RÅ 1993:61

Länsrätten i Stockholms län

T.W., som var ordförande i RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande), begärde hos Länsrätten i Stockholms län att få ta del av en dom meddelad den 5 maj 1992 varigenom länsrätten avslagit smittskyddsläkarens ansökan om tvångsisolering enligt smittskyddslagen beträffande viss namngiven person.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1992-09-17, Lundborg) yttrade: Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller inom hälso- och sjukvården sekretess för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. - Enligt 7 kap. 2 § 3 sekretesslagen gäller sekretess även beslut enligt smittskyddslagen angående frihetsberövande åtgärd med avseende på gonorré, klamydiainfektion, infektion av HIV och syfilis. - Länsrätten har i den aktuella domen med stöd av 12 kap. 3 § och 4 §sekretesslagen förordnat att sekretessen enligt 7 kap. 1 § och 2 § samma lag skall bestå beträffande såväl de uppgifter som förebringats vid länsrättens muntliga förhandling som för de uppgifter som före domslutet tagits in i domen. - Domslutet samt de delar av domen i övrigt som inte innehåller uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden och som anges i bilaga till detta beslut, omfattas inte av sekretess enligt sekretesslagen och skall därför lämnas ut. - Skäl att nu göra en annan bedömning i fråga om de sekretessbelagda delarna av domen föreligger inte. Detta gäller även om domen avidentifieras eftersom T.W. i sin begäran har namngett den person domen gäller. – I 14 kap. 9 § och 10 §sekretesslagen ges möjlighet att genom förbehåll inskränka rätten att lämna sekretesskyddade uppgifter vidare eller att utnyttja dem om risken för skada, men eller annan olägenhet därigenom kan undanröjas. - Sekretesskyddet i den aktuella typen av mål enligt smittskyddslagen är emellertid så starkt att inte ens utlämnande med förbehåll kan ske i fråga om en för T.W. till namnet känd person. De delar av domen som innehåller sekretessbelagda uppgifter kan således inte lämnas ut till denne. - T.W:s begäran bifalles på så sätt att domslutet samt de delar av domen i övrigt som inte innehåller sekretesskyddade uppgifter, och som anges i bilaga till detta beslut (här utesluten), skall lämnas ut. - Framställningen i övrigt lämnas utan bifall.

T.W. överklagade länsrättens avgörande och yrkade i första hand att den aktuella domen skulle utlämnas till honom med undantag av personuppgifter. I andra hand yrkade han att domen skulle lämnas ut till honom i de delar som kammarrätten fann det befogat. I tredje hand yrkade han att hela domen skulle utlämnas till honom under förbehåll enligt 14 kap.9 och 10 §§sekretesslagen. Som skäl till att han ville få del av domen anförde han i huvudsak följande. RFSL följde smittskyddslagens tillämpning, både inom smittskyddsläkarorganisationerna och hos de administrativa domstolarna. Smittskyddslagens tillämpning i länsrätterna hade kunnat följas genom massmedia. Det här målet hade dock inte refererats av massmedia. Han var intresserad av den aktuella domen dels på grund av att detta såvitt han visste var det ena av två fall där en homosexuell man begärts tvångsisolerad dels på grund av att smittskyddsläkarens begäran om tvångsisolering inte bifallits. Den aktuella personens namn var känt för honom och för RFSL:s övriga förbundsledning. RFSL hade inte tidigare röjt och hade inte heller för avsikt att röja den aktuella personens identitet. I och med att allmänt åtal hade väckts mot den person som var föremål för länsrättsförhandlingen hade många av de uppgifter länsrätten velat skydda blivit offentliga. T.W. hänvisade vidare till Regeringsrättens dom den 30 april 1992, RÅ 1992 not. 189, angående sekretess i ett smittskyddsärende.

Kammarrätten i Stockholm (1992-11-02, Grimby, Bonnert, referent, Mahlm) anslöt sig till länsrättens bedömning och ändrade inte det överklagade beslutet.

I besvär hos Regeringsrätten fullföljde T.W. sin hos kammarrätten förda talan.

Regeringsrätten (1993-09-13, Wahlgren, Berglöf, Werner, Ragnemalm) yttrade: Målet rör frågan om Länsrättens i Stockholms län dom den 5 maj 1992 kan lämnas ut till T.W.

