NJA 2000 s. 262

H.R. ansökte vid Enköpings TR om att fastigheterna Rickeby 8:1 och 8:6 samt Hemsta 5:1 skulle bjudas ut till försäljning på offentlig auktion.

G.R., S.R. och L.R. bestred yrkandet.

A.R., A-L.R. och E-L.R.yttrade sig inte.

TR:n (rådmannen Adlercreutz, hovrättsassessorn Sandmark och tingsfiskalen Kuttenkeuler) anförde i slutligt beslut d 12 maj 1994 bl a: Yrkanden m m. ---H.R. har som grund för sin ansökan åberopat följande. Delägarna kan inte enas om förvaltningen av fastigheterna. På grund av E.R:s tillägg till gåvobrevet har han rätt att begära att fastigheterna säljs enligt 6 § samäganderättslagen och 13 § lagen om förvaltning av vissa jordbruksfastigheter. Vad avser Enköping Hemsta 5:1 förekommer inte något avtal om näringsverksamhet på fastigheten. Samäganderättslagen är därför tillämplig.

L.R. har som grund för sitt bestridande anfört att tillägget till gåvobrevet bevittnades först i efterhand, att det kan ifrågasättas om E.R., som var 87 år gammal, förstod vad han undertecknade, att han har bott på fastigheterna i hela sitt liv och att hela familjen har lagt ner tid och pengar på gården. G.R., S.R. och L.R. har vidare anfört att R:s Mobilkranar AB har bekostat renovering och nybyggnation på fastigheterna Enköping Rickeby 8:1 och 8:6, att bolaget driver rörelse med en omsättning av tre miljoner kr per år och att bolaget behöver lokalerna för sin verksamhet.

Advokat M.N. har förklarat sig villig att åta sig förordnande som god man vid försäljning av fastigheterna.

TR:ns skäl. Fråga är om förutsättningar finns att påyrkande av H.R. förordna att fastigheterna Hemsta 5:1, Rickeby 8:1 och Rickeby 8:6 bjuds ut till försäljning på offentlig auktion enligt lagen (1904:48) om samäganderätt respektive lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter.

Enköping Hemsta 5:1. Med hänsyn till att fråga är om en lantbruksfastighet kan det ifrågasättas om samäganderättslagen är tillämplig eller om fastigheten är en del av ett enkelt bolag vars syfte är att bedriva förvärvsverksamhet (se NJA 1980 s 547). Det avtal som S.R. 'åberopat visar inte att H.R. och L.R. köpt fastigheten för att driva näringsverksamhet, ej heller att H.R. och S.R. träffat sådant avtal. Snarare tyder avtalet på att parterna i efterhand sökt ekonomiskt reglera en skogsavverkning som S.R. låtit utföra. Lagen om samäganderätt är således tillämplig. Enligt lagens 6 § har H.R. rätt att begära att fastigheten säljs på offentlig auktion.

Enköping Rickeby 8:6

Fastigheten omfattas av samäganderättslagen. Enligt punkten 9 i gåvobrevet får gåvotagare inte begära försäljning av fastigheten enligt lagen om samäganderätt. Av rättspraxis framgår att överlåtelseförbud mellan givare och gåvotagare medför hinder mot försäljning av fastigheten på offentlig auktion (se NJA 1981 s 897, NJA 1984 s 673, NJA 1989 s 9). Även om det inte uttryckligen framgår av det tillägg som E.R. har upprättat konstaterar TR:n att tillägget uppenbarligen måste gälla även fastigheten Enköping Rickeby 8:6 som avstyckats från fastigheten Enköping Rickeby 8:1. Fråga är om tillägget är giltigt och om överlåtelseförbudet i gåvobrevet på grund härav har upphört att gälla med verkan mot gåvotagarna. Eftersom gåva av fast egendom är att betrakta som ett benefikt avtal torde givaren ensidigt kunna ändra villkor som uppställts i dennes intresse (se Hellner, Speciell avtalsrätt 11, 1984, s 215). Syftet med överlåtelseförbudet i gåvobrevet synes ha varit att trygga G. och E.R:s intresse av att bo kvar på fastigheterna under sin levnad. Sedan G.R. avlidit var det därför möjligt för E.R. att ensidigt upphäva överlåtelseförbudet med verkan mot gåvotagarna.

