NJA 1999 s. 62

R.S.S. beviljades år 1996 lagfart på fastigheten Malmö Slåtterkarlen 3. På grund av ett köpebrev d 16 jan 1997 med R.S.S. som säljare och G.S. som köpare beviljades G.S. genom beslut av Inskrivningsmyndigheten i Malmö domsaga d 17 jan 1997 lagfart på fastigheten. Köpebrevet var undertecknat av P.S. som befullmäktigat ombud för R.S.S.. I lagfartsärendet företeddes en fullmakt från R.S.S. samt ett av P.S. utfärdat intyg, enligt vilket R.S.S. var ogift vid tiden för överlåtelsen.

Den 16 febr 1997 utfärdades ett annat köpebrev, enligt vilket R.S.S. överlät fastigheten till Fastighets Aktiebolaget Femlingen. Efter ansökan om lagfart för bolaget förklarade inskrivningsmyndigheten genom beslut d 21 febr 1997 ansökningen vilande på den grunden att överlåtaren inte hade lagfart på fastigheten. Samma dag väckte Fastighets Aktiebolaget Femlingen vid Malmö TR talan mot G.S. angående bättre rätt till fastigheten, varvid även framställdes yrkande om att lagfarten för G.S. skulle undanröjas.

R.S.S. klagade i HovR:n över Skåne och Blekinge över domvilla, avseende inskrivningsmyndighetens beslut d 17 jan 1997.

HovR:n (hovrättsråden Trulsson, referent, och Lejman samt hovrättsassessorn Medin) anförde i beslut d 16 juni 1998: R.S.S. har till stöd för sitt yrkande anfört väsentligen följande. Beslutet d 17 jan 1997 att bevilja G.S. lagfart på fastigheten har grundats på ett köpebrev som är undertecknat av G.S:s son P.S., med stöd av en fullmakt som denne påstått att R.S.S. gett honom. Han har emellertid inte gett P.S. någon fullmakt att sälja fastigheten. Vidare har P.S. i lagfartsärendet intygat att R.S.S. var ogift, vilket inte var med sanningen överensstämmande. R.S.S., som inte känt till att G.S. beviljats lagfart på fastigheten och således inte varit part eller fört talan i lagfartsärendet, lider uppenbarligen förfång genom lagfartsbeslutet.

HovR:ns bedömning.

R.S.S. har åberopat bevisning till stöd för att han varit gift vid tiden för G.S:s förvärv av fastigheten. Det förhållandet att äktamakesamtycke till överlåtelsen saknats innebär emellertid inte att R.S.S:s rätt kan anses ha trätts för när. Hans klagan över domvilla på denna grund kan därför inte upptas till prövning.

Ett lagakraftvunnet lagfartsbeslut vinner inte rättskraft i den meningen att beslutet inte kan komma att undanröjas i vanlig rättegång. R.S.S. är således oförhindrad att väcka talan mot G.S. om bättre rätt än denne till fastigheten och därvid framställa yrkande om undanröjande av lagfarten. Han har också möjlighet att inträda som intervenient på Fastighets Aktiebolaget Femlingens sida i den rättegång som för närvarande pågår vid Malmö TR. Med hänsyn till det anförda kan det beslut som avses med R.S.S:s klagan inte anses röra hans rätt i den mening som avses i 59 kap 1 § RB (jfr NJA 1985 s 394).

HovR:n avvisar R.S.S:s klagan över domvilla.

R.S.S. (ombud advokaten C.L.) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja inskrivningsmyndighetens beslut att bevilja lagfart för G.S. på fastigheten Malmö Slåtterkarlen 3. G.S. (ombud jur kand S.B.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Munck, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. I rättsfallet NJA 1988 s 429, som avsåg resning beträffande ett interimistiskt beslut om överflyttande av vårdnad om barn, uttalade HD bl a: "För att resning skall kunna meddelas med avseende på ett beslut krävs att det vunnit laga kraft. Däremot är det inte något oeftergivligt villkor att beslutet äger rättskraft. Det anses att resning kan komma i fråga under förutsättning att sådan har någon praktisk funktion att fylla."

