PMÖD 2018:17

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Patent- och marknadsdomstolens dom 2017-04-12 i mål PMT 3149-11, se bilaga A

PARTER

Klagande B.P.,

Ombud: Jur.kand. L.B.

Motpart LightAir Holding AB, 556691-3074 Mariehällsvägen 37 F 168 65 Bromma

Ombud: Jur.kand. J.S. Ehrner & Delmar Patentbyrå AB Box 10316 100 55 Stockholm

SAKEN Överföring av patent

__________________

DOMSLUT

1. Patent- och marknadsöverdomstolen fastställer Patent- och marknadsdomstolens dom.

2. B.P. ska ersätta LightAir Holding AB för dess rättegångskostnader i Patent- och marknadsöverdomstolen med 89 720 kr. Hela beloppet avser ombudsarvode. På beloppet ska ränta enligt 6 § räntelagen utgå från dagen för Patent- och marknadsöverdomstolens dom till dess betalning sker.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

B.P. har yrkat att Patent- och marknadsöverdomstolen ska bifalla hans yrkanden vid Patent- och marknadsdomstolen samt befria honom från skyldigheten att ersätta LightAir Holding AB (LightAir) för rättegångskostnader i Patent- och marknadsdomstolen.

LightAir har motsatt sig att Patent- och marknadsdomstolens dom ändras.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Patent- och marknadsöverdomstolen.

PARTERNAS TALAN OCH UTREDNINGEN

Parterna har lagt fram samma utredning, åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i Patent- och marknadsdomstolen.

DOMSKÄL

Frågorna i målet och rättsliga utgångspunkter

Inledningsvis prövar Patent- och marknadsöverdomstolen om B.P. väckt talan i rätt tid eller om hans talan, såsom LightAir gjort gällande, är preskriberad.

Av 52 § och 53 §patentlagen (1967:837) följer att en talan om överföring av patent ska väckas inom ett år från det att den som påstår sig ha rätt till patentet fick kännedom om patentets meddelande och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Om patenthavaren var i god tro när patentet meddelades eller när det övergick till denne, får dock talan inte väckas senare än tre år efter patentets meddelande. Som Patent- och marknadsdomstolen påpekat gäller ettårsfristen oavsett om ond tro förelegat hos patenthavaren.

B.P. har den 25 augusti 2009 väckt talan om överföring av en tredjedel av det svenska patentet SE 519290 C2, som meddelades 2003. Inom ramen för denna talan har han sedan tillåtits att ändra sitt yrkande till ett yrkande om överföring av den svenska delen av det europeiska patentet EP 1406729 B1, som meddelades 2011. Det nya yrkandet avseende det europeiska patentet har tillåtits av Patent- och marknadsdomstolen, eftersom det ansetts stödja sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet. Frågan är då hur talefristen i 52 § och 53 §patentlagen ska tillämpas i förhållande till hans nya yrkande.

Högsta domstolen har i ett antal fall tagit ställning till frågor om talefrister och nya yrkanden eller grunder som framställs efter talefristens utgång. I rättsfallet NJA 1990 s. 366 tog Högsta domstolen ställning till om rätten enligt rättegångsbalken att ändra en väckt talan, i fall då särskilda bestämmelser finns om att talan ska väckas inom viss tid, ska anses prekluderad efter utgången av denna tid på samma sätt som själva rätten att väcka talan. Högsta domstolen uttalade att den nämnda frågan borde lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist. Vidare angav Högsta domstolen att en utgångspunkt för tolkningen bör vara att en taleändring som är tillåten enligt rättegångsbalken får göras även efter talefristens utgång, om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning.

