläggningen hos kronofogdemyndigheten har, såvitt framgår av aktmaterialet, myndigheten som underlag för lönegarantibeslutet haft dels en skrift från Ackordscentralen i Göteborg d 8 febr 1991 och en från Svenska Byggnadsarbetareförbundet avd 22 d 6 febr 1991, dels ock minnesanteckningar upprättade på myndigheten vid samtal med arbetsledaren J-Å.P. och R.F..

Enligt 10 § kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs skall kronofogdemyndigheten om det behövs höra arbetstagaren, arbetsgivaren och andra som kan lämna upplysningar för prövningen av lönegarantiärenden. Därvid kan myndigheten fordra att arbetstagaren på heder och samvete skriftligen bekräftar lämnade uppgifter om sina anställningsförhållanden.

Av 17 § förvaltningslagen (1986:223) följer att arbetstagaren skall beredas tillfälle att skriftligen eller muntligen yttra sig över sådant som tillförts ärendet av annan än honom själv och är av betydelse för ärendets avgörande; se också Riksskatteverkets, Konkurs/Ackord, 1989, s 220 och Handbok för exekutionsväsendet, HEX 1985, rubrik nr 21, s 6, anmärkningskolumnen.

Någon skriftlig bekräftelse från arbetstagaren har inte infordrats.

Inte heller tycks arbetstagarna ha beretts tillfälle att yttra sig över skrifterna och av myndigheten upprättade minnesanteckningar.

Redan dessa handläggningsfel är allvarliga och läks inte därav att myndigheten refererat vissa av uppgifterna i minnesanteckningarna i sitt beslut.

Sedan arbetstagaren anfört besvär över beslut i lönegarantiärendet har kronofogdemyndigheten avgett yttrande i målet. Yttrandet har bestått i en hänvisning till i ärendet prövade handlingar, dvs de nyss omnämnda skrifterna och minnesanteckningarna, vilka i kopia fogats till yttrandet. Varken yttrandet eller de angivna handlingarna har delgetts klaganden, trots att det bort ske.

Vad härefter angår frågan om muntlig förhandling är följande att säga.

I besvärsinlagan till HovR:n hävdade klaganden att de av myndigheten i sitt beslut refererade uppgifterna var felaktiga på avgörande punkter. Samtidigt hemställdes om förhör under sanningsförsäkran med R.F. och S.T..

Riksskatteverket, som bestred bifall, åberopade för den händelse HovR:n utsatte muntlig förhandling förhör med arbetsledaren J-Å.P..

Enligt 9 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall i fråga om besvär till HovR:n UB:s regler om besvär över utmätning i allmänhet tillämpas. Av 18 kap 1 § UB följer att RB:s bestämmelser om fullföljd och om rättegången blir tillämpliga. Förfarandet i HovR:n i besvärsmål enligt 52 kap RB är i princip skriftligt. Enligt 52 kap 10 § 1 st får dock HovR:n förordna om förhör om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan hörs muntligen.

Författningstexten ger vid handen att det krävs starka skäl för att förhör skall hållas i besvärsmål. I praktiken torde det också vara sällsynt att detta sker; jämför Lars Welamson, Rättegång VI, 1978, s 141. Det finns emellertid anledning att numera ta intryck av bestämmelserna i europakonventionen om mänskliga rättigheter och avgörandena i den europeiska domstolen samt hurusom detta kommit att påverka svensk rättspraxis, se t ex NJA 1988 s 572, NJA 1991 s 188, NJA 1992 s 363 och 513. Härtill kommer att i linje med rättegångsutredningens uttalanden om behov av ökad muntlighet i besvärsprocessen i t ex utsökningsmål och lönegarantimål, se SOU 1987: 46 s 136, överprövning av beslut i dessa ärenden sker vid domstol enligt den nya lönegarantilagen (1992:497).

Någon domvilla kan på denna punkt inte anses ha förekommit i HovR:n. Emellertid talar starka skäl - inte minst med tanke på vad som sagts om rättstillämpningen och tolkningen av europakonventionen - för att vid en förnyad handläggning sådant förhör hör tillåtas. Eftersom vid kronofogdemyndighetens hantering i detta fall uppgifterna om anställningsförhållanden upptagits formlöst utan kommunikation av uppteckningen och riktigheten av uppteckningen bestritts samt dessa uppgifter är av betydelse för klagandenas rätt är frågan om förhandling avgörande för om klagandens besvär kan prövas på lämpligt sätt.

