NJA 1996 s. 207

Allmän åklagare yrkade vid Örebro TR ansvar å advokaten P-Å.E. för förtal. Ansvarsyrkandet avsåg ett uttalande som P-Å.E. såsom ombud och offentlig försvarare för åtalad person gjort i inlaga till HD beträffande kriminalinspektören S.S. vilken varit förhörsledare vid förhör med målsäganden i målet.

S.S. yrkade skadestånd.

P-Å.E. bestred ansvars- och skadeståndstalan.

I förtalsmålet åberopade åklagaren som bevisning bl a en videoinspelning av förhör som S.S. hållit. Bevisningen förebringades vid TR:n inom stängda dörrar.

TR:n (ordf lagmannen Levin) dömde i dom d 6 maj 1994 P-Å.E. för förtal till 40 dagsböter och förpliktade P-Å.E. att utge skadestånd till S.S.

I beslut i domen anförde TR:n: Med stöd av 12 kap 3 § 2 st sekretesslagen (1980:100) förordnar TR:n att den sekretess som gäller för det videoinspelade förhör, som förebringats vid förhandling inom stängda dörrar, skall bestå.

P-Å.E. överklagade i Göta HovR HovR:n (hovrättslagmannen Persson, hovrättsrådet Ohlson och hovrättsassessorn Ruhe, referent) fann i beslut d 16 nov 1994 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

HovR:n uttalade sig inte i frågan om sekretess.

P-Å.E. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n.

Riksåklagaren och S.S. tillstyrkte att prövningstillstånd meddelades. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Stenlund, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Riksåklagaren har anfört bl a att det inte finns anledning till ändring av TR:ns dom, men att det, med hänsyn till att yttrandet fällts av P-Å.E. i egenskap av offentlig försvarare och gällt en polismans åtgärder i brottsutredningen, inte är alldeles klart hur gränsen för förtalsbestämmelsen skall dras i ett fall som detta.

Förutsättningarna i målet är sådana att det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att en prövning sker i högre rätt. På grund härav bör tillstånd meddelas till målets prövning i HovR:n.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Lind, Svensson, referent, och Lennander) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Det yttrande som saken gäller har fällts av P-Å.E. i egenskap av offentlig försvarare och avsett en polismans åtgärder i brottsutredningen. Det är inte klart hur gränsen för förtalsbestämmelsen skall dras i ett sådant fall. Tillstånd till målets prövning i HovR:n bör därför meddelas.

TR:n förordnade i sin dom med stöd av 12 kap 3 § 2 st sekretesslagen (1980:100) att den sekretess som gällde för det videoinspelade förhör, som förebringats vid förhandling inom stängda dörrar, skulle bestå. Sedan P-Å.E. överklagat domen fann HovR:n i överklagade beslutet ej skäl att meddela prövningstillstånd. I beslutet uttalade sig HovR:n inte om TR:ns sekretessförordnande.

I 12 kap 3 § 3 st sekretesslagen föreskrivs skyldighet för högre rätt att, vid fullföljd av talan i mål eller ärende vari domstol har meddelat förordnande om att sekretess för uppgift skall bestå, ex officio pröva förordnandet, när den skiljer målet eller ärendet ifrån sig. I sekretesslagen regleras inte den situationen att högre rätt försummat sin skyldighet att pröva lägre rätts sekretessförordnande.

Att det av det överklagade beslutet inte uttryckligen framgår att HovR:n företagit en prövning av TR:ns sekretessförordnande väcker frågan om förordnandet därigenom upphört att gälla.

Som Regeringsrätten emellertid har framhållit i rättsfallet RÅ 1993:61 synes det inte vara förenligt med de grundtankar som bär upp den gällande sekretesslagstiftningen att en underlåtenhet av högre rätt att uttala sig beträffande underinstansens sekretessförordnande i alla lägen och urskillningslöst måste som rättsföljd medföra att all den sekretess som underinstansen beslutat om upphör att gälla. HD ansluter sig till Regeringsrättens i det rättsfallet uttalade mening att det ökade offentlighetsintresse som kringgärdar domstolarnas verksamhet inte bör få leda till att viktiga sekretessintressen går till spillo på grund av försummelser eller misstag från den högre rättens sida.

På grund av det anförda och då videobandet inte har blivit offentligt i samband med handläggningen av målet i HovR:n finner HD att TR:ns sekretessförordnande alltjämt gäller och att det bör bestå.