Dessa principer har bekräftats i ett flertal fall (se NJA 1990 s. 660, NJA 1997 s. 62, NJA 2003 s. 460, NJA 2005 s. 295). Principerna tillämpades också i NJA 1996 s. 751, där Högsta domstolen dock kom fram till att nya grunder för att klandra en skiljedom inte borde tillåtas efter talefristen. Skälet för ställningstagandet i det fallet var att en sådan lösning skulle vara mindre väl förenlig med regelsystemet för skiljeförfaranden som syftar till att främja en snabb och slutlig tvistlösning. I det fallet ansåg Högsta domstolen alltså att särskilda ändamålsskäl gjorde sig gällande.

Patent- och marknadsöverdomstolens bedömning

B.P. har gjort gällande att han inom ramen för samma talan tillåtits ändra sitt yrkande och att han därmed måste anses ha väckt talan i rätt tid enligt 52 § och 53 §patentlagen. Han har vidare gjort gällande att det blev aktuellt för honom att ändra sitt yrkande till att avse det europeiska patentet först i mars 2015, när Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd beträffande Svea hovrätts beslut att avvisa hans överklagande av mellandomen den 25 oktober 2013.

I enlighet med de principer som Högsta domstolen uttalat om nya yrkanden och grunder i förhållande till talefrister, måste man utgå från en tolkning av varje enskild regel om talefrist. Enligt de nu aktuella talefristsbestämmelserna i 52 § och 53 §patentlagen räknas fristen från det att käranden fick kännedom om patentets meddelande. Fristerna har motiverats av att talan på ett senare stadium kan få orimliga och nationalekonomiskt olyckliga konsekvenser genom att dröjsmålet ökar förlusterna och de möjliga biverkningarna, t.ex. uppsägning av personal som engagerats för utnyttjande av patentet (se prop. 1966:40 s. 191 f.).

Ett europeiskt patent har samma rättsverkan som ett patent som har meddelats i Sverige och följer även i övrigt samma bestämmelser som ett sådant patent, om inget annat föreskrivs (jfr 81 § patentlagen). Det innebär att bestämmelserna om talefrist i 52 § och 53 §patentlagen är tillämpliga också i förhållande till en talan om överföring av den svenska delen av ett europeiskt patent.

Som Patent- och marknadsdomstolen pekat på utgör det svenska patentet och det europeiska patentet två skilda rättsobjekt även om de avser samma uppfinning. De har tillkommit vid olika tidpunkter, har olika rättsverkningar och kan också ge olika återverkningar. De skäl som motiverat att fristen ska räknas från den tidpunkt då käranden fick kännedom om patentets meddelande (se ovan) gör sig i lika hög grad gällande när, som i detta fall, ett yrkande ändras från att avse ett patent till att avse ett annat. Det saknas också skäl för att det europeiska patentet inte ska ha samma skydd mot orimliga ekonomiska konsekvenser som det svenska patentet. Det bör alltså i denna situation vara tidpunkten för det europeiska patentets meddelande och kärandens kännedom om detta som utgör utgångspunkten för talefristen avseende det europeiska patentet. Därmed gäller olika tidsfrister för väckande av talan avseende de två patenten. Talefristsbestämmelserna bör därför avseende det europeiska patentet tillämpas så att talan anses väckt i samband med taleändringen. Patent- och marknadsöverdomstolen delar därmed Patent- och marknadsdomstolens bedömning att B.P. måste anses ha väckt sin talan, i den mening som avses i 52 § och 53 §patentlagen, när han ändrade sitt yrkande till att avse det europeiska patentet.

B.P. ska alltså anses ha väckt talan om det europeiska patentet den 8 maj 2015. Eftersom han vitsordat att han känt till det europeiska patentet den 15 februari 2012, har han inte väckt talan inom ett år från det att han fått kännedom om det europeiska patentet och de omständigheter som ligger till grund för hans talan. Påståendet att han inte velat driva processen avseende det europeiska patentet under den tid det svenska patentet fortsatt var i kraft, eller det som B.P. uppgett i sitt förhör om att han levt i föreställningen att dessa två patent var accessoriska i någon mån, förändrar inte den bedömningen. Som Patent- och marknadsdomstolen framhållit, aktualiseras inte heller bestämmelserna om ond tro vid beräkning av fristen.

