NJA 1999 s. 16
Internationella rättsförhållanden. Fråga huruvida utländsk svarande i tvist rörande betalningsskyldighet har egendom i Sverige och tvisten därför kan tas upp vid svensk domstol.
TR:n
(jfr 1970 s 487)
I mål vid Göteborgs TR mellan Nordstern Allgemeine Versicherungs AG (Nordstern), ett tyskt försäkringsbolag som meddelar bl a varuförsäkring vid transport av gods, och Kreta Shipping S.A (Rederiet), ett mindre rederi registrerat i Liberia, angående skadestånd uppkom fråga om svensk domsrätt.
Beträffande bakgrunden till tvisten i målet antecknades i TR:ns protokoll bl a följande.
I Antwerpens hamn lastades d 27 dec 1995 ett större parti stålrullar ombord på det av Rederiet ägda och i Grekland registrerade fartyget AMPHION för att transporteras till olika mottagare i USA varvid rena konossement utställdes. Nordstern hade meddelat varuförsäkring för godset.
Under överresan drabbades fartyget av ett allvarligt haveri och övergavs av besättningen. För att rädda fartyg och last ingick Rederiet bärgningsavtal med företaget Segunda Marine Services Ltd. För att bärgningen skulle komma till stånd, var Nordstern tvunget att utställa en garanti gentemot bärgaren intill ett belopp om USD 1 666 850. Bärgningsinsatserna var framgångsrika så tillvida att fartyg och last kunde föras i hamn. Vid efterföljande besiktningar kunde emellertid konstateras att mycket omfattande godsskador hade uppstått och att en del av det gods som lastades ombord i Antwerpen hade gått förlorat. Värdet av godsskadorna och det gods som hade gått förlorat uppgick till minst USD 1 800 000. Dessa skador, liksom nämnda bärgningsomkostnader, täcktes av den varuförsäkring Nordstern meddelat. Efter avslutad bärgning framställde bärgaren krav under garantin. En uppgörelse träffades mellan bärgaren, Rederiet och Nordstern enligt vilken bärgarlön skulle utges med USD 2 475 000. Av detta belopp skulle Nordstern svara för USD 700 000.
Den 3 juli 1996, när AMPHION låg för ankar utanför Bhavnagar, väst om Bombay i Indien, inträffade ett nytt haveri. Fartyget kom på grund av tidvattensförhållandena med starka strömmar att dragga, varvid fartyget strandade. Fartygets skrov erhöll därvid så allvarliga skador att fartyget förklarades som en konstruktiv totalförlust av försäkringsbolaget och AMPHION bogserades därefter till ett varv i Indien för upphuggning. AMPHION var kaskoförsäkrat hos Sveriges Ångfartygs Assuransförening, (the Swedish Club; nedan Assuransföreningen) med säte i Göteborg och ersättning som för totalförlust skulle komma att utbetalas i enlighet med försäkringsvillkoren. Försäkringsvärdet för fartyget uppgick till USD 6 000 000.
I ansökan om kvarstad som inkom till TR:n d 13 aug 1996 yrkade Nordstern att TR:n skulle förordna om kvarstad på Rederiets egendom till säkerhet för Nordsterns fordran på Rederiet om USD 2 500 000 och anförde till grund härför: Det haveri, som föranledde bärgningen och gav upphov till godsskadorna, var orsakat av vatteninträngning till följd av allvarliga rostskador på vitala delar av fartyget varför fartyget var sjöovärdigt då resan från Antwerpen påbörjades. Ett skadeståndsansvar föreligger därför för Rederiet, motsvarande värdet av varuskadorna (USD 1 800 000) och bärgarens krav på ersättning från Nordstern för bärgning av lasten (USD 700 000). Nordstern har förvärvat de skadelidandes rätt till skadestånd eller annan ersättning gentemot Kreta Shipping S.A. Rederiets fordran på försäkringsersättning från Assuransföreningen är dess enda kända tillgång.
TR:n förordnade genom beslut d 16 aug 1996 om kvarstad på så mycket av Rederiets egendom att fordringen om USD 2 500 000 jämte ränta och kostnader kunde antas bli täckt vid utmätning.
