NJA 1995 s. 274

Domskäl

TR:n (lagmannen af Klintberg, tf rådmannen Liliebäck och tingsfiskalen Eriksson) anförde i dom d 7 aug 1991:

Yrkanden och inställning.

L.J. har yrkat att TR:n förpliktar Nordmarkens Travsällskap (sällskapet) och AB Nordmarkens Travbana (bolaget) att till honom solidariskt utge skadestånd med 800 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 22 sept 1988 till dess full betalning sker.

Sällskapet och bolaget har ettvart för sitt vidkommande helt bestritt käromålen. Som skäligt belopp i och för sig har svarandeparterna vitsordat 400 000 kr. Vidare har sällskapet vitsordat yrkad ränta som skälig i och för sig. Bolaget har som skälig ränta i och för sig vitsordat ränta enligt 6 § räntelagen men beräknad först från dagen för delgivning av stämning på bolaget, dvs d 6 febr 1990, eftersom enligt bolagets mening krav dessförinnan inte har riktats mot det.

Grunder och utveckling av talan.

L.J. har anfört: Han var ägare till travhästen Tom Crown, som var en hingst född 1983. Tom Crowns far, hingsten Crowns Cristy, var en framgångsrik travhäst och en ansedd avelshingst både i Sverige och framförallt i Italien där den verkade. Han hade lämnat Tom Crown i träning hos den professionelle travtränaren S-G.A. vid Axevalla travbana. Tom Crown, som 1988 var 5 år, var en mycket framgångsrik travhäst och spåddes en lysande framtid på travbanorna, framför allt på grund av de resultat den hade visat. Bl a hade hästen kommit trea i Svenskt travderby, varvid den vunnit ett försöksheat. Totalt sprang Tom Crown in 645 000 kr. Tom Crown tillhörde således eliten i Sverige i sin årskull. Vidare hade hästen ett inte oväsentligt värde som avelshingst. På våren och försommaren 1988 erhöll han två konkreta anbud på Tom Crown från olika italienska intressekonsortier lydande på 1000 000 kr respektive 1200 000 kr. - Den 25 juni 1988 skulle Tom Crown starta i ett travlopp på Årjängs travbana under det traditionella midsommartravet där, vilket pågick under två dagar. Sällskapet var ansvarigt för dessa tävlingar. På sedvanligt sätt och av praktiska skäl transporterades hästen från Axevalla travbana till Årjäng dagen före tävlingen. Transporten, som ombesörjdes av professionelle travtränaren vid Axevalla B.P., anlände till Årjäng på eftermiddagen d 24 juni. Med på transporten fanns även P.L.J., som vid denna tid var lärling hos S-G.A.. Vid tävlingar på andra banor än hemmabanan går det normalt till på det viset att det arrangerande travsällskapet hyr ut gästboxar som gästande hästar placeras i för antingen övernattning eller uppstallning under travdagen. För detta nyttjande debiteras hästens ägare en "stallboxhyra". Fördelningen av gästboxar till gästande hästar sker genom anvisning från travsällskapet, vanligtvis mer eller mindre slumpmässigt såvida inte särskilda önskemål framförts av hästarnas tränare eller ägare. När transporten med Tom Crown anlände till Årjäng erbjöds B.P. och P.L.J., vilka företrädde Tom Crown, att utnyttja en box hos tränaren B.N.. När Tom Crown skulle ställas in i den anvisade boxen upptäckte man dels att det fanns hästar i boxarna bredvid, dels att boxen var en s k öppen box, dvs utan mellanvägg mot intilliggande box. På grund av detta bedömde Tom Crowns företrädare att boxen inte var lämplig att placera Tom Crown i eftersom denne var hingst och vid tillfället något "hingstig", dvs något mera orolig av sig än andra hästar. Att en häst är hingstig betyder emellertid inte att särskilda försiktighetsåtgärder behöver vidtas för hästen. Det är dock brukligt att ställa hingstiga hästar endera i boxar där det inte finns hästar i intilliggande boxar eller i boxar med hel avskiljningsvägg mot andra boxar, allt för att undvika bråk mellan hästar. Sedan företrädare för Tom Crown påtalat att den anvisade boxen inte var lämplig och bett om en annan box, blev man av funktionär på travbanan erbjuden en box i ett gäststall. Den aktuella delen av gäststallet bestod av sex stycken boxar, varav tre var belägna på vardera sidan om stallgången. Tom Crown blev erbjuden en box längst in i denna stalldel räknat från ingången, vilket innebar att det endast på ena sidan av boxen fanns en angränsande box. Boxarna i detta stall var annorlunda konstruerade än de i B.N:s stall och det var också möjligt att placera endast någon enstaka ytterligare häst i någon av de övriga fem boxarna. Detta betydde att Tom Crown skulle få stå relativt ensam utan någon annan häst alltför nära inpå sig. Erbjudandet accepterades av Tom Crowns företrädare och Tom Crown placerades i den erbjudna boxen. En stund senare godkände sportchefen vid travbanan G.A. den nya placeringen av hästen. Den box som Tom Crown således kom att inhysas i hade de invändiga måtten 2,95 X 2,35 m och en invändig takhöjd om 2,67 m. Väggen mot den box som var belägen intill bestod av trä upp till en höjd av 2,02 m. Ovanpå träväggen satt ett 0,40 m högt metallgaller monterat. Mellan gallrets övre del och taket fanns en luftspalt om 0,25 m. Det var vid denna tid vanligt förekommande att avskiljningsväggar i häststall bestod av en trävägg till en höjd av 2,0-2,10 m. Det var däremot inte vanligt att det därutöver fanns monterat ett sådant metallgaller som här var fallet. Tidigt på morgonen d 25 juni påträffade S-G.A. Tom Crown död i boxen. Det befanns då att hästen någon gång under natten hade stuckit in huvudet i luftspalten mellan det nyss nämnda gallret och taket och där fastnat med huvudet. Hästen hade därvid blivit hängande i käkpartiet och kvävts till döds. I obduktionsprotokoll d 12 sept 1988 har distriktsveterinären R.H. konstaterat att den troliga dödsorsaken varit kvävning. - Midsommartravet i Årjäng drar stor publik. Det påstås därför att sällskapet i sin inbjudan till tävlingarna erbjudit, direkt eller indirekt eller genom praxis, ett tillsynsmoment ingående i det avtal varigenom gästboxen uthyrdes. Detta moment har bestått i att personal från banan eller inhyrda vaktbolag skulle utöva tillsyn över att hästarna inte skadade sig och att inte obehöriga personer kom in i stallarna. Både på Axevalla och Åby travbanor är det brukligt, i vart fall under stortävlingar, att personal från bevakningsföretag går runt i stallarna och utövar sådan tillsyn. Företrädare för Tom Crown har när de ställt upp hästen i stallet i Årjäng förutsatt att viss tillsyn skulle ske under natten. Sent på kvällen d 24 juni tittade P.L.J. till Tom Crown i gästboxen men han noterade då ingenting onormalt. - Den box som Tom Crown placerades i monterades i stallet 1979. Boxen var uppförd i ett stall som hade mer än tio boxar. Trots detta hade bolaget underlåtit att inhämta förhandsgodkännande på sätt föreskrivs i Lantbruksstyrelsens författningssamling LS 1974:30, p 2.3. Boxen uppfyllde heller inte bestämmelserna i LS 1974:30 om inredning mm, pp 2.5 och 3.1.2. Efter att den aktuella boxen uppfördes har Lantbruksstyrelsen utfärdat en ny författning, LSFS 1982:21. Boxens konstruktion motsvarade inte heller bestämmelserna om utrymmen och inredning mm i pp 1.4, 1.20 och 1.22 i denna författning. (Angående nämnda författningsbestämmelser, se bilaga 2; här utesluten, red:s anm). - Olyckor liknande den varigenom Tom Crown förolyckades har inträffat i Sverige, och i något fall i Norge, såväl före som efter juni 1988. Den 29 juni 1988, dvs fyra dagar efter att Tom Crown hade förolyckats, fann säkerhetschefen vid Svenska Travsportens Centralförbunds (STC:s) säkerhetsavdelning D.F. efter företagen utredning anledning att utfärda ett cirkulär vari han påpekade att det var angeläget att samtliga hästboxar i landet omedelbart kontrollerades. Han underströk därvid att mellanrummet mellan boxväggens övre kant och taket skulle vara helt borttaget så att väggen gick upp till taket eller så pass stort att olyckor liknande den med Tom Crown inte skulle hända. Cirkuläret skickades således ut på grund av att STC efter utredning funnit att det fanns en uppenbar olycksrisk med boxar av den typ som Tom Crown förolyckades i. Efter detta har sammantaget tundratals boxar runt om på landets travbanor byggts om, vanligtvis genom att en tvärslå satts upp mellan galler och tak. Det nu anförda gör att sällskapet och bolaget haft möjlighet att ta risken för en sådan olycka som drabbade Tom Crown i beräkning. - Tom Crowns marknadsvärde vid olyckstillfället uppgick till i vart fall 1 000 000 kr. Efter avdrag för den försäkringsersättning om 200 000 kr som han erhållit, kan hans skada beräknas till 800 000 kr.

