NJA 1993 s. 192

Domskäl

TR:n (rådmännen Prom och Ivarsson samt tingsfiskalen Svahn Lindström) anförde i dom d 19 okt 1989: Bakgrund. S.K. anställdes i augusti 1970 hos Gränges Nyby AB vid dess järnverk i Torshälla. Gränges Nyby AB övergick 1979 i Nya Uddeholm AB, som sedermera efter fusion övergått i Avesta AB (i det följande bolaget).

S.K., som arbetade som maskinriktare i valsverket, skadades d 3 nov 1970 i vänster hand då den kom i en maskin. Skadan medförde att tre fingrar på den vänstra handen måste amputeras.

Efter rehabilitering återgick S.K. i februari 1975 till arbete hos bolaget. Hon arbetade under åren 1975-1983 som traversförare. I augusti 1983 beviljades hon halvt sjukbidrag. Hon har från och med 1984 omplacerats till lagerarbete. Det nya arbetet medför att hon endast arbetar dagtid i stället för som tidigare i skiftgång.

Riksförsäkringsverket har godkänt S.K:s skada som en yrkesskada. Invaliditetsgraden utgör 40 procent fr o m d 1 jan 1972. Hon erhåller från riksförsäkringsverket en yrkesskadelivränta (YFL-livränta). Dessutom uppbär hon viss ersättning från Arbetsmarknadsförsäkringar genom avtalsgruppsjukförsäkring (AGS-ersättning).

Bolaget har medgivit att S.K. är berättigad till ojämkat skadestånd. I enlighet med ett yttrande i oktober 1981 från Ansvarighetsförsäkringens Personskadenämnd har bolaget i slutet av 1981 till S.K. erlagt 40 000 kr som ersättning för lyte och men samt 15 000 kr för kostnader och olägenheter.

Parterna har varit ense om uppkomna inkomstförluster före 1984. Den nu aktuella tvisten rör dels S.K:s rätt till ersättning för inkomstförlust fr o m 1984, dels hennes rätt till ytterligare ersättning för lyte och men samt för kostnader och olägenheter.Yrkanden och grunder.

S.K. har yrkat förpliktande för bolaget att till henne utge

- ersättning för inkomstförlust för 1984 med 23 038 kr för 1985 med 20 611 kr för 1986 med 20 097 kr för 1987 med 21 637 kr för 1988 och därefter för varje år till dess hon fyller 65 år, eller till d 6 juni 2 006, en årlig livränta 23 000 kr samt för tiden efter det hon fyllt 65 år en årlig livränta uppgående till 65 procent av det belopp som utgick då hon fyllde 65 år;

- ersättning för lyte och men med 75 000 kr, dock med avräkning för det belopp om 40 000 kr som bolaget redan erlagt;

- ersättning för kostnader och olägenheter med 780 000 kr, dock med avräkning av det belopp om 15 000 kr som bolaget redan erlagt;

- samt ränta på de belopp som avses med punkterna 1-3 enligt 6 § räntelagen från d 27 maj 1987 på då förfallna belopp till dess betalning sker och därefter på varje förfallande belopp från och med d 1 jan kalenderåret efter det som beloppet avser till dess betalning sker. Bolaget äger dock från dröjsmålsräntan avräkna redan erlagda 584 kr.

Vad angår ersättning för inkomstförlust enligt punkten i för åren 1984-1986 har S.K. i andra hand yrkat förpliktande för bolaget att utge ersättning till henne med 19 693 kr för 1984, med 145 59 kr för 1985 och med 9 919 kr för 1986.

Bolaget har angivit sin inställning enligt följande.

- Det bestrids att utge ersättning för inkomstförlust för åren 1984-1986. Bolaget medger att utge ersättning för inkomstförlust för åren 1987 och 1988 i form av en årlig livränta med 10 000 kr. Från och med 1989 till dess S.K. fyller 65 år medges en årlig livränta på 12 000 kr. För tid efter det S.K. fyllt 65 år bestrids ersättningsskyldighet.

- Bolaget bestrider att utge ersättning för lyte och men utöver redan utbetalt belopp 40 000 kr.

- Bolaget bestrider att utge ersättning för kostnader och olägenheter utöver redan utbetalt 15 000 kr. Det vitsordas i och för sig att S.K. är berättigad till sådan ersättning med dels 4 000 kr per år under åren 1976-1986, eller 44 000 kr, dels från och med 1987 med ett belopp om 4 000 kr kapitaliserat med faktorn 14,969, eller 60 000 kr (avrundat belopp).

- Ränteberäkningen vitsordas.

S.K. har som grunder för käromålet åberopat: Bolaget har orsakat henne skadan och medgivit att utge ojämkat skadestånd. Regleringen skall enligt parternas överenskommelse ske enligt skadeståndslagen i dess lydelse från d 1 jan 1976. Bolaget är därmed skyldigt att utge ersättning enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen för den inkomstförlust, det lyte och men och de kostnader och olägenheter som hon till följd av skadan åsamkats.

