NJA 1996 s. 104

Domskäl

TR:n (rådmannen Serrander) anförde i dom d 9 maj 1994: Redogörelse för saken samt yrkanden.

L.J. driver hund- och kattpensionat under firma Hund- och Katthotellet i Malmö KB. Verksamheten består i att mot betalning tillfälligt ta hand om hundar och katter.

Den 20 juni 1992 lämnade A-M.V. sin schäferhund till hundpensionatet. Samma dag tog L.J. ut hunden för att motionera den. Hunden var då kopplad. På väg till rastplatsen ryckte hunden i kopplet, varvid L.J. föll och bröt handleden. Det var ett komplicerat handledsbrott som kommer att ge henne framtida men.

L.J. har yrkat att TR:n fastställer att A-M.V. är oinskränkt skadeståndsskyldig för personskador som hennes hund orsakat L.J. d 20 juni 1992. Som grund för sin talan har L.J. åberopat att hundägare har strikt ansvar för skada som orsakas av dennes hund.

A-M.V. har bestritt att skadeståndsskyldighet föreligger. Hon har för det fall att TR:n skulle finna att hon är skadeståndsskyldig gjort gällande att skadeståndet skall jämkas till i första hand noll och i andra hand hälften.

L.J. har till utveckling av käromålet anfört: A-M.V. äger ifrågavarande hund. Hunden har orsakat henne skada. Enligt 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter har en hundägare strikt ansvar för skador orsakade av dennes hund. A-M.V. är därför skadeståndsskyldig mot henne för de skador hunden har orsakat.

A-M.V. har till utveckling av sin talan anfört: Enligt lagen om tillsyn över hundar och katter gäller att strikt ansvar för skada som en hund orsakar åvilar såväl hundens ägare som den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. I detta fall har skada uppstått hos en av de strikt ansvariga. Om tredje man hade skadats av hunden, skulle både hundägaren och vårdaren varit ansvariga för skadan. Någon regel om regressrätt för de för skadan ansvariga är inte införd i den aktuella lagen, men om vållande saknas hos de båda ansvariga, torde allmänna civilrättsliga grundsatser om solidariskt ansvar och borgensåtagande m m leda till en hälftendelning av ansvaret gentemot tredje man. En grundläggande skadeståndsrättslig princip är att man inte kan ådra sig skadeståndsskyldighet mot sig själv. En hundägare som skadas av sin egen hund kan alltså inte bli skadeståndsskyldig mot sig själv. Hans ansvarsförsäkring kan inte heller tas i anspråk för en sådan skada. I detta fall har vårdaren själv skadats av hunden. Någon skadeståndsskyldighet ådrar sig således inte vårdaren gentemot sig själv. Vårdarens ansvar bör därför i detta fall vara primärt och hundägarens sekundärt. Det finns med andra ord inget skadeståndsansvar för hundägaren att vara solidariskt med. Någon skadeståndsskyldighet för A-M.V. föreligger därför över huvud taget inte. Det ter sig vidare stötande att en näringsidkare skulle kunna få skadestånd av en konsument med hänvisning till det strikta ansvar som en hundägare bär.

A-M.V. har till stöd för att skadeståndet skall jämkas anfört: Av 6 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207) framgår att om två eller flera skall ersätta samma skada, de svarar solidariskt för skadan. Någon rättslig reglering av hur ansvaret skall fördelas två solidariskt ansvariga emellan finns inte. Med hänsyn till att vårdaren i detta fall är en näringsidkare som yrkesmässigt och mot betalning tar emot hundar för underhåll är det rimligt att skadeståndsskyldigheten jämkas till noll. I överensstämmelse med allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser och tidigare praxis i försäkringssammanhang skall skadeståndsskyldigheten i vart fall jämkas till hälften.

L.J. har genmält: Någon grund för att - såsom sker i köprättsliga sammanhang - jämka skadeståndet på grund av relationen näringsidkare- konsument finns inte. Ingen av parterna kan heller sägas ha något övertag. Fråga är i stället om jämkning skall ske oavsett medvållande på den grund att strikt ansvar föreligger även på den skadelidandes sida. Av doktrinen framgår att jämkning inte kan accepteras enbart på den grund att både den skadelidande och den skadeståndsskyldige har strikt ansvar. Parterna sägs i detta fall vara "på samma linje" i fråga om ansvaret. Om inget vållande ligger den skadelidande till last, bör fullt skadestånd utgå vare sig den ansvarige varit vållande eller inte. Om parterna däremot inte står "på samma linje" i ansvarshänseende, kan jämkning oavsett medvållande ske. Nu angivna principer anses allmänt omfattade och torde i samtliga fall leda till rimliga resultat. Att jämkning utan att medvållande föreligger inte kan komma i fråga när samma lagstiftning, såsom i detta fall, gäller för både den skadeståndsansvarige och den skadelidande torde stå utom allt tvivel.