Bestämmelser saknas om bevittning av gåvobrev avseende fast egendom. L.R. har inte visat att E.R. inte förstod vad han undertecknade. Vad L.R. i övrigt har åberopat till grund för sitt bestridande lämnas utan avseende.

Med hänsyn till det anförda finner TR:n att tillägget till gåvobrevet är giltigt mot gåvotagarna och att H.R. har rätt att begära försäljning av fastigheten på offentlig auktion enligt 6 § samäganderättslagen.

Enköping Rickeby 8:1

Fastigheten Rickeby 8:1 är en bebyggd lantbruksenhet som ägs av fem personer gemensamt. Den omfattas därför av lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter. Denna lag avser även sådant samägande som har uppkommit innan lagen trädde i kraft (prop 1988/89:9 s 30 samt NJA 1990 s 6). Enligt lagens 13 § kan varje delägare hos rätten begära att fastigheten försäljs på offentlig auktion, såvida inte någon av de andra delägarna visar synnerliga skäl för anstånd. Av lagstiftningen framgår inte om överlåtelseförbud av det slag som är aktuellt i ärendet innebär hinder mot försäljning. Förarbetena ger inte något svar på frågan. TR:n finner att det i avsaknad av lagstiftning får förutsättas att överlåtelseförbud som uppställts innan lagen trädde i kraft fortfarande gäller. Av skäl som anförts ovan har överlåtelseförbudet i gåvobrevet upphört att gälla i och med E.R:s tillägg till gåvobrevet. Gåvobrevets bestämmelse i p 9 hindrar därför inte att fastigheten säljs på offentlig auktion.

Fråga om anstånd

Vad G., L. och S.R. har anfört får tolkas som ett påstående om att synnerliga skäl för anstånd med försäljningen av fastigheterna föreligger. Sådana skäl kan t ex vara att delägare på grund av ett särskilt dåligt konjunkturläge eller andra speciella förhållanden gör en förlust vid försäljningen (Undén, Svensk sakrätt i lös egendom, 10 uppl). Enligt NJA 1979 s 562 kan även sociala skäl vägas in. De omständigheter som åberopas till stöd för anstånd får inte ha en mera varaktig karaktär. Enligt TR:ns mening är de skäl som L.R. , S.R. och G.R. har åberopat inte av den karaktären att någon förändring kan väntas inom överskådlig tid. Anstånd kan därför inte beviljas.

Slutligt beslut.

L.R., A.R., A-L.R., E-L.R.och G.R. (L.R. och medparter) överklagade i Svea HovR och yrkade i själva saken att HovR:n skulle undanröja TR:ns förordnande att fastigheterna Enköping Rickeby 8:1 och 8:6 skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion och förordnandet av advokat M.N. att såsom god man ombesörja auktionerna beträffande dessa fastigheter.

S.R., som överklagat TR:ns beslut beträffande fastigheten Enköping Hemsta 5:1, återkallade sitt överklagande, varför TR:ns beslut i den delen vann laga kraft.

H.R. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Zachrisson, hovrättsrådet Wiegert och tf hovrättsassessorn Schroeder, referent) anförde i slutligt beslut d 19 dec 1996 i själva saken bl a:

Utredningen i HovR:n.

Grunder m m.

L.R. och medparter har åberopat följande grunder till stöd för sitt överklagande. De har i första hand gjort gällande att E.R:s underskrift på tilläggsgåvobrevet av d 14 jan 1991 är förfalskad och att innehållet i tilläggsgåvobrevet i vart fall inte omfattades av E.R:s vilja. I andra hand har påståtts att E.R. efter det att gåvobrevet av d 28 dec 1970 undertecknats och gåvan tillträtts inte ägt ändra förordnandet under punkt 9 i gåvobrevet och att tilläggsgåvobrevet i vart fall inte uppfyller gällande formkrav, eftersom G.R. inte undertecknat detta. Slutligen har klagandena uppgett att förordnandet i tilläggsgåvobrevet i vart fall inte gäller Enköping Rickeby 8:6, vilken fastighet avstyckats från Enköping Rickeby 8:1.

