NJA 2009 s. 738
Fråga om prövningstillstånd i hovrätt beträffande beslut om ersättning för rättegångskostnad.
Stockholms tingsrätt
I ett mål vid Stockholms tingsrätt mellan A.M. med firma Mostar Clean och Albihns Service Aktiebolag anförde tingsrätten (rådmannen Jacob Hedenmo) i slutligt beslut den 22 januari 2009 följande.
A.M. med firma Mostar Clean har i ansökan om stämning mot Albihns Service Aktiebolag (Bolaget) yrkat att Bolaget till Mostar Clean ska utge 1 553 451 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen (1975:635) enligt faktura bilaga 1–7 till stämningsansökan fr.o.m. 2007-12-26 och på faktura bilaga 8 till stämningsansökan fr.o.m. 2008-01-27.
Som grund för talan har A.M. med firma Mostar Clean uppgett att parterna haft ett avtalsförhållande sedan 1993-10-10, då parterna träffade ett avtal om städtjänster. Avtalet har sedermera utökats med ytterligare tjänster. Parternas senaste avtal träffades 2002-02-21 och upphörde, efter uppsägning i september 2007, 2007-12-31. Efter uppsägningen av städavtalet har tvist uppstått mellan parterna angående slutreglering av ersättning för tjänster enligt fakturor för arbete som utförts men där pris och villkor antingen inte har avtalats skriftligen eller överenskommits på annat sätt.
Bolaget har bestritt käromålet och i första hand yrkat att tingsrätten avvisar käromålet och i andra hand att tingsrätten ogillar käromålet. Bolaget har bl.a. gjort gällande att parterna i det aktuella städavtalet i skiljeklausul avtalat att eventuella tvister rörande tillämpning av samma avtal ska avgöras av skiljemän. Enligt Bolaget har allt det arbete käromålet avser utförts enligt avtalet eller i vart fall har sådant samband med avtalet att det träffas av den i avtalet intagna skiljeklausulen. Då rättegångshinder således föreligger ska käromålet avvisas.
Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat nämnda städavtal med skiljeklausul.
Parterna får anses ha slutfört sin talan i avvisningsfrågan. Bolaget har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. A.M. har inte inkommit med yttrande över yrkat belopp.
Efter genomgång av handlingarna meddelar tingsrätten
Slutligt beslut
Skäl
Det är ostridigt så att Bolagets och A.M. med firma Mostar Clean rättsförhållanden, såvitt nu är av betydelse, har reglerats genom det ovan nämnda städavtalet daterat 2002-02-21. I avtalet, som avslutades 2007-12-31, anges bl.a. att ”Eventuella tvister rörande tillämpningar av detta avtal skall avgöras i Stockholm av skiljemän enligt svensk lag”.
Den aktuella tvisten i målet bestäms av hur käranden valt att lägga upp sin talan. Enligt rättens mening framgår inte annat än att yrkandena i käromålet avser en tillämpning av det nämnda städavtalet eller har en mycket nära anknytning till nämnda avtal. Det har i målet från kärandens sida inte ens påståtts visat att det förelegat några omständigheter som skulle medföra att klausulen enligt 36 § avtalslagen skulle jämkas bort som oskälig. Därmed utgör skiljeklausulen rättegångshinder varför käromålet med stöd av 10 kap. 17 a § RB och 4 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande ska avvisas.
Som en följd härav ska A.M. ersätta Bolaget dess rättegångskostnader i målet. A.M. har inte yttrat sig över yrkat belopp. Rätten finner, med hänsyn till vad målet rör och dess i nuläget mycket begränsade omfattning samt att avvisningsfrågan i stort är densamma som förekommit i mål T 6172-08 i vilket svarandens ombud redan lämnat samma argument för avvisning som i detta mål, att ersättningen för rättegångskostnader skäligen bör begränsas till 10 000 kr.
Slut
Tingsrätten avvisar käromålet.
Tingsrätten förpliktar A.M. att ersätta Albihns Service Aktiebolag dess rättegångskostnader med 10 000 kr jämte ränta.
Svea hovrätt
Såväl A.M. som bolaget överklagade i Svea hovrätt.
Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson, hovrättsrådet Ulrika Beergrehn, referent, och adjungerade ledamoten Hanna Oljelund) meddelade den 23 februari 2009 följande beslut:
Hovrätten meddelar inte prövningstillstånd. Tingsrättens beslut står därför fast.
Högsta domstolen
Albihns Service Aktiebolag överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten såvitt avsåg frågan om rättegångskostnad vid tingsrätten.
A.M. bereddes tillfälle att yttra sig men avhördes inte.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Anders Larsson, föreslog i betänkande följande beslut.
Domskäl
Skäl
A.M. med firma Mostar Clean – – – se HD:s beslut – – – mellan parterna.
Båda parter överklagade till hovrätten. A.M. yrkade att avvisningsbeslutet skulle upphävas. Bolaget yrkade fullt bifall till sitt yrkande om rättegångskostnad och inkom med kompletterande uppgifter och utredning därom.
Hovrätten har inte funnit skäl att meddela prövningstillstånd.
Nya prövningstillståndsregler i hovrätt
Den 1 november 2008 trädde nya regler om prövningstillstånd i hovrätt i kraft. Genom lagändringen har systemet med prövningstillstånd utvidgats till att omfatta överklagande av tingsrätts samtliga domar och beslut, om inte annat är föreskrivet (49 kap. 12 § RB; undantagsregler för brottmålen i 13 §). Bakom lagändringen låg en strävan att rättsskipningen ska ha sin tyngdpunkt i första instans och fokus sättas på hovrättens kontrollerande funktion. Vidare var avsikten att åstadkomma ett snabbare förfarande och en handläggning utan onödiga resursinsatser. (Prop. 2004/05:131 s. 177 ff.)
För att skapa tillräckliga garantier för att prövningstillstånd verkligen meddelas i mål och ärenden där tingsrättsavgörandet är materiellt felaktigt har också tillståndsgrunderna i 49 kap. 14 § RB ändrats. Förutom att en helt ny tillståndsgrund, granskningsdispens, införts har utformningen av den s.k. ändringsdispensregeln ändrats. Före lagändringen gällde att prövningstillstånd enligt den senare tillståndsgrunden fick meddelas om ”anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till”. Den närmare innebörden av detta uttryck har inte varit helt klar (jfr t.ex. Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 139 och Ekelöf/Boman, Rättsmedlen, 11 uppl., s. 29). HD har dock ansett att det inte ska förstås på det sättet att hovrätten för att ge prövningstillstånd behöver vara övertygad om att tingsrättens avgörande är oriktigt utan att det är tillräckligt att det finns utrymme för tvivel om avgörandets riktighet. Häri har ansetts ligga en viktig rättssäkerhetsgaranti. (Se t.ex. NJA 1997 s. 41, 2002 s. 35, 2002 s. 133, 2003 s. 400, 2004 s. 896 och 2006 s. 518. Jfr även NJA 1997 s. 520, där HD uttryckte det som att det framstod som tveksamt om tingsrättens avgörande var rätt i sak.) HD:s tolkning av ändringsdispensregeln i dess dåvarande lydelse ligger i linje med den uppfattning om regelns tillämpning som kom till uttryck vid 1993 års prövningstillståndsreform och ger uttryck för att beviskravet för att prövningstillstånd ska meddelas bör ställas relativt lågt (jfr prop. 1992/93:216 s. 45 f. och 57 f.).
Efter lagändringen har ändringsdispensregeln, som numera återfinns i 49 kap. 14 § 1 RB, getts det innehållet att prövningstillstånd ska meddelas om ”det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till”. Det ändrade uttryckssättet har sitt ursprung i Hovrättsprocessutredningens betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124) och fanns även med i den sedermera återkallade propositionen 1996/97:131. Uttryckssättet har ansetts tydligare ge uttryck för grundtanken att prövningstillstånd ska meddelas i de fall där tingsrättens avgörande är materiellt felaktigt. Vidare har ansetts att lagtexten, genom ändringen, anpassas till den uppfattning om gällande rätt som kom till uttryck vid 1993 års prövningstillståndsreform samt att det uppnås en större överensstämmelse med den generösa tillämpning som reglerna bör ha. Alla avgöranden som bedöms som tveksamma ska tas upp till prövning. (Se prop. 2004/ 05:131 s. 184 f., med hänvisning till prop. 1992/93:216 s. 45 f., 53 och 57 f.)
