NJA 2016 s. 95

Missbruk av urkund i samband med förarprov. Gradindelning, straffvärde och brottslighetens art.

Växjö tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Växjö tingsrätt mot R.A. för missbruk av urkund (grovt) enligt 15 kap. 12 § andra stycket BrB, urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB och skadegörelse enligt 12 kap. 1 § BrB samt mot M.M. för missbruk av urkund (grovt) enligt 15 kap. 12 § andra stycket BrB med följande gärningsbeskrivningar.

Missbruk av urkund (grovt). R.A. har den 26 februari 2014 på Honnörsgatan i Växjö i samband med ett körkortsprov missbrukat en för M.M. utställd identitetshandling genom att sanningslöst uppvisa och åberopa denna som sin egen för en trafikinspektör, vilket inneburit fara i bevishänseende.

M.M. har samma dag i Växjö lämnat ut sin identitetshandling till R.A. för att missbrukas på ovan beskrivet sätt, vilket inneburit fara i bevishänseende.

Brotten är att bedöma som grova eftersom missbruket skett i syfte att få Transportstyrelsen att felaktigt utfärda körkort åt M.M. utan att denne själv godkänts vid förarprov.

Urkundsförfalskning. R.A. har den 26 februari 2014 på Honnörsgatan i Växjö framställt en falsk urkund genom att obehörigen underteckna ett EES-intyg med en annan persons namn, vilket inneburit fara i bevishänseende.

Skadegörelse. R.A. har den 17 juni 2014 på CA Fastigheters kontor på Arabygatan 9 i Växjö uppsåtligen slagit sönder eller på annat sätt förstört en tavla, en lampa, ett par ljusstakar, ett headset och en blomkruka, varvid skador för 4 132 kr uppkommit.

Två målsägande yrkade skadestånd av R.A.

R.A. förnekade ansvar för missbruk av urkund och urkundsförfalskning. Han erkände skadegörelse av en blomkruka och tavelglas samt medgav delar av skadeståndsyrkandena.

M.M. förnekade missbruk av urkund.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Urban Erntoft) anförde följande i dom den 25 november 2014.

Domskäl

Åtalspunkterna 1 och 2

Av vittnet T.K:s berättelse framgår bland annat följande. Han träffade R.A. utomhus och strax intill den bil med vilken förarprov utförs. Även en kollega var på plats för att genomföra ett annat förarprov med en annan närvarande person. Han ropade upp namnet på M.M. R.A. lämnade bara över M.M:s legitimation utan att säga något. Han ser på sin läsplatta, där han har bild på M.M. och dennes personnummer, att legitimationen stämmer. Dock stämmer inte utseendet på id-kortet med R.A.

Han är dock lite osäker och ber därför R.A. underteckna ett EES-intyg, dvs. att den som kör upp inte har körkort i annat EES-land. Han vet att han säger till R.A. vad undertecknandet avser för något. R.A. skriver under på läsplattan och utan att säga något. Namnteckningen stämmer väl med den som han har tillgång till sedan tidigare på läsplattan och som är M.M:s. Han går sedan till en kollega som får titta på fotot. De förstår nu fullt ut att R.A. inte är den som egentligen ska genomföra förarprovet.

Mot bakgrund av vittnet T.K:s berättelse är utrett och styrkt att R.A. inte sagt något om att M.M. varit försenad. I stället är genom vittnesberättelsen styrkt att R.A. försökt att genomföra uppkörningen genom uppvisande av M.M:s legitimation.

Eftersom R.A. använt legitimationen för att köra upp har användandet varit ägnat att föranleda förväxling. Vidare har vittnet T.K. tidigt misstänkt att risk för förväxling förelåg. Vittnet har ändå fått genomföra en kontroll genom att låta den person som överlämnar legitimationen skriva under det s.k. EES-intyget. Därefter har vittnet också låtit en kollega titta på legitimationen. Under dessa omständigheter får själva förfarandet anses ha inneburit en fara i bevishänseende. Detsamma gäller för situationen där R.A. undertecknar EES-intyget med M.M:s namn.

Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten det därmed styrkt att R.A. gjort sig skyldig till missbruk av urkund och urkundsförfalskning på sätt påstås i gärningsbeskrivningarna.

