NJA 1995 s. 586

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Ingegerd Westlander samt rådmännen Fernström och Prom) anförde i dom d 31 aug 1989:

Bakgrund.

CTI hade tidigare namnet S. & W. Aktiebolag, nedan SW, och ingick i koncernen S.Invest, som försattes i konkurs d 19 dec 1984.

SW hade i Göteborg ett dotterföretag, SW Marin AB, som tillverkade brand- och gasvarningssystem och ville få fotfäste på offshoremarknaden. Detta ansågs kunna ske genom förvärv av en brittisk företagsgrupp kallad Detection Instruments (Holdings) Ltd and Detection Instruments Ltd, DIgruppen. För ändamålet bildade SW våren 1981 ett dotterbolag i Storbritannien, S. & W. (UK) Ltd, nedan kallat SWUK, med ett aktiekapital om 1000 GBP. Detta bolag förvärvade DIgruppen. Köpeskillingen på 1 100 000 GBP skulle erläggas i två rater om 800 000 GBP respektive 300 000 GBP. Pengarna till förvärvet fick SWUK låna av PKB Investments Ltd, nedan PK-BIL, ett dotterbolag till PKbanken. Två lånehandlingar upprättades, en d 22 april 1981 på 800 000 GBP och en d 10 juni 1982 på 300 000 GBP. I samband härmed ställde SW ut två handlingar till PK-BIL, en d 24 april 1981, benämnd Letter of intent, och en d 12 juli 1982, benämnd Letter of awareness.

(Handlingarna fogades som bilaga 1 och 2 vid domen. Letter of intent, bilaga 1, är av följande lydelse:

"It is our understanding that you are extending a loan to S. & W. U K Limited in the amount of Pounds 800 000 (Fight Hundred Thousand Pounds). This confirms that the loan is being extended at our specific request and that we have full knowledge of, and agree with, the terms thereof, and with the obligations being undertaken by the Borrower, (which is directly 100 per cent owned by ourselves) and that as a result of this ownership wc derive a benefit from the extension of this loan. We understand you are relying, with our consent, on this letter in making the loan. Wc agree to maintain 100 per cent ownership either directly or indirectly of the Borrower.

We hereby confirm each and every representation in writing made by the Borrower appearing in the loan agreement or any related documents with respect to the loan, and that this letter and the obligations expressed within it have all been duly authorised and that this letter bad been duly executed and delivered to you, and all necessary governmental approvals and permissions have been obtained and that it does not conflict with any omstanding agreement or applicable law or other corporate documents applicable to ourselves or to which we are bound.

It is our intention to see that the Borrower complies with all of the terms and conditions and to honour all of their respective obligations under the Facility Letter and under all related instruments."

Handlingen är undertecknad av J.L..

Letter of awareness, bilaga 2, upptar i två stycken motsvarighet till vad som sägs i de två första styckena i Letter of intent. Handlingens tredje stycke har följande lydelse:

"It is our intention to see that the Borrower complies with all of the terms and conditions and to honour all of their respecitve obligations under the loan agreement."

Denna handling är undertecknad av J.B..) TR:n anförde vidare:

Den 15 febr 1985 träffade Consilium AB avtal med S.Invests konkursbo om förvärv av aktierna i SW per d 5 mars 1985. Kort efter d 15 febr sade PKbanken upp SW:s krediter i banken. Den 28 febr meddelade SW att bolaget inte längre kunde stödja SWUK finansiellt. PK Christiania Bank (UK) Ltd, som hade trätt i stället för PK-BIL, sade d I mars 1985 upp SWUK:s lån på 800 000 GBP och 300 000 GBP till omedelbar betalning. SWUK ansökte hos vederbörande brittiska myndigheter om bolagets försättande i konkurs, vilken ansökan bifölls. I konkursen erhöll PK Christiania Bank (UK) Ltd utdelning med 53 623:90 GBP. Banken krävde i brev d 8 maj 1985 SW på betalning av återstoden av lånebeloppen och åberopade härvid de av SW utställda letter of intent och letter of awareness. SW bestred att de båda handlingarna innefattade några rättsligt bindande åtaganden från SW:s sida och avböjde att betala. Banken har sedermera överlåtit sin fordran på PKbanken. Med ränta uppgick skulden d 31 maj 1989 till 1 753 713:12 GBP. PKbanken har förbehållit sig rätt till ränta även för tiden efter angivna datum. CTI har uppgett sig inte ha någon erinran häremot.

Parternas sakframställning.

PKbanken. SW har i de i målet aktuella letter of intent och letter of awareness förbundit sig att svara för SWUK:s förpliktelser gentemot PK- BIL enligt de båda låneavtalen. Detta följer direkt av ordalydelsen i de båda handlingarna. Att detta också var parternas avsikt framgår av omständigheterna vid tillkomsten av handlingarna.

