NJA 2000 s. 490

Tillämpning av den straffrättsliga legalitetsprincipen. (Jfr NJA 1994 s 480).

TR:n

(Jfr 1994 s 480)

Allmän åklagare väckte vid Sunne TR åtal mot S.L., född 1958, för brott mot 43 § 1 och 2 väglagen (1971:948) enligt följande gärningsbeskrivning: S.L. har underjanuari och februari 1996 vid tre tillfällen uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot förbudet att utan väghållningsmyndighetens tillstånd ha skyltar för reklam om mat och matpriser uppsatta inom vägområdet intill riksväg 45 vid Överbyn i Vägsjöfors, Torsby kommun. Skyltarna har tagits ner av vägverket dels d 18 jan och dels d 14 febr 1996 men på nytt satts upp av S.L..

Domskäl

TR:n (rådmannen Gustafsson) anförde i dom d 26 sept 1996: Domskäl. S.L. äger och driver restaurang Hovtrollet i Torsby kommun. Hon har med tillstånd av väghållningsmyndigheten och på egen bekostnad låtit sätta upp lokaliseringsmärken för restaurang samt förberedande vägvisning med texten "Restaurant Hovtrollet 700 m". På de båda sistnämnda skyltarna har S.L. utan särskilt tillstånd låtit sätta upp tilläggstavlor med texten "MAT PIZZA fr 40:- BARNMENY fr 35:=". S.L. har förnekat brott mot väglagen.

Närmare hörd över åtalet har S.L. uppgivit: Vad hon har satt upp intill vägen är endast bihang till vägverkets skyltar. Tilläggsskyltarna hindrar varken sikt eller snöröjning. Hastigheten vid restaurangen är begränsad till 50 km/tim. Det finns massor med skyltar uppsatta intill riksväg 45 i närheten. Detta visas av de fotografier hon åberopat. Men det är bara hennes skyltar som tagits ner och bara inför högsäsong. Hon har inte fått något meddelande om varför skyltarna har tagits ned eller om vem som har gjort det. Dessa tilläggsskyltar är nödvändiga för att restaurangen skall få kunder. Redan första dagen de satt uppe fylldes restaurangen av barnfamiljer. Hon hävdar rätten att marknadsföra sig.

Som skriftlig bevisning har S.L. åberopat ingivna fotografier över andra, inom vägområdet intill riksväg 45, befintliga skyltar.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med B.P. som bl a uppgivit följande: Han arbetar på vägverket i Karlstad med att ge tillstånd till så kallade "vägvisningar". "Vägvisning" är det enda som får finnas inom det så kallade "vägområdet" och "vägområdet" är diket och två meter bortom diket. Efter dessa två meter men inom 50 meter krävs även där tillstånd men detta utfärdas utav LSt:n. - Vägmärkesförordningen utvisar vad som är "vägvisning". Dessa regler har kommit till för trafiksäkerhetens skull och för att snöröjning och annan skötsel av vägen inte skall hindras. En skylt med mycket eller svårläst text kan göra att förarens uppmärksamhet koncentreras till skylten i stället för på körningen. De tilläggsskyltar som är aktuella i detta mål har dock god läsbarhet. Finns det något annat än så kallad "vägvisning" i vägområdet skall den entreprenör som väghållningsmyndigheten anlitar omedelbart ta ner det. Således skall alla skyltar som inte har tillstånd tas ned och entreprenören skall åka och kontrollera samtliga vägar var fjortonde dag. Även skyltar som hängs på befintliga skyltar med tillstånd är förbjudna. Det finns många skyltar som satts upp utan tillstånd. Vägverket försöker lokalt - i så stor utsträckning som möjligt - att få tag på ägarna och tala om för dem att de måste söka tillstånd till skyltarna.

Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat kopia av vägverkets tillstånd 1994-10-12 till lokaliseringsmärke för restaurang samt fotografier av uppsatta skyltar både med och utan tillstånd.

TR:n gör följande bedömning.

S.L. har vitsordat att hon inom vägområdet haft ifrågavarande skyltar uppsatta såsom framgår av de fotografier åklagaren åberopat. Hon har även vitsordat skyltarnas placering på åberopad skiss.

