NJA 2000 s. 245

Sedan en kronofogdemyndighet har överlämnat ett mål om vanlig handräckning till en tingsrätt, skall tingsrätten inte pröva frågan huruvida det funnits något hinder enligt 3 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning mot att hos kronofogdemyndigheten ta upp ansökningen.

(Jfr 1971 s 427)

Danderyds församling (Församlingen) äger fastigheten Palmen 26 (fastigheten) på vilken Mariakyrkan är belägen. Mariakyrkan bedriver förskoleverksamhet på fastigheten för sammanlagt 18 barn. Sedan hösten 1995 har en lekplats bestående av en sandlåda, en klätterställning med rutschkana och två gunghästar varit placerade på fastighetens västra del.

Under hösten 1995 och våren 1996 har B.F. samt M.E. och I.E. (i fortsättningen gemensamt kallade "B.F. och medparter" om ej annat anges), vilka bor grannar med fastigheten, vid ett flertal tillfällen påtalat för medlemmar av kyrkorådet att de finner barnens utomhusaktiviteter i anslutning till lekplatsen störande.

Med anledning av klagomålen beslöt kyrkorådet d 13 maj 1996 att klätterställningen med rutschkana och gunghästarna (lekredskapen) skulle flyttas till fastighetens norra del. Flyttning skulle ske under sommaren 1996, när förskolan var sommarstängd.

Vid ett besök på fastigheten, som företogs på grund av den tänkta flyttningen av lekredskapen, av skyddsombudet B.C. och huvudskyddsombudet K.S., konstaterade dessa att området var farligt för barnen i det skick som då förelåg, oavsett var på området lekredskapen placerades.

På grund av skyddsombudens rapport beslöt kyrkorådet d 27 aug 1996 att avvakta med verkställigheten vad gäller flyttningen av lekredskapen tills frågan blivit ytterligare utredd.

Beslutet d 27 aug 1996 överklagades av B.F. och medparter till länsrätten i Stockholms län, som avslog överklagandet i dom d 28 okt 1996. B.F. och medparter överklagade domen.

I en ansökan om vanlig handräckning, vilken gavs in till kronofogdemyndigheten i Täby, yrkade B.F. och medparter att kronofogdemyndigheten skulle förplikta Församlingen att flytta lekredskapen till norra delen av fastigheten i enlighet med beslutet d 13 maj 1996.

Yrkandet bestreds och målet överlämnades på begäran av B.F. och medparter till Södra Roslags TR.

TR:n (chefsrådmannen Levin) anförde i slutligt beslut d 6 febr 1997, i vilket B.F. och medparter gemensamt kallades "kärandena", bl a: Vid muntlig förberedelse d 9 jan 1997 har parterna slutligt framställt sina yrkanden och grunder i sak och i fråga om avvisning samt överlämnat målet för TR:ns avgörande.

Församlingen har yrkat att kärandenas talan skall avvisas. Församlingen har åberopat följande grunder för yrkandet:

För det första görs det gällande att beslutet d 27 aug 1996 är ett kyrkokommunalt beslut som endast kan överklagas genom reglerna om kommunalbesvär i 22 kapkyrkolagen, varför allmän domstol inte är behörig att pröva frågan om verkställigheten av beslutet.

För det andra görs gällande att saken är sådan att reglerna om vanlig handräckning enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning inte är tillämpliga. Detta eftersom saken gäller verkställighet av ett offentligrättsligt beslut, rörande vars innehåll förlikning inte är tillåten. Dessutom har tidpunkten för fullgörelse inte inträtt eftersom verkställigheten av beslutet d 13 maj 1996 har skjutits upp genom Kyrkorådets beslut d 27 aug 1996.

Kärandena har bestritt yrkandet om avvisning och har åberopat följande grunder för detta:

Vad gäller Församlingens förstahandsgrund görs gällande att det ankommer på allmän domstol att pröva verkställigheten av förvaltningsbeslut.

