NJA 1997 s. 158

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs TR åtal mot iranske medborgaren M.G.R, född 1967, för stöld och grovt narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivningar:

Stöld. M.G.R har d 14 juni 1996 i butiken Skivfyndet på Angereds Torg i Göteborg genom inbrott stulit två stycken CD-skivor till ett sammanlagt värde av 78 kr.

Grovt narkotikabrott. M.G.R har d 14 aug 1996 i Göteborg olovligen, i vart fall delvis i överlåtelsesyfte, innehaft 5,19 g heroin. M.G.R har vidare under tiden vecka 25 - d 14 aug 1996 i Göteborg olovligen hanterat heroin och cannabisharts enligt följande: a) till X.X.X överlåtit ca 25 g cannabisharts (beräknat efter i genomsnitt 0,5 g per dag). b) till X.X.X överlåtit ca ett g heroin (beräknat efter 0,1 g vid ett tiotal tillfällen) c) själv regelbundet missbrukat heroin. d) till olika personer sålt sammanlagt ca 28 g heroin (beräknat efter 10x0,1 g 4 dagar per vecka under 7 veckor). - Brottet är i anledning av mängden narkotika att bedöma som grovt.

Åklagaren yrkade vidare att M.G.R skulle utvisas ur riket. Åklagaren framställde också yrkanden om förverkande och kvarstad. M.G.R bestred att han gjort sig skyldig till vad åklagaren lade honom till last.

TR:n (ordf rådmannen Ernström) meddelade dom i målet d 25 sept 1996. I domskälen uttalade TR:n beträffande åtalet för stöld att den genom ett vittnesmål sammanställt med fingeravtrycksundersökning fann styrkt att M.G.R gjort sig skyldig till den åtalade gärningen och att denna var att bedöma på sätt åklagaren angivit, alltså som stöld.

I fråga om åtalspunkten grovt narkotikabrott hördes på åklagarens begäran polisassistenten H.B som vittne och M.G.R:s f d hustru X.X.X såsom medmisstänkt. Vidare hördes M.G.R och en medåtalad S.I. I domskälen anförde TR:n i denna del bl a: TR:n gör följande bedömning. Av utredningen framgår att vittnet H.B d 14 aug 1996 sysslat med spaning som varit inriktad just mot S.I:s förehavanden. De iakttagelser som han gjort och som han redovisat inför rätten har varit noggranna och detaljrika. Flertalet av hans observationer har också skett från nära håll. Det föreligger enligt TR:ns mening inte någon som helst anledning att ifrågasätta riktigheten av H.Bs uppgifter. Genom H.Bs uppgifter finner TR:n till att börja med utrett att M.G.R i samband med gripandet på Friskväderstorget släppt ifrån sig några mindre påsar som vid undersökning och analys visade sig innehålla 5,19 g heroin. Vidare ger H.B:s uppgifter vid handen att M.G.R strax dessförinnan köpt denna narkotika av S.I. I betraktande av utredningen är det uppenbart att M.G.R innehaft denna narkotika i vart fall delvis i försäljningssyfte. - Vad härefter angår åtalet mot M.G.R i resterande delar bygger detta i huvudsak på vad X.X.X berättat. X.X.X har såväl under förundersökningen som vid huvudförhandlingen lämnat uppgifter som utvisar att M.G.R på olika sätt befattat sig med icke obetydliga mängder heroin och i viss mindre utsträckning även med cannabis. Hennes berättelse härom har särskilt under förundersökningen varit fyllig och detaljrik. Det har inte framkommit något som kan antyda att X.X.X haft skäl för att felaktigt beskylla M.G.R för denna verksamhet. Hennes uppgifter vinner även stöd av vad TR:n ovan funnit utrett om M.G.R:s förehavanden. TR:n finner därför att tilltro i allt väsentligt skall sättas till vad X.X.X berättat.