Vid de platser där skyltarna funnits uppsatta har, såvitt framgår av fotografier och skiss, varken funnits kurvor, korsande vägar eller andra förhållanden som medfört att tilläggsskyltarna kunnat skymma sikten i nämnvärd omfattning. Enligt fotografier och skiss finns inte heller andra vägmärken som tilläggsskyltarna kunde dra uppmärksamheten ifrån. Vittnet B.P. har ansett att skyltarna har god läsbarhet, något som även framgår av fotografierna. Åklagaren har därför inte styrkt att S.L. inom vägområdet vidtagit åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten.

De aktuella tilläggsskyltarna har satts upp på stolpar för vilka S.L. haft tillstånd av väghållningsmyndigheten. Eftersom de åtgärder hon vidtagit utan tillstånd inte inneburit att stolpar eller liknande satts upp, torde röjning av dike och annat vägområde, plogning och liknande åtgärder inte kunna försvåras genom åtgärderna. Åklagaren har därför inte styrkt att S.L. vidtagit åtgärder som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande.

Aven om åklagaren inte särskilt gjort gällande att S.L:s skyltar utgjort "andra anläggningar" enligt 43 § 1 st 1 väglagen, omfattar gärningspåståendet att S.L. också i detta hänseende brutit mot förbudet att utan tillstånd ha skyltar uppsatta.

Fråga uppkommer då om man utför en anläggning genom att sätta upp tilläggsskyltar. Av lagstiftningens förarbeten framgår klart att lagstiftaren menat att så skulle vara fallet. Detta framgick också av lagrummets tidigare lydelse. Vid en lagändring i samband med att plan- och bygglagen (PBL) infördes togs begreppet anordning bort från den aktuella paragrafen efter förslag av trafikutskottet. Se NJA II 1987 s 523. Som skäl angavs att terminologin i väglagarna så långt som möjligt skulle stämma överens med PBL:s och att vad som stadgades om andra anläggningar fick anses omfatta också anordningar. Utskottets tankegång synes dock inte ha konsekvent genomförts.

Begreppet anläggning definieras inte i väglagen. 12 § nämns "anläggning av ny väg" och i 58 § "nyanläggning eller ändring av utfart". Uttrycket "uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar" förekommer i flera paragrafer, bl a i nu aktuell 43 §. I väglagen 46 § talas däremot om "skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam". Att det görs skillnad på anläggningar och anordningar framgår även av 51 § och 52 §väglagen.

I PBL förekommer både anläggningar och anordningar. "Bebyggelse och anläggningar" nämns i t ex 3 § och "byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser" förekommer på flera ställen. Även begreppet anordningar används, se t ex 3 kap 17 §, 5 kap 7 och 16 §§, 6 kap 2, 22 och 28 §§. I 8 kap 3 § talas om "skyltar eller ljusanordningar", vilket kan jämföras med uppräkningen av "andra anläggningar" i 8 kap 2 § samma lag.

När 43 § väglagen åberopas i ett brottmål måste krävas att vad som är otillåtet tydligt anges i lagtexten. Ett straffbud får inte tillämpas om det krävs ett uppenbart våldförande på språket för att pressa in en gärning under beskrivningen i lagbudet.

Vid en tillämpning av 43 § 1 st 1 - i fråga om skyltar - är det med hänsyn till ordalagen endast straffbart att inom vägområde sätta upp sådana som kan jämställas med andra anläggningar. Vid tolkningen tas hänsyn till användningen av begreppen anläggningar och anordningar i väglagen i övrigt och i plan- och bygglagen samt vanligt språkbruk.

Enligt vanligt språkbruk bör en anläggning ha viss omfattning, stabilitet, markanknytning och varaktighet.

S.L:s tilläggsskyltar är förhållandevis små och saknar särskilda stolpar och andra fundament. Enligt TR:ns mening är de inte att anse som anläggningar. Det krävs därför inte tillstånd enligt 43 § 1 st 1 väglagen för att sätta upp dem.

Åklagaren har inte styrkt att de skyltar S.L. satt upp fordrat tillstånd enligt 43 § väglagen. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut. 1. Åtalet ogillas.

