NJA 2005 s. 878

Fråga om straffbestämning för lagöverträdare under 18 år.

Mariestads tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Mariestads tingsrätt åtal mot M.A., född 1988, under åberopande av 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) och 8 kap. 7 § BrB för narkotikabrott, ringa brott, åtalspunkt 1, och tillgrepp av fortskaffningsmedel, åtalspunkt 2, enligt följande gärningsbeskrivningar:

Åtalspunkt 1. M.A. har vid tre tillfällen under tiden den 12 juli-30 oktober 2004 i Hova och i Lyrestad olovligen brukat hasch, som är narkotika.

Åtalspunkt 2. M.A. har tillsammans och i samförstånd med annan den 31 maj 2004 på Sjötorpsvägen i Lyrestad olovligen tagit och brukat två motorcrosscyklar.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande lagmannen Bengt Tancred) anförde i dom den 14 december 2004:

Domskäl

Åtalspunkt 1

M.A. har erkänt brotten. Närmare hörd över åtalet har han uppgivit att det var kompisar som bjöd honom att röka hasch och att han var nyfiken. Han har tillagt att han inte tyckte om verkan av narkotikan och att han inte har lust att använda narkotika igen.

På grund av erkännandet, vilket stöds av övrig utredning, finner tingsrätten åtalet styrkt.

Åtalspunkt 2

M.A. har erkänt gärningen. Tingsrätten finner på grund av erkännandet, vilket stöds av övriga omständigheter, åtalet styrkt. Gärningen skall bedömas i enlighet med åklagarens rubricering.

Påföljdsfrågan

M.A. har, såvitt framgår av belastningsregistret, inte tidigare dömts för brott.

Socialnämnden i Gullspång har avgivit yttrande.

Av utredningen från socialnämnden framgår att M.A. har regelbunden kontakt med en socialpedagog. Denna kontakt måste antas vara bra för M.A. och bör lämpligen fortsätta. Vad som bestämts från socialnämndens sida kan emellertid inte anses utgöra någon riktig vårdplan. Tingsrätten finner därför lämpligast att döma M.A. till böter med stöd av 29 kap. 7 § BrB.

Domslut

Tingsrätten dömde M.A. enligt 8 kap. 7 § första stycket BrB och 1 § 6 och 2 §narkotikastrafflagen (1968:64) för tillgrepp av fortskaffningsmedel och narkotikabrott, under åberopande även av 29 kap. 7 § första stycket BrB, till 40 dagsböter å 30 kr.

Hovrätten

Åklagaren överklagade och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till 100 dagsböter.

M.A. bestred ändringsyrkandet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Carrick, lagmannen Hans Ericsson och tf. hovrättsassessorn Cecilia Isgren, referent) anförde i dom den 11 februari 2005:

Hovrättens domskäl

Målet har med stöd av 51 kap. 13 § första stycket RB tagits till avgörande utan huvudförhandling.

Genom tingsrättens dom är avgjort att M.A. gjort sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel samt ringa narkotikabrott vid tre tillfällen.

M.A. har inte tidigare lagförts för brott. De brott som M.A. har begått får anses ha ett sammanlagt straffvärde om fängelse en månad. Av 29 kap. 7 § BrB följer att domstolen vid bestämmande av påföljden för personer som begått brott innan de fyllt 21 år skall beakta personens ungdom vid straffmätningen. M.A. var 15 år respektive 16 år gammal vid gärningstillfällena.

Någon fast praxis med riktlinjer för i vilken utsträckning gärningsmannens ungdom skall beaktas vid straffmätningen avseende korta fängelsestraff och böter finns inte. HD har emellertid uttalat att det ofta kan vara rimligare att nedsätta straffet mer vid långa fängelsestraff än vid kortare frihetsstraff eller bötesstraff (se NJA 2000 s. 421). HD har i ett fall rörande urkundsförfalskning, med ändring av tingsrättens och hovrättens domar, där påföljden bestämdes till villkorlig dom och 30 dagsböter å 30 kr, bestämt påföljden för tre flickor, 16 och 17 år gamla då brottet begicks, till 60 dagsböter (se NJA 1996 s. 63). Med beaktande av det anförda finner hovrätten att straffet, med hänsyn till M.A:s ungdom, bör bestämmas till 80 dagsböter.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden bestäms till 80 dagsböter å 30 kr.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till 100 dagsböter.

M.A. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Kirsten Dieden, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl

Genom hovrättens i den delen inte överklagade dom är det avgjort att M.A. gjort sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel och ringa narkotikabrott på det sätt som har angivits i gärningsbeskrivningarna. Frågan i HD är vilken påföljd som brotten skall föranleda.

När de i målet aktuella gärningarna begicks var M.A. endast 15 resp. 16 år gammal. Enligt 29 kap. 7 § BrB skall därför hans ungdom särskilt beaktas vid straffmätningen. I nämnda bestämmelse ges en allmän regel om strafflindring för den som var under 21 år vid gärningen s.k. ungdomsrabatt. Härvid får lindrigare straff än vad som är stadgat för brottet ådömas. Vidare framgår det av 30 kap. 5 § första stycket BrB att för brott som någon begått innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.