En första fråga att ta ställning till är om syftet med lagändringen endast varit att tydligare klargöra i vilka fall prövningstillstånd ska meddelas, eller om det även varit att i viss mån sänka beviskravet för att prövningstillstånd ska meddelas. Vad som skulle kunna tala för det senare är främst det förhållandet att lagändringen har bedömts föra med sig att även de mål som förut omfattades av systemet med prövningstillstånd torde beviljas prövningstillstånd i något större utsträckning än tidigare (se prop. 2004/05:131 s. 185. Jfr Heuman, JT 2007/08 s. 597). Denna bedömning synes emellertid utan vidare ha hämtats från Hovrättsprocessutredningens betänkande (SOU 1995:124 s. 168) och den återkallade propositionen 1996/97:131 (s. 57). Några närmare överväganden angående hur den dåtida bedömningen påverkats av HD:s därefter utvecklade praxis synes inte ha gjorts. Förarbetsuttalandet kan därför inte ensamt tas till intäkt för att beviskravet för att prövningstillstånd ska meddelas ska vara lägre än tidigare. Inte heller i övrigt synes det gå att hitta stöd för en sådan uppfattning. Att det för att prövningstillstånd ska meddelas numera krävs att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till bör därför inte förstås på annat sätt än vad som enligt praxis gällde redan före lagändringen, nämligen att det finns utrymme för tvivel om tingsrättsavgörandets riktighet eller, som det också uttryckts, det framstår som tveksamt om avgörandet är rätt i sak.
När hovrätten överväger om prövningstillstånd ska meddelas med stöd av ändringsdispensregeln, ska den ta ställning till både sak- och rättsfrågorna i målet. För att prövningstillstånd ska meddelas enligt denna tillståndsgrund bör det krävas att det finns någon konkret anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande (jfr prop. 2004/05:131, s. 186 och 260 samt HD:s beslut den 6 oktober 2009 i mål Ö 2449-09 [NJA 2009 s. 590]). Som exempel kan nämnas att det framstår som tveksamt om tingsrättens bevisvärdering är riktig eller att dess bedömning beträffande en rättsfråga kan ifrågasättas. Ett annat exempel är att klaganden åberopar nya omständigheter eller bevis och hovrätten – om det är fråga om ett sådant mål där detta är tillåtet eller ett sådant mål där hovrätten som ett led i tillståndsprövningen funnit detta vara tillåtet – bedömer att det nya materialet kan påverka utgången i målet. Det förhållandet att klaganden åberopar nya omständigheter eller bevis kan vara ett skäl för hovrätten att kommunicera överklagandet med motparten före tillståndsprövningen. (Jfr a. prop., s. 190 f. och s. 260.)
Det finns beträffande vissa typer av mål skäl att göra ytterligare överväganden i frågan om prövningstillstånd ska meddelas med stöd av ändringsdispensregeln. När det exempelvis gäller mål där huvudfrågan är beroende av en skälighetsbedömning torde det sällan finnas skäl för hovrätten att meddela prövningstillstånd enbart av det skälet att hovrätten anser att tingsrättens bedömning ter sig något sträng eller något mild i förhållande till hur hovrätten bedömer saken vid tillståndsprövningen. (Se prop. 2004/05:131 s. 260.) Om tingsrättens beslut däremot i väsentlig mån avviker från hovrättens bedömning får förutsättningarna för att prövningstillstånd ska meddelas anses vara uppfyllda även beträffande denna typ av mål. Det finns då anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till.
Rättegångskostnad
Bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål finns i 18 kap. RB. Enligt 1 § ska part som förlorar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad, om inte annat är föreskrivet. Avvisas parts talan, ska parten i enlighet med 5 § anses ha förlorat målet. Enligt 8 § ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning ska också utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvisten som har omedelbar betydelse för partens talan, dvs. förlikningsförhandlingar som sker före rättegången. Huruvida en kostnad varit skäligen påkallad måste bedömas från fall till fall. Vad beträffar exempelvis förberedande åtgärder är det avgörande huruvida parten vid tiden för företagen åtgärd som föranlett kostnaden haft skäl att anse den erforderlig (jfr Fitger, Rättegångsbalken, med supplement t.o.m. maj 2009, s. 18:36 ff.). Beträffande det förhållandet att svaranden invänder att käromålet ska avvisas pga. rättegångshinder, jfr rättsfallen NJA 1990 s. 14 och 1996 s. 171.