Länsrätten har i beslut den 17 september 1992 funnit att de delar av domen som ej omfattas av sekretess kan lämnas ut och kammarrätten har i det överklagade avgörandet anslutit sig till länsrättens bedömning.

I domen den 5 maj 1992 lämnade länsrätten en ansökan av Smittskyddsläkaren i Stockholms läns landsting om tvångsisolering enligt smittskyddslagen av en smittad utan bifall. Länsrätten förordnade med stöd av 12 kap.3 och 4 §§sekretesslagen att sekretessen enligt 7 kap.1 och 2 §§ samma lag skulle bestå beträffande såväl de uppgifter som förebringats vid den muntliga förhandlingen som de uppgifter som före domslutet tagits in i domen.

Sedan smittskyddsläkaren överklagat länsrättens dom fann Kammarrätten i Stockholm i beslut den 3 juni 1992 efter föredragning av handlingarna i målet att smittskyddsläkaren inte ägde rätt att överklaga domen. Kammarrätten tog därför inte upp besvären till prövning. I beslutet uttalade sig kammarrätten inte om länsrättens sekretessförordnande.

Smittskyddsläkaren överklagade kammarrättens beslut. Regeringsrätten fann i beslut den 11 februari 1993 (RÅ 1993 ref. 5) att smittskyddsläkaren hade rätt att överklaga beslut, som innebar att en ansökan om tvångsisolering lämnats utan bifall, och upphävde kammarrättens beslut samt visade målet åter till kammarrätten för prövning i sak. Regeringsrätten förordnade med stöd av 12 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen att sekretessen enligt 7 kap.1 och 2 §§ samma lag skulle bestå för uppgifterna om motpartens namn och adress. Motparten var den person som smittskyddsläkarens ansökan avsåg.

I 12 kap. 4 § fjärde stycket sekretesslagen föreskrivs skyldighet för högre rätt att, vid fullföljd av talan mot dom eller beslut vari domstol meddelat förordnande om sekretess för uppgift som tagits in i domen, ex officio pröva förordnandet, när den skiljer målet eller ärendet ifrån sig.

Av kammarrättens beslut den 3 juni 1992 framgår inte uttryckligen att kammarrätten företagit en sådan prövning. Frågan i målet är om en underlåtenhet i detta hänseende från kammarrättens sida skall anses ha medfört att länsrättens sekretessförordnande blivit utan verkan.

I sekretesslagen regleras inte den situationen att högre rätt försummat sin skyldighet enligt 12 kap. 4 § att pröva lägre rätts sekretessförordnande. En skyldighet för högre rätt att ex officio fastställa underinstansens sekretessförordnande fanns även enligt den tidigare gällande sekretesslagen (se 36 § tredje stycket i den upphävda lagen, 1937:249, om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar). Vid den nu gällande sekretesslagens tillkomst anförde föredragande departementschefen, efter att ha angivit att det promemorieförslag som innehöll tillämnade regler på förevarande område saknade motsvarighet till ifrågavarande åliggande för högre rätt, följande (prop. 1979/80:2 Del A s. 308 f.).

För egen del är jag inte övertygad om att det innebär några fördelar att ändra den gällande regleringen. Snarare kan i vissa situationer oklarhet uppkomma, om den högre rätten inte uttalar sig i sekretessfrågan. Som exempel kan nämnas att underinstansen kan få svårt att avgöra hur överinstansens underlåtenhet att uttala sig i en sekretessfråga skall tolkas. Om uppgift som omfattas av underrättens sekretessförordnande inte har förebringats vid förhandling i den högre instansen, innebär överinstansens tystnad att sekretessen gäller. Om emellertid uppgiften har förebringats vid offentlig förhandling eller vid förhandling inom stängda dörrar, innebär överinstansens tystnad att sekretessen för uppgiften har upphört att gälla. I själva verket innebär den i promemorian föreslagna ordningen att underinstans kan behöva ha tillgång till protokoll från förhandling i högre rätt för att i förekommande fall kunna pröva fråga om utlämnande av uppgift som ursprungligen varit sekretessbelagd i mål eller ärende hos underinstansen. Detta är givetvis inte tillfredsställande. I departementsförslaget har därför tagits upp den nyss nämnda regeln i tredje stycket av förevarande paragraf.