Nordstern yrkade i ansökan om stämning som inkom till TR:n d 12 sept 1996 förpliktande för Rederiet att till Nordstern utge USD 2 500 000, jämte ränta och kostnader, under åberopande av de grunder Nordstern anfört för att erhålla kvarstad i målet. Som grund för rättens behörighet att uppta målet åberopades 10 kap 3 § RB.
Rederiet yrkade att TR:n skulle avvisa Nordsterns talan och häva den av TR:n beslutade kvarstaden.
Nordstern bestred att det förelåg någon laglig grund för att avvisa käromålet eller häva den beviljade kvarstaden.
Rederiet anförde till stöd för yrkandet om avvisning: Göteborgs TR är ej behörig domstol eftersom Rederiet, som ej har hemvist i Sverige, saknar tillgångar inom TR:ns jurisdiktion. Rederiet ingick d 21 juni 1993 låneavtal med Deutsche Schiffsbank A.G. (Schiffsbank). Lånet säkerställdes genom bl a inteckning i fartyget AMPHION och genom överlåtelse av fartygets kaskoförsäkring. Enligt en d 24 juni 1993 mellan Rederiet och Schiffsbank upprättad överlåtelsehandling (Deed of Assignment) överlät Rederiet "title and interest in and to" bl a kaskoförsäkringen och eventuellt utfallande försäkringsersättning till Schiffsbank. Överlåtelsen denuntierades Assuransföreningen genom Notice of Assignment och Assuransföreningen bekräftade denuntiationen d 12 juli 1993 genom påteckning på denna handling. En sakrättsligt skyddad överlåtelse till Schiffsbank av Rederiets rätt till kaskoförsäkringen och därunder utgående försäkringsersättning har således skett. Efter det att AMPHION förklarades vara en konstruktiv totalförlust gjorde Assuransföreningen en delbetalning av försäkringsersättningen och utbetalade sålunda d 15 aug 1996 USD 4 400 000 av försäkringsersättningen till Schiffsbank. Detta belopp användes emellertid inte av Schiffsbank för att betala det vid tidpunkten utestående lånet utan beloppet har ograverat utbetalats till Rederiet i enlighet med instruktioner från Astron Maritime Company SA, som uppträdde som agenter för Rederiet. Schiffsbank har således ej gottskrivit sig någon del av denna utbetalning.
Efter denna utbetalning upprättades i oktober 1996 en promemoria av Assuransföreningen rörande resterande försäkringsersättning. Av denna framgår att det efter gjorda avdrag kvarstår för Assuransföreningen att under försäkringen utbetala USD 56 062. Av förbiseende gjordes dock avdrag i denna promemoria för försäkringspremien (USD 42 382) för fjärde kvartalet 1996, vilken erlagts av mäklaren i samband med att fartyget konstaterades vara en totalförlust. Resterande belopp att utbetalas under kaskoförsäkringen uppgår därför rätteligen till totalt USD 98 444. Schiffsbank har som inteckningshavare en kvarstående fordran på Rederiet om USD 294 058 jämte vissa smärre belopp utgörande ränta. Eftersom Schiffsbanks fordran överstiger det resterande beloppet att utbetalas av Assuransföreningen tillkommer detta belopp därför inte Rederiet utan Schiffsbank. Varken vid tidpunkten för ingivande av stämning eller i tiden därefter har Rederiet, som saknar hemvist i Sverige, haft någon fordran på Assuransföreningen varför Göteborgs TR ej är behörig att pröva tvisten mellan Nordstern och Rederiet.
Nordstern anförde: Överlåtelsen d 24 juni 1993 av rätten till försäkringsersättning (Deed of Assignment) har undertecknats av Mr P.. Enligt Rederiets bolagshandlingar, daterade d 29 sept 1992, var emellertid Mr S. ensam firmatecknare. Denne person är också alltjämt registrerad som ensam företrädare för bolaget. Det finns ingen handling som visar att någon annan person än Mr S. skulle äga rätt att handla för bolagets räkning varför någon giltig överlåtelse av försäkringsersättningen inte har kommit till stånd. Rederiet är därför inte bundet av de handlingar rörande pantsättning eller överlåtelse av försäkringsersättning som förekommer i målet.