Vad gäller ordalydelsen i letter of intent och letter of awareness bör noteras att det sista stycket i de båda handlingarna innehåller två satser. SW förklarar att det är bolagets avsikt dels att tillse etc . . ., dels att fullgöra samtliga SWUK:s respektive förpliktelser enligt låneavtalen.

Vad gäller omständigheterna vid tillkomsten av letter of intent och letter of awareness vill PKbanken särskilt framhålla följande.

SW ansökte i februari 1981 om Riksbankens tillstånd att få bilda SWUK med ett aktiekapital på 1000 GBP, att SWUK skulle få köpa DIgruppen och att SWUK skulle få ta upp lån på 800 000 GBP i utlandet för den del av köpeskillingen som först skulle erläggas samt att SW skulle få teckna borgen/garanti för detta lån. SW erhöll det begärda tillståndet. I sitt beslut anmärkte Riksbanken att det fordrades särskild ansökan om SW skulle teckna borgen/garanti vid dotterbolagets finansiering av tilläggsköpeskillingen. Vidare angavs att ny ansökan krävdes för det fall att det skulle bli fråga om infriande av aktuell borgen/garanti.

Förhandlingar om lån till köpeskillingen fördes härefter mellan SW, SWUK, PKbanken och PK-BIL. Den 6 mars 1981 upprättade B.H., som var associated director i PK-BIL och hade ansvaret för dettas internationella bankaffärer, en promemoria angående den tilltänkta låneaffären. I promemorian är antecknat bl a att SW genom sitt dotterbolag önskar låna 800 000 GBP med möjlighet att senare få ett lån på ytterligare 300 000 GBP. Den 12 mars 1981 upprättades inom PK-BIL ännu en promemoria, denna gång av en annan associated director vid namn B.F. med ansvar för inhemska bankaffärer. I sin promemoria antecknade han att den tilltänkta låneaffären inte skulle gå att genomföra om det inte ställdes en garanti av S.Invest, att det skulle kunna vara tillräckligt för PK-BIL om koncernen utställde ett letter of comfort som i realiteten var en garanti samt att PK-BIL i vart fall måste förvissa sig om att koncernen hade ekonomisk möjlighet att betala räntor och amortering på det tilltänkta lånet.

SW fick från PK-BIL ett utkast till ett letter of intent. I detta gjorde SW:s vice VD och ekonomidirektör, J.B., vissa ändringar på sid 2. Utkastet med J.B:s ändringar är fogat vid domen som bilaga 3. Den version som kom att bli den slutliga sändes d 22 april 1981 med telex från PK-BIL till SW.

(Av bilaga 3 återges här tredje stycket, som i utkastet hade följande lydelse: "It has always been the policy of our Company to make, on a subordinated basis, supporting cash advances or loans to or inereases of capital contributions in our subsidiaries, if required, to meet maturing debts to suppliers, banks and others. Wc confirm to you that it is our intention to follow this policy in this case, as long as any amounts are outstanding under the Loan Agreement and we shall act accordingly with respect to the respective obligations of the Borrower, under the Loan Agreement and any related instruments, and promise to take any necessary action to ensure and to cause the Borrower to comply with all of the terms and conditions and to honour all of their respective obligations under the Loan Agreement, and under all related instruments in accordance with such government consents as may be required. "

Med föreslagna ändringar skulle stycket lyda så:

" It has always - - - outstanding under the Loan Agreement, and shall we use our best endeavours to ensure that the Borrower complies with all of the terms and conditions and to honour all of their respective obligations under the Loan Agreement, and under all related instruments."

Kursiveringarna, gjorda här, markerar de ställen där versionerna skiljer sig från varandra; red:s anm.)

I en ansökan, som i juli 1982 kom in till Riksbanken, hänvisade SW till sin tidigare ansökan i februari 1981 och det medgivande som bolaget hade fått att ställa borgen/garanti för lånet 800 000 GBP. I den nya ansökan redogjorde SW för lånet på 300 000 GBP som SWUK skulle få från PK-BIL samt för det letter of awareness, som SW avsåg att utställa till långivaren. SW hemställde att Riksbanken måtte bedöma om detta letter vore att betrakta som en borgen eller en garanti samt att om så befanns vara fallet medge SW att utställa handlingen. Riksbanken meddelade i beslut d 23 juli 1982 att SW hade rätt att till utlandet verkställa betalning som framledes kunde följa av den garanti/borgen som bolaget avsåg att ställa.

I brev d 28 juli 1982 till PK Christiania (UK) Ltd meddelade SW att Riksbanken hade accepterat att SW utfärdade det letter of awareness som var daterat d 12 juli 1982 och att detta därför var "in force".

