NJA 1997 s. 745
I ett mål om skadestånd enligt lagen om anställningsskydd underlät arbetsgivaren att göra invändning om preskription när han första gången förde talan i målet. Sedan arbetsgivaren försatts i konkurs har staten i mål om lönegaranti ansetts kunna invända att arbetstagarens krav preskriberats.
TR:n
J-O.O har varit anställd hos B.K Beka AB, härefter kallat Beka. Han sades upp från anställningen i oktober 1991 med sista anställningsdag d 29 febr 1992. I ansökan om stämning, som inkom till Malmö TR d 1 dec 1992, (T 4051-92) väckte J-O.O talan mot Beka och yrkade förpliktande för Beka att till honom utge, såsom han slutligen bestämde sin talan, 150 000 kr utgörande ekonomiskt skadestånd på grund av att uppsägningen ej var sakligt grundad och stred mot turordningsreglerna.
Sedan Beka d 26 juli 1993 blivit försatt i konkurs återkallade J-O.O sin talan, varefter målet d 22 nov 1993 avskrevs från vidare handläggning.
I Bekas konkurs gjorde J-O.O sedermera gällande fordran på ekonomiskt skadestånd på grund av icke sakligt grundad uppsägning i strid mot turordningsreglerna med 189 000 kr.
Konkursförvaltaren, advokaten U.T, beslöt d 20 okt 1993 att tillerkänna J-O.O ersättning av lönegarantin med 17 678 kr avseende semesterersättning men lämnade hans yrkande avseende ekonomiskt skadestånd utan bifall. Som skäl för beslutet anförde konkursförvaltaren bl a: När det gäller J-O.O:s anspråk på ekonomiskt skadestånd har arbetsgivaren underrättats inom fyra månader från anställningstidens utgång. Talan har dock inte väckts inom fyra månader efter det att tiden för underrättelse gick ut i enlighet med vad som stadgas i 41 § 2 st lagen om anställningsskydd. Enligt 42 § samma lag har J-O.O härmed förlorat sin talan. Då J-O.O:s fordran avseende ekonomiskt skadestånd saknar förmånsrätt lämnas yrkande om lönegaranti utan bifall.
J-O.O väckte härefter vid Malmö TR talan mot staten genom tillsynsmyndigheten i Malmöhus län och yrkade att TR:n skulle tillerkänna honom ersättning enligt lönegarantilagen med 82 322 kr. Det yrkade beloppet utgjorde ekonomiskt skadestånd, avseende skillnaden mellan den lön han skulle ha haft hos Beka om anställningen där hade fortsatt och den inkomst han faktiskt uppburit. Mellanskillnaden utgjorde 94 000 kr, men eftersom han redan tillerkänts 17 678 kr hade yrkandet begränsats med hänsyn till beloppsgränsen i 9 § lönegarantilagen.
Staten bestred J-O.O:s yrkanden, bl a på den grunden att J-O.O, såsom konkursförvaltaren anfört, hade förlorat sin talerätt. Parterna enades om att TR:n skulle avgöra frågan om preskription genom mellandom.
Domskäl
TR:n (rådmannen Gerleman) anförde i dom d 7 febr 1994: Domskäl. TR:n har med stöd av 17 kap 5 § 2 st RB upptagit frågan om preskription till särskild prövning.
I denna del har parterna anfört, bl a:
J-O.O: Enligt praxis skall preskriptionsinvändning enligt 40-41 § lagen om anställningsskydd göras senast första gången svaranden för talan i målet. Beka har inte någon gång under processen invänt att J-O.O:s krav var preskriberat. Vid tidpunkten för Bekas konkurs var J-O.O:s anspråk på ekonomiskt skadestånd ej preskriberat. Den omständigheten att Beka därefter försatts i konkurs och att J-O.O numera framställt sitt anspråk i konkursen med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen innebär inte att J-O.O kan komma i sämre ställning såvitt avser preskriptionsinvändning än om målet avgjorts av TR:n gentemot konkursbolaget. Tiden för preskriptionsinvändning har sedan länge gått förlorad och kan inte göras gällande mot det av J-O.O framförda kravet.
Staten: Enligt Bekas ombud i målet gjordes preskriptionsinvändning, ett förhållande som dock inte framgår av TR:ns protokoll från förberedelsen i målet. Oavsett hur det förhåller sig med detta påverkas inte statens rätt att i detta mål göra preskriptionsinvändning, eftersom staten i sitt svaromål första gången för talan i målet.
Enligt 42 § lagen om anställningsskydd förlorar en part sin rätt att föra talan om skadestånd, som grundar sig på bestämmelserna i nämnda lag, om han ej väcker talan inom fyra månader efter det att tiden för underrättelse enligt 41 § samma lag gick ut. I målet är ostridigt att J-O.O ej väckt talan mot Beka inom nämnda tid.
