NJA 1996 s. 118

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Carbell samt rådmännen Dfurberg och Junestad) anförde i dom d 4 juni 1992:

Bakgrund.

Kabi Vitrum AB (Kabi) träffade d 13 maj 1987 avtal med JCC om rivnings- och ombyggnadsarbeten i Kabis lokaler på Nordenflychtsvägen i Stockholm. JCC anlitade i sin tur Ni-Li Rivnings- & Transport AB (Nili) att som underentreprenör utföra rivning av väggar till ett kylrum i byggnaden. AB 72 gällde såväl i avtalet mellan Kabi och JCC som mellan JCC och Nili.

Under arbetet med rivningen samlades stora mängder rivningsmassor, huvudsakligen bestående av asfaltkork och tjärindränkt wellpapp (wellit), i kylrummet, som var beläget i byggnadens fjärde plan och via ett schakt förbundet med vindsplanet. Vid arbete d 1 juni 1987 med att demontera kylaggregat på väggarna i vindsplanet användes skärbrännare av Nilis personal för att kapa de konsoler på vilka aggregaten var fästa i väggarna. Härigenom uppkom brand i rivningsmassorna i kylrummet. Av de två handbrandsläckare som fanns tillgängliga fungerade bara den ena. Brandslangen i lokalen var för kort och nådde inte fram till eldhärden. Nilis personal lyckades därför inte släcka elden utan branden spred sig till angränsande utrymmen.

Skandia har i egenskap av Kabis försäkringsgivare betalat ersättning för brandskadorna med 10 380 150 kr, varav för byggnaden 5 701 278 kr och för maskiner och utrustning m m 4 678 872 kr. Rätten att kräva ersättning av skadevållaren har därigenom övergått till Skandia.

Nilis ansvarsförsäkringsgivare, Folksam, har till Skandia betalat 2 milj kr.

Yrkanden m m.

Skandia har yrkat att Nili skall förpliktas att till Skandia utge 8 380 150 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 26 okt 1988 till dess betalning sker. Till stöd för sina yrkanden har Skandia anfört följande. I första hand görs det med stöd av stadgandet i 2 kap 1 § skadeståndslagen gällande att Nili genom bolagets ledning, L.L. av oaktsamhet har orsakat Kabi skada till ett värde motsvarande det yrkade kapitalbeloppet. Bolagsledningens oaktsamhet har bestått i dels att man inte förbjudit användandet av skärbrännare, vilket man borde ha gjort, eller i övrigt instruerat sina arbetstagare om hur arbetet skulle utföras, dels att man inte ansökt om erforderligt svetstillstånd, dels att man inte tillsett att erforderliga skyddsåtgärder vidtogs, dvs att det brännbara materialet i anslutning till arbetsplatsen röjdes undan, att erforderlig släckutrustning fanns till hands och att svetsvakt funnits, och dels att man inte tillsett att arbetena övervakades i erforderlig utsträckning trots att man i avtalet åtagit sig att tillhandahålla sakkunnig arbetsledning. Det aktsamhetskrav som bör ställas på bolagsledningen i dessa avseenden skall bedömas mot bakgrund av att det varit påkallat att man var särskilt observant med hänsyn till att arbetet utfördes på en tillfällig arbetsplats i anslutning till en stor mängd lättantändligt material. Dessutom förvarades i angränsande utrymmen egendom av avsevärt värde (prover och forskningsresultat som Kabis forskningsverksamhet i byggnaden avsatt), varför det förelåg risk för stor skada i händelse av brand. Därtill kommer att Nilis arbetstagare tidigare, 1986, förorsakat en brandskada till avsevärt belopp och under liknande omständigheter, varför bolagsledningen bör ha varit klart medveten om den höga riskexponeringen i verksamheten; oaktsamheten är sammantaget att bedöma som allvarlig.