Av klausul 9 punkt 1 i låneavtalet framgår uttryckligen att Schiffsbank betingar sig, dels en inteckning i fartyget, dels en överlåtelse (assignment) av rätten till utfallande försäkringsersättning som säkerhet för lånets återbetalning. De säkerheter, som Rederiet skall ställa, är således kopplade till det aktuella lånet. Säkerheterna ger Schiffsbank rätt att tillgodogöra sig en så stor del av utfallande försäkringsersättning, som svarar mot Schiffsbanks utestående fordran under låneavtalet. Schiffsbank kan således inte göra anspråk på att utfå mer än vad dess fordran uppgår till. Att Schiffsbanks rättigheter är på angivet sätt begränsade, framgår även av den "Loss Payable Clause" som finns fogad till Assuransföreningens försäkringspolis av d 19 dec 1995, enligt vilken Assuransföreningen åtar sig att utge försäkringsersättning till Schiffsbank motsvarande Schiffsbanks "mortgage interest", dvs Schiffsbanks säkerhetsintresse.
De avräkningar som Rederiet ingivit visar att Schiffsbanks fordran på Rederiet uppgick till endast USD 294 058 per d 3 sept 1996. Detta belopp motsvarar vad Schiffsbank maximalt ägde rätt att tillgodogöra sig ur utfallande försäkringsersättning. Enligt instruktioner från Schiffsbank, överförde Assuransföreningen i mitten av augusti 1996 USD 4 400 000 till Schiffsbank. Enligt Schiffsbanks föregående instruktioner skulle betalningen medföra "complete discharge", en total befrielse från alla åtaganden eller förpliktelser gentemot Schiffsbank, i vart fall upp till det erlagda beloppet. Schiffsbank har också bekräftat att det mottagit beloppet. Schiffsbank har tillgodogjort sig detta belopp och betalningen innebar således att den säkerhet som Rederiet ställt för lånets rätta fullgörande togs i anspråk av Schiffsbank. Eftersom Schiffsbanks fordran uppgick till USD 294 058, och då Schiffsbank erhållit ett högre belopp ur den säkerhet som låntagaren ställt för lånets rätta återbetalning, kan inte Schiffsbank göra några ytterligare krav gällande mot Assuransföreningen. Resterande försäkringsersättning tillkommer därmed Rederiet.
Den preliminära utbetalningen om USD 4 400 000 (interim settlement) som Assuransföreningen verkställt, syftade till att på kortast möjliga tid föra ett så stort belopp som möjligt ut ur landet. Vid en normal reglering av skadan, hade en så stor andel av försäkringsersättningen som svarade mot utestående lån erlagts till Schiffsbank medan resterande ersättning hade utgivits till rederiet. Den relevanta frågeställningen i målet är därför att fastställa hur Assuransföreningen varit skyldig att handla, om både Schiffsbank och Rederiet, i konkurrens med varandra, gjort anspråk på innestående försäkringsersättning. I en sådan situation hade Assuransföreningen varit skyldig att erlägga hela den utfallande försäkringsersättningen förutom USD 294 058 till Rederiet.
