NJA 1997 s. 168

Domskäl

TR:n (rådmannen Schött) anförde i beslut d 7 dec 1995: Med hänsyn till tillgängliga upplysningar i ärendet finner TR:n att det inte föreligger några sådana särskilda skäl att gäldenärens uppgift om att bolaget är på obestånd inte kan godtas. TR:n försätter därför CityMail Aktiebolag i konkurs.

H.O., M.H., L.J. och L.A. & Partners Reklambyrå AB överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle upphäva TR:ns beslut. I andra hand yrkade de att målet skulle återförvisas till TR:n för fortsatt behandling.

Klagandena gjorde gällande att de var behöriga att överklaga TR:ns beslut: H.O. i egenskap av verkställande direktör, M.H. och L.J. i egenskap av styrelseledamöter och aktieägare i bolaget samt A.bolaget i egenskap av borgenär.

Som grund för förstahandsyrkandet anförde klagandena att bolaget inte var på obestånd. De gjorde vidare gällande att styrelsebeslutet om konkursansökan var ogiltigt med hänsyn till att reglerna i aktiebolagslagen om sådana beslut inte hade iakttagits.

Som grund för andrahandsyrkandet anförde klagandena att TR:n underlåtit att hålla förhandling i strid mot bestämmelserna i 2 kap 14 § KL.

HovR:n (hovrättslagmannen Victor samt hovrättsråden Swahn och Ingrid Holmstrand, referent) anförde i beslut d 15 dec 1995: De grunder som de klagande anfört för sina yrkanden här avser i och för sig förhållanden av ett sådant slag som skall beaktas inom ramen för prövningen av ett överklagat konkursbeslut.

En förutsättning för att HovR:n skall kunna gå in i en prövning i sak är emellertid att någon av de klagande har talerätt i ärendet. Hur angelägen en sakprövning än skulle kunna te sig har HovR:n nämligen ingen behörighet att ex officio överpröva TR:ns beslut.

Mot beslut varigenom gäldenär försatts i konkurs efter egen ansökan har i princip endast gäldenären själv och behörig ställföreträdare för denne ansetts äga rätt att föra talan.

A.bolaget har i egenskap av borgenär inte behörighet att överklaga TR:ns beslut (jfr NJA 1989 s 28).

M.H. och L.J. är aktieägare och styrelseledamöter i bolaget. Dessa omständigheter ger dem inte rätt att föra talan mot konkursbeslutet (jfr NJA 1993 s 605).

Vad slutligen angår H.O. har han i sin egenskap av verkställande direktör behörighet att företräda bolaget i den utsträckning som anges i 8 kap6 och 12 §§aktiebolagslagen. Att klaga över beslut, genom vilket bolaget försatts i konkurs, är emellertid inte en åtgärd som omfattas av denna behörighet (jfr utlåtande av Håkan Nial i NJA 1979 s 635). HovR:n finner därför att även H.O. saknar talerätt.

HovR:n är således på talan av de klagande förhindrad att göra någon prövning i sak.

På grund av det anförda avvisar HovR:n överklagandena.

M.H. och L.J. (ombud för båda advokaten B.T.) H.O. och A.bolaget överklagade HovR:ns beslut.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande M.H:s, L.J:s och H.O:s talan men fann ej skäl meddela A.bolaget prövningstillstånd.

M.H. och L.J. yrkade att HD skulle undanröja underrätternas beslut och återförvisa målet till TR:n eller, i andra hand, undanröja HovR:ns avvisningsbeslut och återförvisa målet till HovR:n.

H.O. yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns avvisningsbeslut och återförvisa målet till HovR:n.

CityMail Aktiebolag i konkurs bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Anders Johnson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl: Mot beslut varigenom en gäldenär försatts i konkurs efter egen ansökan har i princip endast gäldenären själv och behörig ställföreträdare för denne ansetts äga rätt att föra talan. Av aktieägare i gäldenärsbolaget förd talan mot sådant beslut har därför avvisats i NJA 1993 s 605. I det fallet var det fråga om en ägare av samtliga aktier i gäldenärsbolaget.

M.H. och L.J. är minoritetsaktieägare och styrelseledamöter i bolaget. Detta ger dem inte rätt att överklaga konkursbeslutet. H.O. är verkställande direktör i bolaget men inte ensam firmatecknare. Att överklaga ett beslut varigenom bolaget efter egen ansökan försatts i konkurs kan inte anses ingå i den löpande förvaltningen (se 8 kap6 och 12 §§aktiebolagslagen) och kan inte heller anses utgöra en sådan åtgärd som avses i 8 kap 6 § 1 st tredje meningen aktiebolagslagen. H.O. har alltså inte rätt att överklaga konkursbeslutet. HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns avvisningsbeslut.

HD (JustR:n Vängby, Gregow, Lars K Beckman, referent, Svensson och Regner) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR Gregow tillade för egen del: Före 1975 års ändringar i 1921 års konkurslag gällde att konkursdomaren eller konkursdomstolen inte skulle ingå i prövning av en gäldenärs påstående om att han var på obestånd. När konkursansökan gjordes av en gäldenär, skulle sålunda genast meddelas beslut om hans försättande i konkurs (11 § 1921 års lag). Så var också fallet då gäldenären medgav en borgenärs konkursansökan (13 §). Motsvarande ordning synes ha gällt enligt 1862 års konkurslag.

