NJA 1998 s. 356

I-M.O-H. avled d 11 jan 1993. Hon efterlämnade som dödsbodelägare barnen i ett tidigare äktenskap med H.H., nämligen L.H. född 1976 och P.H. född 1979, samt sin make L-E.O.. Den 19 jan 1993 avled även L-E.O.. Bouppteckningsförrättning efter I-M.O-H. ägde rum d 22 febr 1993, varvid boet uppgavs av L.H:s och P.H:s fader, H.H.. I den bouppteckningshandling som inregistrerades vid Linköpings TR d 25 maj 1993 finns inom linjen upptagen en utmätningsfri kapital-/grupplivförsäkring om 160 248 kr med L-E.O. insatt som förmånstagare.

L.H. och P.H. ansökte d 31 maj 1994 vid Linköpings TR om stämning mot dödsboet efter L-E.O. (dödsboet) och yrkade att dödsboet skulle förpliktas att till dem utge ett belopp motsvarande försäkringsersättningen jämte ränta. Som grund för talan anförde de att en tillämpning av förmånstagarförordnandet skulle leda till oskäligt resultat och att de hade behov av försäkringsersättningen för sin utbildning samt att förmånstagarförordnandet därför skulle jämkas enligt 104 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Dödsboet bestred bifall till käromålet och gjorde därvid i första hand gällande att L.H. och P.H. hade förlorat rätten till jämkning av förmånstagarförordnandet, eftersom talan hade väckts mer än ett år efter det att bouppteckning efter I-M.O-H. hade avslutats. I andra hand åberopade dödsboet att en tillämpning av förmånstagarförordnandet - med beaktande av skälen för förordnandet, L-E.O:s ekonomiska förhållanden i jämförelse med L.H:s och P.H:s samt omständigheterna i övrigt - inte skulle leda till ett för L.H. och P.H. oskäligt resultat.

I frågan om preskription genmälde L.H. och P.H. bl a att grupplivförsäkringen inte var känd för H.H. vid bouppteckningstillfället och att någon uppgift härom inte heller togs in i bouppteckningen efter I-M.O-H.. De anförde vidare: Den bouppteckningshandling som d 1 juni 1993 återkom till H.H. efter inregistrering innehöll emellertid en anteckning om försäkringen. Även ett s k bouppteckningsintyg om försäkringen hade fogats till bouppteckningen. Först då erhöll L.H. och P.H., genom H.H. som deras ställföreträdare, vetskap om försäkringen.

L.H. och P.H. överklagade i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle förplikta dödsboet att till dem - med hälften vardera - utge 160 248 kr jämte ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen (1975:635) från d 31 mars 1993 till dess betalning sker.

Dödsboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson samt hovrättsråden Ohlson och Bång, referent) anförde i dom d 29 okt 1996: HovR:ns domskäl. Ett förmånstagarförordnande som skall tillämpas vid försäkringstagarens död kan jämkas enligt 104 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Den som vill begära jämkning skall enligt fjärde stycket i paragrafen väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades eller dödsboanmälan gjordes; väcks inte talan inom denna tid, är rätten tilljämkning förlorad.

I förevarande fall väcktes talan d 31 maj 1994. Dödsboet har gjort gällande att talan har väckts för sent. Avgörande för denna fråga är, om bouppteckningen efter I-M.O-H. avslutades eller skall anses avslutad mer än ett år före nämnda dag.

L.H. och P.H. har i preskriptionsfrågan åberopat sammanfattningsvis följande. Vid bouppteckningsförrättningen d 22 febr 1993, vid vilken H.H. deltog som bouppgivare, kände han inte till och upplystes inte heller om att det fanns en grupplivförsäkring, enligt vilken I-M.O-H. varit medförsäkrad och L-E.O. förmånstagare. Den bouppteckning som H.H. undertecknade d 20 april 1993 upptog inte såsom bort ske någon anteckning om försäkringen. En anteckning härom infogades, H.H. ovetande, i efterhand i den av honom undertecknade handlingen. Handlingen gavs i detta skick in till och inregistrerades vid TR:n d 25 maj 1993. Bouppteckningen kan på grund av det allvarliga fel som sålunda förelupit inte anses avslutad genom inregistrering. En tilläggsbouppteckning borde ha upprättats med H.H:s påskrift. Detta borde ha skett senast d 1 juli 1993, dvs inom en månad efter det att felaktigheten hade upptäckts. Bouppteckningen kan därför inte anses avslutad och ettårsfristen ha börjat löpa förrän denna dag. I varje fall skall ettårsfristen inte anses ha börjat löpa, förrän H.H. d 1 juni 1993 fick vetskap om försäkringen.