B.P. har alltså inte väckt talan i rätt tid. I likhet med vad Patent- och marknadsdomstolen kommit fram till är B.P.s talan alltså preskriberad. Patent-och marknadsdomstolens dom ska därför inte ändras.

Vid denna bedömning saknas anledning att pröva om B.P. visat att han är meduppfinnare till luftrenaren.

Rättegångskostnader

Patent- och marknadsöverdomstolen gör ingen annan bedömning än Patent- och marknadsdomstolen i fråga om B.P.s yrkande om rättegångskostnad i Svea hovrätts mål Ö 7868-10. Patent- och marknadsdomstolens dom ska därför inte heller ändras i fråga om rättegångskostnader.

B.P. ska med hänsyn till utgången i Patent- och marknadsöverdomstolen ersätta LightAir för rättegångskostnader här. Det råder inte någon tvist om skäligheten av yrkat belopp.

Överklagande

Det saknas skäl att göra undantag från huvudregeln att Patent- och marknadsöverdomstolens domar inte får överklagas (se 1 kap. 3 § tredje stycket lagen, 2016:188, om patent- och marknadsdomstolar). Denna dom får därför inte överklagas.

__________________

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Peter Strömberg, hovrättsråden Magnus Ulriksson och Annika Malm, referent, samt tekniska ledamöterna Anders Hansson och Nina Milanov.

___________________________________________

BILAGA A

PATENT- OCH MARKNADSDOMSTOLENS DOM

KÄRANDEB.O.H.P.,

Ombud: Jur.kand. L.B.

SVARANDE LightAir Holding AB, 556691-3074 Mariehällsvägen 37F 168 65 Bromma

Ombud: Jur.kand. J.S. Ehrner & Delmar Patentbyrå AB Box 10316 100 55 Stockholm

___________________

DOMSLUT

1. Käromålet lämnas utan bifall. 2. B.P. ska ersätta LightAir Holding AB för bolagets rättegångskostnad med 281 000 kr, allt avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för denna dom till dess betalning sker.

BAKGRUND M.M.

Patentet

LightAir Holding AB (LightAir) innehar det europeiska patentet med publiceringsnummer EP 1406729 B1, ansökningsnummer EP 02751930.5, (i fortsättningen benämnt Patentet) avseende en luftrenare. Patentet meddelades den 6 juli 2011, se bilaga 1.

LightAir innehade tidigare även det svenska patentet med publiceringsnummer SE 519290 C2 avseende samma luftrenare (i fortsättningen benämnt det svenska patentet). Det svenska patentet meddelades den 11 februari 2003 men har sedermera förfallit p.g.a. bristande betalning av årsavgifter.

Processen

Den 25 augusti 2009 väckte B.P. talan mot LightAir vid Solna tingsrätt och yrkade bl.a. att tingsrätten skulle fastställa B.P.s meduppfinnarskap till luftrenaren LightAir IonFlow 50 Sky, Surface och Style (mål nr T 6505-09). B.P. förtydligade, efter föreläggande från Solna tingsrätt, att det var fråga om en sådan talan som avses i 65 § patentlagen och begärde att målet skulle överlämnas till Stockholms tingsrätt.

I november 2009 överlämnade Solna tingsrätt målet till Stockholms tingsrätt (mål nr T 18286-09). Efter föreläggande om komplettering inkom B.P. med underlag som utvisade att åtgärder enligt 64 § patentlagen hade vidtagits i behörig ordning avseende det svenska patentet. I samband med detta förtydligade B.P. även att hans yrkande avsåg överföring av det svenska patentet.

Den 14 september 2010 avvisade Stockholms tingsrätt B.P.s talan. Som skäl för beslutet angavs i korthet att B.P. hade fått kännedom om det svenska patentet genom ett avtal daterat den 26 september 2004 och att han därmed hade väckt talan för sent.