H.R. har bestritt att underskriften skulle vara förfalskad och att innehållet i tilläggsgåvobrevet inte omfattades av E.R:s vilja. Han har även bestritt påståendena om att E.R. inte ägde upphäva det ifrågavarande förordnandet och att tilläggsgåvobrevet inte uppfyllt gällande formkrav. Därvid har han gjort gällande att villkoret uppställts i givarnas intresse samt att förutsättningarna för villkoret brustit. H.R. har slutligen anfört att förordnandet i tilläggsgåvobrevet gäller såväl stamfastigheten som avstyckningen.

Bevisning.

H.R. har åberopat ett brev av d 30 jan 1991 från advokat M.S. till klagandena samt sakkunnigutlåtande från Statens Kriminaltekniska Laboratorium.

På begäran av L.R. och medparter har L.R. hörts samt har vittnesförhör hållits med E.R. och L.S.. H.R. har hörts på egen begäran. Vidare har på H.R:s begäran vittnesförhör hållits med R.H., H.B. och K.R..

Hörda personer har i huvudsak uppgett följande.

H.R.: Fastigheten Rickeby 8:1 (Rickeby) och gården därå brukades tidigare av fadern. Själv började han arbeta på gården 1955. Då föräldrarna tyckte att han och L. skulle driva verksamheten överläts Rickeby till dem. I samband härmed kompenserade föräldrarna de andra syskonen med gåvor. 1971 började han arbeta på sin frus föräldragård och lämnade därmed den gemensamma driften av Rickeby. Året därpå köpte han en egen gård. L.R. fortsatte att driva Rickeby och hade dessutom hyresgäster på fastigheten. Fadern menade att L.R. skulle kompensera honom för driften av Rickeby med 7 000 kr per år som ett sorts arrende; han ville att bröderna skulle göra upp. Möjligheten till uppgörelse diskuterades under många år men diskussionerna ledde inte till något resultat. Fadern blev med tiden helt klar över att bröderna måste sära på sig och att villkoren för gåvan därför måste ändras innan han slutade sitt liv. - Det var fadern som önskade att tilläggsgåvobrevet skulle bevittnas av R. och M.H.; de hade bevittnat olika handlingar åt honom sedan 1940-talet. På faderns uttryckliga önskemål åkte han därför till paret H., som bevittnade tilläggsgåvobrevet. Han vet inte om fadern informerade de övriga syskonen om tilläggsgåvobrevet. - Den 17 juli 1991 anordnades på faderns begäran en sammankomst hemma hos H.R.. Närvarande var, förutom fadern, R.H., H.B. och L.S. samt E., H. och K.R.. K.R. frågade fadern om de hade lurat honom - och syftade då på tilläggsgåvobrevet - varpå fadern med hög röst svarade nej. Det var ingen tvekan om att fadern förstod frågan. - 1967 fick han två obebyggda fastigheter av sina föräldrar. L.R. har inte fått någon annan fastighet än sin del av Rickeby. - Oenighet råder mellan syskonen om hyran för den fastighet som R. och M.H. nyttjar. L.R. vill höja deras hyra, vilket bl a H.R. motsätter sig.