Vad gäller Församlingens andrahandsgrund gör kärandena gällande att reglerna i 3 § 2 lagen om betalningsföreläggande och handräckning är tillämpliga. Saken är dispositiv eftersom Kyrkorådets beslut d 13 maj 1996 inte grundar sig på kyrkolagen eller annan författning utan i stället utgör en frivillig bindande utfästelse gentemot kärandena. Frågan om flyttning av redskapen kan jämföras med en grannerättslig tvist. Vad gäller tiden för fullgörelse gör kärandena gällande att beslutet d 13 maj 1996 är ett förvaltningsrättsligt beslut som är gynnande till förmån för enskild. Beslutet är verkställbart i och med att det vunnit laga kraft. Beslutet kan inte omprövas utan särskilda skäl eftersom det vunnit s k negativ rättskraft. Vad skyddsombuden uttalat om säkerheten i de områden där lekredskapen skall vara placerade utgör inte sådana särskilda skäl. Kyrkorådets beslut d 27 aug 1996 innefattar en omprövning av beslutet d 13 maj 1996 och är därmed materiellt felaktigt och skall därför inte anses utgöra en ändring av tiden för fullgörelse av beslutet d 13 maj 1996.

Församlingen har bestritt att Kyrkorådets beslut d 13 maj 1996 är ett gynnande förvaltningsbeslut till förmån för enskild och därmed att beslutet vunnit s k negativ rättskraft, samt att beslutet d 27 aug 1996 är materiellt felaktigt.

Skäl.

Frågan om avvisning. Församlingen har i första hand gjort gällande att beslutet d 27 aug 1996 är ett kyrkokommunalt beslut som endast kan överklagas enligt reglerna om kommunalbesvär i 22 kapkyrkolagen.

Kärandena har gjort gällande att det ankommer på allmän domstol att pröva verkställighet av förvaltningsbeslut.

TR:n konstaterar att i förevarande fall är det inte fråga om ett överklagande av beslutet d 27 aug 1996 utan en begäran om att TR:n genom vanlig handräckning skall förordna om verkställighet av beslutet d 13 maj 1996. Enligt TR:ns mening kan enbart den omständigheten att talan grundas på ett kommunalt beslut inte anses utgöra tillräckligt skäl att avvisa ett yrkande om handräckning. Avgörande för frågan om TR:n kan pröva frågan om handräckning i sak, torde i stället vara om förutsättningarna för erhållande av vanlig handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning är uppfyllda.

Församlingen har i andra hand gjort gällande att nyss nämnda lag inte är tillämplig eftersom saken gäller verkställighet av ett offentligrättsligt beslut, om vilket förlikning inte är tillåten.

Kärandena däremot har gjort gällande att nämnda lag är tillämplig eftersom beslutet d 13 maj 1996 utgör en frivillig civilrättsligt bindande utfästelse gentemot kärandena, vilket medför att frågan om flyttning av lekredskapen skall anses vara dispositiv mellan parterna.

Av 3 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning följer att en ansökan om vanlig handräckning får, om förlikning är tillåten i saken, avse åläggande för bl a svaranden att fullgöra något annat än betalning om tidpunkten för fullgörelse inträtt. I departementschefens specialmotivering till nämnda lagrum (prop 89/90:85 s 100) anförs bl a följande: "Det nya handräckningsförfarandet står öppet för anspråk på annan fullgörelse än betalning. Anspråken skall avse förhållanden av dispositiv natur. Genom denna begränsning utesluts bl a yrkanden med offentligrättslig grund,..".

I fråga om kärandenas invändning att beslutet d 13 maj 1996 utgör en civilrättsligt bindande utfästelse gentemot kärandena gör TR:n följande bedömning.

Det är i och för sig möjligt för en kyrkokommunal församling att avge civilrättsligt bindande utfästelser gentemot enskilda. En första förutsättning för att sådana utfästelser skall få bindande verkan är att utfästelsen beslutats i behörig ordning och att beslutet vunnit laga kraft (se Strömberg, Kommunalrätt, 14:e upplagan, 1992, s 86). Av allmänna civilrättsliga rättsgrundsatser följer, enligt TR:ns mening, som en andra förutsättning att det i beslutet finns ett eller flera rättssubjekt som individualiserats som mottagare av utfästelsen.

I förevarande fall har beslutet d 13 maj 1996 fattats i behörig ordning och vunnit laga kraft. Beslutet har dock avfattats på så sätt att kärandena inte är mottagare av detsamma. TR:n finner således att kyrkorådets beslut d 13 maj 1996 är av sådan offentligrättslig karaktär att dess innehåll inte kan anses utgöra en civilrättsligt bindande utfästelse gentemot enskild.

