NJA 1997 s. 229

L.A.T. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla hennes ansökan om skuldsanering och återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten.

HovR:n (hovrättslagmannen Victor, hovrättsrådet Hesser, referent, och tf hovrättsassessorn Palmkvist) anförde i slutligt beslut d 20 aug 1996 bl a:

- - - För bifall till en ansökan om skuldsanering fordras enligt 4 § 1 st skuldsaneringslagen (1994:334) bl a att gäldenären är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid. Enligt lagens förarbeten (prop 1993/94:123 s 92) markerar uttrycket "överskådlig tid" att prognosen skall sträcka sig långt fram i tiden och att det i princip inte skall gå att se att insolvensen någonsin kommer att upphöra. Varje fall måste, enligt vad som uttalas i propositionen, bedömas individuellt men normalt torde en nettoskuldbörda som inte uppgår till mer än ett par hundratusen kr för en person med fast och regelbunden inkomst vara för liten för att skuldsanering skall kunna komma i fråga (s 93).

Den skuld som L.A.T:s ansökan om skuldsanering avser uppgår numera till drygt 100 000 kr. Vad gäller hennes inkomster framgår av utredningen att hon arbetar deltid (75 %) som vikarie inom Stockholms stads hemtjänst med en inkomst om ca 8 000 kr/månad (före skatt) samt att hon dessutom uppbär sjukbidrag med omkring 2 000 kr/månad (före skatt). Vidare framgår att hon inte är försörjningsskyldig gentemot annan.

Enligt HovR:ns mening kan kravet på kvalificerad insolvens i allmänhet inte anses vara uppfyllt för en person utan särskild försörjningsbörda med nu angivna inkomster och skulder. Frågan är då om vad som i målet framkommit om L.A.T:s sjukdom och kostnader hänförliga till denna föranleder någon annan bedömning.

L.A.T. har bl a uppgivit att hon är kroniskt sjuk, att den diabetes som hon haft i många år har lett till en rad följdsjukdomar, att hon på grund härav aldrig kommer att kunna arbeta heltid, att hon varje månad är sjukskriven ett antal dagar, något som medför minskade inkomster, att hon har extra kostnader för medicin och särskild kost samt att hennes sjukdomskostnader uppgår till 940 kr/månad. - I målet föreligger bl a ett försäkringskassebeslut varigenom L.A.T. från och med juni 1995 till och med maj 1997 beviljats rätt till en fjärdedels sjukbidrag i stället för sjukpenning. I beslutet anges att skälet till att hon beviljats sjukbidrag i stället för förtidspension är att bedömningen gjorts att hennes arbetsförmåga inte är varaktigt nedsatt.

HovR:n finner - mot bakgrund av den osäkerhet som föreligger i frågan om L.A.T:s arbetsförmåga på grund av sjukdom är varaktigt nedsatt - att vad hon åberopat om sin försämrade förvärvsförmåga på grund av sjukdom och därav föranledda kostnader inte förändrar HovR:ns i det föregående gjorda bedömning av det kvalificerade insolvensrekvisitet. HovR:n lämnar därför överklagandet utan bifall.

L.A.T. överklagade och yrkade bifall till sin ansökan om skuldsanering.

Riksskatteverket (RSV) avgav efter anmodan av HD yttrande d 13 jan 1997, i vilket anfördes: Det har i 4 § 1 st 1 skuldsaneringslagen (1994:334) som en förutsättning för att en ansökan om skuldsanering skall kunna bifallas, angetts att gäldenären skall vara kvalificerat insolvens Innebörden av detta begrepp går att utläsa ur prop 1993/94:123 s 92 och s 197, där det framgår att i princip skall det inte gå att se att insolvensen någonsin kommer att upphöra. Betalningsoförmågan skall antas - om inte permanent - så bestående i ett längre tidsperspektiv. För det fall det inte är möjligt eller förenat med stora svårigheter att göra en någorlunda säker prognos avseende gäldenärens framtida betalningsförmåga innebär detta att skuldsanering inte kan beviljas.

Vad som menas med överskådlig tid framgår av Insolvensutredningens delbetänkande (SOU 1990:74 s 275) och det tidsperspektiv som anges är fem-tio år. Insolvensutredningen pekar även på ett antal situationer där inslaget av varaktighet i betalningsoförmågan framträder klart såsom vid långvarig sjukdom, handikapp, förtidspension etc. Prognosbedömningen bör bygga på en inkomst motsvarande ett heltidsarbete såvida inte medicinska eller sociala skäl gör att rätten bör bygga sin prognos på en lägre inkomst.

