NJA 1994 s. 404

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Gerdin) anförde i dom d 19 juni 1991: P.C. har bestritt ansvar för brott mot lagen om värdepappersmarknaden. Han har vitsordat uppgiften i åklagarens gärningspåstående om ett offentligt erbjudande om förvärv av aktierna i Rederiaktiebolaget Transatlantic (Transatlantic) och vidare att en promemoria presenterades d 13 juni 1988 vid ett sammanträffande med företrädare för Bilspedition Aktiebolag (Bilspedition), att han har varit styrelseledamot och tidigare verkställande direktör i Transatlantic, att han har varit verkställande direktör i Rederiaktiebolaget Scylla (Scylla) och att det bolaget har köpt de angivna aktierna i Transatlantic för 100 kr/st. P.C. har vidare vitsordat åklagarens påståenden att det har förekommit överläggningar mellan Transatlantic och Bilspedition och att två personer har fått uppdrag att utreda de strategiska och affärsmässiga förutsättningarna för ett samgående mellan bolagen, men han har bestritt att dessa förberedande åtgärder har syftat till och varit ägnade att leda till ett offentligt erbjudande.

Som grund för sitt bestridande har P.C. i första hand anfört att aktieköpet inte har skett på värdepappersmarknaden och att därför förutsättningar för ansvar inte föreligger. Han har vidare anfört att köpet i allt fall inte har skett under sk förbjuden tid. Han har också anfört att erforderligt uppsåt inte föreligger. Han har slutligen påstått att affären har saknat betydelse för allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden och att straff därför inte kan ådömas.

P.C. och Scylla har var och en för sin del bestritt förverkandeyrkandet med hänvisning till P.C:s inställning i skuldfrågan. De har dessutom anfört att ett förverkande är oskäligt. Såväl P.C. som Scylla har godtagit åklagarens beräkningsgrund när det gäller förverkandeyrkandet men de har i övrigt inte vidare utvecklat sin talan i denna del.

Utredningen. Av P.C:s uppgifter och utredningen i övrigt framgår till en början följande.

Transatlantic sysslar i huvudsak med linjesjöfart. P.C. var verkställande direktör i Transatlantic till d 7 juni 1988. Därefter har han varit styrelseordförande. Av Transatlantics omkring 7 miljoner aktier ägdes under våren 1988 omkring 1 miljon av Rederiaktiebolaget Transmark (Transmark), 1,5 miljoner av Broströms Rederiaktiebolag och 2,5 miljoner av Förvaltningsaktiebolaget Etuiet. Verkställande direktör i Transmark var 1988 P.C.. Transmark ägdes av Rederiaktiebolaget Kratos. Också i detta bolag var P.C. verkställande direktör och styrelseledamot. Genom sitt innehav av röststarka aktier i Transatlantic och genom att en viss del av övriga aktier fanns i händerna på till P.C. vänligt sinnade personer, hade P.C. ett dominerande inflytande över Transatlantic. Transatlantic har för övrigt i alla tider varit mer eller mindre synonymt med familjen C.

Rederiaktiebolaget Scylla registrerades d 3 maj 1988 med P.C. som verkställande direktör och styrelseledamot.

Bilspedition sysslar i huvudsak med landtransporter. Koncernchef i Bilspedition var 1988 M.L.. M.L. har samma befattning i dag. Den bevisning som åklagaren har åberopat i målet utgörs dels av P.C:s egna uppgifter och vittnesförhör med M.L., professorn D.E., direktören B.E. och institutionsmäklaren J.S., dels viss skriftlig bevisning för att styrka åklagarens påstående om de förberedande åtgärderna för ett offentligt erbjudande av Bilspedition att köpa Transatlantic. M.L., D.E. och B.E. har hörts om de förberedande åtgärder som har förekommit under våren 1988. J.S. har hörts om aktieförsäljningen. Också B.E. har hörts om när P.C:s köp av aktieposten skedde.

P.C. har åberopat vittnesförhör med verkställande direktören i Proventus Handels- och Industri Aktiebolag (Proventus), M.K., för att styrka sitt påstående att köpet av aktieposten inte har skett på värdepappersmarknaden.

Av P.C:s uppgifter framgår följande.

Affären d 17 aug 1988 var resultatet av 10 års ansträngningar att åstadkomma en struktur för Transatlantic för att skapa förutsättningar för bolaget och för svensk linjesjöfart överhuvudtaget att överleva. Linjesjönäringen brottades med två problem inför 80-talet, dels var Transatlantic och svensk linjesjöfart för små för att hävda sig ute i världen, dels krävdes en integrering land-sjötransporter för att svensk linjesjöfart och Transatlantic skulle ha förutsättningar att leva vidare. Under 80-talet arbetade P.C. därför med 10-15 olika större projekt för att försöka åstadkomma de strukturella förändringar som krävdes. 1984 förvärvade Transatlantic B:s linjedivision. Genom det förvärvet förändrades situationen, men Transatlantic var fortfarande för litet. Det förekom flera misslyckade försök att bygga Transatlantic större. Bl a diskuterades ett förvärv av J. Lines linjeverksamhet. På landsidan fördes överläggningar om förvärv av ASG. Parallellt med dessa diskussioner fördes under hösten 1986 ingående överläggningar mellan Transatlantic och Bilspedition om en sammanslagning. Våren 1987 var man nära att komma överens men misslyckades till slut. Under de diskussioner som förekom var det inte i något fall fråga om en försäljning av Transatlantic. De former för ett samgående som diskuterades var en integration i någon annan form.

En viktig utgångspunkt för Transatlantic var alltså att få företaget landbaserat. P.C. känner M.L. väl och det var naturligt att ta upp en diskussion med honom igen om möjligheterna till en samverkan mellan Transatlantic och Bilspedition. De båda ansåg att det fanns vissa förutsättningar för en samverkan och de beslutade därför att återigen närmare undersöka möjligheterna.

Någon gång i febr 1988 beslutade de att tillkalla två personer, som skulle titta närmare på förutsättningarna för en integration. Dessa personer var D.E. och B.E.. D.E. hade tidigare arbetat hos såväl Bilspedition som Transatlantic och kände båda företagen väl. Han hade också varit engagerad i diskussionerna om ett samgående 1987. Uppdraget till D.E., som lämnades av M.L., gick ut på att D.E. skulle undersöka de strategiska förutsättningarna för ett samgående mellan bolagen. P.C. tog aldrig själv del av utredningsuppdraget, men han visste ändå väl vad uppdraget gick ut på. Uppdraget till B.E. lämnades av P.C.. B.E. var tidigare P.C:s närmaste man i Transatlantic. B.E. kände också M.L. och han kände väl till Bilspedition. B.E:s instruktioner var att gå igenom de båda företagen och fastställa substansvärdet på de båda bolagens aktier. Eftersom P.C. hade fått uppfattningen att ett skäl till att försöket att integrera de båda bolagen 1987 hade misslyckats, var att Bilspedition var osäker på den värdering av Transatlantic som då hade skett, så ville han nu försäkra sig om att det denna gång skedde en noggrann värdering. B.E:s uppdrag var alltså att göra en sådan tillförlitlig värdering. I hans uppdrag ingick inte att undersöka i vilken form ett samgående mellan bolagen skulle ske. P.C. hade inte heller vid mötet med M.L. i februari diskuterat något närmare om hur ett samgående skulle ske. För båda var dock utgångspunkten att det aldrig kunde bli fråga om en försäljning av Bilspedition. Detta betydde däremot inte nödvändigtvis en försäljning av Transatlantic till Bilspedition. Transatlantics förvärv av B:s linjesjöfart 1984 hade skett som ett inkråmsförvärv och, med hänsyn till Transatlantics ställning - man hade en utomordentligt stark likviditet även om lönsamheten var usel - hade ett alternativ för Transatlantic varit att sälja linjesjöfarten och fortsätta Transatlantic med inriktning på annan verksamhet. Varken för P.C. eller för M.L., och definitivt inte för D.E. och B.E., har utgångspunkten i detta tidiga skede varit att Bilspedition skulle köpa Transatlantic.

