NJA 1996 s. 443

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Stigenberg) anförde i dom d 2 nov 1994: Domskäl. Åklagaren har i sin sakframställning redogjort för praxis och principer i fråga om polisens utnyttjande av uppgiftslämnare - tjallare, informatörer, källor m m - samt polisens medverkan till återköp av stulet gods. I korthet har redogörelsen, som grundat sig på en inom polisen verkställd utredning, gett vid handen följande. Polisen har en tipskassa, populärt kallad buskassa, från vilken mindre belopp kan tas för att bjuda tjallare på cigarretter eller wienerbröd och dylikt. Därtill kommer att det finns tipspengar inom ramen för kostnaderna för förundersökning. Tipspengarna rör också blygsamma belopp - några hundralappar eller tusenlappar. Under åren 1985-1986 gällde att rikspolischefen måste fatta beslut rörande högre belopp än 5 000 kr. Nu angivna medel bokförs hos polisen i sedvanlig ordning. Därtill kommer systemet med att banker, privatpersoner, försäkringsbolag m fl utfäster belöningar för att stöldgods skall återställas till ägarna. I dessa fall arbetar polisen endast förmedlande för att i slutändan överlämna belöningen till uppgiftslämnaren. Beloppen, som kan uppgå till sexsiffriga belopp, bokförs inte hos polisen. Polisens medverkan i dessa fall har inte bara "brevbärarkaraktär". Syftet för polisen är att nå ett polisiärt resultat, dvs att tjuven eller hälaren kan gripas. Uppgiftslämnarna är oftast kriminella personer. En uppgiftslämnare har som regel kontakt med endast en polisman, som kallas förare av källan. Det anses mycket viktigt att förarna dokumenterar sina åtgärder i dessa sammanhang, bl a för att undvika att polisen i efterhand beskylls för att stoppa belöningsmedel i egna fickor. Erhållna checkar skall kopieras och polismännen skall när källan fått sin belöning på en särskild handling intyga vad som förekommit. Okonventionella arbetsmetoder får bara användas vid brott av farlig art, exempelvis brott mot rikets säkerhet eller annan grövre brottslighet. Bevisprovokation anses vara en legitim åtgärd men polisen får inte anstifta någon att begå brott. När polisen samverkar med en misstänkt får polisen inte agera på sådant sätt att den misstänkte avslöjar sig själv.

De tilltalade har i stort vitsordat de faktiska omständigheterna under (aktuella) åtalspunkter men har bestritt ansvar. De har därvid bl a gjort gällande, att deras handlingar av olika skäl varit försvarliga.

I två hovrättsavgöranden, Svea HovR:s, avd 8, dom d 23 dec 1977, DB 143, och HovR:ns över Skåne och Blekinge, avd 4, dom d 3 juli 1981, DB 4183, har åtal mot polisbefäl för bl a häleri, alternativt myndighetsmissbruk, medhjälp till häleri, alternativt myndighetsmissbruk, och grovt osant intygande ogillats. Åtalen har haft avseende på befälens medverkan vid återköp av stulna konstföremål m m. T.L. och L.F. har förklarat, att de kände till avgörandena. TR:n har tolkat de tilltalade som att de menat sig ha fått ledning för sitt handlande av dessa avgöranden.

Åtalspunkten 2. T.L. har förklarat sig sakna kännedom om promemorian d 25 jan 1988. Han och L.F. har vidare anmärkt, att beslagsprotokollet är oriktigt endast vad avser platsen för beslaget.

Som grund för sitt bestridande har T.L. anfört. 1. Fara i bevishänseende har inte förelegat. 2. I annat fall har för honom förelegat nöd enligt 24 kap 4 § BrB. 3. Det osanna intygandet är inte att anse som grovt och därför preskriberat.

L.F. har till sitt försvar åberopat nöd enligt 24 kap 4 § BrB. Därjämte har T.L. för Lars Es räkning åberopat förmans befallning. Åklagaren har i sitt slutanförande godtagit T.L:s uppgift om att denne inte kände till promemorian.