L.R.: Det var faderns önskan att han och H.R. tillsammans skulle driva verksamheten på Rickeby. Modern ville att han skulle äga verkstaden och att allt det andra skulle ägas av honom och brodern tillsammans. H.R. och han blev emellertid oeniga om saker och ting och han kom i stället att bedriva verksamheten på egen hand. Fadern tyckte att bröderna skulle göra upp men det var aldrig tal om att ägarförhållandena av Rickeby skulle ändras, fadern sa ingenting om något tilläggsgåvobrev. Då fadern flyttat till Tallgården tyckte denne att L:s son skulle bo i mangårdsbyggnaden på Rickeby, vilket emellertid H.R. motsatte sig. Fadern uppmanade vidare honom att ersätta brodern för den skog han avverkat på Rickeby. Han har dock inte betalat något till H., eftersom han har en motfordran på denne. - Den 30 jan 1991 fick han, genom ett brev från motpartens advokat, reda på att tilläggsgåvobrevet existerade. Han förstod dock inte innebörden av detta. - Då han först talade med makarna H. uppgav de att de varit närvarande då fadern skrev under tilläggsgåvobrevet. Denna uppgift har de sedermera tagit tillbaka och förklarat att det var sagt att de skulle säga att de hade varit närvarande. Han förstod då att namnteckningen var förfalskad. - Det är hans uppfattning att paret H:s hyra bör höjas.

E.R.: Fadern sa att syftet med gåvan av Rickeby var att gården skulle gå i arv och inte säljas ur släktens händer. Det var faderns önskan att gården skulle rustas upp. Han tror inte att fadern hade någon uppfattning om hur tvisterna mellan bröderna borde lösas. Vid sammankomsten hemma hos H.R. d 17 juli 1991 kom inte tilläggsgåvobrevet på tal. Det var bråk om "arrende" till H.R. för Rickeby. Fadern sa helt plötsligt: "gården får inte säljas" och tystnade därefter. Fadern var i dåligt skick, helt avtrubbad. - Han fick reda på att tilläggsgåvobrevet fanns först i februari-mars 1992, men begrep då inte innebörden av detta. Han frågade R.H. om hur det kommit till men denne vägrade att svara. Trots att han talat med fadern en gång i veckan hade denne inte nämnt någonting om tilläggsgåvobrevet.

L.S.: Hon hjälpte fadern med deklarationer och dylikt. Vid sammankomsten hos H.R. sa hon till fadern att hon hade hört att det hade ändrats på något och att hon tyckte att fadern skulle berätta för henne vad han gjorde. H.B. sa då att fadern inte "satt under förmyndare" vilket gjorde henne så ledsen att hon inte minns vad som vidare sas på sammankomsten. Fadern var inte så talför den sista tiden, såg ganska dåligt men var helt klar i huvudet Man kunde inte styra honom, det var han som bestämde vad som kunde göras. Vid något tillfälle då hon hälsade på fadern frågade hon om Rickeby skulle säljas. Fadern sa att han inte hört något om detta. Då frågade hon inte mer.

R.H.: E.R. var granne med honom och hans fru under många år och de bevittnade olika saker för honom vid flera tillfällen. Vad gäller tilläggsgåvobrevet kom H. och K.R. hem till dem en kväll, oanmälda, och hade med sig detta. H.R. berättade att E.R. önskade att de skulle bevittna handlingen, vilket de då gjorde. Han kände igen E.R:s namnteckning. De uppmanades inte att säga att de varit med då E.R. skrev under. Då han vid ett senare tillfälle talade med E.R. bekräftade denne inför honom att han själv skrivit under handlingen och uppgav att han tyckte att det var bra att de hade bevittnat den. Det var inget fel på E.R:s förståndsgåvor vid tillfället. Någon månad senare kontaktade L.R. dem. Han var arg och ifrågasatte handlingens riktighet.

H.B.: Alltsedan år 1971 har han skött bokföringen åt H.R.. Han har dessutom bistått H.R. i dennes försök att få ersättning, "arrende", för Rickeby. H.R. bad honom komma till sammankomsten d 17 juli 1991 för att förklara för E.R. och L.S. om arrendeförhållandena. Vid sammankomsten diskuterades att samarbetet mellan bröderna inte fungerade. E.R. tyckte att det inte kunde fortsätta och att sönerna skulle "dela på sig". K.R. frågade sin svärfar om han tyckte att de hade lurat honom angående något papper. E.R. svarade nej på den frågan. H.B. förstod då inte vilket papper som åsyftades. Senare på kvällen frågade han H.R. och K.R. vilken handling det hela rörde, och de berättade för honom om tilläggsgåvobrevet.