P.C. träffade D.E. vid två tillfällen under våren före d 13 juni 1988, men D.E. talade då inte om för P.C. vad han hade kommit fram till. P.C. kände dock till D.E:s grundinställning till en integration land- sjötransporter. D.E. ansåg en sådan integration lämplig, men han hade flera gånger pekat på vissa svårigheter att åstadkomma en samverkan. En förutsättning var att Transatlantic kunde skaffa sig en dominerande ställning på Atlanttrafiken. På Atlanten opererade Atlantic Container Line (ACL) där Transatlantic var stor delägare. Ett villkor för Bilspeditions intresse i Transatlantic var dock att Transatlantic skaffade sig full kontroll över ACL. P.C. hade uppfattningen att D.E. ansåg detta omöjligt. Ett annat avgörande hinder för Bilspeditions intresse att gå samman med Transatlantic var de svårigheter som hade uppstått för linjesjöfarten, bl a Transatlantic, på grund av de otidsenliga och tungrodda konsortier som hade bildats under 60-talet och som redarna nu hade svårt att ta sig ur. Även om D.E. var positiv till tanken på en integration hade P.C. uppfattningen att D.E., liksom han själv, ansåg förutsättningarna för en uppgörelse i någon form mellan Bilspedition och Transatlantic som mycket små.

När det gäller B.E:s uppdrag diskuterades inte heller med honom närmare hur ett samgående mellan de båda bolagen skulle arrangeras. Han hade under våren flera samtal med B.E., men det förekom inte heller då några resonemang om i vilken form ett samgående skulle kunna ske. I en skriftlig rapport d 26 maj redogjorde B.E. för vad han kommit fram till vid sina undersökningar. I detta dokument har B.E. angett att utgångspunkten för hans vidare resonemang är att parterna är överens om det strukturellt riktiga i ett samgående och förutsättningarna för B.E:s vidare överväganden har tydligen varit att Bitspedition köpte Transatlantic. Detta var emellertid B.E:s uppfattning, som inte grundades på några direktiv från eller diskussioner med P.C.. P.C. kan vidare konstatera, att det pris som i dokumentet har angetts på Transatlantics aktier, 116 kr, var orealistiskt med hänsyn till ett substansvärde på aktierna som måste ha legat på lägst 130 kr.

P.C. kommer inte ihåg vad det skriftliga dokumentet d 26 maj vidare föranledde. Den 13 juni förekom emellertid ett möte hemma hos honom. Vid detta möte deltog förutom P.C. och M.L. även B.E.. Vid mötet diskuterades fortfarande strukturfrågor och den värdering av bolagen som B.E. gjort. P.C. kommer i övrigt inte ihåg så mycket av vad som sades vid mötet, men det har knappast varit hans inställning att parterna i det här skedet var villiga att göra en affär. Han själv var fortfarande vid den här tiden övertygad om att planerna på ett samgående också den här gången skulle spricka. Någon gång i juli månad fick han emellertid ett telefonsamtal från M.L., som lämnade ett bud på Transmarks Transatlantic-aktier på omkring 100-115 kr/st. Detta bud var emellertid totalt ointressant för P.C., dels på grund av priset, dels då det för honom kändes mycket trist att sälja Transatlantic. Den 11 aug lämnade M.L. ett nytt bud som med hänsyn till samtliga omständigheter kunde accepteras av P.C.. Några dagar därefter meddelade P.C. att budet hade accepterats och d 17 aug offentliggjordes överenskommelsen.

En viktig förutsättning för P.C:s kontroll över Transatlantic har varit den post om 80 000 aktier som åtalet avser. Den posten var en del av en större aktiepost, som i början av 80-talet hade sålts till C.E. i Consafe. Det förekom vid den tiden planer på ett samarbete mellan Transatlantic och Consafe. C.E. hade vid förvärvet av aktierna i Transatlantic genom en skriftlig överenskommelse åtagit sig att inom en viss tid sälja tillbaka aktierna till P.C.,. När den tiden hade löpt ut hade P.C. inte möjlighet att köpa tillbaka aktierna men överenskommelsen om en första rätt till aktierna stod kvar. I samband med Transatlantics B.affär 1984 drog sig C.E. ur samarbetet med Transatlantic. P.C. övertalade därvid ett antal till honom vänligt sinnade personer att köpa C.E.s aktier, bl a kom Proventus att förvärva posten om 80 000 aktier. Han hade samma överenskommelse med Proventus som tidigare med C.E.. Överenskommelsen var inte skriftlig, men den var väl känd i Proventus. Överenskommelsen innebar, förutom en första rätt för P.C. att köpa tillbaka aktieposten, dessutom att rösträtten för aktierna skulle utövas efter samråd med P.C.. I fråga om posten har P.C. också alltid röstat för denna, senast i juni 1988. Frågan om försäljning av posten har kommit upp vid flera tillfällen, men P.C. har av olika skäl önskat att Proventus behöll aktierna. Vid de tillfällen aktieposten har diskuterats har det stått klart att P.C. hade en första rätt till aktierna.

Vid något tillfälle, som måste ha varit före mötet d 13 juni, blev P.C. uppringd av J.S. och tillfrågad om han var intresserad av aktieposten. Att det var fråga om proventusposten stod genast klart för P.C.. Han vet inte om J.S. nämnde att försäljningen avsåg proventusposten, men det fanns ingen annan aktiepost A-aktier i den storleksordningen och det var inte möjligt att utan P.C:s medverkan eller vetskap skrapa ihop till en sådan post. Han blev lite störd av att Proventus inte själva hade hört av sig. Han ansåg sig dock mer eller mindre tvingad att anta erbjudandet, eftersom det annars under de känsliga förhandlingar som pågick med Bilspedition kunde väcka misstankar om han avstod från posten. Han svarade således J.S. att han ville köpa aktierna. Han uppgav samtidigt att han först måste ordna finansiering för att kunna fullfölja köpet. Någon tid - om det rörde sig om dagar kommer han nu inte ihåg - efter det första samtalet meddelade han J.S. att finansieringen var klar.När Transatlantic förvärvade B:s linjedivision 1984 slöts ett femårigt avtal för att reglera skötseln av Transatlantic. Genom detta för P.C. mycket förmånliga avtal tillförsäkrades han kontroll över bolaget till september 1989. Han hade i och för sig ingen anledning att befara att förutsättningarna skulle ändras efter denna tidpunkt, men ville skaffa sig en viss beredskap för den händelse han skulle behöva stärka sina intressen i Transatlantic. Ett sätt att stärka sin ställning var att förvärva proventusposten. Eftersom han alltså visste att det kunde bli nödvändigt att köpa upp dessa eller andra aktier i Transatlantic, behövde han en finansieringsmöjlighet. De huvudsakliga tillgångarna i Transmark utgjordes av Transatlanticaktier. Han ville inte belasta Transmark med ytterligare aktier i Transatlantic och beslutade sig för att skaffa ett bolag i beredskap för att förvärva aktier om det skulle bli aktuellt. Av detta skäl bildades Scylla och han träffade i samband med att Scylla bildades ett avtal med S-E-Banken, som gav honom en möjlighet att genom Scylla finansiera ett större aktieköp. Scylla kom att registreras d 3 maj 1988.