Preskriptionsbestämmelsen i 104 § 4 st försäkringsavtalslagen stämmer nära överens med preskriptionsbestämmelsen i 7 kap 4 § 2 st ÄB, som rör gåvor som kan jämställas med testamente. Enligt den senare bestämmelsen skall bröstarvinge som vill angripa gåvan väcka talan mot gåvotagaren inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Frågan när bouppteckningen skall anses avslutad i gåvofallet har prövats i rättspraxis (NJA 1980 s 305 och 1993 s 594). I 1980 års fall hade en bröstarvinge inte kallats till bouppteckningsförrättningen. HD uttalade att regleringen i 7 kap 4 § 2 st ÄB måste anses bygga på den föreställningen att varje bröstarvinge senast i samband med bouppteckningen skall kunna bilda sig en uppfattning om huruvida sådana gåvor från den döde förekommit vilka till syftet skulle kunna likställas med testamente och fann därför att den tilläggsbouppteckning som gjorts borde enligt grunderna för stadgandet vara utgångspunkt för beräkning av ettårsfristen.

Fråga är om ett motsvarande synsätt kan anläggas i fråga om ett förmånstagarförordnande.

Den nuvarande lydelsen av 104 § försäkringsavtalslagen tillkom genom en lagändring 1987. I specialmotiveringen till fjärde stycket, som innehåller preskriptionsbestämmelsen, framhölls att bestämmelsen stämmer nära överens med regeln i ÄB men anfördes vidare följande. Bestämmelsen skiljer sig från den regeln på det sättet, att inte bara bouppteckning utan även dödsboanmälan enligt 20 kap 8 a § ÄB medför att ettårsfristen börjar löpa. I samband med införandet av reglerna om dödsboanmälan diskuterades frågan om ett motsvarande tillägg till 7 kap 4 § ÄB. På förslag av lagrådet lämnades lagrummet emellertid oförändrat. Lagrådet framhöll bl a att frågan om det förekommit någon sådan gåva som avses i paragrafen ofta inte kan klarläggas nöjaktigt utan att bouppteckning förrättas. Inte heller syntes man behöva befara någon olägenhet av att rätten att väcka talan kvarstår under längre tid, eftersom varje dödsbodelägare som så önskar kan få till stånd en begränsning av tiden genom att påkalla bouppteckning. Närmast motsatta synpunkter gör sig gällande i det betydligt mera praktiska fallet att en försäkring är den enda tillgången efter en avliden. Att bouppteckning görs torde sällan ha någon avgörande betydelse för möjligheten att utreda försäkringsförhållandena, och det framstår som angeläget att frågan om jämkning skall ske blir avgjord så snabbt som möjligt även i de fall där bara dödsboanmälan görs. Om förmånstagaren skulle vara tvungen att påkalla (och ibland bekosta) bouppteckning för att få säkerhet mot framtida jämkningskrav, skulle preskriptionsregeln mista en stor del av sitt värde (prop 1986/87:86 s 107).

Av det nu anförda framgår att 104 § 4 st försäkringsavtalslagen inte har utformats på sätt som skett för att man har velat bereda make eller bröstarvingar möjlighet i samband med bouppteckningen att få kännedom om de förmånstagarförordnanden som kan föreligga. Syftet har endast varit att få en lämplig utgångspunkt för preskriptionsfristen. Det finns då inte fog för att - med frångående av bestämmelsens klara ordalydelse - anse att HD:s synsätt i NJA 1980 s 305 kan tillämpas även när det gäller att beräkna preskriptionsfristen vid förmånstagarförordnanden.