Svea hovrätt undanröjde tingsrättens beslut i februari 2011. Hovrätten ansåg att preskription inte är en fråga om rättegångshinder utan en del av saken och att tingsrätten därför inte ägt avgöra frågan under förberedelsen utan erforderlig utredning. Hovrätten återförvisade därför målet till Stockholms tingsrätt för fortsatt handläggning.

Handläggningen av målet återupptogs av Stockholms tingsrätt, nu som mål nr T 3149-11 (sedermera mål nr PMT 3149-11). I sin inledande skrivelse den 30 mars 2011 anförde B.P. med hänvisning till 53 § första stycket patentlagen att han yrkade att tingsrätten skulle fastställa att han är till en tredjedel meduppfinnare till uppfinningen i det svenska patentet för luftrenaren LightAir IonFlow 50 ”jämte till övriga patent som grundar sig på samma uppfinning”. B.P. framställde dessutom ett yrkande om att LightAir skulle förpliktigas att betala viss royalty, ränta samt ersättning för utlägg.

Vid den muntliga förberedelsen som hölls vid Stockholms tingsrätt den 10 oktober 2011 förtydligade B.P. sin talan på så sätt att han yrkade att en tredjedel av det svenska patentet skulle överföras till honom samt därutöver tidigare nämnda royalty och ersättning för utlägg samt ränta. Vid den muntliga förberedelsen som hölls den 23 mars 2012 frånföll B.P. yrkandet om överföring av patent och yrkade istället att domstolen skulle fastställa att B.P. är meduppfinnare till det svenska patentet. I ett yttrande till domstolen den 18 december 2012 ändrade B.P. emellertid på nytt sin talan till att återigen avse överföring av det svenska patentet.

Stockholms tingsrätt avvisade genom slutligt beslut den 11 mars 2013 B.P.s talan i den del som avsåg royalty och annan ersättning. Vad som därefter återstod av B.P.s talan vid Stockholms tingsrätt var ett yrkande om att en tredjedel av det svenska patentet skulle överföras till B.P..

I mellandom den 25 oktober 2013 fann tingsrätten att B.P. genom avtal daterat den 26 september 2004 hade erhållit kännedom om att det svenska patentet hade meddelats och att hans talan därmed var preskriberad.

B.P.s överklagade mellandomen till Svea hovrätt. Under handläggningen i Svea hovrätt konstaterades att det svenska patentet hade förfallit på grund av att årsavgifterna inte betalats i tid. Att det svenska patentet hade förfallit stod klart den 13 januari 2014. Mot denna bakgrund beslutade Svea hovrätt den 17 december 2014 att avvisa B.P.s överklagande. B.P. överklagade Svea hovrätts beslut till Högsta domstolen som den 18 mars 2015 fattade beslut att inte meddela prövningstillstånd. B.P. lämnade därefter in en resningsansökan och klagan över domvilla till Högsta domstolen som avslogs den 10 oktober 2016.

Efter hovrättens avvisningsbeslut återupptogs handläggningen vid Stockholms tingsrätt. B.P. har i samband med detta, den 8 maj 2015 samt genom förtydliganden den 14 juli och den 9 september 2015 ändrat sin talan och anfört att hans yrkande i målet är att en tredjedel av Patentet ska överföras till honom. Patentet avser samma uppfinning som i det i målet tidigare aktuella svenska patentet. B.P. har i samband med detta frånfallit det tidigare framställda yrkandet om överföring av det svenska patentet.

LightAir motsatte sig B.P.s ändring av talan och yrkade att talan skulle avvisas. Den 18 februari 2016 fattade Stockholms tingsrätt beslut om att tillåta ändringen av talan då den ansågs bygga på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet.

Den 1 september 2016 överlämnades målet till Patent- och marknadsdomstolen.

