NJA 1998 s. 759

L:s Bil Aktiebolags konkursbo förde vid Stockholms TR den talan mot Aktiebolaget Autogruppen Citroen, Peugeot, Talbot (Autogruppen) som framgår av TR:ns dom.

Konkursboet överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Autogruppen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Andre, hovrättsrådet Olvall, referent, och tf hovrättsassessorn Eka) anförde i dom d 3 okt 1995: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n utvecklat grunder och åberopat omständigheter i enlighet med vad som framgår av TR:ns dom.

HovR:n gör följande överväganden.

I målet är klarlagt att L:s Bil AB under i vart fall år 1992 erlade betalning för fakturor till Autogruppen efter förfallotidens utgång med följd att dröjsmålsränta påfördes L:s Bil AB. Enligt D.D. var L:s Bil AB en "trög" betalare i den meningen att betalning mer eller mindre regelmässigt inflöt några dagar eller veckor för sent. D.D. har förklarat att han gjorde en åtskillnad mellan sådana betalare och "dåliga" betalare; de sistnämnda kännetecknades bl a av månadslånga betalningsdröjsmål och av att det krävdes särskilda åtgärder för att få betalt. L:s Bil AB:s dröjsmål har i vissa fall avsett belopp överstigande det som är aktuellt i detta mål. Det har således i vart fall från början av år 1992 utvecklats en sedvänja mellan parterna innebärande att Autogruppen accepterade att L:s Bil AB betalade för sent. Även om den nu aktuella betalningen, som avsåg belopp förfallna till betalning som längst cirka tre veckor före denna, skett med belopp som avsevärt försämrat L:s Bil AB:s ekonomiska ställning kan betalningen, främst mot bakgrund av den sedvänja som utvecklats mellan parterna, anses som ordinär. Förutsättningar för återvinning enligt 4 kap 10 § KL föreligger därför inte.

Konkursboet har, när det gäller yrkandet om återvinning med stöd av 4 kap 5 § KL, åberopat främst följande omständigheter till grund för sitt påstående om att Autogruppen känt till eller borde ha känt till att L:s Bil AB var på obestånd när betalningen skedde. L:s Bil AB betalade sina fakturor för sent och begärde även en frist för betalning av demonstrationsbilen vilket Autogruppen medgav. Vidare såldes demonstrationsbilen i strid med äganderättsförbehållet och anstånd med betalning för bl a denna bil begärdes i brevet d 12 jan 1993 på däri angivna skäl. Konkursboet har också åberopat innehållet i ett telefonsamtal mellan D.D. och C-G.L.. Autogruppen har förklarat sig inte ifrågasätta att samtalet förekommit även om D.D. förklarat sig sakna såväl minnesbild som anteckningar från detta. C-G.L. har uppgivit att han blev uppringd av D.D. strax efter nyåret 1992/93. D.D. hade fått reda på att demonstrationsbilen sålts i strid med äganderättsförbehållet. D.D. framhöll vid telefonsamtalet att Autogruppen såg allvarligt på detta och att L:s Bil AB måste betala såväl demonstrationsbilen som någon reservdelsfaktura; om så inte skedde skulle bolaget avstängas från fortsatta köp.

HovR:n finner mot bakgrund av beskaffenheten av parternas affärsrelation sedan i vart fall ett år före den aktuella betalningen, att det som konkursboet åberopat i denna del inte utgör tillräckligt underlag för slutsatsen, att Autogruppen känt till eller bort känna till de omständigheter som skulle kunna medföra att L:s Bil AB var insolvent när betalningen skedde. Konkursboets talan kan därför inte heller bifallas med stöd av 4 kap 5 § KL.

Sammanfattningsvis leder HovR:ns överväganden till att TR:ns dom skall fastställas.

Konkursboet (ställföreträdare konkursförvaltaren advokaten M.R.) överklagade och yrkade att HD skulle bifalla käromålet. Autogruppen (ombud advokaten J.A.) bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Konkursboet har yrkat återvinning --- se HD:s dom --- enligt 4 kap 10 § KL.