Ovan har konstaterats att R.A. inte sagt något om någon försening till vittnet och trafikinspektören T.K. M.M. har inte heller alls behövt överlämna sin legitimation för att kunna framföra att han var försenad. Tingsrätten bedömer M.M:s invändning som en efterhandskonstruktion. Han har i stället varit medveten om att R.A. avsåg att köra upp i hans ställe.

Det är vid sådant förhållande som anförs i stycket ovan ägnat att föranleda en förväxling redan genom att överlämna legitimationen till annan person. På skäl som anförts avseende R.A. har det funnits viss sannolikhet för förväxling. Fara i bevishänseende har därmed förelegat och M.M. ska fällas till ansvar för missbruk av urkund på sätt påstås i gärningsbeskrivningen.

Av praxis får anses följa att missbruk av legitimationshandling föranleder ansvar för normalgraden av brott. Enbart den omständigheten att syftet i aktuellt mål varit att felaktigt utfärda körkort medför enligt tingsrättens bedömning inte att fråga skulle vara om grovt brott.

Åtalspunkten 3

Det är ostridigt att R.A. förstört en blomkruka och glaset till en tavla i ett mötesrum. Av vittnet H.S:s berättelse framgår att även ett par ljusstakar fanns på bordet i mötesrummet och kom att förstöras av R.A. i samband med det tumult som uppkom där.

Däremot framgår varken av målsägandens eller vittnets berättelser eller av den skriftliga bevisningen att någon lampa eller ett headset kommit att skadas av R.A.

Den förstörda egendomen har ett värde som, tillsammans med det sätt på vilket R.A. har uppträtt i mötesrummet, medför att gärningen är att bedöma som skadegörelse.

Skadestånd

- - -

Påföljd

Det M.M. gjort sig skyldig till ska medföra ett bötesstraff. Vidare ska hans ålder (Född den 2 augusti 1994) vid tidpunkten för gärningen beaktas särskilt. Antalet dagsböter ska därmed bestämmas till 40 styck.

Det R.A. har gjort sig skyldig till har inte högre straffvärde än att påföljden kan stanna vid dagsböter. Antalet dagsböter ska sammantaget bestämmas till 120 styck.

Utifrån M.M:s och R.A:s ekonomiska förhållanden ska dagsboten i båda fallen bestämmas till 50 kr.

Domslut

Tingsrätten dömde R.A. för missbruk av urkund enligt 15 kap. 12 § första stycket BrB, urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB och skadegörelse enligt 12 kap. 1 § BrB till 120 dagsböter å 50 kr. Han ålades vidare att betala skadestånd.

Tingsrätten dömde M.M. för missbruk av urkund enligt 15 kap. 12 § första stycket BrB till 40 dagsböter å 50 kr.

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle döma R.A. och M.M. för missbruk av urkund, grovt brott, och, oavsett om så skedde, skärpa straffet.

R.A. överklagade och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för missbruk av urkund och urkundsförfalskning samt sänka straffet.

Hovrätten

M.M. överklagade och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för missbruk av urkund.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Carl-Gustav Ohlson, adjungerade ledamoten rådmannen Helen Yngwe, referent, tf. hovrättsassessorn Karolin Bigsten och nämndemannen Göran Karlsson) anförde följande i dom den 31 mars 2015.

Hovrättens domskäl

Skuldfrågan

I enlighet med tingsrättens dom, i inte överklagad del, har R.A. gjort sig skyldig till skadegörelse.

Förhören vid tingsrätten med R.A., M.M. och T.K. har spelats upp med ljud och bild. Den i stämningsansökningen angivna skriftliga bevisningen har lagts fram även i hovrätten.

Från förhöret med R.A. noterar hovrätten att han uppgett bl.a. följande. Den med åtalet avsedda dagen träffade han M.M. Denne hade tid för uppkörning och bad honom gå till uppkörningen och berätta att M.M. var försenad. R.A. fick M.M:s identitetshandling. Han gick till den plats där M.M. skulle köra upp och där mötte han trafikinspektören. Han berättade för trafikinspektören att M.M. skulle bli försenad och lämnade fram dennes identitetshandling. Trafikinspektören frågade om M.M. hade körkort i något annat EU-land, R.A. kände till att M.M. inte hade det och han undertecknade därför med M.M:s namn en försäkran om det.

Från förhöret med M.M. noterar hovrätten att han uppgett följande. Han hade religionsundervisning och insåg att han skulle bli försenad till sin uppkörning. Han träffade R.A. utanför moskén och bad denne att gå till uppkörningen och berätta att han var försenad. Han lämnade sin identitetshandling till R.A. för att det inte skulle bli något missförstånd om vem det gällde.