Sedan AMPHION grundstött i juli 1996, lossades lasten, varefter fartyget drogs flott och bogserades till ett varv för upphuggning. Bärgningen genomfördes i Assuransföreningens regi och i dess intresse. Om fartyget kunde repareras, skulle Assuransföreningen slippa utge totalförlustersättning och om totalförlustersättning utgavs, skulle Assuransföreningen kunna tillgodogöra sig det betydande värde som vraket representerade. Enligt den preliminära beräkning som låg till grund för Assuransföreningens utbetalning av USD 4 400 000 har avdrag från den utfallande försäkringsersättningen gjorts med USD 336 556 för "cargo's proportion of GA-expenses paid by TSC [the Swedish Club] above", vilket avsåg kostnader för bärgning som Assuransföreningen utgivit. Då Assuransföreningen enligt tillämpliga försäkringsvillkor svarade för räddningskostnader i tillägg till försäkringsbeloppet, är detta avdrag felaktigt. Det finns inte några förutsättningar för att fördela bärgningskostnaderna enligt reglerna om gemensamt haveri. Av den uppställning Assuransföreningen gjort framgår att bärgningskostnaderna om USD 386 557 avser "Charge for refloating operation...". Detta är en partikulär räddningskostnad som är hänförlig till fartyget. Läktringen av lasten ingick endast som ett moment i flottdragningen av fartyget och de flottdragningskostnader, som uppstod sedan lasten blivit läktrad, kan under inga omständigheter återkrävas från lasten enligt reglerna om gemensamt haveri. Inget krav på bidrag till gemensamt haveri har framställts mot lasten och något dispaschförfarande har heller inte inletts av Rederiet. Inte ens i det rent hypotetiska fallet att bärgningsomkostnader skulle utgöra en kostnad för gemensamt haveri, ger försäkringsvillkoren Assuransföreningen någon rätt att från utfallande kaskoersättning avräkna vad lasten haft att utge som bidrag till gemensamt haveri. Assuransföreningen har i eget intresse iklätt sig en bärgningskostnad som Assuransföreningen möjligen skulle vara berättigad att återkräva direkt från lastintressenterna. Det felaktiga avdraget medför att innestående försäkringsersättning uppgår till i vart fall USD 435 000 (USD 98 444 + USD 336 556). Eftersom detta belopp överstiger Schiffsbanks utestående lånefordran om 294 058 har Rederiet oberoende av vad Nordstern tidigare anfört en egen forumgrundande fordran om USD 140 942. Assuransföreningens preliminära skadereglering har aldrig i någon form slutligen godkänts av Rederiet och processtaktiska avståenden som Kreta Shipping gör i målet kan inte tillmätas någon rättsverkan gentemot en tredje part som Nordstern. Det åligger därför TR:n att utifrån en objektiv bedömning avgöra om innestående försäkringsersättning tillkommer Schiffsbank eller Rederiet.
Rederiet genmälde: Nordsterns påstående om att en giltig överlåtelse av utfallande försäkringsersättning ej skulle ha skett är oriktigt. Mr P. var redan under 1992 bolagets "President/Secretary-Treasurer/Director". På aktieägarmöte i bolaget d 17 juni 1993 utsågs bland andra Mr P. att för bolaget underteckna handling avseende överlåtelse av rätten till försäkringsersättning och han erhöll senare även en d 18 juni 1993 dagtecknad fullmakt att underteckna överlåtelsen av försäkringsersättningen (Deed of Assignment). Mr S. ägde däremot inte rätt att handla för bolagets räkning vid denna tidpunkt.
Schiffsbank har inte gottskrivit sig någon del av utbetalningen om USD 4 400 000 varför den för lånet ställda säkerheten inte tagits i anspråk av banken. Det Nordstern anger som den relevanta frågeställningen i målet utgör en hypotetisk fråga vilken saknar all relevans för TR:ns avgörande i jurisdiktionsfrågan.
Vidare är Nordsterns påstående om att ett ytterligare belopp om USD 336 556 skall utbetalas under kaskoförsäkringen felaktigt. Bärgningen utgör ingen "partikulär räddningskostnad" som utfördes i kaskoassuradörens intresse. Den kommersiella lossningen av lasten hade knappt påbörjats när fartyget draggade och drev på grund; endast 90 ton av totalt 25 040 ton hade lossats. Därefter läktrades 6 000 ton av lasten i själva bärgningsoperationen för att underlätta flottdragningen. Det var också först i efterhand som kaskoassuradören kunde konstatera att fartyget fått en sådan "hogging damage" att det blev en konstruktiv totalförlust. Omedelbart efter grundstötningen deklarerades gemensamt haveri. Nordstern har också till dispaschören översänt en haveriförbindelse d 12 juli 1996 (General Average Guarantee) varför Nordstern måste varit medveten om detta.