H.H. har under sanningsförsäkran uppgett att han d 20 april 1993 undertecknade och återsände bouppteckningen efter I-M.O-H. till begravningsbyrån. I varje fall senast detta datum får bouppteckningen anses avslutad, oavsett om bouppteckningen innehöll uppgift om förmånstagarförordnandet eller ej. Eftersom talan i målet väcktes först efter d 20 april 1994, dvs mer än ett år efter det att bouppteckningen avslutades, har L.H. och P.H. förlorat rätten till jämkning av förmånstagarförordnandet. TR:ns dom skall därför fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

L.H. och P.H. (ombud för båda advokaten E.S.) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle förklara att de i rätt tid väckt talan mot dödsboet och återförvisa målet till TR:n för prövning i sak av yrkandet om jämkning av förmånstagarförordnandet.

Dödsboet (ombud advokaten L.N.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Gladh, föreslog i betänkande att HD skulle fastställa HovR:ns dom.

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, Nyström, referent, Thorsson och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. De ändringar i lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL), som trädde i kraft d 1 jan 1988 innebar beträffande 104 § i lagen främst att de dittillsvarande reglerna om jämkning till förmån för make eller bröstarvinge ersattes med en enklare regel i andra stycket. Denna gjorde det möjligt att ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet och gjorde jämkning till en angelägenhet mellan enbart förmånstagaren och den som begär jämkning. Samtidigt infördes i paragrafens fjärde stycke en helt ny bestämmelse om en talefrist på ett år för den som vill begära jämkning. Fristen blev därigenom densamma som den i 7 kap 4 § 2 st AB, som avser krav på jämkning av gåva, medan som utgångspunkt för beräkningen av fristen i 104 § FAL anges, inte endast den tidpunkt då bouppteckning efter försäkringstagaren avslutades, utan även, i förekommande fall, den då dödsboanmälan gjordes. Skillnaden motiverades främst med att i det praktiska fallet att en försäkring utgör den enda tillgången efter en avliden en bouppteckning sällan torde ha någon avgörande betydelse för möjligheten att utreda försäkringsförhållandena. Huruvida någon gåva skett som kan medföra krav på jämkning hade i tidigare lagstiftningsärende däremot ansetts ofta inte kunna klarläggas nöjaktigt utan att bouppteckning förrättas. (Jmf prop. 1986/87:86 s 107.)

Att tidpunkten för bouppteckningens avslutande utgör utgångspunkt för talefristens beräkning i det fall som avses i 7 kap 4 § ÄB har i rättsfallet NJA 1980 s 305 inte hindrat att en bröstarvinge, som inte kallats till bouppteckningsförrättningen och därmed inte beretts möjlighet att skaffa sig kännedom om förekommen gåva, enligt grunderna för stadgandet fått räkna dagen för tilläggsbouppteckning som utgångspunkt för beräkning av ettårsfristen. (Jmf NJA 1993 s 594.) Syftet med bestämmelsen om frist för talans väckande i 104 § 4 st FAL har däremot enbart varit att fastställa en lämplig utgångspunkt för beräkning av fristen.

Av bouppteckningen efter I-M.O-H. framgår att förrättningen ägde rum d 22 febr 1993. De till bouppteckningen fogade bilagorna ger vid handen att saldo- och räntebesked från Nordbanken och ett bouppteckningsintyg rörande försäkring utfärdats i mars 1993. H.H. har uppgivit att han undertecknat bouppteckningen såsom bouppgivare d 20 april 1993 men att det sist nämnda intyget, liksom uppgift om försäkringen, då inte ingick i bouppteckningen.

Även om H.H., som ställföreträdare för I-M.O-H:s bröstarvingar, inte förrän efter registreringen av bouppteckningen d 25 maj 1993 fått kännedom om försäkringen saknas anledning utgå från annan tidpunkt för preskriptionstidens beräkning än bouppteckningens avslutande. Genom att väcka talan först efter d 20 april 1994 har L.H. och P.H., som HovR:n funnit, förlorat rätten tilljämkning av förmånstagarförordnandet. HovR:ns domslut skall därför fastställas.