HovR:n för Västra Sverige

Åklagaren överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle bifalla åtalet.

S.L. bestred ändringsyrkandet.

Åklagaren anförde till utveckling av sin talan i HovR:n bl a följande. S.L. har genom att sätta upp de skyltar som omfattas av åtalet utfört en anläggning eller vidtagit åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande (43 § 1 st 1 och 2 väglagen). S.L. har av vägverket fått tillstånd till uppsättning av lokaliseringsmärke - skylt med stolpar och fundament. Detta tillstånd har av vägverket förenats med villkor avseende anläggningens utförande såsom bl a att den skall vara utförd på sätt vägmärkeskungörelsen föreskriver. Att komplettera anläggningen med tilläggsskyltar på det sätt S.L. gjort måste rimligen också kräva tillstånd.

Till grund för sin talan anförde S.L. bl a följande. Vägverket gav henne d 12 okt 1994 tillstånd till lokaliseringsmärke för restaurang. Hon angav i sin ansökan till Vägverket att denna omfattade fyra skyltar, av vilka tre skulle ange "Restaurang Hovtrollet" och en skylt skulle avse matskylt och placeras strax före infarten. Hon har svarat för skyltarnas anskaffnings- och uppsättningskostnader. Hon har alltsedan skyltarna sattes upp haft två tilläggsskyltar anbringade som mindre komplement till lokaliseringsmärkena. Tilläggsskyltarna har vid jämförelse med sistnämnda märken varit förhållandevis små samt saknat särskilda stolpar eller annat fundament. Uppsättningen av tilläggsskyltarna kan inte inverka menligt på trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande. Åklagaren har vid TR:n inte särskilt gjort gällande att hennes tilläggsskyltar utgjort anläggning enligt 43 § 1 st 1 väglagen. Hon anser inte att hon utfört en anläggning genom att sätta upp sina tilläggsskyltar. Skyltarna är förhållandevis små och utgör ett naturligt komplement till lokaliseringsskyltarna. Tilläggsskyltarna är inte av sådan art eller omfattning att de krävt något tillstånd. Om HovR:n skulle finna att hennes vidtagna åtgärd är brott enligt väglagen, gör hon gällande att ansvarsfrihet föreligger på grund av egentlig rättsvillfarelse, eftersom lagregelns synnerliga otydlighet medfört att hennes villfarelse i straffrättslig mening varit ursäktlig. För det fall att hon skulle fällas till ansvar för förseelse mot väglagen gör hon gällande att HovR:n skall meddela påföljdseftergift, eftersom det skulle vara uppenbart oskäligt att döma till påföljd.

HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, rådmannen Eriksson och hovrättsassessorn Sjödahl Mellbin, referent) anförde i dom d 24 juni 1998: HovR:ns domskäl. Väglagens 43 § 1 st erhöll sin i målet aktuella lydelse genom en lagändring år 1987 (prop 1985/86:118, TU 1986/87:22, rskr 1986/87:262).

I propositionen hade regeringen föreslagit att denna bestämmelse skulle ges följande lydelse: Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd 1. uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller anordningar (HovR:ns kursivering), 2. vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande. Av departementschefens uttalanden i propositionen (s 48) framgår att tillståndsplikten enligt det föreslagna lagrummet - förutom åtgärder och anordningar - också skall omfatta byggnader och andra anläggningar. Med den ändrade lydelsen avsåg departementschefen att anpassa terminologin till plan- och bygglagen (PBL) och göra klart att tillståndsplikt skall gälla generellt inom vägområdet för såväl byggnader, andra anläggningar eller anordningar som för åtgärder. Enligt departementschefens mening blev därmed samtliga skyltar, tavlor, inskrifter och därmed jämförliga anordningar för t ex reklam samt religiösa och politiska budskap tillståndspliktiga.

