NJA 1995 s. 294

Allmän åklagare yrkade vid Linköpings TR ansvar å G.F. enligt följande:

Åklagaren yrkade vidare förverkande av i beslag taget harpungevär. G.F. förnekade brott i fråga om alla åtalspunkterna.

G.F. överklagade TR:ns dom i Göta HovR och yrkade att han måtte frikännas från ansvar.

HovR:n (hovrättsråden Sjögreen och Ström, referent, samt hovrättsassessorn Lindgren) fann i beslut d 25 febr 1994 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav TR:ns dom skulle stå fast.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle upphäva HovR:ns beslut att inte meddela prövningstillstånd och återförvisa målet till HovR:n för handläggning.

Riksåklagaren anförde: Av 49 kap 12 a § RB framgår att det i hovrätt krävs prövningstillstånd för prövning av tingsrätts dom om den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. G.F. har i målet frikänts från ansvar för brott för vilket det är förskrivet svårare straff än fängelse sex månader.

Av justitieutskottets betänkande 1992/93: JuU 34 s 13 framgår att det inte skall krävas prövningstillstånd i ett mål av denna art eftersom TR:ns dom även behandlat frågan om ansvar för olaga hot, som kan förskylla svårare straff än fängelse sex månader. I betänkandet sägs s 13 "Om nämligen bötesstraff förenas med en frikännande dom beträffande ett allvarligt brott kommer prövningstillstånd inte att krävas beträffande bötesbrottet." Med begreppet "allvarligt" brott torde här, enligt min mening, menas brott för vilket det är föreskrivet svårare straff än fängelse sex månader.

Jag anser på grund härav att prövningstillstånd inte krävs för att HovR:n skall pröva den av G.F. överklagade domen.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Täckholm, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Genom lagändring (1994:1034) omrubricerades 12 a § i 49 kap RB till 13 §. I paragrafens 1 st, vars lydelse vid lagändringen förblev oförändrad, stadgas krav på prövningstillstånd för prövning i HovR av TR:s dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.

Frågan i målet gäller innebörden av det angivna lagrummet när TR:n i samma dom dels dömt den tilltalade till böter, dels frikänt honom från åtal för brott för vilket det är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Med andra ord, hade G.F. behövt prövningstillstånd för att få de åtalspunkter prövade i HovR:n, för vilka TR:n dömt honom till böter, när TR:n i sin dom också ogillat åtalet för olaga hot och åklagaren inte fört talan mot domen? För olaga hot är stadgat böter eller fängelse i högst ett år.

Domstolsutredningen föreslog att prövningstillstånd skulle krävas då den tilltalade hade frikänts från ansvar för ett brott för vilket inte stadgades svårare straff än fängelse i sex månader. Följden av utredningens förslag skulle bli att, om TR:n i samma dom både fällt till ansvar för somliga brott och frikänt från andra, påföljden måste ha bestämts till böter och de brott frikännandet avsåg ha maximistraff understigande sex månaders fängelse för att prövningstillstånd skulle krävas för att få målet behandlat i sak i HovR:n (SOU 1991:106 Del A s 323).

Departementschefen, som instämde i att följden av Domstolsutredningens förslag skulle bli den ovan nämnda, anförde som sin ståndpunkt att prövningstillstånd i ledet mellan TR och HovR borde krävas i de fall TR:n inte dömt den tilltalade till annan påföljd än böter eller helt frikänt den tilltalade från ansvar (prop 1992/93:216 s 62 och 56). En sådan regel vore förhållandevis klar och enkel och ägnad att stärka rättssäkerheten för den enskilde (prop s 64).

Av Justitieutskottets betänkande 1992/93:JuU 34 s 13 framgår, att om ett bötesstraff förenas med en frikännande dom beträffande ett allvarligt brott, prövningstillstånd inte kommer att krävas beträffande bötesstraffet. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt (rskr 1992/93:373).