Domskäl

Enligt 6 § lagen om tillsyn över hundar och katter har en ägare strikt ansvar för skador som orsakas av hans hund. Vad nu sagts om ägare gäller enligt andra stycket i paragrafen även den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. I målet är ostridigt att A-M.V:s hund har orsakat L.J. skada. Det förhållandet att skadan drabbat en person som enligt nämnda lag själv bär strikt ansvar för skador som hunden orsakar annan person innebär enligt TR:ns uppfattning inte att det skadeståndsansvar som åvilar hundägaren faller bort. A-M.V. är således skadeståndsskyldig mot L.J.

Fråga är i målet om A-M.V:s skadeståndsansvar gentemot L.J. skall jämkas. Den omständigheten att L.J. är näringsidkare och yrkesmässigt driver ifrågavarande pensionat, medan A-M.V. är konsument, utgör enligt TR:ns mening inte skäl för jämkning.

Vad som är aktuellt i målet är i stället om jämkning skall ske på grund av att skada har drabbat en person som enligt lagstiftningen har strikt ansvar för skador som en av denne omhändertagen hund i motsvarande situation orsakar annan person. För denna prövning är det av betydelse att ingen av parterna gör gällande att den andra parten varit medvållande till skadan. Vad som skall prövas är alltså om jämkning skall ske när såväl den skadelidande som den skadeståndsskyldige bär strikt ansvar och något medvållande inte läggs någon av parterna till last.

Denna fråga har varit föremål för delade meningar i doktrinen. En ståndpunkt har varit att jämkning inte kommer i fråga när den skadelidande och den skadeståndsskyldige står på samma plan i ansvarshänseende, dvs när båda har strikt ansvar. Under senare år har även den åsikten framförts att ingen hänsyn bör tas till karaktären av det ansvar som åvilar den skadelidande eller den skadeståndsskyldige. Diskussionen har huvudsakligen gällt skadestånd på grund av sakskada medan det i förevarande fall är fråga om skadestånd på grund av personskada.

För frågan om jämkning är reglerna om skadelidandes medverkan av betydelse. Av 6 kap 1 § skadeståndslagen, som anses tillämplig även utan uttrycklig hänvisning i lagstiftningen, följer att utrymmet för jämkning av skadestånd med anledning av personskada är mycket begränsat. Enligt nämnda lagrum kan sålunda jämkning komma i fråga endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Med hänsyn härtill och då inte ens vållande läggs L.J. till last saknas förutsättningar att jämka skadeståndsskyldigheten. A-M.V. är således oinskränkt skadeståndsskyldig för de personskador som hennes hund orsakat L.J. vid ifrågavarande tillfälle.

Domslut. 1. TR:n fastställer att A-M.V. är oinskränkt skadeståndsskyldig för personskador som hennes hund orsakat L.J. d 20 juni 1992.

Domskäl

HovR:ns domskäl.

Det är i målet ostridigt att såväl A-M.V. som L.J. enligt 6 § 1943 års lag om tillsyn över hundar och katter har strikt ansvar för skada som hunden orsakar. Det har inte gjorts gällande att vållande från någon sida föreligger till den skada som L.J. åsamkats. Frågan i målet är, om A-M.V:s skadeståndsskyldighet faller bort, eftersom det är L.J. som har skadats.

Det kan till en början konstateras att lagtexten enligt ordalagen inte gör något undantag från den strikta skadeståndsskyldigheten. Att fullt ut upprätthålla denna förstärker också ägarens ansvar för dressyr och tillsyn över hunden och innebär att tvister om skadeståndsskyldighetens omfattning kan undvikas. Det kan dessutom antas att den ytterligare belastning på hundägarnas ansvarsförsäkring som följer av att skadeståndsskyldigheten får omfatta också vissa udda skadefall har mycket begränsad ekonomisk betydelse för försäkringstagarkollektivet.