Regleringen i 4 kap 10 § medför såvitt nu är aktuellt att betalning av en skuld som har gjorts med belopp som har avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning går åter, om betalningen inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Vad gäller frågan om gäldenärens ekonomiska ställning avsevärt har försämrats, så bör denna prövning endast omfatta sådana betalningar som inte är ordinära (jfr Lennander, Återvinning i konkurs, 2 u, s 237). I ett fall som det förevarande där betalningen avser flera skulder, bör således först tas ställning till om betalningen helt eller delvis kan anses vara ordinär.

Bestämmelsen har till syfte att möjliggöra återvinning av objektivt onormala betalningar. En normal eller ordinär betalning, undandragen möjligheterna till återvinning, kan därvid karaktäriseras som en betalning som objektivt sett inte har med gäldenärens betalningssvårigheter och förestående konkurs att göra. (Jfr Lennander, a a s 240 L) I förarbetena till bestämmelsen har uttalats bl a att löpande betalningar som inte fullgörs förrän någon tid efter förfallodagen kan böra godtas som ordinära, t ex om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand. Det har emellertid inte avsetts att betalning av skuld som stått ute eller kumulerats under längre tid skall kunna godtas som ordinär. (Se prop 1975:6 s 224 och 227.)

Genom TR:ns förhör med Autogruppens kreditchef D.D. får anses utrett att L:s i vart fall sedan början av 1992 regelmässigt betalade sina skulder några dagar eller veckor för sent. Även aktuella skulder betalades för sent. Vad gäller betalningen av bilen så skulle denna rätteligen ha skett redan i september 1992 varför det egentliga dröjsmålet med denna betalning varat under längre tid än som varit vanligt företagen emellan. Det har också framgått att denna bil såldes av L:s under december 1992 i strid mot Autogruppens äganderättsförbehåll. Vidare är det genom förhöret med C-G.L., företrädare för L:s, utrett att medel till betalningen d 14 jan 1993 tillskapades genom att två andra bilar såldes på ett brådstörtat sätt och till underpris samt att detta inte var något vanligt förfarande. Dessa försäljningar kan rimligtvis inte förklaras på annat sätt än att L:s hade betalningssvårigheter. Till detta kommer också brevet av d 12 jan 1993 som väl illustrerar bolagets betalningssvårigheter och ger stöd för antagandet att det var fråga om en extraordinär situation. Med hänsyn till dessa omständigheter måste betalningen i dess helhet anses som avvikande från det ordinära och således kan inte ens den del av betalningen som avser fakturan med förfallodag d 11 jan 1993 anses som ordinär.

Bedömningen av om betalningen avsevärt försämrat L:s ekonomiska ställning skall ske med utgångspunkt i förhållandena vid tiden för betalningen d 14 jan 1993 men uppgifterna i konkursbouppteckningen kan vara till ledning vid denna bedömning (se NJA 1989 s 3). Tillgångarna i L:s konkurs uppgick enligt konkursbouppteckningen till 781 650 kr och betalningen av beloppet 125 266 kr gjordes två månader före konkursutbrottet. Med hänsyn till detta och då det i målet inte framkommit några särskilda förhållanden som påverkar bedömningen måste det anses utrett att betalningen avsevärt har försämrat L:s ekonomiska ställning.

På grund av det anförda skall konkursboets talan bifallas.

HD (JustR:n Lind, Nyström, referent, Thorsson och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Konkursboet har yrkat återvinning av 125 266 kr som L:s Bil AB erlade till Autogruppen d 14 jan 1993. Betalningen avsåg dels ersättning för en bil med 89 865 kr, vilket belopp förfallit till betalning d 30 sept 1992 varefter kredittiden förlängts till d 31 dec 1992, dels tre fakturor avseende reservdelar om totalt 80 508 kr som förfallit till betalning d 21 dec 1992, d 31 dec 1992 respektive d 11 jan 1993. I samband med betalningen avräknades kreditfakturor om 45 107 kr. L:s Bil AB försattes i konkurs d 12 mars 1993.

