NJA 2019 s. 866

Swedavia AB bedriver verksamhet vid flygplatsen Malmö Airport, förut kallad Sturups flygplats. Tidigare hade verksamheten där bedrivits av Luftfartsverket. Svedala kommun tar hand om avloppsvatten från flygplatsen enligt avtal med Swedavia och tidigare med Luftfartsverket.

Kommunen väckte talan mot Swedavia vid Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen och yrkade att domstolen skulle förplikta Swedavia att utge skadestånd enligt 32 kap. MB med 4 144 666 kr jämte ränta. Det yrkade beloppet avsåg kostnader som hade uppkommit för kommunen som följd av att avloppsvatten från flygplatsen hade innehållit ämnet perfluoroktansulfonat (PFOS) och att detta hade kontaminerat det i kommunens avloppsreningsverk avskilda slammet så att det inte kunde användas på åkermark.

Swedavia bestred kommunens yrkande. Bolaget gjorde i första hand gällande att reglerna i 32 kap. MB inte var tillämpliga i det avtalsförhållande rörande omhändertagande av avloppsvatten som rådde mellan parterna. Under alla omständigheter var den skada som kommunen gjorde gällande inte ersättningsgill enligt 32 kap. MB.

Kommunen vidhöll att mark- och miljödomstolen var behörig att pröva talan i hela dess vidd. Existensen av ett kontrakt uteslöt inte tillämpning av 32 kap. MB.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Jonas Sandgren, tekniska rådet Mats Käll samt de särskilda ledamöterna Pehr Andersson och Ronny Widerström) anförde i dom den 23 februari 2017 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Swedavia har med hänvisning till det avtalsförhållande som råder mellan parterna genom de avtal som ingåtts 1971 och 2011 mellan kommunen och Luftfartsverket respektive Swedavia om bl.a. omhändertagande av avloppsvatten från flygplatsen, invänt att 32 kap. MB, som reglerar utomobligatoriska skadeståndsanspråk, inte är tillämpligt. Mot detta har kommunen invänt att avtalen enbart reglerat de va-rättsliga förhållandena mellan parterna och inte den typ av skada som PFOS orsakat.

Avtalet 1971 reglerar flygplatsens rätt att avleda spillvatten men även rätt att tillföra avloppsvattennätet sprit- och glykolblandat vatten från upptining av isbildning på flygplanskroppar och ureablandat vatten från avisning av plattor m.m. intill en högsta angiven mängd. I övrigt fick kemiska ämnen inte tillföras huvudavloppsledningen i sådana koncentrationer att rörnätet tar skada eller att avloppsreningsverkets funktion störs. Även avtalet från 2011 berättigar flygplatsen att till avlopps-ledningsnätet avleda avloppsvatten omfattande sanitärt spillvatten från flygplatsområdet, uppsamlat glykolspill från plattan, glykolkontaminerat dagvatten från glykoldammen samt processvatten från brandövningsplatsen.

Det ämne som omfattas av nu företagen prövning, PFOS, finns inte direkt angivet i avtalen men infördes i kommunens ABVA, som gäller från den 1 januari 2009, genom en tilläggsbestämmelse den 1 mars 2010 om att perfluorerade ämnen är problematiska då risk finns att de kan anrikas i slammet. Det kan dock enligt mark- och miljödomstolens mening inte begäras att kommunen före november 2010 skulle ha haft kännedom om att PFOS fanns i avloppsvattnet som avleddes till det allmänna avloppsreningsverket. Det är heller inte visat att ämnet skadat eller på annat sätt drabbat va-anläggningens, inklusive vassbäddarnas, funktion. Den skada som kommunen gör gällande får därför anses sakna ett direkt samband med avtalens innehåll och under sådana förhållanden kan ifrågasättas om den omstämda skadan skulle vara möjlig att reglera som ett skadestånd inom ett avtalsförhållande. Slutsatsen blir därför att 32 kap. MB är tillämpligt.

Domstolen behandlade härefter frågan om skadestånd enligt 32 kap. MB och fann att kommunen var berättigad till ersättning enligt sitt yrkande efter viss jämkning på grund av medvållande.

DOMSLUT

Mark- och miljödomstolen förpliktar Swedavia AB att till Svedala kommun betala 3 315 700 kr jämte ränta.

Båda parter överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen.

Swedavia AB yrkade att domstolen skulle ogilla Svedala kommuns talan.

Svedala kommun yrkade att dess talan skulle bifallas i sin helhet.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Fredrik Ludwigs och Hans Nyman, referent, tekniska rådet Yvonne Eklund samt tf. hovrättsassessorn Ida Ståhle) anförde i dom den 30 maj 2018 bl.a. följande.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Kommunen har gjort gällande att kommunen drabbats av en miljöskada och grundat sin talan på bestämmelserna i 32 kap. MB. Kommunen har därvid uppgett att Swedavia som ansvarig verksamhetsutövare vid Malmö Airport orsakat förorening av mark, vattenområde och grundvatten genom att släppa ut PFOS/PFOA-förorenat vatten och sedan bortlett det förorenade vattnet via kommunens spillvattenledning till det kommunala avloppsreningsverket. Utsläppet har, enligt kommunen, kontaminerat det slam som avskilts i avloppsreningsverket och som lagts i s.k. vassbäddar och på en avvattningsplatta.