I domvillofallen där klaganden ofta hävdar att en domstol, eller som i vårt fall en inskrivningsmyndighet, gjort ett allvarligt fel bör talan i extraordinär ordning tillåtas när klaganden har ett berättigat intresse att få en sådan talan prövad. Klaganden bör ha möjlighet att välja vilken väg han vill gå för att uppnå sina syften. Möjligheten för klaganden att föra talan i ordinär ordning torde emellertid inverka på de faktiska möjligheterna att få bifall till klagan över domvilla.

I nu föreliggande fall har R.S.S. klagat över domvilla och yrkat undanröjande av inskrivningsmyndighetens lagfartsbeslut. Som grund för yrkandet har anförts att det ifrågavarande fastighetsförvärvet är ogiltigt och att fel begåtts vid handläggningen av inskrivningsärendet.

En fastighetsägare som plötsligt upptäcker att en annan person beviljats lagfart på hans fastighet torde ha ett berättigat intresse att snarast få frågan om lagfartens bestånd prövad. Om inskrivningsmyndigheten begått ett fel vid handläggningen av lagfartsärendet kan det i ett sådant fall vara stötande att avvisa en klagan över domvilla och hänvisa klaganden att föra en kanske utdragen process om bättre rätt till fast egendom (se NJA 1964 s 210 och NJA 1990 s 42). R.S.S:s klagan över domvilla borde därför enligt HD:s mening inte ha avvisats av HovR:n.

Det fel R.S.S. påstår att inskrivningsmyndigheten har begått vid handläggningen av lagfartsärendet är emellertid, såsom HovR:n funnit, inte sådant att hans rätt kan ha trätts för när. Frågan om det i lagfartsärendet åberopade köpeavtalet är ogiltigt är, enligt vad HovR:n likaledes konstaterat, redan föremål för en process i ordinär ordning. R.S.S:s klagan över domvilla skall därför ogillas.

HD (JustR:n Gregow, Danelius, referent, Regnet, Blomstrand och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I NJA 1964 s 210 och 1966 s 521 har HD funnit beslut i lagfartsärende kunna angripas genom besvär över domvilla utan hinder av att beslutets laglighet även kunde bringas under domstols prövning genom talan om bättre rätt till fast egendom. Denna ståndpunkt, som också har stöd i doktrinen (se Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 247 f), medför den fördelen att ett felaktigt lagfartsbeslut under vissa förutsättningar kan angripas och undanröjas utan att berörd part tvingas föra en måhända komplicerad och kostsam civilprocess vid domstol. Rättsläget har inte ändrats genom att möjligheten att föra talan vid domstol ansetts i annat sammanhang utgöra hinder mot klagan över domvilla (se, i fråga om beslut av vägsamfällighet, NJA 1985 s 394).

R.S.S. var tidigare lagfaren ägare av fastigheten Malmö Slåtterkarlen 3. Lagfart beviljades sedermera G.S. på grundval av handlingar, enligt vilka R.S.S. hade genom befullmäktigad person sålt fastigheten till G.S.. Som grunder för sitt yrkande om undanröjande av inskrivningsmyndighetens beslut om lagfart för G.S. har R.S.S. gjort gällande dels att han inte utfärdat den försäljningsfullmakt som åberopats i inskrivningsärendet, dels att hans hustru inte lämnat sitt samtycke till försäljningen.

R.S.S:s påstående att hans hustru inte samtyckt till försäljning av fastigheten kan inte anses gälla hans rätt, och han är således inte berättigad att klaga över lagfartsbeslutet på denna grund. Däremot innebär hans påstående att han själv inte medverkat till försäljningen genom att utfärda den fullmakt som företetts för inskrivningsmyndigheten att hans rätt är berörd. Han är därför berättigad att klaga över domvilla på denna grund.

Av det anförda framgår att R.S.S:s klagan över domvilla inte bort avvisas. HovR:ns beslut skall därför upphävas och målet visas åter till HovR:n.