Den 13 januari 2017 inkom B.P. med nya yrkanden och grunder. Efter yrkande från LightAir avvisades dessa av Patent- och marknadsdomstolen i ett beslut den 13 februari 2017. Skälen för avvisandet var att de nya yrkandena var rättskraftigt avgjorda genom Solna tingsrätts dom från den 23 mars 2016 (mål nr T 1439-15). B.P. överklagade beslutet och Patent- och marknadsöverdomstolen meddelade i beslut den 7 mars 2017 att prövningstillstånd inte beviljas.

Den 15 mars 2017 inkom B.P. återigen med ett nytt yrkande där han utöver sitt tidigare framställda yrkande om överföring av del av Patentet även yrkade ersättning för skäligt utnyttjande för sin del i den aktuella uppfinningen. Patent- och marknadsdomstolen avvisade yrkandet i ett beslut den 17 mars 2017 såsom en otillåten taleändring.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

B.P. har yrkat att Patent- och marknadsdomstolen ska överföra en tredjedel av den svenska delen av det europeiska patentet med publiceringsnummer EP 1406729 (Patentet) till B.P..

LightAir har bestritt käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

GRUNDER

B.P.

B.P. har som grund för sitt yrkande anfört att han är meduppfinnare till uppfinningen enligt Patentet och att han har bidragit till framtagandet av uppfinningen åtminstone i samma utsträckning som övriga två uppfinnare.

B.P. har bestritt att talan väckts för sent då samtliga relevanta omständigheter inte var kända för honom förrän i mars 2015 och då LightAir förfarit i ond tro.

LightAir

LightAir har i första hand anfört att B.P. har väckt talan för sent och att den därför är preskriberad.

LightAir har i andra hand anfört att B.P.s bidrag till uppfinningen inte är av sådan art att han därigenom kan betraktas som meduppfinnare till uppfinningen enligt Patentet.

BEVISNING

På B.P.s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med honom själv samt vittnesförhör med uppfinnaren O.W..

På LightAirs begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med bolagets ställföreträdare G.W..

Parterna har åberopat skriftlig bevisning. B.P. har därutöver åberopat syn av VitalAirs respektive B.P.s modell av luftrenaren.

DOMSKÄL

Frågan om preskription

Enligt 53 och 52 §§patentlagen (1967:837) ska en talan om överföring av patent väckas inom ett år från det att den som påstår sig ha en rätt att få patentet överfört på sig fick kännedom om patentets meddelande och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Om patenthavaren var i god tro när patentet meddelades eller när det övergick på denne, får dock talan inte väckas senare än tre år efter patentets meddelande.

Det är mot bakgrund av omständigheterna värt att understryka att ettårsfristen gäller helt oavsett om ond tro förelegat. Talan måste alltså alltid väckas inom ett år från det att man fick kännedom om patentets meddelande och de övriga omständigheter på vilka talan grundas.

B.P. har redan när målet inleddes vid Stockholms tingsrätt preciserat sin talan så att den avsåg överföring av del av endast det svenska patentet. Han har även gett in intyg från PRV om att anmälan har skett i enlighet med 64 § patentlagen med avseende på det svenska patentet. Även efter det att målet återförvisades från Svea hovrätt framställde B.P. i mars 2011 ett yrkande om överföring av det svenska patentet. I yrkandet i B.P.s inlaga till domstolen i mars 2011 lade han visserligen till formuleringen ”jämte till övriga patent som grundar sig på samma uppfinning”. Vid den muntliga förberedelsen som hölls i målet den 10 oktober 2011 preciserade han dock sin talan så att hans yrkande om överföring avsåg endast det svenska patentet.

Fram till den 8 maj 2015 har B.P.s talan därmed avsett överföring av endast det svenska patentet. B.P. har därefter ändrat sin talan till att avse Patentet. Det är alltså först vid denna tidpunkt han kan anses ha väckt talan avseende överföring av Patentet. B.P. har vitsordat att han känt till Patentet i vart fall sedan den 15 februari 2012. Det kan därmed konstateras att B.P. har känt till Patentets meddelande mer än tre år innan talan om överföring av detsamma väcktes.