Bolaget har som grunder för bestridandet åberopat: De inkomster som S.K. erhållit som lön och samordningsförmåner för åren 1984-1986 överstiger de inkomster som hon skulle ha erhållit som oskadad. I vart fall kan det för nämnda år inte anses ha inträtt någon väsentlig ändring av S.K:s förhållanden i jämförelse med vad som gällt tidgare. Vad angår tiden fr o m 1987 görs gällande att hon inte är berättigad till högre ersättning för inkomstförlust än den som medgivits. Det vitsordas att skaderegleringen skall ske enligt skadeståndslagen i dess lydelse från d 1 jan 1976. Beträffande kravet på ersättning för lyte och men har S.K. tillgodosetts genom det belopp om 40 000 kr som bolaget utbetalat i slutet av 1981 och som i dagens penningyärde motsvarar ca 79 000 kr. Vad angår ersättningen för kostnader och olägenheter är S.K. kompenserad för detta, förutom genom utbetalade 15 000 kr, genom att utgående YFL- livränta innehåller ett belopp som är skattefritt.Parternas utvecklande av talan.

S.K. har anfört:

På grund av skadan måste lång-, ring- och lillfingrarna amputeras i den vänstra handen. Skadan har medfört en betydligt sämre gripförmåga mellan tumme och pekfinger. Hon besväras dessutom av arbetsvärk och även av värk i vila.

Efter den akuta sjukdomstiden genomgick hon omskolning och arbetsträning. Den nedsatta funktionen i handen gjorde att hon inte kunde återgå till arbetet som maskinriktare. I stället övergick hon till arbete som traversförare. Det omoderna traversreglaget medförde att hon hade svårt att klara arbetsuppgifterna. Trots stor anspänning lyckades hon inte fullfölja arbetet som traversförare. Från 1984 har hon omplacerats till lagerarbete under halvtid, vilket arbete har ansetts lämpligare med hänsyn till skadan.

Hennes nuvarande arbetsuppgifter består i att mäta stora metallringar. På grund av skadan måste hon arbeta på ett onaturligt sätt. Detta har medfört att hon även fått ont i ryggen. Som hon upplever det har hennes arbetssituation successivt försämrats.

Skadan medför stor anspänning för henne inte bara i arbetet utan även på fritiden. Hennes möjligheter till meningsfulla fritidssysselsättningar är begränsade. Det är också svårigheter för henne att sköta göromålen i hemmet såsom tvättning, strykning, mangling och matlagning. Dessutom har hon vissa svårigheter att sköta sin personliga hygien. Hon har därför måst skaffa sig olika slags hjälpmedel i hemmet.

Vid tiden för olyckan bodde hon i en lägenhet tillsammans med sina föräldrar. Hon flyttade 1982 in i en villa. Den nedsatta funktionen i den vänstra handen hindrar henne att sköta normala sysslor på fastigheten såsom gräsklippning sommartid och snöskottning vintertid.

Före den inträffade skadan cyklade hon till och från arbetet. Skadan har medfört att hon inte längre kan använda cykel. Hon bor drygt två kilometer från arbetsplatsen. På grund av skadan måste hon ha en bil utrustad med automatväxel.

Skadan medför därför att hon orsakas kostnader och olägenheter för hus och hushåll, för den personliga livsföringen, för transporter, för rekreation samt för ökad anspänning i arbetet och förlust av extraförtjänster. Ersättningen för kostnader och olägenheter beräknas till 30 000 kr per år i enlighet med en specifikation, se domsbilaga 2. (* Denna och övriga i det följande nämnda domsbilagor återges ej; red:s anm. *)

I slutet av 1981 utbetalade bolaget till henne 40 000 kr som ersättning för lyte och men. Det vitsordas att denna ersättning i dagens penningvärde motsvarar ca 79 000 kr. Eftersom parterna inte träffat någon överenskommelse, skall ersättningen slutligen regleras med utgångspunkt i nuvarande förhållande. Någon uppräkning av tidigare utbetalt belopp med hänsyn till penningvärdets förändring skall enligt hennes uppfattning inte ske.

Ersättningen för inkomstförlust har beräknats som mellanskillnaden mellan hennes faktiska inkomst och jämförelseinkomst. Med jämförelseinkomst avses de inkomster som hon oskadad skulle ha haft som maskinriktare. De beräkningar som ligger till grund för förstahandsyrkandet och andrahandsyrkandet framgår av domsbilaga 3 och 4.

De faktiska inkomsterna innefattar lön, sjukpenning, pension, YFL- ersättning och AGS-ersättning. Det är i detta hänseende samma belopp i domsbilaga 3 som domsbilaga 4. AGS-ersättningarna har upptagits till sina nominella belopp. Det vitsordas att dessa ersättningar är skattefria.

Beträffande jämförelseinkomsten har vid beräkningen av årslönen för åren 1984-1987 hänsyn tagits till grundlön, skiftersättning och övertidsersättning. Vad angår 1987 har gjorts det antagandet att hon sannolikt skulle ha erhållit lön enligt lönegrupp 5, vilket innebär en högre ersättning än som annars skulle ha varit fallet. Beloppen för grundlön är överensstämmande i domsbilaga 3 och 4.

