NJA 1996 s. 16
En offentlig försvarare överklagade TR:ns dom utan att förete rättegångsfullmakt. Sedan försvararen inte iakttagit ett i faxmeddelande intaget föreläggande att inkomma med fullmakt, har HovR:n avvisat överklagandet. Att HovR:n avsänt faxmeddelande till försvararen, har inte innefattat tillräckligt belägg för att försvararen erhållit föreläggandet. Även fråga om HovR:n bort ge försvararen ytterligare möjlighet att förete fullmakt.
HD
(Jfr 1993 s 308)
Stockholms TR dömde d 7 nov 1995 T.D. för grov misshandel m m till fängelse två år samt förpliktade honom att utge skadestånd till M.K.S. med 40 000 kr. Advokaten S.W. som var förordnad som offentlig försvarare för T.D. överklagade d 28 nov 1995 TR:ns dom i Svea HovR utan ingivande av fullmakt. Överklagandet innehöll inte något bestämt ändringsyrkande och inte heller uppgift om vilken bevisning som åberopades men en begäran om anstånd med att få inkomma med komplettering till d 1 dec. Den 4 dec hemställdes om förlängt anstånd till d 7 dec. Den 4 dec sände HovR:n med telefax till S.W. ett föreläggande att senast d 7 dec inkomma med fullmakt, uppgift om vilken ändring i domen som yrkades samt bevisuppgift, vid äventyr av avvisning. Komplettering med undantag av fullmakt inkom till HovR:n d 7 dec.
TR:ns dom överklagades anslutningsvis även av åklagaren och M.K.S.
HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Lennberg, referent, och tf hovrättsassessorn Granditsky Hökeberg) meddelade d 8 dec 1995 följande beslut: Eftersom S.W.- inte har visat att han är behörig att överklaga domen avvisar HovR:n överklagandet. I enlighet med 51 kap 2 § RB förfaller därmed åklagarens och M.K.S:s överklaganden. TR:ns dom står därför fast.
T.D. (offentlig försvarare och ombud S.W.) överklagade HovR:ns beslut och yrkade att HD skulle upphäva beslutet. Riksåklagaren medgav bifall till överklagandet. M.K.S. fick anses ha medgivit bifall.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, efter redogörelse för saken och de grunder som anförts för överklagandet, upptog följande: Skäl. Om rätten skall underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat får det enligt 33 kap 2 § 1 st RB ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillgripas endast om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna.
Någon uttrycklig föreskrift om att föreläggande att förete fullmakt enligt 12 kap 9 § RB skall delges finns inte. Fråga uppkommer därför om krav på delgivning likväl bör uppställas i förevarande situation.
I förarbetena till 33 kap 2 § RB diskuteras olika hållpunkter för när delgivning bör ske (prop 1990/91:11 s 52I). Därav framgår bland annat att försiktighet med att underlåta delgivning bör iakttas i fall där viss tidsfrist gått ut när talan avvisas såsom vid överklagande.
Med beaktande av att T.D. var dömd till ett kännbart fängelsestraff och att tiden för att överklaga TR:ns dom hade gått ut var det av storvikt att S.W. fick kännedom om att HovR:n övervägde att avvisa överklagandet inom en nära framtid. Med beaktande av att denne är advokat och bör ha kontinuerlig bevakning av inkommande post bör dock inte krav på delgivning uppställas.
Av utredningen framgår emellertid att HovR:n enbart översänt föreläggandet med telefax och att någon kontroll av om det kommit fram till den mottagande advokatbyrån inte förekommit. Det kan därför inte uteslutas att något fel förekommit vid översändandet av telefaxmeddelandet (jfr NJA 1993 s 308). HovR:n borde därför under rådande omständigheter inte ha avvisat överklagandet. HovR:ns avvisningsbeslut och beslutet att förklara åklagarens och M.K.S:s överklaganden förfallna skall därför undanröjas.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns avvisningsbeslut och beslutet att förklara åklagarens och M.K.S:s överklaganden förfallna och visar målet åter till HovR:n för prövning i sak.
HD (JustR:n Vängby, Lind, referent, Svensson, Lambe och Lennander) fattade följande slutliga beslut: Skäl.
I första stycket redovisas vad handlingarna visar om saken såsom återgivits ovan inledningsvis i referatet. Härefter anföres.
S.W. har som grund för överklagandet anfört sammanfattningsvis följande. Han har inte fått del av föreläggandet. Förutsättningar att avvisa överklagandet i den uppkomna situationen har inte förelegat. HovR:n borde ha delgivit honom föreläggandet med s k vitt kort eller i vart fall vidtagit någon ytterligare åtgärd för att försäkra sig om att han fått del av föreläggandet såsom att även skicka det i lösbrev eller ringa upp honom och få bekräftat att telefaxmeddelandet kommit fram.
T.D. har mot sitt nekande dömts till ett långvarigt frihetsstraff. Med hänsyn till de ingripande verkningar TR:ns dom sålunda skulle få för honom, kan det inte komma i fråga att avvisa det överklagande, som hans offentlige försvarare S.W. gjorde för hans räkning, utan att den utredning HovR:n hade kan anses ge klart belägg för att S.W. erhållit HovR:ns telefaxmeddelande.
HovR:ns telefaxjournal utvisar att telefaxmeddelandet avsändes från HovR:n d 4 dec kl 16.36 till ett visst telefaxnummer. Detta nummer hade anvisats av S.W:s sekreterare vid ett telefonsamtal med en kansliföreståndare vid HovR:n några minuter tidigare. Det kan inte uteslutas att något slags fel förekommit vid översändandet av telefaxmeddelandet (jfr NJA 1993 s 308). Härtill kommer att - med hänsyn till vad som förut sagts om verkningarna av TR:ns dom för T.D. - HovR:n under alla omständigheter borde ha berett S.W. ytterligare möjlighet att inge rättegångsfullmakt. HovR:n borde därför inte ha avvisat det överklagande som S.W. hade gjort för T.D:s räkning.
Domslut
HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns avvisningsbeslut och beslutet att förklara åklagarens och M.K.S:s överklaganden förfallna och visar målet åter till HovR:n för prövning i sak.
HD:s beslut meddelades d 23 jan 1996 (nr SÖ 8).