L.J. har, som han slutligt bestämt sin talan, angett grunder för käromålen enligt följande: Talan mot sällskapet. Mellan sällskapet och företrädare för Tom Crown, i förlängningen L.J., har träffats ett avtal innebärande att L.J. har dels hyrt en boxplats och dels köpt vissa tjänster. Avtalet har innehållit inslag av både hyra och deposition men har inte varit vare sig ett renodlat hyresavtal eller ett renodlat depositionsavtal. De tjänster från sällskapets sida som ingått i avtalet har varit dels tillsyn av hästen, innefattande en vårdplikt, och dels andra tjänster såsom tillhandahållande av vatten och mockning. Det görs gällande att den box som Tom Crown placerats i inte motsvarat gällande normer och de krav som man har rätt att ställa på boxar av ifrågavarande slag. Sällskapets prestation har således varit behäftad med fel, ett sk abstrakt fel. För den skada detta fel orsakat bär sällskapet i första hand ett s k presumtionsansvar och i andra hand ett vanligt culpaansvar. Presumtionsansvar föreligger eftersom avtalet innehållit inslag av hyra och deposition, varvid åberopas 12 kap 11 § 2 st JB analogivis respektive allmänna rättsgrundsatser. Boxen har inte uthyrts i befintligt skick. Vad gäller rakt culpaansvar har culpan bestått i att sällskapet har underlåtit att tillse att boxen till utseende och konstruktion varit i överensstämmelse med vad Lantbruksstyrelsens författningssamlingar föreskrivit. Sällskapet har vidare underlåtit att inhämta Lantbruksnämndens och länsveterinärens godkännande av boxen. På grund av det nu anförda har inte sällskapet förekommit skadan på sätt man varit skyldig att göra i egenskap av anordnare av travtävlingen och uthyrare av boxen. Det görs i sammanhanget gällande att det ålegat sällskapet att löpande tillse att boxars utseende och konstruktion uppfyllt de normer som stipulerats i de författningar och anvisningar som Lantbruksstyrelsen efterhand fastställt. Oavsett om någon sådan skyldighet ålegat sällskapet hävdas att boxen på grund av luftspaltens storlek varit i bristfälligt skick. Sällskapet har haft möjlighet och anledning att ta risken för en olycka av ifrågavarande slag i beräkning. - Talan mot bolaget. I första hand görs gällande att bolaget i egenskap av ägare till stallbyggnaderna bär ett strikt ansvar för L.J:s skada. I andra hand görs gällande att orsaken till olyckan var den bristfälliga konstruktionen av boxens avskiljningsvägg, att skadan skulle ha undvikits om utrymmet mellan väggen och taket överensstämt med Lantbruksstyrelsens bestämmelser och anvisningar rörande boxars beskaffenhet till förekommande av olycksfall samt att bolaget, som varit skyldigt att efterkomma Lantbruksstyrelsens författningar och däri intagna bestämmelser om förhandsgodkännande och måttangivelser avseende hästboxar, har förfarit culpöst redan genom att inte iaktta dessa bestämmelser. För det fall någon sådan skyldighet inte förelegat, har bolaget ändå underlåtit att tillse att boxen varit i sådant skick som anges i nämnda bestämmelser. Då boxen således varit i bristfälligt skick har bolaget såsom ägare av stallbyggnaden vållat olyckan och är bolaget skyldigt att ersätta L.J. för förlusten av hästen. Bolaget har haft möjlighet och anledning att ta risken för en olycka av ifrågavarande slag i beräkning.