I andra hand görs det gällande att Nili är skyldigt att utge skadestånd i sin egenskap av arbetsgivare enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen. Nilis arbetstagare har orsakat skadan genom oaktsamhet bestående i att man dels använt skärbrännare utan svetstillstånd, dels underlåtit att forsla bort brännbart och synnerligen lättantändligt material från arbetsplatsen, och dels underlåtit att begjuta arbetsområdet med vatten, tillse att erforderlig släckutrustning fanns tillgänglig samt hålla svetsvakt. Oaktsamheten bör bedömas som grov mot bakgrund av att skärbrännaren använts direkt ovanför det lättantändliga materialet och med hänsyn till den värdefulla egendom som förvarades i byggnaden.

Nili har bestridit käromålet men vitsordat kapitalbeloppet och ränteberäkningen som skäliga i och för sig. Till stöd för bestridandet har Nili anfört följande. Det bestrids att Nilis arbetsledning (L.L.) varit oaktsam. Det är i och för sig riktigt att han inte förbjudit användningen av skärbrännare eller beordrat de åtgärder som varit påkallade vid användningen av sådan utrustning, men det beror på att han instruerat personalen att med skottkärra och spade flytta rivningsmassorna (omkring 21 m3) från kylrummet till ett annat rum på samma våningsplan, för att via störttrumma lastas i container på marken. Han beräknade att det skulle ta en dryg arbetsdag att tömma kylrummet på rivningsmassor. Rivningsmassorna skulle flyttas för att ett valv skulle gjutas i schaktet mellan kylrummet och vindsplanet. Något behov av arbetsledning fanns inte med hänsyn till att bara två man arbetade och att flyttningsarbetet var en enkel och riskfri arbetsuppgift. Det fanns en skärbrännare i en av Nilis bilar. Skärbrännaren hade tagits med från en annan av Nilis arbetsplatser på S:t Paulsgatan, där man hade slutfört ett arbete samma dag. Det fanns dock inte något behov av att skära ned de kylaggregat som satt på vinden för att kunna gjuta valvet. Om TR:n skulle finna att bolaget genom sin ledning varit oaktsamt görs det gällande att skadeståndet skall jämkas enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen, i första hand till det av Folksam utbetalade ansvarsförsäkringsbeloppet 2 miljoner kr. Det bestrids i och för sig inte att det vid Nilis utförande av rivningsarbeten 1986 uppkommit en brand med skador till stort belopp.

Vad därefter gäller andrahandsgrunden vitsordas i och för sig att Nilis anställda varit oaktsamma, däremot bestrids att oaktsamheten skall bedömas som grov. I och för sig föreligger sålunda skadeståndsskyldighet enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen. Oaktsamheten har ej föranlett något åtal. Skadeståndet skall dock jämkas, i första hand med stöd av 3 kap 6 § skadeståndslagen och i andra hand med stöd av 6 kap 2 § skadeståndslagen, i båda fallen till ansvarsförsäkringsbeloppet enligt ovan. Jämkning skall ske eftersom försäkringsbolagen inte tidigare utnyttjat sin avtalsenliga regressrätt mot skadevållande ansvarsförsäkringstagare för att återkräva skadebelopp som överstiger vad ansvarsförsäkringen täcker. Försäkringsbolagens praxis i denna del - som överensstämmer med den dispositiva bestämmelsen i 25 § försäkringsavtalslagen - är sedvanlig mellan parterna på försäkringsmarknaden. För att en sådan sedvänja skall kunna ändras krävs att marknaden informeras före ändringen. Så har inte skett i detta fall. Det görs därför gällande att Skandias regresskrav inte står i överensstämmelse med god försäkringssed. Det ansvarsförsäkringsbelopp som ingick i Nilis paketföretagsförsäkring var inte onormalt lågt. De flesta försäkringsgivare hade vid denna tid ansvarsförsäkringar för företag med antingen - som i Folksam - ett maximibelopp om fem miljoner kr för personskada och ett om två miljoner kr för sakskada eller ett maximibelopp fem miljoner kr för såväl saksom personskador, i båda fallen kompletterat med ett högsta belopp för utbetald försäkringsersättning per år och försäkringstagare om tio miljoner kr. Dessutom gällde vid denna tid en regressöverenskommelse (RO) mellan flertalet svenska försäkringsbolag, innebärande att den ersättning som ett ansvarsförsäkrande bolag var skyldigt att regressvis utge till den skadelidandes försäkringsbolag var begränsat till 100 basbelopp, eller för år 1987 2 410 000 kr. Om Nili haft ett högre ansvarsförsäkringsbelopp än det sistnämnda beloppet skulle Skandia sålunda ändå inte ha fått ersättning från Folksam med mer än 100 basbelopp. Vad som anförts om på marknaden förekommande ansvarsförsäkringslösningar och innehållet i RO åberopas till stöd för att Skandias ersättningsanspråk skall jämkas till ansvarsförsäkringsbeloppet. Nili har gjort vad som ankommit på bolaget för att anordna ett tillfredsställande ansvarsförsäkringsskydd. Bolaget har haft rätt att utgå från att det av Folksam i paketförsäkringen erbjudna ansvarsförsäkringsbeloppet varit tillräckligt, särskilt med beaktande av att beloppet inte kunnat höjas inom ramen för paketförsäkringen samt att Nili vid tecknandet av försäkringen givit Folksam tillgång till all begärd information avseende företagets verksamhet för att bedöma behovet av försäkring. Bristen på försäkringsskydd har sålunda berott på försäkringsbolaget eller annan omständighet utanför Nilis kontroll. Beträffande frågan om jämkning enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen skall utöver vad som ovan anförts beaktas att skyldighet att utge det yrkade skadeståndet skulle komma att ödelägga Nilis verksamhet.

