NJA 1997 s. 776

C.K. (offentlig försvarare advokaten M.E.) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut, meddela tillstånd till prövning av målet i HovR:n.

Riksåklagaren gjorde i första hand gällande att prövningstillstånd inte krävts i HovR:n, varför HovR:ns beslut skulle undanröjas och målet återförvisas dit för förnyad handläggning. För det fall att HD skulle finna att prövningstillstånd krävts i HovR:n bestred Riksåklagaren ändring. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Gauffin-Pehrson, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl: Åklagaren yrkade ansvar å C.K. för varusmuggling enligt 1 § varusmugglingslagen (1960:418) alternativt för oaktsamhetsbrott enligt 5 § samma lag. TR:n dömde C.K. för brott mot sistnämnda lagrum till böter. Domen överklagades av båda parter varvid åklagaren bl a yrkade att C.K. skulle dömas för uppsåtligt brott enligt 1 § varusmugglingslagen. Frågan är nu om det förhållandet att åtalet vid TR:n omfattat det uppsåtliga brottet varusmuggling, ett brott för vilket strängare straff än fängelse i 6 månader år föreskrivet, medfört en rätt för parterna att få sin talan prövad i HovR:n utan att vara underkastade krav på prövningstillstånd.

Enligt 49 kap 13 § RB krävs prövningstillstånd i HovR:n vid överklagande av dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i 6 månader.

Under förarbetena till den angivna bestämmelsen har berörts i vilka fall prövningstillstånd krävs i fall där TR:n frikänt den tilltalade för ett brott och samtidigt dömt för annat brott till böter. I propositionen uttalas därvid att det skulle krävas prövningstillstånd för det fall TR:n dömt till böter för vissa brott och samtidigt frikänt för andra brott. (Se prop 1992/93:216 s 62ff och 88.) Justitieutskottet anslöt sig emellertid till Domstolsutredningens förslag innebärande att prövningstillstånd inte skulle krävas i fall där TR:n frikänt den tilltalade för ett brott för vilket år stadgat svårare straff än 6 månaders fängelse och detta även i fall den tilltalade i samma dom dömts till böter för annat brott. (Se bet 1992/93 JuU34 s 13 samt SOU 1991:106 Del B s 323.)

HD hade i rättsfallet NJA 1995 s 294 att bedöma om prövningstillstånd krävdes i fall där den tilltalade dels dömts till böter för vissa brott, dels frikänts för annat brott för vilket varit föreskrivet strängare straff än fängelse i 6 månader men där TR:ns dom överklagats endast i fråga om det brott som föranlett bötesstraffet. I det fallet fann domstolen att prövningstillstånd krävdes bl a med beaktande av att det ytterligare brott som åtalet omfattade och som föranledde en frikännande dom varit för HovR:n helt ovidkommande.

I det nu aktuella målet har åklagarens ansvarsyrkande omfattat två alternativa gärningspåståenden. TR:ns dom har inte inneburit att domstolen hänfört den åtalade gärningen till ett lindrigare brott än det åklagaren yrkat ansvar för utan inneburit att C.K. frikänts från ansvar beträffande åklagarens påstående om brott för vilket är föreskrivet svårare straff än fängelse i 6 månader. Domen har överklagats i denna del och omfattats av HovR:ns prövning. Rätten till omprövning av TR:ns dom bör därför i förevarande situation bedömas enligt samma förutsättningar som i ett mål där åtalet vid TR:n enbart avsett brott som föranlett ett frikännande. HovR:n hade därför inte bort pröva om det förelåg förutsättningar för prövningstillstånd.

Överklagandet bör alltså bifallas på så sätt att HovR:ns beslut undanröjs och målet återförvisas till HovR:n.

HD (JustR:n Knutsson, Thorsson och Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl: Enligt 1 § 2 st lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall den dömas för varusmuggling till böter eller fängelse i högst två år som genom att lämna oriktig uppgift i tulldeklaration eller genom annat vilseledande i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder att tull, annan skatt eller avgift undandras staten. I 5 § 1 st samma lag föreskrivs att den som av grov oaktsamhet förövar gärning som avses i 1 § döms till böter eller fängelse i högst två år; i ringa fall skall dock inte dömas till ansvar.

I TR:n yrkade åklagaren ansvar på C.K. enligt 1 § varusmugglingslagen med påstående - efter justering av åtalet - att denne uppsåtligen eller av grov oaktsamhet låtit lämna oriktiga uppgifter i tulldeklarationer, vilket förfarande varit vilseledande och föranlett att mervärdesskatt undandragits staten med 47 810 kr.

TR:n fann i sin dom att det inte kunde anses styrkt att C.K. uppsåtligen lämnat eller låtit lämna oriktig uppgift i tulldeklarationerna. Genom att inte ha kontrollerat de av speditören avgivna tulldeklarationerna eller gjort något försök att sätta sig in i betydelsen av uppgifterna i dessa hade han emellertid av oaktsamhet, som måste bedömas som grov, föranlett att mervärdesskatt på totalt 47 810 kr undandragits. TR:n fann därför att C.K. hade gjort sig skyldig till brott mot 5 § varusmugglingslagen. I domslutet förklarade TR:n att C.K. begått brott mot 5 § varusmugglingslagen och bestämde brottspåföljden till böter. Däremot angavs inte att åtalet ogillats i någon del.

C.K. överklagade TR:ns dom och yrkade att åtalet skulle ogillas. Åklagaren överklagade domen anslutningsvis enligt 51 kap 2 § RB och yrkade att C.K. skulle dömas för uppsåtligt brott. HovR:n meddelade inte prövningstillstånd.

Riksåklagaren har i HD gjort gällande att det inte har krävts prövningstillstånd för att HovR:n skulle ta upp målet till prövning. Enligt Riksåklagaren har nämligen TR:n frikänt C.K. från ansvar för varusmuggling enligt 1 § varusmugglingslagen, för vilket brott är föreskrivet böter eller fängelse i högst två år, varefter åklagaren överklagat TR:ns dom till HovR:n med yrkande att C.K. skulle dömas för det brottet.

I brottmål som överklagas till HovR krävs enligt 49 kap 13 § RB prövningstillstånd för att HovR:n skall pröva en TR:s dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i 6 månader. Svaret på frågan om prövningstillstånd har krävts i HovR:n beror på om C.K., samtidigt som han dömts till böter i TR:ns dom för ett brott, skall anses också ha blivit frikänd från ansvar för ett annat brott, för vilket straffmaximum överstiger fängelse 6 månader.

I ett fall som det förevarande, där åklagaren yrkat ansvar för ett visst handlande som påstås ha skett uppsåtligen eller av oaktsamhet och TR:n inte funnit uppsåt styrkt utan dömt för oaktsamt brott, får det vid tillämpning av 49 kap 13 § RB anses att den tilltalade inte har frikänts från ansvar utan dömts för brottet. Avgörande för frågan om prövningstillstånd krävs vid överklagande till HovR:n blir därmed huruvida påföljden bestämts till böter. Så är fallet beträffande C.K.. HovR:n har därför förfarit riktigt när den har prövat frågan huruvida tillstånd skulle ges till målets prövning där.

I frågan om HovR:n bort meddela prövningstillstånd gör HD följande bedömning.

TR:ns dom kan synas innebära att C.K. lagts till last att han underlåtit att i efterhand rätta de av speditören avgivna tulldeklarationerna. Det kan ifrågasättas om underlåtenheten täcks av åtalet och år straffbar enligt varusmugglingslagen. Redan på grund härav bör tillstånd meddelas till målets prövning i HovR:n.