Vid detta förhållande finner TR:n att det i lagen om betalningsföreläggande och handräckning uppställda kravet på dispositivitet inte kan anses uppfyllt. Beslutet d 13 maj 1996 kan således inte ligga till grund för en talan om vanlig handräckning enligt reglerna i nyss nämnda lag. Kärandenas talan skall därför avvisas.

Vid denna bedömning finner TR:n inte skäl att pröva frågan om tiden för fullgörelse av den påstådda förpliktelsen har inträtt eller om beslutet d 27 aug äger materiell riktighet.

TR:ns beslut, såvitt angick själva saken: Käromålet avvisas.

Svea HovR

B.F. och medparter överklagade i Svea HovR och yrkade i själva saken att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut i avvisningsfrågan och återförvisa målet till TR:n för förnyad prövning.

Församlingen bestred ändring.

B.F. och medparter yrkade vidare att HovR:n skulle avvisa av Församlingen i HovR:n framfört bestridande av att det förelåg en civilrättsligt bindande utfästelse gentemot B.F. och medparter och - för det fall bestridandet skulle tillåtas - hemställde de att HovR:n skulle hålla muntlig förhandling i målet.

Församlingen bestred avvisningsyrkandet och yrkandet om muntlig förhandling.

HovR:n (hovrättspresidenten Hirschfeldt och hovrättsassessorn Boudin, referent) anförde i slutligt beslut d 23 dec 1997, i vilket B.F. och medparter gemensamt kallades "klagandena":

HovR:ns skäl

Parternas inställning.

Klagandena har till stöd för sin talan i HovR:n anfört bl a följande. Målet skall i första hand återförvisas på grund av rättegångsfel då TR:n har prövat målet enligt 3 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning trots att församlingen inte i rätt tid gjort invändning om att rätten inte är behörig och rätten inte ägt pröva avvisningsfrågan enligt nämnda lag. Vidare har rätten gjort sig skyldig till rättegångsfel genom att grunda avgörandet dels på annat än vad handlingarna innehåller, dels på omständigheter som inte åberopats av församlingen. Målet skall i andra hand återförvisas till TR:n på grund av att TR:n felaktigt har prövat avvisningsfrågan i sak. Det är fråga om en grannelagsrättslig tvist som vilar på civilrättslig eller annan dispositiv grund. Verkställighetsprövning av myndighetsbeslut skall oberoende härav ske vid allmän domstol och varken förvaltningsdomstol eller annan myndighet är behörig att pröva målet. I vart fall är allmän domstol behörig att pröva målet enligt artikel 6 i konventionen (d 4 nov 1950) angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Församlingen har genmält bl a följande. Den vid TR:n i första hand åberopade grunden för avvisning vidhålls. Det bestrids att TR:n har begått något rättegångsfel. Vidare bestrids att någon civilrättsligt bindande utfästelse föreligger gentemot klagandena. Någon rätt att enligt artikel 6 i Europakonventionen få frågan prövad av allmän domstol föreligger inte.

HovR:ns bedömning.

HovR:n, som anmärker att 52 kap RB inte innehåller något förbud mot åberopande av nya omständigheter i HovR:n, finner att församlingens bestridande av att en civilrättsligt bindande utfästelse föreligger gentemot klagandena inte utgör någon ny omständighet. Skäl att förbjuda åberopande av denna omständighet saknas därför i detta hänseende.

När det inledningsvis gäller den av församlingen i första hand åberopade grunden för avvisning anser HovR:n, i likhet med TR:n, att enbart den omständigheten att talan grundas på ett kyrkokommunalt beslut inte medför att allmän domstol saknar behörighet att ta upp tvisten.

TR:ns beslut om avvisning grundar sig på att det för ansökan om vanlig handräckning uppställda kravet på dispositivitet i 3 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning inte kan anses uppfyllt.

Sedan ett mål enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning har överlämnats till TR:n skall emellertid målet av TR:n handläggas enligt de för tvistemålsprocessen tillämpliga reglerna, huvudsakligen RB. Lagen om betalningsföreläggande och handräckning är i första hand tänkt att tillämpas av kronofogdemyndigheten i det summariska förfarandet och rätten skall i princip, utöver de stadganden i nämnda lag som explicit riktas till TR:n, i stället tillämpa de för tvistemål gällande reglerna (jfr NJA 1971 s 427 samt Lihné, Betalningsföreläggande, 1973 s 285). Visst utrymme för TR att enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning pröva om förutsättningarna för upptagande av en ansökan har dock enligt ett förarbetsuttalande ansetts föreligga (se prop 1989/90:85 s 114-115).