De uppgifter som X.X.X lämnat under förundersökningen överensstämmer till fullo med vad åklagaren lagt M.G.R till last enligt åtalet. Vid huvudförhandlingen har X.X.X emellertid varit betydligt mer återhållsam och särskilt poängterat att hennes uppgifter under förundersökningen i fråga om mängder och t ex omfattningen av M.G.R:s försäljningsverksamhet byggt på uppskattningar. Hon har även framhållit att förhörsledaren i flera fall "dragit" uppgifter ur henne genom att t ex fråga "om det eventuellt kan ha varit si eller så". TR:n finner i brist på annan utredning att dessa X.X.X:s invändningar rörande tidigare förhörsuppgifter i huvudsak får godtagas. Hennes berättelse vid huvudförhandlingen i fråga om M.G.R:s överlåtelse av cannabisharts till henne ger emellertid fullt stöd åt åklagarens påstående liksom hennes uppgifter rörande M.G.R:s regelbundna missbruk av heroin. I fråga om M.G.R:s överlåtelse av heroin till X.X.X godtar TR:n att det rör sig om injektioner vid fem-sex tillfällen samt att M.G.R vid ett tillfälle försett henne med rökheroin. Den sammanlagda mängden heroin som X.X.X på detta sätt fått av M.G.R måste enligt TR:ns bedömning ha uppgått till i vart fall 0,6 g.

Vad beträffar åklagarens påståenden rörande M.G.R:s olika heroinförsäljningar i centrala Göteborg är det i betraktande av X.X.X:s uppgifter och övrig utredning uppenbart att sådan verksamhet från M.G.R:s sida förekommit vid ett betydande antal tillfällen. Det föreligger dock stora svårigheter att närmare bestämma omfattningen av verksamheten. X.X.X har inte medverkat vid någon försäljning och hennes uppgifter bygger tvivelsutan på uppskattningar. Antalet dagar per vecka som försäljningarna pågått har varierat och det är ovisst om M.G.R lyckats avsätta allt det heroin som han medfört. Sammantaget anser TR:n emellertid att X.X.X:s uppgifter, M.G.R:s eget missbruk, hans köp av heroin från S.I och övrig utredning ger stöd för att M.G.R måste ha försålt sammantaget i vart fall minst 10 g heroin under aktuell tid.

TR:n finner på nu angivet sätt styrkt att M.G.R gjort sig skyldig till narkotikabrott. Den sammantagna mängden narkotika- förutom hans eget missbruk närmare 16 g heroin och 25 g cannabisharts - är inte så stor att brottet på denna grund är att bedöma som grovt narkotikabrott. Även i övrigt saknas skäl att bedöma brottsligheten annat än som narkotikabrott av normalgraden.

I påföljdsfrågan anförde TR:n: M.G.R förekommer i kriminalregistret under åtta avsnitt. Senast dömdes han d 26 mars 1996 av HovR:n för Västra Sverige, avd 6, för bl a narkotikabrott till fängelse fyra månader, varjämte villkorligt medgiven frihet förklarades helt förverkad. Han frigavs villkorligt från straffavtjänandet d 5 maj 1996 med en återstående strafftid av en månad tjugo dagar och en prövotid av ett år.

M.G.R har alltså under prövotiden och kort tid efter den villkorliga frigivningen återfallit i likartad brottslighet. Brottsligheten är av allvarlig art och har högt straffvärde. TR:n anser därför att M.G.R skall dömas särskilt till fängelse och att hela den villkorligt medgivna friheten skall förverkas.

I utvisningsfrågan anförde TR:n: M.G.R har bestritt utvisningsyrkandet.