Bakgrund Den uppgiftslämnare som anskaffat de beslagtagna fotografierna är C.N. Denne kände R.B. som tillsammans med fem andra personer blev dömda till långvariga fängelsestraff för inbrottet i Carl Larsson-gården i Sundborn d 15 jan 1988. C.N. var barndomskamrat med R.B:s far. R.B. hade erbjudit C.N. att köpa konsten eller förmedla köp av denna. Spaningsarbetet efter inbrottet leddes av polisen i Falun men då C.N. hört av sig med uppgift om att han möjligen skulle kunna återskaffa stöldgodset kopplades rikskriminalen in för att biträda Falupolisen med att leda denne, vilket närmast blev L.F:s uppgift. C.N. ville ha belöning för sitt arbete. L.F. har uppgett, att han kom till Kumla d 21 jan och mötte C.N. Det var första gången han träffade honom, men han kände till hans existens. Enligt L.F. var C.N. känd som gravt kriminell. Polisen hade ställt en belöning i utsikt. C.N. hade visat ett 40-tal foton över konsten men polisen ville försäkra sig om att det inte var gamla foton, varför man av C.N. krävde att han skulle visa polaroidfoton över tre angivna konstverk fotograferade tillsammans med exemplar av färska kvällstidningar. C.N. efterkom önskemålet; dock fanns inga kvällstidningar med på bilderna. L.F. tog hand om fotografierna. Några personer blev misstänkta för kuppen och polisen fick ett beslut om husrannsakan. Hos en av de misstänkta fanns i ett rum en särpräglad matta, som förekom på fotografierna. Den 22 jan inträdde distriktsåklagaren Olle Sohlberg som förundersökningsledare. Ett antal personer med anknytning till lägenheten blev anhållna. C.N. fick sedermera genom polisens i Falun försorg en belöning.

T.L. och LF. har hörts närmare över åtalet. Som vittnen på åklagarens begäran har hörts R.B. och S. samt kriminalinspektören Å.H. Falun.

L.F. har uppgett: Polisen hade de tre fotografierna som band i varje fall en av de anhållna, B, vid brott. För att gå vidare med saken måste fotografierna tas fram i utredningsmaterialet. Anhållningstiden började närma sig sitt slut. Det gällde att hitta på ett sätt att ta fram fotografierna utan att avslöja C.N. för de misstänkta. CN. hade av Falupolisen lovats skydd och full anonymitet. Det gällde också Sundborns fortsatta existens. Enligt C.N. hade tjuvarna sagt, att de "hellre brände skiten än snutdjäveln får tag i det". L.F. tänkte ut en ide som han sedan förelade och fick godkänd av T.L. De tre fotografierna skulle under alla förhållanden ha tagits upp i ett beslagsprotokoll. Protokollet är oriktigt bara i den meningen att platsen för beslaget är felaktigt angiven. L.F. och T.L. kände ägaren till biluthyrningsfirman och med dennes medverkan åstadkoms det falska hyrbilskontraktet Firman ligger granne med Scandic Hotel och det är mycket vanligt att hotellgäster hyr bilar på firman. För att säkra C.N:s anonymitet upprättade L.F. promemorian för att dokumentera uppgifterna i beslagsprotokollet Handlingarna visades sedan för åklagaren, som fattade beslut om att inge häktningsframställning till rätten. B "vek sig" när han fick se fotografierna. De stulna tavlorna kom sedan fram. Ramarna hade monterats bort och bränts upp. L.F. blev förevisad brännplatsen. Av brandresterna kunde konservatorn få hjälp med att hitta nya ramar till konstverken. Om inte han och T.L. handlat på sätt som skedde hade troligen inte inbrottet klarats upp.

T.L. har i allt väsentligt bekräftat L.F:s uppgifter samt tillagt: Ägaren till hyrbilsfirman ansåg att han gjorde samhället en tjänst genom att hjälpa polisen. Promemorian, beslagsprotokollet och hyrbilskontraktet saknar allt bevisvärde. Handlingarna var inte avsedda som bevismaterial utan för att skydda C.N. De har inget med utredningen om Sundborninbrottet att göra. Om han förstått att han genom dessa åtgärder skulle göra sig skyldig till brott hade han inte vidtagit åtgärderna. Det var på hans uttryckliga order som L.F. vidtog åtgärderna. L.F. kunde icke bryta mot av honom givna order. Polisen måste kunna vidta liknande åtgärder i sitt spaningsarbete i framtiden. Det som skett här är "polisarbete efter bästa förstånd". Om inte polisen handlat som den gjorde i detta fall hade konst för miljoner och en del av det svenska kulturarvet "gått åt skogen".

