NJA 1995 s. 347

Sparbanken Sverige AB förde vid Stockholms TR talan mot M.A., P.A., L.A., P-O.L., R.J. och R.M. om skadestånd. Skadeståndskraven grundades på att svarandena genom bedrägerier med hjälp av förfalskade körkort fått ut pengar från banken.

M.A. och övriga svarande yrkade att TR:n skulle förelägga banken att utge de skriftliga instruktioner som banken innehade rörande banktjänstemäns skyldighet att kontrollera legitimationshandlingar vid utlämnande av kontanter mm. De åberopade att handlingarna kunde antas äga betydelse som bevis för att banken, genom bristfällig legitimationskontroll, varit medvållande till den skada som banken yrkade ersättning för i målet.

Banken bestred yrkandet och anförde i huvudsak följande till stöd för sitt bestridande. Banken gör gällande att de efterfrågade instruktionerna inte kan antas äga betydelse som bevis i målet. Även om det skulle visa sig att kassapersonalen brustit i iakttagande av gällande instruktioner kan en sådan försummelse inte leda till jämkning av skadeståndsansvaret eller till att banken anses medvållande. Vidare görs gällande att instruktionerna inte rimligen kan vara vägledande för huruvida banken bort upptäcka att legitimationshandlingarna var förfalskade, utan det måste i stället vara legitimationshandlingarnas fysiska utseende som bör vara avgörande för frågan om banken varit försumlig. I andra hand gjorde banken gällande att instruktionerna utgör en sådan yrkeshemlighet som är undantagen editionsplikt. Banken utsätts för en säkerhetsrisk om allmänheten skulle beredas tillfälle att ta del av instruktionerna.

Banken överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n med ändring av TR:ns beslut skulle lämna M.A:s och medparters yrkande om editionsföreläggande utan bifall.

HovR:n (hovrättsråden Widebäck och Envall, referent, samt tf hovrättsassessorn Klerbro) anförde i beslut d 5 sept 1994: I frågan om bankens skriftliga instruktioner rörande banktjänstemäns skyldighet att kontrollera legitimationshandlingar vid utlämnande av kontanter mm kan antas äga betydelse som bevis i målet gör HovR:n inte någon annan bedömning än den som TR:n gjort.

Även i frågan om den skriftliga instruktionen skall undantas från editionsplikt på den grunden att den utgör yrkeshemlighet delar HovR:n den uppfattning vartill TR:n kommit.

På grund av det anförda gör inte HovR:n annan ändring i det överklagade beslutet än att editionsföreläggandet skall fullgöras inom två veckor från det att HovR:ns beslut vunnit laga kraft.

Banken (ombud advokaten L.L.) överklagade HovR:ns beslut och yrkade att yrkandet om editionsföreläggande skulle lämnas utan bifall.

M.A., P.A., L.A., P-O.L. och R.M. (ombud advokaterna P.E.S., N.U., J.C.A.A. och T.V.W. samt jur kand H.O.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Gladh, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. M.A. och medparter har genom lagakraftvunna domar dömts för bl a grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Brotten begicks delvis mot Sparbanken, som genom falska uttagshandlingar och förfalskade körkort vilseleddes att vid ett antal tillfällen betala ut sammanlagt ca 1,3 mkr. I målet framställde Sparbanken yrkanden om skadestånd. Dessa yrkanden avskildes för handläggning i den för tvistemål föreskrivna ordningen. I tvistemålet begärde M.A. och medparter, att Sparbanken skulle föreläggas att inge de skriftliga instruktioner som banken innehar rörande banktjänstemäns skyldighet att kontrollera legitimationshandlingar vid utlämnande av kontanter mm.

Sparbanken har åberopat samma grunder för bestridande av editionsyrkandet som vid TR:n och i HovR:n. Banken har således gjort gällande att de efterfrågade instruktionerna inte kan antas äga betydelse som bevis och att de innefattar sådan yrkeshemlighet som är undantagen från editionsplikt. Banken har vidare anfört bl a att ett offentliggörande av instruktionerna skulle innebära risk för ytterligare förluster för banken genom obehöriga uttag och tvinga fram en för banken kostsam omarbetning av föreskrifterna.

