NJA 1997 s. 62

(Jfr 1990 s 366 och s 660 samt 1996 s 751)

T.L. och K.L. ingick äktenskap i USA år 1943. HD fastställde d 4 maj 1988 dom på äktenskapsskillnad mellan parterna. Efter ansökan av K.L. utsågs advokaten C.R. till bodelningsförrättare. Enligt bodelningen skulle vardera maken behålla den egendom envar av dem innehade vid bodelningstillfället samt T.L. utge skifteslikvid till K.L. med 1 000 000 kr. Bodelningen delgavs T.L. d 23 febr 1990 och K.L. 26 febr 1990.

Talan om klander mot bodelningen väcktes vid Stockholms TR av såväl T.L. som K.L..

T.L. yrkade därvid att han skulle befrias från skyldigheten att utge skifteslikvid till K.L. samt att skiftet i övrigt skulle fastställas. K.L. yrkade att T.L. skulle förpliktas att till henne utge 2 500 000 kr samt att hon skulle "få behålla sin egendom". - Vid sammanträde för muntlig förberedelse kompletterade K.L. sin talan på så sätt att hon yrkade att hon skulle tillskiftas de av T.L. ägda fastigheterna "tomt 12 med lotterna 13, 35 och 35A", belägna i Moose Pond, Bridgeton, Maine, USA. T.L. bestred detta yrkande och gjorde gällande att det inte framställts inom den för klandertalan stadgade fristen, varför yrkandet skulle avvisas. Frågan om tillåtligheten av yrkandet var enligt honom av processuell natur och skulle därför avgöras enligt svensk lag. K.L. bestred avvisningsyrkandet och gjorde gällande att det rörde sig om en bodelningsfråga som skulle avgöras enligt lagen i delstaten New York samt att hon enligt denna lag var berättigad att framställa yrkandet.

T.L. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle avvisa K.L:s yrkande att fastigheterna tomt 12 med lotterna 13, 35 och 35 A i Moose Pond skulle tillskiftas henne.

HovR:n (hovrättsråden Bremberg och Olvall, referent, samt tf hovrättsassessorn Mikael Swahn) anförde i beslut d 21 dec 1995: Skäl: Frågan om K.L. har framställt sitt yrkande beträffande aktuella fastigheter i rätt tid får anses vara av processuell natur. HovR:n delar därför TR:ns uppfattning att svensk lag skall tillämpas vid prövningen i denna del. (Jfr NJA 1978 s 132, RH 1985:84, Bogdan M, Svensk internationell privat och processrätt, 4 uppl s 69 och prop 1984/85:124 s 51.)

När det gäller frågan om bodelningen skall anses ha vunnit laga kraft i den del den avser nu aktuella fastigheter utgör vad som förekommit i HovR:n inte skäl att frångå TR:ns bedömning. Overklagandet skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns beslut. HovR:n lämnar överklagandet utan bifall.

T.L. (ombud advokaten L.E.) överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, skulle avvisa det av K.L. efter klandertidens utgång framställda yrkandet.

K.L. (ombud advokaten U.A.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ortov-Lempert, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl: Som domstolarna funnit stöder sig K.L:s nya yrkande på väsentligen samma grund som den tidigare väckta klandertalan och utgör därmed en sådan taleändring som i och för sig är tillåten enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB.

Enligt 17 kap 8 § Akta får en make som är missnöjd med bodelningen klandra den genom att inom viss tid väcka talan mot den andra maken. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan.

Fråga är då om rätten enligt RB att ändra en väckt talan skall anses prekluderad efter utgången av den föreskrivna tiden på samma sätt som själva rätten att väcka talan.