De närmare omständigheterna i målet och utredningen i hovrätten
Frågan i målet gäller rättegångskostnadsersättning, vilken är beroende av en skälighetsbedömning. Prövningstillstånd i hovrätten bör därför meddelas endast om den av tingsrätten till bolaget utdömda rättegångskostnadsersättningen i väsentlig mån avviker från vad som framstår som skälig ersättning.
I överklagandet till hovrätten redogjorde bolaget ingående för vad som förevarit mellan parterna. Enligt vad bolaget anförde hade tvisten med A.M. pågått sedan hösten 2007 och A.M. hade tidvis varit företrädd av ett juridiskt ombud med vilken bolagets ombud fört förlikningsdiskussioner. Bolaget redogjorde vidare för och inkom med dokumentation utvisande vilka åtgärder A.M. hade vidtagit under den tid tvisten pågått i form av betalningsuppmaningar och inkassokrav samt hot om att ansöka om bolagets försättande i konkurs vid utebliven betalning. Bolaget redogjorde också för hur ombudets arbete i målet förhöll sig till det andra vid tingsrätten pågående målet mellan parterna. Slutligen gav bolaget in en specificerad kostnadsräkning avseende ombudsarvode.
Det i 50 kap. 25 § tredje stycket RB meddelade förbudet att utan giltig ursäkt åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis i hovrätt har inte ansetts analogt tillämpligt vid överklagande av beslut enligt 52 kap. RB (se t.ex. NJA 1975 s. 575 och 1976 s. 599). Något hinder för bolaget att åberopa det ovan anförda har därför inte förelegat. Eftersom hovrätten inte har funnit skäl att kommunicera bolagets överklagande med A.M., har vad bolaget förde fram i hovrätten i princip stått oemotsagt. Detta är också alltjämt fallet, sedan A.M. i HD beretts tillfälle att yttra sig över bolagets överklagande hit men inte avhörts. Vid sådana förhållanden får tingsrättens beslut i rättegångskostnadsfrågan anses i väsentlig mån avvika från vad som framstår som skälig ersättning för rättegångskostnad. I enlighet med vad som tidigare anförts ska därför meddelas tillstånd till målets prövning i hovrätten såvitt avser frågan om rättegångskostnad vid tingsrätten.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten såvitt avser frågan om rättegångskostnad vid tingsrätten.
Domskäl
HD (justitieråden Gertrud Lennander, Dag Victor, referent, Marianne Lundius, Kerstin Calissendorff och Gudmund Toijer) meddelade den 12 november 2009 följande slutliga beslut:
Skäl
Bakgrund
A.M. med firma Mostar Clean ansökte i oktober 2008 om stämning mot Albihns Service Aktiebolag (bolaget) och yrkade att bolaget skulle förpliktas att till A.M. betala ca 1,5 miljoner kr. Som grund för käromålet åberopade A.M. att han och bolaget sedan år 1993 hade haft ett avtal rörande städtjänster och att bolaget inte betalat i enlighet med de fakturor som han utställt.
Bolaget invände i svaromål i första hand att käromålet skulle avvisas p.g.a rättegångshinder, då det finns en skiljeklausul i avtalet som föreskriver att eventuell tvist mellan parterna ska prövas av skiljemän. Bolaget yrkade ersättning för rättegångskostnad avseende ombudsarvode med 75 000 kr exklusive mervärdesskatt.
A.M. bereddes möjlighet att yttra sig över yrkat belopp, men avhördes inte.
Tingsrätten biföll bolagets avvisningsyrkande och tillerkände bolaget ersättning för rättegångskostnad med 10 000 kr, avseende ombudsarvode. Beträffande beloppets storlek hänvisade tingsrätten till målets beskaffenhet och dess dittills mycket begränsade omfattning samt att avvisningsfrågan i stort varit densamma som förekommit i ett annat vid samma tingsrätt pågående mål mellan parterna.