I den av riksdagen antagna lagändringen kom emellertid orden eller anordningar att utgå. Denna modifiering av lagtexten tillkom på tillskyndan av trafikutskottet, som hade en annan uppfattning än regeringen om hur väglagen skulle terminologiskt samordnas med PBL. Bostadsutskottet hade nämligen vid behandlingen av PBL-förslaget förordat att begreppet anordningar skulle utmönstras ur lagtexten i de lagrum där det använts som komplement till uttrycket andra anläggningar. Riksdagen hade också beslutat i överensstämmelse med bostadsutskottets förslag varför begreppet anordning inte används i PBL. Trafikutskottet ansåg därför för sin del att begreppet anordning utan att medföra några tillämpningsproblem på motsvarande sätt borde utmönstras också ur väglagstiftningen så att terminologin i väglagarna så långt som möjligt stämmer överens med PBL:s. Vad som stadgas om andra anläggningar än byggnader fick därför enligt trafikutskottets mening anses omfatta också anordningar.

Mot bakgrund av vad nu sagts om förarbetena till 1987 års lagändring måste S.L. genom de åtalade och erkända gärningarna anses ha i väglagens mening utfört en anläggning. En sådan tolkning kan heller inte anses oförenlig med lagrummets ordalydelse. Hon har sålunda åsidosatt den i 43 § väglagen föreskrivna tillståndsplikten. Eftersom detta skett vid upprepade tillfällen och utan beaktande av vägmyndighetens ingripanden, kan S.L. inte undgå ansvar på grund av rättsvillfarelse eller komma i åtnjutande av påföljdseftergift.

S.L. skall dömas för förseelse mot väglagen till dagsböter.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n S.L. enligt 71 § 1 st och 43 § 1 st 1 väglagen (1971:948) för förseelse mot väglagen till 30 dagsböter å 30 kr.

HD

S.L. (offentlig försvarare advokaten Ann-Christin Hemsedahl) överklagade och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Carlquist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Frågan i målet rör i första hand innebörden av begreppet "andra anläggningar" i 43 § 1 st 1 väglagen (1971:948). Som HovR:n konstaterat i sin dom innefattade lagrådsremissen till ändringen av bestämmelsen orden "andra anordningar eller anläggningar" (jfr prop 1985/86:118 s 47 f). I avsikt att samordna terminologin i väglagen med plan- och bygglagen utmönstrades under riksdagsarbetet begreppet "anordning" ur lagtexten. Vad som stadgas om andra anläggningar i väglagen fick därmed anses omfatta också anordningar (jfr TU 1986/87:22, BoU 1986/87:1 s 96 f och rskr 1986/87:262).

Enligt svenska ordböcker avses med anläggning en större industriell och teknisk skapelse med många ingående beståndsdelar. Den allmänna meningen är sannolikt att en anläggning har en viss omfattning, stabilitet, markanknytning och varaktighet. Det finns alltså visst fog för en uppfattning att de i målet aktuella reklamskyltarna inte enligt allmänt språkbruk kan likställas med en anläggning. Detta innebär i sin tur att en fällande dom mot S.L. kan strida mot legalitetsprincipen.

Ett viktigt syfte med legalitetsprincipen är att hindra att rättsskipning blir godtycklig. Avsikten är att domstolarnas avgöranden är förutsägbara. Den enskilde måste i förväg kunna bedöma om hans eller hennes handlande är lagligt eller inte och anpassa sitt handlande härefter (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s 216). Det betyder att det måste framgå av lagtexten om en gärning är brottslig eller inte samt att någon analogisk lagtillämpning inte är tillåten. Definitionsmässigt har en analogisk lagtillämpning ansetts innebära att ett förfarande anses straffbart trots att det står klart att det aktuella fallet inte ryms under det ifrågavarande straffbudet (jfr prop 1993/94:130 s 15 och där angivna källhänvisningar). HD har tidigare i ett fall slagit fast att legalitetsprincipen inte utgör något hinder mot att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser, så att dess rätta mening utröns (jfr NJA 1994 s 480). Saken har också uttryckts så att en analogisk tillämpning förekommer när en rättsregel tillämpas på ett fall som inte utan uppenbart våldförande på språket kan pressas in under ens det vagt avgränsade ytterområdet av det aktuella begreppets betydelseområde (jfr a prop s s och där angiven källhänvisning).

Kravet att ett stadgande skall vara tydligt har inte ansetts kunna gå längre än att utbildade jurister har möjlighet att förutse domstolens ställningstagande i ett visst fall. En person skall alltså kunna vända sig till en jurist och få besked om ett handlande är lagligt eller inte (jfr Danelius a a s 217). I detta sammanhang kan givetvis förarbetena till ett stadgande ge ledning.