Det har under årens lopp förekommit olika former av skiftgång hos bolaget. Maskinriktarna arbetade under åren 1984-1986 såväl i fyrskift som tvåskift. Skillnaden mellan de båda formerna av skiftgång var att den som hade fyrskift även arbetade vissa lördagar och söndagar, vilket medförde en högre arbetsinkomst. Som ensamstående skulle hon inte haft något emot att arbeta fyrskift för att få en högre inkomst. Det görs i första hand gällande att hon åren 1984-1986 sannolikt som oskadad skulle ha arbetat fyrskift och erhållit den ersättning härför som framgår av domsbilaga 3. I andra hand görs gällande att hon skulle ha arbetat en kombination av fyrskrift och tvåskift i överensstämmelse med vad som genomsnittligt gällt för maskinriktarna. Hon skulle i sådant fall ha erhållit de skifttillägg som framgår av domsbilaga 4. Från och med 1987 har samtliga anställda maskinriktare övergått till arbete i tvåskift.

Övertidsersättningarna enligt domsbilaga 3 och 4 är beräknade på grundval av den genomsnittliga övertid som maskinriktarna haft.

Bolaget har anfört:

I fråga om ersättning för inkomstförlust har bolaget under årens lopp tagit fram utredning och statistik. Den omfattande utredning som gjordes ledde till att det inte ansågs föreligga någon inkomstförlust för åren närmast före 1984. I brev d 23 juni 1986 från S.K:s dåvarande ombud angavs att hon ej framförde några invändningar mot de av bolaget dessförinnan lämnade inkomstuppgifterna.

I enlighet med 5 kap 5 § skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust omprövas endast om de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt ändrats. Bolaget gör gällande att det för åren 1984-1986 inte skett någon väsentlig eller bestående ändring av S.K:s inkomstförhållanden.

Det sätt på vilket bolaget beräknat S.K:s inkomstförhållanden framgår av en sammanställning i skrift d 20 maj 1988, se domsbilaga 5. Beträffande hennes inkomstunderlag har hänsyn tagits till grundlön, anställningstillägg och skifttillägg. Uppgifterna om grundlön och anställningstillägg för åren 1984-1986 överensstämmer med de uppgifter som S.K. lämnat enligt domsbilaga 3 och 4.

Beträffande skiftersättning gör bolaget gällande att det ej är visat annat än att S.K. som oskadad skulle ha arbetat i tvåskift åren 1984-1986. Skifttilläggen skall därför beräknas till de belopp som framgår av domsbilaga 5, eller drygt 5 000 kr för varje år. För det fall TR:n skulle finna att S.K. sannolikt arbetat fyrskift, vitsordas den sammanställning som hon gjort i domsbilaga 3, dock med förbehåll för beräkning av övertidsersättningar och AGS-ersättningar (se det följande). Om det skulle anses att hon sannolikt arbetat en kombination av fyrskift och tvåskift, vitsordas sammanställningen enligt domsbilaga 4 med nyss nämnt förbehåll.

År 1987 inträffade den väsentliga förändringen att samtliga anställda maskinriktare övergick till att arbeta tvåskift. I samband därmed höjdes skifttillägget betydligt. Det av bolaget beräknade skifttillägget 22 650 kr överensstämmer således med de belopp som angivits i domsbilaga 3 och 4.

Bolaget har på frivillighetens väg utnyttjat möjligheten till övertidsarbete för maskinriktare. S.K. har inte visat att hon i någon väsentlig grad skulle ha utnyttjat möjligheten till övertidsarbete. Om det skulle anses att hon som oskadad skulle ha utnyttjat möjligheten till övertidsarhete, vitsordas de övertidsersättningar som angivits i domsbilaga 3 och 4.

I den mån som S.K. är berättigad till ersättning för inkomstförlust skall hänsyn tas till de samordningsförmåner som hon är berättigad till. I sammanställningarna enligt domsbilaga 3 och 4 har AGS-ersättningarna endast upptagits till sina nominella belopp. Det skall emellertid beaktas att dessa är skattefria. På grund härav skall en uppräkning ske som svarar mot den förmån som skattefriheten innebär.

Trafikskadenämnden och personskadenämnden har i praxis tillämpat schabloner för uppräkning av AGS-ersättning. Enligt den praxis som tillämpades före 1989 uppräknades AGS-ersättningen med 100 procent för skadelidande som hade ett inkomstunderlag av 80 000 kr-180 000 kr. Om inkomstunderlaget var mindre än 80 000 kr, skedde uppräkning av AGS- ersättningen med 50 procent. Från och med 1989 har nämndernas praxis ändrats på det sättet att en uppräkning skett med 50 procent om inkomstunderlaget varit mindre än 150 000 kr.

Bolaget gör gällande att AGS-ersättningen i förevarande fall skall uppräknas med 100 procent för åren 1984-1988. Från och med 1989 bör AGS- ersättningen uppräknas med 50 procent. Detta föranleder att utgående livränta bör höjas från 10 000 kr till 12 000 kr år 1989.

Vad angår förhållandena efter det S.K. fyllt 65 år har bolaget gjort dels en pensionskalkyl med utgångspunkt i bolagets antaganden om inkomster se domsbilaga 6, dels en pensionskalkyl med utgångspunkt i hennes egna uppgifter, se domsbilaga 7. Vare sig bolagets eller S.K:s inkomstuppgifter läggs till grund för bedömningen uppstår någon pensionsförlust. På grund härav skall det inte utgå någon livränta för tid efter det hon fyllt 65 år.