Bolaget överklagade beslutet angående rättegångskostnaderna till hovrätten och åberopade därvid kompletterande uppgifter och utredning.
Hovrätten har inte funnit skäl att meddela prövningstillstånd.
Nya regler om prövningstillstånd i hovrätt
Den 1 november 2008 ändrades bestämmelsen i 49 kap. 14 § RB om prövningstillstånd i hovrätt.
Den nya regleringen innebar bl.a. att förutsättningarna för meddelande av s.k. ändringsdispens formulerades på ett nytt sätt. Enligt den tidigare formuleringen – som hämtats från de bestämmelser som tidigare gällde för prövningstillstånd i HD och som använts allt sedan regler om prövningstillstånd i hovrätt infördes år 1973 – fick prövningstillstånd meddelas om anledning förekommer till ändring i det slut tingsrätten kommit till. Enligt den nya formuleringen ska prövningstillstånd meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till.
Dessutom infördes en ny dispensgrund, s.k. granskningsdispens, enligt vilken prövningstillstånd ska meddelas om det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till.
Tidigare överväganden och praxis
Förslag om att förutsättningarna för ändringsdispens skulle formuleras på det sätt som nu gäller och om införande av granskningsdispens som ny dispensgrund lades ursprungligen fram i den senare återkallade propositionen 1996/97:131 och går ytterst tillbaks på förslag från Hovrättsprocessutredningen i SOU 1995:124. I den återkallade propositionen motiverades den ändrade formuleringen av ändringsdispens (a. prop. s. 57) med att det av lydelsen klart borde framgå att ”alla avgöranden som bedöms som tveksamma skall tas upp till prövning”. När det gäller förslaget om granskningsdispens motiverades detta (a. prop. s. 58 f.) bl.a. med hänvisning till svårigheterna att bedöma om ett avgörande var riktigt eller inte vid ofullständiga eller på annat sätt oklara domskäl liksom i omfattande eller på annat sätt komplicerade mål.
Frågan om förutsättningarna för ändringsdispens hade dessförinnan – utan förslag till någon ändrad lydelse – behandlats i prop. 1992/ 93:216 vari det gjordes gällande (s. 45 och 57 f.; jfr även SOU 1991:106 Del A s. 281) att det för ändringsdispens var tillräckligt med tvekan eller tvivel om tingsrättsavgörandets riktighet. Oavsett hållbarheten av dessa uttalanden (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. s. 139 f.) kan konstateras att HD i senare praxis tillämpat bestämmelsen om ändringsdispens i överensstämmelse med de nu angivna förarbetsuttalandena. Detta gäller inte endast när det med hänsyn till nya omständigheter eller annars framkommit konkreta skäl att hysa tvivel om tingsrättsavgörandets riktighet (se NJA 1997 s. 41 och s. 520, NJA 2003 s. 400 samt NJA 2006 s. 518) utan också (efter det att den ovan nämnda propositionen återkallats) vid exempelvis ofullständiga eller på annat sätt oklara domskäl (se NJA 2002 s. 35 och s. 133 samt även NJA 2004 s. 896).
Redan före de nu gjorda ändringarna hade det alltså i praxis klargjorts att bestämmelsen om ändringsdispens skulle tolkas i överensstämmelse med den lydelse som den nu fått. I detta avseende har alltså de nya reglerna om ändringsdispens inte inneburit någon egentlig förändring (jfr dock prop. 2004/05: 131 s. 185).
Noteras ska också att bestämmelsen om ändringsdispens tidigare åtminstone i viss utsträckning ansetts kunna tillämpas i sådana situationer som den nya bestämmelsen om granskningsdispens tar sikte på (att det inte går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till utgör naturligtvis i en mening skäl för att betvivla riktigheten av detta).