Även lydelsen av detta letter of awareness hade varit föremål för diskussion mellan parterna. Ett utkast (fogat vid domen som bilaga 4; bilagan återges ej här, red:s anm) till lydelse hade d 26 maj 1982 sänts med telex från G.C., verkställande direktör i SWUK, till PK Christiania (UK) Ltd. Som framgår har det sista stycket i detta utkast en lydelse som är väsentligt annorlunda än motsvarande stycke i det tidigare letter of intent och det innefattar ett väsentligt mer begränsat åtagande från SW:s sida än vad detta fick i den slutliga versionen.

Hur SW självt såg på innebörden av sina åtaganden i letter of intent och i letter of awareness framgår av en ansökan som bolaget d 12 jan 1984 gav in till Riksbanken med begäran om att få höja aktiekapitalet i SWUK i anledning av en tilltänkt affär. I ansökan uppger SW att bolaget samtidigt med att det 1981 fick Riksbankens tillstånd att bilda SWUK också fick tillstånd att teckna "borgen/garanti på intill GBP 800 000 för SWUK:s upptagande av lån samt att sådan garanti senare utvidgades med GBP 300 000".

Sammanfattningsvis görs i första hand gällande att ifrågavarande letter of intent och letter of awareness innefattar ett direkt bindande åtagande för SW att svara för SWUK:s förpliktelser. I andra hand hävdas att SW genom sitt handlande, dvs underlåtenhet dels att enligt förbindelsernas lydelse se till att låntagaren efterkommer samtliga överenskommelser och villkor, dels att fullgöra samtliga deras respektive förpliktelser enligt lånehandlingarna, ådragit sig skyldighet att utge skadestånd med omstämda beloppet.

CTI. Det bestrids att de i målet aktuella letter of intent och letter of awareness innefattar något åtagande för SW att svara för SWUK:s förpliktelser enligt de två låneavtalen. I de båda breven uttrycker SW inte annat än vad där står, i sista stycket inte mer än att det vid den tid då breven undertecknades - d 24 april 1981 respektive d 12 juli 1982 - var SW:s avsikt att se till att SWUK efterkom samtliga överenskommelser och villkor och fullgjorde samtliga sina respektive förpliktelser enligt låneavtalen. Någon utfästelse för framtiden har SW således inte gjort.

Det bestrids att sista stycket i de båda breven skulle innehålla två satser. Den rätta läsarten är den som nyss angetts och det hävdas att uttrycken "to honour all of their" i den engelska texten och "att fullgöra samtliga deras" i den svenska versionen av misstag i samband med ändringen av PK-BIL:s ursprungliga förslag till lydelse av letter of intent (domsbilaga 3) fått en felaktig utformning och att parterna avsett att texten skulle lyda "honours all of its" respektive "fullgör samtliga sina".

Det hävdas att styckena 1 och 2 i letter of intent och letter of awareness är meningslösa om stycket 3 skulle innehålla ett direkt bindande åtagande av SW att svara för SWUK:s skulder enligt de båda låneavtalen.

CTI bestrider att omständigheterna vid brevens tillkomst skulle visa att den av PKbanken hävdade tolkningen av SW:s åtagande i breven överensstämmer med vad parterna åsyftat. Det hävdas att omständigheterna i stället visar att PK-BIL:s önskan var att SW skulle ställa garanti men att SW inte gick med på detta utan bara lämnade den avsiktsförklaring som är uttryckt i det sista stycket i de båda breven samt att PK-BIL lät sig nöja med detta.

Inom SW och fö inom hela koncernen S.Invest rådde den policyn att moderbolag inte skulle utfärda garantier för dotterbolags rätta betalning av sina skulder. Anledningen till denna inställning var att garantiåtaganden måste noteras inom linjen i moderbolagens balansräkning, vilket i motsvarande mån minskade utrymmet för andra krediter.

Av B.H:s d 6 mars 1981 upprättade PM framgår att man inom PK-BIL ville ta upp en diskussion om villkoren för de båda tilltänkta lånen. B.F. gav härefter i sin PM av d 12 mars 1981 uttryck för PK-BIL:s syn på hur SW:s åtagande borde utformas och d 36 mars 1981 upprättades inom PK-BIL ett utkast till både lånehandling och letter of intent (domsbilaga 3). I utkastet till lånehandling använde PK-BIL vid där förekommande hänsyftning på SW:s åtagande inte orden letter of intent utan ordet garanti. Förslagen översändes samma dag till J.B.. Denne föreslog de ändringar i utkastet till stycket 3 i letter of intent som framgår av domsbilaga 3 och ändrade ordet garanti i lånehandlingen till orden letter of intent. Handlingarna hade av J.B. sänts över till S.Invest för granskning och därifrån påpekades att man inte förstod ordet garanti i lånehandlingen, eftersom det inte tycktes finnas någon garanti. Per telex fick J.B. d 22 april 1981 från PK-BIL ett nytt utkast till letter of intent. Detta överensstämde med den slutliga versionen. I den slutliga versionen av lånehandlingen var ordet garanti utbytt mot orden letter of intent.