Staten har redan i sitt svaromål åberopat att preskription inträtt. Det förhållandet, att Beka i annat mål må ha underlåtit att göra preskriptionsinvändning, innebär inte att den av staten i detta mål gjorda invändningen skett för sent. På grund av det anförda finner TR:n att J-O.O förlorat sin talan, i följd varav käromålet skall ogillas.
Domslut
Domslut. Käromålet ogillas.
HovR:n över Skåne och Blekinge
J-O.O överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle förklara att hans anspråk inte var preskriberat. Riksskatteverket bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Engström, hovrättsrådet Håkansson, referent, och hovrättsassessorn Sundin) anförde i dom d 22 juni 1994: Domskäl. HovR:n gör samma bedömning som TR:n i preskriptionsfrågan. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
HD
J-O.O (ombud advokaten L.D) överklagade och yrkade att HD skulle förklara att hans fordran mot staten inte var preskriberad.
Riksskatteverket bestred ändring.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Det är i målet ostridigt att J-O.O i mål mot arbetsgivaren om ekonomiskt skadestånd väckt talan efter den i 41 § 2 st anställningsskyddslagen (1982:80) (LAS) föreskrivna preskriptionstiden. Frågan i detta mål är om det förhållandet att arbetsgivaren må ha underlåtit att göra preskriptionsinvändning i målet mot honom medför att preskriptionen enligt den angivna bestämmelsen inte kan göras gällande mot J-O.O vad gäller hans rätt till ersättning från den statliga lönegarantin.
Preskriptionsbestämmelserna i 41 och 42 §§ LAS är, såsom preskriptionsbestämmelser i allmänhet, att uppfatta som materiellrättsliga regler. Enligt vedertagna processrättsliga principer skulle därför en preskriptionsinvändning kunna göras även i ett sent skede av processen, dock med de begränsningar som följer av bestämmelserna i 43 kap 10 §, 50 kap 25 § och 55 kap 13 § RB. Inom tillämpningsområdet för lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (LRA) har emellertid utbildats en praxis enligt vilken invändning om preskription enligt 41 § 2 st LAS måste göras senast första gången svaranden för talan i målet (jfr Linds särskilda yttrande i AD 1980:85).
Denna praxis inom arbetsprocessrätten vad gäller tiden för framställande av preskriptionsinvändning har bl a haft sin grund i ett önskemål att i detta avseende minska skillnaderna i regelsystemen på den kollektivavtalsreglerade och den oorganiserade arbetsmarknaden. Det har således inom arbetsprocessrätten funnits specifika skäl för detta undantag från den gängse synen att preskriptionsfrågor är materiellrättsliga frågor. Det finns därför inte skäl att låta denna praxis få genomslag inom andra rättsområden (jfr Stefan Lindskog, Preskription, 1990 s 612f). Även om således den arbetsgivare mot vilken J-O.O väckt talan kan ha förlorat sin rätt att göra preskriptionsinvändning i det målet finns inte skäl att staten i mål om lönegarantiersättning - där LRA inte är tillämplig - skall vara betagen rätten att åberopa preskription enligt den i målet aktuella preskriptionsbestämmelsen. J-O.O:s överklagande skall därför lämnas utan bifall. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Knutsson, Lars Å Beckman, Svensson, referent, Regner och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Det är ostridigt att Malmö TR:s mål T 4051-92, i vilket J-O.O yrkade ekonomiskt skadestånd av sin tidigare arbetsgivare under påstående att denne sagt upp J-O.O utan saklig grund och i strid med turordningsreglerna, anhängiggjordes efter utgången av den i 41 och 42 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) föreskrivna talefristen. Såvitt framgår av handlingarna i det målet gjorde emellertid arbetsgivaren inte invändning om att skadeståndsanspråket var preskriberat. Inom tillämpningsområdet för lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister har utbildats en praxis enligt vilken invändning om preskription enligt 41 § 2 st LAS måste göras senast första gången svaranden för talan i målet, annars avslås invändningen (AD 1982:161, se också Linds särskilda yttrande i AD 1980:85). Frågan i HD är om arbetsgivarens underlåtenhet i LAS-målet binder staten i lönegarantimålet så att statens invändning om preskription inte kan vinna bifall i det senare målet.