I sista hand gör Nili gällande att bolaget i vart fall inte kan åläggas skadeståndsskyldighet med belopp överstigande 15 % av kontraktssumman för underentreprenaden, eller 6 000 kr, utöver ansvarsförsäkringsbeloppet. Grunden för denna invändning är den begränsning av entreprenörens ansvar som stadgas i 5 kap 13 § AB 72. Dessa bestämmelser skall tillämpas analogt. Allmänna lämplighetsöverväganden talar för att beställaren inte skall kunna vända sig mot en underentreprenör med tillämpning av reglerna för utomobligatoriskt skadestånd. I rättspraxis har detta godtagits endast i fråga om produktansvar. Eftersom AB 72 reglerat förhållandet såväl mellan Kabi och JCC som mellan JCC och Nili bör bestämmelserna tillämpas även mellan Kabis rättsinnehavare, Skandia, och Nili.

Skandia har bestridit att skadeståndet skall jämkas. Till stöd för sin inställning har man åberopat följande. För att jämkning enligt 3 kap 6 § skadeståndslagen skall komma i fråga måste försäkringstagaren först fylla högt ställda krav när det gäller att ombesörja ett godtagbart försäkringsskydd. Nili har inte uppfyllt dessa krav, särskilt mot bakgrund av de stora risker som var förenade med den typ av verksamhet som bedrevs i bolaget och det förhållandet att Nilis personal endast något år före den ifrågavarande skadan vållat en annan mycket kostsam skada under snarlika omständigheter. I de fall arbetstagarna varit grovt vårdslösa kan skadeståndsbeloppet inte jämkas med stöd av 3 kap 6 § skadeståndslagen. Något sådant undantagsfall som skulle kunna medföra att skadeståndet skall jämkas med stöd av 6 kap 2 § skadeståndslagen föreligger inte.

Domskäl

L.L. som tillsammans med en kompanjon driver Nilis verksamhet, har hörts under sanningsförsäkran medan U.V. som är skaderegleringskonsult hos Folksam, har hörts som vittne i målet.

I målet föreligger yttrande från dåvarande Försäkringsinspektionen. Ett responsum har avgivits av fd JustR Ulf Nordenson.