HovR:n anser att räckvidden av nämnda förarbetsuttalande är oklar och att den princip som kommit till uttryck i 1971 års rättsfall bör läggas till grund för bedömningen i detta fall. HovR:n finner därvid och med tillämpning av bestämmelsen i 10 kap 17 § RB att det inte förelegat förutsättningar att i TR:n avvisa klagandenas talan på grund av att saken inte skulle vara dispositiv samt att frågan om betydelsen av påståendet om målets dispositivitet skall prövas inte såsom en fråga om rättegångshinder utan anses hänförlig till sakomständigheterna.

Klagandenas anspråk på prövning i sak i tvistemålets form kan alltså inte bortses från. Denna prövning bör ske utifrån samtliga de omständigheter som parterna åberopat. HovR:n anser sig därför - mot bakgrund av instansordningens princip - förhindrad att företa denna prövning.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser HovR:n, som inte har gått in på saken som sådan utan stannat för att behandla de yttre ramarna för processen, att TR:ns beslut skall undanröjas och målet visas åter till TR:n för erforderlig handläggning.

HovR:ns beslut. I själva saken undanröjde HovR:n TR:ns avvisningsbeslut och visade målet åter till TR:n för erforderlig handläggning.

Hovrättsrådet Bergkvist var skiljaktig och anförde: Enligt min mening har TR:n på ett i allt väsentligt riktigt sätt bedömt det dit överlämnade målet. Eftersom målet har börjat med en ansökan om vanlig handräckning, har det ankommit på TR:n att tillämpa 3,§§ lagen om betalningsföreläggande och handräckning på tvisten. Av den bestämmelsen framgår bl a att vanlig handräckning kan komma ifråga om förlikning är tillåten i saken. Jag ansluter mig till TR:ns bedömning av denna fråga; det i lagstiftningen uppställda kravet på dispositivitet är inte uppfyllt. Eftersom den bedömningen är rent rättslig, saknas skäl att visa målet åter till TR:n för bevisupptagning härom. - Rätteligen borde väl TR:n, vid den prövning man nu gjorde, ha ogillat och inte avvisat kärandenas talan. Jag kan emellertid inte finna att detta har någon synnerlig betydelse för parterna i målet och vill på anförda skäl lämna överklagandet utan bifåll.

HD

Församlingen (ombud advokaten Mats Borgström) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle avvisa motparternas talan.

B.F. och medparter (ombud för samtliga advokaten Wiggo Lindgren) bestred ändring.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Församlingen har som grund för sin talan i HD åberopat att reglerna om vanlig handräckning inte är tillämpliga i målet då saken gäller verkställighet av ett offentligrättsligt beslut rörande vars innehåll förlikning inte är tillåten.

Som HovR:n anfört följer av rättsfallet NJA 1971 s 427 att sedan en ansökan om handräckning såsom tvistig överlämnats till TR:n skall den fortsatta prövningen av målet ske enligt de regler som gäller för tvistemål, som om målet hade anhängiggjorts genom stämning. TR:n borde således i förevarande fall inte ha gjort någon prövning i frågan huruvida ansökningen skulle avvisas. l stället hade det ankommit på TR:n att gå in i en prövning av saken. Då detta inte skett skall målet återförvisas till TR:n.

På grund av det anförda skall HovR:ns beslut stå fast.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Blomstrand, referent, och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Församlingen har som grund för sin talan i HD anfört att målet gäller en ansökan om verkställighet av ett offentligrättsligt beslut rörande vars innehåll förlikning inte är tillåten och att ansökningen därför enligt 3 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning inte kan tas upp till prövning. Enligt församlingen följer av 21 § samma lag att ansökningen skall avvisas.

Den summariska processen för fullgörelsetalan reformerades genom lagen om betalningsföreläggande och handräckning, som trädde i kraft d 1 jan 1992 och ersatte lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande samt handräckningslagen (1981:847). Reformen innebar bl a att den summariska processen fördes över från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Processformerna gjordes om så att krav på betalning skulle handläggas som betalningsföreläggande och krav på annan fullgörelse skulle handläggas som vanlig handräckning eller särskild handräckning.

