NJA 1998 s. 625

O.E. förde efter stämning å Skärgårdsrevision AB (Skärgårdsrevision) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom.

Skärgårdsrevision har bestritt bifall till käromålet. Skäligheten av yrkad ränta har vitsordats i och för sig.

Grunderna m m.

O.E. har anfört: Han likställde innehavet av fastighetsdelen med en "pension" och hade aldrig före 1991 haft en tanke på att sälja den. Andelen var en bra affär och gav ett överskott. På grund av flyttningen till Borlänge och då han fick barn vid samma tid kom han att överväga en försäljning av andelen, dock under förutsättning att det ekonomiska utfallet blev rätt. Han behövde också kapital till sitt då relativt nystartade företag Auboise AB.

Han hade fullt förtroende för G.J. och litade på de uppgifter han fick av denne inför försäljningen av andelen. G.J. rådde honom att sälja. Eftersom han fick del av G.J:s beräkning först i slutet av oktober 1992 hade han ingen möjlighet att göra en fyllnadsinbetalning för att reducera kvarskatteavgiften Skatten förföll till betalning d 18 mars 1993. Han fick anstånd med betalningen till d 18 april 1994.

På grund av försäljningen av andelen fick han en skatteskuld om 483 106 kr. Om han hade fått korrekta uppgifter från G.J. skulle han aldrig ha sålt andelen vid den aktuella tidpunkten och därför aldrig ha orsakats dessa skatteutgifter. Beslutet att sälja andelen var helt avhängigt att realisationsvinstskatten skulle bli låg. Det avgörande för hans beslut blev att inkomstbortfallet skulle bli endast 36 900 kr. Likviden från försäljningen blev omkring 1 588 OO0 kr. Av beloppet använde han omkring 418 000 kr till inköp av en fritidsfastighet, 713 000 kr lånade han ut till Auboise. Det som därefter återstod av likviden användes till att restaurera fritidsfastigheten och till konsumtion. Tillskottet till Auboise skedde med motsvarande ökning av Auboises kortfristiga skulder som följd.

Det fanns över huvud taget inga tvingande skäl för honom att sälja andelen vid aktuell tidpunkt. Om han hade varit i akut behov av pengar, till Auboise eller privat, hade han flera alternativa finansieringsmöjligheter att välja mellan. Således hade han kunnat ta ett banklån med inteckningar i fastigheten som säkerhet. Det hade godtagits av de två övriga ägarna. Ett annat alternativ hade varit att låna pengar med en företagsinteckning i Auboise som säkerhet. Han hade också kunnat låna pengar privat. En kombination av nämnda finansieringsmöjligheter hade också kunnat användas. Skärgårdsrevisions påstående om att han under alla förhållanden skulle ha sålt andelen vid den aktuella tidpunkten kan grundas på endast hypotetiska antaganden. Den ende som vet hur det förhöll sig är han själv. Hans inställning på denna punkt styrks av vad G.J. uppgivit i ett brev av d 2 juni 1993 till Skandia.

Grunden för käromålet är att han till följd av G.J:s försummelser har lidit en ekonomisk förlust som motsvarar yrkat belopp. Detta belopp omfattar hela kvarskatteavgiften och förseningsavgiften. Ränta skall utgå från den dag skatteskulden förföll till betalning.

Skärgårdsrevision har anfört: Grundorsaken till att O.E. sålde sin andel i fastigheten var att han behövde förstärka kapitalbasen i Auboise. Auboise visade för 1990 ett negativt resultat på 133 226 kr. Det egna kapitalet var -83 226 kr, vilket innebär att bolaget då var likvidationspliktigt. Det fanns ett kapitalbehov på 800 000 kr. Det kapitaltillskott som gjordes 1991 uppgick till 710 000 kr. O.E. hade under 1991 inte några inkomster, förutom värdet av bilförmån. Det fanns alltså ett trängande behov för honom att sälja andelen. Det är inte riktigt att G.J. initierade försäljningen. Det bestrids att O.E. hade kunnat låna pengar i Auboise.