Vad först beträffar frågan huruvida Nilis arbetsledning, dvs i detta fall L.L, av oaktsamhet orsakat brand har L.L. uppgivit att det arbete som skulle utföras den aktuella dagen bestod i att föra ihop och med skottkärra frakta bort de massor som vid rivningsarbetena på plan fyra och i schaktet upp i vindsvåningen hade samlats på fjärde planets golv. Massorna skulle kärras till en plats varifrån de senare med störttrumma kunde vidarebefordras till markplanet. Nili, som under ett antal dagar dessförinnan hade varit sysselsatt med själva rivningsarbetena, anlände denna dag vid elvatiden till Kabis lokaler. Där var L.L. och två arbetare. Tidigare på morgonen hade de varit på en annan arbetsplats och utfört bl a skärbränning. I en av de bilar med vilka de anlände förvarades därför bl a ett svetsaggregat. L.L. bedömde att arbetsdagen för de två arbetarna skulle gå åt till att samla ihop och kärra bort rivningsbråten. Han beordrade därför de två att ta sig an detta arbete. Han förbjöd dem inte att använda sig av svetsaggregatet eftersom denna fråga inte kom på tal, då det överhuvud inte var aktuellt med några göromål där skärbränning skulle behöva utföras. Arbetarna skulle uteslutande syssla med bortforsling av rivningsmassorna. Sådana enkla göromål, med endast två man sysselsatta, fordrade ingen övervakning eller arbetsledning i egentlig mening. L.L. avlägsnade sig därför, varvid han sade att han skulle komma tillbaka vid tretiden. När han sedan återkom stod Kabis lokaler i lågor. Han har senare inhämtat att detta berodde på att jCC:s platschef hade påfordrat att några konsoler på väggarna uppe i schaktet på vindsplanet skulle tas bort och att en av Nilis arbetare beordrats att utföra detta. Denne hade då gått ner till bilen och hämtat svetsaggregatet för att med skärbrännarens hjälp avlägsna konsolerna. Svetsningen hade utförts utan att det brännbara materialet på golvet nedanför schaktet dessförinnan forslats bort. Anledningen till att det var bråttom med att ta bort rivningsmassorna var att schaktöppningen mellan plan fyra och vindsplanet skulle gjutas igen med ett valv och att plats för uppstöttning av gjutformen därför måste beredas. Däremot var det alls inte nödvändigt för detta gjutningsarbete att ta bort några konsoler på planet ovanför, varför det aldrig fallit L.L. in att ett sådant arbete kunde bli aktuellt denna dag.

Vad L.L. sålunda uppgivit har inte motbevisats av Skandia.

TR:n finner det inte kunna läggas L.L. till last som försummelse att han under rådande omständigheter icke förutsett att jCC:s platschef direkt av arbetarna skulle påfordra borttagande av konsolerna från väggarna uppe på vindsplanet. Det kan vid sådant förhållande inte heller läggas honom till last att han inte vid tillfället förbjudit användande av skärbrännare, ansökt om svetstillstånd eller icke vidtagit erforderliga säkerhetsåtgärder i anledning av svetsarbeten. Med hänsyn till att det förutsatta arbetet med bortröjning av rivningsmassorna varit rutinmässigt och av enklaste slag och då arbetsstyrkan bara bestod av två man har ytterligare arbetsledning, utöver L.L:s närvaro och ordergivning på förmiddagen och planerade återkomst kl 15.00, inte varit av behovet påkallad. Ej heller i detta hänseende har därför Nilis arbetsledning gjort sig skyldig till försummelse. Skyldighet att på denna grund utge skadestånd föreligger sålunda inte.

Nili har medgivit att den arbetare som utfört skärbränningen förfarit oaktsamt. Den rivingsbråte - bl a asfalt, kork och tjärindränkt wellpapp - som låg rakt under det arbetsställe där skärbränningen ägde rum var av extremt eldfarlig beskaffenhet. Detta förhållande kände arbetarna väl till. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att svetsningen såvitt framgått verkställdes utan att några som helst säkerhetsåtgärder dessförinnan vidtogs, finner TR:n att den oaktsamhet som ostridigt ådagalagts varit grov.