Sällskapet och bolaget har anfört: Vad L.J. anfört rörande händelseförloppet, dödsorsaken, boxens utseende och innehållet i Lantbruksstyrelsens författningssamlingar är riktigt. - Hästen var hingstig och det var därför den inte ställdes i den första boxen som anvisades utan placerades i den andra. Tränaren eller dennes medhjälpare var med när hästen ställdes in i boxen och såg hur boxen såg ut men godkände ändå boxen. De förhållanden i boxen som påstås utgöra fel var fullt iakttagbara saker; tränaren eller hjälptränaren kunde själv se hur stor luftspalten var. Utfodring, vatten eller tillsyn ingick inte i avtalet. Däremot bevakades området som sådant av vakter. Syftet med detta var dock endast att skydda mot intrång. Händelseförloppet måste betecknas som extremt och oförutsebart. Det bestrids att det tidigare förekommit ett stort antal olyckor av liknande slag och sådana olyckor är heller inte vanligt förekommande. Många hästboxar hade vid tidpunkten för olyckan sådant utseende och sådan konstruktion som Tom Crowns gästbox hade och, som L.J. påpekat, hundratals sådana boxar har byggts om efter och på grund av att olyckan med Tom Crown inträffade. Förutom att ändringen i Lantbruksstyrelsens författningssamling 1982 inte haft retroaktiv verkan, bör framhållas att dessa normer är endast rekommendationer och inte bindande bestämmelser. Det kan tilläggas att Miljö- och hälsovårdsnämnden har varit medveten om de aktuella stallarnas existens; man har från travbanan begärt att nämnden skall inspektera stallarna men det har inte nämnden gjort.

Svarandeparterna har angett grunder för bestridandena enligt följande: Sällskapet. Det är riktigt att det har träffats ett avtal om nyttjande av box men det bestrids att detta avtal innefattat sådana tjänster som L.J. påstått. Avtalet har inte haft något inslag av deposition utan endast innehållit inslag av hyra. Boxen har motsvarat de krav man kan ställa på en sådan och den har inte varit felaktig. Boxen motsvarade gällande normer när den byggdes. Den ändring av normerna som skett senare har inte haft retroaktiv verkan; någon skyldighet att ändra boxen på grund av att normerna ändrats har alltså inte funnits. Boxen har tillhandahållits i befintligt skick. Detta har visserligen inte uttryckligen avtalats men ligger i sakens natur vid den här formen av avtal. Om TR:n skulle finna att boxen inte tillhandahållits i befintligt skick, bestrids det att 12 kap 11 § 2 st JB kan tillämpas analogt och att presumtionsansvar föreligger på den grunden. Om det skulle anses vara fråga om ett avtal om deposition av djur, bestrids att ett sådant avtal kan konstituera presumtionsansvar. Boxens konstruktion var fullt iakttagbar för den som hyrde boxen och det har således inte varit fråga om några dolda fel. Ett eventuellt skadestånd skall jämkas på grund av medvållande på L.J:s sida. Medvållandet har bestått i att man låtit ställa upp den hingstiga hästen i boxen med vetskap om boxens konstruktion. L.J. har haft samma möjlighet att förutse en skada av det här slaget som sällskapet. Med hänsyn till graden av medvållande bör jämkning ske till i första hand noll. Bolaget. Det bestrids att bolaget haft ett strikt ansvar. Vidare har inte bolaget vållat skadan. Blott den omständigheten att boxen möjligen inte överensstämt med gällande normer eller att förhandsgodkännande inte inhämtats grundar inte skadeståndsansvar eftersom det inte föreligger kausalitet till skadan. Det vitsordas dock att förhandsgodkännande inte hade inhämtats. Detta förhållande saknar emellertid betydelse eftersom boxen byggdes i överensstämmelse med då gällande normer. De nyare normer som sedan utfärdats har inte haft retroaktiv verkan utan boxen har fortfarande varit tillåten. Boxens konstruktion har inte varit sådan att en olycka av ifrågavarande slag varit möjlig att ta i beräkning. Ett eventuellt skadestånd skall jämkas på grund av medvållande på L.J:s sida i enlighet med vad som anförts ovan.

Domskäl.

På L.J:s begäran har ägt rum förhör under sanningsförsäkran med honom själv samt vittnesförhör med travtränaren S-G.A., P.L.J., H.O., säkerhetschefen D.F. och verkställande direktören T.J.. På svarandeparternas begäran har hållits vittnesförhör med sportchefen G.A., förste distriktsveterinären C-M.W., tidigare generalsekreteraren E.L. samt travtränaren B.P..

L.J. för talan gentemot sällskapet och bolaget på olika grunder. Han gör gällande att ansvariga subjekt för den inträffade skadan är sällskapet i egenskap av uthyrare av den ifrågavarande boxen och bolaget i egenskap av ägare till det stall vari boxen fanns, eller med andra ord på inomobligatorisk respektive utomobligatorisk grund. Ingen av svarandeparterna har framfört någon invändning mot detta synsätt som sådant.

L.J. åberopar som grund för sin talan gentemot sällskapet i första hand att sällskapet är skadeståndsskyldigt om det inte kan visa att skadan inte orsakats av försummelse på sällskapets sida. Till stöd för denna ståndpunkt hävdar L.J. att ett sådant s k presumtionsansvar åvilar sällskapet endera enligt en analog tillämpning av 12 kap 11 § 2 st JB eller enligt vad allmänna rättsgrundsatser föreskriver beträffande depositionsavtal.

