NJA 1996 s. 149

Allmän åklagare yrkade vid Tierps TR ansvar å medborgaren i Nicaragua F.A. född 1967, för försök till mord enligt följande gärningsbeskrivning: F.A. har d 10 april 1995 på Coromantvägen i Gimo försökt beröva M.E. livet genom att först lura denne att följa med till en mörk och undanskymd plats och där böja sig ner, och sedan med en medhavd specialtillverkad käpp av trä - förstärkt med rundjärn - slå honom med dubbelfattning kraftigt i bakhuvudet, med följd att M.E. fallit omkull och nära svimmat av. Därefter har F.A. fortsatt att hårt slå den liggande M.E. upprepade gånger i huvudet och på armarna. Till följd av slagen har käppen gått sönder. – F.A. har fortsatt med att sticka och skära M.E. ett stort antal gånger i ansiktet och på halsen med en likaledes medhavd förskärarkniv. Genom våldet har även knivbladet gått sönder. F.A. har under dådet sagt till M.E. "nu skall jag döda dig". – M.E. har till följd av våldet förutom en mycket kraftig smärta i angripna partier tillfogats åtminstone ett tjugotal sårskador, huvudsakligen skärskador, i huvudet och ansiktet samt på halsen och ett tiotal avvänjningsskador på händerna i form av skärsår. Därtill har svullnader och blåmärken uppstått och risk föreligger för vanprydande ärr. F.A. har således visat särskild hänsynslöshet och råhet och genom gärningen, som varit livsfarlig, har M.E. tillfogats svår kroppsskada.

Åklagaren yrkade vidare att F.A. skulle utvisas på grund av brott enligt 4 kap 7 § utlänningslagen.

I målet framställdes även förverkandeyrkanden och skadeståndsanspråk. F.A. erkände att han misshandlat M.E. på sätt åklagaren påstått men bestred ansvar för försök till mord, eftersom han inte haft uppsåt att döda M.E. Han bestred vidare utvisningsyrkandet.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet för försök till mord eller, i andra hand, att gärningen skulle bedömas som försök till dråp. I vart fall yrkade han straffskärpning.

F.A. bestred åklagarens ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsrådet Wiegert, referent, tf hovrättsassessorn Erik Lindberg samt nämndemännen Holmkvist Svensson och Johansson) meddelade dom d 16 nov 1995. HovR:n fann att åtalet för uppsåtligt dödande inte kunde vinna bifall men, liksom TR:n, att F.A. var övertygad om grov misshandel. Brottet hade enligt HovR:ns mening ett betydligt högre straffvärde än det som kommit till uttryck genom TR:ns straffmätning.

I utvisningsfrågan anförde HovR:n i domskälen: HovR:n delar TR:ns bedömning att F.A. skall utvisas ur riket. Dock anser HovR:n med hänsyn till brottets allvarliga beskaffenhet i förening med avsaknaden av varje anknytning till Sverige att han bör utvisas utan någon tidsbegränsning.

HovR:ns domslut. 1. HovR:n fastställer TR:ns dom i ansvarsdelen.

L. med vilken H. förenade sig var skiljaktig i utvisningsfrågan och anförde: TR:ns utvisningsbeslut har inte överklagats av någon av parterna. Utvisningsfrågan har således över huvud taget inte berörts i HovR:n. Mot bakgrund härav anser jag att det strider mot en för rättegångsförfarandet grundläggande princip att ändra TR:ns utvisningsbeslut till F.A:s nackdel utan att denne först fått yttra sig i frågan. TR:ns utvisningsbeslut skall därför fastställas.

J. var skiljaktig i frågan om ansvar för försök till uppsåtligt dödande.

F.A. (offentlig försvarare advokaten R.H.) överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle fastställa TR:ns dom vad gällde utvisningen av honom.

Riksåklagaren hade inte något att erinra mot bifall till överklagandet. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Persson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. F.A. har i första hand gjort gällande att HovR:ns skärpning av återreseförbudet strider mot reglerna om förbud mot reformatio in pejus i brottmål. I vart fall har en sådan ändring inte kunnat göras med mindre utvisningsfrågan berörts i HovR:n och F.A. fått tillfälle att yttra sig häröver.

Av handlingarna i målet framgår att varken F.A. eller åklagaren överklagade TR:ns dom vad gäller utvisningen. Frågan om utvisning synes över huvud taget inte ha berörts vid huvudförhandlingen i HovR:n.

Av bestämmelserna i 51 kap 25 § RB om förbud mot reformatio in pejus följer att reglerna gäller bara i de fall den tilltalade överklagar TR:ns dom eller åklagaren överklagar till hans förmån. I det aktuella fallet har åklagaren överklagat med yrkande om skärpt brottsrubricering och strängare straff. Förbudet mot reformatio in pejus har därför inte utgjort hinder mot att uppta utvisningsfrågan till prövning.

HovR:ns handläggning av målet har emellertid kommit att medföra att utvisningsbeslutet ändrats till nackdel för F.A. utan att frågan avhandlats vid huvudförhandlingen. Ett sådant förfarande får anses strida mot en grundläggande princip för rättegången, nämligen att domstolen endast får lägga sådant till grund för domen som parterna haft tillfälle att yttra sig över. Det rättegångsfel som sålunda förevarit kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD.

Vad som förekommit i HD föranleder inte någon annan bedömning i utvisningsfrågan än den TR:n gjort. F.A:s överklagande skall därför bifallas.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Solerud, referent, Lennander och Regner) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 12 mars 1996 (nr DB 50).