Assuransföreningen har initialt medgivit förskott på försäkringsersättning avseende bärgning om USD 398 798 utgörande fartygets bidrag i det gemensamma haveriet. Emellertid sjönk fartygets bidragande värde allteftersom situationen i samband med haveriet förvärrades och det visade sig att Assuransföreningen hade betalt ett belopp som översteg det som skulle åvila fartyget i det gemensamma haveriet. Enligt York-Antwerpenreglerna skall dylika kostnader i gemensamt haveri fördelas på dem som har intresse i saken efter de värden intressena åsätts "at a time and place when the adventure ends". Som framgår av Assuransföreningens avräkning utgör fartygets bidragande värde i det gemensamma haveriet USD 1 165 000 och lastens bidragande värde USD 6 299 370. Härav följer att av kostnaderna i det gemensamma haveriet skall fartyget bidra med USD 62 242 medan lasten skall bidra med USD 336 556. Av beloppet USD 398 798, som Assuransföreningen betalat av kostnaderna i det gemensamma haveriet, faller således USD 336 556 på lasten. Assuransföreningen har förskottsvis, utöver sin skyldighet enligt försäkringspolisen, utbetalat USD 336 556 varför detta belopp skall avdras det belopp som skall utgå under kaskoförsäkringen. Beloppet USD 336 556 utgör således Rederiets fordran på lasten i det gemensamma haveriet. Någon bestämmelse i försäkringsvillkoren som reglerar situationen när försäkringsgivaren råkar betala för mycket finns inte, men enligt allmänna rättsgrundsatser och reglerna om kvittning har kaskoassuradören ägt rätt att kvitta det belopp som utbetalats utöver vad det ålegat kaskoassuradören att utge. Såväl Rederiet som Assuransföreningen har accepterat den i korrekt ordning gjorda avräkningen varför någon ytterligare betalning inte skall utgå under kaskoförsäkringen än USD 98 444. Detta belopp överstiger inte Schiffsbanks kvarstående lånefordran, varför hela beloppet tillkommer Schiffsbank.
Domskäl
TR:n (chefsrådmannen Hulden, rådmannen Jesperson och assessorn Sjödahl Mellbin) anförde i beslut d 6 juli 1998: Det är i målet ostridigt att en fordran mot Assuransföreningen på försäkringsersättning uppgående till minst USD 98 444 alltjämt föreligger. Då Assuransföreningen har sitt säte i Göteborg skall fordringen anses finnas här. Rätten har således att pröva vem som denna fordran skall anses tillhöra enligt 10 kap 3 § RB.
Rederiet har åberopat att dess rätt till försäkringsersättning överlåtits till Schiffsbank som säkerhet för ett lån som Rederiet upptagit i banken, av vilket det kvarstår för Rederiet att betala USD 294 058, samt att Assuransföreningen denuntierats om detta förhållande. Rederiet anser sig således inte ha någon fordran mot Assuransföreningen. Nordstern har häremot bl a invänt att ingen giltig överlåtelse av försäkringsersättningen har kommit till stånd, enär Mr P., som undertecknat överlåtelsen, inte varit behörig att handla för Rederiets räkning. Det kan emellertid med stöd av den utredning som Nordstern åberopat för detta påstående, däribland bolagshandlingar av d 29 sept 1992, inte anses styrkt att Mr P. vid tiden för undertecknandet av "Deed of Assignment" saknat behörighet att rättshandla för Rederiet och att överlåtelsen av försäkringsersättningen på denna grund skulle vara overksam. Det kan för övrigt ifrågasättas om Nordstern såsom en utomstående tredje man kan åberopa en sådan brist i behörigheten som parterna i avtalsförhållandet inte gjort gällande.