Hovrättens bedömning

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i frågan om skuld. Av de skäl som tingsrätten har angett är det alltså bevisat att såväl R.A. som M.M. har gjort sig skyldig till missbruk av urkund i enlighet med åtalen mot dem samt att R.A. även har gjort sig skyldig till urkundsförfalskning i enlighet med åtalet mot denne.

När det gäller frågan om brotten missbruk av urkund ska anses utgöra grovt brott eller inte, gör hovrätten följande bedömning.

I 15 kap. 12 § BrB föreskrivs följande. Den som sanningslöst åberopar pass, betyg, identitetshandling eller annan sådan för enskild person utställd urkund såsom gällande för sig eller annan person eller lämnar ut sådan urkund för att missbrukas på det sättet döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Det framgår inte av lagtexten vilka fall som ska bedömas som grova. HD har ansett att missbruk av en annan persons pass inte bör bedömas som grovt brott enbart av den anledningen att passet har använts för sitt huvudsakliga ändamål. HD har anfört följande. Som lagen är utformad måste det krävas ytterligare någon försvårande omständighet för att missbruk av pass vid resa in i eller ut ur landet ska utgöra grovt brott (rättsfallet NJA 2007 s. 319).

Hovrätten anser inte att de omständigheter som redovisats i målet är så allvarliga att de brotten, missbruk av urkund, ska bedömas som brott vilka är att anse som grova i brottsbalkens mening.

Påföljdsfrågan

R.A. döms för bl.a. urkundsförfalskning. För detta brott är inte föreskrivet något bötesstraff utan straffet är fängelse i högst två år. Det kommer därför inte i fråga att döma R.A. till enbart ett bötesstraff. Av vad som framkommit i målet framgår att R.A. lever under välordnade förhållanden. Med beaktande härav och utredningen i övrigt saknas det särskild anledning att befara att R.A. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Vid dessa förhållanden och då inte vare sig brottslighetens straffvärde eller dess art utgör hinder mot det, ska påföljden bestämmas till villkorlig dom i stället för fängelse. Den villkorliga domen ska förenas med ett bötesstraff.

M.M. har berättat att han sedan januari 2015 har ett arbete som varar ett år. Hans inkomst är numera 12 000 kr netto per månad. Lika med tingsrätten anser hovrätten att påföljden för M.M. ska bestämmas till dagsböter. Det saknas tillräckliga skäl att ändra antalet dagsböter. Hovrätten finner emellertid, mot bakgrund av vad som framkommit om M.M:s ekonomiska förhållanden, att dagsbotens storlek ska höjas.

Domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i ansvarsdelen endast på det sättet att beträffande R.A. påföljden bestämdes till villkorlig dom och dagsböter 50 å 50 kr och beträffande M.M. dagsbotens storlek bestämdes till 150 kr.

Nämndemannen Pelle Philip var skiljaktig och anförde följande.

Av de skäl som åklagaren har anfört anser jag att gärningen missbruk av urkund ska rubriceras som grovt brott. R.A. och M.M. ska därför dömas för missbruk av urkund, grovt brott. Jag anser därför att påföljden för R.A. ska bestämmas till villkorlig dom och 70 dagsböter och påföljden för M.M. ska bestämmas till villkorlig dom och 50 dagsböter.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD beträffande var och en av R.A. och M.M. skulle dels bedöma gärningen under åtalspunkt 1 (missbruk av urkund) som grovt brott, dels skärpa påföljden.

R.A. och M.M. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Anders Lundmark, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

I enlighet med hovrättens dom i de delar den inte överklagats ska R.A. dömas för skadegörelse och urkundsförfalskning.

R.A. har vidare av hovrätten dömts för missbruk av urkund, bestående i att han i samband med ett körkortsprov missbrukat en för M.M. utställd identitetshandling genom att sanningslöst åberopa denna som sin egen för en trafikinspektör, vilket har inneburit fara i bevishänseende.

M.M. har av hovrätten dömts för missbruk av urkund, bestående i att han lämnat ut sin identitetshandling till R.A. för att missbrukas på ovan beskrivet sätt, vilket inneburit fara i bevishänseende.