P.C. har slutligen uppgett att han hade hört talas om det allmänna förbudet i 8 § lagen om värdepappersmarknaden, men att han inte hade någon som helst kännedom om förbudet i 7 § om att handla med aktier då ett offentligt erbjudande förbereddes. Han hade därför ingen anledning att försöka dölja affären och han har också, som han kände till krävdes, anmält köpet till bankinspektionen.

Den totala affären med Bilspedition slutade på omkring 900 miljoner kr. För Transmarks del uppgick köpeskillingen till 140 miljoner kr och vinsten för Transmarks del slutade på minst 65-70 miljoner kr.

Av vittnesförhören framgår följande.

M.L.. M.L. har bekräftat P.C:s uppgifter om att det tidigare vid flera tillfällen har förekommit diskussioner om ett samarbete mellan Bilspedition och Transatlantic, bl a 1986, och att den lösning som då har diskuterats var en fusion. Diskussionerna hölls vid liv och på Bilspedition har man hela tiden varit intresserad av ett samgående. I början av 1988 återupptogs kontakterna. Han träffade P.C. i februari 1988. D.E. var närvarande vid det sammanträffandet. D.E. hade tidigare varit rådgivare i Bilspedition och han kände väl företaget liksom för övrigt också Transatlantic. På M.L:s uppdrag skulle D.E. utreda de strategiska förutsättningarna för ett samgående. Det var på detta stadium dock inte sagt något om formerna för ett samgående, även om det redan från början i processen var klart att det inte var aktuellt med en försäljning av Bilspedition och inte heller med en fusion. I april hölls ett arbetsmöte med D.E. och därefter förekom ytterligare några samtal med honom. Det som fortfarande under denna tid diskuterades med D.E. var de strategiska förutsättningarna för ett samgående. Den 25 maj fick han en slutrapport från D.E.. P.C. var då inte närvarande. Resultatet av D.E:s slutrapport föranledde M.L. till slutsatsen att det var en rimlig affär för Bilspedition att köpa Transatlantic; detta dock under vissa förutsättningar, bl a att Transatlantic kunde avveckla sitt engagemang i de konsortier som företaget, liksom övrig linjesjöfart, tidigare hade gått in i, och att Transatlantic kunde skaffa sig ett dominerande inflytande i ACL. Innan D.E. hade lagt fram sin slutrapport i maj månad hade P.C. i samråd med M.L. beslutat att uppdra åt B.E. att utreda de börstekniska och marknadsmässiga förutsättningarna för ett samgående. Det var emellertid P.C. som lämnade uppdraget åt B.E. och M.L. har inte förrän vid TR:ns huvudförhandling sett telefaxet d 26 maj. Han är förvånad över vad som i telefaxet sägs om att likvid vid ett köp skulle kunna erläggas med Coronadoaktier, eftersom det aldrig har varit tal om annat än ett kontantbud. Sedan B.E. hade engagerats talades man vid samtliga inblandade per telefon flera gånger under våren.

Redan från början har det alltså varit klart att en affär mellan Bilspedition och Transatlantic aldrig skulle kunna ske genom att Transatlantic köpte Bilspedition eller genom en fusion, och några veckor före mötet d 13 juni, när man hade börjat formulera sig, var utgångspunkten att Bilspedition skulle köpa Transatlantic. B.E. hade dock skissat många olika upplägg och det förekom inte förrän vid mötet d 13 juni några förhandlingar om priset. Han tror inte att man ens då var beredd att diskutera ett konkret bud. Den 27 juni underrättade han arbetsutskottet i Bilspeditions styrelse om förhandlingarna. De var positiva och d 14 juli gav han ett bud till P.C.. Den 11 aug presenterades ett slutförslag för P.C. och B.E..

D.E.. Han är professor i logistik, en vetenskap som sysslar med frågor som rör organisation av transporter. Han har tidigare arbetat som rådgivare åt både Transatlantic och Bilspedition. Han känner alltså båda företagen. Redan 1986 var han engagerad i diskussioner om ett samgående mellan företagen. Vid det tillfället ledde dock inte diskussionerna till något konkret resultat. I början av 1988 hade Bilspedition och Transatlantic åter tagit upp diskussionerna om ett samgående och i samband med ett möte med M.L. och P.C. fick han av M.L. i uppdrag att titta på de strategiska förutsättningarna för ett samarbete. Han själv hade även efter 1986 funderat över möjligheterna till ett samgående. Hans uppdrag var inte skriftligt och inte heller i övrigt formaliserat, men det var klart att det för hans del enbart handlade om de strategiska förutsättningarna för ett samarbete och inte i vilka former ett samgående skulle ske. I april föredrog han ärendet för M.L. och P.C. och hans slutsatser då var att det fanns förutsättningar för ett samarbete. I slutet av maj lämnade han en slutrapport till M.L. och han gick då igenom ärendet noga med M.L.. I detta möte deltog inte P.C..

B.E. hade kommit in i diskussionerna senare än D.E.. B.E. hade fått sitt uppdrag från P.C., men D.E. talade med B.E. flera gånger i april eller maj. D.E. redovisade för B.E. hur han såg på fortsättningen, men det var vid dessa, liksom vid andra samtal, aldrig tal om annat än strukturfrågor.

När D.E. hade lämnat sin slutrapport i maj har han inte vidare varit engagerad i affären mellan Bilspedition och Transatlantic.

B.E.. 1988 var han anställd hos investmentbolaget G. & Partner AB och hade dessförinnan fram till november 1986 varit anställd hos Transatlantic i 12 år. Han är för närvarande vice verkställande direktör i Rederiaktiebolaget Argonaut AB. I styrelsen för detta bolag finns P.C..

Någon gång i mars 1988 kontaktades han av P.C. som ville att han skulle titta på de strategiska förutsättningarna för ett samgående mellan Bilspedition och Transatlantic. Det hade tidigare förekommit sådana diskussioner och B.E. hade också då varit inblandad. I det första skedet talade P.C. om att B.E. skulle hjälpa D.E.. I maj månad fick han besked av P.C. att man hade beslutat att ge honom i uppdrag att räkna på hur ett samgående skulle kunna se ut. Han gavs inga närmare direktiv och uppfattade att han skulle se förutsättningslöst på de båda företagen och göra en relativ värdering. Som han uppfattade saken var det ett gemensamt uppdrag från Bilspedition och Transatlantic och vidare uppfattade han att han skulle rapportera till båda.