Skandia har gjort gällande att jämkning av Nilis skadeståndsskyldighet med stöd av 3 kap 6 § skadeståndslagen inte bör ske för det fall den vårdslöshet på arbetstagarnas sida, som utlöst arbetsgivarens principalansvar, skulle bedömas som grov. Denna fråga berörs i prop 1972:5 s 53 där departementschefen bl a uttalar: "Eftersom jämkningsregeln avser endast fall av ansvar för annans vållande bör felets eller försummelsens beskaffenhet inte nämnvärt inverka på bedömningen". Å andra sidan finner samma departementschef något längre fram i texten (a a) att "vid en avvägning av de motstående intressena blir resultatet i allmänhet att det ligger närmare till hands att arbetsgivaren svarar fullt ut, än att den skadelidande skall bära en del av förlusten".

Sistnämnda yttrande finner TR:n främst ha den jämkningssituation för ögonen som tidigare - och enligt förslaget i propositionen - reglerades i 3 kap 6 § 1 st skadeståndslagen dvs det fallet att skadeståndet fanns oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter. Den avvägning av motstridande intressen som departementschefen reservationsvis mot den anförda huvudregeln talar om får nämligen, såvitt TR:n kan förstå, i första hand anses ta sikte på enskilda subjekts förhållanden. Någon motsvarande vägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet kan inte gärna bli aktuell mellan försäkringstagarkollektivets intresse av låga premier och å andra sidan den principalansvarige arbetsgivarens intresse av att inte drabbas av en oskäligt betungande skadeståndsskyldighet. Den avvägning som i denna situation kan komma i fråga bör vara av huvudsakligen generell natur och röra sådana mer övergripande frågor som ersättningssystemets betydelse för allmänpreventionen samt hur stor del av ansvaret som sakförsäkringstagarkollektivet resp ansvarsförsäkringstagarkollektivet skall bära. Sådana generella frågeställningar lämpar sig mera för branschöverenskommelser och lagstiftning än för rättstillämpning. TR:n finner sålunda beträffande den nu diskuterade frågan att såvitt kan utläsas och slutas av förarbetena huvudregeln bör vara att jämkningsregeln i nuvarande 3 kap 6 § skadeståndslagen skall tillämpas oberoende av om den vårdslöshet som ligger arbetstagaren till last är av mer eller mindre allvarligt slag. TR:n finner också sakliga skäl tala för att ifrågakomna regel ges denna innebörd.

I den proposition som tidigare citerats (prop 1972:5) uttalas vidare: (a a s 538) "I den mån objektsförsäkring finns och täcker skadan men den skadeståndsskyldige saknar ansvarsförsäkring utan att kunna anses som självförsäkrare eller om skadan går utöver vad som täcks eller i allmänhet brukar täckas av ansvarsförsäkring bör normalt regresskravet jämkas och skadan sålunda stanna på objektsförsäkringen. Detta gäller i princip också i fall då den ansvarige bort hålla försäkringsskydd men försummat detta. Om försummelsen framstår som ett klart avsteg från vad som anses höra till god ordning i verksamhet av det aktuella slaget, bör dock hänsyn härtill kunna tas och regressanspråket helt eller delvis bifallas, men givetvis bara i den omfattning det skulle ha varit täckt av en ordinär ansvarsförsäkring." (kurshär).

Förarbetena utgår sålunda från att regress inte skall tillåtas beträffande den del av skadan som överstiger i vederbörande bransch gängse ansvarsförsäkringsbelopp. Detta står i samklang med de allmänna riktlinjer som gällt för reformarbetet på skadeståndsrättens område sedan mitten av innevarande sekel. Sammanfattningsvis kan reformarbetet sägas ha syftat till att ersättningssystemet utformas så att egendomsskador så långt möjligt kommer att täckas av objektsförsäkring och i görligaste mån också slutligt stannar på försäkringen, dvs bärs av försäkringstagarkollektivet (jfr a prop s 24f).