Swedavia har invänt att det finns ett avtalsförhållande mellan parterna som reglerar Swedavias avledning av avloppsvatten till kommunens va-anläggning. Enligt Swedavias uppfattning är därmed 32 kap. MB inte tillämpligt utan kommunen har att söka ersättning enligt de regler som parterna har avtalat om i va-förhållandet.

Kommunen har i denna del anfört att avtalsförhållandet inte innebär att möjligheten till skadestånd enligt miljöbalken utsläcks utan att det står kommunen fritt att välja grund för sin talan.

Enligt l kap. l § skadeståndslagen (1975:207) gäller lagen endast om annat inte föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. Även om ett motsvarande stadgande saknas i fråga om miljöskaderegleringen i 32 kap. MB har detsamma ansetts gälla också i fråga om skadestånd för miljöskada (se t.ex. Bertil Bengtsson m.fl., Miljöbalken, l januari 2017, Zeteo, Inledningen till 32 kap. under rubriken Förhållandet till andra skadeståndsregler, se också Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, upplaga 9, 2014, s. 89 ff).

Frågan om tillämpligheten av miljöskaderegleringen i ett avtalsförhållande aktualiserades i rättsfallet NJA 2003 s. 384 där en hyresvärd (H-B) begärde ersättning enligt bestämmelserna om miljöskada i 32 kap. MB av en hyresgäst (B) för skada som denne genom sin verksamhet skulle ha orsakat på hyresvärdens egendom i en lagerlokal som delades med hyresgästen. Frågan var om skadan kunde anses uppkommen i verksamhetens omgivning på sätt som krävs för ansvar enligt 32 kap. l § första stycket MB. Efter att ha diskuterat omgivningsbegreppet uttalade HD (majoriteten) bl.a. följande.

‚I föreliggande fall tillkommer emellertid den omständigheten att H-B:s skadade egendom förvarades i den lagerlokal som bolaget som fastighets­ägare och hyresvärd till stora delar hyrt ut till B och dess verksamhet. Bakom verksamheten finns således en avtalsrättslig relation mellan parterna. Som fastighetsägare och hyresvärd har H-B alltså möjlighet att välja om lokalerna ska hyras ut och i så fall i avtal reglera till vem och under vilka villkor det ska ske. Vid sådant förhållande kan en skada på fastighetsägares och tillika hyresvärds i lokalen förvarade egendom inte anses ha uppkommit i verksamhetens omgivning i den mening som avses i 32 kap. l § MB.‚

I litteraturen har rättsfallet kommenterats. Bertil Bengtsson konstaterar bl.a. att kontraktsförhållandet ansågs utgöra hinder mot ett ansvar enligt miljöskaderegler, fast dessa skulle ha varit mera fördelaktiga för skadelidande. Han anför vidare efter ett resonemang att resultatet blir att 32 kap. MB sannolikt inte kan åberopas när avtalet gäller hyra, knappast heller när det rör arrende, och vidare att det är tveksamt i vad mån balken kan tillämpas när det gäller avtal som inte regleras av tvingande regler eller avtal där miljöskadan har mindre samband med parternas centrala förpliktelser. Är ansvaret reglerat i avtalet lär emellertid detta gälla (se Bertil Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, upplaga l, 2011, s. 105-118. Se också Håkan Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, Bok II, 2013, s. 162 ff. och Gabriel Michanek och Charlotta Zetterberg, Den svenska miljörätten, upplaga 4, 2017, s. 470 f.).

En förutsättning för att den miljörättsliga regleringen ska stå tillbaka för en avtalsrättslig reglering bör dock vara att skadan har skett i avtalsförhållandet, dvs. att avtalet omfattar för frågan om skadeståndsansvar relevanta omständigheter eller, annorlunda uttryckt, att miljöskadan har ett tillräckligt samband med centrala förpliktelser i avtalet. Av avgörande betydelse för frågan om avtalsförhållandet mellan parterna utgör ett hinder mot bifall till kommunens talan grundad på miljöskaderegleringen, blir således avtalets innehåll.

Swedavia har åberopat parternas avtal från år 1971 och år 2011. Det av kommunen begärda skadeståndet avser avloppsslam som avskilts i reningsverket under åren 2004–2013, dvs. under en tid som sträcker sig över båda avtalens giltighet.

