NJA 1996 s. 63

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Ernstson) anförde i dom d 13 sept 1995: Domskäl.

Ansvar

H.O. S.B. och M.K. har erkänt gärningarna. Deras erkännanden stöds av övrig utredning. Åtalet är härigenom i sin helhet styrkt och skall bifallas. Gärningarna är att bedöma på det sätt som åklagaren har gjort.

Påföljd

H.O. är 16 år gammal och S.B. samt M.K. 17 år gamla. Ingen av dem förekommer i kriminalregistret.

Vårdnämnderna i Visby har yttrat sig. Av yttrandena framgår att det saknas förutsättningar för TR:n att överlämna någon av de tilltalade till vård inom socialtjänsten.

När det gäller straffvärdet av den brottslighet som de tilltalade nu döms för gör TR:n följande överväganden. Gärningarna kan inte anses utgöra impulshandlingar. Tvärtom har tillvägagångssättet föregåtts av

en planering och genomförandet av brotten har skett i olika etapper. Även om motivet bakom brotten har varit att kunna få tillträde till diskotek, där det råder en 18-års-gräns, finner TR:n mot bakgrund av vad som nu anförts att straffvärdet är så högt att det är uteslutet att låta påföljden stanna vid böter.

TR:n anser att envar av H.O. S.B. och M.K. nu bör dömas till villkorlig dom, eftersom det saknas särskild anledning att befara att de kommer att göra sig skyldiga till fortsatt brottslighet. Den villkorliga domen skall för envar av dem förenas med ett bötesstraff. TR:n har vid bestämmande av antalet dagsböter beaktat de tilltalades ungdom. TR:n har vidare gjort den bedömningen att envar av de tilltalade skall dömas till ett lika stort antal dagsböter, eftersom H.O:s delaktighet vid genomförandet av gärningarna har varit lika stor som de övrigas.

Övriga frågor

Eftersom fängelse ingår i straffskalan för de brott som de tilltalade nu döms för, skall envar av dem betala en avgift på 300 kr till brottsofferfonden.

Domslut

Domslut. TR:n dömde H.O. enligt 14 kap 1 § BrB för urkundsförfalskning till villkorlig dom och 30 dagsböter å 30 kr, samt envar av S.B. och M.K. enligt 14 kap 1 §, 15 kap 11 § 1 st och 15 kap 12 § BrB för urkundsförfalskning, osant intygande och missbruk av urkund till villkorlig dom och 30 dagsböter å 30 kr. Samtliga tre tilltalade ålades vidare att betala envar en avgift på 300 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Ansvarsfrågan

Med tillämpning av 51 kap 23 a § RB lägger HovR:n till grund att S.B. och M.K. såsom TR:n funnit, skall dömas för osant intygande och missbruk av urkund (åtalspunkterna 3 och 5).

När det gäller åtalspunkterna 1, 2 och 4 har H.O. S.B. och M.K. vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar för urkundsförfalskning.

Som grund för sin inställning har de i första hand gjort gällande att den ifyllda beställningsblanketten inte är att betrakta som urkund i BrB:s mening. Om så ändå skulle vara fallet, har de åberopat att åtgärden att upprätta beställningarna inte inneburit fara i bevishänseende. De har slutligen anfört att gärningarna bör bedömas som osant intygande eftersom deras syfte med legitimationerna endast var att komma in på diskotek med åldersgränsen 18 år och de helt öppet skrev under handlingarna på posten utan att försöka dölja vem som undertecknade. HovR:n gör följande bedömning.

Av utredningen framgår att H.O. S.B. och M.K. var för sig fyllt i och med annan persons namn undertecknat en beställning av identitetskort. Till beställningen har de bifogat sina fotografier försedda med osanna intyg om att de föreställde annan person. Det var dessa fotografier som skulle ingå i legitimationerna. Beställningarna med fotografier och bifogade personbevis för dem, vars namnteckningar förfalskats på beställningen, utgjorde fullständigt underlag för posten att utfärda identitetskort; vad som återstod var endast framställningen av legitimationerna.