H. som representerade Falupolisen i spaningsarbetet, har uppgett att C.N. sagt att om han blev avslöjad skulle han bli "avrättad, likviderad". Enligt H. var konsten på Sundborn "oersättlig" - ingen ville ange något värde på de stulna tavlorna.

Tillfrågad vad han ansåg om L.F:s ide att lösa problemet med att ta fram fotografierna i utredningsmaterialet svarade H. att han fann iden acceptabel.

S. har bl a uppgett: När ärendet föredrogs för honom var det ingen som sade att uppgifterna var oriktiga. Han var emellertid tveksam till historien som sådan och han funderade på att ställa frågor men avstod. Han ville inte ha problem med polisen utan att först diskutera med sin chef. När han kom hem på kvällen ringde han till sin chef, överåklagaren, och delgav denne sina misstankar, Överåklagaren tyckte, att de skulle låta saken bero. Han fick reda på de oriktiga uppgifterna först i samband med att han hördes av polisen. Han hade samma ambition som Falupolisen att få brottet uppklarat.

Vad först gäller åtalet mot T.L. för osant intygande vad rör promemorian så är i målet ostridigt att T.L. inte kände till denna. Vid sådant förhållande skall åtalet mot T.L. ogillas i den delen.

I fråga om åtalet i övrigt gör TR:n följande bedömning. Såväl T.L. som L.F. har vidgått de faktiska omständigheterna. Genom deras egna uppgifter och övrig utredning är visat att T.L. och L.F. gemensamt och i samråd dels upprättat ett felaktigt beslagsprotokoll och dels framställt ett falskt hyrbilskontrakt. L.F. har vidare skrivit den oriktiga promemorian. Även om deras syfte med åtgärderna varit att skydda C.N. och de felaktiga respektive falska uppgifterna i sig - som utvecklingen gestaltade sig - inte varit av allvarlig karaktär så har dock härigenom med hänsyn till handlingarnas art uppenbart uppstått fara i bevishänseende. På av åklagaren anförda skäl är det osanna intygandet i sig att bedöma som grovt.

Fråga är då om T.L. och L.F. kan fallas till ansvar för dessa gärningar. I deras åberopande av nöd får anses ligga att de ansett gärningarna försvarliga med hänsyn till intresset att rädda för landet oersättlig egendom och samtidigt skydda C.N. från att avslöjas som tjallare med de risker detta kunde medföra för denne.

En effektiv polisverksamhet förutsätter uppenbarligen att polisen i viss utsträckning använder sig av uppgiftslämnare och att polisen medverkar till att av försäkringsbolag utfästa belöningar för återskaffande av gods utbetalas. I målet har framgått, att sådana uppgiftslämnare är av stor betydelse när det gäller att avslöja grova brott och att återskaffa värdefull egendom. Vissa polismän har i egenskap av förare av uppgiftslämnare att hålla kontakt med sådana och TR:n har förstått att det är viktigt för fortsatt polisarbete att kontakterna vidmakthålles och skyddas så att inte uppgiftslämnarna utsätts för risker till liv och hälsa. Polisens möjlighet att fortsättningsvis få tips blir annars obefintliga. Utfästande av belöningar torde också ligga i försäkringsgivarnas och de försäkrades intresse, så länge inte systemet med uppgiftslämnare urartar så att stölder av konst och andra värdeföremål organiseras med tanke på möjligheten av återköp och belöningar.

Det får antas att utan C.N:s medverkan hade inbrottet inte klarats upp. Ingen tvekan kan råda om att det låg i samhällets intresse att så skedde.

