NJA 1997 s. 520

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Evers, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl: Genom det överklagade beslutet utmättes diversejordbruksredskap m m för J.K:s skulder. J.K. och M.K. har hävdat att utmätningen skall hävas till hälften eller i vart fall att M.K. skall föreläggas att väcka talan mot borgenärerna.

Makarna K har som grund åberopat att de är samägare till egendomen och har i den delen främst i HovR:n anfört följande. De är gifta med varandra sedan 1968 och har under hela äktenskapet bedrivit jordbruk på gemensamt ägda fastigheter. De har i lika mån stått för såväl kapitalkostnader som kostnader för inköp av jordbruksinventarierna. Det som ursprungligen införskaffades är delvis utbytt men detta har skett med hjälp av gemensam ekonomi till vilken de båda bidragit. - De har till stöd för påståendena bl a åberopat och i HovR:n ingivit köpekontrakt från 1975 och köpebrev från 1976 med tillhörande avtal rörandejordbruksinventarier vari de är upptagna som gemensamma köpare av jordbruksfastighet respektive inventarierna, förmögenhetsdeklarationer för åren 1987 och 1990 vari anges att båda ägde jordbruksinventarier till vissa belopp, deklarationer för båda avseende inkomst av jordbruksfastighet för åren 1987 och 1990 samt registreringsbevis för båda avseende mervärdeskatt för 1976.

De motparter som bestritt ändring har sammanfattningsvis anfört att makarna K inte gjort sannolikt att de är samägare till egendomen. Vid utmätning anses en gift gäldenär vara ägare till lös egendom som finns i de sammanboende makarnas gemensamma besittning om det inte görs sannolikt att makarna är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s 1) om samäganderätt. Utmäts sådan egendom trots att den andre maken har påstått samäganderätt till egendomen skall, om skäl föreligger, kronofogdemyndigheten förelägga den maken att inom viss tid väcka talan i saken mot utmätningssökanden och gäldenären.

Enbart ett påstående om samäganderätt räcker inte. Åtminstone någon ytterligare omständighet som talar för samägandet måste föreligga men det krävs inte särskilt mycket till stöd för att anspråk på ideell andel i egendom skall anses ha gjorts sannolikt. Make som inte fullt ut kan uppfylla detta krav i utsökningsmålet har möjlighet att få saken prövad i rättegång.

Vad makarna K anfört och åberopat medför att det framstår som tveksamt, om TR:ns beslut är rätt i sak. Sådan anledning till ändring som avses i 39 § 3 st 2 lagen (1996:242) om domstolsärenden får därför anses förekomma (jfr 49 kap 14 § 2 RB och Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 1381. Tillstånd till målets prövning i HovR:n bör således meddelas.