Riksåklagaren har gjort gällande att gärningarna under punkterna 2 och 3 är att bedöma som grova eftersom missbruket skett i syfte att få Transportstyrelsen att felaktigt utfärda körkort åt M.M. utan att denne själv godkänts vid förarprov.

Målet i HD gäller således rubriceringen av brottet missbruk av urkund och påföljderna för brottsligheten.

Missbruk av urkund

Enligt 15 kap. 12 § första stycket BrB döms den som sanningslöst åberopar pass, betyg, identitetshandling eller annan sådan för enskild person utställd urkund såsom gällande för sig eller annan person eller lämnar ut sådan urkund för att missbrukas på det sättet, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt bestämmelsens andra stycke döms, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Gradindelningen av brottet missbruk av urkund

I bestämmelsen anges inte några omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I samband med införande av brottsbalken överfördes bestämmelsen om missbruk av urkund i stort sett oförändrad från dåvarande strafflagen. Den särskilda straffskalan för grovt brott tillkom på inrådan av Lagrådet som ansåg att det då föreslagna straffmaximum på sex månaders fängelse var för lågt med hänsyn till de ganska svåra fall som kan ingå under brottsbeskrivningen (NJA II 1962 s. 247). Några exempel på vad som avsågs med svåra fall gavs inte av Lagrådet och någon ytterligare vägledning för bedömningen av gradindelningen av brottet ges inte i övrigt av förarbetena till brottsbalken. Frågan får således besvaras utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter kring gärningen.

Pass och identitetshandling tas upp som exempel på sådana urkunder som avses med bestämmelsen om normalgraden av brott. Det är urkunder vars primära ändamål är att styrka en persons identitet. När en urkund av i lagen exemplifierat slag missbrukas för detta ändamål är utgångspunkten att gärningen är att hänföras till normalgraden av brottet. För att brottet ska vara grovt bör det därför krävas någon ytterligare försvårande omständighet kring gärningen (se NJA 2007 s. 319).

Det faktum att ett pass eller en identitetshandling använts för sitt huvudsakliga ändamål, dvs. för att styrka behörigheten att till exempel resa mellan olika länder, hindrar emellertid inte att brottet bedöms som grovt om omständigheterna i övrigt ger anledning till det (prop. 2012/13:74).

10.

De olika tänkbara situationer en identitetshandling kan komma till användning för att styrka innehavarens identitet eller ange egenskaper hos denne, är oräkneliga. Faran av att en person identifieras på ett felaktigt sätt kan naturligtvis variera beroende bl.a. på det sammanhang i vilket identifieringen sker. Allvaret med att en person sanningslöst åberopar någon annans identitetshandling kan således skilja sig från fall till fall. Omständigheter, som vad gärningsmannen vill uppnå med missbruket, eller i vilket sammanhang missbruket sker, bör således kunna inverka på bedömningen av till vilken grad brottet är att hänföra.

Körkort

11.

En förutsättning för att få körkort är enligt 3 kap. 1 § första stycket 4 körkortslagen (1998:488) att ett godkänt förarprov avlagts. Förarprov består av ett kunskapsprov och ett körprov. Enligt 3 kap. 5 § 2 körkortslagen ska sökanden godkännas i förarprovet, om provet visar att han eller hon har de kunskaper och den förmåga samt uppvisar det beteende som från trafiksäkerhetssynpunkt bör krävas. I körkortsförordningen (1998:980) finns närmare bestämmelser om förarprov. Enligt 3 kap. 12 § 4 och 5 körkortsförordningen ska körprovet avse förmåga att i landsvägs- och gatutrafik köra fordon av det slag provet avser samt sökandens sinnesnärvaro och omdömesförmåga.

Gärningarna ska rubriceras som missbruk av urkund, grovt brott

12.

R.A:s och M.M:s missbruk av M.M:s identitetskort har skett i samband med att R.A. har försökt genomföra ett körprov i M.M:s namn. Missbruket har alltså varit ett led i ett förfarande som syftat till att Transportstyrelsen skulle utfärda körkort för M.M. utan att han genomgått det ur trafiksäkerhetssynpunkt viktiga körprovet, dvs. utan att hans körförmåga, sinnesnärvaro och omdömesförmåga har godkänts av trafikinspektör.

13.