Enligt 12 kap 11 § 2 st JB har en hyresgäst rätt till skadestånd av hyresvärden för uppkommen skada pga brist i den förhyrda lägenheten om inte hyresvärden kan bevisa att bristen inte beror på att han varit försumlig. Sällskapet bestrider såväl att detta lagrum är analogt tillämpligt som att det träffade avtalet kan anses utgöra avtal om deposition samt gör gällande att vanliga bevisregler rörande culpa skall tillämpas.

I målet har inte påståtts att ett renodlat avtal om hyra har ingåtts mellan sällskapet och L.J. eller dennes företrädare och att 12 kap JB på grund därav skulle vara direkt tillämpligt. Däremot har L.J. hävdat att det avtal som träffats haft inslag av både hyra och deposition där i första hand hyresinslaget övervägt och i andra hand inslaget av deposition måste anses ha varit det huvudsakliga.

När det först gäller frågan huruvida en analog tillämpning av det angivna stadgandet i JB bör komma i fråga kan som en utgångspunkt för bedömningen tas de överväganden som ligger till grund för bestämmelsen (se härom bl a NJA II 1939 s 499 ff och Bengtsson, B, Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, 1979, s 102). Därav framgår att bestämmelsen motiverats av de svårigheter som en tillträdande hyresgäst typiskt sett har att bevisa försummelser hos hyresvärden för tiden före tillträdet till lägenheten. I detta fall har det ingångna avtalet varit avsett att gälla under en mycket begränsad tidsrymd, en natt, vilket möjligen kan motivera lättnad i bevisskyldigheten för den som genom avtalet fått nyttja boxen. Emellertid finns anledning att ta fasta på det förhållandet att B.P. och P.L.J., även med det synsätt som L.J. själv lagt på saken, företrädde L.J. i Årjäng under midsommarhelgen 1988 och godkände att Tom Crown placerades i olycksboxen. Detta i förening med vad som upplysts om B.P:s och P.L.J:s erfarenhet av hästar och stall gör att det måste anses ha funnits lika stora möjligheter för L.J. att bevisa försummelser vid tillhandahållandet av boxen som för sällskapet att bevisa att det inte varit försumligt. På grund av det nu anförda anser inte TR:n att det träffade avtalet är sådant att det föreligger skäl för en analog tillämpning av 12 kap 11 § 2 st JB.

Vad angår presumtionsansvar på grund av deposition har inte L.J. förmått visa att sällskapet åtagit sig någon form av vård eller tillsyn av Tom Crown. Något avtal med inslag av deposition kan således inte anses ha ingåtts.

Sammantaget har inte L.J. förmått visa på någon omständighet till följd varav sk presumtionsansvar bör anses åvila sällskapet. Därför kan sällskapet göras skadeståndsskyldigt för- endast sådan skada som kan visas ha berott på försummelse på sällskapets sida.

Vidare har L.J. gjort gällande att bolaget i egenskap av ägare till stallbyggnaden haft ett s k strikt ansvar för skadan. L.J. har emellertid inte närmare utvecklat detta påstående. Enligt TR:ns bedömande saknar påståendet grund och kan inte vinna TR:ns gillande.

TR:n övergår nu till att bedöma huruvida sällskapet och/eller bolaget ådragit sig skadeståndsansvar på grund av styrkt vållande. I denna del av målet är grunderna för käromålen mot sällskapet och bolaget likartade. TR:n behandlar därför dessa grunder i ett sammanhang.

Enbart de omständigheterna att något sådant förhandsgodkännande som omnämns i åberopade författningsbestämmelser inte förelegat samt att boxen ostridigt inte uppfyllt dessa bestämmelser i fråga om utseende och konstruktion, kan varken sedda för sig eller sammantagna läggas sällskapet eller bolaget till last såsom vållande. När det sedan gäller själva händelseförloppet är det klarlagt att Tom Crown fastnat med huvudet i luftspalten och därvid kvävts till döds. Vidare får det hållas för visst att olyckan inte skulle ha inträffat om storleken på luftspalten varit omkring 50 cm eller om väggen anslutit till taket, allt på sätt sägs i nämnda bestämmelser.

Förekomsten av Lantbruksstyrelsens åberopade författningsbestämmelser avseende konstruktionen av avskiljningsanordningar, särskilt LSFS 1982:21 p 1.22, tyder på att risken för en olycka av det slag som inträffat med Tom Crown hade uppmärksammats av styrelsen innan olyckan inträffade. Flera av de personer som hörts i målet har berättat att det inte är ovanligt att travhästar - framför allt hingstar - reser sig på bakbenen och slår med frambenen på boxväggar samt att detta beteende förekommer företrädesvis i gästboxar på främmande travbanor. Vad nu anförts kan i viss mån tala för att risken för den olycka som Tom Crown råkat ut för varit möjlig att ta i beräkning.

Utredningen visar att olyckor liknande den som inträffat med Tom Crown förekommit såväl före som efter midsommarhelgen 1988. Det har dock framkommit att dessa olyckor varit i det närmaste okända vid denna tidpunkt och att information om dem spritts först därefter. Den ende av i målet hörda personer som omvittnat att han själv upplevt något liknande före midsommarhelgen 1988 är P.L.J.. Denne har berättat att han 1974 eller 1975, då han var anställd hos en annan travtränare, såg en häst som han skötte om förolyckas på samma sätt som Tom Crown. Trots detta - har P.L.J. vidare berättat - tänkte han inte på olycksrisken när han var med och ställde in Tom Crown i boxen på Årjängs travbana. Med hänsyn till nu angivna förhållanden kan inte TR:n unna att L.J. förmått visa att olyckan varit sådan att sällskapet eller bolaget i förväg haft möjlighet att ta den i beräkning. Något vållande kan därför inte anses föreligga hos vare sig sällskapet eller bolaget.

På anförda skäl kan inte käromålen vinna bifall.

Domslut

Domslut. Käromålen lämnas utan bifall.

Domskäl

HovR:ns domskäl.

I HovR:n har förnyade förhör ägt rum med samtliga vid TR:n hörda personer.