K.R.: E.R. sa under flera års tid att något måste göras åt brödernas situation. Då hon d 17 juli 1991 frågade sin svärfar om de hade lurat honom, visste han väl vad saken gällde. Under kvällens lopp hade de bl a talat om tilläggsgåvobrevet.

Skäl.

Inledningsvis konstaterar HovR:n att samtliga hörda personer med undantag för H.B. och R.H. är släkt med varandra. Mellan olika delar av släkten råder djupa motsättningar. Detta medför att vad som framkommit i förhören måste värderas med stor försiktighet.

Fråga om underskriften av tilläggsgåvobrevet är förfalskad.

L.R. har uppgett att han dragit slutsatsen att tilläggsgåvobrevet måste vara förfalskat eftersom makarna H. inför honom ändrat sig i frågan om de var närvarande då E.R. skrev under detta. Utöver denna uppgift har egentligen inte framkommit någon omständighet som skulle kunna tyda på att underskriften är förfalskad.

R.H., vars uppgifter HovR:n inte finner skäl att sätta i fråga, har omvittnat att han kände igen E.R:s namnteckning på tilläggsgåvobrevet och att E.R. vid ett senare tillfälle för honom bekräftat att han skrivit under handlingen. Vad R.H. berättat vinner stöd av sakkunnigutlåtandet från Statens Kriminaltekniska Laboratorium. Under angivna förhållanden har L.R. och medparter inte visat fog för sitt påstående att underskriften på tilläggsgåvobrevet är förfalskad.

Fråga om innehållet i tilläggsgåvobrevet omfattades av E.R:s vilja.

L.R. har framhållit att fadern aldrig nämnt tilläggsgåvobrevet, vilket även E.R. bekräftat i sitt vittnesmål. E.R. har dessutom uppgett att fadern inte ville att gården skulle säljas. Mot tilläggsgåvobrevets ordalydelse och vad som framgår av R.H:s vittnesmål finner HovR:n dock att L.R. och medparter inte förmått visa att innehållet i tilläggsgåvobrevet inte omfattades av E.R:s vilja.

Fråga om E.R. ägt ändra villkoren för gåvan.

Med hänsyn till rättshandlingens benefika karaktär anser HovR:n, i likhet med TR:n, att utgångspunkten bör vara den att en givare efter gåvans fullbordande ensidigt kan upphäva sådana villkor som uppställts enbart i givarens intresse. Enligt HovR:ns mening måste i detta mål avgörande betydelse fästas vid vad som i målet framkommit om Elis och G.R:s avsikt med det nu omtvistade villkoret. Härvid skall en subjektiv tolkning anläggas i så måtto att det saknar betydelse vilken uppfattning gåvotagarna hade.

Parterna är ense om att föräldrarna gav dem Rickeby, då de önskade att de nu tvistande sönerna skulle ta över driften av fädernegården. Även de övriga syskonen fick gåvor. Båda parter har vidare uppgett att E.R. då han snart blev varse att samarbetet mellan sönerna inte fungerade, ville att en uppgörelse skulle komma till stånd mellan dem. I gåvobrevet stipulerades ett flertal villkor för gåvan. Förutom det nu aktuella villkoret så förbehöll sig E. och G.R. nyttjanderätten till bl a mangårdsbyggnaden på fastigheten och föreskrevs att gåvotagarna inte fick avhända sig sin del av fastigheten eller låta inteckna densamma eller del därav utan deras samtycke.

E.R. har visserligen uppgett att E.R:s vilja var att gården skulle rustas upp och att syftet med gåvan var att gården skulle gå i arv och inte säljas utanför släktens händer. Denna hans uppgift vinner emellertid inte stöd av någon annan utredning i målet och kan med hänsyn till den intressekonflikt som råder mellan olika delar av släkten inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Enligt HovR:ns mening måste det nu omtvistade villkoret ses mot bakgrund av de övriga villkor som stipulerats i gåvobrevet, vilka genomgående syftade till att säkerställa givarnas nyttjanderätt och övriga intressen i fastigheten. Och det går inte att se bort från de regler som allmänt gäller enligt JB för nyttjanderätters bestånd vid en överlåtelse av den fasta egendom, som nyttjanderätten åvilar. Med hänsyn härtill finner HovR:n att även villkoret om att samäganderättslagen inte är tillämplig måste anses uppställt i givarnas intresse. Detta villkor har, sedan givarna rent faktiskt slutat nyttja gården, objektivt sett enbart utgjort en belastning för fastigheterna, dvs en inskränkning av gåvotagarnas rätt att förfoga över egendomen. Hinder för E.R. att efter G.R:s död upphäva villkoret har därför inte förelegat.