Försäkringskassan gjorde 1984 en utredning såvitt avser de kostnader och olägenheter som S.K. orsakats till följd av skadan. I en sammanställning, se domsbilaga 8, godkände försäkringskassan merkostnader till ett belopp om 3 594 kr per år. Bolaget vitsordar de poster som försäkringskassan godkänt i sammanställningen.

Bolaget bestrider ersättningsskyldighet i och för sig för flertalet av de poster som S.K. angivit i den specifikation som avses med domsbilaga 2. Bolaget gör gällande att dessa kostnader och olägenheter inte är skadebetingade. Hon har inte heller i något fall kunnat förete verifikationer. Sifferberäkningen av beloppen i domsbilaga 2 kan dock vitsordas i och för sig.

Vad särskilt angår villafastigheten skall beaktas att S.K. flyttat in i villan 12 år efter det skadan inträffade. Hon har själv försatt sig i en sådan situation att hon dragit på sig väsentligt ökade kostnader. Det föreligger ingen adekvat kausalitet mellan de angivna kostnaderna och skadan.

S.K. erhåller en YFL-livränta som år 1987 uppgick till drygt 28 000 kr. YFL-livräntan innefattar såväl ersättning för inkomstförlust som för kostnader av olika slag. Enligt övergångsbestämmelserna till ändring (1977:41) av kommunalskattelagen är YFL-livränta, som har fastställts före d 1 jan 1976 eller senare på grund av skadefall före d 1 juli 1977 till hälften skattefri till den del livräntebeloppet inte överstiger basbeloppet för januari månad beskattningsåret.

Ansvarsförsäkringens personskadenämnd har i yttrande d 2 okt 1986 uttalat att S.K. för kostnader, inklusive olägenheter, får anses skäligen gottgjord genom den förmån skattefriheten beträffande viss del av YFL-livräntan innebär.

S.K. har invänt:

Parterna har inte träffat någon slutlig överenskommelse. Hon är därför berättigad till ersättning för inkomstförlust från och med 1984. Om parterna tidigare skulle anses ha träffat en överenskommelse, görs gällande att det är fråga om sådana väsentligt ändrade förhållanden som motiverar en omprövning.

De av bolaget gjorda pensionskalkylerna enligt domsbilaga 6 och 7 ifrågasätts inte. Det är emellertid inte möjligt att i dagens läge veta vad som gäller i fråga om pensionsförhållanden efter uppnådd pensionsålder. I pensionskalkylerna har inte heller hänsyn kunnat tas till inverkan av eventuella sidoinkomster. Om hennes pensionsförhållanden skulle väsentligt ändras i framtiden, kan hennes rätt till omprövning vara preskriberad. Livränta bör därför nu fastställas att utgå även för tid efter det hon fyllt 65 år.

Den omständigheten att AGS-ersättningen är skattefri skall inte föranleda någon uppräkning. I 5 kap 3 § skadeståndslagen anges uttömmande de förmåner som får avräknas vid bestämmandet av ersättning för inkomstförlust. Någon möjlighet att göra uppräkning av en förmån till följd av skattefrihet finns inte.

I vart fall görs gällande att AGS-ersättningen bör uppräknas med lägre belopp än vad bolaget angivit. Hon taxerades 1978 för en beskattningsbar inkomst om 76 500 kr. Den slutliga skatten utgjorde 25 775 kr. Marginalskatten utgjorde ca 35 procent.

Vad angår YFL-livräntan vitsordas att den delvis är skattefri. YFL- livräntan skall till en del täcka kostnader. Dessa är inte avdragsgilla som kostnader vid beräkningen av skatt. Om en uppräkning skulle ske med hänsyn till skattefrihet, uppstår en underkompensation för de kostnader som skall täckas. Det är inte heller möjligt att avräkna överskott från en skadeståndspost på en annan skadeståndspost.

Domskäl. S.K. har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har på hennes begäran ägt rum med R.S., som är ordförande vid verkstadsklubben på järnverket hos bolaget, och på bolagets begäran med B.W., som är personalchef hos bolaget.

Bolaget har medgivit att S.K. är berättigad till ojämkat skadestånd till följd av skadan. TR:n behandlar först hennes anspråk på ersättning för inkomstförlust.

Vad angår åren 1984-1986 har bolaget gjort gällande att det inte föreligger en sådan omprövningssituation som avses i 5 kap 5 § skadeståndslagen. Bolaget har emellertid inte visat att ersättningsfrågan tidigare slutbehandlats genom dom eller avtal. På grund härav behöver TR:n ej ta ställning till frågan i vad mån det föreligger väsentligt ändrade förhållanden.

Vid tiden för olyckan arbetade S.K. som maskinriktare. Genom ersättningen för inkomstförlust skall hon i princip försättas i samma ekonomiska situation som om skadan ej hade inträffat. Beräkningen av inkomstförlusten grundas på de inkomster hon skulle ha erhållit om hon kunnat ha kvar arbetet som maskinriktare. Parterna är ense om storleken av grundlön, inklusive anställningstillägg, för åren 1984-1986. Med hänsyn till beräknad anställningstid finner TR:n sannolikt att S.K. 1987 skulle ha erhållit lön enligt lönegrupp 5 med det belopp som hon angivit, eller med 107 723 kr.