Statens invandrarverk har i yttrande anfört: M.G.R reste in i Sverige d 14 mars 1987 efter att ha beviljats uppehålls- och arbetstillstånd inom ramen för den svenska flyktingkvoten. Han åberopade vissa politiska skäl samt att han inte ville göra militärtjänstgöring. M.G.R beviljades permanent uppehållstillstånd, flyktingförklaring och resedokument d 23 sept 1987. Invandrarverket beslutade att avslå en ansökan om resedokument d 2 nov 1994 med hänvisning till artikel 28 i 1951 års Genevekonvention. Beslutet har överklagats och Utlänningsnämnden har d 11 sept 1996 avslagit överklagandet. - Enligt de handlingar TR:n tillsänt verket framgår att M.G.R är misstänkt för grovt narkotikabrott. De iranska myndigheterna ser principiellt allvarligt på narkotikabrott. Enligt vad som är känt för verket kan dock risk för förnyat lagförande i hemlandet för samma brottslighet som i Sverige inte anses föreligga. - De omständigheter M.G.R har anfört i sina ansökningar om uppehållstillstånd m m är inte sådana att han enligt nu gällande praxis skulle beviljas asyl i Sverige. Med beaktande av innehållet i 3 kap 5 § utlänningslagen och de begränsningar som utbildats i praxis vad gäller återkallande av flyktingförklaring saknas grund för återkallelse av M.G.R:s flyktingförklaring. Däremot finner Invandrarverket att det inte föreligger hinder enligt 8 kap1-4 §§utlänningslagen mot verkställighet av ett eventuellt beslut om utvisning.

Med hänsyn till vad invandrarverket anfört finner TR:n att den flyktingförklaring som M.G.R erhållit inte utgör hinder mot att utvisa honom. M.G.R:s många återfall i brott och hans missbruk av heroin ger vid handen att det föreligger betydande risk för att M.G.R även fortsättningsvis gör sig skyldig till brottslighet här i landet. Eftersom M.G.R varit bosatt i Sverige sedan 1987 får han emellertid utvisas endast om det finns synnerliga skäl.

M.G.R har ej någon släkt i Sverige. Under många år har han levt ihop med en svensk kvinna. De gifte sig och har ett barn tillsammans. Barnet är nu tvångsomhändertaget av de sociala myndigheterna. Ansökan om äktenskapsskillnad har ingivits och betänketid löper för närvarande. Sedan 1988 har M.G.R dömts för brott vid åtta tillfällen varav tre gånger under 1995 och en gång under 1996. Han har under större delen av den tid han bott i Sverige vistats antingen i fängelse eller stått under prövotid till följd av skyddstillsyn eller villkorlig frigivning. 1991 dömdes han av Sollentuna TR till fängelse fyra år för bl a grovt narkotikabrott och försök till grov varusmuggling, vilka brott avsåg innehav av drygt 100 g heroin som han försökte införa till Sverige. Även HovR:ns för Västra Sverige dom d 26 mars 1996 har avseende på befattning med heroin, men även med opium, amfetamin och cannabisharts. I den överklagade domen meddelad av Göteborgs TR, avd 9 d 23 febr 1996 beslutade TR:n bl a att M.G.R skulle utvisas ur riket med förbud att återvända hit före d 1 mars 2006. HovR:n ändrade TR:ns dom i denna del och upphävde förordnandet om utvisning.

Den aktuella brottsligheten är av allvarlig art och har ett högt straffvärde. TR:n finner mot denna bakgrund och i betraktande av M.G.R:s ständiga återfall i brott, hans missbruk och oordnade levnadsförhållanden att det föreligger synnerliga skäl att nu utvisa M.G.R. Med hänsyn till att M.G.R har ett barn här i Sverige kan förbudet att återvända hit begränsas till tio år.

Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd har TR:n i betydande mån beaktat det men M.G.R lider till följd av utvisningen.

I sitt domslut dömde TR:n M.G.R enligt 8 kap 1 § BrB och 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) för stöld och narkotikabrott till fängelse ett år och förklarade en villkorligt medgiven frihet i fråga om en återstående strafftid av en månad tjugo dagar helt förverkad. Vidare utvisade TR:n M.G.R ur riket med förbud för honom att återvända hit före d 1 okt 2006. TR:n förpliktade också M.G.R bl a att såsom förverkat värde och vinning av försåld narkotika utge 30 000 kr.

HovR:n för Västra Sverige

M.G.R överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bl a att HovR:n helt skulle ogilla åklagarens ansvarstalan och befria honom från skyldighet att utge förverkat värde. Om åtalet inte skulle ogillas, yrkade han straffnedsättning och jämkning av det förverkade värdet. Vidare yrkade han att HovR:n under alla omständigheter skulle upphäva TR:ns beslut om utvisning.