Med hänsyn till det syfte missbruket haft och de allvarliga följder, ur trafiksäkerhetssynpunkt, missbruket hade kunnat ge upphov till, framstår gärningarna i detta fall som särskilt allvarliga. Vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter kring R.A:s och M.M:s agerande finner HD att brottsligheten är att bedöma som missbruk av urkund, grovt brott.

Påföljd

14.

Straffvärdet för det missbruk av urkund, grovt brott, som R.A. och M.M. ska dömas för motsvarar en månads fängelse. Brottsligheten är inte av sådan art att skäl talar för att fängelse ska väljas som påföljd.

15.

HD ansluter sig till hovrättens bedömning att R.A. bör dömas till villkorlig dom med böter. Även vid denna bedömning i rubriceringsfrågan får det antal dagsböter som hovrätten dömt ut, anses motsvara straffvärdet för den samlade brottsligheten R.A. ska dömas för. Hovrättens påföljdsbestämning ska därför inte ändras.

16.

M.M. är inte tidigare dömd för brott och av inhämtade uppgifter om hans person framgår att han lever under ordnade omständigheter. Det saknas särskild anledning att anta att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden för honom bör därför bestämmas till villkorlig dom, som enligt huvudregeln ska förenas med böter. Antalet böter ska bestämmas utifrån brottslighetens straffvärde och med beaktande av att M.M, vid tidpunkten för gärningen, var ca 19 och ett halvt år gammal.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att R.A. döms för missbruk av urkund, grovt brott, enligt 15 kap. 12 § andra stycket BrB.

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att M.M. döms för missbruk av urkund, grovt brott, enligt 15 kap. 12 § andra stycket BrB samt att påföljden, med tillämpning av 29 kap. 7 § BrB, bestäms till villkorlig dom och dagsböter 30 på 150 kronor.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz, Martin Borgeke, referent, och Dag Mattsson) meddelade den 11 mars 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund och frågan i målet

I enlighet med hovrättens i de delarna inte överklagade dom har R.A. och M.M. gjort sig skyldiga till missbruk av urkund. R.A. har dessutom begått skadegörelse och urkundsförfalskning.

Skadegörelsebrottet bestod i att R.A. på ett kontor slog sönder en blomkruka, glaset till en tavla i ett mötesrum och ett par ljusstakar. Skadan uppgick till 2 100 kr.

I fråga om urkundsförfalskningen och missbruket av urkund är följande utrett. M.M. var den aktuella dagen inbokad för ett förarprov avseende körkort. Han lämnade sin identitetshandling till R.A. som inställde sig till provet. När M.M:s namn ropades upp lämnade R.A., utan att säga något, över M.M:s legitimationshandling till den trafikinspektör som var avdelad för uppkörningen. Trafikinspektören tyckte att R.A:s utseende inte stämde med fotografiet på legitimationen, men kände sig inte säker på hur det förhöll sig. Han bad därför R.A. att underteckna ett s.k. EES-intyg, dvs. ett intyg om att den som ska köra upp inte har körkort i något annat land inom EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Trafikinspektören förklarade för R.A. vad det innebar att underteckna intyget. Därefter skrev R.A. under med M.M:s namn, fortfarande utan att säga något. Inspektören förstod sedan, efter att ha diskuterat saken med en kollega, att R.A. inte var den person som var anmäld till förarprovet.

Tingsrätten bedömde att missbruket av urkund var av normalgraden och dömde både R.A. och M.M. till böter. Även hovrätten har ansett att missbruket av urkund ska bedömas som brott av normalgraden. Dock har hovrätten skärpt påföljden för R.A. till villkorlig dom och böter med hänvisning till att böter inte ingår i straffskalan för urkundsförfalskning.

Frågorna i målet är främst om missbruket av urkund ska anses vara av normalgraden eller om det rör sig om grovt brott samt vilket straffvärde som missbruket av urkund har.

Lagbestämmelsen om missbruk av urkund

Enligt 15 kap. 12 § första stycket BrB döms den som sanningslöst åberopar bl.a. en identitetshandling såsom gällande för sig, eller lämnar ut en sådan handling för att missbrukas på det sättet, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader. En förutsättning för straffansvar är att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Enligt bestämmelsens andra stycke gäller en särskild straffskala om brottet är grovt. Då ska domstolen döma till fängelse i högst två år. Några omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt anges inte i bestämmelsen.