S.K. har inför TR:n förklarat att hon som oskadad skulle ha utnyttjat möjligheten att arbeta i fyrskift under åren 1984-1986 för att erhålla högre inkomster. Som ensamstående kan hon disponera sin tid. R.S. har berättat att S.K. i sitt tidigare arbete som traversförare utnyttjat möjligheten att arbeta i skiftgång. Vid en samlad bedömning finner TR:n att S.K. sannolikt skulle ha arbetat fyrskift åren 1984-1986 om skadan ej inträffat. De skiftersättningar som framgår av domsbilaga 3 skall därför ligga till grund för bedömningen.

I fråga om övertidsersättningarna är det enligt TR:ns mening sannolikt att S.K. skulle ha arbetat övertid i den utsträckning som genomsnittligt gällt för maskinriktarna. Även i detta hänseende skall de i domsbilaga 3 angivna ersättningarna godtas. Det anförda leder till att S.K. som oskadad skall anses ha erhållit de årslöner som framgår av nämnda domsbilaga.

Vid bestämmandet av ersättning för inkomstförlust skall enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen hänsyn tas till samordningsförmåner. Parterna är ense om de faktiska inkomster som S.K. erhållit för åren 1984-1987. Vad angår AGS-ersättningarna har S.K. upptagit dessa till sina nominella belopp. Fråga är då om en uppräkning skall ske av AGS-ersättningarna med hänsyn till att dessa är skattefria.

Bestämmelsen i 5 kap 3 § skadeståndslagen anger inte uttryckligen att skattefrihet för samordningsförmåner skall beaktas. Av förarbetena till de år 1976 företagna ändringarna i skadeståndslagen framgår att skadeståndet i princip bör påverkas av att en samordningsförmån inte beskattas men skadeståndet är skattepliktig inkomst (prop 1975:12 s 128).

TR:n finner att det vid bestämmandet av inkomstunderlaget skall tas hänsyn till att AGS-ersättningen är skattefri. En uppräkning bör därför ske av AGS-ersättningen med ett belopp som schablonmässigt motsvarar beräknad skatt på ersättningen. Vid valet av schablon bör beaktas att S.K. som skadelidande inte skall bli underkompenserad. Med hänsyn härtill och till vad som är upplyst om hennes beskattningsbara inkomst bör AGS-ersättningen uppräknas med 50 procent av utgående belopp, eller med 2 608 kr för 1984, 2 826 kr för 1985, 3 026 kr för 1986 och 3 156 för 1987.

På grund av det anförda är S.K. berättigad till ersättning för inkomstförlust för 1984 med 20 430 kr (23 038-2 608), för 1985 med 17 785 kr (20 611-2 826), för 1986 med 19 071 kr (22 097-3 026) och för 1987 med 18 481 kr (21 637-3 156).

TR:n har därefter att ta ställning till storleken av den livränta som skall utgå för tiden intill dess S.K. fyller 65 år. S.K. har i sitt yrkande angivit år 1988 som utgångspunkt för livränteberäkningen, medan bolaget har anfört att livränta skall utgå från och med 1987. Med hänsyn till att någon utredning inte föreligger om inkomstförhållandena 1988 och då parterna ej i målet angivit principerna för uppräkning skall livräntan grundas på den inkomstförlust som beräknats för år 1987 med 18 481 kr.

I praxis har det varit vanligt att en livränta reduceras till två tredjedelar eller hälften då den skadelidande uppnår pensionsåldern. Bolaget har emellertid i förevarande fall lagt fram pensionskalkyler som utvisar att S.K. inte kan orsakas några inkomstförluster till följd av skadan. Dessa kalkyler har lämnats utan erinran av S.K.. TR:n finner med hänsyn till det anförda S.K. inte är berättigad till ersättning för inkomstförlust för tid efter det hon fyllt 65 år.

Sammanfattningsvis finner TR:n att bolaget skall ersätta S.K. för inkomstförlust dels för åren 1984-1986 med 57 286 kr (20 430 + 17 785 + 19 071), dels för år 1987 och därefter varje följande år till dess hon fyller 65 år, eller till d 6 juni 2 006, en årlig livränta med 18 481 kr.

Vad därefter angår ersättningen för lyte och men har bolaget i slutet av 1981 erlagt 40 000 kr. Parterna är ense om att detta belopp med hänsyn till penningvärdets förändring i dag motsvarar ca 79 000 kr. Sistnämnda belopp överstiger det yrkade beloppet. Vid sådant förhållande skall käromålet i denna del lämnas utan bifall.

Av bestämmelsen i 5 kap 1 § skadeståndslagen följer att S.K. är berättigad till ersättning för kostnader och olägenheter till följd av skadan. I den sammanställning som avses med domsbilaga 2 har hon angivit kostnaderna till 30 000 kr per år. En stor del av kostnaderna hänför sig till skötsel av den villafastighet som hon flyttade in i tolv år efter den inträffade skadan.