Konkursboet har gjort gällande att betalningen skall gå åter till konkursboet i första hand enligt 4 kap 10 § KL.

Regleringen i 4 kap 10 § medför såvitt nu är aktuellt att betalning av en skuld som har gjorts med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning går åter, om betalningen inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär.

Undantaget för ordinära betalningar infördes vid 1975 års ändringar i konkurslagen, eftersom en obegränsad återvinning under övriga i nuvarande 4 kap 10 § KL angivna förutsättningar ansågs föra för långt. Bestämmelsen ersatte en tidigare gällande regel om att betalningsmottagaren skulle vara i ond tro om insolvensen. I lagmotiven ges vissa exempel på när en betalning skall betraktas som ordinär. Bl a anförs att vanliga löpande betalningar, t ex avtalade och i behörig ordning betalade amorteringar på lån, avbetalningsköp m m samt av hyra, arrende, skatt eller innehållna källskatter och underhållsbidrag skallvara skyddade, även om betalningen faktiskt kan ha försämrat gäldenärens ekonomiska ställning från andra borgenärers synpunkt. Beträffande betalningar efter förfallodagen anförs att de kan betraktas som ordinära t ex om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand. Däremot var det inte avsett att betalning av skuld, som stått ute eller kumulerats under längre tid, skulle kunna godtas som ordinär. (Utsökningsrätt X, SOU 1970:75 s 150, prop 1975:6 s 224 och 227.)

Allmänt sett kan konstateras att undantaget från återvinning av ordinära betalningar syftar till att åstadkomma en trygghet i den normala ekonomiska omsättningen. Har mellan parter i ett kommersiellt förhållande utvecklats ett betalningsmönster innebärande att borgenären godtagit, att gäldenären betalar senare än den vid faktureringen angivna förfallodagen, måste sådana betalningar trots dröjsmålet i princip anses ordinära, i varje fall om det inte är fråga om en skuld som stått ute i flera månader eller som är betydligt större än vad som varit normalt parterna emellan (jfr NJA 1981 s 534 och 1982 s 224). Skulle kredittiden avseende betalning för en levererad vara ha förlängts i god tid före återvinningsfristen bör den då bestämda förfallodagen utgöra utgångspunkten för bedömningen av om betalningen av skulden är ordinär (jfr NJA 1982 s 135). Slutligen är att märka att den omständigheten att borgenären har anledning att misstänka att gäldenären är insolvent i princip inte inverkar på bedömningen av om en betalning kan anses ordinär (se Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl, s 240 vid not 133).

Genom TR:ns förhör med Autogruppens kreditchef D.D. får anses utrett att L:s Bil AB i vart fall sedan början av år 1992 regelmässigt betalade sina skulder några dagar eller veckor för sent och att dröjsmålen accepterades av Autogruppen; samarbetet hade pågått under lång tid och de första åren under 1990-talet medförde en kraftig försämring för bilbranschen.

L:s Bil AB hade beviljats anstånd med betalningen för bilen från d 30 sept till d 31 dec 1992. Samtliga belopp som ingick i den omtvistade betalningen d 14 jan 1993 var därför förfallna till betalning som längst cirka tre veckor före den dagen. Betalningen avvek därigenom inte från det för parterna i affärsförhållandet normala mönstret. Förhållandena var sådana vid betalningstillfället att betalningen objektivt sett inte kan anses ha föranletts av att L:s Bil AB då befann sig i en ekonomiskt trängd situation. Betalningen får med hänsyn härtill anses som ordinär. Även om betalningen skett med belopp som i och för sig avsevärt försämrat L:s Bil AB:s ekonomiska ställning föreligger då inte förutsättningar för återvinning enligt 4 kap 10 § KL.

När det gäller yrkandet om återvinning med stöd av 4 kap 5 § KL föranleder vad som förekommit i HD inte till någon annan bedömning än den som HovR:n gjort.