Den 26 maj skrev han en promemoria som så småningom presenterades för P.C. och M.L. på ett möte d 13 juni. Han hade dessförinnan skickat ut promemorian till P.C.. Han kommer däremot inte ihåg om han också hade skickat den till M.L. före mötet d 13 juni. Vid mötet var hans rekommendation att Bilspedition skulle köpa Transatlantic. Denna lösning var den mest logiska med hänsyn till företagens storlek och substansvärdet på aktierna i de båda bolagen. Hans rekommendation var dock endast ett förslag till parterna att arbeta vidare på och det fanns också andra alternativ för ett samgående. Bilspedition var t ex särskilt intresserat av vissa delar av Transatlantics verksamhet. När han därför i sin promemoria d 26 maj talar om att utgångspunkten för hans utredning är att parterna är överens om det strukturellt riktiga i ett samgående, har han avsett just vad som sägs, en utgångspunkt för den vidare utredningen. Vid mötet d 13 juni kommenterade både P.C. och M.L. hans utredning och M.L. ansåg att prognosen för Transatlantic var dålig. Det förekom dock också en prisdiskussion, men det fattades inga beslut och det hade i det här skedet ännu inte förekommit några diskussioner i Bilspeditions styrelse. Även om parterna nog var överens om en affär som gick ut på att Bilspedition köpte Transatlantic, låg de alltså fortfarande långt ifrån varandra. Eftersom han också var mäklare i affären låg det i hans intresse att försöka åstadkomma ett resultat.

Någon gång i mitten på juli fick han av P.C. veta att M.L. hade kontaktat denne och gett ett bud. Vid ett möte hos Bilspedition i augusti spikades sedan affären.

B.E. har förklarat att han väl känner till bakgrunden till proventusposten och P.C:s första rätt till aktierna. Han har bekräftat P.C:s uppgifter om aktiepostens betydelse för denne och att P.C. hela tiden har haft fullmakt att rösta för aktierna. Efter mötet d 13 juni hemma hos P.C. berättade denne att han hade kontaktats av en mäklare och att han tyckte det var olyckligt att frågan om försäljning av aktieposten hade kommit upp i det här känsliga skedet och att han kände sig tvingad att köpa, eftersom det annars skulle framstå som misstänkt. Som B.E. uppfattade saken, hade P.C. redan vid det här tillfället ordnat med finansiering av köpet.

J.S.. Han är institutionsmäklare vilket innebär att han arbetar med större aktieägare. 1988 arbetade han hos mäklarfirman H. & P.. Han hade tidigare i början på 80-talet haft några affärer med Transatlantic, men aldrig med P.C..

Uppdraget att sälja posten fick han av M.K. i Proventus. Proventus ville ha ett bud på aktierna, men i övrigt gavs inga amisningar om köpare. Det var J.S:s uppgift. J.S. visste inget om att det skulle finnas en rätt för P.C. att köpa aktierna. Han tog därför först kontakt med fyra-fem olika tänkbara andra köpare; det var fråga om investmentbolag och försäkringsbolag och även någon löntagarfond, men det var ingen som var intresserad. Han ringde därefter Transatlantic och kom så småningom i kontakt med P.C.. Han berättade för P.C. att han hade aktieposten till salu och P.C. uppgav, att han var intresserad, men att han måste vidta en del finansiella åtgärder först. Priset var omkring 100 kr, sten han kommer inte ihåg vad priset slutligen bestämdes till. Resultatet blev i alla fall att finansiering ordnades och J.S. kom överens med Proventus om en affär. M.K. fick aldrig besked om att det var P.C. som var köpare. Det förekommer inte heller vid affärer av det här slaget att säljaren får veta vem som är köpare. Avräkningsnotan för köpet har daterats d 14 juni. Normalt bör avräkningsnotan upprättas när köpet är klart, men det kan säkert förekomma att den av något skäl upprättas senare och att en affär alltså kan ha varit klar tidigare. M.K.. Han är verkställande direktör i Proventus. När han anställdes i bolaget 1985 fanns Transatlanticaktierna i Proventus. Han kände väl till den särskilda relation som fanns mellan P.C. och aktieposten och posten har diskuterats vid flera tillfällen. Det har flera gångar varit aktuellt att sälja aktierna men det har inte tidigare blivit någon affär. När aktierna skulle säljas skulle de i första hand erbjudas till P.C., han hade alltså en första rätt till aktierna. Denna rätt grundades på ett muntligt avtal, som var byggt på en hedersuppgörelse. Proventus skulle mot denna bakgrund aldrig kunna tänka sig att sälja aktierna utan att först fråga P.C.. Varför man har vänt sig till en mäklare trots avtalet med P.C. kan han inte svara på. Det kan vara så att man under alla förhållanden ville avyttra aktierna och därför anlitade en mäklare. M.K. kommer inte ihåg de närmare omständigheterna i samband med försäljningen. Han menar att försäljningen kan ha gått till på två sätt; antingen har man vänt sig direkt till P.C. eller så har man lämnat ett uppdrag till en mäklare att kontakta P.C..

Som skriftlig bevisning har alltså åklagaren åberopat de utredningar som B.E. har redovisat i två promemorior som har översänts genom telefax till P.C., dels d 26 maj, dels d 28 juni 1988.

Telefaxet d 26 maj 1988 har följande innehåll: B-T

Utgångspunkten för det följande är att parterna är överens om det strukturellt riktiga i ett samgående. Avsikten är inte att närmare gå in på frågan om hur T skall integreras i B, men däremot kommer de finansiella konsekvenserna av vissa alternativ att något beröras.

T kommer efter teckning av utelöpande optionsrätten (teckning senast 1988-06-30) att ha totalt 7 018 000 aktier varav 150 000 preferensaktier. Stamaktiernas kurs är fn runt 95 kr och preferensaktiernas ca 12 kr. I bokslutet för 1987 redovisar koncernen ett beskattat eget kapital på 515 mkr och obeskattade reserver på 179 mkr. På grund av genomförd fastighetsförsäljning, fartygsförsäljning, optionsteckning och ett prognostiserat resultat på omkring 60 mkr för 1988 förutses det beskattade egna kapitalet vid utgången av 1988 uppgå till 713 mkr och det obeskattade till drygt 300 mkr. Genomförs dessutom den planerade affären med WW rörande BBS och ScanCarriers kommer det obeskattade kapitalet att uppgå till drygt 400 mkr. Resultatet tom april ligger väl över prognostiserad nivå. En betydande del av de obeskattade reserverna utgörs av fartygsfond, vilken man genom speciell teknik räknar med att kunna transformera till beskattade vinstmedel utan skattebelastning.

Utan antagande av ytterligare åtgärder och utan hänsyn till eventuella överrespektive undervärden kommer sålunda T att ha en substans på 9001000 mkr vid utgången av 1988. Detta motsvarar 130-145 kr/aktie. Den enskilt största exponeringen i kvarvarande verksamheter är ACL där en uppskattning kan vara att det maximalt skulle kosta 30 mUSD att ta sig ur. Då vissa verksamheter såsom ScanDutch rimligtvis bör ha ett övervärde som delvis kompenserar ett eventuellt undervärde i ACL torde en uppskattning av det totala substansvärdet hamna på 800 -1 200 mkr, eller 115-175 kr/aktie. Även i ett försiktigt alternativ ligger sålunda värdet väl över nuvarande börskurs.