TR:n har därför att för den vidare bedömningen utgå från att en giltig överlåtelse av fordran på försäkringsersättning kommit till stånd. För att egendom, som finns här, skall grunda behörighet för TR:n enligt 10 kap 3 § RB krävs att den tillhör svaranden. Den omständigheten att en svarandes egendom är pantsatt och kan komma att tas i anspråk för pantgälden har i ett avgörande från HD från 1970 (dock med dissens) inte ansetts hindra att egendomen vid prövning av frågan huruvida svensk domsrätt föreligger är att anse såsom tillkommande svaranden, NJA 1970 s 487. I föreliggande mål har rätten till försäkringsersättning överlåtits till säkerhet för fullgörande av ett låneavtal där Schiffsbank givits rätt till betalning ur försäkringsersättningen med ett belopp uppgående till den utestående lånefordran. Vid dylika överlåtelser som syftar till att bereda förvärvaren, dvs banken, säkerhet för fordran mot överlåtaren, dvs Rederiet, inträder i princip samma rättsverkningar som vid en reguljär pantförskrivning och allmänna panträttsliga grundsatser skall då tillämpas på förhållandet mellan parterna (jfr Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis, 1959 s 143 ff, Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, 1977 s 26). Med hänsyn till den olägenhet det kan innebära för en part som saknar hemvist i Sverige att påtvingas en rättegång vid svensk domstol (jfr HD i NJA 1987 s 790) bör dock en restriktiv bedömning göras huruvida sådan egendom som kan grunda behörighet enligt 10 kap 3 § RB finns inom TR:ns jurisdiktion. Ytterligare ett skäl att iaktta viss restriktivitet i fråga om tillämpning av 10 kap 3 § RB är att denna bestämmelse enligt Luganokonventionen, som Sverige tillträtt från d 1 jan 1993, befunnits så stridande mot internationella principer för domstols behörighet (exorbitant) att den ej får tillämpas mot den som har hemvist i en konventionsstat (se artikel 3). Även om konventionen inte är tillämplig i detta mål anser TR:n att skäl saknas att utvidga lagbestämmelsens tillämpningsområde till att avse inte blott egendom som pantsatts utan även egendom som säkerhetsöverlåtits. För att den fordran på försäkringsersättning som förekommer i målet skall grunda behörighet enligt 10 kap 3 § RB krävs sålunda att Schiffsbank saknar rätt att tillgodogöra sig den kvarvarande försäkringsersättningen eller att det belopp som rätteligen skall utbetalas av Assuransföreningen överstiger den fordran som Schiffsbank har gentemot Rederiet.
Nordstern har gjort gällande att Schiffsbank genom den utbetalning om USD 4 400 000, som Assuransföreningen verkställde d 15 aug 1996 till banken, erhållit ett högre belopp än vad som motsvarar dess fordran gentemot Rederiet och att därför Schiffsbank inte kan göra några ytterligare krav gällande mot Assuransföreningen. Det är emellertid inte visat att Schiffsbank, som enligt Rederiets uppgift låtit det betalda beloppet gå vidare till Rederiet, har tillgodogjort sig denna utbetalning till avräkning av den skuld som Rederiet vid tiden för utbetalningen hade gentemot Schiffsbank. Utredningen kan därför inte anses ge annat vid handen än att Rederiets skuld till Schiffsbank enligt låneavtalet uppgick till USD 294 058 vid tidpunkten för delgivning av stämning i målet. Vid sådant förhållande saknar det betydelse för Schiffsbanks rätt till säkerhet ur kvarvarande försäkringsersättning att banken dessförinnan ägde förfoga över den preliminära utbetalningen om USD 4 400 000.
Nordstern har slutligen gjort gällande att den avräkning som skett mellan Assuransföreningen och Rederiet rörande resterande försäkringsersättning inte är korrekt eftersom de kostnader som uppkommit i samband med AMPHIONs haveri d 3 juli 1996 felaktigt fördelats enligt reglerna om gemensamt haveri och avdrag från försäkringsersättningen gjorts för lastintressenternas bidrag till det gemensamma haveriet. Det kan emellertid inte i målet anses styrkt att det efter grundstötningen d 3 juli 1996 saknades förutsättningar att deklarera gemensamt haveri eller att det i övrigt föreligger skäl att frångå den avräkning som upprättats av Assuransföreningen och som Rederiet sagt sig godta. Detta gäller för övrigt oavsett huruvida Rederiet kan anses ha godkänt avräkningen eller ej.
Det belopp som kvarstår att utbetala av försäkringsersättningen, USD 98 444, överstiger således inte Rederiets skuld till Schiffsbank, varför detta belopp inte tillkommer Rederiet utan Schiffsbank. Vid sådant förhållande utgör inte den resterande försäkringsersättningen någon tillgång som kan grunda behörighet inom TR:ns jurisdiktion. Nordsterns talan skall därför avvisas och TR:ns beslut om kvarstad skall omedelbart hävas.
