NJA 1998 s. 228

H.W. överklagade i Svea HovR och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n, där bl a nämndemannen J.B. deltog i avgörandet, fastställde i dom d 30 jan 1996 TR:ns domslut i fråga om H.W..

H.W. (offentlig försvarare advokaten Å.S.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns dom och återförvisa målet till HovR:n för förnyad handläggning. Som grund för yrkandet åberopade hon att en av nämndemännen i HovR:n varit jävig vid målets avgörande.

Riksåklagaren bestred bifall till överklagandet.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om eventuellt jäv vid HovR:ns prövning av målet samt förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

HovR:n avgav yttrande i målet. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Eriksson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Frågan i målet gäller om nämndemannen J.B. som tidigare deltagit i HovR:ns avgörande av menedsmålet på grund härav kan anses ha varit jävig att delta i avgörandet av förevarande mål angående mutbrott.

Tillämplig jävsbestämmelse är generalklausulen i 4 kap 13 § 10 RB. Enligt denna bestämmelse är en domare jävig att handlägga ett mål om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Frågan huruvida omständigheterna i det konkreta fallet har varit ägnade att rubba förtroendet till hans opartiskhet skall bedömas efter en objektiv måttstock (jfr Fitger, Rättegångsbalken I:1 s 4:29). En domare som tidigare har gjort uttalanden som har avseende på den prövning i målet som skall ske av sakfrågor kan ofta vara jävig (jfr a a s 4:32 och samme författare, Processrätt I, 1996, s 112).

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, som gäller som lag här i landet, skall bl a prövningen av anklagelser för brott ske inför en opartisk domstol. Denna och andra bestämmelser i konventionen blir till innehåll och räckvidd löpande preciserade genom främst Europadomstolens avgöranden. Europadomstolens avgöranden angående den nämnda konventionsbestämmelsen får betydelse vid tillämpningen av generalklausulen. Saken berördes i det lagstiftningsärende som ledde till införandet av bestämmelsen i 4 kap 13 § 8 RB. I det lagstiftningsärendet, som hade sin utgångspunkt i Europadomstolens dom d 24 maj 1989 i målet Hauschildt mot Danmark (Serie A, Nr 154), anförde departementschefen i fråga om generalklausulen att en tolkning av denna i belysning av Europadomstolens praxis kunde medföra att jäv skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat tvivel angående domstolens opartiskhet (se grop 1992/93:25 s 19).

Ett senare avgörande av betydelse för tolkningen av begreppet opartisk domstol i artikel 6.1 i Europakonventionen och av generalklausulen i 4 kap 13 § 10 RB utgör Europadomstolens dom d 7 aug 1996 i målet Ferrantelli och Santangelo mot Italien (Reports of judgments and Decisions, 1996-III, s 937). I det målet var Ferrantelli och Santangelo inför italiensk domstol åtalade för mord. En annan person hade i en tidigare separat rättegång dömts för samma gärning, och i domen mot denne hade gjorts uttalanden om att Ferrantelli och Santangelo varit medgärningsmän. Ferrantelli och Santangelo dömdes senare för mord av en domstol vars ordförande var samme domare som varit ordförande i det tidigare målet. Europadomstolen konstaterade att den tidigare domen hade innehållit uttalanden som berörde Ferrantellis och Santangelos skuld och att domen dessutom i viss utsträckning byggde på den tidigare domen. Europadomstolen uttalade att domstolen i det senare målet med hänsyn till de nämnda omständigheterna inte kunde anses opartisk.

I det föreliggande fallet meddelade HovR:n dom i menedsmålet d 21 april 1995. Genom ändring av TR:ns dom ogillade HovR:n åtalet mot H.W. för medhjälp till mened. Samtidigt dömdes vittnet i mutbrottsmålet P.A. för mened till fängelse fyra månader. Genom den överklagade domen d 30 jan 1996 dömde HovR:n H.W. för mutbrott till villkorlig dom och dagsböter. Nämndemannen J.B., som deltagit i båda dessa HovR:ns avgöranden, har haft att i båda målen ta ställning till delvis samma muntliga bevisning. Utredningen i denna del har angått frågan om H.W:s make har betalat för den resa som utgör en väsentlig del av grunden för åtalet avseende mutbrott och som också utgjorde underlag för bedömningen i menedsmålet huruvida P.A. under ed lämnat osanna uppgifter om hur det förhöll sig med betalningen för denna resa. Utredningen i berörd del har således varit av betydelse för bedömningen av skuldfrågan såväl i mutbrottsmålet som i menedsmålet. Nämndemannen J.B:s deltagande i HovR:ns avgörande av menedsmålet får mot denna bakgrund anses hos H.W. innefatta anledning till ett objektivt berättigat tvivel angående hans opartiskhet och utgöra en sådan särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i målet.

Då J.B. således på grund av jäv varit förhindrad att delta i det överklagade avgörandet skall prövningstillstånd i målet meddelas i den del frågan därom förklarats vilande. HovR:ns dom skall undanröjas i aktuella delar och målet återförvisas till HovR:n för fortsatt behandling---.