I samband med införandet av brottsbalken år 1965 överfördes bestämmelsen om missbruk av urkund i stort sett oförändrad från strafflagen. Den särskilda straffskalan för grovt brott skapades på inrådan av Lagrådet, som ansåg att det i lagrådsremissen föreslagna maximistraffet på sex månaders fängelse var för lågt med hänsyn till de ganska svåra fall som kan omfattas av brottsbeskrivningen (NJA II 1962 s. 247). Några exempel på vad som avsågs med ganska svåra fall gavs inte av Lagrådet och någon ytterligare vägledning för bedömningen av till vilken grad av brottet som en viss gärning hör finns inte i förarbetena till brottsbalken.

I samband med att det år 2013 gjordes vissa ändringar i bl.a. 15 kap. 12 § BrB uttalades i förarbetena (prop. 2012/13:74 s. 75) att samtliga relevanta omständigheter ska vägas in vid bedömningen av om missbruk av urkund i ett enskilt fall ska bedömas som ett grovt brott. Det är alltså möjligt att bedöma missbruk av t.ex. en identitetshandling som ett brott av normalgraden eller som ett grovt brott beroende på omständigheterna. Det framhölls särskilt att det faktum att en identitetshandling har använts för sitt huvudsakliga ändamål inte hindrar att brottet bedöms som grovt, om omständigheterna i övrigt ger anledning till det. Detta sistnämnda uttalande får antas ta sikte på utgången i rättsfallet NJA 2007 s. 319, där HD bedömde användandet av ett pass som brott av normalgraden när passet inte hade använts för annat än en resa mellan olika länder.

Allmänt om straffvärde

Enligt 29 kap. 1 § BrB ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. Som HD har utvecklat i rättsfallet ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 6 innebär bestämmelsen att alla på straffvärdet inverkande omständigheter som är värda att beakta ska tas med vid bedömningen. HD påminner i rättsfallet om kravet på subjektiv täckning av straffvärdepåverkande omständigheter. Eftersom missbruk av urkund är straffbelagt bara om gärningen sker uppsåtligen krävs alltså att omständigheterna, för att de ska kunna beaktas, är täckta av uppsåt.

10.

Vid sidan av den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 1 § BrB finns det i 2 och 3 §§ angivet vissa försvårande (2 §) och förmildrande (3 §) omständigheter som, utöver de som gäller för det specifika brottet, ska beaktas av domstolen vid straffvärdebedömningen. Reglerna syftar sammantagna till att domstolarna ska kunna bestämma straffvärdet på ett nyanserat sätt med beaktande av samtliga på saken inverkande omständigheter i det enskilda fallet. Det bör emellertid uppmärksammas att det kan finnas begränsningar, bl.a. med hänsyn till vad som är kriminaliserat genom den aktuella straffbestämmelsen, i fråga om vilka omständigheter som det är möjligt att beakta i det specifika fallet (se rättsfallet ”Samlag med avkomling” HD:s dom den 20 november 2015 i mål B 186-14, (NJA 2015 s. 826) p. 11 och 12).

Gradindelningen

11.

Innan straffvärdebedömningen sker måste, vid gradindelade brott, domstolen bestämma till vilken grad av ett brott som en viss gärning hör. Först när detta har gjorts står det klart vilken straffskala som ska vara utgångspunkt för bedömningen av brottslighetens straffvärde.

12.

I och för sig gäller som huvudregel att bedömningen av brottets svårhetsgrad går hand i hand med bedömningen av dess straffvärde. Det ska dock observeras att det finns omständigheter som påverkar straffvärdet men som saknar betydelse för gradindelningen. Det som har betydelse för placeringen av ett brott i svårhetsgrad är i första hand omständigheter av objektivt slag. Flera av de i 29 kap. 2 § BrB angivna försvårande omständigheterna är sådana. De i 3 § upptagna förmildrande omständigheter som ska ges betydelse för straffvärdebedömningen har däremot normalt ingen betydelse för frågan om det aktuella brottet är av den ena eller andra graden. Här kan hänvisas till rättsfallet ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 p. 9-15 (jfr prop. 1987/88:120 s. 79 och Petter Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 28).

13.