Som framgår vid en jämförelse mellan det första utkastet till letter of intent i domsbilaga 3 och den slutliga versionen fick PK-BIL nöja sig med ett mycket svagare åtagande från SW:s sida än vad som först hade eftersträvats.

Diskussionerna om utformningen av letter of awareness belyses i ett telex d 3 juni 1982 från R.J., en av SWUK anlitad engelsk jurist, till SW. Det framgår av telexet att SW från PK-BIL fått ett förslag till letter of awareness i vilket sista stycket löd "We shall try and ensure that the borrower shall comply . . ." men att SW ville föreslå lydelsen "We are aware of the facts that the borrower shall comply with all the terms and conditions and of all their respective obligations under the loan agreement". R.J. uttrycker i telexet att han anser den av SW föreslagna texten meningslös och inte tror att den skulle komma att accepteras av PK-BIL samt att han finner PK-BIL:s version oacceptabel, eftersom den synes innebära en förpliktelse för SW och av bolagets revisorer skulle kunna komma att bedömas som en garanti. I stället föreslår R.J. att i letter of awareness införs samma lydelse av det sista stycket som i det tidigare letter of intent, eftersom detta stycke hade utformats med syftet att förbindelsen inte skulle komma att betraktas som en garanti.

R.J. förslag kom som bekant att följas. Även när det gällde letter of awareness fick PK-BIL således nöja sig med ett mycket svagare åtagande från SW:s sida än vad företaget ursprungligen hade önskat.

I samband med att Consilium AB i slutet av februari och i början av mars 1985 förvärvade aktierna i SW sade PK-banken upp SW:s alla krediter i banken. Härigenom hamnade SW i en mycket svår finansiell situation, särskilt som PK-banken fortsatt disponerade över alla av SW för krediterna ställda säkerheter och över större delen av SW:s likvida tillgångar som var placerade i PK-banken. Härtill kom att PK-banken frös alla inbetalningar som gjordes till SW:s konton i banken. Från sitt moderbolag, S.Invest, som var konkursdrabbat, kunde SW inte påräkna någon hjälp. Från PKbanken deklarerades i den uppkomna situationen att banken inte ämnade återställa de för krediterna ställda säkerheterna förrän SW betalat inte bara sina egna skulder till banken utan även SWUK:s skuld till PK Christiania (UK) Ltd.

I den uppkomna situationen ansåg SW sig inte lagligen kunna stödja SWUK, eftersom detta skulle kunna hota SW:s egen ställning och skulle ha inneburit ett gynnande av vissa borgenärer på andra borgenärers bekostnad. I den förändrade situation som i början av 1985 rådde i jämförelse med vad som rått vid utställandet 1981 och 1982 av letter of intent och letter of awareness hade SW således inte längre vare sig förmåga eller avsikt att se till att SWUK uppfyllde sina förpliktelser. Att SW sålunda ändrat sin avsikt utgör inte någon underlåtenhet av beskaffenhet att ådra SW skadeståndsansvar.

PKbanken. Det kan inte vitsordas att draft letter of intent (domebilaga 3) är den ursprungliga versionen. PKbanken utgår dock från att den första versionen måste ha utarbetats av engelska jurister på uppdrag av PK-BIL. Det kan inte vitsordas att uttrycket "to honour" i den slutliga versionen till stycket 3 i letter of intent är en felskrift och att parterna avsett att skriva "honours". Det kan påpekas att SW:s egna advokater föreslog samma lydelse när det gällde att utforma letter of awareness.

Domskäl. Som vittnen har hörts på begäran av PKbanken, J.L., dåvarande verkställande direktör i SW, J.B., dåvarande vice verkställande direktör i SW, B.H. och B.F., dåvarande biträdande direktörer i PK-BIL, och M.C., barrister och medlem i Queen's Counsel, samt, på begäran av CTI, J.B., R.J., solicitor och anlitad av SW vid den aktuella tiden, samt R.S., barrister och medlem i Queen's Counsel. Härutöver har åberopats viss skriftlig bevisning.

