NJA 1995 s. 13

Domskäl

TR:n (rådmännen Eriksson, Körner och Lundgren) anförde i dom d 9 juni 1992: L-Å.B. har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande. Vid en trafikolycka d 24 jan 1986 fick han en skallskada som ledde till bl a blindhet på vänster öga och ett brott (luxationsfraktur) på halsryggen med förlamning av armar och ben som följd. Han har bedömts vara invalidiserad till 100 procent fr o m d 1 juni 1988. Försäkringsbolaget Ansvar är skyldigt att utge trafikskadeersättning. - Han är sjökapten. Vid tiden för olyckan var han anställd av Vingatank Rederi AB som befälhavare på kusttanker. Som s k ombordanställd betalade han sjömansskatt samt åtnjöt förmån av ersättning för kost och logi vid ledighet och semester. Sjömansskatten är lägre än skatten för förvärvsinkomst till lands. Ersättning för ej utnyttjad förmån av kost och logi är ej skattepliktig intäkt. På grund av olyckan har han inte kunnat återgå i arbete. På sedvanligt sätt har han av försäkringsbolaget fått ersättning för inkomstförlust med utgångspunkt i hans faktiska beräknade bruttoinkomst. Han beskattas som i land boende enligt vanliga beskattningsregler. Han har genom en uträkning jämfört utfallet av skatt på inkomst till sjöss respektive skatt på inkomst till lands. Uträkningen visar att nettobehållningen av en bruttoinkomst om 18 735 kr i månaden för en ombordanställd motsvarar en bruttoinkomst till lands. av 31 204 kr. Sjömansskattekontoret i Göteborg har bestyrkt L-Å.B:s jämförelse. Frågan om inkomstförlustens storlek har d 23 nov 1990 behandlats av trafikskadenämnden. Nämnden fann inte skäl att ta hänsyn till effekten av ändrade beskattningsförhållanden. Ansvar har ansett sig inte kunna frångå nämndens rekommendation. L-Å.B. var vid tiden för olyckan gift och bodde i en villafastighet. Effekten av sjömansskatten blev att han fick ett väsentligt större nettoöverskott att röra sig med efter skatt än vad han hade fått om han hade erhållit landbaserad lön och landbaserad skatt. Han anpassade bl a sina levnadsvanor och utgifter efter den vid varje tidpunkt tillgängliga disponibla inkomsten. Det skadestånd, kallat trafikskadeersättning, som han är berättigad till skall enligt de grundläggande skadeståndsrättsliga principerna försätta honom i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat. I förarbetena till skadeståndslagen uttalar såväl kommitte som departementschef att skadestånd för inkomstförlust bör avse skadans försörjningsekonomiska konsekvenser. En schablonmässig bedömning härav avvisas. I stället skall en konkret bedömning av skadeverkningarna göras i varje enskilt fall.

L-Å.B. har som grund för sin talan sammanfattningsvis anfört följande. Vid trafikolyckan färdades L-Å.B. i en personbil, som var trafikförsäkrad i Vegete. Försäkringsbolaget har accepterat att till L-Å.B. utge den trafikskadeersättning han kan visas vara berättigad till. Ersättningsförlust, varom i målet är fråga, skall utgå med ett belopp som efter trafikolyckan försätter L-Å.B. i samma ekonomiska situation som om skadan ej inträffat. Beräkningen skall enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) ske med utgångspunkt i 5 kap 1 § 2 st skadeståndslagen (1972:207). Ovisshet råder om efter vilken princip L-Å.B. skall ersättas för inkomstförlust. Ovissheten länder L-Å.B. till förfång.

Ansvar har till,stöd för sin talan anfört i huvudsak följande. Olika skattesatser på land och till sjöss kan enligt trafikskadelagen ej beaktas, lika lite som det kan beaktas om en trafikskadad person till följd av olyckan tvingas flytta från en kommun med låg kommunalskatt till en kommun med hög kommunalskatt. Olika skattesatser kan inte beaktas vid beräkningen av skadestånd. En sjöman som t ex på grund av arbetsskada ej längre kan arbeta till sjöss kompenseras inte för den högre skattesatsen i land och det finns inte skäl att särbehandla personer som drabbas av skador vid trafikolycka.

Utredningen. Ansvar har åberopat trafikskadenämndens yttrande d 23 nov 1990 angående ersättning till L-Å.B..

(I yttrandet, som fogats som bilaga till domen, anför nämnden under rubriken Inkomstförlust: Nämnden anser att L-Å.B. bör ersättas för inkomstförluster enligt försäkringsbolagets förslag och kalkyl i nämndpromemorian. Nämnden anser därmed att hänsyn inte bör tas till förändringar i L-Å.B:s beskattning. Red:s anm.)