B.P. har gjort gällande att han inte har känt till de omständigheter på vilka hans taleändring grundats förrän då det stod klart för honom att det svenska patentet hade förfallit, dvs. när Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd i mars 2015. B.P. menar att det hade varit oskäligt att låta talan omfatta Patentet så länge det svenska patentet var i kraft, eftersom Patentet avser samma uppfinning som det svenska patentet och då det är själva uppfinningen som är föremål för talan i målet.

Även om det svenska patentet och Patentet avser samma uppfinning rör det sig om två skilda rättsobjekt. Detta kan exemplifieras så att en åtgärd med avseende på ett av dessa patent inte på något sätt påverkar det andra patentet. T.ex. skulle ett beslut om överföring eller ogiltighet med avseende på det svenska patentet inte ha någon verkan vad gäller överföring eller ogiltighet av Patentet och vice versa.

Det fanns ingenting som hindrade B.P. från att låta sin talan omfatta även Patentet direkt när han fick kännedom om detta. Tvärtom, om han önskade en viss effekt i förhållande till Patentet hade detta varit nödvändigt. Att det inte stått klart för B.P. att det svenska patentet hade förfallit förrän i mars 2015 utgör alltså inte en sådan omständighet som avses i preskriptionsfristen enligt 52 § sjätte stycket patentlagen.

B.P. har inte väckt talan om överföring av Patentet inom ett år från det att han fick kännedom om det och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Talan har inte heller väckts inom tre år från Patentets meddelande.

B.P. har gjort gällande att LightAir var i ond tro och att detta leder till att hans talan inte ska anses vara preskriberad. Huruvida LightAir var i ond eller god tro har dock endast betydelse för bedömningen i förhållande till preskriptionsfristen om tre år efter patentets meddelande enligt 52 § patentlagen. Eftersom B.P. inte har väckt talan inom ett år från det att han fick kännedom om Patentet är det dock inte relevant att gå in på en sådan bedömning. Frågan om ond eller god tro saknar därför betydelse i detta fall. Även om frågan skulle ha haft betydelse har B.P. inte åberopat någon bevisning som kan anses styrka påståendet att LightAir skulle ha varit i ond tro. Den i målet åberopade överenskommelsen från 26 september 2004 mellan B.P. och R.S.s och O.W.s bolag VitalAir AB tyder närmast på motsatsen.

B.P.s talan är således preskriberad och bör redan av detta skäl lämnas utan bifall.

B.P.s meduppfinnarskap

B.P.s talan bör lämnas utan bifall redan av det skälet att den är preskriberad. Patent- och marknadsdomstolen finner dock skäl att uttala sig även i frågan om vad som kan anses vara utrett med avseende på B.P.s eventuella meduppfinnarskap.

B.P. har gjort gällande att han är meduppfinnare till uppfinningen enligt Patentet och att han bidragit till uppfinningen i samma utsträckning som O.W. och R.S..

B.P. har berättat att han vidareutvecklade en stationär version av den luftrenare som R.S. och O.W. tidigare utvecklat och patenterat till en snyggare och mera säljbar produkt. Det var enligt B.P. denna utvecklingsinsats som ledde till uppfinningen enligt Patentet. B.P. har särskilt lyft fram att det var han som kom på att luftrenaren borde placeras mitt i rummet, antingen takhängd eller stående på en piedestal, att ett stuprör av plast kunde användas för att innesluta elektrongeneratorn och att kollektorn borde vara rund och tillverkad i aluminium. Det var enligt B.P. även han som valde att göra kollektorn i en lite större storlek så att den fick en viss distans till röret. Detta förbättrade effekten och gjorde produkten lättare att rengöra. Att överge standardstorlekar på röret och kollektorn till förmån för större storlekar kostade mer men ledde enligt B.P. till en bättre produkt.