Det summariska förfarandet är avsett främst för sådana fall där sökanden räknar med att någon tvist inte föreligger, och en grundläggande tanke med förfarandet är att sökanden skall kunna få sitt anspråk verkställt snabbt, enkelt och billigt (se prop 1989/90:85 s 22, 24 f och 35). Om svaranden bestrider en ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, kan den inte bifallas inom ramen för den summariska processen. I stället skall kronofogdemyndigheten överlämna målet till en behörig TR, om sökanden begär det. När målet har överlämnats till TR:n, skall det fortsättningsvis handläggas som ett tvistemål enligt bestämmelserna i RB med de jämkningar som följer av 60 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning (jfr a prop s 71).

Motsvarande principer gällde för betalningsföreläggande enligt den tidigare lagen (se NJA 1971 s 427 och Lihné, Betalningsföreläggande, 1973 s 285).

Avvisningsbestämmelsen i 21 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning bör ses mot den nu angivna bakgrunden. I motiven till bestämmelsen (a prop s 114 f) uttalas att avvisningsfrågan kan prövas av TR:n sedan ansökningen har överlämnats dit. Som HovR:n har anfört är räckvidden av detta uttalande oklar. Ingenting i motiven till den nya lagen tyder dock på någon avsikt att ändra rättsläget i det nu diskuterade hänseendet. Den princip som HD lade fast i rättsfallet NJA 1971 s 427 bör således tillämpas alltjämt. Det innebär att frågan om det funnits något hinder enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning mot att ta upp en ansökan inte skall prövas sedan kronofogdemyndigheten väl har överlämnat målet till TR:n.

I förevarande fall borde således TR:n inte ha avvisat käromålet på den grunden att förutsättningarna för vanlig handräckning enligt 3 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning inte var uppfyllda.

På grund av det anförda skall HovR:ns beslut stå fast.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

JustR Nyström var skiljaktig i själva saken och ansåg att skälen efter de tre första styckena av skälen i HD:s beslut skulle lyda på följande sätt: "Kronofogdemyndigheternas prövning av ansökningar enligt den förevarande lagen är avsedd att vara enkel. En ansökan kan avvisas enligt 20 § på grund av formella brister som sökanden inte efter föreläggande har avhjälpt. Kronofogdemyndigheten kan vidare enligt 21 § avvisa en ansökan om en klar brist i materiellt hänseende föreligger; som exempel har av lagstiftaren anförts att skyldigheten för svaranden att fullgöra betalning eller annat ännu inte har inträtt

Om redan av ansökningen framgår att ett hinder av det slag som rätteligen bort föranleda avvisning enligt 21 § föreligger men kronofogdemyndigheten ändock förelagt svaranden att yttra sig, har däremot kronofogdemyndighetens möjlighet att avvisa ansökningen försuttits. Detta gäller även om i svarandens bestridande angivits en invändning av det slag som borde föranleda avvisning enligt 21 §. När ansökningen upptagits till prövning skall nämligen alla bestridanden, med hänsyn till den förenklade processen, behandlas lika oavsett sitt innehåll. Om sökanden begär det skall kronofogdemyndigheten därför i sådant fall överlämna målet till TR:n.

TR:n skall visserligen vid den fortsatta prövningen av målet tillämpa de regler som gäller för tvistemål. Den i bestridandet framförda invändningen, som avser själva processförutsättningarna, bör emellertid lämpligen, såsom övertagen från kronofogdemyndigheten, inledningsvis prövas av TR:n som en avvisningsfråga. Av förarbetena till 21 § framgår också att en prövning av frågan om avvisning förutsatts skola ske i TR:n (prop 1989/90:85 s 114 f).

Med hänsyn till det anförda har TR:n förfarit riktigt då den till prövning upptagit frågan om avvisning och meddelat beslut i denna. HovR:n har utan att ingå i prövning i sak undanröjt TR:ns beslut och återförvisat målet dit. Målet skall därför nu återförvisas till HovR:n för prövning i själva saken."

HD:s beslut meddelades d 6 juni 2000 (mål nr Ö 411-98).