Beträffande tolkningen av sådana brev som är aktuella i målet finns en rikhaltig litteratur till vilken parterna har hänvisat. Av denna litteratur framgår bl a att brev av ifrågavarande slag används i internationella sammanhang och vanligen i samband med att ett utländskt dotterbolag vill låna pengar och kreditgivaren önskar få moderbolaget att ställa säkerhet för krediten under det att moderbolaget vill undvika detta, främst för att åtagandet inte skall belasta moderbolagets eget bokslut.

Vittnena M.C. och R.S. har hörts om hur breven vore att tolka enligt engelsk lag. De har i sina vittnesmål särskilt uppehållit sig vid hur uttrycket i sista stycket i de båda breven "It is our intention to . . ." är att förstå, om härmed avses att uttrycka en momentan avsikt eller ett löfte om att utfärdaren av brevet skall vidmakthålla sin avsikt även framdeles. De har uttryckt olika meningar i denna fråga.

Parterna har förklarat sig vara ense om att de båda aktuella breven skall bedömas enligt svensk lag. TR:n har således att tolka de båda breven enligt svensk lag och uppehåller sig först vid frågan om den rätta ordalydelsen av det sista stycket i dessa, eftersom CTI hävdat att här av misstag skrivits orden "to honour all of their" i stället för orden "honours all of its". Det synes klart att de aktuella orden följt med från den - som TR:n funnit - ursprungliga versionen till letter of intent i domsbilaga 3. Det har dock inte framkommit några omständigheter som tyder på att detta inte varit i överensstämmelse med parternas samstämmiga vilja. Det kan noteras att formuleringen är oförändrad från letter of intention till letter of awareness. Det synes otroligt att parterna inte vid utformningen av det sistnämnda skulle ha märkt att ordalydelsen blivit felaktig. Det kan också noteras att såväl J.L. som J.B. i sina vittnesmål utan tvekan gett uttryck för uppfattningen att SW i de båda breven angett sin avsikt att betala. TR:n finner vid övervägande av det sagda inte visat att sista stycket i de båda breven av misstag fått en annan utformning än den som PK-banken hävdat i målet.

Utredningen i målet visar otvetydigt att PK-BIL - förklarligt nog när det gällde ett lån på 1 100 000 GBP till ett bolag med ett aktiekapital på 1000 GBP - önskade att SW och helst hela koncernen S.Invest skulle ställa garanti för lånet till SWUK men var inställd på att nöja sig med ett letter of awareness eller liknande, utställt av SW och utformat så att det i verkligheten var jämställt med en garanti, under det att SW, vilket meddelades PK-BIL, inte ville åta sig någon förpliktelse som var av sådant slag - borgensförbindelse eller annan ansvarsförbindelse - att den måste redovisas inom linjen i bolagets balansräkning.

Av B.F:s., J.B:s och R.J:s vittnesmål framgår att domsbilaga 3 utgör det första utkast till letter of intent som PK-BIL lade fram för SW. R.J. och J.B. har berättat att SW till PK-BIL framförde önskemål om att texten i utkastet skulle ändras så att det av denna framgick att SW inte ställde någon garanti, samt att från PK-BIL:s sida då föreslogs den med handskrift ändrade ordalydelsen, vilken också förkastades av SW. Det har inte lagts fram någon utredning om hur den slutliga texten härefter arbetades fram, bara en uppgift från B.F. om att detta skedde inom PK- BIL:s kreditavdelning och en uppgift från Haggren om att för ändamålet anlitades engelska jurister och ekonomer. Härutöver har R.J. i sitt vittnesmål uppgett att han rådde J.B. att kräva att det i dokumentet skulle anges att det var SW:s "intention to . . ."just för att det skulle markeras att det inte var fråga om någon garanti och för att understryka att det var vid tiden för undertecknandet av dokumentet och inte för tiden efter denna som SW hade den angivna avsikten.

Den jurist som SW anlitade, R.J., hade således den uppfattningen att det överenskomna letter of intent inte innefattade någon garanti och att den avsikt som SW uttalar i brevet endast tog sikte på SW:s avsikt vid undertecknandet. Hur den eller de jurister som PK-BIL, enligt vad Haggren uppgett, anlitade uppfattade SW:s åtagande i brevets sista stycke har det inte lagts fram någon utredning om. Att det bland engelska jurister finns olika meningar om uttrycket "It is our intention . . ." tar sikte enbart på tiden vid undertecknandet av brevet och inte på framtiden har som förut nämnts framgått av M.C:s och R.S:s vittnesmål.