Det är emellertid tveksamt om det strikta skadeståndsansvaret kan hävdas i alla situationer (jfr Agell, Samtycke och risktagande, Studier i skadeståndsrätt, s 282ff). Tveksamheten hänför sig inte minst till den i målet aktuella situationen, där den skadade själv, därför att hon tagit emot hunden till underhåll eller nyttjande, är ansvarssubjekt. I denna situation har ägaren lämnat över rådigheten över hunden till vårdaren som själv har kontroll över djuret, medan ägaren saknar möjlighet att utöva tillsyn och skötsel. Därmed försvagas avsevärt huvudsyftet bakom det strikta skadeståndsansvaret, nämligen att tvinga fram nödvändig omsorg och aktsamhet från hundägarens sida till skydd för tredjeman. Särskilt gäller detta när i fall som det föreliggande hunden har tagits emot av någon som yrkesmässigt driver hundpensionat eller liknande rörelse; tillräckliga skäl att särbehandla just denna grupp av vårdare kan dock inte anses finnas.

Vad som förekom under förarbetena till 1943 års lag tyder också på att strikt skadeståndsskyldighet för ägaren inte kan göras gällande av den som här har kallats vårdaren (se NJA II 1944 s 63ff). I lagrådsremissen och propositionen till riksdagen föreslogs att det skärpta ansvaret skulle åvila hundens ägare eller, om någon annan hade tagit emot hunden till underhåll eller nyttjande, denne, alltså med uteslutande av ägarens ansvar. Det framgår att, när ansvaret på förslag av Första lagutskottet gjordes solidariskt, detta skedde av hänsyn till tredje mans intresse.

Övervägande skäl talar enligt HovR:ns mening för att den som har tagit emot en hund till underhåll eller nyttjande och skadats av hunden inte bör tillerkännas skadestånd av ägaren oberoende av vållande från dennes sida. Av detta följer att L.J:s fastställelsetalan skall ogillas.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns domslut under 1. ogillar HovR:n LisbethJ:s talan. --

Domskäl

Domskäl.

L.J. driver ett hund- och kattpensionat. I juni 1992 lämnade A-M.V. in sin hund till pensionatet för förvaring och underhåll. När L.J. senare samma dag tog ut hunden för att motionera den ryckte hunden hårt och oväntat i kopplet, med följd att hon föll omkull och skadades.

Frågan i målet är, huruvida A-M.V. i egenskap av hundens ägare är skadeståndsskyldig gentemot L.J. Det är ostridigt att såväl A-M.V. som L.J. enligt 6 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter (hundlagen) har ett rent strikt ansvar för skada som hunden orsakar. Det har inte gjorts gällande att oaktsamhet kan läggas någon av parterna till last.

I 1 § hundlagen föreskrivs, att en hund skall hållas under sådan tillsyn som behövs för att förebygga att den orsakar skada. Tillsynsplikten sanktioneras genom bland annat regeln i 6 §. Enligt denna bestämmelse skall såväl hundens ägare som den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande (vårdaren) oberoende av vållande ersätta skada som hunden orsakar. Ägaren och vårdaren är solidariskt ansvariga gentemot den skadelidande.

Huvudsyftet med den nu nämnda skadeståndsregeln är således, förutom att tillgodose den skadelidandes krav på ersättning, att hos hundens ägare och vårdare inskärpa vikten av att genom noggrann tillsyn hindra hunden från att orsaka skada. Av förarbetena framgår, att ett rent strikt ansvar för hundägare ansågs förutsätta lagstöd och alltså inte kunna grundas enbart på allmänna skadeståndsrättsliga principer. (Se NJA II 1944 s 56f, 64ff. )

De uttalanden som görs i förarbetena ger vid handen, att hundlagen är skriven med tanke på ansvaret för skada som hunden orsakar någon annan än dess ägare eller vårdare. Den situation som är aktuell i förevarande mål, där det är vårdaren själv som skadats, berörs överhuvudtaget inte i motiven. Några särskilda överväganden om, hur en skadeståndsrättslig tvist mellan ägaren och vårdaren inbördes skall lösas, har således inte gjorts vid lagens tillkomst.

Mellan ägaren och den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande föreligger regelmässigt någon form av kontraktsförhållande. Så är det också i förevarande fall. I en sådan situation ligger det närmast till hands att, vid bedömningen av parternas inbördes skadeståndsansvar, följa de kontraktsrättsliga regler som är tillämpliga i förhållandet mellan dem. (Se t ex Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I 1971 s 86 angående skadeståndsskyldighet för en deponent som lämnat egendom med farliga egenskaper till förvaring och egendomen skadat förvararen.) Det sagda innebär, att skadeståndsskyldighet för den ena avtalsparten gentemot den andra, i den situation det nu är fråga om, principiellt förutsätter vårdslöshet.

Av det anförda följer att A-M.V. inte är skadeståndsskyldig gentemot L.J. oberoende av vållande. I målet har inte påståtts att A-M.V. varit vårdslös. Såsom HovR:n funnit skall L.J:s fastställelsetalan därför ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 28 febr 1996 (nr DT 30).