Resultatnivån 1988 på 60 mkr är naturligtvis en klart otillfredsställande avkastning på det egna kapitalet. För att ge rimlig avkastning bör resultatet för 1989 upp på nivån 200 mkr, vilket, utan genomgripande förändringar, för en utomstående ter sig orealistiskt. Ett mer troligt utfall torde ligga i storleksordningen 100 mkr.

B har fn 15582000 aktier med ett uppgivet justerat eget kapital inklusive övervärden i aktier och full konvertering på 133 kr. Med hänsyn till resultatet 1988, värdestegring på aktier och lägre skattebelastning torde substansen mot slutet av 1988 vara i storleksordningen 150 kr/aktie. Börskursen är fn ca 145 kr för B-aktien. Då resultatet för 1988 uppges bli bättre än 1987, då det uppgick till 295 mkr, antages det bli i storleksordningen 350 mkr.

Det skulle motsvara 22:45 kr/aktie före skatt. Om ett förvärv sker med nya aktier torde det krävas 3 B på 4 T, vilket skulle ge 5,2 nya B-aktier. Med en kurs på 145 kr/B-aktie motsvarar det ett pris på 108:75 kr/T. Med ett antaget resultat för T 1988 på 60 mkr motsvarar det 11:54 kr/aktie. Ett resultat på 100 mkr, vilket inte ter sig orealistiskt m h t resultatet efter första tertialet, ger i stället 19:23 kr/aktie. I båda fallen blir dock effekten en viss minskning av det genomsnittliga resultatet per aktie i B. Däremot sker en icke obetydlig ökning av det justerade egna kapitalet per aktie.

B EK 1 136

OR inkl 88 result 567 X 0,5 283

1 419

1419 - 15,6 = 91 kr/aktie

T EK 713

OR 400 X 0,5 200

2 332

2 332 - 20,8 = 112 kr/aktie

Med en avräkningskurs på 145 kr blir Bs anskaffningskostnad 754 mkr, vilket innebär en redovisad badwill-reserv på ca 160 mkr (713 + 200 - 754 = 159). Då det kan vara önskvärt att, bl a med hänsyn till tidigare stora emissioner, inte trycka upp ett stort antal nya aktier kan det vara intressant att erlägga likviden helt eller delvis på annat sätt än genom aktier. Alternativ kan vara konvertibel, Coronado och/eller Infinaaktier. Om hänsyn i första hand skall tagas till resultatet per aktie bör naturligtvis Coronadoaktier användas. Bolaget har före vårens förvärv totalt 700000 aktier med ett uppgivet totalt substansvärde på 2,3 mdr före skatt. Det motsvarar 3 286 kr/aktie. Resultatet 1987 blev 113 mkr vilket för B motsvarade 55 mkr. Med hänsyn till bolagets verksamhet antages att resultatet 1988 och 1989 är av samma storleksordning. Med en antagen split 40 på 1 och en värdering till 85 procent av bruttosubstansen blir värdet per aktie 70 kr och B:s innehav uppgår till 13 840 000 aktier. Ett tänkbart alternativ skulle kunna vara att för varje tretal aktier i T erbjuda fem aktier i Coronado (5X70=350, 350-3=116,7). Det skulle innebära totalt 11447 000 Coronadoaktier, varefter B har kvar ca 2,4 milj aktier eller 8,6 procent av totala antalet aktier. Ett dylikt bud skulle medföra en viss förbättring av resultatet per aktie, och en extraordinär vinst på ca 536 mkr och en ytterligare förstärkning av det egna kapitalet med en badwill-reserv på ca 100 mkr.

Placeringen av en viss del av Coronadoaktierna kan behöva garanteras så att budet delvis får ett kontant innehåll. Det är naturligtvis tänkbart med en kombination av B-aktier och Coronadoaktier då det kan vara önskvärt att behålla en större ägandedel i Coronado.

Telefaxet d 28 juni 1988, har följande innehåll: B-T

Slutsatser från möte 13/6.

Coronado planerar en börsintroduktion under 1989 och det är sannolikt att B får bättre betalt i samband med en sådan än genom att pressa ut aktierna i samband med ett köp av T. Mot bakgrund härav är mitt förslag att använda kontantlikvid tillsammans med teckningsoptioner i B. Förslagsvis kan köpeskillingen vara 105 kr kontant jämte en teckningsoption för varje fyrtal aktier i T. Då teckningsoptionen i dagsläget torde ha ett värde av 60 kr motsvarar köpeskillingen 120 kr per T aktie (105+60:4). Likvidformen torde tillfredsställa A såsom största aktieägare i T. I den mån PC har intresse av att fortsatt aktivt engagera sig i verksamheten bör möjligheten av ett block röststarka A-aktier i B från någon av de existerande aktieägarna närmare undersökas.

Ovan angivna förslag innebär följande:

Antal aktier i T (exkl pref aktier) 6 868 000

Antal teckningsoptioner för förvärvet 1 717 000

Total kontantlikvid 721 mkr

Likvid teckningsoptioner (Värde) 103 mkr

Totalt förvärvspris 824 mkr

Med en årsvinst på 100 mkr för T påverkas inte vinsten per aktie i B. Priset motsvaras väl av det redovisade egna kapitalet i T varför någon goodwill ej uppstår.

EK 713 mkr

OR 300 mkr X 0,5 (exkl fsg SC, BBS o SD) 150 mkr

Totalt 863 mkr

Med ovan angivna förutsättningar uppstår en badwill-reserv på 39 mkr.

En kortfristig finansiering av förvärvet bör relativt snart kunna amorteras ned med hjälp av T:s överlikviditet och i samband med introduktion av Coronado. Då en kraftig resultatförbättring kan förväntas få ett positivt utslag i kursen för B bör man avvakta med att använda aktier som betalningsmedel. Det kan också vara ett skäl att avstå från att använda teckningsoptionerna, då man kan få bättre betalt senare.

Domskäl. Skuldfrågan. P.C. har i första hand gjort gällande att köpet inte har skett på värdepappersmarknaden och att därför förutsättningar för straffansvar inte föreligger.

Enligt 4 § insiderlagen, vilken lag trädde i kraft d 1 febr 1991, och ersatte lagen om värdepappersmarknaden, avser det i bestämmelsen stadgade förbudet mot köp eller försäljning av aktier sådan handel som sker på värdepappersmarknaden. I första § samma lag har angetts vad som menas med handel på värdepappersmarknaden, nämligen handel på börs eller annan organiserad marknadsplats eller genom en mellanhand som yrkesmässigt bedriver handel med aktier. Av förarbetena till insiderlagen (prop 1990/91:42 s 50) framgår det att "insiderlagen bör vara tillämplig på alla affärer där en part saknar anledning att ta reda på vem som är motpart och på affärer, som avslutas vad gäller bla likvid och leverans på för marknaden i fråga sedvanligt sätt. Affärer som sker mellan parter som är kända för varandra och som föregås av mer eller mindre omfattande förhandlingar och upprättande av skriftliga avtal, faller utanför lagens tillämpningsområde."