Ansvar har vidare åberopat vittnesförhör med förre skattedirektören G.J. som uppgett i huvudsak följande. Skattesatsen vid statlig och kommunal inkomstskatt är högre än vid sjömansskatt. Vid sjömansskatt får man däremot inte göra avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande. I båda fallen får man göra underskottsavdrag. Om en sjökapten blir sjukpensionerad eller förtidspensionerad får han betala statlig och kommunal inkomstskatt på pensionen. Pensionen bestäms efter den inkomstnivå han hade i sin verksamhet till sjöss. På arbetslöshetsersättning utgår sjömansskatt men på sjukpenning tas ut vanlig kommunal och statlig inkomstskatt. - Bakgrunden till sjömansskatten var att de som arbetade till sjöss hade svårt att inordnas i det vanliga deklarationssystemet på grund av att de var hemifrån under långa perioder. Skillnaden i skattesatser motiverades med att sjömansskatten var definitiv och att avdrag för inkomstens förvärvande inte medgavs vid sjömansskatt. Vidare beaktades att de som var anställda som sjömän inte kunde utnyttja samhällets funktioner i samma utsträckning som andra. Lönesättningen för sjömän har dock påverkats av sjömansskatten så att lönen för sjömän skulle ha varit högre om den skatten inte fanns.

Domskäl. I målet är ostridigt att L-Å.B. är berättigad till ersättning under trafikskadeförsäkring med Ansvar för inkomstförlust i följd av den skada som han drabbades av vid trafikolycka d 24 jan 1986.

L-Å.B:s talan innebär att han vill få fastställt att han skall ersättas för inkomstförlust enligt 5 kap 1 § 1 st 2 och 2 st skadeståndslagen med så stort belopp att han får ersättning för även den ökade beskattning som han drabbas av genom att han inte längre kan betala sjömansskatt.

Beskattningens inverkan vid skadeståndsberäkningen har tidigare behandlats i praxis i fråga om s k samordningsförmåner. Därvid har den ståndpunkten intagits att om den skadegörande händelsen har förmånliga konsekvenser för den skadelidande i skattehänseende bör det inte beaktas vid skadeståndsbedömningen (se NJA 1954 s 227 och 1961 s 215; jfr Karlgren Skadeståndsrätt, 5 uppl s 207).

Beträffande skadestånd för inkomstförlust är utgångspunkten både enligt gällande rätt och enligt kommitteförslaget att den skadelidande genom skadeståndet skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat. - - - Skadeståndet skall alltså i princip motsvara skillnaden mellan å ena sidan den skadelidandes inkomst sådan den sannolikt skulle ha blivit om skadan inte hade inträffat och å andra sidan den inkomst som den skadelidande faktiskt har uppnått eller kan beräknas uppnå med hänsyn till skadans inverkan på förvärvsförmågan. De svårigheter som är förenade med denna bedömning har bidragit till att vissa schabloner för skadeståndets bestämmande har utbildats i skadeståndspraxis. Enligt kommitten bör man emellertid i fortsättningen vara återhållsam med schabloner och i stället försöka följa den beräknade faktiska förlusten så nära som möjligt.

Även jag har den uppfattningen att det inte är lämpligt med en abstrakt bedömning när faktiskt underlag finns att tillgå. - - - Som huvudregel bör - - gälla att ersättningen för inkomstförlust i förfluten tid fastställs på grundval av den faktiska förlust som har visat sig vid tidpunkten för skadeståndets bestämmande.

Vidare uttalade departementschefen angående samordningsförmåner bl a följande (prop 1975:12 s 128).

I rättspraxis har man inte tagit hänsyn till att en samordningsförmån är skattefri. Jag anser emellertid att skadeståndet i princip bör påverkas av att samordningsförmån ej beskattas men skadeståndet är skattepliktig inkomst. Så skall också ske inom ramen för trygghetsförsäkringen. Jag anser det dock inte påkallat att införa en särskild lagregel på denna punkt.

De ur propositionen citerade avsnitten utgör i viss mån stöd för L-Å.B:s uppfattning att effekterna av beskattningen skall beaktas vid skadeståndsberäkningen. Mot detta måste emellertid ställas den formella lydelsen av 5 kap 1 § skadeståndslagen och de uttalanden som gjordes av departementschefen i specialmotiveringen till denna bestämmelse. I nämnda lagrum görs en uppräkning av de olika poster för vilka ersättning kan utgå vid personskada. Därvid anges i 1 st punkt 2 att inkomstförlust är ersättningsgill. Hur ersättningen för inkomstförlust skall beräknas redovisas i 2 st av bestämmelsen. Enligt specialmotiveringen till bestämmelsen (prop 1975:12 s 147 f) hör till denna ersättningspost enbart bortfall av inkomst. Kostnader som har samband med den skadelidandes förvärvsverksamhet skall ersättas för sig under punkt 1 i 1 st som "sjukvårdskostnad och andra utgifter". Med inkomst förstås förutom lön också tillägg av olika slag som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetsprestationer. Som inkomstförlust bör även ersättas vissa slags förluster som inte i egentlig mening är att anse som inkomstbortfall men som ändå har ett ekonomiskt värde i skadeståndssammanhang. Särskilda bestämmelser infördes därför i 3 st om att med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet och att med inkomst likställs värdet av hushållsarbete i hemmet.