Enligt HovR:ns mening är det uppenbart att beställningarna utgjorde handlingar som upprättats som bevis eller eljest var att betrakta som urkunder i den mening som avses i 14 kap BrB. Det står vidare klart att det då beställningarna inlämnades till posten förelåg fara för att posten skulle vilseledas. Fara i bevishänseende förelåg således.

Frågan är då om H.O. S.B. och M.K. endast gjort sig skyldiga till osant intygande genom att i beställningarna av identitetskort lämna osann uppgift om vem de var.

Utredningen visar inte annat än att de tilltalade undertecknade beställningsblanketterna öppet, dvs de dolde inte att det var de som skrev under. Enbart den omständigheten räcker dock inte för att gärningarna ska vara att hänföra under det lindrigare brottet osant intygande. Sålunda måste här beaktas att det var de tilltalade som tog initiativet till att upprätta de falska urkunderna och att de även svarat för upprättandet av beställningarna i deras helhet. De har därvid på ett förslaget sätt genomfört en plan för att åstadkomma falska identitetshandlingar, som de ämnade använda för att vilseleda andra med. Även om man godtar att de tilltalades omedelbara syfte med de falska identitetshandlingarna var att komma in på dansställen med åldersgräns över deras egen ålder, måste de ha varit medvetna om att falska identitetshandlingar av detta slag skulle kunna medföra förfång för dem vars namn utnyttjats och även för andra personer, som vilseleddes med hjälp av handlingen.

Sammantaget finner HovR:n att förfarandet att på detta sätt upprätta ett falskt fullständigt underlag för att få ut identitetshandlingar med annan verklig persons namn, tillika med användande av falska intyg om identiteten på de personer vilkas foton bifogats beställningen inte kan bedömas enbart som ett osant intygande bestående i att lämna osann uppgift om vem man är. Gärningarna är i stället att bedöma som urkundsförfalskning.

Påföljdsfrågan

HovR:n delar TR:ns bedömning.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl.

Lika med HovR:n finner HD att envar av H.O. S.B. och M.K. genom att med annan persons namn underteckna en beställning av identitetskort har framställt en urkund och att denna åtgärd har inneburit fara i bevishänseende.

Syftet med dessa gärningar var att H.O. S.B. och M.K. önskade anskaffa legitimationshandlingar som skulle ge dem tillträde till ett diskotek för vilket gällde en nedre åldersgräns. De var alltså intresserade av att ha handlingar som gav sken av att de var äldre än de i själva verket var.

Det kan under sådana förhållanden inte anses att H.O. S.B. och M.K. begränsat sig till att, på sätt som avses i 15 kap 11 § BrB, lämna osanna uppgifter om vilka de var. Deras syfte sträckte sig längre, eftersom de avsåg att få möjlighet att legitimera sig som personer tillhörande en annan åldersgrupp än deras egen. Med hänsyn härtill och till beskaffenheten av de handlingar som de sökte anskaffa måste de genom att underteckna beställningsformulären anses ha uppsåtligt framställt falska urkunder och således ha gjort sig skyldiga till urkundsförfalskning enligt 14 kap 1 § BrB.

När de i målet aktuella gärningarna begicks, var S.B. och M.K. 17 år gamla och H.O. endast 16 år gammal. Deras ålder låg alltså långt under den gräns om 21 år, under vilken enligt 29 kap 7 § BrB gärningsmannens ungdom skall särskilt beaktas vid straffmätningen och lindrigare straff kunna ådömas än som är föreskrivet för brottet.

Fastän förfalskningsbrott avseende identitetshandlingar framstår som farliga till sin typ, är det i förevarande fall tydligt att H.O. S.B. och M.K. inte hade någon tanke på att använda de falska korten för andra ändamål än diskotekbesök. De har inte haft för avsikt att skada någon annan person, och de måste antas ha handlat i ungdomligt oförstånd och utan att fullt inse konsekvenserna av sina handlingar. Med hänsyn till dessa omständigheter finns skäl att med stöd av 29 kap 7 § BrB fastställa påföljden för envar av dem till enbart ett bötesstraff. Antalet dagsböter bör bestämmas högre än TR:n och HovR:n gjort.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut endast på så sätt att påföljden för envar av H.O. S.B. och M.K. bestäms till 60 dagsböter om 30 kr.

HD:s dom meddelades d 14 febr 1996 (nr DB 23).