Väl kan det förefalla ologiskt att frågan om prövningstillstånd blir beroende av ett brott som inte överklagats. Mot detta står att lagstiftaren i förarbetena behandlat just den fråga målet rör och sagt hur den skall lösas. Lagstiftarens uppfattning är förenlig med lydelsen i 49 kap 13 § 1 st, även om det närmast synes ta sikte på helt frikännande domar. Vid sådant förhållande måste innebörden av lagregeln vara den, att det inte krävs prövningstillstånd vid överklagande till HovR:n, när TR:n frikänt den tilltalade för ett allvarligt brott och samtidigt dömt för annat brott till böter. Med allvarligt brott får anses avses brott för vilket stadgas fängelse i mer än sex månader.

Med hänsyn till det anförda hade G.F. inte behövt prövningstillstånd för att få sitt överklagande prövat i HovR:n.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Freyschuss, Danelius, referent, och Lennander) fattade följande slutliga beslut: Skäl. TR:n dömde G.F. för olaga vapeninnehav och förseelse mot vägtrafikskattelagen till ett bötesstraff men ogillade åtalet mot honom för olaga hot. Eftersom domen överklagades enbart av G.F., hade HovR:n inte att ta ställning till den del av åtalet som ogillats av TR:n. Föremål för HovR:ns prövning var alltså endast de två brott för vilka ett bötesstraff utdömts. Frågan är ändå om det förhållandet att åtalet vid TR:n omfattat olaga hot, ett brott för vilket strängare straff än fängelse i sex månader är föreskrivet, medfört en rätt för G.F. att få sin talan prövad i HovR:n utan att vara underkastad krav på prövningstillstånd.

Det lagrum som är av intresse i detta sammanhang är 49 kap 13 § (tidigare 49 kap 12 a §) RB. Enligt detta lagrum krävs prövningstillstånd i HovR vid överklagande av dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Bestämmelsens ordalydelse kan inte anses ge något klart svar på frågan om prövningstillstånd krävs i ett fall där frikännande dom meddelats för ett sådant svårare brott men domen inte överklagats i denna del. Det gäller därför att fastställa bestämmelsens innebörd i detta hänseende med användande av sedvanliga tolkningsmetoder.

Det kan till en början konstateras att denna tolkningsfråga i viss mån berörts under förarbetena till den angivna bestämmelsen i RB. I den proposition som avgavs till riksdagen uttalades att det skulle krävas prövningstillstånd för det fall att TR:n dömt till böter för vissa brott och samtidigt frikänt för andra brott (prop 1992/93:216 s 63 f och 88). Justitieutskottet uttalade sig å andra sidan för att, i fall då böter utdömts jämte en frikännande dom beträffande ett allvarligt brott, krav på prövningstillstånd inte skulle gälla för bötesbrottet (1992/93: JuU 34 s 13). De synpunkter i denna fråga som framfördes under förarbetena föranledde emellertid inte något klarläggande i lagtexten och kan inte anses tillräckliga för att besvara den nu aktuella tolkningsfrågan.

Det gäller därför att ge lagtexten en rimlig tolkning under beaktande av de ändamålsskäl som föranlett att en ordning med prövningstillstånd i brottmål införts i HovR. Syftet med denna ordning har varit att begränsa tillströmningen till hovrätterna av brottmål av mindre betydelse för den tilltalade, och det har då funnits ändamålsenligt att knyta kravet på prövningstillstånd till det förhållandet att brottet i TR:n inte föranlett annan påföljd än böter. Även i det nu aktuella målet har det enbart varit fråga om överprövning av en bötesdom. Det ytterligare brott som åtalet omfattade och som föranledde en frikännande dom har ju för HovR:n varit helt ovidkommande, och det är svårt att finna några rimliga skäl till att rätten till omprövning av domen i HovR:n skulle påverkas av att TR:n haft att ta ställning till ytterligare en åtalspunkt. I den situation som här föreligger bör alltså för rätten till omprövning av bötesdomen i HovR:n samma förutsättningar gälla som i ett mål där åtalet vid TR:n enbart avsett brott som föranlett ett bötesstraff.

HovR:n har således förfarit riktigt när den prövat huruvida det förelåg förutsättningar för prövningstillstånd.