Fråga om tilläggsgåvobrevet brustit i formkrav.

Något uttryckligt formkrav för upphävande av sådant särskilt villkor som inskränker förvärvarens rätt att överlåta fastigheten finns inte i JB. Ej heller föreligger någon annan omständighet som medför att tilläggsgåvobrevet skulle vara behäftat med något formfel.

Fråga om tilläggsgåvobrevet omfattar Rickeby 8:6.

Visserligen framgår inte uttryckligen av tilläggsgåvobrevet att detta omfattar Enköping Rickeby 8:6, vilken fastighet år 1975 avstyckats från Rickeby 8:1. I likhet med TR:n konstaterar HovR:n att detta likväl måste vara fallet, med hänsyn till att tillägget replierar på det gåvobrev som omfattar hela den egendom, varom nu tvistas, och till att båda parter tillstått att fadern önskade att de skulle reglera sina mellanhavanden med avseende på den ifrågavarande egendomen.

Sammanfattningsvis medför inte någon av klagandenas invändningar att överklagandet kan vinna bifall. TR:ns beslut skall därför stå fast såvitt avser fastigheterna Enköping Rickeby 8:6 och Enköping Rickeby 8:1.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnade under punkten 2 överklagandena utan bifall.

Hovrättsrådet Bergkvist var skiljaktig beträffande frågan om E.R. ägt ändra villkoren för gåvan och anförde för sin del härom följande.

Mot bakgrund av de övriga villkoren för gåvan, vilka tvivelsutan syftade till att säkerställa givarnas nyttjanderätt och övriga intressen i fastigheten, skulle det, som majoriteten funnit, kunna vara så att även villkoret om att samäganderättslagen inte är tillämplig är uppställt i givarnas intresse. Det är emellertid utrett i målet att föräldrarnas vilja var att sönerna tillsammans skulle bruka gården. Det låter sig därför antas att det nu tvistiga villkoret även syftade till att trygga den gemensamma driften och förhindra att en av sönerna, mot den andres vilja, skulle kunna utverka att fastigheten försåldes. Föräldrarnas önskemål om att sönerna skulle driva gården tillsammans förfelades visserligen tämligen omgående. Villkoret att samäganderättslagen inte är tillämplig har emellertid bestått i mer än 20 år efter det att gåvan, villkorad på detta sätt, tillträddes. Betydande värden har nedlagts i fastigheten. Vid sådant förhållande finner jag att E.R. inte utan samtycke från gåvotagarna ägt förändra villkoret. Stöd för denna bedömning finner jag bl a i de överväganden som ligger till grund för HD:s avgörande NJA 1948 s 37 och hos Hessler, Om stiftelser, 1952, s 321 ff. Överklagandet skall därför vinna bifall. - Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

L.R. och medparter (ombud för samtliga advokaten Gunnar Blomberg) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle undanröja underrätternas förordnanden om att fastigheterna Enköping Rickeby 8:1 och Enköping Rickeby 8:6 skulle utbjudas till försäljning på offentlig auktion samt om att advokaten M.N. såsom god man skulle ombesörja auktionerna.

H.R. (ombud advokaten Christer M.S.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Danelius, Lennander, Westlander, referent, Håstad och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. L.R. och medparter har som grund för sin talan i HD anfört att E.R. inte ägt att ensidigt ändra villkoret i punkten 9 i gåvobrevet om att samäganderättslagen inte skall vara tillämplig på gåvan samt att han i vart fall, eftersom det var han och hans hustru som lämnade gåvan, inte ägt att ensam ändra villkoret.