M.A. och medparter har även i HD hävdat att handlingarna har betydelse för frågan om Sparbanken genom brister vid legitimationskontrollen skall anses ha varit medvållande till den skada för vilken ersättning yrkas, vilket ligger till grund för deras yrkande om jämkning av skadeståndsskyldigheten med stöd av 6 kap 1 § 2 st och 6 kap 2 §skadeståndslagen (1972:207). De har därvid bl a framhållit betydelsen för jämkningsbedömningen av i vilken grad bankens personal vid den legitimationskontroll som förekommit avvikit från det aktsamhetskrav som instruktionerna lägger fast. De har även invänt att handlingarna visserligen har ett värde som säkerhetsföreskrifter men att de saknar ekonomiskt värde, vidare att handlingarna inte medför någon konkurrensfördel för Sparbanken med hänsyn till att föreskrifter med liknande innehåll förekommer hos övriga svenska banker.

Enligt 38 kap 2 § RB gäller att den som innehar en skriftlig handling, som kan antas äga betydelse som bevis, är skyldig att förete den. Från denna huvudregel görs genom en hänvisning i lagtexten till 36 kap 6 § samma balk untantag för sådan handling som innehåller yrkeshemlighet. Om det föreligger synnerlig anledning skall dock även sådan handling företes.

Med yrkeshemlighet avses enligt förarbetena (NJA II 1943 s 472) fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat, som kan anses som något för ett visst affärsföretag egendomligt och beträffande vilket innehavaren har ett skäligt anspråk att det inte uppenbaras. I förarbetena hänvisas till den innebörd begreppet hade i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Den lagen upphävdes när den nu gällande lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter trädde i kraft.

Den i 1 § sistnämnda lag intagna definitionen på begreppet företagshemlighet torde i allt väsentligt överensstämma med begreppet yrkeshemlighet enligt 1931 års lag; i varje fall har begreppet företagshemlighet inte en vidare innebörd än uttrycket yrkeshemlighet (NJA II 1990 s 568, jfr Heuman i JT 1989/90 s 40). Det innebär att den förut nämnda undantagsregeln i 36 kap 6 § RB får anses tillämplig i fråga om sådan information som utgör företagshemlighet.

Lagen om företagshemligheter ger skydd för sådana kunskaper som har betydelse för en näringsidkare när han konkurrerar på marknaden med de konkurrensmedel som är förenliga med kravet på en sund konkurrens (NJA II 1990 s 569). Detta kommer till uttryck i 1 § nyssnämnda lag bl a genom kravet på att en företagshemlighet skall avse information som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande skulle vara ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. I detta ligger att hemligheten skall ha ett ekonomiskt värde för näringsidkaren (jfr NJA 1992 s 307).

I det aktuella fallet är ostridigt att Sparbanken vill hålla instruktionerna hemliga. Ändamålet med instruktionerna är, såvitt kan bedömas, att ge Sparbankens personal föreskrifter för kontroll av att obehöriga uttag inte äger rum. Det måste vara ett väsentligt intresse för banken att sådana uttag förhindras i största möjliga utsträckning. Att föreskrifter med sådan inriktning inverkar på bankens förutsättningar att hävda sig på marknaden och att de därmed har ett ekonomiskt värde för banken kan inte gärna sättas i fråga. Bankkunderna föredrar rimligen den bank som erbjuder den största tryggheten mot obehöriga kontouttag. Mot denna bakgrund har banken ett befogat intresse av att instruktionerna - även om deras innehåll må vara känt för vissa utomstående och andra bankers föreskrifter kan ha ett i många avseenden likartat innehåll - inte uppenbaras. Instruktionerna får således anses utgöra en företagshemlighet för banken.

Frågan om Sparbankens skadeståndsyrkanden skall jämkas på grund av medvållande torde vara beroende av flera skilda omständigheter. Instruktionernas innehåll får i sammanhanget anses vara av begränsad betydelse. Vid en avvägning mot bankens intresse av att inte behöva röja innehållet kan de omständigheter som M.A. och medparter åberopat inte anses innefatta synnerlig anledning för ett bifall till editionsyrkandet.

På grund av det anförda skall yrkandet om editionsföreläggande lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Jermsten, Magnusson, Freyschuss, Lind, referent, och Lenuander) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 6 juni 1995 (nr SÖ 98).