Utredningen av Sundborninbrottet hamnade till slut i ett läge där polisen hade att väga olika intressen mot varandra, bl a intresset av att skydda C.N. Denne hade av polisen i Falun lovats skydd och full anonymitet. TR:n finner inte att polisen kan klandras för att den håller sina löften gentemot uppgiftslämnare. Vid en samlad bedömning anser TR:n att T.L:s och L.F:s handlande, som var ett led i lösandet av ett allvarligt brott, i den föreliggande situationen har varit försvarligt. De skall därför vara fria från ansvar, L.F. för osant intygande och båda för urkundsförfalskning.

Vid behandlingen av åtalspunkterna 3 och 7 fann TR:n på anförda skäl att L.F. hade begått tjänstefel men att gärningarna var ringa och därmed fria från ansvar.

Domslut

Domslut. TR:n ogillade åtalen för osant intygande och urkundsförfalskning enligt åtalspunkten 2

samt åtalen mot L.F. för tjänstefel enligt åtalspunkterna 3 och 7.

De tilltalade dömdes för viss annan brottslighet, T.L. till villkorlig dom och L.F. till dagsböter.

Domskäl

Domskäl. Åtalspunkten 2.

T.L. och L.F. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom.

L.F. har lagt till bl a följande. Utredningsmännen som höll i Sundbornärendet förklarade för honom att det var tveksamt om de misstänkta personer som anhållits skulle vara fortsatt frihetsberövade om det inte kom fram något ytterligare material. Åklagaren – O.S. - hade dock lovat att inte fatta något beslut i frågan förrän på eftermiddagen måndagen d 25 jan 1988. Han skrev sedan beslagsprotokollet och promemorian samma dag. - Det var bara spaningspersonal hos polisen som kände till fotografierna som C.N. skaffat fram. - Han fick först under huvudförhandlingen vid TR:n i detta mål reda på att O.S. redan på lördagen d 23 jan hade fått information om fotografierna. - Det är självklart att alla som hjälper polisen skall "märkas" och CN. hade sagt att "det är ju jag som sticker huvudet i snaran och riskerar att få det avskuret".

T.L. har lagt till att hyrbilskontraktet upprättades för att finnas till hands om någon ringde till bilfirman för att kontrollera den uppgivna uthyrningen. - Hade han vetat om att O.S. kände till fotografierna så skulle han aldrig ha lämnat sitt medgivande till att upprätta de oriktiga handlingarna. - Polisen i Hallsberg hade sagt att om fotografierna visades för den misstänkte B skulle denne erkänna och börja berätta. Denna bedömning - som också visade sig vara riktig - byggde på den kännedom polisen hade fått om B i tidigare ärenden.

Å.H. har uppgett att polisen inte hade så mycket att gå på i utredningsväg, att de misstänkta skulle släppas och att polisen fick ta "sista chansen" att visa fotografierna.

O.S. har berättat att han - som han vill minnas - på lördagen ändrade sitt beslut om hämtning av de misstänkta personerna till ett beslut att anhålla dem, sedan han efter en kontakt med polisen i Falun fått reda på att polisen hade fotografier av konsten tagna hemma hos B.

HovR:n gör följande bedömning.

Det är utrett och ostridigt att T.L. och L.F. gemensamt och i samråd låtit upprätta beslagsprotokollet och framställa hyrbilskontraktet samt att L.F. upprättat promemorian. Vidare är klarlagt att handlingarna innehåller oriktiga uppgifter om dels hur och var fotografierna påträffades samt dels namnet på den person som hade hyrt bilen och vilket hotell denne bott på.

T.L. och L.F. har på detta sätt fört in osanna och förfalskade uppgifter vid en förundersökning om brott för att tjäna som både bevismedel och underlag för exempelvis åklagares ställningstagande till fortsatt anhållande och ingivande av häktningsframställning hos domstol. Detta kan inte sägas innebära annat än att det har förelegat sådan fara i bevishänseende som grundar ansvar för de åtalade gärningarna. Det gäller redan när handlingarna ses var för sig. Emellertid är det i sammanhanget naturligt att närmast se de tre handlingarna som en samverkande helhet, eftersom de kompletterar varandra genom utfyllande uppgifter. Den angivna faran blir då än mer framträdande.