I fråga om de kostnader som hänför sig till skötseln av villafastigheten föreligger det enligt TR:ns mening inte någon adekvat kausalitet mellan skadan och de angivna kostnaderna. Bolaget är därför inte skyldigt att ersätta S.K. för dessa kostnader. Vad angår de kostnadsposter i övrigt som ej vitsordats av bolaget finner TR:n ej visat att dessa är skadebetingade eller föranledda av skadan. En samlad bedömning leder till att S.K. för kostnader och olägenheter är berättigad till den ersättning som bolaget i och för sig vitsordat, eller 4 000 kr per år. Fråga är då om hänsyn skall tas till att YFL-livräntan delvis är en skattefri förmån. YFL-livräntan uppgick 1987 till 28 668 kr.

En sådan YFL-livränta som det nu är fråga om är skattefri till hälften, dock högst med ett belopp motsvarande 50 procent av basbeloppet vid beskattningsårets ingång. Den skattefria delen av YFL-livräntan anses schablonmässigt utgöra ersättning för ideell skada, vårdkostnader och dylikt.

TR:n ansluter sig till den bedömning som personskadenämnden gjort i sitt yttrande i oktober 1986. För kostnader, inklusive olägenheter, om 4 000 kr per år får S.K. sålunda anses skäligen gottgjord genom den förmån som skattefriheten beträffande viss del av YFL-livräntan innebär.

Domslut

Domslut.

- S.K:s talan om ersättning för inkomst förlust bifalls på det sättet att Avesta Aktiebolag förpliktas att till henne utge ersättning dels för åren 1984-1986 med 57 286 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 27 maj 1987 till dess betalning sker, dels för år 1987 och därefter för varje följande år till d 6 juni 2 006 en årlig livränta med 18 481 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje årlig livränta fr o m d 1 jan kalenderåret efter det som livräntan avser till dess betalning sker. Bolaget får från den förfallna räntan avräkna redan utbetalt belopp 584 kr.

- S.K:s talan om ersättning för lyte och men samt kostnader och olägenheter ogillas.

Domskäl

Domskäl.

I frågan om hur skattefriheten för AGS-ersättningen avseende åren 1984-1987 skall värderas när det gäller att bestämma vilken skadebetingad inkomstförlust som S.K. åsamkats dessa år är följande att beakta. I lag är ej reglerat att den omständigheten att AGS-ersättningen är skattefri skall medföra att ersättning för inkomstförlust sätts ned. HD har i bland annat rättsfallet NJA 1961 s 215 uttryckligen uttalat att nedsättning ej skall ske. Att märka är att ifrågavarande praxis härrör från tiden före år 1976, då ändringarna i skadeståndslagen trädde i kraft. Parterna är ense om att det nya regelsystemet skall tillämpas vid skaderegleringen trots att skadan inträffade dessförinnan. Såsom TR:n anmärkt uttalas i förarbetena till lagändringarna att skadeståndet i princip bör påverkas av att samordningsförmån ej beskattas men skadeståndet är skattepliktig inkomst. Detta uttalande beaktas t ex av trafikskadenämnden vid dess skadereglering. HovR:n finner på grund av det anförda övervägande skäl tala för att skattefriheten av AGS- ersättningen skall beaktas på sätt TR:n gjort, varför S.K:s vadetalan i denna del inte kan vinna bifall.

Genom R.S:s vittnesmål är styrkt att S.K:s inkomstförlust för år 1988 uppgick till 27 195 kr. Bolaget får i HovR:n anses ha godtagit att större uppräkning av AGS-ersättningen, som nämnda år var 6 720 kr, än med 50 procent inte skall ske. Sålunda är S.K. - alldeles oavsett att hänsyn skall tas till skattefriheten av AGS-ersättningen - berättigad till yrkade 23 000 kr i ersättning för inkomstförlust år 1988. Då också livränteberäkningen för framtiden bör ha sin utgångspunkt i senast kända inkomstförlust per år, alltså för år 1988, skall även S.K:s yrkande om ersättning för inkomstförlust fram till dess hon fyller 65 år bifallas.

Bolaget har, liksom vid TR:n, framlagt utredning, vilken vitsordats av S.K., om att hon inte på grund av skadan kommer att lida någon förlust av pension. På grund härav är hon inte berättigad till ersättning för inkomstförlust för tiden efter d 6 juni 2 006.

Det har inte visats att parterna, då bolaget år 1981 betalade 40 000 kr för lyte och men, var överens om att frågan om ersättning för lyte och men därmed var slutligt reglerad. Betalningen får därför anses som å conto-betalning. Sådana skäl har inte anförts från bolagets sida att denna ersättning - mot S.K:s bestridande - bör indexuppräknas. S.K:s yrkande vad gäller ersättning för lyte och men skall därför bifallas till fullo med rätt för bolaget att avräkna hittills utbetalt belopp om 40 000 kr.

Vad slutligen gäller ersättningen för kostnader och olägenheter har genom förhöret med S.K. framgått att hon förorsakats sådana till följd av skadan, dock är inte styrkt att dessa varit av den omfattning som hon påstått. Vad gäller kostnaderna hänförliga till villaboendet finner HovR:n, i likhet med TR:n, att de ej är ersättningsgilla. Utläggen för rekreation, bestående i kostnader för handarbetsmaterial, är inte heller att anse som ersättningsgill kostnad. För kostnader och olägenheter i övrigt finner HovR:n skäligt bestämma ersättningen till 4 000 kr om året.