HD (JustR:n Gregow, Magnusson, Munck, referent, Danelius och Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I målet förs talan mot H.W. om ansvar för mutbrott. Vad som enligt gärningsbeskrivningen läggs henne till last är att hon låtit ett bolag bjuda henne själv och medlemmar av hennes familj på en resa till USA samt att hon i anslutning härtill mottagit resevaluta av bolaget, trots att hon som anställd i bank hade att ansvara för beredning och prövning av krediter med anknytning till bolaget. H.W. har i målet förnekat gärningen och bl a uppgivit att hennes make L-O.W. erlagt betalning för resekostnaderna till B.L., som företrätt bolaget.

Vid TR:n ägde på H.W:s begäran vittnesförhör rum bl a med P.A., som uppgav att han sett L-O.W. erlägga betalningen till B.L.. TR:n dömde emellertid H.W. i dom d 8 okt 1993 till ansvar i enlighet med åtalet. Genom dom d 14 sept 1994 dömde TR:n härefter P.A. för mened bestående i att han under ed hade lämnat osann uppgift om den ifrågavarande betalningen, varjämte H.W. fälldes till ansvar för medhjälp till mened. Båda tingsrättsdomarna överklagades till HovR:n.

HovR:n meddelade dom i menedsmålet d 21 april 1995. I denna ogillade HovR:n åtalet mot H.W. för medhjälp till mened men fastställde TR:ns dom beträffande P.A. i skuldfrågan. Fråga är nu om nämndemannen J.B., som deltagit såväl i HovR:ns avgörande i menedsmålet som i dess avgörande i förevarande mål, kan anses ha varit jävig att delta i sistnämnda avgörande.

Enligt generalklausulen i 4 kap 13 § 10 RB är en domare jävig att handlägga ett mål, om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Jäv enligt denna bestämmelse kan uppkomma bl a i det fallet att en domares uppfattning i en för målet avgörande sakfråga redan före målets avgörande har tagit sig yttre uttryck (jfr Fitger, Rättegångsbalken s 4:29-32).

Av betydelse för tolkningen av generalklausulen är också artikel 6.1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, där det bl a föreskrivs att prövningen av anklagelser för brott skall äga rum inför en opartisk domstol. Sambandet mellan RB:s jävsbestämmelser och denna artikel berördes i det lagstiftningsärende som ledde till införandet av bestämmelsen i 4 kap 13 § 8 RB. I det lagstiftningsärendet, som hade sin utgångspunkt i Europadomstolens dom d 24 maj 1989 i målet Hauschildt mot Danmark (Serie A, nr 154), uttalade departementschefen att en tolkning av generalklausulen i belysning av Europadomstolens praxis kunde medföra att jäv skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigat tvivel angående domstolens opartiskhet (se prop 1992/93:25 s 19).

Ett senare avgörande av betydelse för tolkningen av såväl begreppet opartisk domstol i artikel 6.1 i Europakonventionen som generalklausulen i 4 kap 13 § 10 RB utgör Europadomstolens dom d 7 aug 1996 i målet Ferrantelli och Santangelo mot Italien (Reports of Judgments and Decisions, 1996, s 937). I det målet var Ferrantelli och Santangelo inför italiensk domstol åtalade för mord. En annan person hade i en tidigare separat rättegång dömts för samma gärning, och i domen mot denne hade gjorts uttalanden om att Ferrantelli och Santangelo varit medgärningsmän. Ferrantelli och Santangelo dömdes senare för mord av en domstol vars ordförande också varit ordförande i det tidigare målet. Europadomstolen konstaterade att den tidigare domen hade innehållit uttalanden som berörde Ferrantellis och Santangelos skuld och att domen dessutom i viss utsträckning byggde på den tidigare domen. Enligt Europadomstolen kunde domstolen i det senare målet med hänsyn till de nämnda omständigheterna inte anses opartisk.

I förevarande fall var det av avgörande betydelse såväl i menedsmålet som för prövningen av åtalet mot H.W. för mutbrott huruvida L-O.W. erlagt betalning till B.L. för resekostnaderna, och HovR:n tog i sin dom i menedsmålet ställning i denna fråga. Att J.B. hade deltagit i HovR:n vid menedsmålets avgörande utgjorde därför en sådan särskild omständighet som var ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i förevarande mål. J.B. var således på grund av jäv förhindrad att delta i det senare avgörandet. Det får förutsättas att H.W. eller hennes ombud inte under handläggningen av målet hade uppmärksammat att han ingått i HovR:ns sammansättning även i det tidigare målet (jfr 4 kap 14 § 2 st RB).

Vid angivna förhållanden skall i enlighet med 51 kap 27 § och 55 kap 15 § 2 st RB HovR:ns dom undanröjas i aktuella delar och målet återförvisas till HovR:n för fortsatt behandling.