TR:n, som ansluter sig till förarbetenas syn på hur ersättningssystemet bör vara utformat, övergår därmed till frågan huruvida den ansvarsförsäkring som Nili tecknat hos Folksam var en ordinär ansvarsförsäkring eller huruvida denna hade en utformning som innebar ett klart avsteg från vad som kunde anses höra till god ordning i verksamhet av det aktuella slaget.

Nili har lagt fram viss skriftlig utredning om vilka försäkringsbelopp som olika försäkringsbolag vid tiden för den aktuella branden tillämpade vid ansvarsförsäkring av företag. Utredningen ger vid handen att de flesta bolag vid denna tid hade gått över till ett gemensamt försäkringsbelopp för sak- och personskador om högst 5 milj kr. Tidigare hade vanligtvis olika belopp gällt för person- resp sakskada, varvid 5 milj kr gällde för den förra och 2 milj kr för den senare typen av skada. Folksam hade emellertid vid denna tid ännu inte gått över till systemet med gemensamt försäkringsbelopp utan bibehållit beloppen 5 milj kr resp 2 milj kr. Detta var de enda belopp som tillhandahölls av detta bolag enligt den standardiserade paketförsäkringen för företag, erbjuden också till dem som sysslade med heta arbeten såsom t ex svetsning. Den 1 jan 1987 gick dock även Folksam över till att vid nyteckning eller förnyelse ha ett gemensamt högsta belopp om 5 milj kr för detta slag av försäkringar. Det förekom ännu under 1989 att exempelvis Skandia hade gällande ansvarsförsäkringsavtal med företag där ett högsta försäkringsbelopp för sakskada på 2 milj kr gällde. Utöver nu angivna begränsningar vid varje skadetillfälle tillämpades inom branschen också en total begränsning per försäkringsår, oftast till 10 milj kr.

Mot bakgrund av vad sålunda förekommit finner TR:n att begränsningen av försäkringsbelopp enligt den av Folksam meddelade försäkringen inte kan anses innebära något klart avsteg från vad som kunde anses höra till god ordning i verksamhet av det aktuella slaget och med den riskexponering sådan verksamhet normalt har. Denna bedömning ändras inte av det förhållandet att Nili under 1986 orsakat en brandskada till avsevärt belopp. L.L. som drivit rörelse där svetsarbeten ingick alltsedan början av 1970-talet, hade dessförinnan aldrig haft någon brandskada. Skadefrekvensen kan således före det nu aktuella försäkringsfallet inte anses ha varit av den omfattningen att speciella arrangemang med avseende på försäkringsbeloppet kan anses ha varit påkallade.

Vid den bedömning som TR:n sålunda gjort skall alltså det skadestånd som Nili i och för sig är skyldigt utge jämkas med stöd av 3 kap 6 skadeståndslagen. Jämkningen bör, med hänsyn till vad som sägs i förarbetena (se ovan cit uttalande i prop 1972:5 s 538) och till vad som i allmänhet tillämpas i skaderegleringspraxis, ske ned till vad som täcks av gällande ansvarsförsäkring. Detta leder till att Skandias käromål skall i sin helhet ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

HovR:ns domskäl.

Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n åberopat samma grunder, bevis och omständigheter som vid TR:n. I HovR:n har utskrifter av förhören vid TR:n med L.L. och U.V. lästs upp.

Vad gäller Skandias förstahandsgrund instämmer HovR:n i TR:ns bedömning att Nilis arbetsledning inte varit försumlig.

Det är ostridigt i målet att den arbetare som utfört skärbränningen förfarit oaktsamt. Under sådana förhållanden föreligger skyldighet för Nili att ersätta den skada som uppkommit.

I likhet med TR:n anser dock HovR:n att skadeståndet bör jämkas och att det därvid inte finns anledning att gå ifrån praxis vid skadereglering. Jämkning skall alltså ske ned till ansvarsförsäkringssumman, till följd varav Skandias regresstalan skall ogillas och TR:ns domslut fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl.

