NJA 1996 s. 634

(Jmf 1936 s .552, 1940 s 508 och 1943 s 461)

Kiosk och Gatukök ringloket Handelsbolag driver kiosk- och gatuköksverksamhet vid Centralplan i Alvesta. Bolaget arrenderar marken av Statens järnvägar och äger försäljningsbyggnaden. Under viss del av år 1990 utförde en entreprenör åt Alvesta kommun gatuarbeten på Centralplan.

Bolaget väckte vid Växjö TR talan mot kommunen med yrkande att TR:n skulle förplikta kommunen att utge skadestånd med 110 400 kr. I andra hand yrkade bolaget skadestånd Med skäligt belopp. Kommunen bestred käromålet.

Bolaget överklagade i Göta HovR och yrkade bifall till sin talan. Kommunen bestred ändring.

Parterna förklarade sig införstådda med att målet, om HovR:n skulle finna att miljöskadelagen omfattade den åberopade störningen, skulle återförvisas till TR:n för prövning av dels örn bolaget lidit någon skada till följd av det arbete som kommunen låtit utföra, dels om skadan var av någon betydelse och om störningen översteg vad som skäligen borde tålas.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning samt hovrättsråden Göran Olsson, referent, Friedner och Lundeholm) anförde i dom d 12 juni 1995: Domskäl. Bolaget har till förtydligande av sin talan anfört bl a följande. Eftersom TR:n i domen anfört att bolaget har åberopat avspärrningsanordningarna som en störning skall det betonas att den åberopade störningen, i enlighet med vad som anges i stämningsansökan, är gatuarbetena. Dessa har lett till en avspärrning av området och detta har i sin tur lett till att framkomligheten för kioskens kunder starkt begränsades.

Kommunen har anfört i huvudsak följande. I HovR:n åberopas nu en annan grund för talan, nämligen gatuarbetena och inte som - vid TR:n avspärrningsanordningarna. Det påstods inte vid TR:n att gatuarbetena som sådana orsakade störning, t ex i form av buller, rök, damm etc. Vad som påstods var just att avspärrningarna utgjorde ett fysiskt hinder för kunderna att ta sig fram till kiosken, ingenting annat.

Bolaget har i HovR:n åberopat ett utlåtande av f d justitierådet Bertil Bengtsson.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 6 § miljöskadelagen är den skadeståndsskyldig som i egenskap av fastighetsägare bedriver eller låter bedriva skadegörande verksamhet, vilken medför skador av i lagen närmare angivet slag. I målet är det ostridigt att kommunen i egenskap av fastighetsägare har låtit bedriva gatuarbeten. Bolaget har vid TR:n och i HovR:n gjort gällande att denna verksamhet medfört skada för bolaget genom att avspärrningar försvårat tillträde till bolagets affärslokal. Någon skillnad mellan bolagets talan vid TR:n och i HovR:n föreligger härvidlag inte. Lika med TR:n har HovR:n att i första hand ta ställning till om skada till följd av svårigheter för presumtiva kunder att nå en affärslokal omfattas av miljöskadelagen.

I 3 § miljöskadelagen anges att skadestånd skall utges för skador som orsakas av särskilt angivna störningar. Uppräkningen avslutas med det allmänna uttrycket "annan liknande störning". Av specialmotiveringen (prop 1985/86:83 s 45) framgår att under punkten ryms ett brett spektrum av störningar. Bland dessa upptas inte särskilt att tillträdet till en affärslokal försvåras. Vad som anges i propositionen är emellertid endast en exemplifiering och inte en fullständig redovisning av vad som kan utgöra en "liknande störning".

Ett syfte med miljöskadelagen var att förbättra de skadelidandes möjligheter att få ersättning för miljöskador (se a prop s 1). Bestämmelser om rätt till ersättning för sådana skador fanns tidigare i första hand i 30 § miljöskyddslagen. Härtill kommer rättspraxis.

I äldre rättsfall (NJA 1936 s 552, 1940 s 508 och 1943 s 461) har rätt till ersättning ansetts tillkomma en näringsidkare när tillträde till en rörelse, en restaurang eller en affär, försvåras. I doktrinen har rättsfallen ibland ansetts ge exempel på ansvar på expropriationsrättslig grund (se Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl 1972 s 178) och frågan behandlades, såvitt avsåg de två tidigare rättsfallen, vid tillkomsten av miljöskyddslagen (prop 1969:28 s 242). Lagrådet anförde emellertid i sammanhanget oemotsagt att frågan om de aktuella rättsfallen vilade på immissionsrättslig eller expropriationsrättslig grund kunde lämnas därhän; det kunde knappast anföras något skäl varför inte skador av denna typ i fortsättningen borde bedömas som immissionsskador och prövas enligt 30 § miljöskyddslagen (a prop s 378).

Mot bakgrund av det anförda talar övervägande skäl för att den i målet åberopade störningen skulle ha omfattats av 30 § miljöskyddslagen. Miljöskadelagen har inte syftat till att inskränka rätten till ersättning, och störningen får då anses gå in under dess 3 § punkten 8. HovR:n finner således, i motsats till TR:n, att den påstådda störningen i och för sig omfattas av rätten till ersättning enligt miljöskadelagen.