En särskild fråga är om de avsikter och motiv som gärningsmannen har haft och graden av skuld ska spela roll även för gradindelningen. Enighet torde råda om att faktorer av detta slag kan tillmätas betydelse men att de i allmänhet inte spelar lika stor roll som omständigheter av mera objektivt slag. I vissa fall måste dock avsikten med brottet ges en betydande inverkan på bedömningen av vilken brottstyp det är. Detta gäller t.ex. inte sällan vid s.k. instrumentella brott, dvs. brottsliga handlingar som begås i syfte att uppnå ett längre bort liggande mål. Samtidigt ska det observeras att det måste krävas att det har funnits en konkret fara för den åsyftade händelseutvecklingen samt att denna fara har varit subjektivt täckt i tillräcklig utsträckning.

14.

I detta sammanhang kan hänvisas till rättsfallet NJA 1996 s. 63. Avgörandet gällde några ungdomar som dömdes för urkundsförfalskning som de hade begått i samband med beställning av identitetskort. HD fäste avseende vid att ungdomarna inte hade någon tanke på att använda de falska identitetshandlingarna för andra ändamål än att kunna komma in på diskotek.

HD:s bedömning

15.

Motivet för missbruket av urkund måste i detta fall tillmätas betydelse för bedömningen både av till vilken grad av brottet som gärningen hör och dess straffvärde. Syftet med missbruket av urkund kan inte ha varit något annat än att M.M. skulle få körkort utan att ha utfört något förarprov. Avsikten var således att kontrollen av att den som får körkort kan framföra sitt fordon på ett trafiksäkert sätt skulle kringgås. Domstolarna har också kommit fram till att det har funnits en fara för att brottsplanen skulle lyckas, vilket har omfattats av R.A:s och M.M:s uppsåt.

16.

Det är visserligen inte klarlagt vilken förmåga att köra bil som M.M. hade. Med tanke på de allvarliga risker av olika slag som är förknippade med vägtrafiken är det emellertid alldeles oavsett förarskickligheten i det enskilda fallet av stort samhälleligt intresse att endast de som faktiskt har blivit godkända som bilförare ges rätt att köra bil. R.A:s och M.M:s handlande har därför varit av farligt slag. Deras brott måste bedömas som grova.

17.

Det saknas skäl att bedöma straffvärdet av den enes brott annorlunda än den andres. Straffvärdet uppgår i båda fallen till fängelse i fyra månader.

18.

För R.A:s del motsvarar den samlade brottslighetens straffvärde fängelse i sex månader. Straffvärdet är därmed inte så högt att det bör leda till att fängelse bestäms som påföljd. Någon tidigare brottslighet som påverkar påföljdsbestämningen finns inte. Brottsligheten är inte heller av sådan art att avsteg ska göras från den grundläggande presumtionen mot fängelse som påföljd (jfr NJA 2010 s. 358, se också ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 31-33). Eftersom det saknas särskild anledning att befara att R.A. kommer att begå brott på nytt ska påföljden för honom bestämmas till villkorlig dom.

19.

Också när det gäller M.M. finns förutsättningar för att bestämma påföljden till villkorlig dom.

20.

För både R.A. och M.M. ska den villkorliga domen i enlighet med huvudregeln i 30 kap. 8 § BrB förenas med ett bötesstraff. Vid bestämmandet av antalet dagsböter ska hänsyn tas till straffvärdet av R.A:s och M.M:s respektive brottslighet och till att M.M. var nitton och ett halvt år vid brottstillfället. Bötesantalet bör i R.A:s fall bestämmas till 110 och i M.M:s till 70. Dagsbotens belopp bör inte ändras.

Domslut

Med ändring av hovrättens domslut beträffande R.A. bedömer HD missbruket av urkund (åtalspunkt 1) som grovt brott enligt 15 kap. 12 § andra stycket BrB och bestämmer påföljden för den samlade brottsligheten till villkorlig dom och 110 dagsböter på 50 kr.

Med ändring av hovrättens domslut även beträffande M.M. bedömer HD missbruket av urkund (åtalspunkt 1) som grovt brott enligt 15 kap. 12 § andra stycket BrB och bestämmer, med tillämpning av 29 kap. 7 § samma balk, påföljden till villkorlig dom och 70 dagsböter på 150 kr.

I övrigt ska hovrättens domslut bestå.

HD:s dom meddelad: den 11 mars 2016.

Mål nr: B 2268-15.

Lagrum: 15 kap. 12 § samt 29 kap. 1-3 och 7 §§ BrB.

Rättsfall: NJA 1996 s. 63, NJA 2007 s. 319, NJA 2010 s. 358, NJA 2011 s. 89, NJA 2014 s. 559 och NJA 2015 s. 826.