NJA 1990 s. 492

Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Stockholm begärde i verbalnote d 8 juni 1990 att libanesiske medborgaren I.K. måtte utlämnas till Förbundsrepubliken Tyskland. Till stöd för framställningen åberopade ambassaden ett häktningsbeslut som meddelats d 28 mars 1989 av Amtsgericht Essen samt två kompletterande häktningsbeslut som meddelats d 24 april och d 10 okt 1989 av samma domstol. Enligt dessa beslut hade I.K. häktats som misstänkt för urkundsförfalskning i ett stort antal fall dels i jan 1989 och under tid dessförinnan, dels under tiden från dec 1987 till d 18 april 1989. - I.K. försattes på fri fot d 12 okt 1989.

Sedan ärendet jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnats till riksåklagaren och denne verkställt utredning, överlämnade riksåklagarenjämlikt 17 § nämnda lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

I.K. bestred bifall till framställningen.

I.K. anhölls d 10 maj 1990 och förklarades d 4 juli 1990 häktad i utlämningsärendet.

HD (JustR:n Magnusson, Solerud, Munck, Danelius, referent, och Lambe) beslöt, sedan handlingarna föredragits och förhandling hållits, att avge följande yttrande: I.K. har erkänt att han gjort sig skyldig till ett 40-tal av de förfalskningsbrott som omfattas av framställningen om utlämning men har bestritt ansvar för de övriga brotten. Han har framhållit att det var svårigheter att anskaffa vissa identitetshandlingar som föranlett honom att förfalska sådana handlingar först i samband med hans och hans hustrus giftermål och senare i syfte att hjälpa landsmän som hade problem med att anskaffa sådana handlingar från Libanon.

Som skäl för sitt bestridande av utlämningsframställningen har I.K. anfört i huvudsak följande. Han har varit politiskt aktiv i Libanon och där också deltagit i stridigheter. Han själv liksom andra medlemmar av hans släkt har utsatts för allvarlig förföljelse från fientligt sinnade gruppers sida, och han skulle nu, om han återvände till Libanon, sannolikt bli fängslad och i värsta fall avrättad. Om han utlämnas till Förbundsrepubliken Tyskland, är det sannolikt att han, efter att ha avtjänat sitt straff, kommer att utvisas till Libanon. Det finns därför i hans fall politiska skäl som bör anses utgöra hinder mot utlämning. Dessutom talar hans familjeförhållanden starkt emot utlämning. Hans hustru och hans två barn samt ett antal andra anhöriga befinner sig nu i Sverige. Vidare är de förfalskningsbrott han begått inte så allvarliga att de bör föranleda en så ingripande åtgärd som utlämning. Därvid bör hänsyn också tas till den relativt långa tid, omkring nio månader, under vilken han med anledning av ifrågavarande förfalskningsbrott har varit berövad friheten först i Tyskland och sedan i Sverige. Det skulle under dessa förhållanden vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav att utlämna honom till Förbundsrepubliken Tyskland.

De gärningar som läggs I.K. till last och som åberopas till grund för utlämningsframställningen motsvarar enligt svensk lag sådana brott för vilka utlämning kan ske enligt 4 § 1 st utlämningslagen.

Till stöd för utlämningsframställningen har åberopats ett av Amtsgericht Essen meddelat häktningsbeslut, vilket senare genom två kompletterande häktningsbeslut har utvidgats till att gälla ytterligare brott. Det har upplysts att I.K. har försatts på fri fot till följd av ett beslut av Amtsgericht Essen d 12 okt 1989. I samband därmed ålades I.K. att följa vissa föreskrifter, bl a ett förbud att lämna Förbundsrepubliken Tyskland.

Beslutet d 12 okt 1989 innebar inte att de tidigare meddelade häktningsbesluten upphävdes utan endast att verkställigheten av dem tills vidare inhiberade ("... wird der Haftbefehl... in Verbindung mit den Ergänzungshaftbefehlen ... ausser Vollzug gesetzt"). Utan hinder av I.K:s frigivning får det därför alltjämt anses föreligga ett sådant beslut om häktning som enligt 9 § 2 st utlämningslagen kan utgöra grundval för en begäran om utlämning.

Mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland gäller 1957 års europeiska utlämningskonvention. Denna konvention utgör en sådan överenskommelse som avses i 9 § 3 st första meningen utlämningslagen. Med hänsyn härtill och eftersom det inte framgår att de tyska häktningsbesluten är uppenbart oriktiga, skall dessa beslut med tillämpning av sistnämnda lagrum godtas utan vidare prövning av de omständigheter på vilka besluten grundas.

Enligt 7 § utlämningslagen får utlämning inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller också där inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till stat, i vilken han löper sådan risk. Det är till en början tydligt att det inte föreligger någon risk för att I.K. skulle komma att i Förbundsrepubliken Tyskland utsättas för sådan förföljelse som avses i denna paragraf. Eftersom asyl rätten är skyddad genom lag i Förbundsrepubliken Tyskland och denna stat genom sitt tillträde till 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning med tillhörande 1967 års protokoll också har åtagit sig konkreta folkrättsliga förpliktelser härvidlag, kan det inte heller anses föreligga någon risk för att I.K. skulle från Förbundsrepubliken Tyskland bli sänd till annan stat, i vilken han löper risk för sådan förföljelse.

I 8 § utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Varken I.K:s familjesituation eller hans personliga förhållanden i övrigt är emellertid av sådan art att utlämning av honom till Förbundsrepubliken Tyskland kan anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

Inte heller föreligger enligt 1, 2, 5, 6 eller 10 § utlämningslagen hinder mot utlämning av I.K. till Förbundsrepubliken Tyskland för de brott som avses med utlämningsframställningen.