O.E. sålde 14 % av fastigheten för 2 380 000 kr. Sedan skatten avräknats uppgick behållningen till 1910 850 kr, vilket gav ett nettoutfall per hundradel av fastigheten på 136 489 kr. 1993 sålde O.E. sin återstående andel om 10 % av fastigheten för 757 628 kr. Skatten på försäljningen uppgick till 29 368 kr, vilket gav ett netto av försäljningen på 728 260 kr. Varje hundradel av fastigheten gav vid detta tillfälle ett nettoutfall på 72 826 kr, dvs 63 663 kr mindre än vid försäljningen 1991, trots att O.E. vid försäljningen 1993 betalade endast 4 % i skatt. Den låga skattesatsen torde ha sin grund i att fastigheten minskat i värde med närmare 56 %. Klart är att försäljningen 1991 inte har gjort O.E:s situation sämre än vad den skulle ha varit om han hade behållit andelen. Vidare hade O.E. kunnat köpa tillbaka andelen i stället för att sälja den återstående delen. I sådant fall hade han kunnat ha andelen till ett högre skattemässigt ingångsvärde och ändå ha omkring 860 000 kr över efter den första försäljningen.

Det påförda skattebeloppet utgör inte skada och är inte skäligt. Om rätten skulle finna att debiterad skatt utgör skada vitsordas att hela kvarskatteavgiften utgör skada.

O.E. har genmält: När han sålde sin kvarvarande andel i fastigheten 1993 var situationen inte densamma som 1991, bl a hade han den skatteskuld som uppkom till följd av den första försäljningen. Möjligheten att köpa tillbaka andelen var bara teoretisk. Även om han hade relativt små skattepliktiga inkomster under de aktuella åren var hans ekonomi god. Under 1991 och 1992 valde han att täcka sina levnadskostnader med löpande uttag ur Auboise. 1991 uppgick dessa uttag till 429 000 kr och 1992 till 261 000 kr. Under åren 1991-1993 visade Auboise ett positivt resultat.

Domskäl. Parterna har åberopat skriftlig bevisning. O.E. har hörts under sanningsförsäkran. På hans begäran har vittnesförhör ägt rum med F.S..

Det är ostridigt att Skärgårdsrevision genom att G.J. har givit in O.E:s självdeklaration för sent samt lämnat felaktiga uppgifter om de skattemässiga konsekvenserna av O.E:s försäljning av sin fastighetsandel har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot O.E.. Fråga är i målet om O.E. har lidit ekonomisk skada till följd av G.J:s handlande och, om så befinns vara fallet, hur stor denna skada är.

O.E. har under sanningsförsäkran förklarat att han inte skulle ha sålt andelen om han hade fått klart för sig att skatten på försäljningen skulle ha uppgått till nu känt belopp. Påståendet vinner stöd av vad G.J. anfört i brev till Skandia d 2 juni 1993. Ingenting i den utredning om O.E:s privatekonomi eller Auboises ekonomiska ställning under aktuella år som Skärgårdsrevision åberopat till vederläggande av O.E:s påstående kan sägas med tillräcklig styrka tala mot detta. På grund av det anförda finner TR:n styrkt att O.E. inte skulle ha sålt andelen om det riktiga skatteuttaget på försäljningen varit känt för honom.

Enligt uttalanden av HD (se rättsfallen NJA 1991 s 625 och 1992 s 58) skall utgångspunkten i fall av detta slag vara att uppdragsgivaren har orsakats en utgift som han annars inte skulle ha haft och att skadan får anses uppgå till avgiften om inte uppdragstagaren kan göra sannolikt att skadan blivit mindre. Skärgårdsrevision har i förevarande fall hävdat att någon skada inte har uppkommit för O.E. dels då det ekonomiska utfallet av försäljningen av hans återstående andel blev sämre än försäljningen 1991 dels då O.E. kunde ha köpt tillbaka andelen senare och därmed upphävt de skattemässiga olägenheterna av försäljningen 1991.

Vad först gäller försäljningen 1993 synes den, som O.E. anfört, ha föranletts av andra omständigheter än försäljningen 1991 och hade sannolikt inte kommit till stånd om inte försäljningen 1991 skett. Det ekonomiska utfallet av försäljningen 1993 kan på grund härav inte tillmätas någon betydelse i sammanhanget.

O.E. har bestritt att det har varit möjligt för honom att köpa tillbaka andelen. Visserligen har F.S. förklarat att han var beredd att acceptera ett återköp. När detta skulle ske och på vilka villkor har emellertid inte utvecklats närmare. Med hänsyn till den osäkerhet som på grund härav ligger i uttalandet ger det inte något stöd för Skärgårdsrevisions påstående.

Skärgårdsrevision har således inte förmått göra sannolikt att skadan är mindre än den skatt med tillägg för avgifter som O.E. har påförts. Käromålet skall därför bifallas.