I målet är ostridigt att den under midsommarhelgen 1988 inträffade olyckan med hästen Tom Crown gått till så att hästen kvävts sedan den stuckit in huvudet i ett mellanrum om ca 25 cm mellan boxens sidogaller och tak och där fastnat med huvudet. Som TR:n funnit kan det hållas för visst att olyckan inte skulle ha inträffat om storleken på luftspalten varit omkring 50 cm eller om väggen anslutits till taket. Utredningen i målet ger sålunda vid handen att boxens konstruktion inneburit risk för att där uppstallade hästar skall skada sig till döds. Enligt Lantbruksstyrelsens allmänna råd från 1982 skall en avskiljningsanordning mellan boxar för hästar utformas så att avståndet mellan denna och taket är minst 0,5 m, om den inte går upp till taket (LSFS 1982:21 avsnittet 1.22). Detta råd kan inte förstås på annat sätt än att man därigenom velat komma till rätta med den skaderisk som den i förevarande mål förekommande boxkonstruktionen innebär.

L.J:s talan mot sällskapet och bolaget går sammanfattningsvis ut på att motparterna när de tillhandahållit den ifrågavarande boxen för uppställning av hans häst varit försumliga i vissa närmare angivna hänseenden.

Vad till en början gäller L.J:s talan mot sällskapet har han i första hand gjort gällande att det ingångna avtalet, som innehållit inslag av hyra men främst av deposition, varit sådant att det åligger sällskapet att visa att den uppkomna skadan inte beror på någon försumlighet från sällskapets sida (presumtionsansvar).

Beträffande avtalets innehåll finner HovR:n utrett att L.J. mot en betalning av 30 kr fått tillgång till den aktuella hästboxen från det att hästen ställdes in där till dess sällskapets tävlingar avslutades påföljande dag samt att sällskapet åtagit sig att tillhandahålla strö, rengöra boxen och svara för viss yttre vakthållning. HovR:n kan däremot inte finna att avtalet, såsom sällskapet och bolaget hävdat, inneburit att L.J. hyrt boxen i befintligt skick.

I likhet med TR:n anser HovR:n att L.J. inte förmått visa att sällskapet genom det ingångna avtalet åtagit sig någon form av vård eller tillsyn av hästen Tom Crown. Något depositionsavtal som skulle kunna grunda ett presumtionsansvar föreligger sålunda inte.

HovR:n har härefter att ta ställning till om förevarande rättsförhållande mellan L.J. och sällskapet är att betrakta som ett hyresförhållande, vilket enligt 12 kap 11 § 2 st JB skulle ge L.J. i egenskap av hyresgäst rätt till skadestånd av sällskapet, hyresvärden, för skada till följd av brist i den förhyrda boxens skick, om inte hyresvärden kan visa att bristen inte beror på att han varit försumlig.

Det typiska hyresavtalet innefattar en överenskommen, tidsbegränsad och avgiftsbelagd upplåtelse av ett hus eller en del av ett hus. Det i målet aktuella avtalet innehåller i och för sig dessa kännetecken på ett hyresavtal. Avgiften för upplåtelsen var låg men upplåtelsen var ett sätt att attrahera ägare till goda hästar att ta del i en kommersiell tävlingsverksamhet, i vilken inkomster inte genereras genom upplåtelser av boxar utan genom totalisatorspel. Den låga avgiften kan därför inte innebära att upplåtelsen skall anses ha skett endast mot ett symboliskt vederlag. Flera andra omständigheter talar emellertid mot att avtalet skulle vara att betrakta som ett hyresförhållande. Avtalet har varit tillfälligt och avsett en kort tidsrymd - ca ett dygn - i motsats till ett vanligt hyresavtal vilket tenderar till varaktighet; för flera av hyreslagstiftningens skyddsregler är just upplåtelsens längd kvalificerande. I fråga om sin egenskap av tillfällighetsupplåtelse och med sitt inslag av tjänst påminner avtalet om de hotellavtal, på vilka hyreslagstiftningen vanligen inte anses tillämplig främst på grund av att hotellavtalen kan betraktas som huvudsakligen avseende service. Vid det vanliga hyresavtalet har hyresvärden normalt också goda möjligheter att välja och granska sin medkontrahent. Sällskapets möjligheter i dessa hänseenden får däremot anses ha varit starkt begränsade. Slutligen får de bestämmelser som bär upp hyreslagens sociala skyddsintressen anses ha föga relevans för ett avtal som reglerar förvaring av djur och dessutom så oberäkneliga djur som hästar. Mot denna bakgrund finner HovR:n att avtalet inte är sådant att 12 kap 11 § 2 st JB är direkt tillämpligt.

Vad gäller L.J:s påstående att 12 kap 11 § 2 st JB i varje fall analogt skall tillämpas på avtalet finner HovR:n rent allmänt anledning att utgå från att lagstiftaren eftersträvat att inom hyreslagstiftningens ram inrymma alla sådana rättsförhållanden där det är påkallat att erbjuda avtalsparterna det rättsskydd som åsyftats med denna lagstiftning. Enligt HovR:ns mening bör man därför vara försiktig med att analogt tillämpa hyresreglerna utan stöd av lagregler eller motiv (se Bengtsson/Victorias, Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, 1991, s 25 f). På grund av det anförda samt med hänsyn till vad som ovan nämnts beträffande det aktuella avtalets beskaffenhet anser inte HovR:n att det ingångna avtalet är sådant att det föreligger skäl för en analog tillämpning av 12 kap 7 1 § 2 st JB.

Sammantaget har inte L.J. visat att frågan om sällskapets skadeståndsskyldighet är att bedöma med utgångspunkt i ett presumerat vållande.

HovR:n övergår till att bedöma huruvida sällskapet och bolaget ådragit sig skadeståndsansvar på grund av styrkt vållande. I denna del av målet är grunden för käromålen mot sällskapet och bolaget likartade. HovR:n behandlar därför dessa grunder i ett sammanhang.