Det finns inte skäl att bedöma det sammanlagda straffvärdet av gärningarna på något annat sätt än vad hovrätten gjort. Vid bestämmande av påföljden för M.A. utgår således HD från att det sammanlagda straffvärdet för gärningarna, om de hade begåtts av en vuxen person, motsvarar fängelse en månad.

Riksåklagaren har i målet gjort gällande att påföljden för M.A. skall bestämmas till etthundra dagsböter av det skälet att det samlade straffvärdet för brottsligheten, om den begåtts av en vuxen person, är fängelse en månad. Enligt riksåklagarens uppfattning bör straffskalan under etthundra dagsböter, beträffande omyndiga ungdomar, i princip reserveras för sådana brott vars straffvärde är sådant att de för en person som fyllt 21 år skulle ha renderat ett bötesstraff.

Riksåklagaren har i sitt överklagande framhållit att hans inställning vilar på en sammanhållen syn på tillämpningen av regeln om ungdomsrabatt och att underrätternas närmare straffmätning, när man väl brutit igenom straffminimum enligt straffskalan, inte har kunnat ske med någon större överblick och kanske inte heller efter några mer sammanhållna överväganden. Han har vidare anfört att han eftersträvar ett system som, utan att medföra tillämpningsproblem på angränsande områden, på ett tillräckligt nyanserat sätt beaktar gärningsmannens ungdom när straffet bestäms till dagsböter samt att det slutligt avgörande naturligen måste vara att reaktionen, allt sammantaget, framstår som rimlig och avvägd.

Som HD redan tidigare uttalat, se NJA 2000 s. 421, bör straffnedsättning med stöd av 29 kap. 7 § BrB normalt bli större för den som vid brottets begående var väsentligt yngre än 21 år än för den som nästan uppnått denna ålder och att det i princip bör bli fråga om en allt större straffnedsättning ju yngre lagöverträdaren är. I nämnda rättsfall framhöll HD även att inte enbart åldern bör vara avgörande för hur stor straffnedsättningen skall bli enligt 29 kap. 7 § BrB och att det ofta kan vara rimligt att sätta ned straffet mera vid långvariga fängelsestraff än vid kortare frihetsstraff eller dagsböter samt att såväl brottets art som omständigheter angivna i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB påverkar straffmätningen. Slutsatsen blev att en schematisk regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i förhållande till straffvärdet skulle behöva förses med så många undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna till verklig vägledning. I det fallet var fråga om nedsättning av fängelsepåföljd.

I förevarande mål med en omyndig gärningsman, där det gäller påföljd för brott med ett straffvärde motsvarande fängelse en månad för en vuxen, blir det fråga om att med stöd av 29 kap. 7 § BrB välja en lindrigare påföljd än vad som är stadgat för brottet och att döma ut dagsböter.

Det kan i detta sammanhang med visst fog hävdas att utrymmet för en schablon av det slag som nu förordas av riksåklagaren beträffande dagsböter, är ett annat än när det är fråga om att sätta ned fängelsestraff med en viss procent enligt en alltefter levnadsåldern fallande skala. Det är visserligen fråga om brottslighet av inte alltför allvarligt slag, i aktuellt mål gäller det brottslighet med ett straffvärde som för en vuxen motsvarar fängelse en månad, och försvårande resp. förmildrande omständigheter kommer att ha beaktats inledningsvis vid bestämmande av brottslighetens straffvärde. Mot bakgrund av övervägandena i 2000 års fall om den betydelse som brottslighetens art och omständigheter angivna i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB har för straffmätningen, finner HD emellertid den av riksåklagaren förordade schablonen för bestämmande av antalet dagsböter vid nedsättning av straff för omyndiga ungdomar inte heller lämplig som vägledning.

HD instämmer i hovrättens bedömning av det antal dagsböter som nu aktuella gärningar bör föranleda, varför hovrättens domslut bör fastställas såvitt avser påföljden.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt avser påföljden.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Lennander, Lindeblad, referent, Nyström och Virdesten) meddelade den 16 december 2005 följande dom:

Domskäl

Genom hovrättens i den delen inte överklagade dom är det avgjort att M.A. gjort sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel i maj 2004 och ringa narkotikabrott i juli-oktober 2004 på det sätt som har angivits i gärningsbeskrivningarna. Frågan i HD är vilken påföljd som brotten skall föranleda.

När gärningarna begicks var M.A. endast 15 respektive 16 år gammal. Enligt 29 kap. 7 § BrB skall därför hans ungdom särskilt beaktas vid straffmätningen. I nämnda bestämmelse ges en allmän regel om strafflindring för den som var under 21 år vid gärningen, s.k. ungdomsrabatt. Härvid får lindrigare straff än vad som är stadgat för brottet ådömas. Vidare framgår det av 30 kap. 5 § första stycket BrB att för brott som någon begått innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.