Det i insiderlagen, till skillnad från lagen om värdepappersmarknaden, uttryckliga kravet att lagens tillämpning förutsätter att handel har skett på värdepappersmarknaden, skulle - om det är tillämpligt på P.C:s förvärv - kunna leda till att hans köp inte är straffbart som ett insiderbrott. Även om det måhända - mot bakgrund av insiderreglernas primära skyddsintresse att upprätthålla allmänhetens förtroende för marknaden och värna marknadens effektivitet - också enligt lagen om värdepappersmarknaden har varit en förutsättning att handeln har skett på marknaden, så medför hur som helst reglerna i 5 § 2 st BrB:s promulgationslag om att lindrigaste lag skall tillämpas i de fall lagen har ändrats när dom meddelas, att den för P.C. i detta fall förmånligaste lagen skall tillämpas. En laglig förutsättning för straff barhet är alltså att köpet har skett på aktiemarknaden.

P.C. har redovisat bakgrunden till proventusposten. Vad han har uppgett om att det har förekommit en överenskommelse mellan honom och företrädare för Proventus om hur rösträtten för aktierna skulle utövas och framförallt om ett åtagande av Proventus att i första hand erbjuda aktierna till P.C. vid en försäljning, vinner stöd av vad flera andra personer i målet, framförallt M.K., har berättat. Det är alltså klarlagt att det har förekommit en överenskommelse med det innehåll som P.C. har gjort gällande. Av förhöret med J.S. framgår det emellertid klart att hans - som han har uppfattat saken - rena mäklaruppdrag inte har begränsats på annat sätt än att säljaren först ville ha ett bud på aktierna, innan en affär godkändes. M.K. har visserligen uppgett att han var väl medveten om Proventus överenskommelse med P.C., men han har i övrigt inte kunnat lämna några klargörande uppgifter om vilka instruktioner J.S. fick och inte heller varför J.S. överhuvudtaget engagerades som mäklare i affären. TR:n har mot denna bakgrund att utgå ifrån vad J.S. har berättat om sitt uppdrag och om försäljningen. TR:n noterar i detta sammanhang också att J.S., till skillnad från de övriga personer som hörts i målet, står helt oberoende i förhållande till P.C.. Även om det inte finns anledning att tro att övriga personer, som har hörts, har låtit sig påverkas på grund av sina nuvarande eller tidigare kontakter med P.C., konstaterar TR:n i alla fall att det, när det gäller J.S:s vittnesmål, inte har förekommit något som rubbar förtroendet för hans uppgifter.

Genom J.S:s uppgifter är det klarlagt att hans uppdrag har gått ut på att skaffa en köpare till aktierna och att det därvid inte har angetts några särskilda förutsättningar för en affär. Av hans uppgifter framgår det också att P.C:s namn överhuvudtaget inte har nämnts när J.S. har meddelat Proventus, att han hade lyckats att placera aktierna. Det framgår dessutom av J.S:s uppgifter, att han har uppfattat saken så att det vid denna affär, liksom vid andra normala aktieaffärer, var ointressant för Proventus vem som var köpare.

Även om det alltså har förekommit en överenskommelse mellan P.C. och Proventus som har gett P.C. rätt att köpa aktierna, har därför Proventus uppenbarligen - av ett eller annat skäl - inte iakttagit denna överenskommelse. Aktieaffären har i stället förmedlats på ett sätt som måste sägas innebära, att affären har skett på värdepappersmarknaden.

Som exempel på sådana förberedande åtgärder som bildar utgångspunkt för den tid under vilken det är förbjudet att handla med bolagens aktier, har i 7 § lagen om värdepappersmarknaden angetts bl a, att företrädare för de inblandade bolagen har inlett överläggningar som syftar till ett offentligt erbjudande eller att det övertagande bolaget har låtit göra en utredning om de affärsmässiga förutsättningarna för ett offentligt erbjudande eller en plan för erbjudandets genomförande.

Åklagaren har hävdat, att det utredningsuppdrag som lämnades till D.E. har varit klart definierat och från början tagit sikte på ett offentligt erbjudande och att också P.C. har varit medveten om detta. TR:n konstaterar emellertid att det genom vittnesmål från de två personer som i första hand kan uttala sig om uppdraget, nämligen D.E. själv och M.L., knappast kan anses visat att utredningsuppdraget har haft det innehåll som åklagaren har velat göra gällande. Tvärtom har D.E. betonat att hans uppdrag enbart har handlat om strukturfrågor och om de marknadsmässiga förutsättningarna överhuvudtaget för en samverkan mellan de båda bolagen. TR:n anser alltså att det inte är visat att D.E:s utredningsuppdrag har varit så konkret och målinriktat som bör krävas för att en sådan förberedande åtgärd som anges i lagen skall anses vara vidtagen.

Det är ostridigt i målet att de överläggningar som har förekommit mellan Bilspedition och Transatlantic till slut har lett till ett offentligt erbjudande från Bilspedition att köpa upp Transatlantic.

Åklagaren har hävdat att de överläggningar som har förekommit redan vid de första kontakterna mellan M.L. och P.C. har varit tillräckligt ändamålsbestämda för att förbudet att handla med aktier skulle aktualiseras och att den sk förbjudna tiden i allt fall har inträtt före d 14 juni, då enligt åklagaren det åtalade aktieköpet har skett.

Till stöd för sitt påstående att den förbjudna tiden har inträtt senast d 14 juni har åklagaren åberopat dels vad som har kommit fram vid förhör med P.C. och M.L. samt med D.E. och B.E., dels det telefax som sänts till P.C. d 28 juni.

Det är emellertid ingen av de personer som har hörts som har kunnat lämna något klart besked om i vilket skede samtalen mellan Bilspedition och Transatlantic hade konkretiserats så pass, att man kan tala om förhandlingar, som har syftat till ett offentligt erbjudande. M.L. har visserligen uttalat, att det inte vid något tillfälle under samtalen har varit aktuellt att Transatlantic skulle köpa Bilspedition och att utgångspunkten när man började formulera sig, i stället var att Bilspedition skulle köpa Transatlantic. Ingen av de övriga personer som var engagerade i diskussionerna har emellertid ansett att det före d 14 juni har förekommit direkta överläggningar, som har kunnat leda till ett offentligt erbjudande från Bilspedition, även om B.E. vid mötet d 13 juni har rekommenderat en sådan lösning.

Telefaxet, daterat d 28 juni 1988, med B.E:s kommentarer till mötet d 13 juni, ger enligt TR:ns mening emellertid klart vid handen, att diskussionerna vid det mötet har handlat om en affär, som innebar att Bilspedition köpte Transatlantic. Även om det som sägs i telefaxet att parterna är villiga att göra en affär och att Transatlantic tycker att priset är i underkant, är B.E:s egna slutsatser, visar hans konstateranden ändå, att förberedelser för ett offentligt erbjudande vid den här tidpunkten har varit så konkreta och målinriktade som rimligen bör krävas för straffansvar.