I 1971 års avtal sägs i en ingress bl.a. att avtalet är träffat angående kommunens åtagande att motta avloppsvatten vid anslutningspunkten till det lokala rörnätet för Sturups flygplats. Enligt § l förbinder sig kommunen bl.a. att mottaga spillvatten och rena detsamma i befintligt avloppsreningsverk. I § 3 regleras vilka mängder spillvatten som får släppas ut till reningsverket och vattnets föroreningsgrad i vissa avseenden. Tillförsel av sprit- och glykolblandat vatten från upptining av isbildning samt ureablandat vatten från avisning av plattor m.m. regleras särskilt. I tredje stycket sägs ‚I övrigt får icke kemiska ämnen tillföras huvudavloppsledningen i sådana koncentrationer att rörnätet tar skada eller att avloppsreningsverkets funktion därav störs.‚ Vidare framgår att Luftfartsverket (vars uppgifter övertagits av Swedavia) skulle betala för andelar i Svedala kommuns rörnät, vattenverk och avloppsreningsverk (§ 5) och för brukningsavgifter (§ 7). I § II sägs att kommunen äger föreskriva den förbehandling av avloppsvatten, som till förhindrande av driftsstörning i pumpstationer och ledningar enligt kommunens bedömande erfordras. I § 13 anges att om Svedala kommun så erfordrar ska kvaliteten hos flygplatsens avloppsvatten kontrolleras. Enligt tredje stycket i paragrafen ska kostnaderna för provtagning och analysverksamhet bekostas av kommunen, om resultatet ligger inom ramen för avtalet, men är spillvattnets kvalitet i strid mot avtalets innebörd, ska Luftfartsverket svara för kostnaderna.

Avtalet från 1971 ersattes av ett avtal från år 2011 i vars ingress det framgår att avtalet rör bl.a. omhändertagande av avloppsvatten från Malmö Airport. I § l anges att kommunen medger Swedavia rätt att enligt avtalet avleda avloppsvattnet från Malmö Airport – sanitärt spillvatten från flygplatsområdet, uppsamlat glykolspill från plattan, glykolkontaminerat dagvatten från glykoldammen samt processvatten från brandövningsplatsen – till kommunens avloppsledningsnät. I § 2 sägs att de anslutna verksamheterna inom Malmö Airport omfattas av de vid varje tidpunkt gällande allmänna bestämmelserna för Svedala kommun, ABVA inklusive tilläggsbestämmelser. Som framgår av tingsrättens dom nämns inte PFOS direkt i avtalen, men den 1 mars 2010 infördes en bestämmelse i ABVA om perfluorerade ämnen. Också i detta avtal finns möjlighet för Svedala kommun att ställa krav på förbehandling av avloppsvatten till förhindrande av skada eller driftsstörning vid kommunens avloppsanläggning eller olägenhet i recipienten(§ 4). Glykolspill och glykolkontaminerat dagvatten regleras i § 6, där det bl.a. sägs att kommunen är beredd att motta sådant vatten, under förutsättning att det avlämnas eller tillförs avloppsanläggningen på sätt och vid tidpunkt som anges av kommunen samt att Swedavia svarar för erforderliga transporter. Enligt § 7 ska Swedavia månatligen lämna uppgifter som ska ingå i den årliga miljörapporten. I § 10 regleras kostnaderna för omhändertagande av avloppsvattnet. Enligt § 13 ska, om föreskrift som omnämns i § 2–7 ej efterlevts, Swedavia ersätta alla de kostnader som därigenom uppstår för kommunen samt att i övrigt gäller ömsesidig skadeståndsskyldighet vid grov försummelse.

Enligt avtal och tillstånd har Swedavia under den aktuella tiden haft rätt att från flygplatsen avleda avloppsvatten inklusive s.k. processvatten från brandövningar genom spillvattenledningen till det kommunala avloppsreningsverket. Det är ostridigt att det förorenade avloppsvattnet letts genom spillvattenledningen till reningsverket. Avloppsvattnet har således mottagits vid anslutningspunkten enligt 1971 års avtal, eller omhändertagits enligt 201l års avtal, av kommunen. Med hänsyn härtill får det anses att avtalsförhållandet har varit en förutsättning för att slammet kontaminerats och att den aktuella skadan därmed kunnat uppstå. I avtalen har reglerats frågor om kemiska medel som får finnas i avloppsvattnet och kostnader för analys och kontroll av vattnet i detta avseende. Vidare har reglerats vad Swedavia ska betala för va-tjänsten. Parterna har alltså i avtalet behandlat och värderat risker och kostnader för oönskade och oförutsedda föroreningar i avloppsvattnet. Under ovan nämnda förhållanden bör, enligt Mark- och miljööverdomstolen, den uppkomna skadan bedömas med utgångspunkt i de avtal som parterna kommit överens om och inte enligt den utomobligatoriska regleringen i miljöbalken.

Detta kan också utryckas så att eftersom skadan har skett i avtalsförhållandet mellan Swedavia som verksamhetsutövare och kommunen som skadelidande, har skadan inte skett i verksamhetens omgivning i den mening som avses i 32 kap. 1 § första stycket MB (se också MÖD 2004:33).

Det sagda leder sammanfattningsvis till att mark- och miljödomstolens dom ska ändras och Svedala kommuns talan ogillas.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Med ändring av mark- och miljödomstolens dom ogillar Mark- och miljööverdomstolen käromålet.

Svedala kommun överklagade Mark- och miljööverdomstolens dom och yrkade att HD skulle bifalla käromålet.

Swedavia AB motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens dom ändrades.

HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 7 i HD:s dom.

Betänkande