Det finns inte anledning att bedöma det sammanlagda straffvärdet av gärningarna på något annat sätt än hovrätten gjort. Vid bestämmande av påföljden för M.A. utgår således HD från att det sammanlagda straffvärdet för gärningarna, om de hade begåtts av en vuxen person, motsvarar fängelse en månad.

Riksåklagaren har gjort gällande att påföljden för ungdomar i åldern 15-17 år normalt bör bestämmas till etthundra dagsböter eller mer i det fall straffvärdet för brottsligheten, om den hade begåtts av en person som fyllt 21 år, är fängelse en månad. Enligt riksåklagarens uppfattning bör beträffande omyndiga ungdomar straffskalan under etthundra dagsböter i princip reserveras för sådana brott vars straffvärde är sådant att de för en person som fyllt 21 år skulle ha bestraffats med böter.

Riksåklagaren har i sitt överklagande framhållit att han önskar en konsekvent tillämpning av regeln om ungdomsrabatt och att han eftersträvar ett system som, utan att medföra tillämpningsproblem på angränsande områden, på ett tillräckligt nyanserat sätt beaktar gärningsmannens ungdom när straffet bestäms till dagsböter samt att det slutligt avgörande naturligen måste vara att reaktionen, allt sammantaget, framstår som rimlig och avvägd. Den övre delen av bötesskalan måste enligt riksåklagaren användas då unga döms för brott på fängelsenivå för att det skall finnas utrymme i den nedre delen av bötesskalan för de rena bötesbrotten.

HD har i rättsfallet NJA 2000 s. 421, som gällde straffnedsättning enligt 29 kap. 7 § BrB av fängelsepåföljd, avvisat tanken på en schematisk regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i förhållande till straffvärdet. I rättsfallet framhöll HD att det i princip bör bli fråga om allt större straffnedsättning ju yngre lagöverträdaren är men att inte enbart åldern bör vara avgörande, att det ofta kan vara rimligt att sätta ned straffet mera vid långvariga fängelsestraff än vid kortare frihetsstraff eller bötesstraff, att brottets art kan vara av betydelse i sammanhanget samt att omständigheter angivna i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB självfallet påverkar straffmätningen.

I förevarande fall är det klart att bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB bör föranleda att påföljden bestäms till böter. Till grund för riksåklagarens överklagande ligger bedömningen att det behövs en schabloniserad regel om att etthundra dagsböter eller mer normalt bör vara straffet för ungdomar i åldern 15-17 år i de fall straffvärdet för en vuxen person skulle ha legat på en månads fängelse.

Som riksåklagaren anfört kan det i nu aktuella situationer finnas behov av att utnyttja bötesskalans övre del för att undvika inkonsekvenser i reaktionssystemet beträffande ungdomar. Det får vidare anses föreligga större utrymme för att tillämpa schabloner för ungdomsrabatten vid bötespåföljd än vid fängelsepåföljd. Exempelvis kan det antas att sådana förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB mera sällan blir av betydelse när det gäller att mäta ut böter.

Att en regel av det slag som riksåklagaren förordat innebär en knytning till straffvärdet för motsvarande brott av en vuxen person är emellertid inte helt invändningsfritt. Enligt 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB skall som förmildrande omständighet vid bedömning av straffvärdet beaktas om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Om straffvärdet för en vuxen person är en månads fängelse kan motsvarande värde således vara lägre för en person som var mycket ung när brottet begicks. I praktiken brukar den bestämmelsen sällan behandlas särskilt, utan en allmän bedömning av vilken strafflindring som den tilltalades ungdom bör föranleda görs med stöd av 29 kap. 7 § BrB (se t.ex. Munck i Festskrift till Nils Jareborg, 2002 s. 503 ff.). En schabloniserad regel som tar sin utgångspunkt i straffvärdet för en vuxen kan emellertid behöva korrigeras med hänsyn till omogenhet och bristande erfarenhet som har samband med den tilltalades ålder. Detta skulle komplicera användningen av regeln.

Ett starkare skäl mot en normalpåföljd om etthundra dagsböter i de av riksåklagaren angivna situationerna är att en sådan påföljd måste bedömas i många fall innebära en straffskärpning i förhållande till de påföljder som hittills har dömts ut (jfr NJA 1996 s. 63). Utöver de tidigare berörda skälen har det inte framkommit något som motiverar en sådan straffskärpning. I sammanhanget måste också beaktas att straffet för en vuxen för bl.a. brott av det slag som målet gäller ofta skulle bestämmas till villkorlig dom och ett måttligt bötesstraff.

Mot bakgrund av det anförda finns det inte skäl att frångå hovrättens bedömning när det gäller antalet dagsböter för M.A. Hovrättens domslut skall därför fastställas i fråga om påföljd.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut såvitt avser påföljden.

HD:s dom meddelad: den 16 december 2005.

Mål nr: B 1001-05.

Lagrum: 29 kap. 7 § BrB.

Rättsfall: NJA 2000 s. 421 och NJA 1996 s. 63.