Eftersom staten inte har något partsintresse har RSV inte något att anföra i sak.

Betänkande

HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman och Svensson) fattade följande slutliga beslut: Skäl: L.A.T. har i HD vidhållit vad hon anfört i HovR:n. Hon har upplyst att hennes skuld till banken i september 1996 uppgick till 108 000 kr.

Enligt 4 § 1 st skuldsaneringslagen (1994:334) får skuldsanering beviljas en gäldenär som är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid (det s k kvalificerade insolvensrekvisitet). Som ytterligare förutsättning för skuldsanering gäller att det är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.

Ansökan om skuldsanering görs hos kronofogdemyndigheten. Om det av ansökan eller annan tillgänglig utredning framgår att gäldenären inte uppfyller villkoren enligt 4 §, skall kronofogdemyndigheten enligt 12 § 1 st avslå ansökan. Prövningen av frågan om det finns skäl att avslå en ansökan enligt nämnda bestämmelse syftar till att redan på ett tidigt stadium föra bort de fall beträffande vilka det även utan en ingående undersökning står klart att skuldsanering inte kan beviljas, jfr NJA 1996 s 543.

Det kvalificerade insolvensrekvisitet i förening med handläggningsrutinerna enligt 12 § innebär att skuldsanering bör inledas endast om det framstår som förhållandevis säkert att gäldenärens obestånd kommer att bestå för all framtid, om ingenting oförutsett inträffar. Vid denna bedömning ställs det samlade skuldbeloppet mot gäldenärens långsiktiga förvärvsförmåga. Något lägsta belopp under vilket skuldsanering inte kan ske finns inte men i förarbetena till lagen anges att en nettoskuldbörda som inte uppgår till mer än ett par hundratusen kronor för en person med fast och regelbunden inkomst normalt är för liten för att skuldsanering skall komma i fråga (prop 1993/94:123 s 92).

L.A.T:s skuld framstår i ljuset av detta uttalande i förarbetena som liten. Kravet på kvalificerad insolvens kan i allmänhet inte anses uppfyllt när den samlade skulden är av denna storleksordning och, som är fallet med L.A.T., gäldenären saknar särskild försörjningsbörda och har fasta inkomster som uppgår till 10 000 kr per månad före skatt.

I utredningen ingår emellertid följande läkarintyg d 29 febr 1996 av docenten i invärtes medicin P.R., Södersjukhuset, Stockholm: "Ovan rubricerade patient har insulinkrävande diabetes sedan 1974. Sedan början av 1980-talet tilltagande komplikationer. Ögonkomplikationer i form av proliferativ retinopati, dvs nybildning av blodkärl i ögonbotten med sekundär blödning och nedsatt syn. Krävt laserbehandling och operativt ingrepp idag men L.A.T. har trots detta klara synproblem. Har också utvecklat en symtombild med nedsatt känsel i fötterna samt nedsatt förmåga hos nervsystemet att på ett tillfredsställande sätt reglera blodtryck, svettkörtlar och magtarmkanal. Risken för allvarliga fotsår är avsevärd och måttliga fotsår har också uppkommit vid några tillfällen. Har en konstant utsöndring av äggvita i urinen och en successivt nedsatt förmåga att med hjälp av njurarna ta hand om gifter i blodet. I framtiden kommer detta med stor sannolikhet att leda till aktiv njursjukvård med dialys och/eller njurtransplantation. P g a njurskadan också stigande blodtryck som kräver aktiv medicinering.

Med tanke på de grava komplikationerna är risken för hjärtkomplikationer orsakad av ökad åderförkalkning i hjärtats kranskärl på ett tidigt stadium i livet stor.

Den sammanlagda bedömda prognosen är således dålig med mycket allvarliga diabeteskomplikationer vilka trots patientens unga år kan få svåra konsekvenser. Den sannolika utvecklingen under de närmaste åren är mot ökad invaliditet och ytterligare svårigheter att fullgöra arbete. Kan redan nu endast arbeta deltid."

Av detta läkarintyg får anses framgå att L.A.T. på grund av sjukdom har en varaktigt nedsatt arbetsoförmåga som gör att hon inte har förmåga att betala sin skuld inom överskådlig tid. Det finns därför inte grund för att tillämpa 12 § 1 st skuldsaneringslagen och omedelbart avslå hennes ansökan om skuldsanering. Ärendet skall återförvisas till kronofogdemyndigheten för handläggning.