De allmänna preskriptionsreglerna i preskriptionslagen (1981:130) är materiellrättsliga. Det innebär att en preskriptionsinvändning i ett tvistemal i allmänhet kan göras när som helst i processen, med de begränsningar som följer av 43 kap 10 §, 50 kap 25 § och 55 kap 13 § RB (se Lindskog, Preskription, 1990 s 612f). Också specialpreskriptionen i LAS har materiellrättslig karaktär som innebär bl a att en invändning om preskription prövas genom dom och inte behandlas som en fråga om rättegångshinder. Däremot tillämpas i praxis dessa preskriptionsbestämmelser på samma sätt som motsvarande preskriptionsbestämmelser i kollektivavtalens förhandlingsordningar, dvs part anses ha förlorat rätten att åberopa preskription, om han trätt i förhandling i sakfrågan.
Om en arbetstagare inom föreskriven tid stämt sin tidigare arbetsgivare och yrkat skadestånd enligt LAS, anses processens preskriptionsavbrytande verkan bestå, om arbetstagaren senare, när arbetsgivaren försatts i konkurs, återkallar sin talan men i anslutning till återkallelsen anmäler sin fordran till konkursförvaltaren (NJA 1997 s 250). Det kan tala för att den mot vilken arbetstagarens anspråk på lönegaranti riktas inte bör få bättre ställning än arbetsgivaren hade i LAS-processen.
Mot detta kan anföras att lönegarantin skall ge betalning av arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs, men inte mer. Om fordringen inte kan göras gällande i arbetsgivarens konkurs omfattas den inte av lönegarantilagen (1992:497). En dom som förpliktar arbetsgivaren att betala en arbetstagares fordran har inte rättskraft i ett efterföljande mål om lönegaranti för samma fordran, men kan beroende på omständigheterna ha bevisverkan i lönegarantimålet. En tredskodom mot arbetsgivaren eller en dom som grundas på arbetsgivarens medgivande får exempelvis anses sakna bevisverkan. Detsamma bör gälla om staten förmår visa t ex att arbetsgivaren i samråd med arbetstagaren avstått från att göra invändning om preskription och arbetstagaren till följd härav fått bifall till sin talan. Har domen meddelats efter en prövning av sakförhållandena är dess bevisverkan normalt högre. Varje anspråk på lönegaranti skall emellertid prövas självständigt.
Mål om lönegaranti följer reglerna om tvistemål i allmänhet. En preskriptionsinvändning i ett sådant mål bör behandlas som en materiell fråga och alltså kunna göras gällande senare än första gången svaranden för talan i målet (jfr Lindskog, a a s 613).
På grund av det anförda får staten anses vara oförhindrad att i lönegarantimålet göra invändning om att J-O.O:s fordringar är preskriberade enligt 41 och 42 §§ LAS. J-O.O:s överklagande skall därför lämnas utan bifall.
TR:n har med stöd av 17 kap 5 § 2 st RB upptagit frågan om preskription till särskild prövning genom mellandom. Av domen framgår att TR:n funnit att J-O.O förlorat sin talan på grund av preskription, i följd varav käromålet ogillats. HovR:n, som har tagit upp endast frågan om preskription till prövning, har gjort samma bedömning som TR:n och fastställt TR:ns domslut.
När en domstol prövar en viss fråga genom mellandom, skall domslutet knyta an till mellandomstemat och inte gå utanför detta. I de nu aktuella domarna hade domstolarna följaktligen bort utforma domslutet som en förklaring att J-O.O:s krav var preskriberat.
Domslut
Domslut. HD förklarar att J-O.O:s krav på lönegaranti är preskriberat.
JustR Regner med vilken JustR Lars Å Beckman, instämde, tillade: Lönegarantilagen kan sägas ha karaktären av social skyddslagstiftning. Anspråk på lönegarantin görs i insolvensrättsliga sammanhang och bygger på förmånsrättsreglerna. Tvister skall handläggas i allmän domstol som tvistemål. De grundläggande fordringarna är arbetsrättsliga, och faller därmed inom Arbetsdomstolens område. Härtill kommer numera att det kan finnas ett EG rättsligt perspektiv på saken (jfr Rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens). Delvis olika synsätt kan göra sig gällande på de nu nämnda rättsområdena, vilket kan leda till att bedömningar på dessa områden i konkreta frågor inte alltid harmonierar. Detta är en konsekvens av regelsystemets uppbyggnad men kan te sig överraskande för en enskild arbetstagare som vill ställa anspråk på lönegaranti. För en konkursförvaltare som skall dels iaktta de arbets- och insolvensrättsliga reglerna, dels handlägga frågor om lönegaranti kan situationen bli den att han får göra ett ställningstagande beträffande ett anspråk på ersättning till en arbetstagare på ett sätt som företrädare för konkursboet och på ett annat sätt som statens företrädare i lönegarantisystemet. Den bristande konsekvens som kan följa av regelverket är emellertid något som inte kan avhjälpas genom domstolspraxis utan kräver lagstiftning.
HD:s dom meddelades d 10 nov 1997 (mål nr T 3608/94).