Grov oaktsamhet. Det kylrum där branden utbröt hade en yta på drygt 20 kvm. Golvet var täckt av ett ca en meter tjockt lager av rivningsmaterial bestående i bland annat asfaltkork och tjärindränkt wellpapp. De två arbetare som Nili hade på arbetsplatsen insåg ostridigt att det var fråga om brandfarligt material. Vidare är ostridigt att en av de båda arbetarna hade erfarenhet av att arbeta med skärbrännare.

Av utredningen framgår att Nilis arbetsledning hade anvisat arbetarna att under den aktuella dagen arbeta med att samla ihop och kärra bort rivningsmaterialet. Under dagen begärde emellertid huvudentreprenörens platschef att arbetarna skulle svetsa bort ett par konsoler som satt i kylrummets väggar. Bakgrunden härtill var att platschefen snabbt ville komma igång med att gjuta igen schaktöppningen mellan plan 4 och plan 5.

När det nu inte fanns tid att ta bort rivningsmassorna innan skärbränningen började, borde självfallet den arbetare som utförde skärbränningen ha sett till att särskilda försiktighetsmått vidtogs för att minimera risken för brand. Vad som i det hänseendet företogs bestod i att man hämtade ett par handbrandsläckare som fanns tillgängliga i lokalerna. Det skedde inte någon kontroll av att dessa handbrandsläckare fungerade; det visade sig senare att bara en av dessa var i funktion. Man undersökte inte heller om det var möjligt att komma åt kylrummet med brandslang. Man underlät också att vidta sådana försiktighetsåtgärder som att begjuta rivningsmassorna med vatten eller täcka över dem med något icke brandfarligt material.

Arbetena utfördes i Kabi Vitrums lokaler där värdefull egendom förvarades. Risken för att brand skulle uppstå måste ha varit tämligen uppenbar; arbetet innebar ju att glödande metallspån kunde komma att falla ned på brandfarligt material som låg någon meter under den plats där själva arbetet utfördes.

Visserligen gäller på skadestånds- och försäkringsrättens område att en vårdslöshet måste vara av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som grov (NJA 1992 s 130). Frågan om en vårdslöshet är grov kan aktualiseras i skilda sammanhang, exempelvis i ett kontraktsrättsligt förhållande. Den oaktsamhet som förekommit i förevarande fall måste - särskilt med hänsyn till att det rörde sig om yrkesmässig verksamhet - anses vara av så kvalificerat slag att den innefattar grov vårdslöshet.

Jämkning enligt 3 kap 6 § skadeståndslagen. Vid tillämpning av denna jämkningsregel uppkommer först frågan huruvida den omständigheten att grov vårdslöshet förelegat påverkar tillämpningen av jämkningsregeln.

Enligt lagtexten i 3 kap 6 § skadeståndslagen kan ersättning enligt 3 kap 1 § för sakskada jämkas "om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter". I lagtexten finns alltså inte någon antydan om att graden av vållande skulle kunna ha någon betydelse vid tillämpningen av lagrummet.

I förarbetena till skadeståndslagen klargjordes att reformarbetet allmänt sett borde inriktas på att ersättningsfrågorna i möjligaste mån skulle lösas genom försäkringsanordningar och att skadeståndsregler nas betydelse i motsvarande mån borde minskas. För egendomsskadornas del angavs målet vara att sådana skador i största möjliga omfattning skulle ersättas genom skadeförsäkring på den skadelidandes sida. (Prop 1972:5 s 228ff. )

Genom reglerna i 3 kapskadeståndslagen infördes ett skadeståndsansvar utan eget vållande. Räckvidden av det ansvaret begränsades emellertid bl a genom att det också uppställdes särskilda regler om jämkning på grund av försäkringsförhållanden. De allmänna överväganden som ligger till grund för den jämkningsregeln föranleder slutsatsen att avsikten har varit bl a att ansvaret för sakskada skall stanna på objektsförsäkringen med möjlighet till regress inom ramen för föreliggande ansvarsförsäkring. Det är i princip inte förenligt med dessa grundsatser att låta graden av vållande hos den som orsakat skadan spela någon roll vid tillämpningen av jämkningsregeln i 3 kap 6 §.