HovR:n (hovrättsråden Uren och Rexed, fd hovrättsrådet Matton, referent, och tf hovrättsassessorn Sjöblom) anförde i dom d 18 juni 1996: Utredningen i HovR:n. Utredningen har är huvudsakligen densamma som vid TR:n.

Som skriftlig bevisning har även i HovR:n åberopats årsredovisningar för Auboise AB avseende åren 1991 och 1993, i vilka även årsredovisningar för åren 1990 och 1992 angivits, samt en skrift d 2 juni 1993 från G.J. till Skandia, där denne hade en förmögenhetsförlustförsäkring. I denna skrift anförde G.J. avslutningsvis bl a följande. Motivet till försäljningen var att O.E. behövde förstärka kapitalbasen i det av honom ägda och relativt nystartade företaget Auboise AB. Det är inte troligt att O.E. skulle genomfört försäljningen då om den korrekta skattekostnaden förelegat.

Upplyst är att G.J. avled år 1995.

Förhör under sanningsförsäkran har åter ägt rum med O.E., som därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina i TR:ns dom redovisade uppgifter, dock med följande ändringar och tillägg. Han anlitade G.J. som revisor från mitten av 1970-talet både i sina företag och privat, bl a i fråga om deklarationer. Denne fungerade också som "bollplank" i ekonomiska frågor. Han litade fullständigt på dennes råd. Med tiden blev han och G.J. mycket goda vänner både affärsmässigt och privat. Auboise AB:s ekonomiska ställning 1990 måste ses mot den bakgrunden, att företaget startades det året. Vid årsskiftet 1990/91 hade han själv en fordran i bolaget på omkring 800 000 kr. Det var den tillgången han företrädesvis levde av därefter. Skälet till försäljningen 1993 av återstoden av hans andel i Latona-fastigheten var, att restaurangen Latona Eklundska krogen gått i konkurs. Inför en överlåtelse av restaurangen måste lokalerna renoveras i mycket stor omfattning. Detta krävde stora kapitaltillskott från fastighetsägarna. Det ville han inte själv ställa upp på. Därför sålde han sin kvarvarande andel.

K.M-G. har hörts som vittne i HovR:n och därvid uppgivit bl a att hon, som var delägare i Latona-fastigheten, år 1991 skulle ha godtagit en begäran från O.E. att få belåna sin del av fastigheten.

Vittnesförhöret vid TR:n med F.S. har återgivits genom uppspelning av bandupptagningen där.

Skärgårdsrevision (ombud advokaten E.W.) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle ogilla O.E:s talan.

O.E. (ombud advokaten M.E.J.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning:

Föredraganden, RevSekr Molin Stenberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande. dom: Domskäl. Mellan parterna är, som underinstanserna angivit, ostridigt att Skärgårdsrevision genom G.J:s oaktsamma handlande ådragit sig skadeståndsansvar mot O.E..

Skärgårdssrevision har i HD frånfallit påståendet att O.E. skulle ha sålt den aktuella fastighetsandelen år 1991, även om han hade fått riktiga uppgifter av G.J. omskattens storlek. Bolaget har dock vidhållit att O.E. inte lidit någon skada. Skärgårdsrevision har härvid åberopat att det ekonomiska utfallet av försäljningen år 1993 av O.E:s återstående fastighetsandel blev sämre än vid försäljningen år 1991 och att O.E. hade kunnat upphäva de skattemässiga olägenheterna av försäljningen år 1991 genom att år 1993 köpa en annan andel av fastigheten som var till salu då. Mot detta har O.E. invänt att han på grund av den skatteskuld som uppkom till följd; av den felaktiga rådgivningen år 1991 försattes i en så besvärlig ekonomisk situation att. han inte kunde skjuta till mer kapital när så krävdes år 1993 utan i stället blev tvungen att sälja sin återstående andel av fastigheten, något som han annars inte skulle ha gjort, och att han av samma skäl inte kunde häva de skattemässiga olägenheterna av försäljningen år 1991.

O.E. har genom G.J:s oaktsamma handlande blivit skyldig utbetala ytterligare skatt på realisationsvinsten samt kvarskatteavgift och förseningsavgift med ett belopp som han annars inte skulle ha betalat, åtminstone inte vid den aktuella tidpunkten. Han har därigenom lidit ekonomisk skada.

