NJA 1993 s. 111

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Vad först angår handläggningen hos kronofogdemyndigheten har, såvitt framgår av aktmaterialet, myndigheten som underlag för lönegarantibeslutet haft dels en skrift från Ackordscentralen i Göteborg d 8 febr 1991 och en från Svenska Byggnadsarbetareförbundet avd 22 d 6 febr 1991, dels ock minnesanteckningar upprättade på myndigheten vid samtal med arbetsledaren J-Å.P. och R.F..

Enligt 10 § kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs skall kronofogdemyndigheten om det behövs höra arbetstagaren, arbetsgivaren och andra som kan lämna upplysningar för prövningen av lönegarantiärenden. Därvid kan myndigheten fordra att arbetstagaren på heder och samvete skriftligen bekräftar lämnade uppgifter om sina anställningsförhållanden.

Av 17 § förvaltningslagen (1986:223) följer att arbetstagaren skall beredas tillfälle att skriftligen eller muntligen yttra sig över sådant som tillförts ärendet av annan än honom själv och är av betydelse för ärendets avgörande; se också Riksskatteverkets, Konkurs/Ackord, 1989, s 220 och Handbok för exekutionsväsendet, HEX 1985, rubrik nr 21, s 6, anmärkningskolumnen.

Någon skriftlig bekräftelse från arbetstagaren har inte infordrats.

Inte heller tycks arbetstagarna ha beretts tillfälle att yttra sig över skrifterna och av myndigheten upprättade minnesanteckningar.

Redan dessa handläggningsfel är allvarliga och läks inte därav att myndigheten refererat vissa av uppgifterna i minnesanteckningarna i sitt beslut.

Sedan arbetstagaren anfört besvär över beslut i lönegarantiärendet har kronofogdemyndigheten avgett yttrande i målet. Yttrandet har bestått i en hänvisning till i ärendet prövade handlingar, dvs de nyss omnämnda skrifterna och minnesanteckningarna, vilka i kopia fogats till yttrandet. Varken yttrandet eller de angivna handlingarna har delgetts klaganden, trots att det bort ske.

Vad härefter angår frågan om muntlig förhandling är följande att säga.

I besvärsinlagan till HovR:n hävdade klaganden att de av myndigheten i sitt beslut refererade uppgifterna var felaktiga på avgörande punkter. Samtidigt hemställdes om förhör under sanningsförsäkran med R.F. och S.T..

Riksskatteverket, som bestred bifall, åberopade för den händelse HovR:n utsatte muntlig förhandling förhör med arbetsledaren J-Å.P..

Enligt 9 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall i fråga om besvär till HovR:n UB:s regler om besvär över utmätning i allmänhet tillämpas. Av 18 kap 1 § UB följer att RB:s bestämmelser om fullföljd och om rättegången blir tillämpliga. Förfarandet i HovR:n i besvärsmål enligt 52 kap RB är i princip skriftligt. Enligt 52 kap 10 § 1 st får dock HovR:n förordna om förhör om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part eller någon annan hörs muntligen.

Författningstexten ger vid handen att det krävs starka skäl för att förhör skall hållas i besvärsmål. I praktiken torde det också vara sällsynt att detta sker; jämför Lars Welamson, Rättegång VI, 1978, s 141. Det finns emellertid anledning att numera ta intryck av bestämmelserna i europakonventionen om mänskliga rättigheter och avgörandena i den europeiska domstolen samt hurusom detta kommit att påverka svensk rättspraxis, se t ex NJA 1988 s 572, NJA 1991 s 188, NJA 1992 s 363 och 513. Härtill kommer att i linje med rättegångsutredningens uttalanden om behov av ökad muntlighet i besvärsprocessen i t ex utsökningsmål och lönegarantimål, se SOU 1987: 46 s 136, överprövning av beslut i dessa ärenden sker vid domstol enligt den nya lönegarantilagen (1992:497).

Någon domvilla kan på denna punkt inte anses ha förekommit i HovR:n. Emellertid talar starka skäl - inte minst med tanke på vad som sagts om rättstillämpningen och tolkningen av europakonventionen - för att vid en förnyad handläggning sådant förhör hör tillåtas. Eftersom vid kronofogdemyndighetens hantering i detta fall uppgifterna om anställningsförhållanden upptagits formlöst utan kommunikation av uppteckningen och riktigheten av uppteckningen bestritts samt dessa uppgifter är av betydelse för klagandenas rätt är frågan om förhandling avgörande för om klagandens besvär kan prövas på lämpligt sätt.

Väl har vid kronofogdemyndigheten förekommit domvilla på sätt som angetts. Detta rättegångsfel får numera anses överspelat i det att parten fått del av bl a minnesanteckningarna. I HovR:n har grovt rättegångsfel förekommit, se NJA 1985 s 106 och 464 samt NJA 1987 s 979. Eftersom HovR:n härvid avgjort målet till klagandens nackdel bör HovR:ns beslut undanröjas och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling. HovR:n har därvid att ta ställning till fråga om muntlig förhandling i ärendet.