I det aktuella fallet är det emellertid fråga om en skada i kontraktsförhållande. Frågan kan ställas om den omständigheten kan ha någon inverkan vid bedömningen av jämkningsfrågan.

I förarbetena till skadeståndslagen (prop 1972:5 s 489ff) uttalades att de allmänna principalansvarsreglerna i och för sig gällde i kontraktsförhållanden. I samband därmed framhöll departementschefen (a prop s 493) att bestämmelserna i 25 § försäkringsavtalslagen i princip var tillämpliga också på principalansvar i kontraktsförhållanden. Departementschefen angav att det stämde bäst med hans syn på den paragrafens innebörd att även i kontraktsförhållanden kräva uppsåt eller grov vårdslöshet hos den ansvarige arbetsgivaren själv eller någon arbetstagare som på ett naturligt sätt lät sig identifieras med denne för att regressrätt enligt 25 § försäkringsavtalslagen skulle medges.

Under lagstiftningsärendets fortsatta beredning kom lagrådet in på frågan om tillämpningen av 25 § försäkringsavtalslagen efter genomförandet av skadeståndslagen (a prop s 634f). Lagrådet föreslog att bestämmelsen i försäkringsavtalslagen skulle ändras så att regress tilläts endast när arbetsgivaren själv eller, för juridiska personer, befattningshavare i organställning handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst. Lagrådets förslag till en komplettering av 25 § 1 st försäkringsavtalslagen godtogs.

Skandia har i målet inte åberopat 25 § försäkringsavtalslagen utan grundat sin regresstalan i nu aktuellt hänseende på ett i försäkringsavtalet med fastighetsägaren Kabi Vitrum intaget villkor som ger Skandia rätt att, när ersättning har betalats, rikta återkrav mot den som är ansvarig för skadan. Att Skandia på detta sätt med fastighetsägaren avtalat om en längre gående regressrätt än som följer av den dispositiva regleringen i 25 § försäkringsavtalslagen påverkar emellertid inte tillämpningen av jämkningsregeln i 3 kap 6 § skadeståndslagen i skärpande riktning när det gäller att bestämma skadeståndet i förhållandet mellan Skandia och den för skadan ansvarige arbetsgivaren Nili (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl s 428). Däremot synes det naturligt att jämkningsregeln tolkas i belysning av de ändamålsöverväganden som uppbär regeln i 25 § 1 st andra meningen försäkringsavtalslagen. Med den utgångspunkten finns det inte någon anledning att låta graden av vållande hos den arbetare som orsakat skadan spela någon roll därför att det varit fråga om ett kon traktsmässigt förhållande.

Såsom TR:n angett utgår förarbetena till skadeståndslagen från att regress inte skall tillåtas beträffande den del av skadan som överstiger i vederbörande bransch gängse ansvarsförsäkringsbelopp. HD ansluter sig till TR:ns uppfattning att begränsningen av försäkringsbeloppet enligt den av Folksam meddelade försäkringen inte kan anses innebära något klart avsteg från vad som vid den tiden kunde anses höra till god ordning i verksamhet av det aktuella slaget. På grund av vad TR:n anfört i detta sammanhang kommer HD till samma resultat som domstolarna i frågan om jämkning enligt 3 kap 6 § skadeståndslagen.

Domslut

Domslut. HD förklarar 1. att den oaktsamhet Nilis arbetare gjort sig skyldiga till vid skärbränningen är att betrakta som grov, samt 2. att Nilis skadeståndsskyldighet skall jämkas enligt 3 kap 6 § skadeståndslagen i överensstämmelse med vad HovR:n funnit.

HD finner ej skäl meddela prövningstillstånd i målet i övrigt. HovR:ns dom står därför fast.

HD:s dom meddelades d 29 febr 1996 (nr DT 34).