LightAir har bestritt att B.P. bidragit med en uppfinnarinsats som legat till grund för Patentet. Enligt LightAir har B.P. visserligen varit med och tagit fram en prototyp av luftrenaren enligt Patentet. Detta har dock skett helt enligt O.W.s anvisningar. LightAir har vidare framhållit att parternas mellanhavanden med anledning av detta samarbete reglerats genom överenskommelsen från den 26 september 2004 mellan B.P. och R.S.s och O.W.s bolag VitalAir AB. Genom den överenskommelsen blev B.P. kompenserad för sin insats i samband med utvecklingen av prototypen.

B.P. har bevisbördan för påståendet om ett meduppfinnarskap som skulle kunna ligga till grund för hans yrkande om överföring av en del av Patentet. B.P. har till stöd för sina uppgifter åberopat ett skriftligt intyg undertecknat av O.W. den 16 oktober 2008, enligt vilket O.W. uppger att B.P. i motsvarande grad som O.W. och R.S. bidragit till framtagandet av uppfinningen enligt Patentet. Intyget motsägs dock av ett senare skriftligt intyg undertecknat av O.W. den 5 oktober 2011, vilket åberopats av LightAir. I detta senare intyg reviderar O.W. sitt tidigare utlåtande på så sätt att det ska förstås så att B.P. arbetat med projektet men att idén som ligger till grund för Patentet uteslutande är O.W.s egen. O.W har hörts som vittne i målet och då berättat att han inte samarbetat med B.P., att B.P. inte var inblandad i uppfinningen enligt Patentet och att han av B.P. tvingats underteckna det första intyget från oktober 2008.

Sammantaget konstaterar domstolen att O.W.s vittnesmål inte styrker B.P. talan utan tvärtom talar emot att B.P. gjort en uppfinnarinsats som legat till grund för någon del av uppfinningen enligt Patentet. Den skriftliga bevisningen som åberopats av B.P. ger inte heller något direkt stöd för B.P. talan. Mot denna bakgrund konstaterar Patent- och marknadsdomstolen att B.P. inte kan anses ha uppfyllt sin bevisbörda och att hans talan även av detta skäl inte hade kunnat vinna bifall.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång ska B.P. ersätta LightAirs rättegångskostnad. B.P. har godtagit LightAirs kostnadsanspråk som skäligt i och för sig. LightAirs yrkande ska därför bifallas.

B.P. har yrkat ersättning för rättegångskostnad i Svea hovrätt i samband med att hovrätten prövade Stockholms tingsrätts slutliga beslut av den 14 september 2009 (Svea hovrätts mål nr Ö 7868-10). Svea hovrätt förklarade i sitt beslut av den 14 februari 2011 att det enligt 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken ankommer på tingsrätten (nu Patent- och marknadsdomstolen) att pröva denna fråga när målet slutligen avgörs.

B.P. hade visserligen framgång i hovrätten när det gällde den då aktuella frågan om avvisning. I förarbetena till 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken sägs dock att om den vinnande parten i högre rätt sedermera tappar i huvudsaken, är det i allmänhet inte rimligt att han eller hon i en sådan situation får gottgörelse för sina kostnader i den högre rätten (se NJA II 1943 s. 242, NJA 1999 s. 258 och Högsta domstolens beslut av den 10 mars 2016 i mål T 3753-14). Eftersom B.P. inte vunnit bifall med sin talan ska någon ersättning för B.P.s rättegångskostnad i Svea hovrätts mål Ö 7868-10 därför inte utgå.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (DV 401 PMD) Överklagande, ställt till Patent- och marknadsöverdomstolen, ska ha kommit in till Patent- och marknadsdomstolen senast den 3 maj 2017. Prövningstillstånd krävs.

Mirja Högström Alexander Ramsay Heléne Eliasson I avgörandet har även deltagit den tekniskt sakkunnige ledamoten civ. ing. Stina Sjögren Paulsson. Enhälligt.