Väl har vid kronofogdemyndigheten förekommit domvilla på sätt som angetts. Detta rättegångsfel får numera anses överspelat i det att parten fått del av bl a minnesanteckningarna. I HovR:n har grovt rättegångsfel förekommit, se NJA 1985 s 106 och 464 samt NJA 1987 s 979. Eftersom HovR:n härvid avgjort målet till klagandens nackdel bör HovR:ns beslut undanröjas och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling. HovR:n har därvid att ta ställning till fråga om muntlig förhandling i ärendet.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, Freyschuss, Svensson, referent, och Danelius) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. R.F. har som grund för sin besvärstalan anfört att HovR:n gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel genom att dels underlåta att delge honom de minnesanteckningar från kronofogdemyndigheten som HovR:n åberopat i sitt beslut, dels avslå hans framställning om muntligt förhör.

Av handlingarna framgår att kronofogdemyndigheten som underlag för sitt beslut haft bl a en skrift d 8 febr 1991 från Ackordscentralen i Göteborg, en skrift d 6 febr 1991 från Svenska Byggnadsarbetareförbundet avd 22 samt minnesanteckningar som gjorts på myndigheten beträffande samtal d 28 mars 1991 med arbetsledaren J-Å.P. och d 12 mars 1991 med R.F.. Sedan R.F. anfört besvär till HovR:n över kronofogdemyndighetens beslut avgav myndigheten yttrande. I yttrandet hänvisades till de nämnda skrifterna och minnesanteckningarna av vilka avskrifter fanns fogade till yttrandet. Varken yttrandet eller de bilagda handlingarna delgavs R.F. innan HovR:n meddelade sitt beslut.

Riksskatteverket har i sin förklaring till HD anfört att det av R.F:s besvärsskrivelse till HovR:n framgår att han ändå bör ha varit väl medveten om innehållet i kronofogdemyndighetens minnesanteckningar, eftersom han i sak tillbakavisade påståendena i dessa. Riksskatteverket hävdar därför att underlåtenheten att tillställa R.F. myndighetens anteckningar inte kan anses utgöra något grovt rättegångsfel.

Som framgår av rättsfallen NJA 1985 s 106 och 464 samt 1987 s 979 skall en hovrätt i ett fall som det förevarande tillställa klaganden kronofogdemyndighetens yttrande, tillsammans med de handlingar som bilagts yttrandet i den mån bilagorna inte saknar betydelse, och bereda klaganden tillfälle att yttra sig över vad myndigheten anfört.

Kronofogdemyndighetens minnesanteckningar har som framgår av HovR:ns beslut inte saknat betydelse i målet. Trots detta har målet avgjorts till R.F:s nackdel utan att han har fått del av anteckningarna. Härigenom har grovt rättegångsfel förekommit i HovR:n. På grund härav bör HovR:ns beslut undanröjas och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling.

På HovR:ns handläggning av R.F:s besvär över kronofogdemyndighetens beslut var bestämmelserna i 52 kap RB tillämpliga. Enligt dessa bestämmelser är förfarandet i besvärsmål i princip skriftligt. En möjlighet att hålla muntligt förhör föreligger dock enligt 52 kap 10 §.

HD har i flera avgöranden framhållit att vid tillämpningen av 52 kap RB betydelse numera måste tillmätas även de krav som uppställs av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (NJA 1991 s 188, 1992 s 363 och 513). Enligt artikel 6 punkt 1 i denna konvention föreligger i princip en rätt till muntlig förhandling när det gäller att fastställa en persons civila rättigheter eller skyldigheter.

Om tillämpligheten av artikel 6 punkt 1 i konventionen råder i förevarande fall inte något tvivel. Vidare har R.F. begärt en muntlig förhandling i HovR:n. Under sådana förhållanden borde HovR:n inte ha avgjort målet på handlingarna.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

Samtidigt och på samma sätt avgjordes mål nr Ö 750/92 (nr SÖ 160).