I linje med vad HD uttalat i rättsfallet NJA 1991 s 625 får utgångspunkten för skadebedömningen i ett fall av förevarande slag vara att uppdragstagaren faktiskt har orsakat uppdragsgivaren en viss utgift som denne inte skulle ha haft. Om uppdragsgivaren visat att skada inträffat, får skadan anses svara mot utgiften, i den mån inte uppdragstagaren gjort sannolikt att skadan i det aktuella fallet blivit mindre eller att den bort kunna begränsas genom någon åtgärd från uppdragsgivarens sida. Någon omständighet som talar for detta har Skärgårdsrevision inte påvisat.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

HD (JustR:n Lind, Nyström, Svensson, Pripp och Lundius, referent) beslöt följande dom: Domskäl. O.E. ägde 24 % av en fastighet i Gamla Stan i Stockholm. Sedan den av honom anlitade revisorn G.J. hos Skärgårdsrevision gjort en beräkning av skatt på realisationsvinst sålde O.E. d 30 sept 1991 14 % av fastigheten till en annan delägare. Det visade sig senare att skatten på realisationsvinsten blev betydligt högre än vad G.J. angett. Målet rör frågan om Skärgårdsrevision skall ersätta O.E. för den oväntade högre skatteutgiften. - År 1993 sålde O.E. återstoden av sin andel i fastigheten.

Mellan parterna är, som underinstanserna angivit, ostridigt att Skärgårdsrevision genom G.J:s oaktsamma handlande ådragit sig skadeståndsansvar mot O.E..

Skärgårdsrevision har i HD frånfallit påståendet att O.E. skulle ha sålt den aktuella fastighetsandelen år 1991 även om han hade fått riktiga uppgifter av G.J. om skattens storlek. Skärgårdsrevision har dock vidhållit att O.E. inte lidit någon skada. Skärgårdsrevision har härvid åberopat att det ekonomiska utfallet av försäljningen år 1993 av O.E:s återstående fastighetsandel blev sämre än utfallet av försäljningen år 1991 på grund av att fastighetspriserna fallit kraftigt efter försäljningen år 1991 och att O.E:s förmögenhetsställning år 1993 efter andelsförsäljningarna åren 1991 och 1993 därför var bättre än om O.E. behållit fastighetsandelarna. Skärgårdsrevision har vidare åberopat att O.E. hade kunnat upphäva olägenheterna av försäljningen år 1991 genom att år 1993 till avsevärt lägre pris än år 1991 förvärva en annan delägares andel av fastigheten, som var till salu då. Mot detta har O.E. invänt att han på grund av den oväntade skatteskuld som uppkom till följd av den felaktiga rådgivningen år 1991 försattes i en så besvärlig ekonomisk situation att han inte kunde skjuta till mer kapital när så krävdes år 1993 utan i stället blev tvungen att sälja sin återstående andel av fastigheten, något som han annars inte skulle ha gjort, och att han av samma skäl inte kunde häva olägenheterna av försäljningen år 1991 genom att köpa ytterligare andel av fastigheten.

Såsom O.E. har bestämt sin talan får utgångspunkten för skadebedömningen anses vara densamma som i rättsfallet NJA 1991 s 625, nämligen att uppdragstagaren (G.J.) faktiskt har orsakat uppdragsgivaren (O.E.) en viss utgift som denne annars inte skulle ha haft, i vart fall inte vid den aktuella tidpunkten. Om uppdragsgivaren visar att sådan skada inträffat, anses skadan enligt rättsfallet svara mot utgiften, i den mån inte uppdragstagaren gjort sannolikt att skadan i det aktuella fallet blivit mindre.

Frågan om O.E. åsamkats ekonomisk förlust måste bedömas med utgångspunkt i hur hans förmögenhetsställning påverkades just genom det oaktsamma handlandet. Tydligt är att i enlighet med synsättet i nyssnämnda rättsfall en ersättningsgill skada uppkom i och med att O.E. år 1991 valde att sälja den aktuella fastighetsandelen. Denna skada kan genom den senare inträffade allmänna nedgången i fastighetsvärdena sägas ha temporärt förbytts till sin motsats. Detta är emellertid inte någon följd av den felaktiga rådgivningen för vilken Skärgårdsrevision svarar, utan en konsekvens av allmänna förhållanden på marknaden helt vid sidan av parternas handlande. Den allmänna nedgången i fastighetsvärdena liksom även den omständigheten att O.E. inte utnyttjat möjligheten att köpa fastighetsandelen år 1993 saknar betydelse för skadebedömningen. Skärgårdsrevision har sålunda inte förmått visa någon relevant omständighet till stöd för att skadan blivit mindre än som svarar mot utgiften.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.