Bestämmelsen innebär att högre rätt, när den skiljer mål eller ärende från sig, skall ompröva sekretessförordnande som den lägre rätten har meddelat. Detta gäller oavsett om uppgiften hos den högre rätten har förebringats vid förhandling eller inte eller om uppgiften tillhör en del av målet som inte prövats av den högre instansen. Vad jag nu har sagt syftar givetvis inte på det fallet att endast en av flera tilltalade överklagar domen i målet och sekretessförordnandet avser uppgift som rör den eller de övriga tilltalade. Det bör emellertid påpekas att den högre rätten måste upphäva sekretessförordnandet, om uppgiften hos denna har förebringats vid offentlig förhandling. Uppgiften har då blivit offentlig enligt första stycket av förevarande paragraf.

Till här återgivna departementschefsuttalanden ansluter sig en kommentar av lagrådet, som anförde att, om den högre rätten i ett fall där uppgiften förebringats vid offentlig förhandling försummar att häva sekretessförordnandet, detta ändå måste anses bli utan verkan (a. prop. s. 480 f.).

I rättspraxis har frågan om sekretessprövning enligt äldre rätt (den i det föregående nämnda 36 § tredje stycket lagen, 1937:249, om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar) behandlats i rättsfallet RÅ 1973 ref. 4. I detta rättsfall hade länsrätten haft muntlig förhandling inom stängda dörrar. I domen förordnade länsrätten att handlingarna i målet skulle vara sekretessbelagda. Domen överklagades till kammarrätten som konstaterade att tidpunkten för frågan i målet passerat. Besvären föranledde inte någon kammarrättens vidare åtgärd. Regeringsrätten konstaterade att kammarrätten inte hade utlåtit sig i frågan om rätten att få ut handlingarna i målet. Regeringsrätten upphävde länsrättens sekretessförordnande.

Situationen i 1973 års rättsfall företer onekligen stora likheter med förevarande fall, i det att i båda fallen muntlig förhandling inom stängda dörrar hållits, varefter underrätten förordnat om sekretess och överinstansen - sedan den haft målet före i avseenden som inte behövt föranleda någon prövning av omständigheter som berörts av sekretessförordnandet - uraktlåtit en ex officio-prövning av detta förordnande. Emellertid föreligger också betydelsefulla skillnader i bedömningssituation. För det första var konstruktionen av sekretessförordanden efter domstolsförhandling annorlunda i 1937 års lag. Den domstol som haft förhandling kunde åstadkomma en konstitutiv sekretess för protokollförda uppgifter. Enligt nuvarande ordning innebär sekretessförordnandet egentligen i huvudsak att domstolen, vid en avvägning mellan det större krav på offentlighet som i princip anses böra gälla vid domstol, å ena sidan, och den sekretess som i övrigt enligt sekretesslagen gäller för uppgiften i fråga, å den andra sidan, bestämmer vilket alternativ som skall gälla. Det tillskapas således inte någon "ny" sekretess. För det andra synes nuvarande reglering i högre grad än den som gällde enligt äldre rätt vara betingad av praktiska skäl. Att upprätthålla den ståndpunkten att underlåtenhet av högre rätt att uttala sig beträffande underinstansens sekretessförordnande i alla lägen och urskillningslöst måste som rättsföljd medföra att all den sekretess varom underinstansen beslutat har upphört att gälla synes inte förenligt med de grundtankar som uppbär nu gällande sekretesslagstiftning. Det ökade offentlighetsintresse som kringgärdar domstolarnas verksamhet bör inte få leda till att viktiga sekretessintressen går till spillo på grund av försummelser eller misstag från den högre rättens sida.

I förevarande mål beaktar Regeringsrätten att någon offentlig förhandling inte förekommit innan kammarrätten fattade sitt beslut den 3 juni 1992 med anledning av besvären över länsrättens dom. Anledning saknas att anta att uppgifter i länsrättens dom på annat sätt blivit offentliga i samband med handläggningen av målet i kammarrätten. Vid nu angivna förhållanden och med beaktande av vad nyss anförts finner Regeringsrätten att bedömningen av om T.W. skall ha rätt att ta del av länsrättens dom den 5 maj 1992 skall ske med utgångspunkt från att länsrättens sekretessförordnande alltjämt gäller.

Regeringsrätten ansluter sig till underinstansernas bedömning att länsrättens dom inte kan utlämnas till T.W. i vidare mån än som skett. T.W:s överklagande skall därför avslås.

Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut.

Föredraget 1993-08-24, föredragande Belfrage,

målnummer 5653-1992