H.R. har som grund för bestridandet anfört att det aktuella villkoret måste anses vara uppställt i givarnas intresse och därför kunnat ensidigt upphävas av E.R.. Han har vidare gjort gällande att det varit en väsentlig förutsättning för gåvan att den skulle komma att gemensamt användas av gåvotagarna och att E.R., eftersom detta inte skett, ägt upphäva villkoret.

L.R. och medparter har bestritt att någon väsentlig förutsättning för uppställande av det aktuella villkoret brustit och att, även om så skulle visas ha skett, detta inte medför rätt för givarna att i efterhand ensidigt ändra villkoret.

Sedan en gåva väl har fullbordats har en givare inte rätt att, utan att det särskilt har förordnats härom vid gåvotillfället, ensidigt ändra de villkor som uppställts för gåvan, om det inte är fråga om ett villkor som är föreskrivet i enbart givarens eget intresse (jfr Hessler, Om stiftelser, 1952, s 320 ff, och Karlgren, Några stiftelserättsliga anteckningar, SvJT 1953 s 352, samt NJA 1893 s 193, 1946 s 324 och 1948 s 37). Som ett exempel på ett villkor uppställt i enbart givarens intresse kan anföras villkoret under punkten 1 i förevarande gåvobrev att givarna förbehåller sig nyttjanderätten till viss del av den bortgivna egendomen.

I målet är det således fråga om huruvida villkoret i punkten 9 i gåvobrevet är uppställt enbart i givarnas intresse. Av betydelse är därvid vilken avsikt givarna hade med villkoret då gåvan fullbordades. Detta får bestämmas genom en tolkning av ordalydelsen i gåvobrevet med hänsyn tagen till de omständigheter i övrigt som har framkommit om givarnas avsikt med gåvan (jfr Hellner, Speciell avtalsrätt Il, Kontraktsrätt, 1 häftet, 3 uppl 1996 s 244, och NJA 1961 s 344).

Vissa av villkoren i gåvobrevet är uppenbart uppställda i enbart givarnas intresse. Det är det nyss nämnda villkoret i punkten 1 och delvis villkoret i punkten 7. Genom villkoret i punkten 1 har givarna försäkrat sig om att de under sin livstid utan kostnad får nyttja en till den bortgivna fastigheten hörande mangårdsbyggnad med trädgård samt ett fritidshus. Genom den första meningen i punkten 7 har de säkerställt att, så länge de lever, gåvotagarna inte utan deras skriftliga samtycke får överlåta fastigheten eller inteckna den helt eller delvis.

Mot de nu återgivna villkoren står de icke tidsbegränsade föreskrifterna i sista meningen i punkten 7 och i punkten 9. I den förra sägs att gåvotagarna endast gemensamt får söka inteckning i fastigheten eller i del därav och i punkten 9 att de inte får påkalla försäljning av fastigheten enligt samäganderättslagen och att denna lag inte skall äga tillämpning på gåvan. Dessa föreskrifter tillför inte givarna något ytterligare skydd för deras intresse av att under sin återstående levnad kunna utnyttja den rätt till mangårdsbyggnad m m som de förbehållit sig i punkten 1. Däremot ger de var och en av de båda gåvotagarna den tryggheten att den bortgivna fastigheten inte får intecknas eller säljas utan att han själv är med på det. En tolkning av gåvobrevet enligt dess ordalydelse ger alltså vid handen att villkoret i punkten 9 inte är uppställt i givarnas utan i gåvotagarnas intresse.

Den utredning som i övrigt lagts fram i målet ger inte underlag för en annan tolkning av gåvobrevets bestämmelser än den som gjorts med ledning av ordalydelsen. Av de uppgifter som lämnats om bakgrunden till gåvobrevet framgår att både givare och gåvotagare då gåvan lämnades avsåg att gåvotagarna skulle komma att gemensamt bruka fastigheten. Att denna avsikt inte har kommit att fullföljas kan inte anses tillräckligt för att ge givarna rätt att ensidigt ändra det omtvistade villkoret.