NJA 1990 s. 42

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut i fråga om rättegångskostnader befriar HD J.K. och E.K. från skyldigheten att ersätta L.O. för rättegångskostnader i HovR:n samt förordnar att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i HovR:n.

Vardera parten skall bära sin kostnad i HD.

Domskäl

Skäl. HovR:ns beslut att ålägga J.K. och E.K. skyldighet att ersätta L.O. för rättegångskostnader i HovR:n har meddelats i samband med att HovR:n återförvisat lagfartsärendet till inskrivningsmyndigheten. Med anledning av J.K. och E.K:s i HD förda besvärstalan uppkommer spörsmålet om HovR:n bort ingå i prövning av frågan om rättegångskostnadernas fördelning på sätt som sålunda skett.

Enligt 18 kap 15 § 3 st RB skall, när mål återförvisas till lägre rätt, kostnaderna i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Regeln gäller även fall då den högre rätten efter besvär över domvilla förordnar om ny handläggning i den lägre rätten.

I enlighet med den princip som har kommit till uttryck i 21 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken får den angivna regeln anses äga motsvarande tillämpning, om återförvisning sker till annan myndighet än domstol, under förutsättning att någon särskild föreskrift av annan innebörd inte har meddelats. I den mån de föreskrifter om förfarandet som gäller för en sådan myndighet innebär att myndigheten är förhindrad att ingå i prövning av frågor rörande rättegångskostnader, får dessa föreskrifter anses innefatta en sådan särskild reglering som sätter 18 kap 15 § 3 st RB ur spel; att i ett fall av det slaget i samband med återförvisning hänskjuta frågan om kostnaderna i överinstansen till myndighetens avgörande skulle uppenbarligen sakna mening. Av betydelse blir därför huruvida de regler som gäller för förfarandet vid inskrivningsmyndighet kan anses medge att myndigheten fattar beslut rörande fördelningen av kostnader som uppkommit i förfarandet.

Enligt 19 kap 3 § 2 st JB gäller bestämmelserna om tvistemål i tillämpliga delar i fråga om behandlingen av inskrivningsärenden, i den mån annat ej följer av balken. Föreskriften har avfattats efter mönster av motsvarande bestämmelse i 11 § lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) och har ansetts behövlig med hänsyn till att inskrivningsmyndighet inte är att anse som allmän underrätt och inskrivningsärenden följaktligen inte omfattas av ärendelagen (NJA II 1972 s 450).

Enligt den nämnda bestämmelsen i ärendelagen, som sålunda utgjort förebild för JB:s regel, skall angående behandlingen av domstolsärenden i alla avseenden, varom i ärendelagen inte är särskilt föreskrivet, vad som är stadgat om tvistemål lända till efterrättelse i den mån det är tillämpligt. 1 processlagberedningens motiv till ärendelagen har framhållits att med hänsyn till ärendenas natur en motsvarande tillämpning av RB:s bestämmelser i många fall är utesluten. Bestämmelserna i 18 kap RB om rättegångskostnad, vilka förutsätter att ett partsförhållande föreligger, torde enligt beredningen sålunda endast i begränsad omfattning komma till användning (NJA II 1947 s 92 f, jfr också s 91 och 113). I enlighet härmed har i praxis RB:s kostnadsregler normalt inte ansetts tillämpliga i domstolsärenden (se t ex NJA 1949 s 672 och 1980 s 541), men i fall då ett egentligt partsförhållande ansetts föreligga har det förekommit att reglerna tillämpats (se t ex NJA 1979 s 164).

För inskrivningsärendenas del är frågan av mindre praktiskt intresse så till vida som det inte annat än i mycket särpräglade fall kan tänkas uppkomma ett egentligt partsförhållande i ett inskrivningsärende (jfr NJA 1984 s 623). För det fall ett sådant förhållande undantagsvis skulle föreligga får emellertid regeln i 19 kap 3 § 2 st JB förutsättas leda till samma resultat i fråga om tillämpligheten av RB:s kostnadsregler som 11 § ärendelagen. Detta har också antagits i samband med att särskilda regler år 1975 infördes om kostnader vid lagfartssammanträden i anslutning till en utvidgning av bestämmelserna om sådana sammanträden (SFS 1975:1085). 1 detta lagstiftningsärende utgick både lagrådet och föredragande statsrådet från att 19 kap 3 § 2 st JB kunde föranleda tillämpning av de kostnadsregler i RB som gäller för indispositiva tvistemål (NJA II 1975 s 711 ff).

I förevarande fall har till följd av L.O:s domvillobesvär i HovR:n en klar partsställning uppkommit mellan honom å ena sidan samt J.K. och E.K. å den andra. Av det förut anförda följer att det därmed, sedan HovR:n förordnat om ny handläggning av lagfartsärendet, ankom på inskrivningsmyndigheten att pröva frågan om kostnaderna i HovR:n i samband med lagfartsärendet efter dess återupptagande. Prövningen skulle därvid ha skett med motsvarande tillämpning av RB:s bestämmelser om kostnader i mål angående rättsförhållande som enligt lag ej får bestämmas på annat sätt än genom dom.

HovR:n borde följaktligen inte ha uttalat sig i kostnadsfrågan i samband med att domvillobesvären bifölls. Den omständigheten att HovR:n ingick i prövning av frågan bör emellertid inte föranleda att beslutet i denna del undanröjs. Frågan om fördelningen av hovrättskostnaderna skall således prövas i sak med anledning av J.K. och E.K:s nu förda besvärstalan.

HD - som ej i förevarande ordning lagligen kan förordna att kostnaderna skall utgå av allmänna medel - finner omständigheterna föranleda att L.O. i enlighet med 18 kap 2 § RB själv skall bära sina kostnader i HovR:n.

Av J.K. och E.K. i detta mål framställt yrkande om ersättning av allmänna medel för sin kostnad i HD kan inte lagligen bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. HD ändrar på det sätt HovR:ns beslut att J.K. och E.K. befrias från skyldigheten att ersätta L.O. för rättegångskostnader i HovR:n.

Av J.K. och E.K. framställt yrkande om ersättning av allmänna medel för sin kostnad i HD lämnas utan bifall. L.O. skall själv bära sin kostnad i HD.