Till stöd för sitt påstående att aktieköpet har skett d 14 juni har åklagaren åberopat en avräkningsnota enligt vilken affären har skett den dagen. P.C. har emellertid hävdat att aktieaffären inte har skett d 14 juni som åklagaren har angett utan tidigare än den dagen och dessutom före mötet d 13 juni. Vad P.C., har påstått om tidpunkten för aktieaffären stöds av vad B.E. har berättat om att han vid mötet d 13 juni av P.C. fick veta, att P.C. hade kontaktats av en mäklare och att han kände sig tvingad att acceptera erbjudandet att köpa proventusaktierna och också att - som B.E. uppfattade P.C. - denne hade ordnat med finansiering av köpet. Vad P.C. och B.E. har uppgivit om tidpunkten för köpet motsägs inte heller av vad J.S. har berättat om hur aktieaffärer av det här slaget kan ske. TR:n anser mot bakgrund av det nu anförda, att det mot P.C:s uppgifter inte är styrkt, att aktieköpet har skett d 14 juni, utan att det är möjligt att affären har genomförts någon eller till och med några dagar före d 14 juni.

Vad TR:n har kommit fram till om tidpunkten för aktieköpet leder till slutsatsen, att de förberedelser som alltså ostridigt har lett till ett offentligt erbjudande, måste för att straffansvar skall komma i fråga, redan före d 13 juni ha haft en sådan karaktär, att de med fog kunnat förväntas leda till ett offentligt erbjudande.

Som TR:n har antecknat i det tidigare är det av de personer som har hörts i målet endast M.L. som har uttalat sig på ett sätt, som tyder på att diskussionerna mellan Bilspedition och Transatlantic redan före d 13 juni har varit mer konkret inriktade på ett offentligt erbjudande än vad P.C. har velat medge. Av M.L:s uppgifter framgår det å andra sidan, att redan några veckor före d 13 juni, diskussionerna hade kommit så långt att man hade börjat formulera förutsättningarna för en affär och att utgångspunkten då var att Bilspedition köpte Transatlantic. Även om B.E. vid TR:ns huvudförhandling har hävdat att det inte förrän efter d 13 juni har stått klart för honom själv och för P.C. att en samverkan mellan bolagen borde ske genom en försäljning av Transatlantic till Bilspedition, tyder innehållet i telefaxet d 26 maj på att utgångspunkten även för B.E., när denna handling skrevs, har varit att affären skulle komma att ske genom att Bilspedition lade ett bud på Transatlantic. Telefaxet d 26 maj sammanfaller också väl i tiden med den slutrapport som D.E. lämnade till M.L., och som P.C. visserligen då inte fick del av, men som föranledde M.L. till slutsatsen att det var en rimlig affär att under vissa förutsättningar köpa Transatlantic.

De nu redovisade omständigheterna sammantaget gör att TR:n anser att det med tillräcklig säkerhet är styrkt att de överläggningar som har förekommit efter d 26 maj, har varit tillräckligt konkreta och målinriktade för att de skall kunna sägas ha syftat till och varit ägnade att leda till ett offentligt erbjudande. Eftersom köpet av aktierna uppenbarligen har skett efter d 26 maj och före d 14 juni, har köpet skett i strid mot reglerna i 7 § lagen om värdepappersmarknaden.

Även med hänsyn till vad som har kommit fram om P.C:s anknytning till aktieposten och om bakgrunden till hans förvärv av aktierna, kan köpet inte antas sakna betydelse för allmänhetens förtroende för aktiemarknaden.

På grund av det anförda och då P.C:s uppgift om att han inte känt till reglerna i 7 § lagen om värdepappersmarknaden, inte kan medföra att han kan befrias från ansvar för uppsåtligt brott, skall han dömas för den åtalade gärningen.

Med hänsyn till affärens omfattning bör gärningen bedömas som grovt brott.

Påföljdsfrågan.

Åklagaren har yrkat att P.C. skall dömas till fängelse. Vid bestämmande av påföljden bör dock enligt TR:n beaktas vad P.C. har uppgett om att aktieaffären har ägt rum som ett led i hans strävan att behålla kontrollen över Transatlantic och alltså inte i något vinningssyfte. Mot denna bakgrund anser TR:n att påföljden inte behöver vara fängelse. Påföljden kan i stället bestämmas till villkorlig dom.

Med hänsyn till det mycket stora belopp som skall förverkas framstår det inte som meningsfullt att kombinera en villkorlig dom med ett särskilt bötesstraff.

Förverkandefrågan. Det belopp som yrkas förverkat är mycket stort. Varken på grund härav eller av annat skäl framstår ett förverkande som oskäligt. Åklagarens yrkande i denna del bör också bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n dömde P.C. jämlikt 7 och 28 §§ lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden för brott mot lagen till villkorlig dom. Rederiaktiebolaget Scylla och P.C. förpliktades att solidariskt som förverkat värde av bolagets vinning på aktieaffären utge 1 600 000 kr.

Domslut

Domslut. HovR:n ogillade åtalet och lämnade det mot P.C. och Scylla framställda förverkandeyrkandet utan bifall.

Referenten, hovrättsrådet Ann-Christine Persson, med vilken nämndemannen Jönsson förenade sig, var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Jag delar majoritetens bedömning att P.C:s förvärv av aktierna i Transatlantic är att anse som en affär på värdepappersmarknaden.

De överläggningar som förts mellan företrädare för Bilspedition och Transatlantic har, som TR:n konstaterat, lett till ett offentligt erbjudande från Bilspedition att köpa Transatlantic.

Åklagaren gör, genom den justering av åtalet som skett i HovR:n, numera gällande att förbudet att handla med aktier i Transatlantic, den s k förbjudna tiden, inträtt i vart fall i senare delen av maj 1988. Som TR:n uttalat ger telefaxet d 28 juni klart vid handen att diskussionerna vid mötet d 13 juni handlat om ett samgående mellan bolagen i den formen att Bilspedition skulle köpa Transatlantic. Även om efter detta sammanträde flera frågor återstod att diskutera och affären var långt ifrån klar måste, som TR:n konstaterat, förberedelserna för ett offentligt erbjudande vid detta möte ha varit så konkreta och målinriktade som bör krävas för att den förbjudna tiden skall ha inträtt senast vid denna tidpunkt.

Innehållet i telefaxet d 26 maj visar, som TR:n uttalat, att B.E. vid denna tidpunkt haft som utgångspunkt att ett samgående mellan bolagen skulle ske i den formen att Bilspedition köpte Transatlantic. P.C. har, då han mottog detta telefax, inte framfört någon erinran häremot eller några synpunkter på möjligheten av en sådan affär och mycket talar enligt min mening för att P.C. delat B.E:s uppfattning i denna fråga. Emellertid är genom M.L:s uppgifter, som i denna del måste tagas för goda, klarlagt att hos Bilspedition visserligen pågick ett tämligen intensivt arbete med att kartlägga Transatlantic men att han inte förrän d 9 juni till koncernledningen lämnat information om en pågående utredning, vars resultat skulle ligga till grund för ett beslut i frågan om Bilspedition över huvud taget skulle lägga ett bud och om detta i så fall skulle avse Transatlantic eller Transocean. Detta leder enligt min mening till det konstaterandet att den förbjudna tiden i vart fall inte kan ha inträtt före d 9 juni. I målet är inte visat att något inträffat hos Bilspedition under tiden fram till mötet fyra dagar senare som innebär att den förbjudna tiden inträtt under denna mellantid.