Det kan härutöver konstateras att det inte i 5 kap 1 § skadeståndslagen anges hur olika beskattningskonsekvenser skall beaktas vid beräkningen av inkomstförlust. Den frågan togs inte heller upp under förarbetena till bestämmelsen. Däremot diskuterades som tidigare nämnts vissa beskattningskonsekvenser vid skadeståndsberäkningen i samband med behandlingen av s k samordningsförmåner. Departementschefen uttalade då bl a att skadeståndet bör påverkas av att en samordningsförmån inte beskattas. Det är oklart om departementschefens avsikt med uttalandet varit att ifrågasätta någon ändring av tidigare praxis vad gäller samordningsförmåner. Det är också tveksamt att låta uttalandet om samordningsförmåner ligga till grund för tolkningen av begreppet inkomstförlust i 5 kap 1 § skadeståndslagen.

Av det anförda framgår sålunda att begreppet inkomstförlust har getts ett närmare definierat innehåll. Fördyrade kostnader som någon till följd av personskada drabbas av är inte en inkomstförlust såsom begreppet är definierat i skadeståndslagen och förarbetena. Skatt på inkomst får i detta sammanhang bedömas som en kostnad. Det är TR:ns uppfattning att om lagstiftaren önskat att olika beskattningseffekter skulle vägas in vid beräkningen av inkomstbortfallet hade denna fråga tagits upp vid införandet av den nu diskuterade bestämmelsen i 5 kap 1 § skadeståndslagen. Då så inte skett kan inte en ökad skattebelastning ersättas som inkomstförlust. TR:n finner på anförda skäl att det inte finns någon laglig grund att vid beräkningen av L-Å.B:s skadestånd beakta att hans inkomst efter skadan blivit hårdare beskattad. Hans talan skall sålunda lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom att HovR:n fastställer att Ansvar, ömsesidig sakförsäkring för helnyktra, är skyldigt att till L-Å.B. för perioden d 1 juni 1988-d 31 dec 1991 utge ersättning för inkomstförlust med så stort belopp att han efter avdrag för statlig och kommunal inkomstskatt får samma utfall som av den inkomst han hade eller skulle haft som sjöman efter avdrag för sjömansskatt.

Ansvar (ombud försäkringsjuristen O.L.) överklagade HovR:ns dom och yrkade att HD med upphävande av HovR:ns dom måtte fastställa TR:ns domslut.

L-Å.B. (ombud advokaten J.L.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rosett, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom enligt följande: Domskäl. Frågan i målet gäller om man vid bestämmandet av trafikskadeersättning avseende inkomstförlust skall beakta den effekt som uppkommer till följd av att trafikskadeersättningen beskattas enligt de vanliga beskattningsreglerna för kommunal och statlig skatt på inkomster och inte enligt reglerna för sjömansskatt.

I fråga om trafikskadeersättning skall enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) tillämpas de regler om skadestånd vid personskada som infördes i 5 kapskadeståndslagen år 1975 och som trädde i kraft d 1 jan 1976. Ett syfte med 1975 års personskaderegler var att skadeståndet skulle så nära som möjligt motsvara den faktiska förlust som uppkommit. Bl a eftersträvades att skadestånd för inkomstförlust samordnades med andra förmåner till följd av skadan så att såväl över- som underkompensation undveks (prop 1975:12 s 125). I likhet med HovR:n och med beaktande av rättsfallet NJA 1993 s 192 finner HD att 5 kap 1 § 2 st skadeståndslagen (1972:207) ger stöd för att beakta även angivna skatterättsliga effekt vid fastställandet av den skadelidandes ekonomiska situation efter skadan och att den skadelidande till följd av nämnda effekt faktiskt försätts i en sämre ekonomisk situation än före skadefallet. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Thorsson, med vilken JustR Lind instämde, var skiljaktig och anförde: Jag är ense med majoriteten i fråga om utgångspunkten, nämligen att inkomstförlust i den mening som avses i 5 kap 1 § skadeståndslagen skall beräknas utan hänsynstagande till inkomstbeskattning. Liksom i andra civilrättsliga sammanhang får part i allmänhet själv stå risken beträffande den skatterättsliga bedömningen av hans förhållanden (jfr Muten i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Phillips Hult, 1960 s 372 och s 390).

I enstaka fall kan effekterna härav bli mera påtagligt ofördelaktiga. L-Å.B. har till följd av olyckshändelsen oförskyllt fått lämna ett yrke som av särskilda skäl fått en skattemässigt gynnad ställning. Emellertid har denna särbehandling begränsad räckvidd. Sålunda gäller även beträffande den, vars inkomst av arbete ombord på fartyg och dagpenning från arbetslöshetskassa är föremål för sjömansskatt, att t ex sjukpenning och sjukpension beskattas efter vanliga regler, liksom den trafikskadeersättning som nu är i fråga.

Utan stöd i lag eller lagmotiv är det enligt min mening inte möjligt att för en särskild kategori frångå den angivna utgångspunkten för beräkningen av inkomstförlust enligt skadeståndslagen. Att jämka de olägenheter som blir en följd härav är en uppgift för lagstiftningen.

På grund av det anförda fastställer jag - med ändring av det slut vartill HovR:n kommit - TR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 30 jan 1995 (nr DT 7).