Åklagaren bestred ändring och yrkade ett väsentligt längre fängelsestraff för det fall att HovR:n upphävde TR:ns utvisningsbeslut.

HovR:n (hovrättsråden Westerlind och Smith, adj led Fagerberg, referent, samt nämndemännen Peterson och Feldert) anförde i dom d 22 nov 1996 bl a: HovR:ns domskäl. Ansvarsfrågan.

Åtalet för stöld (red:s formulering). I HovR:n har åberopats samma bevisning som vid TR:n. Nya förhör har hållits med M.G.R och O.V.

HovR:n gör samma bedömning som TR:n. M.G.R skall således dömas för stöld.

Åtalet för narkotikabrott (red:s formulering). I HovR:n har M.G.R, H.B och X.X.X hörts på nytt. S.I:s uppgifter vid TR:n har åberopats såsom de har antecknats i TR:ns dom. Skriftlig bevisning har åberopats.

M.G.R och H.B har berättat i huvudsak i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom.

X.X.X har berättat i huvudsak i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom. Hon har i HovR:n tillagt, förtydligat eller ändrat sina uppgifter enligt vad som anges i det följande. Äktenskapsskillnaden mellan henne och M.G.R är nu klar. Sedan hon återvänt till M.G.R vid midsommar 1996 rökte hon ca 1 g cannabisharts om dagen som M.G.R införskaffade till henne. Hon fick under sommaren hjälp av M.G.R med att injicera heroin ca tio gånger. När hon rökte heroin var det inte i sällskap med M.G.R. Det var hon som på grund av nyfikenhet bad M.G.R att hon skulle få prova heroin, men även efter erbjudande från honom provade hon. Hon mådde dåligt och kräktes av heroinet. Samtidigt kändes det skönt och gjorde att hon kunde koppla av från sina många problem. Heroin är M.G.R:s huvuddrog och han injicerade drogen fler än en gång om dagen. De missbrukade hemma. Hon uppskattar att M.G.R under en sjuveckorsperiod sålde sammantaget i vart fall 10 g heroin. Under denna period såg hon M.G.R gå iväg med paket och komma tillbaka med pengar. M.S och M.G.R träffades ca två gånger i veckan. M.G.R hjälpte M.S att förpacka heroin hemma hos denne fyra till fem gånger när hon var närvarande. Hon uppskattar att de förpackade ca 10 paket per gång utom en gång då det kan ha rört sig om 20 paket. Hon har sett att M.G.R av M.S dels har fått dels har köpt heroin. M.G.R har sålt narkotika åt M.S för att finansiera sitt eget missbruk.

HovR:n gör samma bedömning som TR:n angående M.G.R:s innehav av narkotika vid gripandet på Friskväderstorget d 14 aug 1996 och i vilket syfte han innehaft denna.

X.X.X har i HovR:n berättat mer detaljrikt och utförligt jämfört med vad som antecknats i TR:ns dom. I allt väsentligt sammanfaller hennes uppgifter emellertid med vad hon angivit tidigare. Såsom TR:n har anfört har inte framkommit att hon haft skäl för att felaktigt beskylla M.G.R för verksamheten med narkotika. Liksom TR:n finner HovR:n att tilltro skall sättas till hennes berättelse. Detta gäller hennes uppgifter både om M.G.R:s missbruk och om hennes eget missbruk av cannabis och heroin som möjliggjorts genom M.G.R:s försorg samt hennes uppgifter om M.G.R:s försäljning av heroin i Nordstan i Göteborg. Genom X.X.X:s berättelse finner HovR:n det styrkt att M.G.R till henne överlåtit och sammantaget försålt i Nordstan i vart fall den mängd som TR:n har funnit styrkt.

Brottsligheten skall bedömas så som TR:n har gjort.

Påföljdsfrågan. HovR:n delar TR:ns bedömning. M.G.R skall således dömas särskilt till fängelse och hela den villkorligt medgivna friheten skall förverkas. Fängelsestraffet skall ha den längd som TR:n har bestämt.