B.F. har uppgett att han var nöjd med den slutliga lydelsen av letter of intent, eftersom han ansåg att det för PK-BIL var nödvändigt att ha ett starkt stöd från SW. J.B. har förklarat att han såg SW:s åtaganden i sista stycket i de båda breven som en blott moralisk förpliktelse. J.L., som för SW undertecknade letter of intent, har gett uttryck för samma mening som J.B. och upplyst att han, när han undertecknade letter of intent, uppfattade detta som ett "ganska starkt papper" och ansåg att SW hade ansvar för lånet och skulle betala detta, om dotterbolaget inte fullgjorde sina förpliktelser enligt låneavtalet. J.L. har vidare uppgett att hans uppfattning är att SW också skulle ha löst lånen, om inte S.Invests konkurs hade kommit emellan.

Det bör i detta sammanhang noteras att det i ett av PK-BIL formulerat utkast till lånehandling avseende lånet på 800 000 GBP hänvisas till "the guarantee" men att detta i den slutliga versionen ändrades till "letter of intent" samt att ändringen, enligt vad J.B. uppgett i sitt vittnesmål, skett på framställning av honom.

Av den utredning som har lagts fram rörande tillkomsten av letter of awareness framgår att SW och långivaren till en början stod långt ifrån varandra när det gällde formuleringen av brevets tredje stycke samt att R.J. rådde J.B. att föreslå samma formulering som den i motsvarande stycke i letter of intent, eftersom den formuleringen hade valts för att hindra att åtagandet bleve att betrakta som en garanti. Även när det gäller letter of awareness saknas utredning om hur den slutliga texten arbetades fram och om hur de jurister som på banksidan var involverade i arbetet uppfattade de förhandlingar som fördes och resultatet av dem.

PKbanken har hävdat att förekommande skriftväxling mellan SW och Riksbanken angående tillstånd för SW att ställa garanti/borgen för SWUK:s lån hos PK-BIL och PK Christiania (UK) Ltd samt ett skriftligt meddelande d 27 juli 1982 från J.B. till PK Christiania (UK) Ltd om att Riksbanken hade accepterat letter of awareness ger anvisning om att uppfattningen inom SW var att både letter of intent och letter of awareness innefattade ett garantiåtagande. J.B. har i sitt vittnesmål förklarat att SW för säkerhets skull ansökte om tillstånd hos Riksbanken för den händelse breven av myndigheterna skulle komma att betraktas som garantier och det skulle bli aktuellt för SW att lösa lånen. Vad gäller meddelandet om att Riksbanken hade accepterat letter of awareness har J.B. hänvisat till första raden i detta brev med dess föreskrift om att brevet för sin giltighet är beroende av Riksbankens godkännande.

Sammanfattningsvis ger den utredning som enligt det föregående lagts fram rörande tillkomsten av de båda breven vid handen att både SW och långivarna var införstådda med att SW:s åtaganden måste utformas så att de inte skulle bli av den beskaffenheten att de måste tas upp inom linjen i SW:s balansräkning och att de alltså inte borde få formen av garanti eller annan ansvarsförpliktelse samt att parterna förhandlade fram lydelsen av breven med insikt om detta. Sista stycket i de båda breven, som enligt sin ordalydelse inte innefattar någon uttrycklig garanti, kan därför inte tolkas på så sätt att det innefattar något juridiskt bindande åtagande av SW att gentemot långivarna svara för SWUK:s lån utan måste ses som ett åtagande av enbart moralisk karaktär stöttat av åtagandena i de föregående båda styckena i breven. Dessa stycken hade, som för övrigt påpekats av SW, varit obehövliga, om det sista stycket i de båda breven innefattat en juridiskt bindande garanti.

Av vad som sålunda anförts följer att TR:n inte finner att ifrågavarande letter of intent och letter of awareness innefattar bindande åtaganden för SW att svara för SWIJK:s lån. Inte heller finner TR:n, såsom PKbanken i andra hand gjort gällande, att SW:s underlåtenhet att se till att SWUK efterkom samtliga överenskommelser och villkor och att fullgöra samtliga förpliktelser enligt lånehandlingarna medfört skyldighet för SW att utge skadestånd.

Käromålet skall följaktligen lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Tvisten rör huruvida CTI, såsom moderbolag till S. & W. (UK) Ltd (härefter SWUK), genom utfärdade sk letters of intent respektive awareness iklätt sig ansvar gentemot en kreditgivare - PKB Investments Ltd (härefter PK-BIL) i vars rätt Nordbanken inträtt - för lån som SWUK tagit upp i Storbritannien. Den skall, enligt vad parterna är ense om, prövas enligt svensk rätt.

Så som parterna på ömse sidor lagt upp sin talan skall först prövas huruvida (1) dessa avsikts- och insiktsförklaringar innefattade bindande åtaganden att svara för SWUK:s betalning av lånen, något som banken gör gällande men CTI bestrider. Vid jakande svar skall tillika prövas huruvida (a) förbindelserna inte skulle kunna göras gällande med mindre CTI hade förmåga att infria dem. Om också detta spörsmål besvaras jakande, skall vidare ställning tas till huruvida (b) bolaget brast i sådan förmåga och (c) bort för sådant fall säga upp dem, något som bolaget ostridigt inte gjort.