I konsekvens härsned har inte någon annan än gäldenären själv - juridisk person genom behörig ställföreträdare - ansetts ha rätt att överklaga beslut om försättande i konkurs, som meddelats på gäldenärens egen ansökan. Överklagande av beslut, varigenom aktiebolag respektive ekonomisk förening försatts i konkurs på egen ansökan, har sålunda ansetts inte få ske av aktieägare respektive föreningsmedlem eller av borgenär (NJA 1913 s 354 och 1944 s 489).

Undantag har dock gjorts i fall då fråga varit om att konkursansökningen handlagts vid lokalt obehörig domstol. I NJA 1892 s 316 ansågs en borgenär få överklaga beslut om en gäldenärs försättande i konkurs efter egen ansökan under åberopande av att konkursen var anhängig vid fel domstol. Se även NJA 1892 s 24 om en borgenärs överklagande på motsvarande grund av beslut, varigenom en gäldenär på ansökan av en borgenär försatts i konkurs efter att ha medgett ansökningen. Det kan ifrågasättas om inte de båda sistnämnda rättsfallen, som synes vila på ett föråldrat synsätt, numera är inaktuella (se bl a 2 kap 26 § 1987 års konkurslag).

I samband med 1975 års omfattande ändringar av konkurslagstiftningen infördes den nyordningen att en gäldenärs påstående om obestånd kunde bli föremål för prövning av konkursdomstolen och eventuellt medföra avslag på ansökningen. I 2 § 1921 års konkurslag infördes bestämmelse om att uppgift av gäldenären att han var insolvent skulle godtas, om inte särskilda skäl föranledde annat (se även 12 och 14 §§). Som exempel på fall då bestämmelsen kunde få betydelse angavs att det inom ett bolag råder stridiga meningar om obeståndsfrågan, att en konkursansökan i andra fall är förhastad och att en solvent gäldenär gör ansökan om konkurs av skatteskäl (SOU 1970:75 Utsökningsrätt X s 62, prop 1975:6 s 117f). Bestämmelsen innebar att konkursdomstolen skulle ta hänsyn bl a till vad en borgenär eller annan intressent upplyste i saken.

Motsvarande bestämmelser finns numera i 2 kap 7, 14 och 18 §§ 1987 års konkurslag.

Det förhållandet att en gäldenärs påstående om obestånd inte längre skall godtas i alla situationer aktualiserar frågan om beslut, varigenom en gäldenär försatts i konkurs på egen ansökan, bör kunna överklagas även av annan än gäldenären själv. Lagberedningen uttalade att detta kunde vara föremål för delade meningar men att det enligt beredningens mening fanns skäl att bedöma fullföljdsrätten mera fritt efter vad som var rimligt och ändamålsenligt med tanke på dem som nära berördes och kunde lida skada av en konkurs (SOU 1970:75 s 107).

Någon ändring i praxis i fråga om rätten att överklaga har dock inte skett efter 1975 års lagändringar och den nya situationen synes över huvud inte ha föranlett någon omprövning av tidigare ståndpunkt (se dock föredragandens betänkande i NJA 1989 s 28). I NJA 1989 s 28 förvägrades sålunda en borgenär att överklaga beslut, varigenom en gäldenär försatts i konkurs på egen begäran, och i NJA 1993 s 605 ansågs att rätt att överklaga sådant beslut inte tillkom aktieägare ens om han innehade samtliga aktier i bolaget.

Den prövning av obeståndsfrågan som domstolen på förekommen anledning skall göra när en gäldenär själv gör ansökan om konkurs (eller medger en borgenärs konkursansökan) syftar närmast till att tillgodose de personers rätt vilka har ett befogat intresse av att gäldenären inte försätts i konkurs när obestånd inte föreligger. Hit hör i första hand borgenärer, men också vissa andra som har något rättsförhållande med gäldenären torde åsyftas; även aktieägare har ett ekonomiskt intresse av att konkurs inte kommer till stånd utan sakliga skäl. Prövningen av obeståndsfrågan kan grundas bl a på uppgifter som sådana personer lämnar i ärendet. Nuvarande ordning innebär att, om TR:n bifaller gäldenärens konkursansökan, dessa intressenter inte har möjlighet att ytterligare hävda sin ståndpunkt. När ansökningen bifalls, blir obeståndsfrågan alltså prövad endast i en instans.

När nu TR:n har att, till gagn för vissa intressenter, pröva huruvida gäldenären verkligen är på obestånd när anledning föreligger att ifrågasätta gäldenärens påstående därom, synes beaktansvärda skäl tala för att dessa intressenter också skall kunna föra frågan vidare genom överklagande av TR:ns beslut om försättande i konkurs. Ett särskilt skäl för detta är att en konkursansökan kan vara ett led i en osund ekonomisk verksamhet.

Frågan om ett eventuellt införande av möjlighet för borgenärer och vissa andra intressenter att kunna överklaga beslut, varigenom en gäldenär försatts i konkurs på egen ansökan, kan emellertid mot bakgrund bl a av de nyssnämnda avgörandena inte lämpligen prövas i rättstillämpningen. Frågan bör i stället enligt min mening tas upp av lagstiftaren i lämpligt sammanhang. Därvid bör också beaktas sambandet med rätten att överklaga beslut om försättande i konkurs, som har meddelats efter ansökan av borgenär (jfr Welamson, Konkursrätt 1961 s 101).

HD:s beslut meddelades d 20 mars 1997 (mål nr Ö 5575/95).