Utvisningsfrågan. I HovR:n har, förutom vad som antecknats i TR:ns dom, framkommit bl a följande. M.G.R:s äktenskapsskillnad har nu genomförts. Under den tid han vistats i Sverige har M.G.R haft anställning under två månader.

HovR:n gör samma bedömning som TR:n. M.G.R skall således utvisas och förbjudas att återvända till Sverige före d 1 okt år 2006.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

M.G.R (offentlig försvarare advokaten A.O) överklagade och yrkade - sedan HD meddelat prövningstillstånd i fråga om påföljd och utvisning men ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom i dessa delar skulle stå fast - att utvisningsbeslutet skulle upphävas eller alternativt att, den tid under vilken han inte fick återvända skulle förkortas avsevärt.

Riksåklagaren medgav yrkandet om upphävande av utvisningsbeslutet och yrkade att det ådömda fängelsestraffet skulle skärpas. För det fall utvisningsbeslutet skulle stå kvar bestred Riksåklagaren att förbudstiden förkortades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A-M.N).

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, Svensson, Thorsson, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. M.G.R, som kom till Sverige d 14 mars 1987 inom ramen för den svenska flyktingkvoten beviljades permanent uppehållstillstånd och flyktingförklaring d 23 sept 1987.

Den som har flyktingförklaring skall enligt 4 kap 10 § 3 st utlänningslagen (1989:529) anses som flykting med behov av fristad i Sverige, om det inte är uppenbart att han inte längre är flykting med ett sådant behov. Den som är flykting med behov av fristad i Sverige får enligt samma lagrum utvisas på grund av att han dömts för brott endast, såvitt nu är i fråga, om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här.

Av motiven till bestämmelsen framgår att det endast är i yttersta undantagsfall, när det exempelvis konstateras att den som har en flyktingförklaring obehindrat besökt det land från vilket han påstår sig vara flykting, som domstolen får anledning att göra en egen prövning av flyktingskapet. Därvid måste domstolen fästa stor vikt vid de uppgifter som finns i Statens invandrarverks yttrande. (Prop 1993/94:159 s 19 och 34, NJA II 1994 s 350 och 352.)

Statens invandrarverk har i yttrande d 10 febr 1997 anfört bland annat följande. M.G.R:s politiska verksamhet har inte varit särskilt omfattande. Verket bedömer att han inte i dag skulle beviljas asyl jämlikt 3 kap 2 § utlänningslagen eller i övrigt anses som skyddsbehövande jämlikt 3 kap 3 § utlänningslagen enligt deras lydelse sedan d i jan 1997. I 3 kap 5 § utlänningslagen stadgas om de fall i vilka en flykting upphör att vara flykting. Uppräkningen i bestämmelsen är uttömmande. Flyktingstatus kan i princip inte upphöra på annan grund. Förutsättningar för att ompröva M.G.R:s flyktingförklaring enligt bestämmelsen saknas. Beträffande punkten 5 i lagrummet beaktas endast klara, djupgående och bestående förändringar i flyktingens hemland som är ägnade att undanröja grunden för flyktingens fruktan för förföljelse. Förhållandena i Iran kan inte anses ha genomgått sådana förändringar. - Några hinder enligt 8 kap1, 2 och 4 §§utlänningslagen mot verkställighet av ett eventuellt utvisningsbeslut kan inte anses föreligga.

M.G.R har i detta mål dömts för narkotikabrott, som inte bedömts som grovt, och stöld. Inget av dessa brott kan anses som synnerligen grovt. Med hänsyn till vad Invandrarverket anfört och till vad som i övrigt framkommit i målet kan det inte anses uppenbart att M.G.R inte längre är flykting med behov av fristad i Sverige.

M.G.R får därför inte utvisas på grund av de brott för vilka han dömts i detta mål. Utvisningsbeslutet skall alltså upphävas. Vid denna utgång bör fängelsestraffet skärpas.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att beslutet om utvisning av M.G.R upphävs och att påföljden för honom bestäms till fängelse ett år sex månader.

HD:s dom meddelades d 17 mars 1997 (mål nr B 5716/96).