Om de utfärdade förklaringarna inte skulle anses innefatta bindande förbindelser, skall vidare prövas huruvida (2) samma förklaringar i stället - som banken i andra hand påstår men CTI bestrider - lade på bolaget en sådan skyldighet att sörja för att SWUK skulle komma att infria låneförbindelserna att CTI därmed stod skadeståndsansvar för att dotterbolagets förbindelser blev infriade.

Faller prövningen under både (1) och (2) ut i CTI:s favör, skall TR:ns dom stå fast. Eljest skall bankens vadetalan bifallas.

Vad först angår frågan om (1) breven innefattade bindande åtaganden att svara för SWUK:s betalning av lånen blir utgångspunkten för bedömningen av brevens innebörd de avtalstolkningsmetoder som svensk rätt tillhandahåller.

Breven är visserligen utställda av endast den ena kontrahenten och skulle därför kunna betraktas som ensidiga utfästelser, för vilkas innebörd utställaren svarar på så sätt att otydligheter går ut över denne själv. Men de tillkom i parternas gemensamma syfte att få till stånd ett rättsförhållande dem emellan och efter förhandlingar om både innehåll och ordalydelse under vilka båda sidor var på det klara med vad motparten sökte uppnå (jfr Michael Bogdan, "Comfort Letters" i samband med internationell upplåning). HovR:n går därför ut ifrån nyssnämnda tolkningsmetoder med vikten lagd vid avtalstexten, parternas uppträdande vid förhandlingarna och, i någon mån, vilka personer som undertecknat breven.

Som rättsfigur har "comfort letters" ännu ej passats in i det svenska rättssystemet. Den omspänner enligt doktrinen allt ifrån intetsägande uttalanden, över mer eller mindre förbindande "gentlemen's agreement" till garantier närstående, eller rentav likvärdiga, utfästelser i en konturlös övergång där parterna i medveten strävan till tvetydighet söker "trösta" varandra genom att båda kan tolka brevet i enlighet med sina egna intressen (jfr Bernhard Gomard, Almindelig kontraktsret och Michael Bogdan, aa). HovR:n anser att gränsen till den egentliga garantin bör dras där som moderbolaget tar ansvar för förbindelserna i den mån de kan infrias utan att det inkräktar på de egna borgenärernas rätt. Och HovR:n tar till utgångspunkt att de "comfort letters" vilka ej är utformade som garanti eller borgen ej heller blir redovisade inom linjen i moderbolagets bokföring.

Mellan S. & W. (härefter SW) och PK-BIL förelåg mycket riktigt en strävan till otydlighet. Parterna stod från början ganska långt ifrån varandra. PK-BIL var som nystartad bank intresserad av att låna ut pengar, helst mot fullgod säkerhet, medan SW:s intresse var att främja dotterbolagets lån med intet eller litet ansvar för dem. Utifrån dessa olika utgångspunkter började parterna förhandla med varandra.

De båda breven är undertecknade av olika personer. Det första brevet (Letter of intent) utfärdades av J.L., dåvarande VD för SW, medan det andra brevet (Letter of awareness) undertecknades av J.B., SW:s dåvarande ekonomichef. SW hade i tidigare affärsuppgörelser utfärdat brev vilka enligt B.H., dåvarande biträdande direktör i PK-BIL, till sin innebörd var att betrakta som "ett starkt papper". För lånen till SWUK ville SW emellertid ej utfärda brev med denna innebörd, utan vid de förhandlingar som fördes mellan i första hand B.F. för PK-BIL och J.B. för SW blev utformningen en annan. SW ville nämligen ej att breven skulle innefatta garanti och därmed behöva bokföras inom linjen i dess bokföring.

Ordalydelsen i de båda breven - främst det tredje stycket ("It is our intention - - - to honour all of their respective obligations - - -") - ger otvivelaktigt stöd för uppfattningen att SW åtog sig att svara för SWUK:s betalning av lånen. På en ansvarsskala från 1 till 10 har också barristern M.C. graderat lokutionen "It is our intention" till 7.