Enligt 5 kap 3 § skadeståndslagen skall vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas vissa förmåner, medan motsvarande bestämmelse saknas för ersättning avseende kostnader och olägenheter. Visserligen sker samordning i många fall av skadestånd och förmåner i fall som detta, men en förutsättning härför är att skadeståndet och förmånen avser samma ersättningsslag. YFL-livränta har i bland annat skattelagstiftning kommit att betraktas dels som ersättning för inkomst, dels som kostnadsersättning. Emellertid framgår inte i förarbetena till yrkesskadelagen att YFL-livränta vore ersättning för annat än inkomstförlust; låt vara att inkomstförlusten bestämdes schablonmässigt och vid låg invaliditetsgrad ofta medförde överkompensation. Då stöd saknas för att anta att någon del av S.K:s YFL-livränta i realiteten är att betrakta som en ersättning för kostnader och olägenheter, bör därför och på grund av det ovan anförda ingen hänsyn tas till den partiella skattefriheten av YFL-livräntan vid bestämmande av kostnads- och olägenhetsersättningen. Sålunda är S.K. berättigad till ersättning i denna del med 4 000 kr om året, vilket enligt hennes icke ifrågasatta beräkningsgrund (11 x 4 000 + 14,969 x 4 000 kr) blir 103 876 kr.

Domslut

Domslut.

- Med ändring av TR:ns domslut beträffande talan om ersättning för inkomstförlust förpliktar HovR:n Avesta Aktiebolag att till S.K. utge 57 286 kr avseende ersättning för åren 1984-1986, 18 481 kr avseende ersättning för år 1987 och 23 000 kr i årlig livränta för tiden fr o m år 1988 till d 6 juni 2 006 jämte ränta å beloppen enligt de grunder TR:n bestämt. Avesta Aktiebolag får avräkna redan utbetalda 584 kr från förfallen ränta.

- Med upphävande av TR:ns dom beträffande talan om ersättning för

- lyte och men förpliktar HovR:n Avesta Aktiebolag att till S.K. utge 75 000 kr jämte ränta å 35 000 kr enligt 6 § räntelagen (1975: 635) från d 27 maj 1987 till dess betalning sker, med rätt för Avesta Aktiebolag att avräkna redan utbetalda 40 000 kr.

- kostnader och olägenheter förpliktar HovR:n Avesta Aktiebolag att till S.K. utge 103 876 kr jämte ränta å 88 876 kr enligt 6 § räntelagen (1975:635) från d 27 maj 1987 till dess betalning sker, med rätt för Avesta Aktiebolag att avräkna redan utbetalda 15 000 kr.

Domskäl

Domskäl. De regler om skadestånd vid personskada som infördes i 5 kapskadeståndslagen år 1975 och som trädde i kraft d 1 jan 1976 är i och för sig inte tillämpliga på skadefall som har inträffat före ikraftträdandet (prop 1975:12 s 179). Parterna är emellertid ense om att dessa regler skall tillämpas vid bestämmande av det skadestånd som S.K. ostridigt har rätt till med anledning av sin personskada.

AGS-ersättningen. Den ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) som S.K. uppbar med anledning av sin personskada var inte skattepliktig vid den tidpunkt när den betalades ut. Om man vid samordningen enligt 5 kap 3 § 4 skadeståndslagen med skadeståndet för hennes inkomstförlust - vilken ersättning är skattepliktig - inte tar hänsyn till skattefriheten för AGS-ersättningen, kommer S.K. att bli överkompenserad.

Ett syfte med 1975 års personskaderegler var att skadeståndet skulle så nära som möjligt motsvara den faktiska förlust som uppkommit. Bl a eftersträvades att skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll samordnades med andra förmåner till följd av skadan så att såväl över- som underkompensation undveks (prop 1975:12 s 125). Det är mot denna bakgrund man har att se föredragande statsrådets uttalande att ett skattepliktigt skadestånd i princip borde påverkas av att en samordningsförmån inte beskattades (prop 1975:12 s 128).

I överensstämmelse med de allmänna grunderna för 1975 års personskaderegler bör - som domstolarna funnit - vid samordningen med skadeståndet för S.K:s inkomstförlust den AGS-ersättning som hon erhållit räknas upp till det belopp som denna förmån skulle ha uppgått till om den varit skattepliktig. Tvist råder inte i HD om detta belopp. S.K:s revisionstalan kan alltså inte bifallas.

Lyte och men. Skadestånd för sveda och värk samt lyte och men bestäms enligt fast praxis i det penningvärde som gäller då ersättningen en fastställs (se bl a NJA 1969 A43 och 1982 s 793). Parterna är överens om att den ersättning för lyte och men som S.K. är berättigad till utgör 75 000 kr enligt de tabeller för sådan ersättning som gäller numera. I målet är vidare ostridigt att bolaget år 1981 utbetalade 40 000 kr till S.K. som ersättning för lyte och men samt att detta belopp omräknat i dagens penningvärde överstiger 75 000 kr.

Som förut framhållits bygger 1975 års personskaderegler på att överkompensation skall undvikas. För att det syftet skall uppnås vid det slutliga bestämmandet av ersättningen för lyte och men till S.K. fordras att det tidigare utbetalda beloppet på 40 000 kr räknas om i dagens penningvärde när denna ersättning avräknas från det belopp som hon är berättigad till enligt nuvarande tabeller (jfr NJA 1982 s 793). Eftersom en sådan avräkning ger till resultat att bolaget inte är skyldigt att betala någon ytterligare ersättning för lyte och men skall bolagets revisionstalan i denna del bifallas.