På grund av det anförda finner jag det ej vara utrett att det i 7 § lagen om värdepappersmarknaden intagna förbudet att handla med aktier inträtt före sammanträdet d 13 juni 1988.

Även om mycket talar för att aktieköpet skett först d 14 juni är det, som TR:n funnit, mot P.C:s uppgifter inte styrkt att så är fallet. Inte heller är utrett att förvärvet, om det skett d 13 juni, skett efter det möte mellan P.C., M.L. och B.E. som ägde rum denna dag med, enligt vad som upplysts, början kl 16.00.

Vid sådant förhållande är det ej visat att P.C:s förvärv av aktierna i Transatlantic skett under förbjuden tid. Åtalet och förverkandeyrkandena skall därför enligt min mening ogillas redan på denna grund.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade bifall till den mot P.C. och Rederiaktiebolaget Scylla förda talan om ansvar och förverkande. P.C. (försvarare och ombud advokaten S.L.) och bolaget (ombud L.) bestred ändring.

Riksåklagaren justerade i HD åtalet så att gärningsbeskrivningen fick följande lydelse: "Den 17 aug 1988 tillkännagav Bilspedition AB ett offentligt erbjudande om förvärv av samtliga aktier i Rederi AB Transatlantic. I februari 1988 överenskoms mellan företrädare för Bilspedition och P.C. såsom verkställande direktör i Transatlantic att inleda överläggningar om ett samgående mellan företagen. I samband därmed gavs två personer i uppdrag att utreda de strategiska och affärsmässiga förutsättningarna för ett samgående. Efter det att utredningen rörande de strategiska förutsättningarna för ett samgående avslutats i slutet av maj 1988, framlades d 13 juni 1988 för företrädare för Bilspedition och P.C., vilken sedan d 7 juni var styrelseordförande i Transatlantic, en promemoria rörande de affärsmässiga förutsättningarna för ett offentligt erbjudande från Bilspedition att köpa Transatlantic. Promemorian har d 26 maj 1988 skickats till P.C. per telefax. - P.C. har med kännedom om nämnda promemoria såsom verkställande direktör i Rederiaktiebolaget Scylla omkring d 14 juni 1988 i Göteborg inköpt 80 000 stamaktier serie A i Transatlantic för 100 kr per aktie. - P.C. har härigenom uppsåtligen brutit mot det i 7 § lagen om värdepappersmarknaden meddelade förbudet. Brottet är med hänsyn till värdepappersaffärens omfattning att bedöma som grovt. "

Riksåklagaren åberopade yttranden som på hans hemställan avgivits av Finansinspektionen och Stockholms Fondbörs beträffande frågan vilken betydelse för allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden som en affär av förevarande slag typiskt sett kan antas ha, när den görs upp under förbjuden tid.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom statsåklagaren B.S.).

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut beträffande P.C..

Med ändring av HovR:ns domslut såvitt angår Rederiaktiebolaget Scylla förpliktar HD bolaget att som förverkat värde av vinning av brott utge 1600 000 kr till staten.

JustR Nilsson, med vilken JustR Lind instämde, var skiljaktig och anförde: I likhet med majoriteten finner jag att P.C. till följd av en muntlig överenskommelse hade en "första rätt" beträffande den aktuella aktieposten, som bestod av 80 000 röststarka aktier i Transatlantic, och att han utövat rösträtten för aktierna under det att de var i Proventus ägo. Vad gäller den närmare innebörden av den "första rätten" godtar jag vad P.C. anfört i den delen, nämligen att Proventus var skyldigt att vid en försäljning ge företräde åt P.C. förutsatt att denne var beredd att betala samma pris som andra presumtiva köpare. Skulle P.C. vid förfrågan från Proventus avböja att köpa aktierna till det pris, som någon utomstående var beredd att betala, skulle det alltså stå Proventus fritt att sälja till denne utomstående.

Fondmäklaren J.S. har i sitt vittnesmål vid TR:n och i HovR:n uppgett, att han inte av sin uppdragsgivare direktören M.K. i Proventus fått någon instruktion om att han skulle kontakta P.C. när han sökte finna köpare till aktierna. Han har tillagt att han är säker på att han efter avslutet inte meddelade M.K. vem som köpt aktierna. Vad J.S. sålunda uppgett vederläggs inte av utredningen i övrigt och förtjänar enligt min mening tilltro.

Avslutet skedde mellan P.C. och J.S.. Avräkningsnotan visar att aktierna har inköpts för Rederiaktiebolaget Scyllas räkning i kommission av det fondkommissionärsföretag där J.S. var anställd. Aktierna i Scylla ägdes av P.C..

Även om P.C. vid det första samtalet med J.S. förstod att denne bjöd ut Pros entus aktiepost i Transatlantic måste likväl affären anses ha kommit till stånd genom en fondkommissionär. Objektivt sett har det varit fråga om en affär på värdepappersmarknaden. Frågan är emellertid om det kan anses visat, att P.C. insåg att det var fråga om en sedvanlig affär på värdepappersmarknaden, där säljaren bjuder ut aktierna till vem som helst som är beredd att betala det begärda priset.

P.C. har berättat att han hade svårt att förstå varför inte M.K. eller någon annan företrädare för Proventus tog kontakt direkt med honom i stället för att anlita en fondmäklare. Han utgick emellertid ifrån att Proventus hade för avsikt att stå fast vid överenskommelsen om hans "första rätt" till aktieposten och att Proventus därför hade instruerat J.S. att aktieposten skulle erbjudas honom. Förklaringen till att en fondmäklare anlitades skulle då vara att J.S. i första hand fått i uppdrag att skaffa fram bud på aktieposten så att Proventus fick underlag för att bestämma till vilket pris P.C. skulle erbjudas att köpa aktierna. När J.S. på P.C:s förfrågan vid det första samtalet förklarade, att aktierna var till salu för börskurs, kan därför P.C. ha uppfattat det beskedet så att Proventus inte hade någon spekulant, som var beredd att betala över börskurs, trots att det var fråga om en betydande post röststarka aktier.

Vid bedömningen av frågan, om det objektiva rekvisitet att affären skett "på värdepappersmarknaden" är subjektivt täckt, kan man inte bortse från att P.C. kan ha trott att J.S. till följd av den "första rätten" fått i uppdrag av företrädare för Proventus att erbjuda honom aktieposten till gällande börskurs och att J.S. inte funnit någon som var beredd att betala mer. Även om P.C. självfallet förstod att J.S. var fondmäklare, skulle det under nyss antagna förhållanden inte ha varit en affär "på värdepappersmarknaden" utan en affär som görs mellan säljare och köpare som känner varandra och som genomför affären med hjälp av en fondmäklare mot bakgrund av att säljaren varit skyldig att hembjuda aktierna till köparen. Att P.C. senare, när han krävdes på kurtage med 24 750 kr av fondkommissionärsföretaget, kan ha förstått att detta antagande inte var riktigt ändrar inte bedömningen.

Eftersom man följaktligen måste räkna med möjligheten att P.C. inte uppfattat transaktionen som en affär på värdepappersmarknaden kan åtalet och förverkandeyrkandena inte bifallas.

HD:s dom meddelades d 10 juni 1994 (nr DB 156).