Med det sagda är både de objektiva förutsättningarna liksom de subjektiva - eftersom T.L. och L.F. visste vad de rent faktiskt utförde samt då den felbedömning som T.L. gjorde i fråga om farerekvisitet inte är ansvarsbefriande - uppfyllda för att osant intygande och urkundsförfalskning skall föreligga. På de skäl som åklagaren har anfört skall det osanna intygandet bedömas som ett grovt brott.

Frågan blir härefter om T.L. och L.F. skall vara fria från ansvar på grund av att de har handlat i nöd samt vad gäller L.F. att han även har handlat på förmans befallning.

BrB:s regler om de allmänna ansvarsfrihetsgrunderna - bl a nöd och förmans befallning - har genomgått omfattande ändringar, vilka har trätt i kraft d 1 juli 1994. Inga särskilda övergångsbestämmelser har meddelats såvitt nu är av intresse. Den nya lydelsen av bestämmelserna blir tillämplig i detta fall.

I 24 kap 4 § BrB stadgas att gärning som någon begär i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Nöd anges föreligga när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse.

Den begränsning som tidigare rådde genom att faran hotade värdefull egendom har nu tagits bort. Detta innebär enligt förarbetena en viss utvidgning av möjligheterna att ansvarsfritt handla i nöd när fråga är om att rädda egendom. Dessutom har i paragrafen den språkliga ändringen av försvarlighetsrekvisitet skett från att handlingen skall vara försvarligtill att inte vara ofänvarlig. Detta är inte avsett att leda till någon ändring i sak. I förarbetena (NJA II 1994 s 437ff) uttalas emellertid också att det inte finns anledning att ställa sig avvisande till en rättsutveckling som leder till ett något vidgat område för ansvarsfrihet vid nöd.

T.L:s och L.F:s åberopande av nöd innefattar att fara förelåg på så sätt att dels den stulna konsten inte återställdes eller rent av blev förstörd, dels C.N. utsattes för någon form av våld som en följd av att han lämnat polisen information om det tillgripna godset.

Av utredningen framgår att det förelåg uppgifter om att förövarna av kuppen kunde tänkas bränna målningarna hellre än att polisen kom över dessa. Dessa uppgifter kunde självklart inte bara lämnas därhän av polisen som ogrundade. Vidare stod det klart att en av de misstänkta måste ha en koppling till det stulna, eftersom några av tavlorna var fotograferade hemma hos honom enligt vad som framgick av den särpräglade matta som fanns på fotografierna. Som utredningsläget var, när genomförda husrannsakningar inte hade gett önskvärt resultat i form av återfunnen konst eller spår av denna, framstår det som givet att det, om misstänkta personer skulle friges, förelåg en långtifrån försumbar fara att tavlorna antingen skulle komma till skada eller inte hittas. En nödsituation förelåg därför i förhållande till den stulna konsten.

Här kan sedan sägas att polisen ju hade tillgång till fotografierna och redan hade nämnt detta för åklagaren. Därmed skulle det av T.L. och L.F. angivna huvudsakliga motivet för deras handlande falla; att de i första hand ville rädda den oersättliga konstskatten. Deras uppgift att de inte visste om att O.S. kände till fotografierna är dock inte motbevisad utan får godtas. Från den utgångspunkten ter det sig förklarligt att de sökte efter en okonventionell metod att i utredningen föra in vad spaningsenheten inom polisen fått fram genom C.N. och härigenom sätta press på de misstänkta personerna. Detta gällde framförallt i förhållande till B, vilken polisen tydligen på goda grunder antog skulle falla till föga vid en fotokonfrontation. Även om det var enbart ett antagande att B skulle reagera på ett visst för utredningen om Sundbornstölden positivt sätt, råder det ingen tvekan om att T.L:s och L.F:s handlande var ägnat att avhjälpa den fara som hotade tavlorna.