Av förarbetena till den aktuella bestämmelsen i väglagen anges uttryckligen att samtliga skyltar, tavlor, inskrifter och därmed jämförliga anordningar för t ex reklam samt religiösa och politiska budskap är tillståndspliktiga (jfr prop 1985/86:118 s 48). De i målet aktuella skyltarna får därmed anses innefattas av begreppet anläggning i väglagens mening. Vid sådant förhållande kan S.L:s handlande inte med hänvisning till legalitetsprincipen anses straffritt.

Vad härefter angår frågan om S.L. svävat i villfarelse om hennes handlande varit straffritt eller inte skall som HovR:n konstaterat beaktas att hon vid upprepade tillfällen, trots vägmyndighetens ingripande, åsidosatt tillståndsplikten. Hennes handlande kan därför inte ursäktas med att hon - som hon nu gjort gällande i HD - på grund av åklagarmyndighetens tidigare beslut att inte väcka åtal hade anledning att tro att uppsättningen av reklamskyltarna var tillåtet. Hon kan därmed inte undgå ansvar för den åtalade gärningen. Gärningen skall bedömas på sätt HovR:n angivit. Skäl att enligt 29 kap 6 § BrB meddela påföljdseftergift finns inte. HovR:ns dom skall således fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Svensson, Westlander, Victor och Pripp, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen framgår att S.L. i oktober 1994 erhöll tillstånd av Vägverkets länskontor att sätta upp lokaliseringsmärke och förberedande vägvisning med texten "Restaurant Hovtrollet 700 m". Vad som har lagts henne till last är att hon vid tre tillfällen under januari och februari 1996 på de stolpar och under de märken som tillståndet omfattade satt upp skyltar av ungefär samma storlek som märkena med uppgifter om restaurangens meny och priser.

Enligt 43 § 1 st väglagen får det inte inom ett vägområde utan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar (punkten 1) eller vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande (punkten 2). Riksåklagaren har i HD förklarat att det inte längre görs gällande att uppsättningen av skyltarna inneburit något brott mot punkten 2. Frågan i målet är därför om de ifrågavarande skyltarna utgör "anläggning" i väglagens mening och, om den frågan besvaras jakande, om bestämmelsens innebörd framgår så klart av författningstexten att den i svensk straffrätt gällande legalitetsprincipen tillåter att den tillämpas i ett fall som det förevarande.

I det förslag till utformning av föreskriften som regeringen förelade riksdagen genom prop 1985/86:118 skulle som tillståndspliktigt hänföras även "anordningar", till vilka departementschefen hänförde bl a skyltar och tavlor för reklam (se a prop s 47 f). Av skäl som framgår av HovR:ns dom kom emellertid under riksdagsbehandlingen "anordningar" att utgå ur lagtexten utan att - såvitt utskottsbetänkandet torde vara att förstå - någon ändring i sak i förhållande till regeringsförslaget åsyftades (TU 1986/87:22 s 4, rskr 1986/87:262). Ordet "anläggning" i 43 § väglagen är således avsett att omfatta också skyltar och andra objekt som tidigare i lagen rubricerades som anordningar. Det förtjänar emellertid att påpekas att lagstiftaren inte har varit konsekvent. Motsvarande utmönstring av ordet "anordningar" kom att göras också i 45, 47 och 48 §§, medan ordet kommit att kvarstå som självständigt ord i 44, 46, 51, 52, 65 och 66 §§.

Enligt vanligt språkbruk får det anses uteslutet att beteckna S.L:s tilläggsskyltar som anläggningar. Det strider mot legalitetsprincipen att tillämpa ett straffbud analogiskt. För en tillämpning av ett straffstadgande krävs att lagtexten är tillräckligt klar och tydlig (se 1 kap 1 § BrB). S.L:s handlande är alltså inte straffbart enligt punkten 1.

På grund av det anförda skall åtalet ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut ogillar HD åtalet.

HD:s dom meddelades d 17 okt 2000 (mål nr B 3301-98).