Det kvarstår härefter att ta ställning till huruvida den påstådda skadan orsakats av den angivna störningen samt om den, om så befinns vara fallet, bör ge rätt till ersättning. TR:n har inte alls prövat dessa frågor och målet skall då, i enlighet med vad parterna förklarat sig införstådda med, återförvisas till TR:n (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl 1994 s 127f).

Kommunen (ombud advokaten G.B.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns dom.

Bolaget (ombud jur kand Soili Lång-Söderberg) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Orlov-Lempert, föreslog i betänkande följande dom: Dontskäl Miljöskadelagen är tillämplig när verksamhet på en fastighet orsakar skador i omgivningen genom olika former av miljöstörningar. I lagens 3 § 1 st anges de störningar som är skadeståndsgrundande, nämligen föroreningar i vatten, luft och mark, ändring av grundvattennivån, buller och skakningar samt "annan liknande störning". Exempel på störningar som kan hänföras till sistnämnda kategori utgör bl a spridning av olika smittämnen, sådana störningar som gnistor, hetta, köld, obehag genom insekter och andra djur samt psykisk inverkan av farlig verksamhet i grannskapet och estetiska störningar som t ex förfulning av landskapsbilden (prop 1985/86:83 s 45). Fråga i målet är om även avspärrningar i samband med gatuarbeten kan inrymmas i begreppet annan liknande störning.

Skadeståndsreglerna i miljöskadelagen bygger till väsentlig del på bestämmelsen i tidigare 30 § miljöskyddslagen, enligt vilken den som orsakade olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skulle utge ersättning härför. Vid tillkomsten av miljöskyddslagen diskuterades ett par äldre rättsfall (NJA 1936 s 552 och NJA 1940 s 508), där restauranginnehavare fått skadestånd för avbräck i rörelsen sedan staden utfört störande gatuarbeten och satt upp hindrande avspärrningar. Departementschefen uttryckte tveksamhet om det av rättsfallen kunde dras den slutsatsen att ren förmögenhetsskada var ersättningsgill på immissionsområdet. Lagrådet anförde emellertid att det inte kunde vara meningen att detta slags skador i fortsättningen skulle lämnas utan ersättning och att det knappast kunde anföras något skäl varför inte skador av denna typ i fortsättningen borde bedömas som immissionsskador och prövas enligt 30 § miljöskyddslagen (prop 1969:28 s378).

Ett syfte med miljöskadelagen var att förbättra de skadelidandes möjligheter att få skadestånd för miljöskador. Ett strikt skadeståndsansvar enligt den nya lagen skulle avse skador som orsakats av störningar som angavs i miljöskyddslagen. Lagrådets uttalande kan visserligen tolkas som att ersättningsskyldighet enligt 30 § miljöskyddslagen förelåg vid skada som orsakats av att avspärrningar vid gatuarbeten hindrat tillträdet till en fastighet. Det måste emellertid beaktas att det i de diskuterade rättsfallen inte enbart var fråga om försvårat tillträde till restauranglokaler utan också om andra olägenheter som gatuarbetena vållade och som kunnat inrymmas i begreppet miljöskador. I doktrinen har för övrigt också framförts den meningen att skadeståndsansvaret i dessa äldre rättsfall byggde på ett expropriationsrättsligt betraktelsesätt (Karlgren, Skadeståndsrätt, 1972 s 178). Frågan har inte varit föremål för prövning efter det att miljöskyddslagen trädde i kraft. Det är därför osäkert om en sådan störning skulle ha omfattats av miljöskyddslagen.

Ett annat syfte med miljöskadelagen var att få till stånd en klarare och mer samlad reglering på mi jöskadeområdet (prop 1985/86:83 s 1). I vissa avseenden ansågs det oklart om vissa typer av störningar omfattades av miljöskyddslagen. En strävan skulle därför vara att undanröja sådana oklarheter när miljöskyddslagens skadeståndsregler ersattes av bestämmelserna i miljöskadelagen. De mera frekventa störningstyperna skulle direkt framgå av lagen, medan mindre frekventa störningstyper skulle sammanfattas under ett samlande begrepp av samma slag (a prop s 20f). Möjligheten till ersättning på grund av störningar av det i målet aktuella slaget berördes inte i förarbetena. Det förefaller därför naturligast att "annan liknande störning" i 3 § 1 st 8 skall omfatta störningar av det slag som liknar de särskilt uppräknade störningarna i punkterna 1-7, dvs olika slags immissionsstörningar. En skada som orsakats enbart av att tillträdet till en lokal försvårats på grund av uppsatta avspärrningar vid gatuarbeten bör således inte omfattas av rätten till ersättning enligt miljöskadelagen.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Solerud, referent, Lambe och Regner) beslöt följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD:s dom meddelades d 1 nov 1996 (mål nr T 3235/95).