Det andra syftet för T.L. och L.F. - att skydda C.N. - framstår som underordnat det första. En informatör har att räkna med risker för att bli avslöjad och vad som kan bli följden av detta. Oavsett att C.N:s namn genom den valda metoden inte kom fram är omständigheterna ändå sådana att det låg nära till hands att anta att han - som var den som fick hand om fotografierna - på något sätt varit inblandad, eftersom polisen kommit över dessa. Detta gäller i synnerhet som det fanns en iögonenfallande och knappast slumpmässig koppling mellan bilen där fotografierna sades vara påträffade och T.L. på det sättet att biluthyraren kände denne. Emellertid kan inte sägas annat än att nödsituationen omfattade även faran för C.N:s person.

Bestämmelsen om nöd reglerar som framgått de fall när det föreligger en kollision mellan två intressen, som båda är skyddade av rättsordningen. Det kan beskrivas så att den fara som hotar ett intresse kan avvärjas endast genom intrång i det andra intresset. För att handlingen inte skall anses som oförsvarlig krävs att det hotade intresset är av betydligt större vikt än det som offras.

Den fara som hotade de tillgripna konstverken måste sägas ha varit påtaglig. Av stor betydelse är vidare det i princip oskattbara värde som tavlorna har och då inte bara rent ekonomiskt utan även som en del av det svenska kulturarvet och som en nationalskatt. Detta leder i sin tur till att utrymmet för att medge ansvarsfrihet på grund av nöd ökar. Till detta kommer också att C.N. förtjänade skydd i rimlig omfattning. Sammantaget har dessa omständigheter en avsevärd tyngd.

Den skada som de osanna och förfalskade uppgifterna kunde tänkas orsaka framstår inte som särskilt framträdande mot bakgrund av att polisen förfogade över de graverande fotografierna men att åtkomsten skulle döljas genom osanna uppgifter om plats - och som det blev även datum - för omhändertagandet liksom om den person som skulle ha disponerat den bil där fynden påstods vara gjorda. Att uppgifterna lagts fram vid en förundersökning om brott - där rättsordningen har det i allra högsta grad berättigade intresset att sanningskravet upprätthålls - medför dock att försvarlighetsrekvisitet blir något svagare.

Vid den avvägning som slutligen skall göras mellan de nu angivna motstående intressena är ofrånkomligt att det synnerligen stora skyddsintresset avseende tavlorna och omsorgen om C.N. klart väger över det motstående intresset som det i detta fall slutligen kom att gestalta sig. Vid sådant förhållande framstår inte de handlingar som T.L. och L.F. har utfört som oförsvarliga. De är alltså vidtagna i nöd. Eftersom de åtalade gärningarna därmed inte utgör brott, skall åtalet lämnas utan bifall.

Beträffande åtalspunkterna 3 och 7 noterades i domen att åklagaren hade gjort vissa justeringar i gärningsbeskrivningarna. HovR:n fann i likhet med TR:n att L.F. i båda fallen hade begått tjänstefel men att gärningarna kunde bedömas som ringa.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut beträffande T.L. Beträffande L.F. bifölls åtalet på en punkt utöver vad som omfattades av TR:ns dom. Påföljden för L.F. bestämdes till villkorlig dom och 50 dagsböter.

Riksåklagaren överklagade med yrkande att T.L. och L.F. skulle fällas till ansvar för urkundsförfalskning och osant intygande, grovt brott (åtalspunkten 2)

och L.F. dessutom för grovt tjänstefel vid två tillfällen (åtalspunkterna 3 och 7).

Riksåklagaren gjorde vissa ytterligare justeringar i gärningsbeskrivningarna under åtalspunkterna 3 och 7.

Vid bifall till talan mot T.L. yrkade Riksåklagaren att den villkorliga domen skulle förenas med böter.

T.L. (offentlig försvarare advokaten Bengt Söderström) och L.F. (offentlig försvarare advokaten Peter Althin) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom beträffande T.L. att T.L. döms jämväl för urkundsförfalskning till den av HovR:n bestämda påföljden.

HD ändrar på det sätt HovR:ns dom beträffande L.F. att L.F. döms jämväl för urkundsförfalskning till den av HovR:n bestämda påföljden.

HD:s dom meddelades d 11 juli 1996 (mål nr B 264/96).