I rättspraxis har en enligt RB tillåten taleändring fått göras även efter utgången av talefristen när det t ex gällt talan om återvinning i konkurs och klander av arrendesyn (NJA 1990 s 366 och NJA 1990 s 660). Beträffande klander av skiljedom har däremot hinder ansetts föreligga, inte bara att göra en sådan taleändring utan även att åberopa ny grund för klandertalan (HD:s beslut d 16 dec 1996 i mål Ö 4519/94). HD har i rättsfallet NJA 1990 s 366 uttalat att frågan borde få lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist och att en utgångspunkt för tolkningen synes böra vara att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång, om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning.

Ett skäl mot att tillåta sådan taleändring skulle i förevarande fall kunna vara att bodelningen hade vunnit laga kraft i de delar den inte klandrats. Emellertid får huvudregeln anses vara att en bodelning inte vinner laga kraft partiellt eftersom de olika delarna i en bodelning ofta hänger så nära samman att de i verkställighetshänseende inte kan skiljas från varandra (jfr NJA 1983 s 635). Att en bodelning klandras kan också få till följd att bodelningen återförvisas till bodelningsförrättaren och att bodelningen ändras också i sådana delar som inte har klandrats.

K.L. har, efter klanderfristens utgång, framställt ett yrkande om att vissa fastigheter skall tillskiftas henne inom ramen för hennes ursprungliga yrkande om större skifteslikvid. Hennes ursprungliga klandertalan kan inte sägas avse en sådan del som kan särskiljas från bodelningen i övrigt och kan alltså inte medföra att någon del av bodelningen skulle ha vunnit laga kraft. Något annat hinder för att pröva det nya yrkandet i målet kan inte heller anses föreligga. Det slut som HovR:n kommit till skall därför fastställas.

HD (JustR:n Längby, Lars K Beckman, Nyström, Lambe, referent, och Thorsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl: K.L:s nya yrkande stöder sig på väsentligen samma grund som den tidigare väckta klandertalan och utgör därmed en sådan taleändring som i och för sig är tillåten enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke andra meningen, enligt vilken nya yrkanden i vissa fall ej får framställas i högre rätt, innebär inte heller hinder mot taleändringen, eftersom tvistens prövning i TR:n är den första domstolsprövningen (se NJA 1990 s 660 och Fitger, Rättegångsbalken I, s 13:38 a).

Vad saken gäller är om den rätt som således föreligger enligt RB att ändra en väckt talan skall anses prekluderad efter utgången av klanderfristen på samma sätt som själva rätten att väcka talan.

I rättspraxis har en enligt RB tillåten taleändring fått göras även efter utgången av talefristen när det t ex gällt talan om återvinning i konkurs och klander av arrendesyn (NJA 1990 s 366 och NJA 1990 s 660). I mål om klander av skiljedom är det däremot enligt vad som framgår av HD:s beslut d 16 dec 1996 i mål Ö4519/94 ej möjligt att göra en sådan taleändring.

Av rättsfallen framgår att frågan torde få lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist. En utgångspunkt för tolkningen synes böra vara att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång, om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning.

Ett skäl mot att tillåta sådan taleändring skulle i förevarande fall kunna vara att bodelningen hade vunnit laga kraft i de delar den inte klandrats. Emellertid får huvudregeln anses vara att en bodelning inte vinner laga kraft partiellt eftersom de olika delarna i en bodelning ofta hänger så nära samman att de i verkställighetshänseende inte kan skiljas från varandra. Att en bodelning klandras kan också få till följd att bodelningen återförvisas till bodelningsförrättaren och att bodelningen ändras också i sådana delar som inte har klandrats. (Se Tottie, Äktenskapsbalken s 549 och 553L)

Mot bakgrund av den angivna ordningen finner HD i linje med den princip som kommit till uttryck i de ovannämnda rättsfallen skäl saknas att i mål om klander av bodelning anta annat än att den som har klandrat bodelningen äger rätt att efter klanderfristens utgång, med berörda begränsning enligt 13 kap 3 § RB, ändra sin väckta talan. Med hänsyn härtill och då något annat hinder för att pröva det nya yrkandet i målet inte heller kan anses föreligga skall det slut som HovR:n kommit till fastställas.