Förhållandet mellan ändringsdispens och granskningsdispens
En följd av den nya lagstiftningen får emellertid anses vara att det vid tillämpning av bestämmelserna om ändringsdispens och granskningsdispens, även om dessa delvis överlappar varandra, bör upprätthållas en skillnad när det gäller utgångspunkten för prövningen. I överensstämmelse härmed bör frågan om förutsättningar för tillämpning av ändringsdispens i första hand prövas när det, som det uttrycks i motiven (prop. 2004/05:131 s. 186), finns en särskild eller konkret anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande. Främst gäller detta när klaganden i överklagandet, utan att det finns något hinder mot detta, åberopar nya omständigheter som är av det slaget att de kan ge anledning till ett ändrat slut, men fråga kan också vara om sådan kritik mot inslag i tingsrättens bevisvärdering eller rättsliga bedömning som ger anledning att anta att slutet inte är riktigt.
I de fall då det inte finns några sådana särskilda konkreta skäl som ger anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till synes det däremot naturligt att utgå från bestämmelsen om granskningsdispens vid prövningen av frågan om prövningstillstånd ska meddelas (jfr HD:s avgörande den 6 oktober 2009 i mål Ö 2449-09 ).
Bedömningen i detta fall
I förevarande fall har bolaget i hovrätten kompletterat de förhållandevis kortfattade uppgifter som låg till grund för rättegångskostnadsyrkandet i tingsrätten med en ingående redogörelse för vad som förevarit mellan parterna. Enligt bolaget hade tvisten med A.M. pågått sedan hösten 2007 och A.M. hade tidvis varit företrädd av ett juridiskt ombud med vilken bolagets ombud fört förlikningsdiskussioner. Bolaget har vidare åberopat dokumentation om de åtgärder som A.M. vidtagit under den tid tvisten pågått i form av betalningsuppmaningar och inkassokrav samt hot om att ansöka om bolagets försättande i konkurs vid utebliven betalning. Bolaget har också redovisat för hur ombudets arbete i målet förhåller sig till det andra mål som tingsrätten hänvisat till i sitt beslut och givit in en specificerad kostnadsräkning avseende ombudsarvodet.
Något hinder för bolaget att i hovrätten åberopa det anförda har inte förelegat (jfr t.ex. NJA 1975 s. 575 och NJA 1976 s. 599). Frågan om prövningstillstånd i hovrätten bör mot den angivna bakgrunden i första hand prövas med utgångspunkt i bestämmelsen om ändringsdispens.
Hovrätten kommunicerade inte bolagets överklagande med A.M. Denne har i HD beretts tillfälle att yttra sig över bolagets överklagande hit men inte avhörts. Vad bolaget fört fram i hovrätten har alltså inte bemötts. Uppgifterna är inte heller av sådant slag att det går att bortse från dem när det gäller bedömningen av vilken ersättning för rättegångskostnad som bolaget bör tillerkännas.
Enligt 18 kap. 8 § RB ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. När slutet, som kan vara fallet beträffande rättegångskostnader, är beroende av en skälighetsbedömning lämnar detta utrymme för olika utgångar utan att någon av dessa kan anses vara oriktig. Oriktigt är ett slut först om det ligger utanför ramen för vad som kan anses skäligt. Att det vid prövning av frågan om prövningstillstånd finns anledning att betvivla att hovrätten skulle göra precis samma bedömning som tingsrätten är i sådana fall inte tillräckligt för att prövningstillstånd ska meddelas. Vad som krävs är att det finns anledning att betvivla att slutet ligger inom ramen för det skäliga (jfr härtill prop. 2004/05:131 s. 260).
Bolaget har yrkat ersättning för rättegångskostnad i tingsrätten med 75 000 kr exklusive mervärdesskatt. Om de av bolaget i hovrätten lämnade uppgifterna skulle läggas till grund för bedömningen, står det klart att den av tingsrätten utdömda ersättningen om 10 000 kr inte ligger inom ramen för en skälig ersättning. Det finns således anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till och tillstånd till målets prövning i hovrätten ska meddelas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.
HD:s beslut meddelat: den 12 november 2009.
Mål nr: Ö 1342-09.
Lagrum: 49 kap. 14 § RB.
Rättsfall: NJA 1997 s. 41, NJA 1997 s. 520, NJA 2002 s. 35, NJA 2002 s. 133, NJA 2003 s. 400, NJA 2004 s. 896, NJA 2006 s. 518 och NJA 2009 s. 590.