Till en början kan slås fast att sällskapet och bolaget inte bestritt skadeståndsskyldighet på den grund att det skulle saknas ett orsakssamband mellan boxens konstruktion och hästens död. Vid sin bedömning har därför HovR:n i huvudsak att i vanlig ordning bedöma risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheterna att förekomma skadan och den handlandes möjligheter att inse risken för skadan. Frågan om en härefter vidtagen sammanvägning av dessa faktorer tillräckligt starkt motiverar en skadeståndsskyldighet får i första hand ske mot bakgrund av den aktsamhet som hänsynen till ett tillfredsställande djurskydd rent allmänt kräver. Av största betydelse för denna bedömning är emellertid också det särskilda förhållandet att det påstått skadeståndsgrundande förfarandet förekommit i en omfattande kommersiell verksamhet där kraven på de i verksamheten deltagande personernas yrkeskunnande och aktsamhet samt på beskaffenheten och kvaliteten hos de materiella resurser som skall säkerställa hästarnas välbefinnande får ställas i förhållande till att dessa hästar ofta representerar stora värden.

Redan inledningsvis har berörts att det föreligger en erkänd risk för att skada av det slag som aktualiseras i förevarande mål kan uppkomma. Denna risk kan måhända inte anses betydande. Lantbruksstyrelsens tidigare nämnda råd tyder dock på att sådana olyckor uppmärksammats långt före olyckan med Tom Crown. Vidare har det av utredningen framkommit att gästande hästar - och då särskilt hingstar - kan bete sig oroligt vid ankomsten till ett för dem obekant stall. Utredningen visar även att olyckor liknande den som inträffat med Tom Crown förekommit såväl före som efter midsommarhelgen 1988. Så t ex har L.J., S-G.A., P.L.J., D.F. och T.J. alla berättat att de vid tidpunkten för olyckan med Tom Crown kände till att det förekommit liknande olyckor. Den föreliggande skaderisken är sålunda långt ifrån försumbar.

Vad härefter gäller den sannolika skadans storlek är den uppenbar och närmast total, då fråga är om dödliga eller i vart fall starkt livshotande skador, vilka inte minst från ekonomisk synpunkt kan bli trycket kännbara med hänsyn till vad som tidigare nämnts om dessa hästars ofta stora värde.

Vidare svnes det byggnadstekniskt vara mycket enkelt att förebygga uppkomsten av de aktuella skadorna genom att följa Lantbruksstyrelsens anvisningar för konstruktion av hästboxar. Kostnaderna för att avhjälpa bristfälliga avskiljningsanordningar torde också vara blygsamma åtminstone när de skall beaktas inom ramen för en resursstark, professionell tävlingsverksamhet med hästar.

När det slutligen gäller bolagets och sällskapets möjligheter att inse risken för skadan kan visserligen sägas att kunskapen om de tidigare nämnda olyckorna och om olycksrisken med den använda typen av boxvägg inte synes ha varit allmänt spridd i branschen. Någon tanke på att olyckan med Tom Crown skulle kunna inträffa synes inte heller ha föresvävat någon av de personer, som var med om att ställa in hästen i boxen, trots att åtminstone någon av dem tidigare hört talas om likartade olyckor. Enligt HovR:ns mening bör dock frågan om möjligheterna att förutse olycksrisken och för övrigt frågan om en försummelse härvidlag kan grunda skadeståndsskyldighet för sällskapet och bolaget ses även mot bakgrund av det regelverk som gäller för djurskyddet.

Handlingsnormen för en professionell stallägare bör nämligen vara att stallet skall uppfylla kraven i gällande administrativa bestämmelser. Underlåtenhet att göra detta är i princip en försummelse som medför skadeståndsansvar för vårdslöshet (jfr Bengtsson mfl, Skadestånd, 1985 s 39 f). Det är ostridigt att något sådant förhandsgodkännande som omnämns i åberopade författnings-bestämmelser från år 1974 inte förelegat. Dessa bestämmelser innehåller inte några särskilda föreskrifter om hur boxväggar skall utformas i nu aktuellt hänseende. Det gör däremot som tidigare redovisats de åberopade författnings-bestämmelserna från år 1982. I 2 § djurstallskungörelsen (1973:270), som gällde såväl när boxen monterades år 1979 som när olyckan med Tom Crown inträffade år 1988, ges den straffsanktionerade föreskriften att ett djurstall inte får byggas till, byggas om eller ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt utan att byggnaden på förhand godkänts från denna synpunkt.

Det finns sålunda ett rättsligt reglerat och sanktionerat system för att skydda djur mot olämpliga och farliga stallar. Konsekvensen för den, som väljer att ställa sig utanför detta system, måste rimligen vara ett åliggande att själv se till att stallet uppfyller gällande normer. I sådana fall måste det också vara så att, om ett godkännande söks i efterhand, skall stallet uppfylla de normer som gäller vid tiden för ansökan och inte äldre, inaktuella normer.

Vid en samlad bedömning av vad som förevarit finner HovR:n att olyckan med Tom Crown berott på försumlighet från sällskapets och bolagets sida och att de sålunda är skyldiga att solidariskt utge skadestånd till L.J..

När det gäller värdet av hästen Tom Crown finner HovR:n att det inte genom den utredning som i denna del förebragts i målet kan anses styrkt att detta värde varit högre än det av vittnet E.L. nämnda beloppet 600 000 kr. Från detta belopp skall avdras de 200 000 kr som utgått i försäkringsersättning.

Vad slutligen angår frågan om medvållande till skadan från L.J:s sida grundat på att han låtit uppstalla hästen i en box, vars konstruktion varit fullt iakttagbar för den som hyrde boxen, är att beakta att hästen åtföljts av en professionellt verksam skötare, vars enda egentliga uppgift synes ha varit att sörja för hästens välbefinnande. Det måste därvid anses ha ålegat denne att se till att hästen inte skulle komma att utsättas för något som kunde inverka menligt på dess välbefinnande. Så synes också ha skett när den först anvisade boxen underkändes som lämplig uppstallningsplats. Som tidigare angivits bör det vid det fortsatta sökandet efter stallplats ha varit fullt möjligt även för en tillfällig besökare att iaktta den konstruktion av den slutligen använda boxen som gjorde den farlig, något som uppenbarligen försummats. Med hänsyn till vad som tidigare uttalats om hästens värde och vid beaktande av detta medvållande i skadans uppkomst från L.J:s sida anser HovR:n skäligt att bestämma det honom tillkommande skadeståndet till 200 000 kr. - - -

HovR:ns domslut.

HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att HovR:n förpliktar Nordmarkens Travsällskap och AB Nordmarkens Travbana att solidariskt till L.J. betala 200 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från och med d 22 sept 1988 tills betalning sker.

I HovR:ns protokoll antecknades beträffande företagna omröstningar följande:

Vid den enskilda överläggningen yppas delade meningar i frågan om skadeståndsskyldighet och frågan om medvållande.

Vid särskild omröstning beträffande frågan om skadeståndsskyldighet befinns att ordföranden och ledamoten Zelano - till skillnad från övriga ledamöter - men med olika motiveringar anser att skadeståndsskyldighet för sällskapet och bolaget föreligger samt att HovR:ns dom på grund härav skall i denna del avfattas i enlighet med ordförandens mening.

Till utveckling av sin skiljaktiga mening i fråga om skadeståndsskyldigheten yttrar referenten med instämmande av ledamoten Drab följande.

I målet är ostridigt ... se domen ... den inte går upp till taket (LSFS 1982:21 avsnittet 1.22). Förekomsten av detta råd tyder i och för sig på att risken för en olycka av det slag som inträffade med Tom Crown hade uppmärksammats innan olyckan inträffade. Att så var fallet kan dock inte hållas för visst.

L.J:s talan mot sällskapet ... se domen ... i förhållande till att dessa hästar ofta representerar stora värden.

Lantbruksstyrelsens tidigare nämnda råd tyder på att risken för en olycka av det slag som inträffat med Tom Crown hade uppmärksammats innan olyckan inträffade. Vidare har det av utredningen framkommit att gästande hästar ... se domen ... en resursstark, professionell tävlingsverksamhet med hästar.

När det gäller bolagets och sällskapets möjligheter att inse risken för skadan görs dock följande bedömning. L.J. har inte förmått visa att kunskapen om de ovan nämnda olyckorna eller om olycksrisken i allmänhet varit så vitt spridda att bolaget eller sällskapet måst eller bort inse risken för olycksfall. Här antecknas det att tanken att olyckan skulle kunna inträffa inte synes ha föresvävat någon av dem som var med och ställde in Tom Crown i boxen. Vidare antecknas det att det cirkulär D.F. skickade ut fyra dagar efter det att Tom Crown hade förolyckats var föranlett av Tom Crowws dödsfall. Under nu angivna förhållanden bör det ej läggas bolaget eller sällskapet till last såsom försummelse att en skada av det slag som drabbade Tom Crown kunnat uppkomma till följd av boxens konstruktion. Käromålen skall därför inte vinna bifall.

I fråga om sin motivering beträffande skadeståndsskyldigheten anför ledamoten Zelano följande:

I målet är ostridigt ... se domen ... inte innebära att upplåtelsen skall anses ha skett endast mot ett symboliskt vederlag. Således är de i JB stadgade formella kraven på ett hyresavtal uppfyllda.

Avtalet har stora likheter med avtal om upplåtelse av hotellrum. Det synes vara oklart om hyreslagstiftningen skall tillämpas på rättsförhållandet mellan hotellvärd och hotellgäst eller ej. Någon klar vägledning finns inte i rättspraxis (jfr dock rättsfallet RH 37:82 som närmast talar för att rättsförhållandet mellan hotellvärd och hotellgäst inte omfattas av hyreslagstiftningen). I doktrinen är åsikterna i denna fråga delade. Enligt Bengtsson/Victorin, Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, 4 uppl 1991 s 41 f, kan förmodligen hyresreglerna bara användas analogt på hotellavtal, med vissa avvikelser beroende på avtalsförhållandets särdrag. Holmqvist är dock i Hyreslagen, 3 uppl 1989 s 12, kritisk till nyss nämnda åsikt med hänvisning till motivuttalande (prop 1974:150 s 49) där vanligt hotell- eller pensionatsrum och hotellsvit bestående av flera rum anges som exempel på möblerade rum som skall vara undantagna från besittningsskyddet enligt 12 kap 45 § 1 st JB.

Grunden till tveksamheten i doktrinen synes främst vara att hotellavtal kan betraktas som att de huvudsakligen avser service eller tjänst. I förevarande fall har avtalet haft inslag av tjänst - tillhandahållande av strö, rengöring och viss yttre vakthållning. Dessa moment i upplåtelsen synes vara av underordnad betydelse men det är naturligtvis inte orimligt att hävda att de är av sådan omfattning att avtalet är att jämställa med ett avtal om hyra av ett hotellrum. Vi har emellertid här bara att göra med en av de regler som gäller vid hyra - att en hyresgäst har rätt till skadestånd av hyresvärden för uppkommen skada på grund av brist i den förhyrda lägenheten om inte hyresvärden kan visa att bristen inte beror på att han varit försumlig. Det finns då inte någon anledning att pröva om det är motiverat att alla regler om hyra skall vara direkt tillämpliga på hotellavtal eller vissa måste vara undantagna på grund av servicekaraktären och övriga därför bara skall anses tillämpliga analogt.

Som TR:n framhållit är den aktuella bestämmelsen motiverad av de svårigheter som en tillträdande hyresgäst typiskt sett har att bevisa försummelser hos hyresvärden för tiden före tillträdet till lägenheten. Sådana svårigheter föreligger i än högre grad när det är fråga om avtal som endast skall gälla under en mycket begränsad tidsrymd - här en natt. Oftast har ju då hyresgästen också mycket kort tid på sig för att besiktiga lägenheten och ibland har han inte något val alls. En upplåtares möjlighet att granska den han hyr ut till bör enligt min mening inte på något sätt inverka på upplåtarens ansvar för farliga konstruktioner i det upplåtna utrymmet. Vad gäller hyreslagstiftningens sociala skyddsintressen så vill jag framhålla att upplåtelse av stallplatser vid travtävlingar inte enbart sker för dyrbara och exklusiva hästar, för vilka man kan hävda att det är rimligt att ägaren tecknar försäkring för skador av aktuell typ. Trav är en stor folksport och det finns även mindre bemedlade utövare. Härtill kommer att det är rimligt att den som yrkesmässigt upplåter stallplatser vid hästtävlingar också ansvarar för att platserna inte är farliga för hästarna. Bestämmelsen i 12 kap 11 § 2 st JB bör därför tillämpas i vart fall analogt vid nu aktuell typ av avtal.