Yrkesskadelivräntan. I målet är ostridigt att den yrkesskadelivränta som till fallit S.K. har avräknats till hela sitt nominella belopp när skadeståndet för hennes inkomstförlust har bestämts. Hänsyn har emellertid därvid inte tagits till att viss del av denna livränta är skattefri. Denna omständighet bör enligt bolaget i stället beaktas när skadestånd för kostnader och olägenheter i övrigt bestäms med tillämpning av 1975 års personskaderegler.

Reglerna i 5 kap 3 § skadeståndslagen om samordning av skadestånd med andra förmåner som utgår med anledning av skadan tar sikte bara på skadeståndsposterna inkomstförlust och förlust av underhåll. Visserligen följer det av andra bestämmelser eller allmänna rättsgrundsatser att samordning i viss utsträckning skall ske även när det gäller skadeståndsposter av annat slag (jfr prop 1975:12 s 129). Några sådana bestämmelser eller grundsatser av betydelse i detta sammanhang kan dock inte anses gälla. - Till detta kommer att skadestånd för kostnader och olägenheter i övrigt inte beskattas. Vid bestämmande av skadestånd för dessa poster finns det därför över huvud taget inte anledning att, inom ramen för en samordning, beakta en skattefrihet för andra förmåner.

I och med att en yrkesskadelivränta, bestämd enligt de regler som gällde före d 1 juli 1977, i praktiken ofta täcker kostnader och ideell skada kan den skadelidande bli dubbelkompenserad, om även ersättning för kostnader och olägenheter i övrigt ges enligt 1975 års personskaderegler. Denna överkompensation är emellertid i så fall en följd av att dessa regler tillämpas trots att skadefallet inträffade innan reglerna trädde i kraft.

Med hänsyn till det anförda kan bolagets revisionstalan i denna del inte bifallas.

Det finns inte skäl att meddela prövningstillstånd såvitt avser målet i övrigt.

Domslut

Domslut. I de delar av målet som prövningstillstånd har beviljats ändrar HD HovR:ns dom endast på det sättet att TR:ns domslut fastställs beträffande ersättningen för lyte och men.

Beträffande målet i övriga delar meddelar HD inte prövningstillstånd. HovR:ns dom i dessa delar skall alltså stå fast.

JustR Nilsson tillade för egen del beträffande yrkesskadelivräntan: Enligt 5 kap 3 § 1 skadeståndslagen skall ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt 1976 års lag om arbetsskadeförsäkring (vilken lag d 1 juli 1977 ersatte 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring) avräknas när skadestånd för inkomstförlust bestäms. Bestämmelsen avser bl a sådana yrkesskadelivräntor som det är fråga om i detta mål.

En förutsättning för samordning enligt denna bestämmelse är att yrkesskadelivräntan avser att täcka samma förlust som skadeståndet för inkomstförlust (se prop 1975:12 s 127 och 160 f). Rent formellt gör den också det (se 16 § i 1954 års lag och SOU 1951:25 s 305). En annan sak är att det är vanligt att den faktiska inkomstförlusten understiger livräntebeloppet; yrkesskadelivräntan fungerar då i praktiken som kompensation för ideell skada och vårdkostnader e d. Tidigare beskattades yrkesskadelivräntor enligt 32 § 1 mom kommunalskattelagen fullt ut som intäkt av tjänst. Fr o m d 1 juli 1977 gäller emellertid enligt en övergångsbestämmelse till denna bestämmelse att som skattefri del undantas 50 procent av det under beskattningsåret utbetalade beloppet till den del detta inte överstiger basbeloppet vid årets ingång; det skattefria beloppet skall enligt den schablonregeln anses avse ersättning för annat än förlorad inkomst av skattepliktig natur.

Med hänsyn till att yrkesskadelivräntans egentliga syfte är att ersätta inkomst förlust torde den i sin helhet böra avräknas enligt 5 kap 3 § 1 skadeståndslagen vid bestämmande av skadestånd för inkomstförlust (jfr SOU 1973:51 s 292 f); därvid bör också kunna beaktas att viss del av yrkesskadelivräntan är skattefri, på samma sätt som enligt HD:s dom skall göras när det gäller skattefri AGS-ersättning. En sådan ordning medför inte att skadestånd för inkomstförlust samordnas med förmåner som täcker annan förlust, vare sig yrkesskadelivräntan avräknas till sitt nominella belopp eller till det belopp som den motsvarar om den i sin helhet varit skattepliktig. I den mån beloppet överstiger den faktiska inkomstförlusten, kommer detta överskott inte att ingå i denna samordning. Av allmänna principer följer att ett sådant överskott inte bör samordnas med skadestånd för annan skada (jfr SOU 1973:51 s 214 f och 293 samt prop 1975:12 s 161).

Samtidigt avgjordes ett mål mellan Aktiebolaget Trelleborgsplast och W.J. ang skadestånd på grund av yrkesskada, där den andra i rubriken angivna frågan bedömdes på samma sätt som i förevarande mål (HD:s dom nr DT 248).