Att SW under sin dåvarande ledning faktiskt avsåg att ikläda sig ansvar för lånen, både på moralisk och juridisk grund, framgår otvetydigt av J.L:s vittnesmål inför HovR:n. Enligt honom var det SW som ytterst skulle svara för att förpliktelserna enligt de båda breven infriades; om SWUK inte kunde betala skulle SW göra det, och detta var ett åtagande även för framtiden. Att så ej skedde menade J.L. bero på att han själv inte blev kvar i bolaget då CTI tog över d 15 febr 1985. Också B.F. var av den uppfattningen att SW tog på sig ansvaret för lånen även om bolaget inte ville utfärda formlig garanti; enligt honom uppmuntrade bolaget PK-BIL att bevilja lånen genom att uttrycka sin vilja att svara för att lånen infriades. Att SW ej var berett att utfärda garanti framgår även av J.B:s vittnesmål. Denne räknade emellertid i stället med en moralisk skyldighet för SW att, vid utebliven betalning från SWUK:s sida, betala i dotterbolagets ställe. Eljest skulle SW vara "ute ur lånemarknaden". Att SW hos Riksbanken sökte och beviljades tillstånd att utföra lånebeloppen till Storbritannien samt att PK-BIL inte vid något tillfälle under förhandlingarna ändrade lånevillkoren tyder i sin mån på att moderbolaget i själva verket tog på sig skyldighet att svara för lånen.

Utredningen talar följaktligen för att PK-BIL hade fog för uppfattningen att SW ytterst skulle svara för lånen. Att detta också var en väsentlig förutsättning för att dessa beviljades framgår av B.F:s uttalande att banken gjorde klart för SW att det måste ställa någon säkerhet; om inte en garanti så i vart fall näst intill en sådan. Detta måste ha stått klart för SW. Dotterbolaget var ju endast ett holdingbolag med 1000 GBP i aktiekapital och lånen var på sammanlagt l,1 milj GBP.

HovR:n finner således att de båda breven inte bara efter orden utan också till innebörden rymde bindande åtaganden för SW att svara för SWUK:s betalning av lånen. Att de är undertecknade av skilda personer, vilka här vittnat olika om syftet, finner HovR:n inte böra tillskrivas avgörande vikt. Det andra brevet (Letter of awareness), undertecknat av J.B., synes nämligen ha tillkommit under samma förutsättningar som det första (Letter of intent), vilket undertecknades av J.L..

Det kan väl av utredningen slutas att engelsk rätt måhända inte skulle anse löften av den art de båda breven rymmer som bindande annat än i utfärdandeögonblicket och kanske kort tid därefter. Men det är svårt att se att en så oförbindlig utfästelse skulle ha någon rimlig kommersiell funktion att fylla. Och eftersom den inte heller av annat skäl kan beredas meningsfyllt utrymme i svensk rätt, väljer HovR:n att inte ta intryck av vad som sålunda må vara engelsk rättssyn.

Vid prövningen av frågan huruvida (a) förbindelserna inte skulle kunna göras gällande med mindre CTI hade förmåga att infria dem noterar HovR:n att i doktrinen anförts att utställaren måste ha sakliga skäl att rygga sitt löfte, såsom att han kommit i oförutsedda ekonomiska svårigheter (jfr Michael Bogdan, aa och Jan Hellner, Kommersiell avtalsrätt). Detta synes ha goda skäl för sig. Och redan den omständigheten att infriande av förbindelserna skulle gå ut över de egna borgenärerna utgör enligt HovR:ns mening sakligt skäl för moderbolaget att vägra infria en förbindelse som inte skulle behöva redovisas inom linjen i dess bokföring. Följaktligen menar HovR:n att utfästelserna bör tillskrivas underförstådd reservation för vad hänsyn till de egna borgenärernas rätt krävde.

Någon bevisning rörande frågan om (b) bolaget sålunda brast i förmåga att infria förbindelserna har ej förts. Enbart som ett påstående, bestritt av motparten, kan det ej vinna bifall. Att förbindelserna inte sagts upp är ostridigt i målet.

Vid denna bedömning under (1), - - - skall vadetalan bifallas fullt ut. HovR:n går följaktligen ej in på bedömningen av frågan under (2).

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom förpliktar HovR:n Consiliurn Trading & Information AB att till Nordbanken betala 1 715 713 och 12/100 GBP eller motvärdet i svenskt mynt enligt på betalningsdagen gällande kurs; det är banken obetaget att - utan hinder av denna dom - göra anspråk på ränta även för tiden efter d 31 maj 1989.

CTI (nu med firma Cortona Trading & Information AB; ombud advokaten T.L.) överklagade och yrkade i första hand att HD skulle undanröja HovR:ns dom och visa målet åter till HovR:n. I andra hand yrkade bolaget att Nordbankens talan skulle ogillas.

Nordbanken (ombud advokaten B.S.) bestred ändring. HD beslöt d 6 okt 1994 att frågan om rättegångsfel i HovR:n (avseende bevisning angående CTI:s ekonomiska situation) och CTI:s yrkande om återförvisning inte skulle prövas särskilt.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 27 okt 1995 (nr DT 174).