Således skall frågan om sällskapets skadeståndsskyldighet enligt min mening bedömas med utgångspunkt i ett presumerat vållande.

Härefter övergår jag till att bedöma huruvida sällskapet visat att den uppkomna skadan inte beror på någon försummelse från sällskapets sida och huruvida bolaget ådragit sig skadeståndsansvar på grund av styrkt vållande. I denna del av målet är ... se domen ... skall stallet uppfylla de normer som gäller vid tiden för ansökan och inte äldre, inaktuella normer.

Vid en samlad bedömning av vad som förevarit finner jag att sällskapet inte lyckats visa att olyckan med Tom Crown inte beror på försumlighet från sällskapets sida utan att det i stället visats att olyckan berott på försumlighet från såväl sällskapets som bolagets sida. De är sålunda skyldiga att solidariskt utge skadestånd till L.J..

Vid särskild omröstning beträffande frågan om medvållande uttalar referenten med instämmande av ledamöterna Drab och Malmström den mening som framgår av domen medan ledamoten Zelano förklarar sig ha skiljaktig mening. Till utveckling av denna mening anför ledamoten Zelano följande.

Vad slutligen angår frågan om medvållande ... se domen ... som lämplig uppställningsplats. Som tidigare angivits bör det vid det fortsatta sökandet efter stallplats ha varit fullt möjligt även för en tillfällig besökare att iaktta den konstruktion av den slutligen använda boxen som gjorde den farlig. Detta gäller emellertid endast för den som verkligen är insatt i problematiken kring utformningen av en box. Det kan inte komma i fråga att lägga ett långtgående besiktningsansvar på den som endast tillfälligt utnyttjar en box i ett kommersiellt drivet stall. Den som ställer in hästen i en sådan box är naturligt inriktad på hästens direkta fysiska och psykiska välbefinnande och inte på den risk för skador som en viss konstruktion av boxen skulle kunna ge upphov till. Således har det inte visats att det föreligger något medvållande från L.J:s sida.

Överröstad i detta är jag ense med majoriteten i övriga frågor.

Sällskapet och bolaget (ombud för båda advokaten P.J.L.) överklagade HovR:ns dom och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa TR:ns dom.

L.J. (ombud advokaten S.U.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Jermsten, Magnusson, Danelius, Nilsson och Lennander, referent) beslöt följande dom:

Domskäl.

Ostridigt är, att den stallbyggnad där hästen Tom Crown förolyckades ägdes av AB Nordmarkens Travbana (bolaget) och att Nordmarkens Travsällskap (sällskapet), som hyrde byggnaden av bolaget, handhade driften vid travbanan vari bland annat ingick att upplåta stallplatser för gästande hästar. L.J., som av sällskapet hyrt den box där olyckan inträffade, har fört talan mot bolaget på utomobligatorisk och mot sällskapet på inomobligatorisk grund.

Av utredningen framgår att den gallerförsedda sidoväggen i boxen slutade ca 25 cm nedanför taket. Ostridigt är att olyckan gått till så att Tom Crown stuckit in huvudet i det luftutrymme som sålunda förelåg mellan tak och galler, varvid han fastnat med huvudet och kvävts. Olyckan hade kunnat undvikas om antingen luftutrymmet varit större eller gallret gått ända upp till taket.

Det har i målet framkommit att storleken av sådana luftutrymmen som det är fråga om uppmärksammades redan i början av 1980-talet. Genom Lantbruksstyrelsens kungörelse om djurhållning mm, LSFS 1982:21, infördes under rubriken allmänna råd, avsnitt 1.22 avseende spilta eller box för häst, en uttrycklig bestämmelse om att avståndet mellan avskiljningsanordning och tak skulle vara minst 0,5 m, om avskiljningsanordningen inte gick upp till taket. Som HovR:n konstaterat kan detta råd inte förstås på annat sätt än att man därigenom velat komma till rätta med den skaderisk som den i förevarande mål förekommande boxkonstruktionen innebar. I målet har också omvittnats att olyckor av liknande slag skett även före den aktuella händelsen.

Risken för att en skada skulle inträffa kan med hänsyn till det anförda inte anses ha varit obetydlig. Att det vid en olycka sannolikt skulle bli fråga om en allvarlig skada är uppenbart. Skaderisken hade kunnat förebyggas på ett enkelt och föga kostsamt sätt, om en tvärslå hade satts över luftutrymmet. En sådan åtgärd vidtogs också efter händelsen.

De tidigare berörda råden från Lantbruksstyrelsen får förutsättas ha varit kända för dem som yrkesmässigt sysslar med djurhållning. Blå med hänsyn härtill borde såväl sällskapet som bolaget ha insett att det förelåg risk för skada av det slag som uppkom. Det bör också beaktas att skadan inträffade inom ramen för en omfattande kommersiell verksamhet, i vilken det ingick hantering av hästar som representerade stora värden. Denna omständighet jämte den allmänna betydelsen av ett gott djurskydd talar för ett högt aktsamhetskrav.

Slutsatsen av det anförda är att både bolaget och sällskapet får anses ha varit vållande till den uppkomna skadan.

På grund härav och då det inte finns anledning att som sällskapet och bolaget gjort gällande jämka skadeståndet ytterligare på grund av medvållande från L.J:s sida, skall HovR:ns domslut i huvudsaken fastställas. Bolaget skall dock inte åläggas att utge ränta på kapitalbeloppet för tid innan bolaget d 6 febr 1990 delgavs stämning i målet.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns domslut att förpliktelsen för AB Nordmarkens Travbana att, solidariskt med Nordmarkens Travsällskap, erlägga ränta på kapitalbeloppet skall avse tiden från d 6 febr 1990 tills betalning sker.

HD:s dom meddelades d 10 maj 1995 (nr DT 76).