TR:n avvisar Nordsterns talan.
TR:ns i målet meddelade beslut om kvarstad hävs omedelbart.
HovR:n för Västra Sverige
Nordstern överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns avvisningsbeslut och interimistiskt förordna om kvarstad i enlighet med TR:ns tidigare beslut.
HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist, hovrättsrådet von Reis, referent, hovrättsassessorn Håkan Larsson och tf hovrättsassessorn Lohmander) meddelade d 9 juli 1998 följande beslut: HovR:n avslår överklagandet.
HD
Nordstern (ombud jur kand M.H.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut samt visa målet åter till TR:n för erforderlig handläggning. Nordstern yrkade även förordnande om kvarstad.
Rederiet (ombud advokaten C.B.) bestred ändring.
HD (JustR:n Danelius, Thorsson och Victor) förordnade d 21 juli 1998 om kvarstad på så mycket av Rederiets egendom att den omstämda fordringen om USD 2 500 000 jämte ränta och kostnader kan antas bli täckt vid utmätning.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Rederiets fartyg AMPHION har varit kaskoförsäkrat enligt svensk lag hos Sveriges Ångfartygs Assuransförening (Assuransföreningen) med säte i Göteborg. I målet är ostridigt att, sedan Assuransföreningen förklarat fartyget som en konstruktiv totalförlust och utbetalt visst försäkringsbelopp, en fordran på ytterligare försäkringsersättning om minst USD 98 444 alltjämt föreligger. Fråga är nu om denna fordran, vid prövning enligt 10 kap 3 § RB, skall anses tillhöra Rederiet.
I likhet med underinstanserna finner HD att Rederiet till Deutsche Schiffsbank AG (Schiffsbank) får anses ha giltigt överlåtit sina rättigheter under fartygets kaskoförsäkring till säkerhet för ett lån som Rederiet upptagit i banken. Av lånet återstår det enligt Rederiet ett belopp om USD 294 058 jämte ränta.
Enligt överlåtelsehandlingen mellan Rederiet och Schiffsbank gäller för säkerhetsöverlåtelsen engelsk rätt. Frågan om fordringen på försäkringsersättning skall anses tillhöra Rederiet är emellertid att bedöma enligt svensk rätt.
HD har i rättsfallet NJA 1970 s 487 funnit att den omständigheten att en svarandes fordran var pantsatt och kunde komma att tas i anspråk för pantgälden inte hindrade att fordringen, vid prövning av frågan huruvida svensk domsrätt förelåg, var att anse som tillkommande svaranden. Säkerhetsöverlåtelse av en fordringsrätt medför i obligationsrättsligt hänseende i princip samma rättsverkningar som en pantförskrivning genom att allmänna panträttsliga grundsatser är tillämpliga på förhållandet. Även sakrättsligt får panträttsliga principer i vart fall i åtskilliga hänseenden anses gälla, t ex så att en säkerhetsöverlåten fordran kan utmätas för annan överlåtarens gäld (jfr NJA 1914 s 53 och 1954 A 5 samt bl a Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis, 1959 s 114 f och 203 ff, Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, 1984 s 581 ff och 699 och Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s 359 och 495).
Mot bakgrund av det anförda kan den omständigheten att Rederiet säkerhetsöverlåtit sin rätt till försäkringsersättning och att denna därför kan komma att tas i anspråk för Schiffsbanks fordran mot Rederiet, inte anses medföra att rätten till ersättning, vid prövningen av om svensk domsrätt föreligger, inte tillhör Rederiet.
TR:n har således bort ta upp målet till prövning.
Domslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns beslut och återförvisar målet till TR:n för erforderlig behandling. HD:s förordnande d 21 juli 1998 om kvarstad skall fortfarande bestå.
HD (JustR:n Magnusson, Nyström Westlander, Victor, referent, och Pripp) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
HD:s beslut meddelades d 15 febr 1999 (mål nr Ö 3123-98).